Kapitel 1
Judit drog in den kyliga luften och stängde den klonkande järngrinden efter sig. Det var en dryg vecka kvar till första advent, men flera grannar hade redan hängt upp stjärnor i fönstren. Det såg så mysigt ut, som ett löfte om att vintern skulle bli en fin tid, trots allt.
”Kom, Mozart!”
Den sandfärgade chihuahuan hade varit hennes trogna vän sedan tonåren. Visst krävdes det lite planering, men Judit kunde inte föreställa sig livet utan Mozart. Det spelade ingen roll att det inkluderade leriga tassar och tidiga helgmorgnar. Senast i eftermiddag hade en äldre man berättat att han kände sig mindre ensam sedan han skaffat hund. Judit kunde förstå honom. Den lille krabaten släppte inte husse med blicken många sekunder. Samtidigt bredde en annan känsla ut sig när Judit gick sin kvällsrunda genom parken. Hon och två medstudenter hade haft för vana att ta en sväng ihop. Hundarna hade gett dem en självklar vardagsgemenskap, men skulle Judit vara ärlig hade hon också låtit kopplet begränsa umgänget med andra människor. Få caféer välkomnade fyrfotingar och mer än en gång hade Judit varit tvungen att gå
hem just som samtalet kommit i gång. Var inte sanningen den att Mozart faktiskt bidragit till att hon idag bodde i en stad där hon efter ett och ett halvt år knappt kände någon, förutom kollegorna?
Den första trevande hösten när allt var nytt på jobbet hade Judit stupat i säng halv nio med ett leende, men tillvaron började kännas futtig. Att tömma analsäckar och ordinera anpassat foder som folk vägrade köpa på grund av det höga priset, var det verkligen allt hon drömt om? Inte blev det bättre av att lillasyrran fått jobb i Miami. Tidsskillnaden hade förvandlat deras relation till en sms-konversation med fördröjning.
Judit fortsatte förbi dammen där en and lojt vaggade över träbron. Snart skulle vintern vara här, hennes favoritårstid. Judit log åt minnena som avlöste varandra. Mozart som studsade runt medan snön dalade som tjocka bomullstussar, Mozart som poserade i den fåniga tomteluvan under en frostnupen idegran, Mozart i hennes knä när hon drack varm choklad ... Han blev valp på nytt när den första snön föll. Judit behövde det i år, den där ystra hunden som visste vad glädje, saknad och kärlek var.
Hon kunde inte luta sig mot lillasyrran längre och skulle behöva anstränga sig för att hitta nya vänner. Judit fick väl lära sig att ta initiativet till ett samtal i stället för att låtsas vara upptagen med att avleda Mozart. En vana som tydligen var svår att bryta.
Judit mötte tre hundägare som hon kände igen till utseendet, men lät bli att hälsa. Förutom att den första talade i mobilen var det omöjligt att inleda en konversation med joggarna, så vida hon inte var beredd att dra krokben på dem med flexikopplet.
När Judit märkte att hon knappade in på en tjej som såg ut att vara i hennes ålder och hade sällskap av en golden retriever tog hon mod till sig.
”Hej!”
”Hej! Så du fick också ta kvällspasset idag?”
”Ja, det är bara jag och Mozart så det är standard.”
”Min man är mörkrädd, så han brukar skicka ut mig.”
Tjejen med de rödlätta flätorna skrattade. ”Annars kan man ju tänka sig att han inte skulle vilja att jag gick själv i parken. Tycker du det är obehagligt så här års?”
”Oftast inte, jag har ju Mozart.”
”Fast han är rätt liten? Och den här är alldeles för snäll för att ge sig på en förövare, eller hur gubben?”
”Judit heter jag, förresten.”
”Louine. Vi flyttade hit i augusti. Jag jobbar på Clas Ohlson och maken på ett lager.”
”Och jag är veterinär.” Judit önskade att hon kunde ta tillbaka orden. Hon visste exakt vilken vändning samtalet skulle ta.
”Vad spännande! Benny har förresten en liten ärta på halsen.” Hon hukade sig ner och visade utbuktningen. ”Borde jag vara orolig?”
”Om den är ny kan det vara bra att kolla upp den, men om knölen är gammal har jag svårt att tro att den är farlig.”
”Vad skönt, tack! Här ska vi ta av, men vi kanske ses någon mer gång?”
”Det gör vi säkert.”
Judit suckade inombords. Husdjur var hennes passion. Hon var glad att hon kunnat ge ett lugnande besked, men gratis rådgivning var inte detsamma som vänskap.
Tio minuter senare var Judit tillbaka vid grinden. Hur den lilla bostadsrättsföreningen kunnat överleva var en gåta, men Judit hade inte tvekat när hon snubblade över annonsen. Vem ville inte bo i ett skevt, falurött hus med grovt tillyxade bjälkar i taket och spröjs i fönstren? Enda nackdelen var golvdraget,
men det fanns ju både trasmattor och raggsockor.
Judit torkade Mozarts tassar, bjöd honom på den obligatoriska kom-hem-godisen från korgen på hatthyllan och hängde av sig kappan. När hon värmt en kopp choklad kröp hon upp i fåtöljen och lät chihuahuan boa in sig i den noppriga farfarskoftan.
Hon gjorde ett försök att ringa syrran och höra hur hennes vecka varit, men samtalet kopplades som vanligt vidare till röstbrevlådan.
”Du och jag, Mozart.”
Han fanns alltid där, men Judit kunde inte längre förneka att hon trots det kände sig ensam.