Lena Marander-Eklund
Traditionsvetenskap är inte bara mys UNDER HELA SLS EXISTENS har traditionsvetenskapen haft en bety-
delsefull roll i dess verksamhet. Redan på 1880-talet omtalade en av sällskapets tidiga eldsjälar, Ernst Lagus, betydelsen av ”vår svenska allmoges andliga lif” som orsaken till att folkliv och folkminnen skulle samlas in. Arbetet med samlingsverket Finlands svenska folk diktning var imponerande sett också ur dagens perspektiv. Folklivsoch folkminnesforskningen utvecklades senare till etnologi respektive folkloristik. Trots ämnets stabila status inom SLS ramar och trots att det är relativt tacksamt att popularisera upplever jag ofta att kunskapen om vad traditionsvetare sysslar med inte är speciellt stor. Om en inblick finns handlar det många gånger om en föreställning om att vi sysslar med olika typer av trevligheter såsom hur man firar födelsedagar och jul, eller arkaiska företeelser som berättelser om troll och magiska ritualer. Redan på 1990-talet framförde professor Sven B. Ek kritik mot den svenska etnologin som han menade sysslade med ”trevligheter” snarare än var en central aktör, ett salt i samhällsdebatten. Att vi ombeds hålla populära föredrag och ge radiointervjuer om livet ”förr” och annat mysigt och ofarligt reproducerar en snäv uppfattning om vad traditionsvetare sysslar med. Mycket har hänt sedan Sven B. Eks kritik av ämnet som i hög grad utgick från avsaknaden av en historisk dimension, men att komma ifrån etiketteringen som trevlighetsämne är uppenbarligen svårt. Det bör emellertid sägas att vi inte heller alla gånger vet exakt vad andra discipliner sysslar med. Oberoende om vi talar om traditionsvetenskap eller om kulturanalys, som numera är det läroämne som studenterna vid Åbo Akademi studerar fram till kandidatexamen, sysslar vi med teman som är centrala i samhällsdebatten. Exempel på sådan samhällskommenterande forskning är hatprat i sociala medier, berättelser om sexuella övergrepp, upplevelser av att leva med diabetes, erfarenheter av oavsiktliga graviditeter och konflikter kring samägande av sommarstugor. Andra exempel är analys av diskussionen om fästingar i det finländska samhället eller forskning kring flyktingskap och hälsa. Jag menar att vi har goda förutsättningar att studera kulturell variation, inkluderingar och exkluderingar, och att blottlägga maktstrukturer. Antagligen är det vardagsperspektivet, det folkliga, som gör att en seg föreställning om att vi studerar trevligheter lever kvar. Exemplen ovan tyder dock snarare på att traditionsvetenskaperna i dag i hög grad sysslar med samhällets salt. Vi måste bara bli bättre på att kommunicera det utåt. ●
”Att vi ombeds hålla populära föredrag och ge radiointervjuer om livet ’förr’ och annat mysigt och ofarligt reproducerar en snäv uppfattning om vad traditionsvetare sysslar med.”
Lena Marander-Eklund är professor i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi och ordförande för SLS traditionsvetenskapliga nämnd.
KÄLLAN 1/2021
1
