Malin Skinnar
Österlen 360°
12
Målaren och munlaren Malin Skinnar – ett porträtt av en österlensk skogsskald
Någon gång förra året fick jag en vänförfrågan på Facebook från en Malin Sverige. Jag tror hon hittade mig på projektet Ut i Sjöbos sida där vi båda synts. Lite undrande var jag och googlade därför. Malin Sverige visade sig heta Malin Skinnar och jag bekräftade reservationslöst hennes förfrågan. Sedan dess läser jag Malin dagligen på FB. Det är ett äventyr att följa hennes tankar, infall, skapelseberättelser, animerade filmer och rapporter från resor långt borta och nära, men inte minst från hennes kreativa hjärta: huset Dalkulla Ängalänga i närheten av Christinehofs slott. Att få in en tid för möte är inte det enklaste. Malin Skinnar är i ständig rörelse både psykiskt och fysiskt. Projekten är många och löper parallellt. Jag mailar henne först i december och blir inbjuden till en Röstkarusell. Så kallas hennes kurser som hon håller hemma på Dalkulla Ängalänga, en form av experimentell workshop där grupper jammar och testar röstens bortre gränser, helst med korna i hagen som förundrad publik. Denna gång är det hennes sångarvän ”min otroliga, makalösa sångfröken” Ado Foune Cissokho från Senegal som ska lära ut urgamla mandinkisånger på Österlen. Den tidiga vintern stoppar dock. Snöstormar tvingar mig att hålla mig hemma och mötet uteblir. Jag gör nya försök när den första våren anas. Malin svarar att det är full rulle nu och att det är omöjligt för henne att bestämma datum långt i förväg. Idéerna som är på gång kan föra henne till så vitt skilda platser som Inre Mongoliet, Dakar, Birmingham eller Polen. En tisdag de sista dagarna i mars hittar vi dock en lugn ledig eftermiddag. Jag far genom skogen på vägar som blir allt mindre. Den sista sträckan växer det gräs i mitten. Plötsligt får jag syn på ett grått hus. Jag vet med en gång att jag kommit rätt. Huset liknar ingen annans och kan bara tillhöra en person: Malin Skinnar. Jag parkerar vid lägerelden, noterar en fundersam ängel uppflugen i ett träd och en dalahäst som kikar ut genom fönstret i uthuset. Ingen hör när jag knackar på. Radion tar över alla ljud. Jag är lite tidig och sätter mig på bänken utanför. Tranorna fyller luftrummet, jorden är på väg att vakna. Här, med skogen i ryggen och sikten fri, har en äventyrerska och berättare hittat hem. En dalkulla från Malung som blivit konstnär och artist, en målare och munlare som går igång på vad hon kallar ”tvärskonstting”. Jag blir upptäckt och dörren öppnas. En stor varm kram och ett snabbt ”jag ska bara göra mig i ordning” möter mig. Jag tar mig friheten att se mig omkring. Noterar böckerna Finlands historia, John Bauers Lilla Carla, Svensk Folktro och Bermudatriangeln. På väggen finns handskrivna inskriptioner och särskilt en antecknar jag: ”Här kan vad som helst landa.” Över en generös fruktsallad, the och kallt vatten i vackra glas börjar vi samtala. Jag sugs in i ett intensivt flöde där språket är associativt och fyllt av metaforer. Min penna flödar, jag skriver snabbt, försöker hänga med i svängarna och få alla meningar att rymmas på mina A4-ark. Malin Skinnar är verbal och kommunikativ. Med stor integritet och väl medveten om var gränsen går mellan personligt och privat beskriver hon sig själv som en social enstöring och resare. Hon tycker om att ha folk omkring sig, är fenomenal på att både knyta och förvalta kontakter, men behöver lugnet och ron på landsbygden. Här på Dalkulla Ängalänga finns ingen TV, inga dagstidningar, intrycken skulle bli för många för henne. Radion och gamla nummer av Husmodern och Hemmets Veckotidning från 30-talet är de media som accepteras här, förutom datorn. Där är hon desto mer aktiv. Malin ser Facebook som en förlängning av att skriva lappar i klassrummet, en sorts brevväxling i kubik.
Österlen 360°
13
Rum och rymd Huset var från början ett undantag från en större gård i närheten. Av det ursprungliga återstår dock inte mycket. Bjälkarna i taket minner om torpartider, men resten har utvecklats till en skräddarsydd bostad som Malin med hjälp av sin pappa byggt om från grunden och uppåt. Resultatet har blivit ett djupt personligt hus där utrymme för möten och skapande är centrala. Det öppna köket och matplatsen är platsbyggda i vitlaserat trä. Sköna väggfasta bänkar går både att sitta på och sova i. Den största klarar ledigt två långa eller flera korta. Under trappen gömmer sig en extra gästbädd för vilsna vandrare att vila i.Varm choklad och ett öppet öra för bekännelser utlovas. En trappa upp ligger stora sovrummet och ytterligare plats för gäster finns. Stjärnhimlen är nära om natten och ses från vilken ända av sängen som helst. Malin menar att det är som att sova i en helikopter när snön snurrar runt, runt. Ateljé och kontor går i ett svep innanför entrén. Fönstren är många och föremålen få. Saker ska inte få ockupera henne. De egna bilderna, samlingar av afrikanska dockor och målade stenar tar sin plats, annars är meningen att gästernas världar också ska rymmas. Rymden är viktig och kanske tar den också form av ett eget tornrum i framtiden. Malin vill uppnå känslan av att bo utomhus, som i öppet tält eller på madrass i en Volvo stationsvagn. I badrummet finns speciella ko- och snöfönster. Från badkaret går det att följa livet i beteshagen utanför genom en kvadrat. Och när plånboken tillåter tillräckligt med varmvatten, vinterbadar Malin med stora fönstret på vid gavel för att låta snöflingorna dala ner i vattnet. På Facebook skriver Malin att hon om mörker har funderat massor, att hon bor i svarta skönheten i en stuga som ej kan räknas i kvadrat, utan i ljusår. Månen ligger i sängkammaren och på fönsterbläcket tusen stjärnor. Här är det hemligt och långt borta och tyst. “Å jag? Jag bygger och bygger min koja. Täljer pinnar och målar munnen röd och tavlor blå. Sänder lappar till människor som bor på klotet samtidigt i när och fjärran; via mess i lur. Hojtar i skogen och bär ved. Jag öppnar med solen och sover med månen, förundrad över möjligheter. Liv är försök och hopp, möjligheter, försök och hopp.”
Afrikansk vändpunkt På Dalkulla Ängalänga har Malin Skinnar bott sedan 2004. Hit hittade hon via Skåneleden på en av sina många och långa vandringar. Det är hennes ateljé och lekstuga på en och samma gång. Att finna denna plats på jorden var som att hitta guld. Hit kom hon under en period då hon hade som mest ont. En whiplashskada efter ett fall i en trappa tog tio år av livet, tio år då hon i perioder inte ens kunde gå eller få sina händer att lyda. Sakta gav smärtan vika med hjälp av Feldenkrais-pedagogik och resor till Afrika, eller som Malin uttrycker det: jag har vandrat över alla fjäll, seglat över alla hav för att läka min nacke. Det var i Gambia som vändpunkten nåddes. En finlandssvensk väninna beordrade henne att komma och hälsa på. Tillfrisknande garanterades. Malin reste och bodde hos sin vän i två veckor, sedan stannade hon i fyra månader då hon bodde bland människor i yttersta armod. Tillsammans med ett stabilt lufttryck och mötet med djupt troende muslimer i dessa fattiga kvarter började hon läka. Malin lärde sig livsmod och att tackla helveten. - Tiden jag fick, säger hon, var en enda lång kognitiv beteendeterapi. Jag lärde mig att leva, det var som att bli omsluten av en mänsklig våg. Malin slutade gråta, sorgen fanns kvar, men nu gick den att hantera. Särskilt mötet med en 30-årig kvinna från Senegal med samma skada som Malin var avgörande för hennes försök att komma tillbaka till skapandet.Väl hemma igen ville hon återgälda generositeten. Hon beslöt att göra tygtryck av sina bilder som hon sedan sålde. För pengarna köpte Malin en damfrisörsalong åt den senegalesiska kvinnan, som nu kunde få in pengar för att i sin tur anställa någon som bar hem de tunga vattenkrus hon själv inte mäktade med. - Jag växte. För pengarna ordnade jag ett bättre liv åt en medmänniska. Det är knäckande att inte kunna göra allt man vill, men jag kunde göra något som gjorde en annan människas liv drägligare, säger Malin. Till Afrika reser Malin Skinnar fortfarande. Numera blir det oftast Dakar. Där har hon bandet Fulani Sarsara. Det är etnofusion som gäller och bandet består av tre vispoeter; Prefet Balde och Djibril Kane från Senegal och så Malin från Sverige. De spelar tillsammans och översätter varandras sånger, vänder och vrider på orden och tonerna. Österlen 360°
14
I Dakar har hon ett tak att spela på och drömmer om att fortsätta resa världen runt och sjunga på bakgårdar och fler tak.
Grönländsk punkforskning Vägen till Dalkulla Ängalänga har varit slingrig och krokig. Den första sträckan gick från uppväxten i Malung till tonår i Borås. Gymnasiet hoppade hon av direkt och började istället jobba på hotell i Tyskland. Hantverk som silversmide och pappslöjd på Stenebyskolan i Dalsland tog vid för att följas av folkhögskolan i Växjö. Där gick hon resandelinjen med fokus på Östeuropa. Den skolan revolutionerade hennes syn på studier. I den vanliga skolan upplevde hon det som att en trögflytande vätska skulle pressas ner genom ett smalt sugrör. Här mötte hon istället lärare som brann för sitt arbete. Här mötte hon också musiketnologi och blev besatt av världsmusik. Grundämnet hon valde var synen på döden. Döden och kulturen stod i fokus första året, döden och världsreligionerna det andra och döden och ekonomin det sista. Att studera matematik utifrån ett dödsperspektiv gav andra insikter än vanligt räknande. Och frågan som ställdes var:Vad kostar det att dö? En sväng till Israel med jobb inom jordbruket hanns med innan hon bluffade sig in på Fotoskolan i Stockholm. Sedan blev det ett par år som anställd på Radio Stockholm. Det blev hennes största skola där hon lärde sig ”allt”. Och i jobbet som musikproducent fann hon en dag en skiva från Grönland, en barnvisa som grep henne djupt. Malin sade upp sig och flyttade till Malmö för att få närhet till folklivsarkivet i Köpenhamn. Besatt av Grönland utförde Malin vad hon kallar för punkforskning varvat med jobb på kulturhuset Suck för unga. Där organiserade hon hiphop- och hårdrockskonserter, grafittiutställningar och lärde sig att förverkliga tankar och drömmar. En av dem var att resa till Grönland. Det blev sammantaget elva resor. Hon liftade med fiskebåtar, gick av i byar där hon bodde hemma hos unga hårdrockare, gjorde program för radion och skrev. De grönländska resorna resulterade i företaget Malins berättelser. Under några år på 90-talet turnerade hon land och rike runt med berättarutställningen En resa in i Arktis gränstrakter som sågs av 43000 Österlen 360°
15
åskådare. Samtidigt spelade hon barnteater och gav ut den egna barnboken Pojken som blev stark som en isbjörn om den grönländske pojken Kuitse. Sedan kom fallet i trappan och allt förändrades i ett enda ögonblick. Men en midsommar för två år sedan kunde hon konstatera att smärtan i nacken var borta.
Behovet att uttrycka sig Idag när Malin kan allt igen är projekten många och tentaklerna långa. Hon kallar det för att blundflyga när hon prövar vart de nya vingarna ska bära. Gap Fusion, Skaldejam, Röstkaruseller, Mace, diktverk, nya målningar, animationer, beställning av bröllopssänggavlar, ombyggnad av fjällbutik i Saltoloukta och resegruppen Äventyrssystrarna & Brothers är några av alla projekt som är igång. Spännvidden är stor. Malin ser sig som kreatör och betraktar allt som skapande oavsett det handlar om att bygga om hus, måla, skriva en dikt eller kela. Konst är för henne ett naturligt genetiskt drag hos människan. Måleriet var Malins första språk i livet.Vid tre års ålder betraktade hon sig som konstnär, sedan började hon skriva. Men inte för hand utan på skrivmaskin. Tangenterna fick först smattra fritt och vilt, så småningom kom det egensinniga dikter om såväl nakna tanter på badstranden som regn och hundar, om vart ljuset tar vägen när det blir mörkt och om själavandring på Transtrandsfjället. Musiken upptäckte hon först efter fallet i trappan. När händerna inte längre lydde, när hon inte kunde använda dem för att vare sig skriva och måla eller diska, uppstod ett tomrum. Behovet av att uttrycka sig är stort och starkt. I present fick hon en mobiltelefon med inspelningsfunktion. Och Malin upptäckte att hon sjöng in i sin mobil. Året var 2008 och sedan dess har hon utforskat sin röst. Griot, övertoning, kulning är tekniker hon använder sig av. Världsmusik är genren. Klanger blev de nya färgerna när rösten ersatte penseln. I ljudkonsttrion Gap Fusion tas Kalevala som utgångspunkt för scenberättelserna och i Skaldejam är det Eddan som står i fokus. Skaldejam är en berättarduo där Malin är munlare. Här är hon inte frontfigur, utan förstärker berättaren Mikael Öberg med sång, mimik och ljud. Och nu målar Malin igen, färgexplosioner och myllrande mönster där berättelserna kan anas. Några målningar har hennes polska vänner animerat. Agnieszka Kosinska och Michal Wojtesik har förvandlat dem till poetiska kortfilmer. Jag följer hennes alter ego, den vita hjorten, som springer över dukar, genom sagoskogar och blomsterängar. Österlen 360°
16
Följer den genom mörka nätter där hjorten springer outtröttligt mot en väntande vän.
Ny teknik och sociala medier Animationens möjligheter har tagit tag. När darrningarna i händerna nu förhoppningsvis försvunnit för gott, har Malin fortsatt undersöka dess möjligheter. Med hjälp av de polska vännerna ska hennes barnbok från Grönland animeras under sommaren. Malin och ljuddesignern Carl Bromell smider på berättelsens ljudbilder och Karolina Bozyczko arbetar med översättningen. Men hon experimenterar även med ny teknik och sociala medier på hemmaplan. Med en iphone och lite papper kommer man oanat långt. Daniel R Andersson kom till Dalkulla Ängalänga en helg. Tillsammans skapade de ett målat poem som när det lades ut på Alla Hjärtans Dag for jorden runt på Facebook. Sånganimationerna ser Malin som små husvagnar som på nätet får draghjälp av andra farkoster. FB-vänner översätter hennes verk till danska, finska, tyska, engelska, franska, spanska, kurdiska, turkiska och serbokroatiska,. På så vis seglar poemen vidare. Filmerna och FB har även öppnat andra dörrar. Malin Skinnar och Daniel R Andersson har startat duon Autodidakta animatörer utan stativ med tur. - Jag trivs med att skapa världar och knyta kontakter som blir något. Att vara konstnär är inte att drömma, det är snarare tvärtom, att göra, göra! För Malin är FB en flotte i världen, en flaskpost som alltid når den som vågar öppna korken. Nyligen fick hon via FB kontakt med en animeringsstudio i Berlin som ville ha ”hoptrallad polska till en afrikansk legend”. - Jag får verkligen mängder av uppdrag via detta. Och hjälper andra varje dag att hitta varandra. Har kontakter dagligen på hela jorden. I Azerbajan, Chile, Berlin, Sveg, England, Miami och Moskva. FB är ett magiskt fikarum när man sitter mitt i skogen på Dalkulla Ängalänga och täljer sina gubbar! I påskas ställde Malin Skinnar ut sin bildkonst för första gången. Platsen var Sädesmagasinet i Smedstorp. Tavlorna är som ritade ljud. Allt som sker omkring henne blir till färger och former. På utställningen visades också hennes senaste verk, gubbarna som är utsågade reliefer i form av änglar i behov av jord och dragfria hundar som kan vara ensamma hemma. - Jag tar in allt som finns. Hela tiden. En person jag träffar, en bil jag ser, en doft jag luktar. Nu när jag kan allt igen är jag som en smältande glaciär. Det är som om armarna sjunger. Hinner inte med alla former som händerna inte kunnat göra.Vill bara hamra och snickra och måla och fixa och greja. Inom konstprojektet Mace bygger Malin också skulpturer som percussionisten Celso Paco i Mocambique spelar på. Och hon sågar sina sänggavlar i form av vingförsedda kor till älskande brudpar. Och när snöstormarna ven som värst i vintras satt hon instängd i sitt hus och eldade och levde på bananer och makrill i tomatsås. Rapporterna på FB berättade att inga vägar fanns kvar. “Gick ovanpå snön.Vandrade genom ekskogen. Över alla täckta stengärden. For i drivor genom skogen. Bara måste ha en frukt.Vår butik en mil i fjärran. Bröt mig fram med sparkens krut. Apelsiner och pantofler.” Mitt i det värsta ovädret ringde telefonen och Malin fick en oväntad beställning av kompositör Eva Kunda Neidek på tio sånger. Pennan plockades fram och pappret fylldes med en dikt till körverket Manifest Malmö som tillkommit i efterdyningarna av skjutningarna. Malin skriver: “Det är som om allt rör sig. Hon önskade sig poem till ett körverk och plötsligt ramlar jag runt bland ord jag aldrig hört. Dom är silvriga. Som blyerts när jag var liten. Som rött och rörligt. Tungspel med bokstäver som virkar sig självt. Hennes fråga var en tändsticka.Visste inte det. Allt rör sig. Ute snö. Papper och penna i fickan. Får göra ordväv till en kör. Trådar spinns. En kör sjunger i fickan.” I pingsthelgen öppnade sedan103 sångare sina munnar och sjöng skogsskaldens poem i en manifestation för en stad där alla ska leva i trygghet och respekt: “Många flyr ifrån flammande skyar, hit till oss under måsarnas himmel. Finns det då inget vi kan göra? Jag ropar; gör det minsta av allt. -Vänd dig om mot en främling, o skänk en bit av ditt hjärta. - Hey Malmö, jag väcker dig, jag räcker dig min hand. Sträcker ut mig på din plats. Österlen 360°
17
I din navel - min park.Vid din panna vår bro. Hey Malmö, jag sträcker dig, jag räcker dig - min hand. Alla vångar, alla vägar, o kebaber. Alla små luckor i tiden. Hey Malmö - jag väcker dig, jag räcker dig - min hand. Och öppnar min dörr för en främling.”
Kontinentalkrock Ro finner Malin Skinnar i vandringen. Fjällmassiven eller Skåneleden är för henne vägar att lugna sinnet. Hon är ständigt full av intryck som blir uttryck. Likt en julgran med känselspröt går Malin rakt in i nya saker och projekt där den största konsten är att tappa prestationen och att inte backa för möjligheter. - Min tro är att om det nu tagit 65 miljoner år att utveckla oss till det vi är idag, så är vi perfekta, annars skulle det inte fungera. Och vad vi än gör så ses det av andra perfekta varelser. Det innebär att det duger, att allting är väldigt mänskligt och är gott nog. Jag vill inte bli betygssatt, utan jag vill leva. Malin ser sig som drömförverkligare som tackar en barndom som gick i frihetens och kreativitetens tecken. Hon fick växa upp fritt i en givmild och stöttande atmosfär. Malin säger att hela hennes familj har sponsrat hennes eld och tillägger att den måste man skydda. Idag befinner sig Malin i vad hon kallar ”kontinentalkrock” mellan stora projekt. - Som skapande artist måste man gå helt upp i projekten och jobba på oavsett ekonomiska garantier. Är i klyftan där jag måste välja kontinent och samarbetspartners. Det är en instabil mark, men fylld av gejsrar med möjligheter. Men en sak vet Malin Skinnar, att hon vill utveckla sitt hem Dalkulla Ängalänga till ett Earth Unplugged med modighetskurser för vuxna och smyglek och somna runt elden för små.
FÅGELBO FÖR
text : Anna Gunnert foto: Sophia Callmer 2011.07.17
• En konstprocess för fred i södra hamnen, Brantevik
FÅGELBO www.soundcloud.com/malin-sverige FÖR
FÅGELBO
2011.07.17
http://www.youtube.com/user/musikuniversum
• En konstprocess för fred i södra hamnen, Brantevik
FÖR
Kom och följ processen! Vi bygger ett stort fågelbo (4 m i diameter) under en veckas tid i juli 2011.07.17-2011.07.24, under ledning av den Italienske konstnären Michele Iodice. Vi kommer att finnas nere vid Branteviks södra hamn.
INVIGNINGSFEST och föreställning 2011.07.23 Läs mer på vår Facebook sida: www.facebook.com/fridas.grafiska 2011.07.17
• En konstprocess för fred i södra hamnen, Brantevik
Glimmingehus - Nordens bäst bevarade medeltida borg Familjeverkstäder: Aktiviteter för alla 1.7-7.8 - Teater: ”Beowulf” - Berättarkvällar: ”Bisarra berättelser...” Gyckel på Stora Glimminge 14.7 - Pil och Bågekvällar- Tornerspel 3.8 och levande medeltid varje dag! Öppet dagligen Österlen 360°
18
tel: 0414-186 20
www.raa.se/glimmingehus