Tasha Kavanagh
FÖRSTA GÅNGEN JAG SÅG DIG Översättning Jan Hultman och annika H Löfvendahl
roman
TASHA KAVANAGH, FÖRSTA GÅNGEN JAG SÅG DIG originalets titel: Things we have in common Copyright © Tasha Kavanagh, 2015 First published in Great Britain in 2015 by Canongate Books Ltd. Translation copyright © 2016 by Sekwa förlag ÖVERSÄTTNING: Jan Hultman och annika H Löfvendahl OMSLAG: magnus Petersson OMSLAGSBILD: © plainpicture/Goto-Foto FÖRFATTARPORTRÄTT: © Johnny ring TYPOGRAFI OCH SÄTTNING: ateljén arne Öström TYPSNITT: arno Pro TRYCK: nørhaven, Danmark 2016
Första upplagan, första tryckningen ISBn 978-91-87917-18-9
ETTa, ett imprint under Sekwa förlag aB Pryssgränd 3a 118 20 Stockholm www.ettaforlag.se
Till min mamma
INN E HÅL L
CHOKLA DKE X 9 JORDGU BB SB AKE LS ER 4 7 ROM OCH COLA 8 1 RU TTNA NDE FRUKT 13 7 CU RRYG RYTA FÖ R TV Å 1 8 9 TURKIS H DE LI GHT 2 3 9
C HOK L AD K EX
såg dig stod du i andra änden av idrottsplatsen, nära den del av staketet som är trasig och där ungarna som kommer till skolan längs skogsstigen tar en genväg. Du tittade ner på din lilla bruna raggiga hund som hade nosen nerkörd i gräset, men så såg du upp mot tennisbanan och tappade hakan när du fick syn på henne. Även om jag inte hade följt din blick visste jag att du iakttog alice Taylor, för hon hade samma inverkan på mig. Jag brukade komma på mig själv med att stirra på hennes bakhuvud på lektionerna, på hennes silkeslena hår som rörde sig mellan skulderbladen när hon tittade upp från sin bok och såg på läraren eller sa nåt till Katy Ellis som satt bredvid. Just i det ögonblicket vände hon sig om och gick baklänges medan hon sa nånting till tjejerna som var med henne. Skissblocket, som hon hade med sig överallt, var instucket under armen. Hon såg så obekymrad och avspänd ut, det var som om hon skapade utrymme omkring sig – inte utrymme i vanlig bemärkelse utan nånting annat, nåt jag inte kan förklara. Trots att hon hade på sig den gröna skoluniformen var det uppenbart att hon var speciell. F Ö R S TA G Å N G E N J A G
◁
11 ▷
TASHA KAVANAGH
om du bara hade kastat en blick över fältet hade du sett mig stå där ensam i mitten och titta rakt på dig, och du skulle ha gått tillbaka mellan träden till stigen, med hunden i släptåg. Du skulle ha förstått att du hade avslöjat dig själv, även om det bara var inför mig. men det gjorde du inte. Den enda du såg var alice. Jag tittade mig omkring för att se vem mer som hade fått syn på dig. Det fanns massor av ungar på fältet, men de var upptagna med varandra, fotbollar eller sina telefoner. Jag tittade bakåt mot skolans fönster. Jag tyckte att jag såg en lärare genom ett av dem, som iakttog dig, som om: jag vet precis vad du har för dig, min vän. Jag såg mr matthews gå förbi historiasalens fönster medan han läste på ett papper, och miss Wilcox som befann sig en våning ner, i lärarrummet, och pratade med miss Henderson. Då ringde klockan. Jag såg inte hur du reagerade, för robert knuffade Dan mot mig och skrek: ”Han är kär i dig, Döner – pussa honom!” Sen snubblade han bakåt och skrattade medan Dan svor åt honom och försökte koppla ett nacksving. men jag såg en skymt av din blåa jacka som försvann mellan grenarna. Uttrycket räddad av gonggongen dök upp i mitt huvud, därför att Dan alltid brukade säga så, och när jag promenerade tillbaka över fältet viskade jag orden långsamt – ”räddad av gonggongen, räddad av gonggongen” – trots att jag visste att du inte blivit räddad av nånting, att du skulle komma tillbaka.
◁
12 ▷
FÖRSTA GÅNGEN JAG SÅG DIG
mitt namn är egentligen inte Döner. Jag heter Yasmin. Det är bara i skolan de kallar mig Döner – vilket ju är jätteroligt eftersom det är en förkortning av Döner kebab och jag både är överviktig och till hälften turk. På lågstadiet brukade de kalla mig ”Tjockis” rätt och slätt, och ”Fläskröv” när jag kom till ashfield, eller ”Lebban”, tills mel raynor och natalie Simms började hångla offentligt och gjorde att det lesbiska blev à la mode, vad nu det betyder. Hur som helst. Jag såg dig inte vid skolan dagen därpå, trots att jag letade efter dig. På rasten och under lunchen satt jag vid redskapsboden där allt idrottsmaterial – nät och bollar och västar – förvaras. Därifrån hade jag utsikt över hela staketet som löper längs skogsstigen. Jag åt chokladkexen som jag köper varje morgon på väg till skolan, tuggade långsamt och försökte strunta i att min rumpa domnade mot betongen, och spanade bland träden för att få syn på nån del av din jacka och lyssnade efter den sortens skall som din lilla hund skulle kunna ge ifrån sig. Jag var vaksam och skulle aldrig ha missat dig på grund av vänner som distraherade mig, för jag har inga. Folk ser på mig och tänker samma sak som jag tänkte när jag såg dig: ett missfoster. Så jag tänkte att nåt vi hade gemensamt, förutom att vi tvångsmässigt stirrade på alice Taylor, var att vi var missfoster. Engelskasalen är det enda klassrum jag har lektioner i som har utsikt över idrottsplatsen, så jag spanade efter dig därifrån också. Jag är tvungen att sitta i tredje raden från fönstret, men jag kunde se staketet längst bort om jag sträckte på mig, fast det var svårt att göra det utan att det märktes – vilket det gjorde eftersom robert kastade ett hopknölat papper som träffade mitt öra och eftersom ◁
13 ▷
TASHA KAVANAGH
miss Frances, min engelskalärare som egentligen är en cyborg, några minuter senare sa ”Yasmin” i den där sarkastiska tonen som lärare använder bara för att slösa bort allas tid eftersom de vet att man inte lyssnar och inte kommer att kunna svara på det de frågade. Jag såg på henne och rullade kulspetspennan mellan fingrarna. Det hon sa mig med sina isblåa ögon och svarta trekantiga ögonbryn var Jag hatar dig Yasmin Laksaris och önskar av hela mitt frusna hjärta att du ska sluta på den här skolan som jag måste undervisa i, men så länge du är här ska du inte tro att jag tänker låta dig slippa undan. Det hon sa var: ”några tankar om varför robert Browning väljer att låta sin dikt utspela sig under en storm?” Jag tänkte på hur vädret hade varit när du iakttog alice. Grått och trist och så stilla att det var som om världen hade sugits in i en annan dimension, där allting rörde sig i tyst superslowmotion. ”Hon vet inte, fröken”, sa robert. ”Hon är en kebab.” miss Frances skrattade inte, men jag är säker på att hon tyckte det var roligt. Hon ville inte att robert skulle hamna i centrum. Hon la armarna i kors tills hon hade allas uppmärksamhet igen och sa: ”Har du några tankar om nånting, Yasmin?” Jag slutade snurra min kulspetspenna. Den är söndertuggad, plasten är sprucken halvvägs till änden och den blå biten som ska sitta i slutet är borta (jag är en tuggare förutom att jag är ett missfoster). Jag funderade på att uttala några tankar om att hennes påmålade ögonbryn får henne att se ut som att hon tillhör en fientlig utomjordisk ras som lyckats infiltrera utbildningssystemet. Sen funderade jag på att uttala några tankar om dig – ◁
14 ▷
FÖRSTA GÅNGEN JAG SÅG DIG
att du bevakade vår skola och hade siktet inställt på alice Taylor och att jag, om jag fick frågan, skulle bli tvungen att säga att du en vacker dag ganska snart kanske skulle ta henne. Jag tror inte att jag förrän i den sekunden insåg att jag verkligen trodde att du skulle ta henne. men då förstod jag det. Jag förstod att du inte såg på henne med en vanlig blick. Det var längtan. Jag slår vad om att det var längtan på ett sätt som du aldrig tidigare hade längtat efter nåt. Som om du aldrig hade sett nåt så underbart, aldrig drömt om att ha nåt så fint – att kunna röra vid hennes hår, låta händerna glida in under hennes rena vita tröja. men som tur var för dig sa jag ingenting. Ingen skulle ha trott på mig iallafall. Jag skulle troligen ha blivit skickad till miss Ward, rektorn, som skulle ha sagt nåt i stil med Vi har ju pratat om det där med att ljuga tidigare, Yasmin, eller hur? Vilket vi har gjort, flera gånger. Istället tittade jag mig omkring. alla stirrade på mig och jag insåg att de alla väntade på att jag skulle svara på miss Frances fråga om det där med att ha tankar eller inte. Dan fnissade. ”nej?” sa jag. Det lät som en fråga, som om jag inte visste om jag hade några tankar eller inte. Hela klassen började skratta, och trots att jag inte brydde mig kände jag att ansiktet blev varmt. Jag tittade förmodligen på alice utan att tänka på det, instinktivt, för att se om hon skrattade med de andra. Det gjorde hon inte. Hon var den enda som inte gjorde det. Hon bara såg på mig över axeln och hennes gröna ögon observerade mig på nåt sätt. ◁
15 ▷
TASHA KAVANAGH
Jag förmodade att hon kanske i nåt parallellt universum eller via telepati hade hört mina tankar om vad du tänkte göra och att hon på nåt sätt förstod att jag skulle rädda henne, så jag log. Ett litet, hemlighetsfullt leende. och trots att hon rynkade pannan och näsan innan hon vände sig om visste jag att hon också hade känt den – samhörigheten. Ända sen dess har alices stadiga gröna blick funnits inuti mitt huvud. Jag tänker hela tiden på hennes ögon – för det mesta när jag är ensam hemma och gör nåt vardagligt som att torka av diskbänken eller byta lakan i sängen. De dyker upp lika plötsligt som de gjorde den där dagen på engelskalektionen och svävar runt i huset tillsammans med mig, iakttar mig vart jag än går och vad jag än gör. Hur som helst visste jag inte – den där dagen efter skolan – att alices blick skulle iaktta mig för evigt, så jag koncentrerade mig helt på att inte förlora den, att hålla kvar den inuti huvudet. Det var som att ha framkallat trans på egen hand. Jag pratade inte med nån och åt middag medan jag stirrade nånstans bortanför tv-apparaten, och struntade i att Gary pekade på min tallrik med sin kniv och skällde på mamma för att hon gett mig för mycket potatismos: ”Du gör henne en björntjänst, det vet du”, och jag gick framför soffan utan ett ord och mamma klappade på mig så att jag inte skulle vara i vägen, samtidigt som jag hörde allting på långt avstånd och bara såg alices gröna ögon iaktta mig, iaktta mig, iaktta mig … när nyheterna började klockan sex gick jag upp på mitt rum. mamma hade dragit för gardinerna och det var mysigt och hem◁
16 ▷
FÖRSTA GÅNGEN JAG SÅG DIG
trevligt. Jag stängde dörren, tände min stora lavalampa och tog fram alices Låda ur nattygsbordet. Den är fyrkantig som en kub och guldfärgad och innehöll förmodligen choklad från början. Under många år hade jag mina hårgrejer i den, spännen och snoddar, men jag slutade använda sånt när jag gick på högstadiet och kastade dem då. Det första jag la i den – det som gjorde den till alices Låda – var en bit grönt papper från en karamell hon hade ätit på rasten. Det var i sjuan, när vi alla var nya. Det var en vackert grön färg, lite rökig. Jag hade sett henne lägga godispappret på sin franskabok och släta ut det noggrant från mitten och utåt med fingertopparna. Jag vet inte om hon lämnade det med flit, men när alla hade gått och jag försiktigt hade smugit in det mellan sidorna i min bok låtsades jag att hon hade gjort det. Jag låtsades att det var ett hemligt meddelande – hennes sätt att tala om för mig att hon skulle vara min vän om hon kunde, om Katy lät henne. Efter det började jag spara andra saker som var alices. Inte vad som helst. Jag ville inte ha hennes använda näsdukar eller tomma chipspåsar från papperskorgen – bara saker som var fina eller personliga. Förutom den gröna pappersbiten, som var speciell eftersom den var den första saken, älskade jag hjärtat: alices hjärta. Hon ritade det. om jag skulle försöka beskriva det skulle det inte låta hälften så underbart som det var, så du får föreställa dig de svarta strecken, tunnare än katthår, som virvlade ut och in och runt varandra. Hon var en fantastisk konstnär, skickligare än nån annan. Det var sättet hon såg saker på, tror jag, som om hon inte bara såg dem utan också kände dem. ◁
17 ▷
TASHA KAVANAGH
Den sak i alices Låda som du troligen skulle tycka var den knäppaste var en av hennes träningsstrumpor. Under några dagar var jag inte säker på om jag skulle spara den, men sen bestämde jag mig för det, eftersom jag tyckte om att hålla i den och lukta på den. Den luktade inte fötter, om det är vad du tror (trots att hon hade haft den på sig) – det var bara en mjuk, bomullsaktig doft. Jag fylldes av en skön känsla när jag tittade på hennes saker, när jag höll i dem. De fick mig att känna mig lugn. Till att börja med viskade jag – bara ord, hennes namn, saker jag skulle vilja säga till henne – och vände och vred på det som jag höll i tills jag blev så lugn att jag inte längre behövde viska, inte ens behövde andas. Tills allting svävade bort och det bara var jag och hon. när jag hade lagt undan alices Låda tog jag fram Cadbury’s Dairy milk Turkish Delight ur lådan i nattygsbordet. Jag bröt av en rad, bröt den mitt itu och stoppade sen båda bitarna i munnen medan jag la mig på rygg på täcket. Jag lät chokladen smälta långsamt mot gommen och hade ögonlocken nästan slutna så att jag tittade genom ögonfransarna. På det sättet såg galaxen som Gary hade målat i taket innan mamma och jag flyttade in för två år sen mer övertygande ut. Jag tror att han glömde att jag var tretton och inte åtta när han målade den, men jag antar att det var snällt av honom. Han hade inte behövt göra det. Jag tänkte på hur det skulle bli när du tog alice – var jag skulle vara när det skedde. Jag föreställde mig hur jag gick in till engelskalektionen efter lunchrasten (vilket skulle innebära en fredag). Jag lägger märke till att alice inte sitter i sin bänk. allting är som vanligt förutom det; det är stökigt i klassrummet. Katy ◁
18 ▷
FÖRSTA GÅNGEN JAG SÅG DIG
är den första som uppför sig annorlunda, ser upp på klockan som är två minuter över och ropar till Sophie: Var är Alice? Så kommer miss Frances in. alla lugnar ner sig och sen är det hon som frågar: Var är Alice? Jag tittar ut genom fönstret men du är naturligtvis inte där. Ingen är där. Katy säger att hon var med alice på lunchen. Hon gick tillbaka för att hämta sin jacka efter att det ringde in, säger hon. Hon hade glömt den vid tennisbanan. miss Frances börjar lektionen med att läsa ur en bok. men hon är distraherad och tio minuter senare tittar hon upp mot klockan och kollar sitt armbandsur. Hon säger åt oss att fortsätta läsa, säger att hon är tillbaka om en minut och lämnar rummet. Jag tänkte på att du inte ens visste om att jag existerade, och det gav mig en skön känsla – att du trodde att du var den som hade saker och ting under kontroll fast det var jag som hade det. Jag hade kontrollen. Jag kunde rädda alice. Jag tänkte att om jag berättade för nån vad du tänkte göra skulle de inte tro mig, men om jag kunde ta reda på mer om dig skulle jag kunna berätta för polisen när tiden var inne … när du tog henne. Jag tänkte att jag till och med skulle kunna ta dig på bar gärning om du försökte ta henne medan vi var i skolan. Jag tänkte att jag inte skulle släppa henne ur sikte. men oavsett om jag var där eller inte skulle jag ändå var den som räddade henne. Jag skulle bli en hjältinna – alices hjältinna – och efteråt skulle jag och alice vara sammanlänkade för evigt på det där sättet som folk blir när nånting traumatiskt har hänt. och trots att alices föräldrar skulle vilja ge mig tusentals pund i belöning, som mamma och Gary skulle vädja till mig att ta emot, skulle jag säga att det enda jag ville ha i belöning var din ◁
19 ▷
TASHA KAVANAGH
hund. och i tidningarna skulle det finnas en bild på mig där jag håller honom och det skulle stå att jag var en hjältinna i ordets sanna bemärkelse. Jag gick ner för att hämta nåt att dricka. Jag var tyst för jag ville inte att mamma, och framför allt inte Gary, skulle komma ut ur vardagsrummet och se mig med ett glas av hans gömda förråd av Cola. Läskedrycker är strikt förbjudna i min kosthållning (liksom Cadbury’s Dairy milk Turkish Delight och chokladkex, ifall du undrar). Uppenbarligen borde jag dricka vatten istället. Doktor Bhatt säger att det är gott när man har vant sig vid det. med sin indiska brytning säger han: ”… och om man pressar en klyfta citron eller lime i blir det verkligen nåt alldeles extra”, med ögonbrynen höjda som om han faktiskt trodde på det! Jag älskar doktor Bhatt. Han är min dietist. Han är liksom lite andlig när han säger saker. Han är snäll också, trots att han måste jobba med mig, vilket måste vara frustrerande eftersom jag är större nu än när jag började hos honom för ett år sen. Hur som helst lyckades jag ta fram en Cola från gömstället bakom Pledge möbelpolish och mr muscle fönster- och glasputs utan att väsnas för mycket. mamma och Gary tror att jag inte vet att han gömmer det där under diskbänken och trots att han tjatar på mig om min vikt (som om han inte vore ganska knubbig själv) och det skulle vara ett sant nöje att påpeka vilken hycklare han är, vill jag gärna att det ska fortsätta vara så. Jag hällde upp ett glas och drack snabbt ur det, och tog sen ett till. Det är inte lika gott när det inte är kallt, men det var för riskabelt att försöka ta fram is ur frysen. Sen sköljde jag ur glaset under kranen och fyllde flaskan med vatten till samma nivå som tidigare, för jag ◁
20 ▷
FÖRSTA GÅNGEN JAG SÅG DIG
slår vad om att Gary gör en inre anteckning om exakt hur mycket som finns kvar varje gång han har tagit lite. Sån är han, och det är därför som jag i vanliga fall köper min egen dricka. Jag hörde mamma och Gary gräla – eller snarare var det Gary som höll en av sina föreläsningar med höjd röst. när jag gick tillbaka genom hallen hörde jag honom säga: ”Det är lite mer än bara småbarnshull, Jen! Tyvärr måste jag säga att hon håller på att växa i det snarare än ur det.” Jag stannade till utanför vardagsrumsdörren. Det är väl så man gör när nån pratar om en, eller hur, även om man egentligen inte vill höra det? Även om man inte bryr sig ett dugg om vad de tänker säga. ”Hon har blivit mycket bättre på senare tid”, sa mamma. ”Hon har definitivt gått ner några kilo. nu väntar vi tills hon har varit på sjukhuset.” ”okej, visst. men jag tycker att du undviker ämnet. Du stoppar huvudet i sanden.” ”och jag tycker att du har för höga förväntningar.” ”Det handlar inte om vad jag förväntar mig, Jen. Jag vill att hon ska vara lycklig.” ”Hon är lycklig.” ”och ha ett normalt tonårsliv”, fortsatte Gary. ”Vänner, och så. Pojkvänner. Kom igen! Vem vill gå ut med henne som … som hon ser ut?” ”Jamen, vi tar ju tag i det, eller hur?” sa mamma som också hade höjt rösten nu. ”Hon håller på att gå ner i vikt. Hon är bara femton, Gary. Jag vill inte att hon ska hålla på med pojkar redan.” Det blev tyst igen. Sen sa Gary, som alltid vill ha sista ordet: ◁
21 ▷
TASHA KAVANAGH
”okej, då låtsas vi väl bara att hon gått ner i vikt och att allt är fina fisken.” ”Det är fina fisken, Gary. nu väntar vi och ser.” Jag hurrade tyst för mamma, för att hon inte lät Gary få sista ordet, och började gå uppför trappan, men hon var inte klar. Hon sa – orden högg som om hon anklagade honom: ”Du var inte där.” Just det, tänkte jag. Du var inte där, Gary Thornton. Du var inte där.