Provläs: Disclaimer

”Sensationellt bra psykologisk spänning … exakt vad en bra thriller bör vara.”

LEE CHILD ”Disclaimer smyger sig på, stjäl din uppmärksamhet och håller dig fången – en hisnande historia som dröjer sig kvar långt efter det att du läst ut sista sidan. Den bästa thriller jag läst i år.”

ROSAMUND LUPTON ”En brilliant bok med ett fantastiskt läskigt upplägg.

En av de bästa debutthrillers jag någonsin har läst.”

PAULA DAY

renée Knight

DISCLAIMER Översättning: Maria Bodner Gröön thriller

RENÉE KNIGHT, DISCLAIMER Originalets titel: Disclaimer Copyright © renée Knight 2015 First published in Great Britain in 2015 by Doubleday, an imprint of transworld Publishers translation copyright © 2015 by Sekwa förlag

ÖVE RSÄTTNING : Maria Bodner Gröön OMSLA G : Magnus Petersson OMSLA GSBILD : © Plainpicture/Kniel Synnatzschke F ÖR F ATTA RPOR TR ÄTT : © Colin hutton TYP OG RA F I OC H F ORM : Ateljén Arne Öström TYP SNITT : Jenson Pro TRYCK : Nørhaven, Danmark 2015 Första upplagan, första tryckningen ISB N 978-91-87917-07-3

ettA, ett imprint under Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.ettaforlag.se

1 Våren 2013

CATH ERINE STÅLSÄTTER SIG , men nu finns det inte mer att få upp. hon griper tag om den kalla emaljen och lyfter på huvudet för att se sig i spegeln. Ansiktet som tittar tillbaka är inte detsamma som det hon gick och lade sig med. hon har sett det förr och hoppats på att aldrig få se det igen. hon granskar sin uppenbarelse i det här nya, skarpa ljuset, blöter en tvättlapp, torkar sig om munnen och trycker den sedan mot ögonen som om det skulle släcka skräcken i dem. ”Mår du bra?” hennes mans röst får henne att hoppa till. hon hade hoppats att han skulle fortsätta sova. lämna henne ifred. ”Känns bättre nu”, ljuger hon och släcker lyset. Så ljuger hon igen. ”Måste vara hämtmaten från i går kväll.” hon vänder sig mot honom, en skugga i vargtimmens ljus. ”Gå och lägg dig. Jag mår fint”, viskar hon. han är mer sovande än vaken, men sträcker ändå ut handen och lägger den på hennes axel. ”Säkert?” ”Säkert”, säger hon. Det enda hon är säker på är att hon behöver vara ensam. ”Allvarligt, robert. Jag kommer alldeles strax.” hans fingrar dröjer ett ögonblick på hennes arm, sedan gör

(5)

han som hon säger. hon väntar tills hon är säker på att han har somnat om innan hon går tillbaka in i sovrummet. hon tittar på den där den ligger, fortfarande uppslagen där hon slutade och med sidorna neråt. Boken hon litade på. De första kapitlen hade invaggat henne i välbehag, hon hade känt sig tillfreds, det fanns en föraning om ett kommande spänningsmoment, något som fick henne att fortsätta läsa, men ingenting som förebådade vad som väntade. Boken vinkade henne till sig, lockade henne med sig, sida för sida, längre och längre tills hon insåg att hon var fast. Då började orden studsa runt i hjärnan på henne och hamra mot bröstet, det ena efter det andra. Det var som om en lång rad människor hade hoppat framför ett tåg och hon, den hjälplösa lokföraren, hade ingen möjlighet att undvika krocken.

Det var för sent att slå till bromsarna. Det fanns ingen återvändo.

Catherine hade aningslöst snubblat över sig själv, instoppad bland sidorna i boken.

All likhet med nu levande eller döda personer … en tunn, röd linje löpte genom texten. en detalj som hon inte hade lagt märke till när hon öppnade boken. Det går inte att missta sig på likheten med henne själv. hon har en nyckelroll, är en huvudperson. Även om namnen är utbytta går det inte att ta miste på detaljerna, ända ner till vad hon hade på sig den där eftermiddagen. en del av sitt liv som hon har hållit gömd. en hemlighet som hon inte har berättat för någon, inte ens för sin man och sin son – två personer som tror att de känner henne bättre än någon annan. ingen levande själ kan ha kokat ihop det som Catherine just har läst. Ändå står det där, svart på vitt, för alla som vill läsa. hon trodde att hon hade lagt det bakom sig. Att det var över. Men nu har det kommit upp till ytan igen. i hennes sovrum. i hennes huvud. hon försöker tränga undan det genom att tänka på kvällen innan. hur skönt det var att komma till ro i det nya hemmet: äta (6)

middag med vin till, krypa upp i soffan, slappa framför teven och sedan sjunka ner i sängen, hon och robert. en stilla lycka som hon hade tagit för given, men alltför stillsam för att kunna lugna henne. hon kan inte sova, så hon kliver ur sängen och går ner på nedervåningen.

De har fortfarande en nedervåning, även om det är knappt.

Bara ett radhus, ingen villa längre. De flyttade från villan för tre veckor sedan. två sovrum i stället för fyra. två sovrum passar bättre för henne och robert. ett till dem, och ett extra. Och så har de valt öppen planlösning. inga dörrar. De behöver inte stänga några dörrar nu när Nicholas har flyttat. hon tänder kökslampan, tar ett glas ur skåpet och fyller det. ingen kran. Kallt vatten direkt från den nya kylen. Den liknar mer en garderob än ett kylskåp.

Skräcken får handflatorna att bli slippriga av svett. hon är varm, det känns nästan som om hon har feber, hon är tacksam för det kalla, nylagda kalkstensgolvet. Vattnet hjälper lite. Medan hon dricker i giriga klunkar tittar hon ut genom de stora fönstren som löper längs baksidan på det här nya, främmande hemmet. Det är alldeles svart där ute. ingenting att se. hon har inte hunnit skaffa persienner än. hon är utsatt. Beskådad. De kan se henne, men hon kan inte se dem.

(7)

2 två år tidigare

ledsen för det som hände, det var jag. han var ju ändå bara ett barn, sju år gammal. Och jag var ställföreträdande förälder, antar jag, även om jag visste förbaskat väl att ingen av föräldrarna skulle ha velat att jag var ställföreträdande över huvud taget. Men vid det laget hade jag sjunkit ganska lågt: Stephen Brigstocke, skolans mest avskydda lärare. Jag är övertygad om att barnen tyckte det, och föräldrarna, fast kanske inte alla. Jag hoppas att några av dem mindes mig från förr, när jag undervisade deras äldre barn. hur som helst blev jag inte förvånad när Justin kallade in mig på sitt rum. Det var väntat. Det tog honom längre tid än jag hade förväntat mig, men så är det ju med privatskolor.

De utgör egna små förläningar. Föräldrarna tror kanske att de bestämmer eftersom de betalar, men så är det naturligtvis inte.

Jag menar, titta bara på mig – jag blev knappt intervjuad för jobbet ens. Justin och jag låg vid Cambridge samtidigt, han visste att jag behövde pengar, och jag visste att han behövde en huvudlärare i engelska. Ni förstår, privatskolor betalar bättre än offentligstyrda och jag hade åratals erfarenhet av undervisning i vanlig grundskola. Stackars Justin, det måste ha varit väldigt besvärligt för honom att flytta på mig. Pinsamt, menar jag. Och det var en omplacering snarare än en uppsägning. Det var anständigt gjort av honom, jag uppskattar det. Jag hade inte råd att förlora pensionen, JAG VAR VERKLIGEN

(8)

och jag hade ju ändå nästan uppnått den åldern, så han bara skyndade på processen lite. Vi skulle faktiskt snart gå i pension båda två men Justins avgång var väldigt olik min. Jag hörde talas om att ett par elever till och med fällde en tår. inte för mig, inte. Men varför skulle de göra det? Jag hade inte gjort mig förtjänt av tårar av det slaget.

Jag vill inte ge ett felaktigt intryck: jag är ingen pedofil. Jag tafsade inte på pojken. Jag rörde honom inte ens. Nej, nej, jag rörde aldrig någonsin vid barnen. Saken är den att tyckte att de var så förbannat tråkiga. Är det förfärligt att säga så om sjuåringar? Jag antar det, om man är lärare. Jag var utless på att läsa deras trista berättelser, som jag är säker på att flera av dem arbetade hårt med, men trots det: det var hur de såg på sig själva, hur fasiken de kunde tro att de vid sju års ålder skulle ha något att komma med som jag kunde vara det minsta intresserad av. Och så en kväll fick jag helt enkelt nog. rödpennans katarsis fungerade inte längre och när jag kom till just den här pojkens berättelse, jag kommer inte ihåg vad han hette, så gav jag honom en mycket utförlig kritik där jag förklarade varför jag verkligen inte brydde mig ett jävla dugg om hans semester med familjen i södra indien där de hade bott hos invånarna i en liten by. Fint, det måste ha varit skitkul för dem. Självklart blev han upprörd. Självklart blev han det och det beklagar jag. Och självklart berättade han det för sina föräldrar. Det beklagar jag inte. Det bidrog till att skynda på min avgång och det råder inget tvivel om att det var nödvändigt, både för min skull och för deras.

Så satt jag där, hemma, med en hel del tid att slå ihjäl. en pensionerad engelsklärare från en andra klassens privatskola. Änkling. Jag är rädd att jag kanske är för uppriktig – att det jag hittills har sagt kan verka lite avskräckande. Det kan få mig att framstå som grym.

Och det jag gjorde mot den där pojken var grymt, det erkänner jag.

(9)

Men i vanliga fall är jag inte grym. Fast sedan Nancy dog har jag låtit saker hamna en aning på glid. Nåja, ganska mycket, låt gå för det.

Det är svårt att tro att jag en gång i tiden röstades fram som Årets Mest Populära lärare. inte av eleverna på privatskolan, men på den kommunala skolan där jag undervisade tidigare. Och det var ingen engångsföreteelse, det hände flera år i rad. ett år, jag tror att det var 1982, fick både min fru Nancy och jag den utmärkelsen från våra respektive skolor.

Jag följde i Nancys spår och blev lärare jag också. hon började undervisa när vår son gick i förskola. hon hade fem- och sexåringar på Jonathans skola, och jag fick ta mig an fjorton- och femtonåringarna i skolan längre upp på gatan. Jag vet att vissa lärare tycker att det är en svår åldersgrupp, men jag gillade det. Att vara tonåring är inte särskilt kul så min inställning var att låta de stackars satarna vara ifred. Jag tvingade dem aldrig att läsa en bok om de inte ville. en berättelse är en berättelse, när allt kommer omkring. Man måste inte läsa den i en bok. en film, ett teveprogram, en pjäs – de skildrar ändå en historia att följa, tolka, njuta av. På den tiden var jag engagerad. Jag brydde mig. Men det var då. Jag är inte lärare längre. Jag är pensionär. Jag är änkling.

( 10 )

3 Våren 2013

CATH ERINE SNAVA R, HON skyller på de höga klackarna men vet att det beror på att hon har druckit för mycket. robert sträcker fram handen och tar tag om hennes armbåge så att hon inte ska ramla baklänges över trappstegen i betong. Med andra handen vrider han om nyckeln och öppnar ytterdörren, greppet om armen är fortfarande stadigt medan han hjälper henne in. hon sparkar av sig skorna och försöker inympa något slags värdighet i gången när hon sätter kurs mot köket. ”Jag är så stolt över dig”, säger han när han kommer upp bakom henne och slår armarna om henne. han kysser henne där halsen går över i axeln. hon sträcker huvudet bakåt. ”tack”, säger hon och blundar. Men så försvinner lyckokänslan.

Det är kväll. De är hemma. Och hon vill inte gå och lägga sig fastän hon är vansinnigt trött. hon vet att hon inte kommer att kunna sova. har inte sovit ordentligt på en vecka. robert vet inte om det. hon låtsas att allt är bra, lyckas dölja det för honom. hon låtsas sova, ligger bredvid honom, ensam med sina tankar. Nu måste hon hitta på en ursäkt för att förklara varför hon inte går och lägger sig direkt tillsammans med honom. ”Gå upp du”, säger hon. ”Jag kommer alldeles strax. Jag ska bara kolla några mejl.” hon ler uppmuntrande, men det behövs knappt. han måste upp tidigt nästa morgon, vilket gör att

( 11 )

Catherine ännu mer uppskattar att han verkat så glad under kvällen där hon har stått i centrum och han har varit den tysta, leende partnern. inte en enda gång har han antytt att det kanske vore dags att gå. Nej, han lät henne glänsa och njuta av den här stunden. Naturligtvis har hon gjort detsamma för honom ett antal gånger, men robert var föredömlig i den rollen. ”Jag tar upp lite vatten till dig”, säger han.

De har precis kommit hem från en fest, efterspelet till en prisutdelning för teveprogram. Seriösa teveprogram. inga såpor. inget drama. Fakta. Catherine vann pris för en dokumentär hon hade gjort om grooming av barn i sexuellt syfte. Barn som borde ha skyddats, men ingen hade brytt sig tillräckligt, ingen hade gjort sig omaket att se efter dem. Juryn hade omnämnt hennes film som modig. hon hade omnämnts som modig. De har ingen aning. De har ingen aning om hur jag är egentligen. Det var inte mod. Det var målmedveten beslutsamhet. Men å andra sidan, kanske hade hon varit en smula modig. Filmat i hemlighet. Kontaktsökande män. Men inte nu. inte nu när hon är hemma. Även med de nya persiennerna är hon rädd att hon blir beskådad.

Kvällarna har blivit till en rad distraktioner för att slippa tänka på den oundvikliga stund då hon kommer att ligga vaken i mörkret. hon tror nog att hon har lyckats lura robert. till och med svettningarna som kommer när det närmar sig läggdags har hon skrattat bort som klimakteriet. hon har andra tecken på det, förstås, men inte svettningar. hon vill gärna att han går och lägger sig, men så fort han har gjort det önskar hon ändå att han fanns hos henne. hon önskar att hon vore modig nog att berätta för honom. hon önskar att hon hade varit modig nog att berätta för honom då. Men det var hon inte. Och nu är det för sent. Det var för tjugo år sedan. Om hon berättade nu skulle han inte förstå. han skulle haka upp sig på det faktum att hon under hela den ( 12 )

här tiden har hållit något hemligt för honom. hon har undanhållit något som han tycker att han hade rätt att få veta. han är för fasiken vår son, hör hon hur han säger. hon behöver ingen jävla bok som beskriver för henne vad som hände. hon kommer ihåg det, alltihop. hennes son hade varit nära att dö. hon har skyddat Nicholas under alla dessa år. Skyddat honom från vetskapen. tack vare henne har han svävat i lycklig okunnighet. han vet inte hur nära det var att han aldrig blev vuxen. Och om han skulle ha kommit ihåg något av det som hände? Skulle situationen ha varit annorlunda? Skulle han ha varit annorlunda? Skulle deras förhållande ha varit det? Men hon är fullkomligt säker på att han inte minns ett dugg. Åtminstone ingenting som skulle leda honom närmare sanningen. För Nicholas är den där eftermiddagen bara en i en lång rad eftermiddagar under barndomen. han kanske till och med minns den som något roligt, tänker hon.

Om robert hade varit där kunde allt ha varit annorlunda.

Naturligtvis skulle det ha varit annorlunda. Det skulle inte ha hänt. Men nu var robert inte där. Så hon berättade det inte för honom eftersom hon inte måste – han skulle aldrig få reda på det.

Och det var mycket bättre så. Det är bättre så. hon öppnar sin bärbara dator och googlar författarens namn.

Det har nästan blivit en ritual. hon har gjort det förr i hopp om att hitta någonting, en ledtråd. Men det finns ingenting. Bara ett namn: E. J. Preston. Antagligen är det en pseudonym. ”en komplett främling är E. J. Prestons första och möjligen sista bok.” inte ens en ledtråd till författarens kön. inte hans eller hennes första bok. Den är utgiven av rhamnousia: när hon kollade upp det bekräftade det hennes misstanke, nämligen att den är egenutgiven. hon hade inte vetat vad rhamnousia betydde. Nu gör hon det.

Det är hämndgudinnan, alias Nemesis. ( 13 )

Det är ju en ledtråd, eller hur? Åtminstone vad gäller könet.

Men det är omöjligt. Det kan inte stämma. Och ingen annan kände till de där detaljerna. ingen som ännu är i livet. Fast där fanns andra, andra som var anonyma. Men det här har skrivits av någon som verkligen bryr sig. Det här är personligt. hon ser efter om det finns några recensioner. inte en enda. hon kanske är ensam om att ha läst den. Och även om någon annan läste skulle de aldrig fatta att hon är kvinnan det hela handlar om. Men det finns någon som gör det. Någon vet. hur fan har den här boken tagit sig in i hennes hem? hon har inget minne av att ha köpt den. Det verkar som om den rätt vad det var låg överst i högen med böcker bredvid sängen. Men det var ju ett sådant kaos i och med flytten. en massa lådor med böcker som fortfarande väntade på att packas upp. hon kanske hade lagt dit den själv. hon kunde ha tagit den ur en låda, lockad av omslaget. Den kunde vara roberts. han har mängder av böcker som hon aldrig har läst och kanske inte skulle känna igen.

Böcker som har funnits där i åratal. hon ser för sig hur han skummar igenom Amazon, blir förtjust i en titel eller ett omslag och gör en beställning via nätet. en lyckträff. ett sjukt sammanträffande.

Men det hon landar i och börjar tro är att någon annan har lagt dit den. Någon annan har kommit in i deras hem, det här stället som inte känns som hemma ännu. Kommit in i deras sovrum. Någon som hon inte känner lade boken på hyllan bredvid hennes säng. Försiktigt, utan att stöka till. På hennes sida av sängen. Väl medveten om vilken sida av sängen hon sover på. Fick det att se ut som om hon själv hade lagt dit den. tankarna väller fram och krockar med varandra, de blir skruvade och spretiga.

Vin och oro, en farlig kombination. Vid det här laget borde hon veta bättre än att blanda olika gifter. hon tar sig om sitt värkande ( 14 )

huvud. Det värker för jämnan numera. hon blundar och ser för sig den bländande vita solfläcken på bokomslaget. hur fan har den där boken tagit sig in i hennes hem?

( 15 )

4 två år tidigare

DET HADE GÅTT sju år sedan Nancy dog, ändå hade jag inte kommit till skott med att sortera hennes saker. hennes kläder inhängda i garderoben. hennes skor och handväskor. hon hade så små fötter, storlek 36. hennes brev och papper låg fortfarande på skrivbordet och i lådorna. Jag tyckte om att ha dem där. Jag tyckte om att plocka bland hennes brev, även om det bara var gasräkningar. Jag tyckte om att se hennes namn och vår gemensamma adress på ett formellt brev. Men när jag blev pensionerad fanns det ingen ursäkt längre. Sätt i gång bara, Stephen, skulle hon ha sagt. Så det gjorde jag.

Jag började med kläderna, krokade av dem från galgarna, tog ut dem ur lådorna och lade dem på sängen, redo att skicka i väg.

Så var det klart, tänkte jag, men så fick jag syn på en kofta som hade glidit av galgen och låg gömd i ett hörn av garderoben. Den är ljungfärgad. egentligen en massa färger, blått, rosa, lila, grått, men intrycket är ljungfärgad. Vi köpte den i Skottland innan vi gifte oss. Nancy brukade ha den på som en sjal: ärmarna hängde tomma och sladdriga längs sidorna. Jag har behållit den, jag håller i den just nu. Den är i kashmir. Malen har gett sig på den och den har ett litet hål i ärmmudden där jag kan stoppa in lillfingret. hon hade kvar den i drygt fyrtio år. Den har överlevt henne och jag misstänker att den kommer att överleva mig också. Om jag fort-

( 16 )

sätter krympa, och det gör jag säkert, så kommer jag snart att kunna ha den på mig.

Jag minns hur Nancy tog den på sig när hon gick upp mitt i natten för att amma Jonathan. Nattlinnet var uppknäppt, Jonathans lilla mun låg runt hennes bröstvårta och koftan låg runt axlarna på henne för att hon inte skulle frysa. Om hon såg att jag tittade på henne från sängen log hon, och jag gick upp och lagade en kopp te till oss. hon försökte låta bli att väcka mig, hon sa att hon ville att jag skulle få sova och att det inte gjorde henne något att gå upp. hon var lycklig. Det var vi båda. Glädjen och förvåningen över barnet som kom när vi uppnått medelåldern, vi hade praktiskt taget gett upp. Vi tjafsade inte om vem som skulle gå upp eller vem som fick sova mest. Jag vill inte påstå att vi delade lika. Jag skulle gärna ha gjort mer, men sanningen att säga så var det Nancy Jonathan behövde bäst, inte mig. Även innan dessa nattliga kalas var koftan en av hennes favoriter. hon hade den på sig när hon skrev, över en sommarklänning, över en blus eller ett nattlinne. Jag sneglade från mitt skrivbord och såg henne där hon satt vid sitt och hamrade på skrivmaskinen med de lealösa ärmarna fladdrande längs sidorna. Ja, innan vi blev lärare var vi författare, både Nancy och jag. Nancy slutade strax efter att Jonathan föddes. hon sa att hon hade tappat lusten, och när Jonathan började i förskola bestämde hon sig för att jobba där. Men det har jag redan berättat.

Varken Nancy eller jag var särskilt framgångsrika som författare, även om vi då och då fick något publicerat. Vid närmare eftertanke var det nog så att Nancy hade större framgång än jag, ändå var det hon som ville att jag skulle fortsätta när hon slutade. hon trodde på mig. hon var så säker på att det skulle ske en dag, jag skulle slå igenom. Ja, kanske hade hon rätt. Nancys övertygelse har alltid varit min drivkraft. Men det var hon som skrev bäst. Jag ( 17 )

visste det hela tiden, även om hon inte ville erkänna det. hon stödde mig under alla de år då jag skrev ord efter ord, kapitel efter kapitel, en bok eller två. Allt refuserades. till den dag då hon gudskelov förstod att jag inte ville skriva längre. Jag hade fått nog. Det kändes bara fel. Det var svårt att få henne att tro mig när jag sa att det var en lättnad att sluta. Men jag menade det. Det var en lättnad. Ni ska veta att jag alltid har tyckt bättre om att läsa än att skriva. För att bli författare, en bra författare, måste man vara djärv. Man måste våga blotta sig. Man måste vara modig, och jag har alltid varit en fegis. Nancy var den som var modig. Därför började jag undervisa.

Men det krävdes mod för att rensa ut min frus saker. Jag vek ihop hennes kläder och lade dem i plastkassar. Skor och handväskor lade jag i gamla lådor som det hade varit vinflaskor i. inte hade jag haft en aning om, när vinet kom i huset, att lådorna som det levererades i skulle bäras ut innehållande min döda frus accessoarer. Det tog mig en vecka att packa alla saker, ännu längre att få dem ur huset.

Jag stod inte ut med att göra mig av med alltihop på en gång så jag spred ut turerna till välgörenhetsbutiken. Jag lärde känna de båda kvinnorna i affären Alla ska med ganska bra. Jag berättade att kläderna var efter min fru, och efter det tog de alltid en paus i sina sysslor när jag kom förbi och såg till att ha tid för mig. Om jag råkade titta in när de drack kaffe gjorde de en kopp till mig också. Det blev märkligt trösterikt att gå till den där affären, full av kläder efter döda människor.

Jag oroade mig för att när jag väl hade sorterat Nancys saker skulle jag kanske falla tillbaka i samma försoffade tillstånd som jag hade befunnit mig i sedan jag blev pensionerad, men så blev det inte. hur ledsamt det än var, så visste jag att jag hade gjort något som Nancy skulle ha uppskattat och jag fattade ett beslut: ( 18 )

från och med den stunden skulle jag göra mitt yttersta för att uppträda på ett sådant sätt att Nancy, om hon hade kommit in i rummet, skulle ha älskat mig och inte skämts för mig. hon skulle bli min förläggare, osynlig, objektiv, med mitt bästa i åtanke. en morgon strax efter den där utrensningsperioden var jag på väg till tunnelbanan. Jag hade vaknat med en känsla av målmedvetenhet, stigit upp, tvättat mig, rakat mig, klätt på mig och ätit frukost, och var sedan redo att lämna huset omkring klockan nio.

Jag var på gott humör och såg fram emot att tillbringa dagen på nationalbiblioteket British library. Jag hade funderat på att börja skriva igen. inte skönlitteratur, utan något mer handfast och konkret. Nancy och jag semestrade ibland på kusten i east Anglia och en sommar hyrde vi ett Martellotorn. Jag hade alltid velat veta mer om det där stället, men alla böcker jag kunde hitta som handlade om det var torra och tråkiga. Nancy hade också försökt, till flera av mina födelsedagar, men allt hon kom över var trista luntor fulla av sakuppgifter och statistik. hur som helst, det var vad jag satsade på som mitt skrivprojekt: jag skulle gjuta liv i den där fantastiska platsen. Under hundratals år hade de där väggarna sugit i sig andra människors andetag, och jag var fast besluten att ta reda på vilka som hade varit där från den tiden fram till och med nu. Så den där morgonen gav jag mig i väg med tämligen spänstiga steg. Och sedan såg jag ett spöke.

Jag såg henne inte tydligt. Det fanns folk mellan oss som skymde sikten. en kvinna som sköt en barnvagn framför sig. två släntrande ungdomar. De rökte. Men jag visste att det var hon.

Jag skulle känna igen henne var som helst. hon gick snabbt och målmedvetet. Jag försökte hålla jämna steg men hon var yngre, hennes ben var starkare, hjärtat slog snabbt av ansträngningen och jag blev tvungen att stanna ett ögonblick. Avståndet mellan oss ökade och när jag kunde gå vidare igen hade hon försvunnit ( 19 )

ner i tunnelbanan. Jag följde efter, fumlade mig igenom spärren, rädd för att hon skulle kliva på ett tåg och försvinna. trapporna var branta, alltför branta, och jag var rädd att ramla i min iver att komma ikapp henne på plattformen. Jag tog tag i ledstången och förbannade min svaghet. hon var fortfarande kvar. Jag log när jag gick fram till henne. Jag trodde att hon hade väntat på mig. Och hon vände sig om och såg rakt på mig. hon log inte tillbaka. hon såg orolig ut, kanske till och med rädd. Naturligtvis var det inget spöke. Det var en ung kvinna, kanske trettio. hon hade Nancys kappa på sig, den som jag hade gett till välgörenhetsbutiken. hon hade samma hårfärg som Nancy hade haft i hennes ålder. eller det var åtminstone vad jag hade sett. När jag kom närmare insåg jag att den här kvinnans hårfärg inte alls var som Nancys. Brun, ja, men en konstgjord, matt, livlös brun färg. ingenting av de glänsande, livfulla nyanserna i Nancys hår. Jag såg att mitt leende hade gjort henne orolig så jag vände mig om, hoppades att hon skulle förstå att jag inte ville något illa, att det var ett misstag. När tåget kom lät jag det åka vidare och väntade på nästa, jag ville inte att hon skulle tro att jag följde efter henne.

Det tog halva förmiddagen innan jag hade återhämtat mig. tystnaden i biblioteket, den vackra miljön och det lugna sysslandet med att läsa, anteckna och arbeta vidare gav mig humöret tillbaka, det jag hade haft vid dagens början. När jag väl kom hem tidigt på kvällen var jag mer eller mindre mig själv igen. Jag hade köpt ett färdigt mål mat på Marks & Spencer för att skämma bort mig lite, en snabblagad middag. Jag öppnade en flaska vin men drack bara ett glas. Jag dricker inte mycket nu för tiden, jag föredrar att ha kontroll över mina tankar. För mycket alkohol får dem att rusa i väg åt fel håll, som oregerliga småbarn.

Jag ville gå igenom mina anteckningar innan jag gick och lade mig, så jag satte mig vid skrivbordet för att sätta i gång. Nancys ( 20 )

papper låg fortfarande där och drällde. Jag bläddrade snabbt igenom utskick och gamla räkningar, jag visste redan att jag inte skulle hitta något av intresse. Om det hade funnits något, skulle det inte ha visat sig vid det här laget? Jag slängde alltihop i papperskorgen, sedan tog jag fram skrivmaskinen ur skåpet och satte den mitt på det rensade skrivbordet för att kunna börja jobba nästa morgon.

När Nancy skrev hade hon sitt eget skrivbord, ett litet i ek som nu står i Jonathans lägenhet. När hon slutade kom vi överens om att vi lika gärna kunde dela på mitt. hon hade lådorna till höger, jag dem till vänster. hon lade sina manus i nedersta lådan och även om det låg flera andra travade i bokhyllan, var det de tre som låg i skrivbordslådan hon hade hoppats mest på. Även om jag visste att de fanns där blev jag chockad av att se dem. ”en vy över havet”, ”Bort från vintern” och ”en särskild vänskap”, alla opublicerade. Jag plockade upp ”en särskild vänskap” och tog med mig till sängen.

Det måste ha varit fyrtio år sedan jag läste de där orden. hon hade skrivit romanen sommaren innan Jonathan föddes. Det var som om Nancy fanns hos mig i sängen. Jag kunde tydligt höra hennes röst: Nancy som ung kvinna, innan hon blev mor. Det fanns en sådan energi i den, en sådan oförskräckthet, och jag kastades tillbaka in i en tid när vi såg framtiden som något spännande, det som låg framför oss var mer eggande än skrämmande.

Jag var lycklig när jag somnade den kvällen, tänkte att även om hon inte fanns hos mig längre hade jag haft turen att ha Nancy i mitt liv. Vi hade öppnat oss för varandra. Vi hade delat allt. Jag trodde att vi visste allt som fanns att veta om varandra.

( 21 )

5 Våren 2013

”VÄNTA, JAG GÅR med dig ut”, ropar Catherine uppifrån trappan. robert vänder sig om vid ytterdörren och ser upp på henne. ”Förlåt, älskling, väckte jag dig?” hon vet hur han har ansträngt sig för att inte göra det: duschade bara en kort stund och tassade på tå medan han klädde på sig. Men Catherine hade varit vaken hela tiden. legat där. Med halvslutna ögon. Sett på honom och älskat honom för att han var så omtänksam. hon hade väntat så länge det gick. Så fort han var ute ur rummet hade hon kastat sig ur sängen, klätt på sig och jagat ner efter honom. hon kunde fortfarande inte vara ensam.

Senare kanske, men inte än. hon sitter på nedersta trappsteget och klämmer in fötterna i ett par joggingskor. ”huvudet känns för jävligt. Det är lika bra att komma ut så går det över”, säger hon och knyter skosnörena med darriga händer. hon hör själv hur normal och förtroendeingivande hon låter. Darriga händer kan bero på baksmälla. hon har tagit ledigt en vecka från jobbet för att packa upp och få dem att komma i ordning – göra det nya stället till ett hem – men i dag klarar hon det bara inte. Dessutom är det sant, huvudet känns för jävligt. Men det har däremot inget att göra med firandet kvällen innan. ( 22 )

hon ser hur robert tittar på klockan. han måste vara på jobbet tidigt. ”Jag skyndar mig, jag skyndar mig”, säger hon och springer ut i köket, fyller en flaska med vatten, sliter åt sig sin iPod innan hon springer tillbaka till honom. De smäller igen dörren, låser med dubbla lås och går tillsammans till tunnelbanan. hon sträcker sig efter hans hand och håller den, han ser på henne och ler. ”Det var kul i går”, säger han. ”Fick du en massa trevliga mejl?” ”Några stycken”, säger hon, fastän hon inte har brytt sig om att se efter. Det var det sista hon tänkte på. hon får kolla sedan, när hon är hemma igen och klarare i huvudet. han ger henne en puss på kinden, säger att han nog inte kommer hem sent, hoppas att huvudet känns bättre och så försvinner han ner i tunnelbanan. hon vänder sig om så fort han har försvunnit, sätter i hörlurarna och springer längs vägen. tillbaka samma väg som de kom, mot det enda grönområde som finns i närheten. Fötterna dunkar i takt med musiken. hon passerar gatkrönet och fortsätter springa. hjärtat bankar och svetten rinner redan mellan skulderbladen. hon är inte i form. hon borde ta en rask promenad, inte springa, men hon behöver plåga sig lite. hon kommer fram till de höga smidesgrindarna till kyrkogården och springer in där. hon klarar ett varv, sedan stannar hon och flåsar, böjer sig framåt och vilar händerna mot knäna. hon borde stretcha, men känner sig alltför generad. hon är ingen idrottare, bara en kvinna som är ute och springer. håll i gång, håll i gång. hon rätar på sig och sätter fart igen, joggar försiktigt, inte alltför tufft utan i en takt där tankarna kan få fritt spelrum. När hon har hunnit halvvägs saktar hon av och går, men går raskt, hon vill hålla pulsen uppe i en stark och stadig rytm. Namn strömmar emot henne från gravstenarna: Gladys, Albert, eleanor, namn från gångna tider på människor som är ( 23 )

döda sedan länge. Men det är barnen hon lägger märke till. Det är barnens stenar hon stannar för att läsa. Början och slutet på deras korta liv. Gör inte alla det? Stannar vid gravarna där barnen ligger omstoppade för evigt i sina grässängar? De tar mindre plats än de vuxna grannarna och ändå är det omöjligt att bortse från dem, de skriker efter att bli betraktade. Snälla, stanna till en stund.

Och det gör hon. Och hon tänker sig en gravsten som skulle ha kunnat finnas där men som inte gör det.

Nicholas Ravenscroft Född 14 januari 1988, lämnade oss 14 augusti 1993 Roberts och Catherines älskade son Och hon föreställer sig hur det skulle ha fallit på hennes lott att berätta för robert att Nicholas var död. hon hör hans frågor inom sig: Var var du? hur kunde det hända? hur var det möjligt?

Och hon skulle ha brutit samman, allt skulle ha forsat ur henne och han skulle ha sjunkit ihop under tyngden. hon ser för sig hur han kämpar, försöker hålla det ifrån sig, höja huvudet över störtfloden, flämtande efter luft utan att någonsin få nog för att kunna återhämta sig helt och hållet.

Men Nicholas dog inte. han lever, och hon behövde inte säga något till robert. De har alla överlevt och är oskadda.

( 24 )

6 två år tidigare

jag hade läst ”en särskild vänskap” vaknade jag fräsch och utvilad. Jag var ivrig att börja arbeta och hade tänkt gå igenom anteckningarna innan jag renskrev dem. Jag visste att det fanns papper i skänken: allt verkade till slut hamna på eller i skänken. Jag kunde se pappersbunten där den låg mellan Alfapet och backgammon, men när jag försökte dra ut den gick det inte.

Den satt fast längre bak. ett trästycke hade klämts in och jag försökte trycka undan det för att få loss papperet, men det ville inte röra sig ur fläcken. Det var något som satt fast mellan skänken och väggen. Jag stoppade in handen och kände något mjukt. Det var en av Nancys gamla handväskor, en slug rackare som hade undkommit trippen till välgörenhetsbutiken.

Jag lutade mig mot väggen, sträckte ut benen framför mig med handväskan i knät. Den var i svart mocka med två pärlknappar som fattade om varandra. Jag borstade av den och tittade inuti.

Där fanns en uppsättning nycklar till Jonathans lägenhet, ett läppstift och en näsduk som fortfarande lågt vikt i en välstruken fyrkant. Jag tog av hylsan till läppstiftet och sniffade på det. Doften var borta men det var fortfarande spetsformat efter att ha strukits mot Nancys läppar under flera år. Jag höll upp näsduken mot näsan, och doften frammanade minnen av kvällar på teatern. Vad jag inte hade väntat mig var bilderna i ett gult kuvert som det stod MOR GONEN EF TER ATT

( 25 )

Kodak på med feta svarta bokstäver. Det här var ett riktigt fynd och jag ville ordna en trevlig stund kring det.

Jag gjorde en kopp kaffe, installerade mig i soffan och såg fram emot en rad lyckliga minnen. Jag antog att det skulle röra sig om semesterbilder. Jag tror till och med att jag hoppades på att det skulle finnas några på Martellotornet: att handväskfyndet var Nancys sätt att hjälpa mig på traven med projektet. På sätt och vis var det det, men inte så som jag hade tänkt mig det den där morgonen.

Mitt huvud, som hade varit så klart i början av dagen, kändes som om det hade fyllts med innehållet i någon annans huvud. Jag kunde inte längre avgöra vilka tankar som var mina och vilka som var den andres, vilka som var sanna och vilka som var falska. Kaffet hade kallnat, bilderna låg utspridda i knät. Jag hade väntat mig foton som jag kände igen, men de här bilderna hade jag aldrig sett förr. hon såg rakt in i kameran. Flirtade hon? Jag tror det. Ja, hon flirtade. Fotona var i färg. Vissa av dem var tagna på en strand. Där låg hon, en leende semesterpingla i röd bikini. Brösten var framskjutna som på en pinuppa och hon såg själv ut att tycka att hon verkligen var en mycket attraktiv kvinna. Självsäker. Ja, det var precis vad det var. Sexuellt självförtroende. Andra bilder var tagna i ett hotellrum. De var skamlösa. hon var skamlös. Men jag kunde inte slita blicken från dem. Jag kunde inte sluta titta. Jag gick igenom dem om och om igen, plågade mig själv, och ju mer jag tittade, desto argare blev jag därför att ju mer jag tittade, desto mer förstod jag.

Det som verkligen skar i hjärtat var att jag visste vem som hade tagit de här bilderna. Jag visste vilket stiligt ansikte som befann sig bakom kameran även om jag inte kunde hitta honom. Jag letade och letade, men hur många gånger jag än gick igenom dem var skuggan av honom i utkanten av ett foto det enda jag kunde se. Jag gick till och med igenom negativen, höll upp dem mot ljuset ifall ( 26 )

någon bild av honom inte skulle ha blivit framkallad. Det fanns fler negativ än kopior och jag hoppades att ett av dem skulle visa honom, men de var suddiga och ofokuserade, helt värdelösa. hur kunde Nancy ha tagit in de här bilderna i huset? Gömma dem för mig, låta dem sitta där som en kräftsvulst i vårt hem. De måste ha funnits där i åratal. Glömde hon bort dem? eller tog hon risken, med vetskap om att jag kanske skulle hitta dem en vacker dag? Men det var för sent. När jag väl gjorde det var hon död. Jag skulle aldrig få möjlighet att prata med henne om dem. hon borde ha förstört dem. Om hon inte hade tänkt berätta för mig borde hon ha förstört dem. i stället hade hon låtit mig hitta dem när jag var en patetisk gammal gubbe, långt efter att det hade hänt, långt efter att jag kunde ha gjort något åt det. en av de saker som jag hade uppskattat mest hos Nancy var hennes ärlighet. hur många gånger hade hon tittat på de här bilderna i ensamhet? Och gömt dem igen? Jag såg för mig hur hon väntade på att jag skulle gå ut innan hon tittade igenom dem, och gömde dem igen när jag kom hem. Varje gång jag tog fram något ur skänken, varje gång vi spelade Alfapet visste hon att de fanns där men sa inte ett knyst Jag hade alltid litat på henne, men nu undrade jag vad hon mer kunde ha dolt.

Det är märkligt vilken styrka ilskan ger. Jag vände upp och ner på hela huset i jakt på fler hemligheter. Jag angrep vårt hem som om det vore fienden. Jag gick från rum till rum, slet upp, hällde ut, välte omkull och ställde till en förbannad röra, men jag hittade ingenting mer. hela övningen gav mig en känsla av att jag hade stoppat ner handen i ett tilltäppt avlopp och rotade runt i kloakslammet för att försöka rensa det. Men det fanns inget fast att få grepp om.

Allt jag kände var mjukt snusk, det trängde in i huden och in under naglarna, stanken trängde in i näsborrarna, satte sig i håret, sögs in i de tunna blodkärlen och förgiftade hela mitt system. ( 27 )

7 Våren 2013

på kudden. ingen annan skulle ha hört det. Men det gör Catherine. hon hör allt, öronen är spetsade. hon ser allt också. Även om det är kolsvart. hennes ögon har vant sig vid det. Om robert vaknade nu skulle han vara så gott som blind, men det är inte Catherine. hon betraktar hans slutna ögon, hur det rycker i ögonlocken, hur ögonfransarna fladdrar, och hon undrar vad som pågår där bakom. Döljer han något för henne? Är han lika bra på det som hon? han står henne närmare än någon annan och ändå har hon lyckats med, under alla dessa år, att hålla honom ovetande. Det spelar ingen roll hur förtroliga de är, han ser det bara inte och hon finner tanken skrämmande.

Och genom att hon har hållit allt för sig själv under så lång tid har hemligheten blivit för stor att yppa, det är som ett foster som har vuxit sig för stort för att komma ut den vanliga vägen, man måste snitta ut det. Just detta att hålla hemligheten hemlig har nästan blivit en större sak än hemligheten i sig. robert rullar över på rygg och börjar snarka, så Catherine vänder honom varsamt om på andra sidan så att han har ryggen mot henne. Försiktigt för att inte väcka honom – hon kan inte riskera ett samtal så här mitt i natten – lägger hon sig så nära att hon känner doften av honom. hon minns ögonblicket, för tjugo år sedan, när han lade E TT D A MMKOR N LA ND A R

( 28 )

armarna om henne och frågade: ”Mår du bra?” hon mådde inte bra, men hon ville inte att han skulle märka det eftersom hon inte kunde berätta varför och på den tiden var hon inte lika bra på att mörka som hon är nu. hon svarade ”Nej, faktiskt inte”, och trots att tårarna brände bakom ögonlocken hindrade hon dem från att börja rinna för hon visste att om de började rinna skulle de följas av en störtflod av ord. Om hon hade börjat gråta skulle hon inte ha kunnat hindra allt annat från att komma fram. Därför grät hon inte, hon kom med en bekännelse, men den var falsk. ”Jag vill börja jobba igen. Jag skäms bara av att säga det. Jag vet att jag är lyckligt lottad som kan välja att vara hemma, du tjänar så att det räcker för oss båda, men … jag känner mig ensam. Jag blir deprimerad.” Det var början på den flykttunnel hon grävde från sig själv – och också från Nicholas. hennes son var en ständig påminnelse, men det kunde hon inte säga till robert. hon kunde inte säga att hon blev tokig av att vara ensam med Nicholas, att hans närvaro framkallade minnen som hon ville utplåna. ”Förstår du?” frågade hon. Och hon minns hur hon tittade upp i roberts ögon och undrade om han kunde genomskåda henne. ”Klart jag gör”, sa han och drog henne intill sig för att kyssa henne. Men hon kände ändå att han var besviken. han försökte dölja det bakom en kyss, försökte skyla över sorgen över att hon själv erkände att hon inte kunde vara den mor som han ville att deras son skulle ha. han sa det aldrig, satte aldrig ord på sin besvikelse, men trots allt visste hon att den fanns där, outtalad, mellan dem.

Vid ett tillfälle var hon nära att berätta sanningen för honom.

Men i stället ljög hon igen och sa att hon skulle hälsa på en gammal skolkompis över helgen. Det var en vän som han inte kände, som bodde utanför london: han skulle aldrig få reda på något. ( 29 )

hon sa till honom att det var en akututryckning, att vännen hade brutit ihop. hon packade en väska och åkte direkt från jobbet fredag eftermiddag för att inte träffa robert när han kom hem, den nya barnflickan fick hämta Nicholas i skolan. hon tog taxi, inte tunnelbana – hon ville inte riskera att stöta ihop med någon bekant.

När hon kom hem på söndagskvällen hade Nicholas redan gått och lagt sig. robert sa att hon såg blek ut och hon sa att det hade varit en gräslig helg och att hon var helt slut. Det var alldeles sant. ”Jag måste bara gå och lägga mig tidigt”, sa hon, bytte genast samtalsämne och frågade honom om den nya barnflickan. ”Det verkar funka bra. Nick var pigg och glad när jag kom hem i fredags.” ”Det låter bra”, sa hon.

Och nästa morgon såg hon till att allt var bra. hon hade lite färg på kinderna, och måste göra Nicholas klar för att gå till skolan innan hon själv gick till jobbet så det fanns ingen tid att prata, för honom att upptäcka att hon var förvirrad. Det var mycket på jobbet också. hon hade arbete upp över öronen och det var så hon ville ha det. ha så mycket att göra att det inte fanns plats i huvudet för att minnas. Och hon lyckades rensa tankarna från det förflutna. Det var det det handlade om, det som drev henne.

Nu har det förflutna knuffat sig in igen och skyfflat allt annat åt sidan – det står där och bröstar sig och pockar på hennes uppmärksamhet.

Boken ligger kvar på bordet bredvid sängen. hon kan inte förmå sig till att läsa ut den. Så fort hon försöker backar hon undan som en annan fegis, läser samma ord om och om igen, fastnar i mitten. hon drar sig undan robert och slinker ur sängen, plockar åt sig boken och smiter ner, som en inbrottstjuv. ( 30 )

hon smäller den i köksbordet och vänder ryggen mot den med fåfäng upproriskhet. i dag är det söndag, vilodag, men inte för henne. hon gör te, tar med det upp i gästrummet och sätter sig på golvet. Fem lådor står här och väntar på att bli uppackade: två med Nicholas namn, och tre är märkta ”Gästrummet”. hon kan inte minnas vad som finns i dem. hon känner sig yr i huvudet av sömnbrist och händerna darrar när hon plockar upp saker, sliter och drar i tidningspapper, får fram den ena prydnadssaken efter den andra, meningslösa, värdelösa saker allihop. hon hade hoppats på en ledtråd – en anteckning, ett kuvert, vad som helst som skulle kunna kopplas till boken och hjälpa henne att förstå hur den har hamnat i hennes hem – men där finns ingenting. hon försöker med en annan låda. Bok efter bok efter bok som hon slänger in i den tomma hyllan, hon bryr sig inte om att ställa upp dem, de får glida omkring huller om buller, en del av dem ramlar i golvet med en duns. hon synar Nicholas lådor. han skulle ha kommit för en vecka sedan och sorterat dem men det gjorde han inte, hon hade velat göra det åt honom men robert hade hejdat henne. Det där var Nicks saker, inte hennes. Och Catherine hade blivit frustrerad för hon visste så förbaskat väl att Nicholas inte skulle göra det ordentligt. Dessutom hade han inget sovrum här längre. Nu hade de ett gästrum. För dem som hälsade på. Nicholas kunde komma när han ville. Naturligtvis kunde han det. Och om han någon gång skulle vilja sova över natten gick det förstås bra det också. i gästrummet. han har egen lägenhet nu. Betalar hyran själv. Och det är bra. han är tjugofem år gammal. han har klarat sig bättre än de någonsin hade vågat hoppas på. han har ett jobb. rutiner.

Oberoende. Och det är vad Catherine önskar honom. en möjlighet att få det så bra han bara kan. Strömmen av tankar får henne att tappa andan, som om hon hade sagt dem alla högt. ( 31 )

”Älskling?” roberts röst är stillsam, ändå får den henne att hoppa till. hon tittar upp på honom från sitt rede av sönderrivet tidningspapper, händerna är kladdiga av svärta. Klockan är nio och hon har redan varit uppe i fyra timmar. han ser orolig ut. hon ser ut som ett vrak. Vid fyrtionio års ålder går det inte att vara utan sömn och sedan tro att det inte ska synas. Naturligtvis ser han hennes bleka uppsyn med mörka ringar under ögonen. ”Jag ville sätta i gång innan Nicholas kommer. Så att det blir lättare för honom”, ljuger hon och ser sig om i kaoset. ”Det kan vänta. Det är ingen brådska. låt honom göra det.” han lägger en hand på hennes axel. ”Äggröra?” hon nickar. hon är utsvulten. hon är ständigt hungrig nu när hon inte sover. hon följer med honom ner och sjunker ihop på en stol vid köksbordet, en dödvikt i rummet. ”Ska jag laga lunchen?” föreslår han. Nicholas kommer för att äta söndagslunch med dem och hon har köpt en kyckling. ”Nej, nej, jag gör det gärna”, säger hon. hon vet att hon mår bättre om hon får spela sin vanliga roll och gömma sig i doften av köttsafter. hon ser boken ligga längst bort på köksbordet. hon hade hoppats få lite sinnesro genom att ta ut den ur sovrummet. robert ser på henne, han har många frågor i huvudet. Är hon deprimerad? Är det flytten? han är på väg att säga något, men Catherine hinner före. hon har en egen fråga som bekymrar henne, som hon har funderat på, därför märker hon inte att robert andas in för att säga något. hade hon gjort det skulle hon kanske inte ha samlat mod nog att fråga: ”Är det där din bok?” hon ser till att ha munnen full av mat för att verka oberörd när hon nickar mot bordsändan. robert sneglar bortåt och sträcker sig efter boken, drar den till sig. han dröjer en stund med ( 32 )

svaret. När det kommer är det nekande: han skakar på huvudet. ”Är den bra?” han tar upp den, vänder på den och läser baksidestexten. hon sväljer. ”inte särskilt. rätt långsam.” hon ser hur han vänder på den igen och tittar på omslaget. ”En komplett främling”, läser han. ”Vad handlar den om?” hon rycker på axlarna. ”Äh, det är rena skräpet. Skral intrig. inte trovärdig.” han slänger den åt sidan. Ovarsamt. Utan att tänka. Behandlar den som hon önskar att hon kunde göra. ”hur så?” ”Jag trodde att den kanske var din”, dristar hon sig att säga. ”tack”, säger han, men leendet i hans röst undgår henne. ”Jag kan inte minnas att jag har köpt den, det är allt. Jag undrar var den kan ha kommit ifrån…” hon tystnar, reser sig och tar med tallriken bort till diskmaskinen. robert rycker på axlarna åt boken, undrar varför hon är så intresserad av den, tänker att den bara avleder uppmärksamheten från det som verkligen oroar henne. han är övertygad om att hon anstränger sig för att hålla samtalet i gång, och det bekymrar honom. De hör inte till den sortens par. De behöver inte ”hålla samtalet i gång”. De står varandra nära – närmare nu än de har gjort på åratal. han känner igen tecknen: Catherine hemma med för mycket tid att slå ihjäl, för mycket tid till egna funderingar, för mycket tid att ägna åt sig själv. ”Cath, du har gjort ett fantastiskt jobb med huset, det känns redan som hemma. Men jag känner dig bara alltför väl. Det kliar i dig att komma tillbaka till jobbet, eller hur?” hon ser på honom. Uppenbarligen tror han att det är så. ”Jag gillar att du inte satsar allt på hus och hem. Du borde vara ute och göra en ny film, inte sitta låst här med att pynta och packa upp lådor.” ( 33 )

hon får tårar i ögonen, vilket bekräftar för robert att han har rätt. han är en klippa för henne. hon låter honom tro det. ”Du har rätt, det stämmer att jag har varit splittrad …” han avbryter henne. ”Men gå tillbaka då – det fanns ingen anledning att ta ledigt i två veckor. Det mesta är ju gjort nu, resten kan vi göra tillsammans på kvällar och helger. Det är bara några lådor kvar. Varför inte?” ”Ja, varför inte.” hon lyckas pressa fram ett leende. Och sedan rasslar hjärnan i gång. hon minns. hon minns hur boken kom in i deras hem. Det är för att hon ser den där på bordet. en bild hon minns. Det var strax efter att de hade flyttat. Det låg prylar över hela bordet. en låda med till hälften uppackade glas, hopknycklade bitar av tidningspapper strax intill omslaget på boken som låg där och lugnt väntade på att hon skulle plocka upp den. en bunt oöppnad post och ett vadderat kuvert, grå stoppning tittade fram där hon hade slitit upp det. Och ur det hade hon tagit fram boken. Kuvertet hade eftersänts till dem. hon minns det röda bläcket i den kraftiga strykningen över deras gamla adress och den nya som hade skrivits till. hon känner hur robert tittar på henne medan hon plockar undan efter frukosten: hennes förnyade energi bekräftar att han hade rätt. han känner henne ju så väl. tankarna bubblar i huvudet: boken skickades till deras gamla adress, så avsändaren vet inte var hon finns nu. De har inte tagit sig in i hennes hem, i hennes sovrum. hon ska ringa familjen som flyttade in i deras gamla hus. hon ska be dem att inte eftersända mer post. Det är för mycket besvär, ska hon säga. hon kommer så gärna och hämtar den. Kanske ska hon gå ännu längre. Kanske ska hon säga att de har fått ett par busbrev, inget allvarligt men de vill helst inte ha fler eftersändningar. Och om någon frågar efter adressen, kan de vara snälla och säga att de inte har den? ( 34 )

eller telefonnumret, nej de får inte lämna ut telefonnumret. Allt detta bestämmer hon sig för medan hon kysser robert i pannan och går upp för att ta en dusch. Men allt det här ska hon göra i morgon, inte i dag. i dag ska hon koncentrera sig på Nicholas, på familjen. På att ha en skön söndag tillsammans.

( 35 )

8 två år tidigare

att arbetet med en bok om monoliter från 1700talet skulle hjälpa mig att hålla huvudet kallt, att det skulle avhålla mig från att älta Nancys svek. Så såg jag det då. Jag såg hennes hemlighet som ett svek. Jag försökte att inte göra det. Jag försökte verkligen koncentrera mig på att skriva om Martellotornet. Jag hade ställt ett foto av ett torn på skänkhyllan ovanför samlingen av vykort som Jonathan hade skickat från sina resor. Det tryckte där på hyllan, grått och vilset, så jag tog ner det igen. hur skulle jag kunna koncentrera mig? en liten metallskärva rasslade runt i huvudet på mig. en tunn silverstrimma hånade mig från skrivbordet. På knippan med extranycklar till Jonathans lägenhet som jag hade hittat i Nancys handväska satt en annan, mindre nyckel.

För liten för att gå till en ytterdörr men det var en nyckel till något annat, en nyckel till något som fanns i hans hem, inte mitt. Den fångade upp ljuset och blinkade åt mig så fort jag försökte fokusera på arbetet. Vem inbillade jag mig att jag var? en man som skyddades från det förflutna av metertjocka murar? Jag var inte byggd som ett Martellotorn. Jag var en man med florstunn hud som tvunget måste få reda på vad hans fru mer kunde ha dolt. Jag var åtminstone mänsklig. Den där lilla nyckeluslingen hade bränt hål i huvudet på mig och jag visste att jag inte skulle kunna skriva någonting alls förrän jag hade avslöjat vart den ledde.

JAG HOPPADES PÅ

( 36 )

Jonathans lägenhet ligger högst upp i en fin gammal hyresfastighet, byggd före kriget, på trettiotalet. Det finns ingen hiss men någon har tänkt på oss som kanske har svårt att ta oss ända upp, och satt en stol på varje trappavsats. Jag satte mig på varenda en. Det bara fortsatte och fortsatte. Jag släpade mig uppför sista trappan och sedan tittade jag ner, längs den vackra slingrande balustraden i smidesjärn som slutade vid det kalla stengolvet. en mjukt kurvig tratt där man skulle kunna göra ett svanhopp, utan att vidröra sidorna, glida neråt tills man slutade som en blodig hög längst ner. Jag hade en känsla av att jag inte borde ha kommit, jag hade ingen rätt att inkräkta. Det här var Jonathans ställe.

Krukväxten utanför hans dörr var vissen. Den hade inte blivit vattnad på ett bra tag. Jag satte nyckeln i låset. Säkert fanns det något knep för att få upp det, men jag kände inte till det och det verkade ta evigheter att ta sig in, hela tiden väntade jag mig att någon skulle knacka mig på axeln och fråga vad jag gjorde där.

När jag väl kom in slogs jag av den förfärliga stanken. Förruttnelse. Något multnat och skämt, något döende eller dött. Jag gick direkt ut i köket, antog att det måste vara något i sophinken, men den var tom. På köksbordet stod en vas med blommor. Vissna, torra, prassliga, bara en grön rand runt vasen där vattennivån en gång hade varit. Jag tvekade, osäker på om det var min sak att slänga dem. Jag gick ut i vardagsrummet och satte mig i Jonathans soffa och såg mig omkring. Jag noterade de omisskännliga tecknen på en kvinnas hand. Fler blommor på det lilla bordet vid fönstret. livlösa, fula, med skrumpna stjälkar, förtorkade pinnar som skrek efter att någon skulle göra slut på detta lidande. en kvinnlig touche.

Jag lät dem stå. Jag hade inte satt dit dem. De hade inget med mig att göra.

När jag gick in i Jonathans sovrum fick jag kväljningar av stanken. Sängen var obäddad, täcket i oordning och på väg att ramla ( 37 )

ner. Påslakanet var mörkblått, underlakanet rödbrunt. Det påminde om skoluniformer, rediga mörka färger där smutsen inte syns. Stanken kom från hörnet bredvid Nancys skrivbord. Jag gick närmare, med handen klämd mot näsa och mun, och där låg den. en kropp. i förmultning. Bruten nacke, öppen mun, blottade tänder, den oundvikliga stanken av förruttnelse. Jag borde ha vetat.

Döden. Den lämnar alltid efter sig en rovlysten stank, som en kraftfull hankatt långt efter att den har gett sig av. Jag hittade en plastpåse i köket, tog på den som en handske och plockade upp alltihop, mus och fälla, och slängde det i sophinken.

Jag gick tillbaka till sovrummet och satte mig vid Nancys skrivbord. Det är mindre än mitt och benen skavde mot undersidan.

Det måste ha varit ännu trängre för Jonathan, jag föreställde mig hans kroppshydda på en och åttio och hans kraftiga ben inklämda vid vad som hade varit hans mammas plats. Det gladde mig att se att den hade tagits om hand. inga vissna blommor här. inga ringar efter koppar eller vattenglas, bara en orörd hinna av damm.

Några papper låg i en ordentlig hög och där fanns en bild av Nancy och mig. Mamma och pappa. Man och hustru. två människor som älskade varandra. två älskade varelser.

Jag tryckte på strömbrytaren till skrivbordslampan men glödlampan var trasig. Så inledde jag min invasion. Jag drog ut den första lådan och tittade inuti: tom, förutom någon enstaka pennstump och läckande bläckpenna. Jag gick igenom de andra och hittade detsamma. Sista lådan var den minsta. Den satt under bordsskivan mellan de två hurtsarna, ett smalt gömställe. Den var låst. Jag satte i nyckeln, vred om, flyttade stolen åt sidan och drog ut lådan. innehållet vittnade om flit och strävsamhet. Kulpennor, pennvässare, blyertspennor, en ask med gem, tre anteckningsböcker av den sort som Nancy använde: reporterblock linjerade i blått, ingenting märkvärdigt. hon hade alltid ett med sig när ( 38 )

hon skrev, fyllde det med tankar eller sådant hon reagerade på, samtal hon råkade lyssna till, sådana saker. Jag ögnade igenom ett av dem utan att ägna det någon större uppmärksamhet. Det var manuset under anteckningsböckerna som intresserade mig. Jag tog upp det. ”Utan titel”. Någon annans arbete, antog jag, eftersom Nancy alltid först kom fram med en titel, och det var daterat långt efter det datum då jag visste att hon slutade skriva. Var det Jonathans? Jag vände på bladet. Men nej, det här manuset var dedicerat till Jonathan. han hade inte skrivit det. Till min son, Jonathan, läste jag, och så fanns min frus namn skrivet längst ner på sidan: min fru hävdade att hon var upphovsmannen. en bok, skriven i lönndom, dold för mina nyfikna ögon.

Ord kan aldrig såra mig, försökte jag intala mig, men samtidigt fruktade jag att orden på de här sidorna skulle komma att knäcka mig. Jag var inte redo för dem. Det fanns en hel del annat som skramlade omkring i den där lådan, precis intill min frus manus: en schweizisk armékniv, ett halvtomt cigarettpaket och en spraydeodorant med ett billigt, erotiskt namn. Jag slet åt mig deodoranten och klev runt i lägenheten som en galen skadedjursbekämpare, sprutade Wildcat! rakt ut för att skyla över stanken av dött djur och allt annat som störde mina sinnen. När jag hade lugnat mig lade jag tillbaka sprayburken, plockade åt mig Nancys titellösa verk och tryckte det mot bröstet som om det vore en liten, darrande varelse. Jag borde inte ha tagit det, det var inte mitt, det var Jonathans. Men jag tog det. Jag lämnade kvar anteckningsböckerna och tog manuset. Jonathan skulle aldrig få reda på att jag hade varit där, och jag lovade mig själv att lämna tillbaka det så fort jag hade läst det.

( 39 )

9 Våren 2013

”MAMMA , VAD VILL du att jag ska göra med de här grejorna?”

Catherine tömmer vinglaset och blundar irriterat. Att dricka till lunch är aldrig särskilt lyckat, men robert hade öppnat två flaskor av deras bästa vin och hon hade varit fast besluten att dricka det tillsammans med honom och Nicholas. ”ta bara vad du vill ha så sorterar jag resten”, ropar hon. tystnad. hon hör hur det dunsar av böcker och mappar som släpps på golvet i gästrummet. hon skjuter tillbaka stolen, det otåliga gnisslet av stolsben mot stengolvet får henne att rysa. ”Kaffe?” hör hon hur robert ropar bakom ryggen när hon försvinner.

Nicholas sitter på golvet i samma ställning som Catherine gjorde i morse. ”Jag vet inte vad jag ska behålla.” han ser förvirrad ut. ”ta allt som du inte vill ska slängas. Vi har inte plats längre, Nick.” han nickar som om han förstod, men hon ser att han inte riktigt greppar det. ”Vill ni inte ha någonting alls av det här?” hon hör på rösten att han är sårad. hon har gjort det igen. hon har sårat honom med sin otålighet och raska effektivitet. ”Få se”, säger hon mjukt och sätter sig bredvid honom, ”vi ska titta”. hon tar upp ett stort brunt kuvert och kikar i det. Där ligger ( 40 )

Nicholas veckobrev från de första åren i skolan, hopbundna med en gummisnodd. Ska hon ta fram ett och läsa upp det? Skulle han gilla det? Nicholas veckobrev har alltid gjort henne lite modlös. Men vad spelar det för roll nu? han är tjugofem. Nu kanske de kan skratta åt det, hon övervinner motståndet och läser en kommentar av fröken Charles. hon minns så väl Nicholas före detta lärares permanentade hår och tunna läppar. Det var hans sista år där och Catherine väljer omsorgsfullt en kommentar. ”Nicholas är uppskattad i klassen, av båda könen”, ler hon, men hoppar över slutet på meningen: ”… men han har svårt att koncentrera sig på uppgiften och presterar därefter.” Samma sak, år ut och år in. en besvikelse; han måste anstränga sig mer; har svårt att koncentrera sig. Men på den tiden hade han i alla fall vänner.

De verkar bli färre och färre allteftersom åren går. ”Jag behåller de här.” hon ler, viker ihop kuvertet och trycker veckobreven mot bröstet som om de var henne kära. ”hur är lägenheten?” han rycker på axlarna. ”Den är okej.” ”Och de andra, som du bor ihop med?” han rycker på axlarna igen. ”lite töntiga.” ”Vad då, allihop?” han rycker på axlarna igen. ”Minsann.” Catherine försöker låta som om hon skulle kunna hålla med Nicholas, men hon gissar att de han bor med är smarta, engagerade, fokuserade. De läser antagligen, och det är därför han tycker att de är töntiga. ”De är studenter allihop”, säger han. ”Men du trivs fortfarande på jobbet?” hon kämpar för att lätta upp stämningen dem emellan. ”Det är okej.” han rycker på axlarna. ”Du fattar.” hon fattar inte. hur ska hon kunna fatta om han inte berättar? ( 41 )

Nicholas arbetar på elektronikavdelningen på varuhuset John lewis – inte riktigt vad hon och robert hade tänkt sig för sin son men med tanke på att han slutade skolan vid sexton års ålder med skrala betyg är det ändå en skänk från ovan. Det fanns en tid då de trodde att han inte alls skulle kunna sköta ett jobb, någonsin. hon minns hur sårad hon blev över samtalen från andra mödrar, till och med nära vänner, som brann av iver att berätta om sina barns resultat och sedan i förbigående frågade hur det gick för Nicholas samtidigt som de mycket väl visste att han hade tur om han bara blev godkänd. Det var länge sedan, ändå har hon aldrig riktigt förlåtit dem. Det var inte systerligt – det var grymt. hur som helst, Nicholas har härdat ut på John lewis så han måste ändå tycka att det är drägligt. ”Jag tar med den här”, säger han och tar fram en mobil. Flygplan. Varsamt hopsatt av balsaträ och papper, vingarna är lite sneda, trådarna hoptrasslade. ”Och Sandy?” han skakar på huvudet åt den luggslitna hunden som Catherine håller i. Nu är det hennes tur att bli sårad. hon försöker lirka in honom i minnen från barndomen: tiden när han inte kunde somna om han inte låg med kinden mot Sandy, inte kunde somna om hon inte stoppade om honom. Det är så sabla komplicerat. hon vill att han ska vara vuxen men hon vill också att han ska minnas hur mycket han älskade henne en gång. hur mycket han behövde henne. hon är också ängslig över att han fortfarande behöver henne mer än vad som är bra för honom, det gör henne tuffare och faktiskt ändå lättad över att han låter Sandy vara. hon stannar till i dörren och vänder sig om. ”Du förstår väl, Nick, eller hur?” han har hängt upp mobilen på en hyllkant och försöker reda ut trådarna. ”Vad då?” ( 42 )

DI SCLA I ME R

”Att vi flyttade. Du vet. Vi behövde faktiskt inte ha ett så stort hus längre.” han svarar inte, hon vet att hon borde låta bli att insistera men kan inte. ”Vill du inte bli självständig? Vi finns här om du verkligen får problem, men nu är det dags, Nick. eller hur?” han rycker på axlarna. ”Om det är vad du försöker intala dig, mamma, så visst.” ”Matchen börjar nu”, ropar robert från vardagsrummet och Nicholas slinker förbi henne på väg ner till sin pappa, han lämnar henne kvar med svedan efter vad han sagt.

Catherine går tillbaka till köket, häller upp resten av flaskan i glaset och skjuter upp dörren till terrassen. hon tänder en cigarett, växlar mellan att dra djupa bloss på den och klunka i sig vin. hon tror att det ska lugna henne. Det gör det inte. Det trasslar till hennes nerver. hon blir spänd som en fjäder. hon vill straffa sig själv.

Cigaretten är en del av det, långsam självdestruktion, boken är en annan. hon går tillbaka in i köket och tar fram den, den ligger under söndagstidningarna där hon stoppade in den tidigare, och slår upp första sidan. Nej, inte minsta vink om vad som komma skall. Det är milt, mjukt. hon bläddrar fram till den del som hon vet kommer att göra ont. hon förlorar sig i den, sjunker ihop under dess tyngd. Dess orättvisa. Ögonen faller ihop, orden strömmar över henne, till ljudet av ett vrål från teven. Mål. tystnad. hon måste ha somnat. hon vet inte hur länge hon har sovit.

Det håller på att bli mörkt ute. hon är vimmelkantig. teven är avstängd och hon hör hur det viskas i hallen, vid ytterdörren.

Sedan fotsteg på väg in i köket. ”Jag drar nu.” Nicholas höjer handen till avsked och kommer emot henne. han tänker ge henne en puss och hon lutar sig framåt, reser sig för att möta honom på halva vägen. hans läppar ( 43 )

stryker förbi hennes öra. ”Åh, den där har jag läst.” hjärtat stannar på henne, halsen snörs ihop. ”Jag gillade den.” Svetten bryter fram på överläppen. robert ler. ”Mamma har svårt för den.” ”Jaså? Det är inte likt dig, mamma”, hon märker hur boken glider ur hennes hand över i sonens. han missuppfattar hennes ansiktsuttryck. ”Ja, jag läste ut den. Jag läser faktiskt, ska du veta.” ”Nej, jag menade inte … Är det din bok? har du skickat den till mig?” ”Nej.” ”har du kanske glömt den här?” ”Nej, det har jag inte. Min är hemma.” ”hur kommer det sig att du har läst den?” ”Catherine …” robert tycker att hon är onödigt provokativ. ”Nej, nej, jag menar bara att det är ett märkligt sammanträffande. Någon skickade den till mig när vi flyttade in och jag vet inte vem …” ”Alltså, min var en present.” ”Present? Från vem då?” rösten bryts. han ser på henne, förvånad, rycker på axlarna. ”en tacksam kund. Någon jag hjälpte, tror jag. Jag kommer inte ihåg, den låg vid kassan med mitt namn på. Det var ingen stor grej.” ”Vem var det?” frågar hon igen. ”Jag vet inte, mamma. Jag sa ju det. Vad är problemet? Vad spelar det för roll?” hon vänder sig bort, rädd för vad han ska kunna avläsa i hennes ansikte, och mumlar till svar: ”ingen alls. Nej, det gör inget.”

Men hon kan inte släppa det. ”Så du gillade den?” säger hon. ”Ja, det gjorde jag. Men jag vill inte förstöra nöjet för dig.” hon väntar. ”Det är okej, jag kommer antagligen inte att läsa ut den.” ( 44 )

”Okej, vi ses. Jag ringer någon gång i veckan.” han går mot ytterdörren med robert hack i häl. hon följer efter. ”Så hur går det?” hon är desperat. ”Jag kommer antagligen inte att läsa ut den”, säger hon igen. han öppnar ytterdörren och vänder sig om. ”hon dör. Jobbigt slut. Men det är rätt åt henne.” Så ger han sin pappa en kram och viftar flinande med fingrarna som avsked till sin mamma.

( 45 )

renée Knight

renée Knight jobbade som dokumentärfilmsregissör för BBC innan hon började sin karriär som författare. hon har skrivit tVoch filmmanus för bland annat BBC, Channel Four och Capital Films. Disclaimer är hennes mycket omtalade debut. Boken är såld till över 25 länder och filmrättigheterna är sålda till hollywood. renée Knight arbetar själv med filmmanuset. hon bor i london med man och barn.

( 46 )

Samtal med renée Knight om Disclaimer för huffington Post

Upplägget för Disclaimer är unikt. Catherine, en framgångsrik dokumentärfilmare, får en dag en bok med titeln Främlingen skickad till sig. När hon börjar läsa inser hon till sin fasa att den handlar om henne själv, och en viss dag för 20 år sedan – en dag som hon har försökt att glömma. Catherines berättelse varvas med historien om Stephen Brigstocke, en äldre, sörjande änkling. Bland den avlidna hustruns saker hittar Stephen ett bokmanus som först gör honom helt skräckslagen. han låter binda manuset till en bok som han sedan skickar till Catherine. Boken redogör i detalj för vad hon trodde var en väl bevarad hemlighet, en fruktansvärd historia som hon under alla år har dolt både för sin man och son. Förutom Catherine är den ende som vet vad som egentligen hände död, men Främlingen vittnar om att hemligheten inte begravdes med honom.

Disclaimer har ett unikt koncept. Kan du berätta lite om hur du kom på det?

Jag hade skrivit en annan bok som aldrig publicerades. Med i den fanns en händelse ifrån mina tonår, som involverade en barndomsvän som jag fortfarande har kontakt med. När manuset var färdigt slog det mig att min vän skulle känna igen sig själv i boken. Så jag skickade manuset till henne innan jag skickade in det till min ( 47 )

agent. Under tiden som jag väntade på svar från min vän började jag oroa mig för att hon kanske skulle ta illa upp – jag ville ju inte såra henne. Jag fortsatte att fundera på det och idén blev kvar hos mig: Skulle det inte vara skrämmande att plötsligt upptäcka att man finns med i en bok? Något av det bästa jag vet är när jag går och lägger mig på kvällen med en bra bok, man känner sig väldigt trygg men är samtidigt som mest sårbar då. Under tiden jag väntade på att få besked från min vän fick idén till Disclaimer fäste i mitt huvud. Min vän hade inget emot att jag skrev om hennes lilla incident. i slutändan gavs boken aldrig ut, men tack vare den fick jag idén till Disclaimer.

Disclaimer innehåller bitvis utdrag ur Främlingen. På sätt och vis blir ”boken i boken” en av huvudpersonerna. Var det din avsikt?

Ja, till viss del. Boken i boken var den perfekta ”icke närvarande” huvudpersonen. Den vittnar om något. Jag tyckte att den delen av boken, Främlingens prosa, faktiskt var enklast att skriva.

Du har lyckats väl med att fånga människors vardag och känsloliv, både när boken utspelar sig längre bak i tiden och i nutid.

Vilka författare har inspirerat dig?

Jag tror att varje bok jag läser stannar kvar hos mig på något sätt.

Det är omöjligt att inte påverkas av det man läser. Men några författare har fått ett direkt inflytande på mig, jag är speciellt förtjust i lionel Shrivers böcker. Jag älskar också att läsa Philip roth, men skulle inte säga att han har påverkat hur jag skriver. Jag uppskattar andra författares uppriktighet, eller kanske den uppenbara oräddheten när människor skriver.

( 48 )

En av dina huvudpersoner har ”gjort om” det förflutna, och är därför en opålitlig berättare. Vill du prata lite om det?

När vi tittar på andra människor ser vi dem ofta helt olika. Man kan ha en opålitlig berättare som inte nödvändigtvis är medvetet opålitligt. Jag tror att vi alla i någon bemärkelse är opålitliga iakttagare och berättare. Vi kan bara handskas med vissa aspekter av sanningen, så vi är alla skyldiga till att fila till verkligheten och bryta ner saker i hanterbara munsbitar vi kan leva med. Så ja, en av huvudpersonerna är en opålitlig berättare, men det får man reda på först i efterhand. Jag tror att detta är en aspekt av hur vi människor skyddar och isolerar oss själva från hemligheter vi bär på.

Vad händer för dig framöver?

Jag ska skriva den där läskiga andra romanen, eftersom jag kommit överens med förlaget om två böcker. Jag har redan idén klar för mig.

intervju med renée Knight av Mark rubenstein för huffington Post. Svensk översättning av Anna-Stina Johnson och Anna toftgård.

( 49 )

ettA, ett imprint under Sekwa fÜrlag www.ettaforlag.se www.sekwa.se Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm Kontakt: Johanna Daehli johanna@sekwa.se 073-536 39 48