Ledare: Kortvarig glädje om nyinflaggningar inte kan bemannas

Så kom då den dag vi har väntat så länge på. År av lobbyarbete, timmar av möten, seminarier, webbinarier, spaltmeter av debattartiklar. Och så plötsligt, meddelar regeringen att de tillsätter en utredning kring tonnage- och stämpelskatten med syfte att öka svensk sjöfarts konkurrenskraft och stärka Sveriges beredskap. Utredningen ska göras snabbt, redan vid årsskiftet ska den vara klar, vilket är bra. De här frågorna har dragits i långbänk nog nu. Utredaren är ingen mindre än Svensk sjöfarts tidigare vd Rikard Engström, vilket betyder att han har en god insikt i sjöfartsbranschen och dess behov.

Vi har ett inplanerat möte i september på finansdepartementet där vi på Sjöbefälsföreningen får föra fram våra åsikter i de här frågorna.

Sjöbefälsföreningen har, i samarbetet Blå Tillväxt med Seko sjöfolk och Svensk sjöfart, drivit de tre frågorna att förändra tonnageskatten, avskaffa stämpelskatten och återställa nettomodellen.

Tonnageskatt är ett skattesystem där fartygen beskattas utifrån lastförmåga och fysisk storlek istället för vanlig bolagsskatt, något som ofta är mer förutsägbart för rederierna.

Men den svenska tonnageskatten är mer restriktiv än våra europeiska grannländers och stänger ute många rederier. Till exempel måste fartygen i systemet huvudsakligen användas i internationell fart eller inrikes fart i ett annat land, något som exkluderar de fartyg som huvudsakligen trafikerar svenska vatten. Sveriges tonnageskatt har också en storleksgräns på minst 100 ton i bruttodräktighet, vilket kan jämföras med Danmark som har en gräns på 20 ton. Förhoppningsvis kommer utredningen föreslå att detta ändras.

Blå Tillväxt har också drivit frågan om att ersätta stämpelskatten med en stämpelavgift. Stämpelskatten är en skatt på 0,4 procent av pantbreven som finns på fartyget, vilket måste betalas vid inflaggning till svensk flagg. Med tanke på hur mycket ett nybygge kostar så kan stämpelskatten röra sig om miljonbelopp, medan många motsvarande länder inte har någon stämpelskatt alls. Med andra ord, inte riktigt något som gör fler redare sugna på att flagga in till Sverige och förhoppningsvis föreslår utredningen att stämpelskatten avskaffas.

Men utredningar i all ära, de måste också bli verklighet. De här frågorna har tröskats fram och tillbaka i åratal nu, politiker från alla partier har hållit med oss om att sjöfarten är viktig och att det här är rimliga åtgärder att genomföra. I och med kriget i Ukraina känns det som att de för första gången också menar det de säger, sjöfarten är inte bara viktig utan helt avgörande för Sveriges försörjningsberedskap. Låt oss hoppas att orden verkligen blir till verklighet den här gången!

Men säg att alla dessa åtgärder görs och antalet svenskflaggade fartyg ökar. Det blir en glädjens stund naturligtvis, men en kortvarig glädje om vi inte också har svenska sjömän som kan bemanna dessa fartyg. Det är politikens ansvar att skapa långsiktiga och konkurrenskraftiga villkor för den svenska sjöfartsnäringen, men på samma sätt är det redarnas ansvar att skapa goda arbetsvillkor för sina anställda. Det handlar om allt från bra kollektivavtal med konkurrenskraftig lön till en god arbetsmiljö ombord, både vad gäller säkerhet, arbetsbelastning och den psykosociala arbetsmiljön.

Det här är extremt viktiga frågor, både för att locka nya individer till sjöfartshögskolorna och sjömansyrket men också för att få de som redan är i yrket att stanna. För finns det något större resursslöseri än en elev som lagt flera år av sitt liv på att plugga till ett yrke väljer en annan bana för att den inte känner sig välkommen ombord? Eller att någon som jobbat i yrket i många år väljer att gå iland på grund av dålig arbetsmiljö? Ska vi ha en stark svensk handelsflotta måste alla sjömän ses som den värdefulla resurs de är, och behandlas därefter!