Muriel Barbery
Alvernas liv Det här är ett utdrag ur Alvernas liv. Texten är preliminär och kan komma att ändras. Översättning: Marianne Öjerskog roman
Av samma författare: Igelkottens elegans (2009) Smaken (2010)
MURIEL BARBERY, ALVERNAS LIV Originalets titel: La vie des elfes Copyright © Éditions Gallimard (Paris), 2015 Translation copyright © 2015 by Sekwa förlag Översättning: Marianne Öjerskog Omslag: Magnus Petersson Omslagsbilder: © Veneratio/Fotolia och © Doreen Kilfeather/Trevillion Images Författarporträtt: © Catherine Hélie, Éditions Gallimard typografi och Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2015
Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se
Till SĂŠbastien Till Arty, Elena, Miguel, Pierre och Simona
Fรถdslar
Flickebarnet från Spanien
Den lilla tillbringade så gott som varje ledig stund uppe i grenverket. När man inte visste var hon höll hus gick man till träden, först till den stora boken som tornade upp sig över snedtaket på norrfarstun och där hon älskade att sitta och drömma sig bort medan hon iakttog livet på gården, därefter till den gamla linden vid prästbostället på andra sidan den låga stengärdsgården, och slutligen, vilket oftast var på vintern, till ekarna i dalgången väster om den närbelägna åkern, en undangömd sänka där det växte tre av de vackraste exemplar som någonsin skådats i trakten. Den lilla höll till uppe i träden så ofta hon hann slita sig från bylivets vardagsbestyr i form av läxor, måltider och mässor, och det hände att hon bjöd med sig några kamrater, som förundrades över alla små behändiga avsatser hon hade inrättat åt sig och njöt av att sitta däruppe och prata och skratta dagen lång. En kväll när hon satt på en av de nedre grenarna i mellaneken medan skymningen sänkte sig över dalen och hon 11
mu ri e l barb ery
visste att man snart skulle komma och hämta med sig henne in i stugvärmen, bestämde hon sig plötsligt för att gena över ängen och hälsa på grannens får. Hon gav sig av i det tätnande kvällsdiset. Hon kände till varenda tuva inom en radie från den egna gårdens utmarker och ända bort till gränsen mot grannen Marcelots ägor. Hon kunde ha blundat och orienterat sig som efter stjärnorna med hjälp av de knaggliga grästorvorna, vassruggarna längs bäcken, småstenarna på vägen och det mjukt böljande landskapet, men istället hände det något som fick henne att spärra upp ögonen. Det gick någon bara ett par centimeter från henne i dimman och det klack till så konstigt i hjärtat, som om organet knöt sig i bröstet och frammanade en rad sällsamma bilder för hennes inre syn – hon såg en vit häst i den roströda snårskogen och en stenlagd väg vars svarta plattor blänkte under det höga lövverket. Det är dags att berätta vem hon var, detta flickebarn, vid tiden för denna märkliga händelse. De sex vuxna som bodde på gården – fadern, modern, två gammelmostrar och två farskusiner – avgudade henne. Det fanns något så betagande hos henne, inte alls likt det man ser hos barn som haft det tryggt och ombonat från första stund, det där lite småcharmiga som beror på den lycklig kombinationen av tur och okunnighet – nej det stod snarare som ett skimmer kring henne när hon rörde sig, ett skimmer som alla markens kreatur och skogens vilda djur liknade vid skälvning12
alv ernas l i v
arna i de stora träden. Endast den äldre av mostrarna tänkte i sitt stilla sinne, lyhörd som hon var för sådant som inte låter sig förklaras, att det var något magiskt med den lilla – och visst var det sant att barnet rörde sig på ett sätt som var ovanligt för en så ung flicka och att hon hade en förmåga att verka nästan lika genomskinlig och flimrande som luft, ungefär som trollsländor eller kvistar i blåsten. För övrigt mycket mörk och pigg, i tanigaste laget men nog så graciös, ögon som två glänsande obsidianer och matt, närmast brunaktig hy med rosiga, höga och aningen slaviska kindknotor samt fint tecknade blodröda läppar. Vacker som en dag. Och vilken personlighet! Sprang över ängarna dagen lång och kastade sig i gräset och bara låg där och tittade upp mot det ofantliga himlavalvet, vadade barfota genom bäcken, till och med på vintern för att det isade eller stack så skönt i skinnet, och orerade sedan vitt och brett som den värste prelat om stort och smått som hänt när hon varit ute om dagarna. Därtill kom ett visst allvar, som hos dem vars iakttagelser styrs av intellektet och som även i sådana skyddade om än tämligen torftiga uppväxtmiljöer tycker sig se tecken på hur illa det är ställt i världen. Så kom det sig alltså att detta passionerade och tillbakadragna flickebarn märkte att det gick en osynlig varelse bredvid henne i kvällsdiset och visste lika säkert som amen i kyrkan att det rörde sig om något övernaturligt men samtidigt vänligt sinnat väsen. Därför blev hon inte rädd. Istället vek hon av åt samma håll som hon tänkt från början, mot fåren. 13
mu ri e l barb ery
Något tog henne i handen. Det var som om den uppslukades i ett fast grepp av en väldig näve invirad i ett varmt och mjukt garnnystan, men ingen människohand kunde ha kramat så som detta silkeslena nystan, vars knölar och inbuktningar kändes tydligt och påminde om trampdynorna på en jättelik vildsvinstass. Samtidigt svängde de tvärt, nästan vinkelrätt åt vänster, och hon förstod att de var på väg mot den lilla skogsdungen genom att runda fårhagen och grannbonden Marcelots gård. Där fanns en liten slänt som låg i träda med vildvuxet fuktigt gräs och en stig som ringlade sig vidare upp mot åsen, för att slutligen utmynna i en vacker poppellund med fullt av smultronställen och täta mattor av vintergröna, där varje familj tills helt nyligen hade haft sin egen vedtäkt och huggit det som behövdes för husbehov när den första snön föll. Den tiden är dessvärre förbi, men det talar man tyst om numera, antingen för att man sörjer eller har glömt den, och för att den lilla just nu springer sitt öde till mötes medan hon kramar en kolossal vildsvinstass. Detta hände en höstkväll när det hade varit ovanligt milt för årstiden, mildare än på långliga tider. Man hade väntat i det längsta med att lägga ut äpplen och päron på torkollorna i källaren, och det dråsade ner klasar av insekter som berusat sig på den rekordartade äppelskörden. Och dessutom låg det något drömskt i luften, som en loj suck, en trygg förvissning om att allt skulle förbli sig likt, och ifall bara människorna arbetade lika idogt som vanligt och utan att klaga, skulle de få njuta i det tysta av denna långa höst som påminde dem om att inte glömma bort att älska. 14
alv ernas l i v
Men nu styr hon alltså stegen mot skogsgläntan i öster, den lilla, och än en gång händer det något oväntat. Det börjar snöa. Plötsligt börjar det snöa, och inga små försynta luddiga flingor som yr omkring i grådasket och knappt verkar vilja lägga sig, nej snön faller som stora feta magnoliaknoppar, så tätt intill varandra att de bildar en nästan ogenomtränglig ridå. Alla i byn överrumplades totalt framåt kvällningen, fadern som högg ved i bara skjortärmarna, grannbonden Marcelot som drillade jakthundarna borta vid dammen, mor Jeanette som knådade sin limpdeg och alla andra som stod och kom och gick mellan sina olika sysslor bland djur och mjöl och halm denna vemodiga senhöstkväll, ja alla hade de blivit tagna på sängen och reglade som bäst dörrarna till fähus och svinstia, föste in fåren och hundarna och gjorde sig redo för något nästan lika välgörande som loja höstdagar, nämligen den första uppesittarkvällen framför brasan när det snöar som skam utanför. Man gjorde sig redo och man tänkte. Man tänkte, som de minnesgoda kanske erinrade sig, på en höstkväll för tio år sedan när det plötsligt började snöa som om himlen hade smulats sönder i ett myller av virvlande kritvita hyvelspån. Och man tänkte särskilt på gården där den lilla bodde och där man just hade märkt att hon inte var hemma och far i huset slängde på sig pälsmössan och en jaktrock som stank malmedel lång väg. – Måtte de inte komma ta tösen ifrån oss, mumlade han innan han försvann ut i mörkret. 15
mu ri e l barb ery
Han knackade på hos de andra bönderna i byn, liksom hos sadelmakaren, borgmästaren (som även ansvarade för väghållningen), skogvaktaren och några till. Överallt sa han bara helt kort: tösen är försvunnen, innan han fortsatte till nästa dörr och mannen bakom honom ropade efter sin jaktrock eller fårskinnspäls, raskt byltade på sig och störtade iväg mot grannhuset i ovädret. Till slut samlades man femton personer hemma hos Marcelot, där frun i huset redan hade ställt fram en panna stekfläsk och värmt ett krus vin. Inom tio minuter hade man länsat faten, varvat med ordergivning, inte helt olik den man ägnade sig om morgnarna inför jakten, förutom att det inte var någon större konst att spåra vildsvin medan tösen däremot var oberäknelig som en bortbyting. Men far hennes hade sina aningar som alla andra, ty ingen tror på slumpen här i trakten där Vår Herre samsas alldeles förträffligt med folktro och fabler, och där man anar att makterna driver sitt spel och ställer till otyg som stadsborna för längesedan har glömt bort. Här i bygden, ska ni veta, förlitar man sig sällan på förståndet när det gäller att undsätta nödlidande, utan snarare på syn, väderkorn, magkänsla och envishet, och så gjorde man även denna kväll eftersom man mindes ett liknande tillfälle knappt tio år tidigare då man hade tagit sig uppför berget för att leta efter någon, vars spår ledde raka vägen till skogsgläntan i öster. Det fadern mest av allt fasade för var emellertid att jägarna då de väl kommit fram inte kunde göra mycket mer än gapa storögt, korsa sig och nicka ungefär 16
alv ernas l i v
som den gången när spåren plötsligt hade upphört mitt i gläntan och de hade blivit stående och betraktat snön, slät som ett nyfött barn, och en helt orörd och tyst plats där de alla kunde ha svurit på att inte en människa hade satt sin fot de två senaste dygnen. Må de streta vidare i snöstormen. Den lilla står nu i gläntan. Det snöar. Hon fryser inte. Den som fört hit henne talar till henne. Det är en stor och ståtlig vit häst som det ångar om i kvällsdunklet, och från vars hårrem det stiger en tunn rök i alla väderstreck – åt väster och de blånande bergskammarna vid Le Morvan, åt öster där skörden har bärgats utan en droppe regn, åt norr där slättlandet breder ut sig, och åt söder där männen mödosamt pulsar fram i snö upp till halva låret och med hjärtat hopsnört av oro. Ja, en stor och ståtlig vit häst med armar och ben och till och med sidotår, varken häst eller människa eller vildsvin utan ett mellanting mellan dessa tre, som dock saknar sammanhängande delar – rätt som det är förvandlas hästhuvudet till ett människodito medan kroppen tänjs ut och får hovar, som i sin tur krymper ihop till unggaltklövar och sedan växer ut och blir lika stora som hos en fullvuxen hanne, och så fortsätter det i all oändlighet medan den lilla lugnt står kvar och betraktar denna artkavalkad mellan olika väsen som åkallar varandra och blandas där de banar väg mellan tro och vetande. Varelsen säger något med låg röst 17
mu ri e l barb ery
och röken skingras. Då ser hon. Hon förstår inte vad han säger, men hon ser en snötyngd kväll som den i byn där hon bor, och på förstutrappen ligger ett vitt bylte i den vita snön. Och det byltet, det är hon. Ingen kan väl undgå att minnas det var gång man stöter på detta sprudlande människobarn, alert som en nykläckt kyckling där man känner själva livet pulsera genom den lilla fågelkroppen. Moster Angèle hade just gått ut för att samla in hönsen, när hon fick syn på det arma barnet som låg och iakttog henne med en så påtagligt mänsklig blick i det brunaktiga ansiktet och de enorma svarta ögonen att hon stelnade till och tvärstannade, innan hon sansade sig och skrek: Ett hittebarn! och lyfte upp det lilla knytet i famnen för att bära in det utan så mycket som en snöflinga, trots att det snöade för fullt. En stund senare samma kväll skulle gumman förklara: Jag trodde sånär att det var Vår Herre själv som talade till mig, för att därefter tystna förvirrat med en vag känsla av att man omöjligt kunde beskriva vilken omvälvande upplevelse det hade varit att hitta det nyfödda lindebarnet som låg där på förstubron, vilken ofattbart bländande kärnexplosion ut i det okända där i den vinande snöstormen medan tid och rum krympte och drog ihop sig – men så hade det känts i alla fall och hon överlät åt Vår Herre att förstå det.
18
alv ernas l i v
En timme efter det att barnet hade påträffats var det fullt av bybor som höll rådslag på gården, och fullt av karlar som spårade i terrängen. Man följde de ensamma fotspåren som ledde från gården och vidare upp mot östanskogen, där de lämnade knappt synbara avtryck i den nästan midjedjupa snön. Resten var blott alltför välbekant: framme vid skogsgläntan avblåstes drevet och man återvände molokna till byn med dyster min. – Måtte det inte, sa fadern. Ingen svarade, men alla tänkte på den olyckligsaliga som kanske … och korsade sig. Den lilla betraktade det hela där hon låg lindad i tunn spetsprydd batist av ett slag som ingen sett maken till i trakten, och där det hade broderats ett kors som värmde i hjärtat på gummorna, samt två ord på ett främmande språk som skrämde vettet ur dem. Två ord som allas uppmärksamhet förgäves riktades mot till dess att brevbäraren Jeannot dök upp, han som på grund av kriget – vilket hade skördat tjugoen bybors liv och var orsaken till att det hade rests en minnessten mittemot rådhuset och kyrkan – i forna dagar hade farit långväga nerigenom den så kallade europeiska kontinenten, ett begrepp som i räddningspatrullens medvetande endast existerade som skära, blå, gröna och mörkröda prickar på kartan i rådhussalen, för vad bryr man sig om Europa när orter skiljs åt av strikta gränser som korsar varandra knappt halvannan mil utanför den ena eller andra? Men Jeannot, som just stigit in med snöflingor i håret 19
mu ri e l barb ery
och fått sig en skvätt kaffe med en rejäl styrketår, tog en titt på inskriptionen som broderats med glansigt bomullsgarn och sa: – Men det är ju spanska. – Är du säker på det? undrade fadern. Brevbäraren nickade energiskt med sin spritblanka näsa. – Och det betyder? fortsatte fadern. – Ja, säg det! svarade Jeannot som inte talade barbarspråk. Alla nickade och smälte nyheten med ännu en styrketår. Så det var alltså ett hittebarn från Spanien? Minsann. Under tiden hade kvinnorna, som ju inte nyttjade starkt, gått och hämtat Lucette som nyss legat i barnsäng och nu satt och ammade två småttingar hopkurade vid hennes snövita barm, och utan ett uns illvilja betraktade man dessa båda trinda sockersöta bröst och fick lust att klunka i sig lika friskt, medan någon sorts frid sänkte sig över jorden tack vare att här låg ett par dibarn invid varsin mjölkstinn spene. När den lilla hade sugit färdigt rapade hon högt och ljudligt, full som ett ägg, varvid alla brast i skratt och klappade varandra kamratligt på axeln. Folk slappnade av, Lucette snörde på sig klänningslivet och kvinnorna serverade harpastej på tjocka brödskivor som värmts i gåsleverspäck, eftersom man visste att det var byprästens skötesynd och hade satt sig i sinnet att låta unga fröken stanna i ett kristet hem. Och förresten angick det väl ingen utomstå20
alv ernas l i v
ende, ifall en liten spanjorska hade råkat dimpa ner på någons förstubro. – Jag tycker nog att den lilla hör hemma här, sa fadern och sneglade på modern som log tillbaka, och sedan spände han ögonen i var och en av gästerna, vars dästa blickar vilade på spädbarnen som låg insvepta i ett täcke bredvid kaminen, och slutligen vände han sig mot herr prosten själv som i en gloria av gåsfett och harpastej reste sig och gick fram till eldstaden. Alla reste sig. Vi ska bespara er en upprepning av välsignelsen sådan den lästes av en bypräst på landsbygden. Så mycket latin, när man helst hade velat lära sig lite spanska istället, det hade bara verkat förvirrande. Men alla reste sig, prästen välsignade den lilla, och envar förstod att denna snöoväderskväll var en nådens kväll. Man kom ihåg att någon förfader hade berättat om en krigsvinter när det var så fasansfullt kallt att folk antingen frös ihjäl eller dog av skräck under det där sista fältslaget, där de gick segrande ur striden men för evigt dömda att minnas alla döda kamrater – det sista fältslaget då kolonnerna ryckte fram i den gråbleka månskensdagern och han själv knappt visste om barndomens stigar någonsin funnits, eller den där hasselbusken vid vägkröken, eller alla svärmande midsommarbin, nej inget visste han längre, och inte de andra heller, för det var så kallt, så kallt därborta … ett öde som ingen i sin vildaste fantasi kan föreställa sig. Men efter en miserabel natt när de som inte redan 21
mu ri e l barb ery
mejats ner av fienden dukade under av köld, började det plötsligt snöa i gryningen, och snön ... genom snön förlöstes världen, ty snart mildrades kölden och trupperna slutade frysa och man kände de ljuvligt och välsignat ljumma töflingorna i pannan. Den lilla frös inte, lika lite som soldaterna under det sista fältslaget, eller karlarna som hade hunnit fram till skogsgläntan och blev stående orörliga som fågelhundar och stirrade på scenen framför sig. Senare mindes de inte riktigt klart det de nu ser lika tydligt som mitt på ljusan dag, och alla frågor besvarar de lite vagt som när man försöker erinra sig någon diffus händelse i det förgångna. Oftast säger de bara: – Där stod tösen mitt i den jädrans snöstormen, men levde gjorde hon och varm var hon och pratade med ett djur som försvann strax efteråt. – Vad för slags djur? undrade kvinnorna. – Tja, ett djur, blev svaret. Och eftersom vi befinner oss i en trakt där Vår Herre samsas alldeles förträffligt med folktro, och så vidare … får vi nöja oss med det svaret och helt enkelt fortsätta att vaka över barnet som gällde det Kristi kvarlevor och den heliga graven själv. Ett sällsynt människoliknande djur, var den allmänna meningen bland dem som stod och betraktade den fullt synliga aura som likt materia svävade kring barnet, ett främmande fenomen som fick det att ila så underligt i hela 22
alv ernas l i v
kroppen, som om livet med ens klövs mitt itu och man äntligen kunde kika in i det. Men vad ser man inuti livet? Man ser träd, skog, snö, kanske en bro, och olika landskap som passerar revy utan att ögat hinner registrera dem. Man ser mödan och vinden, årstiderna och strävandena, och envar ser en bild som bara finns i ens innersta, en läderrem i ett bleckskrin, en äng kantad av täta hagtornssnår, en älskad kvinnas rynkiga ansikte och leendet hos ett barn som berättar en saga om lövgrodor. Sedan syns det inget mer. Männen mindes med ens att världen hade vridits rätt igen med ett brak, så att de blev hängande i luften – och såg plötsligt att dimman hade lättat, att snön vräkte ner i gläntan och att den lilla stod ensam mitt ibland dem och de enda spår som syntes var hennes egna. Då gick alla tillbaka ner till gården, där det ställdes fram en skål ångande mjölk åt flickebarnet och männen fick brått att hänga av sig bössorna, eftersom det vankades svampfrikassé med mulpastej och tio flaskor lagringsvin. Det är historien om den lilla flickan som stod och kramade en jättelik vildsvinstass. Ingen kan egentligen förklara riktigt vad det skulle betyda. Men ännu en sak bör nämnas, de båda orden som broderats tvärs över det vita batisttyget på renaste spanska, lika kryptiska som obegripliga, och som den lilla skulle lära sig långt efter det att hon hade flyttat från byn och låtit ödet ha sin gång – men först ytterligare en sak: alla människor har rätt att få veta hur de kom till världen. Så ber man i våra kyrkor och skogsdungar, och så 23
mu ri e l barb ery
kommer det sig att man far land och rike runt, för att man föddes en snöig vinternatt och har fått ärva två ord som härstammar från Spanien. Mantendré siempre.1
1 Jag står fast.
24
Flickebarnet från Italien
De som inte kan läsa mellan raderna i tillvaron erinrar sig nog bara att den lilla hade vuxit upp hos en bypräst och dennes gamla obildade hushållerska i en isolerad bergsby i Abruzzerna. Prästgården där fader Centi bodde var ett högt hus med en plommonlund nedanför källarmuren, där man hängde tvätt under blåsiga dagar för att den skulle torka länge i den friska vinden uppifrån bergen. Huset låg ungefär mitt i den branta byn som pekade upp mot himlen så att gatorna ringlade sig som hårt nystade garntrådar runt kullen, där man hade råkat placera en kyrka, ett värdshus och så mycket sten som behövdes för att hysa sextio själar. Efter att ha sprungit omkring utomhus dagen lång steg Clara aldrig in direkt utan tog vägen om fruktträdgården för att be alla väsen som huserade där att förbereda henne inför hemkomsten mellan fyra väggar. Sedan gick hon ut i köket, en lång sal med lågt i tak och angränsande skafferi där det luktade plommon, gamla syltkrukor och ädlaste vinkällardamm. 25
mu ri e l barb ery
Från morgon till kväll stod den gamla hushållerskan där och berättade sina historier. Till prästen hade hon sagt att hon hört dem av sin mormor, men till Clara att det var bergsrået och vittrorna uppe i Gran Sasso som brukade viska dem till henne i sömnen, och den lilla höll det inte för otroligt efter att ha hört Paolos skrönor, som han själv fått sig till livs av skyddsandarna däruppe i ängsmarkerna under sommarbetet. Men det var främst tack vare den mjuka och melodiska rösten som hon uppskattade figurerna och vändningarna, för denna simpla och närmast analfabetiska sagoberätterska – som bara kunde skriva sitt namn och namnet på byn där hon bodde, och som rabblade bönerna utantill under mässan istället för att läsa dem i bönboken – uttryckte sig på ett sätt som rimmade illa med det anspråkslösa liv som levdes i den avlägsna prästgården vid foten av Gran Sasso, och man kan ju tänka sig hurdana förhållandena var på den tiden uppe i Abruzzerna, där Claras förmyndare och hans hushållerska bodde: åtta månaders snö, omväxlande med stormbyar över bergsmassiven som låg inklämda mellan två hav, där det inte var helt ovanligt med en och annan snöflinga om sommaren. Dessutom fattigt värre, som vanligt i sådana avsides belägna trakter där folk livnär sig enbart på jordbruk och fåravel och vallar sin hjord högst uppe på de branta sluttningarna under den varma årstiden. Glesbefolkat, alltså, och än glesare när snön låg djup och alla hade följt med djuren till soligare nejder nere i Apulien. Kvar i byn finns de allra strävsammaste bönderna som odlar 26
alv ernas l i v
sådana där gråbruna linser som bara trivs i mager jord, förutom en skara tappra kvinnor som sköter barnen och andakterna och gårdarna i vinterkylan. Men även om människorna i sådant klimat slipas till hårda bergskammar av vinden och snön, präglas de också av naturens lyriska skönhet som inspirerar herdarna att dikta i den råkalla dimman över betesängarna, samma natur som vållar storm i byarna där de klänger sig fast under himlapällen. Så trots att den gamla hade framlevt sina dagar innanför murarna i en obemärkt liten ort uppe bland bergen, avspeglades ändå något av landskapets storslagenhet i rösten. Den lilla var helt övertygad om att hon hade väckts till liv tack vare klangen hos denna röst, fastän alla försäkrade att hon då bara hade varit ett utsvultet spädbarn som låg på översta avsatsen till kyrktrappan. Men Clara var säker på sin sak. Först hade allt varit ett stort tomrum av sinnesintryck, en vitflimrande och vinande minneslucka, och det var denna melodiska kaskad som trängt igenom intigheten och som ljöd på nytt varje dag när hon hälsades god morgon av den gamla hushållerskan. Faktum var att hon hade lärt sig italienska förundransvärt snabbt, men fick i gengäld rykte om sig att vara något av ett underbarn. Herden Paolo hade en annan uppfattning och mumlade lite diskret en kväll när de satt framför brasan i skymningen: visst är det musiken, lilla vän, visst är det väl musiken du hör? Varpå hon lyfte blicken mot honom, en blick lika blå som glaciärforsarna, och svarade med ett ögonkast där mysteriets änglaskaror sjöng. 27
mu ri e l barb ery
Och livet gick sin gilla gång längs sluttningarna, så där sävligt som det brukar i en bygd där allt kräver viss möda och tar sin rundliga tid, under loppet av den svunna dröm då människorna fått uppleva den ömsom drömska och kärva verkligheten. Man arbetade mycket, man bad minst lika mycket och man tog sig an en liten flicka som talade med sjungande tonfall och som kunde prata med allsköns väsen i berg och dal. Sent en junieftermiddag knackade det på dörren till prästgården, och två män steg in i köket och torkade sig i pannan. Den ene var prästens yngre bror, den andre kusken som hade kört den stora vagnen förspänd med två hästar hela vägen från L’Aquila, den på vars flak det syntes något stort och tungt som avtecknade sig under lager av filtar fastspända med läderremmar. Från den branta stigen ovanför byn, där man hade utsikt över två dalgångar samtidigt och i klart väder kunde se ända bort till Pescara och havet, hade Clara följt ekipaget med blicken då det närmade sig längs vägen norrifrån. När det nästan hade hunnit fram till sista backen hade hon rusat ner och glädjestrålande störtat in i huset. De båda männen hade lämnat vagnen utanför kyrkporten och stegat iväg upp mot plommonlunden, där de hade hälsats välkomna med kramar och kindpussar och fått sig ett glas sött och svalt vitt vin som man brukade bjuda på under varma sommardagar, och därtill en matbit att styrka sig med – för att slutligen enas om att skjuta upp kvällsvarden, innan man torkade sig om munnen med avig28
alv ernas l i v
sidan ärmen och gick i samlad tropp ner mot kyrkan, där fader Centi stod och väntade. Det hade krävts ytterligare två starka karlar för att bära in det bastanta kollit och ställa det i långskeppet och börja lossa remmarna, medan bänkarna i den lilla bykyrkan fylldes med folk och en stor stillhet lägrade sig i samband med detta oväntade arvegods från storstaden. Men Clara hade dragit sig undan och stod tyst och orörlig i skydd av en pelare. Det var hennes stora stund, så mycket hade hon förstått av sin reaktion redan när hon upptäckt den lilla pricken som rörde sig på vägen norrifrån, och om den gamla hushållerskan lade märke till att hon verkade exalterad som en brud inför bröllopet, berodde det på att hon tyckte sig stå inför en lika välbekant som märklig vigselceremoni. När den sista remmen hade lossats och man äntligen fick se föremålet hördes ett glädjesus, följt av en applåd, ty det var ett vackert, svart och skinande blankpolerat piano, nästan utan en skråma trots att det var lika ålderstiget som begagnat.
29
mu ri e l barb ery
Bakgrunden var följande. Fader Centi kom från en välbärgad familj i L’Aquila, vars släkt var på utdöende eftersom han själv hade låtit prästviga sig, två av hans bröder hade avlidit i förtid och den tredje, Alessandro, bodde hos en moster där han försökte sona sina förvillelser efter ett utsvävande liv i Rom och hade aldrig kommit sig för att äkta någon kvinna. Brödernas far hade dött före kriget och lämnat änkan med oväntat omfattande skulder och ett hem som var i tjusigaste laget för den utblottade kvinna hon hade blivit från dag till annan. När fodringsägarna hade slutat knacka på dörren sedan hon sålt alla sina ägodelar, drog hon sig tillbaka till det kloster där hon dog några år senare, långt innan Clara kom till byn. Men i samband med att hon lämnade sitt värdsliga liv för den slutgiltiga avskildheten i klostret, hade hon låtit frakta iväg den enda spillran från forna glansdagar som hon behållit trots gamarna och skickat den till sin syster, en gammal ungmö som bodde i närheten av stadsmuren, för att be henne ta hand om klenoden åt de eventuella barnbarn som hon kanske skulle begåvas med på denna jord. Jag kommer aldrig att lära känna dem, men de får det här efter mig, och nu ger jag mig av och önskar dig allt gott i livet, hade mostern nogsamt kopierat och plitat ner i sitt testamente, då hon överlät pianot till den av systersönerna som hade skaffat sig avkomma den dag hon i sin tur dog – och med kommentaren: gör henne till viljes. Vilket notarien, som fått nys om att det hade kommit en liten föräldralös flicka till prästgården, ansåg sig uppfylla genom att 30
alv ernas l i v
be Alessandro eskortera arvegodset hela vägen hem till sin bror. Eftersom pianot hade blivit stående på vinden under kriget och ingen hade tänkt på att flytta ner det efteråt, uppmanades de i brev från nämnde notarie att låta stämma instrumentet omedelbart när det kom fram, varpå prästen svarade att pianostämmaren som ambulerade årligen mellan småstäderna och orterna i grannskapet hade ombetts att ta vägen förbi byn någon gång under försommaren. Och man beskådade det vackra pianot som stod där och blänkte under kyrkfönstren, och man skrattade och kommenterade och blev till och med en smula upprymd denna sköna försommarkväll. Men Clara teg. Hon hade redan hört orgelspelet under begravningsmässorna i grannkyrkan, där den gudsnådeliga gumman som spelade koralerna var lika lomhörd som tondöv – för att inte tala om att de utdragna ackord hon hamrade fram utan att höra knappast var särskilt oförglömliga i sig. Då tyckte Clara oändligt mycket bättre om de entoniga melodier som Paolo lockade fram ur sin herdeflöjt och som i hennes öron lät renare och mäktigare än orgeldånet till den Allsmäktiges ära. Men när hon hade fått syn på kärran nedanför den långa kurviga vägen hade hjärtat hoppat till i bröstet så där som det brukade när det var något alldeles enastående i görningen. Nu då instrumentet stod framför henne stegrades den känslan i svindlande takt, och Clara undrade hur hon skulle kunna ge sig till tåls eftersom man sagt – till förtret för dem som gärna 31
mu ri e l barb ery
hade velat få en försmak av njutningen – att ingen fick röra klaveret förrän det hade stämts. Men alla respekterade själasörjarens dekret och inriktade sig istället på att njuta av en skön kväll med ett glas vin i stjärnornas milda glans. Det blev för övrigt en fantastisk kväll. Bordet stod dukat under plommonträden i fruktträdgården och Alessandros gamla vänner hade bjudits på middag. Han hade sett mycket bra ut en gång i världen, och trots att tiden och forna utsvävningar hade satt sina spår kunde man ännu skönja de finmejslade ansiktsdragen och den stolta profilen. Dessutom talade han italienska med avspänd men icke desto mindre klangfull röst, och han berättade alltid historier om undersköna kvinnor och ändlösa eftermiddagar när man sitter och röker under soltaket ute på terrassen och samtalar med poeter och filosofer. Den här kvällen hade han påbörjat en berättelse som utspelades i parfymdoftande salonger där det bjöds på fina cigarrer och guldskimrande likörer, och som Clara hade svårt att förstå eftersom det handlade om en miljö och ett liv som var henne totalt främmande. Men just som han kom in på något mystiskt som kallades konsert avbröts han av den gamla hushållerskan som sa: Sandro, al vino ci pensi tu? Och så försvann han ner i vinkällaren, denne vänlige man vars liv hade förspillts under några självförbrännande ungdomsår i sus och dus, och hämtade ett par flaskor som han öppnade lika elegant som han lyckats ödelägga sin tillvaro och med samma leende på läpparna som 32
alv ernas l i v
han brukade sätta upp inför katastrofen. Och för ett ögonblick blev han den eldige ynglingen från förr där i skenet från en varm måne, vars strålar lyste upp mörkret i flikiga strimmor över middagsbordet i prästträdgården. Så lade sig återigen nattens aska över ansiktsdragen som de alla hade fascinerats av. På håll syntes ljuspunkter som var upphängda i tomma intet, så man förstod att det fanns andra som fyllde glasen med sommarens vin och tackade Vår Herre för att han hade skänkt dem denna ljumma kväll. Överallt i bergen blommade nyutslagen vallmo, och här satt ett linblont flickebarn som snart skulle få lära sig spela piano av prästen, precis som de fina fröknarna från staden. Ah … en stunds respit och en smula andrum i det slitsamma evighetshjulet … detta var en gudabenådad kväll och det visste alla som satt här. Alessandro Centi stannade i prästgården de närmaste dagarna efter pianots ankomst, och det blev han som tog emot pianostämmaren en av de första varma försommardagarna i juli. Clara följde efter dem hela vägen till kyrkan och iakttog under tystnad mannen som packade upp sina verktyg. De första anslagen mot de ostämda tangenterna skar som en vass klinga i henne samtidigt som hon översköljdes av en hisnande lyckokänsla, och medan de båda männen pratade och skämtade ställdes hela livet på ända till de trevande tonerna från elfenben och filt. Så satte sig Alessandro vid pianot och slog upp ett nothäfte framför sig och spelade riktigt bra trots alla år av umbäranden. Mot slutet av stycket ställde sig Clara bredvid 33
mu ri e l barb ery
honom och pekade på noterna och tecknade åt honom att vända blad. Han log roat mot henne, men det var något i hennes blick som berörde honom och fick honom att vända blad som hon bett om. Sakta bläddrade han, sida efter sida, och började sedan om från början. När det var slut sa hon: spela igen, varpå han spelade stycket ännu en gång. Efteråt satt alla tysta. Alessandro reste sig och gick till sakristian och hämtade en tjock röd dyna som han lade på den sammetsklädda taburetten. Vill du spela? frågade han och lät sträv på rösten. Flickans händer var spensliga och graciösa, ovanligt breda för ett barn som fyllt tio så sent som i november, och extremt finlemmade. Hon höll dem ovanför tangenterna som vanligt för att koncentrera sig innan man ger sig i kast med stycket, men lät dem hänga kvar en stund då de båda männen tyckte sig förnimma ett besynnerligt vinddrag som fläktade genom mittskeppet. Så slog hon an första tonen. Då for en stormby genom kyrkan, en veritabel storm som fick notbladen att fladdra iväg och dånade likt en våg som tornar upp sig och bryts mot den branta klipphällen. Till slut stillnade vågsvallet och den lilla spelade. Hon spelade långsamt, utan att se på händerna och utan att spela fel en enda gång. Alessandro vände blad åt henne, och hon spelade vidare med samma osvikliga perfektion, samma tempo och samma precision, tills tystnaden sänkte sig över det andäktiga kyrkorummet. 34
alv ernas l i v
– Läser du noterna när du spelar? frågade Alessandro efter en lång stund. Hon svarade: – Jag tittar. – Kan du spela utan att titta? Hon nickade. – Tittar du bara för att lära dig? Hon nickade igen, och de båda männen såg villrådigt på varandra, som om de hade fått ett så skört kristallglas att de inte visste hur de skulle hålla det i handen. Kristall. Alessandro Centi hade en gång i världen upplevt det glasklara och berusande oskuldsfulla och visste allt om vilken njutning och total utmattning som var förknippat med det. Men i det liv han levt sedan dess hade påminnelserna om hans forna eskapader förklingat, med undantag av fågelkvittret i gryningen eller de majestätiskt tecknade molnkalligrafierna. Så när den lilla hade börjat spela lierade sig smärtan som han kände med en sorg som han inte ens visste levde kvar inom honom … en hastig återklang av njutningslystnadens skoningslösa avigsida … i samma stund som Alessandro frågade: tittar du för att lära dig, visste han vad Clara skulle svara. Man skickade bud efter fader Centi och hans hushållerska och hämtade alla noter som Alessandro hade tagit med sig från staden. Prästen och den gamla trotjänarinnan bänkade sig på första raden, och Alessandro bad Clara att spela stycket igen, utantill. När hon började blev de båda så bestörta att 35
mu ri e l barb ery
de sjönk ihop som av ett klubbslag. Så korsade sig den gamla ett hundratal gånger medan Clara spelade vidare i dubbelt så snabb takt, för nu ståndade det riktiga bröllopet och hon tolkade det ena nothäftet efter det andra som Alessandro gav henne. Efteråt pratades det om hur Clara bar sig åt när hon spelade, och att det korrekta utförandet minsann inte hade varit det mest mirakulösa med detta julibröllop. Låt oss bara nämna att hon hejdade sig ett ögonblick inför ett blått nothäfte som Alessandro ställt fram med en högtidlig gest, och att hon drog ett djupt andetag som samtliga närvarande tyckte kändes likt en vindpust uppifrån bergen som förirrat sig in under de höga valvbågarna. Så spelade hon. Tårarna strömmade nedför Alessandros kinder utan att han försökte hindra dem. En minnesbild dök upp, så dyrbar att den kunde flimra förbi utan att han någonsin skulle glömma den, och vid denna hastiga glimt av ett ansikte mot bakgrund av en målning där en gråtande kvinna tryckte Jesus till sitt bröst, insåg han med ens att han själv inte hade gråtit på tio år. Han reste hem igen dagen därpå och lovade återkomma i början av augusti. Han höll ord och dök mycket riktigt upp som han sagt. En vecka senare kom det en kraftig och något kutryggig karl och knackade på i prästgården. Alessandro gick ner i köket och släppte in honom, och de omfamnade varandra som bröder. – Äntligen, Sandro, sa den besökande. 36
alv ernas l i v
Clara hade blivit stående orörlig i dörröppningen innanför. Alessandro tog henne i handen och ledde fram henne till den storväxte. – Det här är Pietro, sa han. De betraktade varandra nyfiket av vitt skilda skäl, han för att han hört talas om henne, och hon för att hon inte visste ett dugg om honom. Så sa Pietro, utan att släppa henne med blicken: – Nå, tänker du förklara nu, Alessandro? Det var en vacker sommareftermiddag, och det satt folk överallt utanför husen då de tre promenerade nedför gatan mot kyrkan. Man såg på de båda männen som tydligen var ungkarlar, fast man ju bara kände den ene, men det syntes på såväl klädseln som sättet, och när de hade gått förbi reste man sig för att följa dem fundersamt med blicken. Så spelade Clara, och Pietro förstod varför han hade rest hela vägen från Rom och ända till de här oländiga bergstrakterna i Gran Sasso. När hon kom till sista tonen drabbades han av en häpnadsväckande stark yrsel, som fick honom att vackla till och därefter exploderade i ett fyrverkeri av bilder som försvann så gott som genast – men den sista etsade sig in i honom långt efter det att han hade rest sin väg, och han betraktade vördnadsfullt den lilla späda flickungen, genom vilken underverket med denna pånyttfödelse hade inträffat, och i hennes ansikte skymtade dragen av en annan kvinna som skrattade i dunklet till en övergiven trädgård.
37
mu ri e l barb ery
Hon spelade ända tills det började skymma. Då spred sig en stor tystnad inunder kyrkovalven, där ett strandat piano hade råkat hamna hos henne sommaren innan hon skulle fylla elva. Det är visserligen en saga, men den är också sann. Vem kan skilja det ena från det andra? I alla fall ingen av dem som hört historien om hittebarnet som upptäcktes hos en landsortspräst och hans gamla obildade hushållerska i en avlägsen bergsby uppe i Abruzzerna. Det enda man vet är att hon hette Clara Centi, och att berättelsen inte slutar där, för Pietro hade inte kommit resande så långväga ifrån för att höra en smått enstörig flickunge spela och sedan genast ge sig av till Rom igen som om inget hade hänt. En sista sak bör också sägas, innan vi följer dem till den stora staden där det nu rustas till krig, nämligen vad denne Pietro sa i hemlighet till Clara i den tomma kyrkan efter att hon hade spelat det sista stycket. Alle orfane la grazia.2
2 Välsignade vare de föräldralösa.
38