är född och bor i Köpenhamn med sin sambo och deras hund. Hon är utbildad psykolog och Agathe är hennes debutroman.
Agathe
* Kärlek, död, livsglädje och ensamhet – med lätthet och glimtar av lågmäld humor hanterar Anne Cathrine Bomann livets stora frågor i denna underbara debut.
A N N E C AT H R I N E B O M A N N
En livstrött psykiater i -talets Paris räknar dagarna till pensionen. Men allt ställs på ända när han motvilligt tar emot en ny patient, en ung kvinna som absolut vill gå i terapi hos just honom. Samtalen med patienten Agathe får honom allt mer ur balans, vem av dem är det som behöver hjälp egentligen?
En bok som jag helt klart rekommenderar alla att läsa. Det är en känsla av feelgood över den, en livsglädje och en eftertänksamhet.
Agathe A N N E C AT H R I N E B O M A N N
ISBN 978-91-88911-00-1
9
Sekwa_Agathe_omslag.indd 1
789188 911001
2019-02-18 12:23
Anne Cathrine Bomann
Agathe Översättning: Anna-Stina Johnson
ANNE CATHRINE BOMANN, AGATHE ORIGINALETS TITEL :
Agathe © Anne Cathrine Bomann 2017, by agreement with Grand Agency TRANSLATION COPYRIGH T © 2019 by Sekwa förlag COPY RIGH T
ÖVERS ÄTTNING :
Anna-Stina Johnson Fredrika Siwe ILLU STRATION OMSLAG (SPARVEN) : © Alamy Stock Photo TY POGRAFI OCH F ORM : Ateljén Arne Öström TY PSNITT : Warnock Pro och Verlag TRYCK : Livonia Print, Lettland 2019 Första upplagan, första tryckningen ISB N 978-91-88911-00-1 OMSLAG :
Norra, en del av Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se
Det här är ett fiktivt verk. Namnen och karaktärerna är produkter av författarens fantasi. All likhet med verkliga personer, levande eller döda, är ren tillfällighet.
MATHEMA
OM jAG GIC k i pension vid 72 skulle jag ha fem månader kvar att arbeta. Det motsvarade 22 veckor, och om alla mina patienter dök upp innebar det att jag hade exakt 800 samtal kvar. Med avbokningar och sjukdom kunde det naturligtvis bli färre än så. Det fanns det en viss tröst i, trots allt.
RUTOR
jAG sAT T I vardagsrummet och tittade ut genom fönstret när det hände. Vårsolens ljus låg som fyra förskjutna fyrkanter på mattan och förflyttade sig sakta men säkert över mina fötter. Bredvid mig låg en oöppnad förstautgåva av ”La nausée”, som jag hade försökt komma igång med i flera år. Hennes ben var tunna och bleka och det förvånade mig att hon fick vara utomhus i bara klänningen så tidigt på året. Hon hade ritat en hage på vägen och hoppade, djupt koncentrerad, på ett ben, sedan jämfota, och bytte sedan igen. Håret var samlat i två tofsar. Hon var nog omkring sju och bodde med sin mamma och en äldre syster på nummer fyra, lite högre upp på gatan. Folk trodde kanske att jag var något slags filosoferande original som satt vid sitt fönster hela dagen och kontemplerade långt större saker än hopphagar och ljusets vandring över golvet. Så var det inte. Faktum var att jag satt
A N N E C AT H R I N E B O M A N N
där eftersom jag inte hade något bättre för mig och för att det fanns något livsbejakande med de triumferande utrop som ibland trängde in till mig när flickan hade lyckats med någon extra svår hoppkombination. Vid något tillfälle reste jag mig för att göra en kopp te och när jag kom tillbaka till min post var hon borta. Hon hade säkert kommit på en roligare lek någon annanstans, tänkte jag; både kritan och stenen låg kvar mitt i gatan. Det var då det hände. Jag hade precis ställt ifrån mig koppen på fönsterbänken för att låta teet svalna och lagt filten över benen när jag i ögonvrån registrerade något som föll. I samma stund som jag nåddes av ett genomträngande skrik fick jag min stela kropp på fötter igen och gick fram till fönstret. Hon låg lite längre ned på gatan, vid ett träd där stigen till sjön börjar. Uppe i en av grenarna fick jag syn på en katt som satt och svängde med svansen. Nere på marken hade flickan rest sig upp i sittande ställning med ryggen mot stammen, hulkade och höll om den ena ankeln. Jag drog tillbaka huvudet. Borde jag gå ut till henne? Jag hade inte pratat med ett barn sedan jag själv var ett och det räknades knappast. Skulle det inte bara göra henne mer ledsen om det plötsligt dök upp en främmande karl som försökte trösta henne? Jag kikade försiktigt ut igen. Hon satt fortfarande kvar i gräset. Med rödgråtna ögon tittade hon uppför gatan, förbi mitt hus.
A G AT H E
Det var nog bäst att ingen såg mig. Är inte han läkare, skulle de säga till varandra, varför står han bara där och glor? Så jag tog med mig tekoppen, gick ut i köket och satte mig vid matbordet. Trots att jag intalade mig själv att flickan strax skulle resa sig och linka hem och att allt hade gått bra, satt jag kvar som en fånge i mitt eget kök medan timmarna gick. Teet blev kallt och missfärgat och mörkret hade hunnit falla innan jag till slut smög mig in i vardagsrummet igen och halvt dold bakom gardinen spejade nedför gatan. Då var hon förstås borta.
SPÅR
Ä N dA sE dA N jA G anställde henne hade madame Surrugue mött mig på samma sätt. Varje morgon satt hon som en drottning på sin tron vid det stora mahognyskrivbordet. När jag klev in genom dörren gick hon fram för att ta min käpp och rock, medan jag lade hatten på hyllan ovanför krokarna. Under tiden talade hon om för mig hur dagens schema såg ut och slutligen räckte hon över en hög med journaler, som annars var noggrant arkiverade i ett stort arkivskåp bakom skrivbordet. Vi växlade ytterligare några ord och sedan såg jag i regel inte till henne igen förrän klockan 12.45, när jag lämnade kontoret och gick ut för att äta lunch på en medioker restaurang i närheten. När jag kom tillbaka satt hon alltid på exakt samma ställe som när jag lämnat henne. Ibland undrade jag om hon överhuvudtaget åt. Det luktade inte mat och jag hade aldrig sett så mycket som en smula under hennes skrivbord. Behövde madame Surrugue inte näring för att leva?
A N N E C AT H R I N E B O M A N N
Den här morgonen talade hon om att det hade ringt en tysk kvinna som skulle komma förbi senare för att boka en tid. ”Jag har talat med dr Durand. Hon har tydligen varit inlagd på Saint Stephane för några år sedan för svåra maniska episoder och självmordsförsök.” ”Nej”, sa jag bestämt, ”vi kan inte ta emot henne. Det skulle ta flera år att behandla henne.” ”Dr. Durand anser också att hon borde läggas in igen, men hon insisterar på att få träffa er. Jag kan säkert hitta en tid åt henne?” Madame Surrugue tittade frågande på mig, men jag skakade på huvudet. ”Nej, det går inte. Ni får vara vänlig och be henne söka hjälp någon annanstans.” Vid min pension skulle jag ha praktiserat i nästan ett halvt århundrade, vilket var mer än tillräckligt. Det sista jag behövde var en ny patient. Madame Surrugue tittade på mig en stund, men lät saken bero och fortsatte med genomgången av dagen. ”Mycket bra, tack”, sa jag, tog emot journalhögen och gick sedan in till mitt kontor. Det låg i motsatt ände av den stora receptionen där madame Surrugue härskade och patienterna satt och väntade på sin tur. På så vis blev jag varken störd av min sekreterares knattrande på skriv-
A G AT H E
maskinen eller eventuella samtal mellan henne och patienterna när jag arbetade. Den första patienten, en snustorr kvinna som hette madame Gainsbourg, hade precis kommit och satt och bläddrade i en av de tidskrifter som madame Surrugue ibland tog med sig. Jag suckade lite för djupt och påminde mig själv om att det efter henne bara var 753 samtal kvar. Dagen passerade utan att något särskilt inträffade, fram till dess att jag kom tillbaka till kontoret efter lunchen och nästan gick rätt in en likblek, mörkhårig kvinna som stod precis innanför dörren. Jag ursäktade mig. Hon var påtagligt mager och hennes ögon var enorma i det spetsiga ansiktet. ”Ingen fara, det är jag som står i vägen”, svarade hon och tog några steg inåt. ”Jag har kommit för att boka en tid.” Hon talade med en tydlig brytning och jag förstod att det här måste vara den tyska kvinnan. Hon höll en mapp med Saint Stephanes logotyp hårt tryckt mot sitt bröst. ”Det är tyvärr inte möjligt, är jag rädd”, svarade jag, men kvinnan tog ett hastigt steg fram mot mig och sa med vädjande röst: ”Det är mycket viktigt att jag får en tid. Jag vill inte vara till besvär, men jag har ingen annanstans att ta vägen. Ni måste hjälpa mig.”
A N N E C AT H R I N E B O M A N N
Jag tog ett ofrivilligt steg bakåt. Hennes bruna ögon var blanka, som om hon hade feber, och blicken var så intensiv att det kändes som om hon hade gripit tag i mig. Det var uppenbart att det skulle krävas en kamp för att bli kvitt henne och det hade jag varken tid eller kraft till. Jag tog ett par steg åt madame Surrugues håll och försökte framtvinga ett vänligt leende. ”Om ni följer med hit”, sa jag och krånglade mig förbi henne, ”så kan min sekreterare förklara för er hur det fungerar.” Det var madame Surrugues fel att den här kvinnan överhuvudtaget hade dykt upp här, så det var inte mer än rätt att hon fick avvisa henne. Jag fortsatte förbi kvinnan, som lyckligtvis följde med fram till skrivbordet där jag med en menande blick lämnade henne framför madame Surrugue. Min sekreterare höjde sitt vänstra ögonbryn några millimeter. ”Vill ni vara så vänlig och ta över här, madame Surrugue”, sa jag, nickade stelt till farväl och skyndade mig in till tryggheten på mitt kontor. Jag lyckades dock inte bli kvitt bilden av den bleka kvinnan och resten av dagen var det som om ett spår av hennes parfym dröjde sig kvar i luften och virvlade runt likt damm varje gång jag öppnade min dörr.
är född och bor i Köpenhamn med sin sambo och deras hund. Hon är utbildad psykolog och Agathe är hennes debutroman.
Agathe
* Kärlek, död, livsglädje och ensamhet – med lätthet och glimtar av lågmäld humor hanterar Anne Cathrine Bomann livets stora frågor i denna underbara debut.
A N N E C AT H R I N E B O M A N N
En livstrött psykiater i -talets Paris räknar dagarna till pensionen. Men allt ställs på ända när han motvilligt tar emot en ny patient, en ung kvinna som absolut vill gå i terapi hos just honom. Samtalen med patienten Agathe får honom allt mer ur balans, vem av dem är det som behöver hjälp egentligen?
En bok som jag helt klart rekommenderar alla att läsa. Det är en känsla av feelgood över den, en livsglädje och en eftertänksamhet.
Agathe A N N E C AT H R I N E B O M A N N
ISBN 978-91-88911-00-1
9
Sekwa_Agathe_omslag.indd 1
789188 911001
2019-02-18 12:23