Vi Läser finlandssvensk litteratur 2024

i samarbete med svenska

merete mazzarella

»Varf ör så rädd f ör romance?«

i finland

Teater Tapir

K AOS-

KONST

stjärnförfattarnas teaterprojekt är en hyllning till en död vän.

Ellen Strömberg

Ulrika Milles

Erlend Loe

Pekka Heino

Sirpa Kähkönen

Lars Sund

Balsam Karam ♥ Willy Kyrklund

1

Hur man möter en mamma

Kaj Korkea-aho

Efter åtta år tillsammans bestämmer sig Kaj och Niko för att försöka bli pappor. Kaj Korkea-ahos självbiografiska berättelse om två mäns vindlande väg mot föräldra skap är medryckande, gripande och underhållande.

Jag förutspår: Hur man möter en mamma är ett av årets bästa verk. helsingin sanomat

3

Mumintrollet –Samlade serier 1

Tove Jansson

2

Chop chop

Linda Bondestam

Det är sent på jorden. Men Chop Chop har fullt upp. Alla jobb delas ut med chefens jäktade ord: Raska på, chop chop! Chop Chop. I den fjärde bilderboken där Linda Bondestam står för både bild och text varvas en dos civilisationskritik med humor och vemod.

Chop chop är ett mästerprov av vår mest uppburna bilderboksauteur. hufvudstadsbladet

12 BOKTIPS FRÅN

Med rabattkoden VILÄSER får du 30 % rabatt på alla titlar i vår webbshop forlaget.com under resten av 2024.

4

I de klassiska muminserierna händer och sker det mesta! I denna första del av seriesamlingen ingår serierna Mumintrollet, Muminfamiljen, Familjen lever högt och Den ensliga ön.

Märkvärdigt aktuella, i det lilla och det stora.

joanna rubin dranger

Prinsessan av Vasa

Fjärilarnas rekordbok

Katja Bargum & Jenny Lucander

Det här är Katja Bargums och Jenny Lucanders andra roliga, kluriga och överdådigt rikt illustrerade faktabok om insekterna omkring oss.

Vacker, spännande och informativ faktabok, där texten är uppbruten till lagom stora faktabitar. dagens nyheter

6

Lars Sund Rafsa Stentramp

En läsroman om en far, en dotter och minnets makt. Den sista, fristående delen i en romantrilogi.

Nu har Lars Sund slutfört sitt storverk som kommer att förbli en oumbärlig del av Österbottens litteratur. hufvudstadsbladet

Lena Frölander-Ulf

Rafsa Stentramp är den sista delen i serien Kampen om stenåkern, som har fått många läsare och fina recensioner både i Sverige och Finland.

Där Lena Frölander-Ulf verkligen briljerar är i bilderna, som bara de är värda många omläsningar.

dagens nyheter

Granhäcken

Nora Hämäläinen

Ensamhet kan ses som ett grundvillkor för människans varande. Men det finns flera slags ensamheter – och flera förmodade sanningar om ensamhet. I sin mångsidiga, skarpa och berörande essä utforskar filosofen Nora Hämäläinen ensamheter.

Hämäläinen lyckas verkligen i sitt uppsåt att tänka på ensamhet bortom de upptrampade stigarna. hufvudstadsbladet

Rekviem över en bror

Emma Juslin

Man hinner minnas mycket under en guds tjänst, både egna minnen och andras. En roman om syskon, rötter och en begravning.

Det är med en vilande, nästan dokumentär blick som Juslin betraktar Vanja, Vinnie och deras mamma – det djupt traumatiska skildras med samma stillsamma lugn som det fina eller vardagliga. expressen

Ingen lek under ytan

Christina Gustavson & Simon Ventus

En gymnasieelev hittas drunknad i Bodvattnet.

I den andra delen av deckarserien Brottsplats Österbotten får samtidens böjelse för skvaller och förtal augustihettan att dallra.

Slutet i Ingen lek under ytan är någonting utöver det vanliga. Det är intrikat konstruerat och huvudlöst spännande. svenska yle

12

Skyll på Lejon

Sanna Sofia Vuori & Cara Knuutinen

En rolig bilderbok om att känna olika och vara olika. Ibland är man lugn och lydig som Grävling, ibland är man rasande busig som Lejon. Det viktigaste är att alla får vara med och leka!

En av årets hittills starkaste bilderböcker. svenska yle

Singelmamman

Småtrollen och den stora översvämningen – jubileumsutgåva!

Tove Jansson

Berättelsen om hur muminfamiljen hittade till Mumindalen fyller 80 år och utges i en vacker jubileumsutgåva försedd med extramaterial i form av Tove Janssons träffande beskrivningar av karaktärerna och ett nyskrivet förord av Frank Cottrell- Boyce

10 Förlaget forlagetm

Anna Härmälä

Anna Härmäläs råa och roliga, delvis självbiografiska seriestrippar blev snabbt ett internetfenomen som uppmärksammades bland annat i The Guardian. Uppriktigt och med smärta och okuvlig humor skildrar serieromanen mammans väg tillbaka till sig själv.

Härmäla tillåter sig helt enkelt att ta ut svängarna mer konstnärligt. svenska dagbladet

Längtan i hårda pärmar

Är det verkligen så skamligt att vilja läsa om kärlek?

Det frågar sig Agneta Rahikainen efter att Merete

Mazzarella brutit en lans för »tantsnusk«.

Det finlandssvenska litterära fältet är litet men brett. En av dem som länge arbetat på olika åkrar där litteraturens frön såtts, grott och skördats är Merete Mazzarella, professor emerita i nordisk litteratur och prisbelönad skön- och facklitterär författare. I det här numret av Vi Läser får vi läsa om hennes litterära spännvidd och om hur det är att läsa recensioner. En genre som särskilt fångat hennes intresse på senare tid är romance, eller vulgärt kallad tantsnusk, som är lika stor som den är föraktad. Hon undrar varför romantisk litteratur, som många kvinnor gärna läser, är skamligare än populärlitteratur för manliga läsare. Är vi inte alla i grunden kärlekslängtande och är det då så skamligt att läsa om kärlek? Och har våldsam splatterlitteratur verkligen högre status?

ningen Kautschuk, en föregångare till Teater Tapir, med den psykoanalyserande gummiankan Doktor Fnoid i huvudrollen. Stella Parland stod bakom dramat och spelade själv Fnoid.

jag läser

 Att avskalas ett liv av Susanne Ringell.

den finlandssvenska barnlitteraturen lever väl och får vara just så otyglad som den behöver vara. Under de senaste åren har finlandssvenska barnböcker belönats med Augustpris, Finlandiapris och Nordiska rådets litteraturpris. Vi väntar på Nobelpriset.

Ett helt brev om böcker. Missa inte Litteraturbrevet!

Gör som 14 000 andra läsare och anmäl dig till Litteraturbrevet.

Varannan tisdag bjuder Vi Läsers Jonas Eklöf på långläsning, tips och tävlingar med aktuell twist. Du som är prenumerant får en extra lyxig version där du också bjuds på läsning från Tidningen Vi. Anmäl dig på vilaser.se/nyhetsbrev.

Helsingfors nästa!

I år firar Vi:s litteraturbåt 25 år och 2025 års upplaga blir därför något alldeles särskilt.

men nu över från splatter till sprattel: Teater Tapir har sprängt gränserna för vad författare och litteratur kan åstadkomma. Gruppen består av en rad barnboksförfattare och illustratörer som turnerar med absurda föreställningar för barn och barnsinnade vuxna. Inspirerade av den sagolika dadaisten Stella Parland (1974–2015) skapar Teater Tapir hisnande föreställningar där allt kan hända och det mesta ställs på ända. Själv glömmer jag aldrig dockteaterföreställ-

svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) ger ut detta specialnummer i samarbete med Vi Läserredaktionen. SLS är en allmännyttig förening som arbetar för att sprida kunskap om finlandssvensk kultur. Detta nummer utges med stöd av SLS, Svenska kulturfonden, Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne och Konstsamfundet.

Förutom scensamtal med åtta aktuella författare, hoppas vi kunna bjuda resenärerna på ett par överraskningar, både på Östersjön och på land i Helsingfors.

Medarbetaren

agneta rahikainen

Marknadsföringschef Svenska litteratursällskapet i Finland

Jeanette Björkqvist gjorde sin första tidning som femåring hemma i Borgå. Skriften hette Pirlaxbladet. I vuxen ålder har hon arbetat på Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet men är numera frilans och författare. I det här numret möter hon Merete Mazzarella för vår räkning.

innehåll | finlandssvensk

Se upp på stan, här kommer Teater Tapir!

Merete i 40-årsåldern. Christ er Kihlm a n .

12

Merete Mazzarella skriver vidare på nästa kapitel i sitt liv.

Möten

12 merete mazzarella I februari fyller hon 80 år. Vad väntar härnäst?

20 pekka heino Vi botaniserar i tvprofilen och bokslukarens färgstarka hylla. 50 sirpa kähkönen Divangästen om arvet efter inbördeskriget och klassfrågan.

Långläsning

26 kaos på stan Teater Tapir rustar för en late night show

36 fackbokskanoner Ulrika Knutson väljer finlandssvensk sakprosa.

42 egen lyckas smed Varför är finnarna så lyckliga – och finlandssvenskarna?

Smått och gott

7 noterat Tove Janssons version av paradiset och Erlend Loe tänker på Finland.

22 tecken i tiden Deras date började med Mumin. Nu har de en relationspodd ihop.

46 rakt på sak Vad skulle Lars Sund göra om han vann 20 miljoner kronor?

34 krönika Är Finlands president Alexander Stubb en litteraturwannabe?

42

Lyckligare kan ingen vara?

Pekka Heino vet vad han gillar, och ogillar, i bokväg.

Fackböcker vi minns.

Prova vi.se!

✔ Lyssna på alla texter

Inlästa av våra egna skribenter.

✔ Läs e-tidningen

Ta med tidningen i din läsplatta eller dator.

✔ Extramaterial

På vi.se och i appen finns även bokutdrag, klassiker ur arkivet, och krönikor.

✔ Nyhetsbrev

Ta del av Markus Wilhelmsons brev med läsning och kulturtips och Jonas Eklöfs litteraturbrev.

VÅR FAVORIT

Magisk realism i Österbotten

ellen strömberg tilldelades Augustpriset för Vi ska ju bara cykla förbi 2022 och nu är hon tillbaka med en ny ungdomsroman.

Benjamin har följt med sin pappa som ska göra en arkeologisk utgrävning i skärgården. Under några sommarveckor ska de bo i en husvagn, pappan ska jobba, och Benjamin ska helst roa sig själv och hitta på kul grejer. Men vad? Han känner ingen där, det finns inget (absolut inget) att göra på den lilla orten, så allt är skittråkigt. Men så dyker en kille upp, Tristan Sandvik. Och sedan … well, well, well. Ingen början inget slut har liknande stämning som Vi ska ju bara cykla förbi, men den är också väldigt annorlunda. Magisk realism! Den här spännande killen, Tristan, har nämligen en hel del bagage. Det är inte bara Benjamin som är intresserad av honom, Tristan och hans familj verkar också röra upp starka känslor på orten. Det blir minst sagt en annorlunda sommar för Benjamin allt eftersom han förstår mer och mer vem Tristan är.

Som en fond ligger också det faktum att Benjamins mamma dog för ett år sedan, och att det här är första sommaren utan

böckerna och författarna vi pratar om just nu

henne. Benjamin och hans pappa måste lära sig att navigera runt varandra. Ellen Strömberg är bra på att skriva in olika smärtpunkter, som frånvarande föräldrar eller kompissvek, men det bästa är när hon zoomar in på vardagsdetaljer. En blick här, en replik där. Det ger alltid en skärpa till romanfigurerna och världen de befinner sig i. För de som älskar realism blir den här boken kanske ett litet avsteg, men den är fortfarande väldigt mycket finländsk småstad på 2020-talet. Man får med sig det bästa från Vi ska ju bara cykla förbi –relationer, vänskap och identitet.

johanna lindbäck

VÄRT ATT VETA är kompakt och lättläst populärvetenskap på 60 sidor. I varje bok tar sig en forskare an ett tankeväckande tema. Vi ger ut fyra nya böcker per år.

Mikael Johansson Kvantdatorer

Vad skiljer en kvantdator från en superdator? Och vad har Schrödingers katt med kvantmekanik att göra? Kvantdatorerna är på god väg att revolutionera vår vardag. Med deras kraft är det möjligt att vi lyckas lösa gäckande gåtor, till exempel vad som händer i solceller eller i den komplexa hjärnan. Mikael Johansson förklarar med konkreta exempel och reflekterar över utmaningar och etiska aspekter. Vad får man räkna, och vinner fördelarna över nackdelarna?

Kaarina Koski & Kirsi Kanerva Mardrömmar

Varför drömmer vi och vad handlar våra mardrömmar om? Läs mer i gåvoboken som följer med detta nummer av Vi Läser.

Jan Kunnas

Skogen

Finns nyckeln till en hållbar framtid i skogens historia? Jan Kunnas tecknar Finlands skogshistoria från 1700-talets svedjebruk och åkerröjning via 1800-talets sågverks- och pappersindustri till världskrig, klimatförändring och dagens bioekonomi. En av skogsbrukets största utmaningar i dag är helt olika tidsperspektiv: skogsindustrins pressade kvartalsekonomi kontra naturskogens livscykel på upp till flera hundra år. Kan försörjning, rekreation, naturresurser, biologisk mångfald och kolsänkor existera sida vid sida?

Sari Kivistö & Sami Pihlström

Speglingar

I Speglingar utforskar Sari Kivistö och Sami Pihlström spegeln som symbol och hur våra tankar och idéer reflekteras i språket, litteraturen, vetenskapen och konsten. Det kan handla om att spegla sig i andra människor och i sin omgivning eller om hur spegelmetaforen återkommer i myter, sagor och populärkultur. Speglingar ger framför allt en inblick i hur den moderna filosofin laborerar med spegelmotivet för att göra relationen mellan oss själva och världen begriplig.

... år firar hanaholmens

samarbets- och kulturcentrum för sverige och finland 2025. i januari öppnar en jubileumsutställning i galleriet, som visar verksamheten 1975–2025.

Året är 1869 och Emma Saltzman (längst till höger) och hennes skolkamrater vid det Troederska pensionatet i Tula har precis avslutat sin examen. Bilden är en av många som ingår i En röst för frigörelse: Emma Saltzmans livshistoria, en skildring där Saltzmans öde flätas samman med kvinnornas kamp för finländsk identitet, självständighet och jämlikhet.

Tävling

Efter den strålande romanen Din Margot utkom Meri Valkama med något helt annat – Arvet: Samtal om Tarja Halonens politik. Här diskuterar de två livet och världspolitiken, som varför det är till Halonen som FN:s generalsekreterare António Guterres ringer när han inte vet vad han ska göra. Tävlingsfrågan lyder: Vem översatte Din Margot till svenska? Mejla svaret till tavling@vilaser.se. Tre böcker ligger i potten!

Från Murakami till Erlend Loe

Författare som vänt blicken mot Finland.

Vad har Erlend Loe, Astrid Lindgren, Meg Wolitzer och Haruki Murakami gemensamt? Jo, alla har de skildrat Finland i bokform.

För den norske författaren Erlend Loe började det med en turistbroschyr som han hittade på hotellets nattduksbord

under ett besök i Finland. Fakta om Finland stod det på framsidan. Rolig titel, tyckte Loe, och fick idén till romanen med samma namn. Romanen, som utkom på svenska 2002, följer en norsk man som fått i uppdrag att skriva en broschyr om finsk turism. Problemet? Han varken vet särskilt mycket om landet eller har lust att förkovra sig i ämnet. – I stället utgår huvudpersonen ifrån stereotyper. Som att landet är mörkt, tråkigt och deprimerande, säger Erlend Loe.

Var du orolig över reaktionerna?

Att finländarna skulle bli arga på dig?

– Nej. Mitt intryck är att min humor ligger nära den finska. Det finns en viss nationell självironi. Jag minns en reklamskylt från flygplatsen där det stod »Nobody in their right mind would want to visit Finland this time of year.« Samtidigt är det världens lyckligaste land, så det finns en fin kontrast där.

Erlend Loe minns att läsarna berömde humorn i boken. Att den spred en »god stämning«.

– Många tycker nog att det är roligt när en utländsk författare försöker sig på att beskriva deras land. Sedan spelar det mindre roll om det är rätt eller fel. ylva wennerström

tre författare som skildrat finland

Fakta om Finland av Erlend Loe En man ska locka norska turister till Finland, ett land som han själv aldrig besökt. Det resulterar, bland annat, i en uppdiktad finsk farmor. En minor classic från 2002.

Hustrun av Meg Wolitzer Amerikanskan Joan flyger till Helsingfors med sin man som tilldelats ett fint litteraturpris från »Finska Akademien«. Men under resan bestämmer hon sig för att lämna honom

Den färglöse herr Tazaki av Haruki Murakami Fem ungdomar lovar varandra evig vänskap. Efter universitetsstudier söker en av dem, Tsukuru, upp vännerna på nytt. Men då är han inte längre välkommen. Varför då? Spåren leder till Finland.

»Vore jag yngre skulle jag utge en finsk ordbok.«

DET SKRIVER AUGUST STRINDBERG DEN 13 DECEMBER 1911. »DET FINNS INTE ETT FINSKT ORD SOM ICKE EGER FRÄNDER OCH RÖTTER I GREKISKAN (MEST) HEBREISKAN OCH ALLTSÅ LATINET«, HÄVDAR HAN VIDARE. MER OM STRINDBERGS RELATION TILL FINLAND FINNS ATT LÄSA I ARKIVET PÅ SLS.FI.

DEBUTANTEN

»Det är som att Sverige skulle förlora Göteborg«

niklas bennwiks ambitiösa debutroman är en släktkrönika om hur Finland förlorade sin näst största stad.

niklas bennwik

bor: I Helsingfors, där han arbetar som diplomat på svenska ambassaden.

Familjen är kvar i Stockholm.

aktuell: Med debuten Tsarens censor. på nattduksbordet: Om bara av Vigdis Hjorth.

Niklas Bennwik minns det väl. Hemma hos hans mormor och morfar i Helsingfors satt ett inramat porträtt på väggen. En man med stort skägg, allvarlig blick. Hans namn var Voldemar Gajewski och till yrket var han censor i Viborg, under ryskt styre, innan Finland blev självständigt 1917. Porträttet blev ingången till vad som skulle bli Niklas Bennwiks debut Tsarens censor. Den ambitiösa romanen skildrar tre generationer, sträcker sig över 40 års tid och följer tre huvudkaraktärer. Voldemar, en officer med krigstrauma, gifter sig med ikonmålaren Maria. Antagonisten är reportern Ari Niemi, som har en tidigare koppling till Maria. Utöver dessa tre personer möter läsaren Yrjö och Anna (författarens morfar och mormor), barn till Voldemar och Maria. Ett rikt persongalleri med andra ord. Och krävande. Niklas Bennwik erkänner att det var ett knepigt debutantprojekt: »Nästan som att bestiga Mount Everest utan tidigare bergsklättrarkunskap.«

– Jag fick experimentera en del med formen. Tidigt valde jag att ta bort en distanserad allvetande berättare, vilket jag tycker gjorde att vi kommer karaktärerna närmare inpå, rakt in i deras tankar.

Som tur var fick han möjlighet att besöka Viborg innan det blev för sent, och gränsen stängdes.

– Boken är som ett brev till min dotter, som undrar varifrån vi kommer. Men det är också ett slags brev till mig själv, om Finlands historia. Jag ville försöka beskriva det stålbad som min släkt och Finland gick igenom under krigsåren. Svenskar har generellt dålig koll på grannlandet, och det är många som inte vet vad som skedde. Jag har till och med mött flera finländare som inte visste vad som hände med Viborg, som då var Finlands näst största stad. Det är som att Sverige skulle förlora Göteborg till ett annat land. ylva wennerström

Tsarens censor utspelar sig i Viborg.

hallå där, Patricia Berg!

Du är utgivningschef på Svenska litteratursällskapet i Finland. Hur kommer det sig att ni satsade på Värt att veta-serien?

– Vi ville skapa en populärvetenskaplig serie med småböcker. Ämnena och innehållet baseras på forskning, men böckerna skrivs i ett litet format som gör det lätt för läsarna att ta till sig kunskapen. Varje bok skrivs av en eller två forskare och handlar om ett ämne som görs lättförstått för att nå en bredare målgrupp. Serien ska innehålla ämnen från olika vetenskapliga områden.

Varför skrivs den på svenska?

– Vi vill slå ett slag för svenska som vetenskapligt språk. Forskare skriver mer och mer på engelska, och att skriva på svenska håller på att bli ämnesspecifikt.

Vad hoppas du på i framtiden med projektet?

– Jag skulle vilja att Värt att veta kan samarbeta med liknande bokserier, och till exempel ge ut samma böcker på olika språk i olika länder för att sprida kunskap också internationellt.

I böckernas vänstra hörn finns ett hål. Kan serien bli en ny dassbok?

– Det kan den bli! Jag tror det är många som använder den på sin sommarstuga. Hålet hör till seriens logga och kan liknas med ett kunskapshål som ska fyllas. Det underlättar också synligheten att man kan hänga upp boken. ylva wennerström

Under 2024 utkom Kvantdatorer, Speglingar, Skogen samt Mardrömmar (som även är en premie till alla prenumeranter). Nästa år bjuder serien på Propaganda (februari) samt Arktis, Straff och Humor.

Sagolikt stort

tove janssons verk för offentliga rum visas nu i kolossalformat i Helsingfors.

Utställningen Tove Jansson – Paradiset på Helsingfors konstmuseum (HAM) pågår till 6 april 2025.

det rykte som säger att den finska maffian accepterar Muminmuggar som betalningsmedel vid skumma affärer ska nog tas med en rejäl nypa salt. Men nog har Tove Janssons Muminfigurer annars tagit sig in på de flesta av livets områden.

Om man uppskattar Tove Janssons bildvärld, men är lite matt inför lanseringen av ännu en Lilla My-tröja, kan man med fördel ta sig till Helsingfors konstmuseum (HAM). Där visas nu sidor av Tove Janssons konstnärskap som sällan eller aldrig visats för en bredare publik.

Utställningen Tove Jansson – Paradiset inriktar sig på de beställningsverk för offentliga miljöer som Tove Jansson utförde i och kring Helsingfors på 1940- och 50-talet. Efter andra världskrigets slut vidtog ett stort återuppbyggnadsarbete i Finland och Jansson fick i uppdrag att skapa verk, inte sällan i

kolossalformat, till sjukhus, skolor, fabriker, restauranger och andra offentliga miljöer. Efter krigets prövningar var Janssons uttalade ambition att skapa skönhet och sprida livsglädje med sina bilder.

På utställningen visas skisser, ritningar och inte minst de kolteckningar – i samma storlek som de färdiga bilderna – som Jansson använde som underlag för väggmålningarna. Därtill oljemålningar, skisser till bokomslag samt unika verk på glas, trä och plywood. Mer än 180 konstverk, föremål och skisser visas på utställningen och här och där kan man se små Muminfigurer som Tove Jansson använde som signatur på sina väggmålningar redan på 40-talet. Till råga på allt inleder utställningen ett Muminjubileum; 2025 är det 80 år sedan boken Småtrollen och den stora översvämningen, den första i serien, utkom.

»Hög tid att njuta av livet«

I närmare ett halvt sekel har Merete Mazzarella ägnat sig åt att nysta i de stora känslornas fina maskor.

I februari fyller hon 80 år och nu har hon siktet inställt på att återfinna läsglädjen.

av jeanette björkqvist foto thron ullberg

Redan som femtonåring visste Merete att hon ville ha ett vuxenliv utan längre resor. Den kringflackande uppväxten och tiden på en engelsk internatskola har tagit ut sin rätt.

Trygghet eller äventyr? »I ett par och sjuttio år har jag fortsatt att ta mycket små risker.«

Det finns författare som aldrig läser vad recensenterna skriver om deras böcker.

Så har en del av dem i alla fall sagt, men finlandssvenska Merete Mazzarella har svårt att tro att det är sant.

Hon läser allt som skrivs om det hon skriver, också då det kan hända att det är något av en kalldusch som väntar. Såsom då kritikern Christoffer Steffansson i skiftet mellan sommar och höst valde att sabla ner hennes senaste bok Att lära sig falla: Om kärlek och andra känslor i Hufvudstadsbladet:

»Mazzarella skriver vitt och brett och med ett myller av exempel, vilket skulle kunna vara en stor styrka. För det mesta känns ändå hennes reflektioner lösryckta på ett sätt som inte skapar överblick, samtidigt som hennes exempel sällan fördjupar min förståelse för sakerna hon diskuterar. När det är som värst får man intrycket av att Mazzarella på ett slirande och slutet sätt associerar fritt kring sitt eget liv.«

Hans text publicerades en tisdag i slutet av augusti. Hon delade samma dag den svidande kritiken på sin Facebook-sida, med följeorden: »När man har blivit sågad av en recensent skulle man vilja kunna intala sig att recensenten är dum eller elak. Men Christoffer S. är långtifrån dum och inte var han elak heller. Han tyckte helt enkelt inte om boken och det får jag leva med.«

några dagar tidigare har vi suttit kring ett lågt gammalt bord i det trähus i utkanten av Ekenäs där hon och maken Lars Hertzberg brukar tillbringa sina somrar. Hon har dukat fram fruktsallad och vi har tyst tassat till köket för att hämta kaffe.

Försiktigheten har inte bara berott på att Merete Mazzarella som person kan framstå som lågmäld, rentav spröd. Den har i

första hand berott på att Lars tagit en tupplur bakom dörren intill. Och man ska inte störa den som vilar.

Samma kväll ska den lilla staden fyllas med folk som ska lyssna på Tomas Ledins konsert. Det blir, tror Merete, en hel del oväsen både i kvarteret och över den lummiga innergården som de delar med sina grannar.

Kring det låga bordet har vi fört ett samtal om tidigare böcker, om nya böcker, om livet, om åldrandet. Och vi har pratat om detta med att bli utvärderad för det man gjort. Hon har sagt att det är något av en nödvändighet att läsa recensionerna. Vänner och bekanta läser dem. Då måste hon också göra det.

–Jag behöver ju veta vad de pratar om. Sedan är det alltid så att det är det negativa man kommer ihåg.

Å andra sidan: en sensommardag kan man tillåta sig att utvärdera dem som utvärderar.

–I Sverige finns recensenter som verkar ägna mer tid åt att skriva om vad den själv håller på med, nästan så att den lästa boken blir en bisak i förhållande till recensentens eget resonemang. Det är kanske lite karikerat, men de här recensenterna – ofta kvinnor –tycker att det är deras tänkande som är det intressanta. Inte så att jag klagar; jag har genom åren fått riktigt goda recensioner också.

merete mazzarella debuterade 1979 med boken Först sålde de pianot. Då var hon 34 år.

Nästa år fyller hon 80, och kan räkna till 34 utgivna böcker, samt en under arbete.

Hennes produktion har rört sig mellan olika genrer: allt från biografier och memoarer till skönlitteratur och återkommande – samt i allt högre grad –essäer. Vid sidan av sitt författarskap har hon i tiotals år varit en flitig kolumnist i bland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

I sina essäistiska verk har hon under årens lopp generöst öst ur det egna privatlivet – komplicerade och kärleksfulla relationer till den egna familjen, vådan av att bli gammal, otrohet, inflammerade relationer med en svärdotter – och blandat upp sina reflektioner med ett ofta häpnadsväckande antal djupdykningar i annan litteratur.

»Att dela med sig av den litteratur som förskjutit perspektivet på ens eget liv en smula utan att bli föreläsande är en konst som Mazzarella behärskar väl. Den utan lärda åthävor förmedlade läslusten gör henne till en inbjudande och engagerande essäist. Det är en essäkonst som i mer än en mening är inklusiv«, har Håkan Möller skrivit om henne i Biografiskt lexikon.

det här är merete

född: Merete Schreck, född 1945, bytte namn efter äktenskapet med Silvester Mazzarella. yrke: Litteraturforskare, kulturskribent, författare. bor: I Helsingfors och Ekenäs.

familj: Gift med filosofen Lars Hertzberg sedan 2012. En son, Ville, och två barnbarn.

böcker: Debuterade 1979 med Först sålde de pianot. Därefter har det blivit ytterligare 33 verk – romaner, essäsamlingar, biografier.

aktuell med: Att lära sig falla: Om kärlek och andra känslor (2024).

priser: Bland annat Samfundet De Nios Särskilda pris (2005), Tegnérpriset (2007) och Svenska Akademiens Finlandspris (2021).

Trähusidyll i Ekenäs.

Under många år producerade hon alla dessa texter samtidigt som hon gjorde en framgångsrik akademisk karriär: 35 år inom litteraturvetenskap, mer än ett decennium av de här åren professor (sedan 2008 emerita) för nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.

–Ja, men jag har nog alltid tagit vägen där stängslet varit lågt. Att jag ens började studera litteratur berodde exempelvis på att jag var dålig på finska och det var ett ämne man kunde studera på svenska, säger hon.

Läst, och skrivit – det har Merete Mazzarella alltid gjort.

–Ett av de första ordentliga breven som finns bevarat har jag skrivit då jag var ungefär åtta år gammal. Pappa befann sig då i Peking och brevet till honom börjar med orden »Det är så roligt att skriva.« Det fortsätter med en lång och detaljerad redogörelse av en rullgardin som trillat ner i vårt Finlandshem. Den här berättelsen om den nedfallna rullgardinen var så utförlig att min pappa måste ha trott att hela vårt hem höll på att rasa ihop då han läste brevet.

Hennes barndom var äventyrlig också utan rullgardiner som trillade ner. Hon var bara två år gammal när ambassadörpappan Wilhelm

merete väljer – fem verk av avgörande betydelse

Krig och fred

av Leo Tolstoj

»Den har jag läst tre gånger. Varje gång har jag blivit besviken på slutet med den livfulla Natascha förvandlad till undergiven hustru och mor, men jag är betagen av Tolstojs sinne för den konkreta detaljen, hans förmåga att göra också den obetydligaste bifigur fysiskt påtaglig.«

Liv och öde av Vasilij Grossman

»En storartad skildring av människoöden i andra världskrigets Sovjet. Titeln anspelar på Tolstojs roman, men även om också Grossman målar på en stor duk är han framför allt intresserad av relationer och moraliska konflikter. I dag är boken berörande ren av den anledningen att den påminner om att Ryssland en gång förde ett rättfärdigt försvarskrig.«

Schrecks arbete förde familjen – Merete, två år yngre lillebrodern Martin och danskfödda mamma Annamarie – utomlands. Stora delar av hennes tidiga barndom levde hon i Schweiz, Kina, Indien och Turkiet.

Pappas jobb innebar, på gott och ont, många starter och flera uppbrott för den lilla Merete.

–Barn som nu för tiden flyttar runt kan ju hålla kontakt med kamrater i andra länder via sociala medier, men på den tiden var det ju brev som gällde. Och om man är sådär åtta, nio, tio så är det ganska begränsat hur länge man orkar hålla kontakt med vännerna i andra länder. De äldsta vänner jag har, har jag hittat vid universitetet, säger hon.

Att vara diplomatbarn passar inte alla personligheter, men det passade Merete Mazzarella.

–Min lillebror Martin var annorlunda. För honom var det alltid plågsamt att byta skolor, lämna vänner och börja på nytt i ett annat land.

Cromwelltrilogin av Hilary Mantel

»En romansvit som tack vare en alldeles egen språkmagi ger en känsla av att verkligen uppleva det brittiska 1500-talet inifrån, genom huvudpersonen, Henrik VIII:s rådgivare Thomas Cromwells ögon.«

»Barndomsbild med min bror Martin och mig. Bilden till höger är nog från 1967 då mina föräldrar var stationerade i Sofia.«

För mycket lycka av Alice Munro

»Hon får alla sina texter att kännas som en hel roman. Pedofilskandalen får mig inte att sluta läsa henne, det skulle inte straffa någon annan än mig själv.«

Brodern Martin Schreck, och deras komplicerade syskonrelation, är temat i hennes bok Den violetta timmen från 2022. Brodern var en av de första öppet homosexuella i Finland och en av dem som grundade föreningen för sexuell jämställdhet, Seta. Han valde tidigt att flytta sitt liv utomlands, och relationen mellan honom och Merete förblev komplicerad ända fram till hans sista år i livet. Martin avled på ett sjukhus i Danmark 2021. I boken om honom söker Merete svar på hurdant liv han levt, och sörjer att de kom varandra nära först under de fyra månader de fick tillsammans under pandemin, mindre än ett år innan han dog.

Tidstillflykt av Georgi

Gospodinov

»En uppslagsrik, underhållande, ironisk, samtidskritisk, poetisk och, framför allt, sorglig bok. Om bland annat nostalgins faror, både privat och politiskt.«

som elvaåring beslöt sig Merete för att hon ville bosätta sig i England och gå i en internatskola för flickor. Det var ett liv hon läst mycket om i sina böcker. Hennes motvilliga föräldrar lät sig övertalas och så flyttade hon till en konservativ flickskola i Wispers, Sussex. –När jag då kom dit insåg jag hastigt att jag egentligen var väldigt liten och ensam. Det var ett förfärligt misstag att flytta dit och jag längtade hem något oerhört. Men jag hade min stolthet så det ville jag inte medge. Jag stannade

Jag har nog alltid tagit vägen där stängslet varit lågt.

tills jag var 15 år, då jag började gymnasiet i Finland.

Hennes mest äventyrliga livsfas tog i princip slut efter internatskolan.

Hon har sagt det i tidigare intervjuer: »Den sommar jag fyllt 15 beslöt jag att jag ville ha ett vuxenliv utan resor.«

Och inte bara det. »I ett par och sjuttio år har jag fortsatt att ta mycket små risker.«

Merparten av vuxenlivet har hon därför levt en utifrån sett stabilt finlandssvensk akademisk vardag – läst, undervisat, skrivit, utbildat, skrivit, föreläst och läst ännu mer.

Hon gifte sig med sin första man, Silvester Mazzarella, 1968 och bytte samtidigt sitt efternamn. De fick sonen Ville. Vid sidan av den konventionella familjebildningen gjorde hon karriär inom den finlandssvenska universitetsvärlden. Samtidigt skrev hon, först recensioner och texter till dagstidningar, sedan egna böcker. Och hon skötte sin pojke.

–Jag tror nog att jag var en ganska självupptagen mamma, men det är en skillnad i hur mammor var då. Mycket är bättre nu, men det här med att få barn har blivit ett så stort projekt för kvinnor. Jag levde med den nyvaknade feministiska upplevelsen om att nu lever vi kvinnor våra egna liv och så får barnen hänga med.

Äktenskapet slutade i skilsmässa. Ville blev kvar hos henne.

År 1998 gifte hon sig på nytt. Den nya mannen, litteraturprofessorn Lars Gustafsson, var lika fast förankrad i Sverige som hon var i Finland.

Hon tillbringade långa tider i Sverige, men flyttade aldrig adressen från Helsingfors.

–Under 13 år levde vi i en stabil, och också lycklig, relation.

Så mötte hon den man som i böckerna kallas L –Lars Hertzberg.

Ingendera av dem var längre unga – hon var då lite över 60 år gammal, han lite äldre. Dragningskraften mellan dem var ändå omöjlig att motstå och så blev det som det blev.

Otrohet, skilsmässa, ett tredje äktenskap.

De gifte sig 2012 och delar sedan dess sin inrutade vardag mellan en gemensam rymlig bostad med utsikt över en lummig park i stadsdelen Tölö i Helsingfors och den idylliska bostaden i trähuslängan i Ekenäs, nio mil väster om huvudstaden.

–15 goda år tillsammans, det är ju ändå väldigt mycket. Vi har en insikt om att det inte kommer att fortsätta för evigt så det är viktigt att vara medveten om och njuta av det här förhållandet nu, säger hon.

hennes senaste bok Att lära sig falla: Om kärlek och andra känslor är inte minst en uppgörelse med den för henne centrala frågan om att läsa, eller snarare hur och vad hon – och omvärlden – läser.

Den första recensionen av boken kanske var en kalldusch, men kort senare visade det sig att kolumnisten Jaakko Lyytinen på Helsingin Sanomat läst Merete med andra glasögon än Steffansson.

Det känns, skrev han, »som om man dök ner i en klar ödemarkssjö efter att i månader ha flutit

och Lars. För 15 år sedan föll Merete pladask för en skäggig filosof. Och han för henne.

➸

Merete

omkring i den algblommiga Finska viken. Mazzarella förkunnar inte. Hon söker upp intressanta källor och tänker högt. Hon frågar och reflekterar.«

I de litterära finrummen har det inte funnits plats för de genrer hon väljer att ta sig an i sin nya bok: romanceoch självhjälpsböcker. Eller som många väljer att se på genren: låglitteratur, populärlitteratur, kiosklitteratur. –Efter många hundra år av kvinnors läsande, ses det på något sätt som en suspekt aktivitet. Det finns så många former av populärlitteratur, så varför är det fortfarande så att den populärlitteratur som kvinnor läser är skamligare än den som män läser? Jag blev faktiskt riktigt upprörd medan jag arbetade med den här boken. Man talar om »tantsnusk« – det signalerar förakt för de där böckerna, men det är ju också ett väldigt tydligt förakt för de kvinnor som läser det. För ett ögonblick lägger sig en inte alls obekväm tystnad kring det låga bordet i det ljusa vardagsrummet i trähuset i utkanterna av Ekenäs. Hon är sådan, Merete Mazzarella. Fundersam, öppen för att låta tanken vandra fritt, tar ibland en paus medan hon formulerar nästa tanke.

Den här typen av litteratur, säger hon, hör till den som läses mest i världen, men är också den genre som mest sågats ner som ingenting värd. Det gör henne arg.

Ibland tänker

man att i de här känslorna finns

också ett riktigt kvinnohat.

jeanette björkqvist väljer tre böcker av merete

Hem från festen (1992)

Merete börjar föra dagbok då hennes älskade mamma

Annamarie Schreck insjuknar i cancer.

Tre månader senare är mamma död. En bok fylld av värme, sorg, frustration och slutligen kanske ändå mest om livet. Alla ska vi dö, men fram till dess kan man göra som Meretes mamma – leva, i stället för att lägga sig ner och dö.

Skulle vi alla kunna samsas?

Essäer om vår samtid (2020)

Utgiven 2020, men aktuellare än

någonsin. Merete tar sig an allt från dejtingappar till klimatfrågan och polariseringen. Ett av flera exempel på hennes starka samhällsengagemang som även materialiseras i en brevkampanj till statsledningen efter den så kallade flyktingkrisen.

Den violetta timmen (2022)

Boken om lillebror Martin Schreck, en av de första öppet homosexuella i Finland, och den

uppgörelse med en livslång och komplicerad syskonrelation som äger rum först då han snart är död. Gripande i sin ärlighet, men också för beskrivningen av en storasyster som söker svar på vem lillebror var i de kretsar där han levt sitt liv.

–Att det väcker så starka negativa känslor. Ibland tänker man att i de här känslorna finns också ett riktigt kvinnohat.

I merparten av sitt vuxna liv – fem decennier insluten i den trygga akademiska litteraturvärlden där det kretsar kring att dissekera texterna, vända och vrida, analysera – vill hon gärna hitta glädjen i att läsa. –Jag vill åt kontakten till de direkt fysiska känslor som kan omge läsandet, säger hon.

hon är 79 år gammal. Den 4 februari fyller hon 80. Processen med att åldras har hon vänt på i både böcker och kolumner under många år.

»Hur ska man egentligen bäst förhålla sig till åldrandet? Ännu för tre-fyra decennier sedan var det eländesperspektivet som dominerade: man tänkte sig de äldre som allmänt nedsatta och sårbara, som räddhågsna, ensamma och dessutom fattiga« skrev hon i Svenska Dagbladet 2011. »Sedan kom plötsligt hopplaperspektivet: åldrandets problem har överdrivits kraftigt, hette det, det är fullt möjligt att bekämpa åldrandet, dagens åldringar är annorlunda än åldringar förr, de kan vara hur friska och aktiva som helst bara de förstår att sköta sig.«

Hon säger att 80 väl är en milstolpe, som alla inte når. Man får därför vara tacksam över att leva, och över att vara frisk. Hon känner sig yngre, men inser att hon är så pass till åren kommen att hon oundvikligen behöver förhålla sig till livet, döden och det som finns kvar framför.

Exempelvis: tiden att läsa är begränsad. Då vill man inte lägga tid på sådant som inte ger njutning. Likaså är tiden att skriva begränsad. De senaste åren har hon varit produktiv och skrivit i snitt en bok per år.

–Jag tror att det kanske skulle vara dags att hålla en lite längre paus, men jag hoppas att jag ändå skulle hinna leva och se någon till bok komma ut.

En ny bok är redan under arbete. Den ska bland annat handla om de här frågorna.

I ett upprop på Facebook nyligen – hon är mycket aktiv på sociala medier – frågar hon vad folk i hennes krets har för tankar kring detta med att åldras. Hon har några själv, eller många.

Man får anta att hon sin vana trogen även i den boken har för avsikt att röra sig mellan det personliga, samt mellan de djupaste och de ytligaste källorna.

Det har blivit något av hennes varumärke: att hon som oerhört beläst och akademiskt kunnig ändå skriver så att en mindre påläst läsare aldrig känner sig korkad eller utanför.

Såsom i Att lära sig falla där Merete ena stunden fördjupar sig i 1600-talsfilosofen Descartes och Flauberts Madame Bovary för att i nästa hänge sig åt triviala diskussioner med ChatGPT: »Har du någonsin älskat? Svar: Även om jag kan förstå och diskutera begreppet kärlek, kan jag personligen inte uppleva det.«

två dagar efter att vi setts hör hon av sig via Messenger och tackar för besöket i Ekenäs.

»Jag var särskilt glad när du noterade att jag gärna blandar högt och lågt, forskning med Google eller veckotidningar. För mig är essäistiken ett demokratiskt projekt, jag vill uppmuntra mina läsare till att inse att var och en har rätt att formulera sig också om svåra frågor, till exempel livets mening«, skriver hon.

Vad var det hennes Lars sade, då han sent omsider vaknade och för en stund sällade sig till oss kring det där låga bordet i trähuset? Hans Merete är genuint intresserad av andra, nyfiken på samhället, på vad andra tänker. Han pratade om henne med värme, frågade hur lång tid det finns att berätta allt som är så fint med henne.

Också hon har skrivit vackert om honom, sin L, som dyker upp här och där i hennes texter, så även i den senaste boken. För när hon tänker kring att falla handlar det inte bara om litteratur, eller att läsa:

»För mig tog det nästan ett helt liv att hitta en man att skratta med, att dela våglängd med. (…) Jag tänker på att min älskade och jag driver, vi också, vi driver med tidens ström, vi har redan drivit långt, men också vi vill hålla fast vid varandra så länge det bara går.«

Så kan kärlek också formuleras. &

jeanette björkqvist är finlandssvensk journalist och författare. Hon är aktuell med Polisjäveln , en biografi om en känd före detta narkotikapolis.

Meretes senaste bok Att lära sig falla är tänkt som »en upprättelse för den lustfyllda läsningen«.

»Jag älskar familjehemligheter«

Allting började med dödsannonserna. Sedan följde

Vi på Saltkråkan, Stormskärs Maja och Lars Sunds

Österbotten-romaner för Pekka Heino.

månne är det en överdrift att Pekka Heino blir skrämd av människor som inte läser böcker. Men han blir klart undrande. Förstår inte hur de kan avstå. Själv har han en lång hyllrad för favoritförfattarna, en annan för dem som väntar på att bli lästa.

–I böcker finns allt, säger han. Möjligheten att leva sig in i andra människors liv, få förståelse för hur de tänker och agerar. Kort och gott vidga perspektiven. Man skulle ju vilja binda fast en sådan som Vladimir Putin i en stol och tvinga honom att lyssna på ljudböcker om andra människors villkor.

Första texten som Pekka Heino själv lyckades läsa minns han väl. Vi är i Åbo nu, på ett golv ligger en femårig pojke med en tidning framför sig. Plötsligt upptäcker han sidan med de alldeles lagom stora rutorna, alla illustrerade med symboler.

Det var så hans läshunger väcktes. Med dödsannonser. Fyra år senare flyttade Pekka Heino med sin mamma till Norrköping. Med i bagaget fanns två inlärda svenska meningar: »Pojken har en cykel. Flickan har en boll.«

Snart upptäckte han Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan, som gav honom en bild av Sverige. Låt vara en idealbild, men med den rätta knycken.

– Vi på Saltkråkan tillhör mitt livs viktigaste böcker. Jag ville flytta dit, vara en korsning av Pelle och Stina. Flera år senare läste jag Anni Blomqvists böcker om Stormskärs Maja, på finska. Där fanns samma koppling till skärgården.

Genom alla år i Sverige har Pekka Heino valt att värna sin barndoms finska.

–Detta svåra men vackra språk. En av mina finska favoriter är Tommi Kinnunen. Lars Sunds böcker från Österbotten har också gjort mig helt bergtagen.

Vad skiljer finsk och svensk skönlitteratur? Pekka Heino menar att frågan är omöjlig att besvara. Säger sedan »krigen«.

–Den största skillnaden är kanske att i Finland kommer ständigt nya böcker om krigsåren. Både från andra världskriget och inbördeskriget. I ett krig finns så många ingredienser som lämpar sig för god litteratur. Att förankra en fiktiv person i ett sådant historiskt skeende kan bli både spännande, intressant och romantiskt.

Själv läser han helst biografier. Och relationsromaner.

–Gärna om familjer med hemligheter, familjer man får följa över tid.

PEKKA HEINO

ålder: 63. bor: I Stockholm.

familj: Maken Erik Kristensen. yrke: Journalist, programledare och moderator. läser aldrig: »Science fiction. Har inte ens läst Sagan om ringen.« just avslutat: »Paul Murrays The Bee Sting, en av de bästa böcker jag läst.«

favoriter: Kjell Westö. Douglas Stuart. Andrev Walden. »Jag blev mer imponerad av hans Jävla karlar än jag hade trott.«

Bokvalet låter logiskt, med tanke på att Pekka Heino aldrig fått veta vem som är hans biologiske far.

–Du har rätt. Där finns förstås ett samband. Det har jag aldrig tänkt på.

Efter mer än 30 år som programledare på SVT är Pekka Heino frilansare. Med mer lästid. Nog har han nuddat tanken att själv skriva en bok.

–Men ju fler böcker jag läser, desto svårare känns det. I så fall borde jag ha börjat för flera decennier sedan. Ska jag skriva något i dag måste det ju bli i Augustprisklassen, enligt min egen måttstock. &

Nyligen avslutades Helsingfors bokmässa där Pekka Heino ledde tio scensamtal. Minnesvärt var bland annat det med filosofen Nora Hämäläinen om »ensamheter«.

MUMIN I relationsdjungeln

Barnlä karen claude m arcus och författaren u lrika

milles dejt tog sin början i en kärlek till Tove Jansson. Nu har radarparet en Mumin-podd tillsammans.

av alexandra sundqvist foto margareta bloom sandebäck

de hade först tänkt säga att de trä ffades i väntrummet hos ortopeden. De hade båda två opererat ett knä så förklaringen hade inte varit helt osannolik. Det hade dessutom känts lite coolare, medger författaren och litteraturkritikern Ulrika Milles, där hon sitter på sin veranda och blickar ut över fallfrukten som fullkomligt tagit över trädgården runt den vita villan. Men om sanningen ska fram så fann hon och barnläkaren och professorn Claude Marcus varandra på en dejtingsajt – och framför allt i den gemensamma kärleken till Muminvärlden.

I en hommage till Tove Jansson, vars böcker följt Ulrika Milles genom livet, valde hon att kalla sig för »Tove« när hon skapade sin personliga profil i dejtingappen. Snart kom ett meddelande från Claude Marcus, som också han hade Muminfamiljens urmoder som sin husgud.

–Vi möttes helt i Tove Janssons böcker och i allt det viktiga som hon skriver fram, säger Ulrika Milles.

–Ytterst handlar hennes Muminböcker om integritet och gränser i mänskliga, eller mellanvarelseliga, relationer. Om hur man ska leva. Det finns ett visst mått av systemkritik hos Tove Jansson; kanske kan livet se ut på ett helt annat sätt?

det som började som en sorts litterär blinddejt växte snart till ett intensivt och sprudlande samtal om allt från knytt och

I poddserien som hade premiär i slutet av mars analyserar paret Muminvärlden utifrån specifika teman. Begär och reproduktion, borgerlighet och bohemeri, plikt och lättja, gemenskap och ensamhet är bara några av de ämnen som inledningsvis diskuterats. Ibland bjuder de in gäster. Hittills har en salig blandning av psykologer, filosofer, sociologer, författare och kritiker anslutit för tala om allt från vad Tove Jansson kan lära oss om känslor till hennes stundtals kylslagna barnsyn och den queera könsanarki som präglar Muminvärlden. –Vi bestämde tidigt att vi ville fokusera på Tove Janssons filosofi kring relationer. Vänskap, kärlek, konflikthantering, rädsla och mod är områden där hon har en alldeles egen, spännande ansats som vi velat fördjupa oss i, säger Claude Marcus och tillägger:

–Det finns en fin grundton i Muminvärlden. En sorts aktiv snällhet och en varm, men samtidigt tydlig, ideologi som jag själv burit med mig genom livet och som jag försökt implementera såväl i mitt kliniska arbete som privat.

troll till idealiserade modersbilder och räddhågsna djurungar. Ett samtal som så småningom mickades upp hemma i Ulrikas vardagsrum och mynnade ut i en av årets absolut finaste litteraturpodcasts, Milles & Marcus Muminpodd –Vi kände inte varandra sä rskilt vä l nä r vi började göra podcasten och så hä r i efterhand tror jag att det var bra. Personligen tycker jag att må nga poddar lider av att de ä r för pratiga och interna. Det gör att man kan känna sig lite utanför som lyssnare. Vi hade inte den dä r samstämmigheten i oss nä r vi började. Tvä rtom tycker vi oftast olika och det gör vå ra samtal spännande, säger Ulrika Milles. ➸ Research-skatter.

han sitter axel mot axel med Ulrika i en smal kökssoffa ute på den inglasade verandan. De dricker te ur Muminmuggar medan de fyller i varandras meningar. För Ulrika Milles är Muminvärlden framför allt en utopi om moderlighet, säger hon. Muminmamman är

Mårrans handtvål borde inte dofta »sagolik fruktträdgård«, slår Ulrika Milles fast. »Om något, borde den dofta goth.«

konstanten, den fasta punkten som allting kretsar kring.

–Alla vill vara

Muminmamman, även om få törs erkänna det. Hon är en utopi i sig själv med all sin närmast villkorslösa omsorg. Men i Sent i november, som är den sista boken i serien om Mumintrollen, detroniserar Tove Jansson den idealiserade modersbilden på ett oerhört skickligt sätt.

omgivningen och utvecklar nya sidor. Precis som det måste vara, både i livet och i stor litteratur, säger han.

Muminmamman får plötsligt nya konturer. Hon får samtidigt tillgång till mer skamliga känslor, som ilska, fortsätter Ulrika Milles.

–Före Sent i november är det ingen som talat om att Muminmamman varit arg. Hon har alltid sagt »älskling«, gjort barkbåtar och gett hela familjen randiga karameller när de ska sova. Och så plötsligt blir hon verklig. Inget kan rå på henne, vilket gör att hela utopin bara blir ännu starkare. Ur detta nedtagande stiger en ny, fördjupad bild av den mellanvarelseliga omsorgen som är Tove Janssons budskap i grunden.

bakom claude och Ulrika dignar den omkringliggande trädgården av fem olika sorters äpplen. Kulörta lyktor skymtar bakom de tunga grenarna och här och var i husets många vrår ligger tummade utgåvor av Tove Janssons böcker strösslade.

Tanken med podden är att lyfta fram litteraturen om Mumindalen. Den som i dag har en tendens att hamna i skymundan, medan de omtyckta figurerna lever sitt eget liv på allt från kakformar till resväskor.

Tove Jansson (1914–2001) var likt Astrid Lindgren skicklig på den ekonomiska biten. Hon tackade ja till otaliga samarbeten. Men, som Ulrika Milles påpekar tackade hon också nej till minst lika många.

Detsamma gäller egentligen många varelser i Mumindalen, inflikar Claude Marcus. Han tar den på ytan så neurotiska Filifjonkan och de inledningsvis ganska bullriga hemulerna som exempel.

–De är inga oföränderliga stereotyper som man lätt kan få intryck av vid en första läsning. I stället påverkas de av

Mellan åren 1945 och 1970 skrev Tove Jansson nio kapitelböcker om Muminvärlden. Hon skapade även fem bilderböcker och tecknade serier ihop med sin bror Lars Jansson. Utöver det författade hon ytterligare tolv romaner och novellsamlingar. Fram träder ett rikt författarskap med många bottnar. Programvärdarna säger att de ännu bara skrapat på ytan i sitt gemensamma

kunskapsprojekt. Ä ndå tycker de att de delvis kommit närmare böckernas kärna. –I Tove Janssons värld finns en inbjudande melankoli. En förståelse för att man får vara lite ledsen, sorgsen och vilsen. Den sortens känslor är väldigt tillåtna, säger Claude Marcus.

Samma sorts känslomässiga vidsynthet finns även i krisskildringen Kometjakten som tillkom under andra världskrigets katastrofstämningar, men som senare omarbetades och gavs ut igen under namnet Kometen kommer (1968). En röd stjärna hotar allt liv i Muminvärlden och alla hanterar sin skräck efter sin egenart. Men Mumintrollet tänker mest på hur »rädd jorden måste vara« och på hur »förfärligt mycket han älskade allting«.

–Om man ska ringa in Tove Janssons litterära testamente och uppmaning till eftervärlden så är det att man ska försöka leva sant, våga se, säger Ulrika Milles.

–Livet blir svårare, men samtidigt större och starkare. Det är hennes credo. &

alexandra sundqvist är skribent och författare, aktuell med långdikten »Matriarkenmarken«. Hon har tidigare skrivit en biografi över musikern Barbro Hörberg.

ROSADE BÖCKER

»Ett vemodigt och vackert urval av Södergrans lyrik, i konstnärlig tolkning av Martin Bergström.« philip warkander, expressen

FLORA POETICA

Edith Södergran i växtriket

Edith Södergran, Martin Bergström, Agneta Rahikainen

Här möter vi Edith Södergrans poesi i ett tidigare outforskat sammanhang. Hennes dikter om växter och förgänglighet placeras i en dialog med konstnären och formgivaren Martin Bergström och hans bildvärld. Deras verk talar till varandra och med varandra. I ett gemensamt universum av ord och bild ryms allt från fröet och det enkla halmstrået till den frodiga trädgården och den erotiska rosen. Södergran associeras ofta med hösten och döden, men hennes poesi fångar också lusten att leva och andas när vi som bäst behöver den.

Hårdband med skyddsomslag, 144 s., illustrerad.

»En rikt illustrerad essäsamling med djupdykningar i aristokratins lyxkonsumtion, middagsbjudningarnas intrikata värld och det allestädes närvarande handarbetet.« elisabeth mansén, respons

FLITIGA OCH SYSSLOLÖSA

Essäer om 1700-talets Europa

Johanna Ilmakunnas

Hur kunde det dagliga livet i 1700-talets Europa te sig? Med hjälp av korrespondens, dagböcker och räkenskaper, men också av föremål, konst och hantverk, ger Johanna Ilmakunnas en inblick i människors vardag – deras sysslor och sysslolöshet.

Denna mångfacetterade essäsamling är rikt illustrerad med porträtt och interiörer, målningar och gravyrer, fascinerande nedslag i 1700-talets små och stora världar av vardagsbestyr.

Hårdband, 312 s., illustrerad.

Böckerna finns i din bokhandel.

Helsingfors • www.sls.fi

APPELL FÖRLAG

Stockholm • www.appellforlag.se

NONSENS I LYXFÖRPACKNING

På sätt och vis började allt med ett kreativt geni och hennes tragiska död. Att därifrån bilda en punkinspirerad teatergrupp kan tyckas långsökt. Helt logiskt om du frågar teater tapir.

Nu firar gruppen tio år och laddar för en late night show. av

Karnevalstämning på Södra

Esplanaden när

Lena FrölanderUlf, Linda Bondestam och Annika Sandelin är ute och roar sig.

med kollegorna Malin Kivelä och den danska poeten Martin Glaz Serup.

En kackerlacka, en rymdkalkon och ett grönt tygmonster strövar längs Södra Esplanaden i Helsingfors en fredag förmiddag i slutet av augusti. De tre för fattarna Linda Bondestam, Lena Frölander-Ulf och Annika Sandelin utgör tillsammans med Jenny Lucander och Johanna Edgren barnteatergruppen

Teater Tapir, som i år firar ett slags inofficiellt tioårsjubileum, även om ingen av medlemmarna insett det förrän vi sitter ner för intervjun.

–Vi borde fira på något sätt, men problemet är att alla är så upptagna med sitt, säger Annika Sandelin, som tar av sig sin hornprydda huva för att kunna prata.

De är framgångsrika barnboksförfattare i ett kulturlandskap där barn- och ungdomsboken mår synnerligen väl. Det kan ha att göra med ett arv från finlandssvenska föregångare som Tove Jansson och Irmelin Sandman Lilius, men det kan också höra ihop med en förlagsutveckling som gynnat den finlandssvenska barnlitteraturen under 2000-talet.

Enligt professor Mia Österlund, som följt boomen i tjugo år, befinner sig finlandssvensk barnlitteratur i en guldålder just nu.

–Det började nog i slutet av 90-talet då Sara Ehnholm Hielm blev barnboksredaktör på dåvarande Söderströms. Ungefär samtidigt kom illustratören

Linda Bondestam in på scenen. Innan det var det ganska tyst i många år, kanske just för att Tove Jansson så länge överskuggat allt. Under de senaste åren har det vuxit fram en bred utgivning inom alla format, allt från fantasy – där finlandssvensk barnlitteratur är särskilt stark – till bilderböcker och barnromaner.

denna förmiddag har Linda Bondestam precis kommit från Danmark, där hon jobbat på en bok

–Vi har ett färdigt manuskript som är antaget. Det är en fri uppföljare till vår bok Om du möter en björn. Nu ska jag bara illustrera det. Det är ofta så, säger hon, att det finns någon som väntar på att hon ska illustrera deras text. Hennes omisskännliga bildspråk har präglat många finlandssvenska barnböcker under tjugo år.

–Min dröm är att en dag, när jag har min ekonomi i skick, vara ledig ett helt år och bara måla.

Linda Bondestams senaste bok Chop Chop: En tapper jordbos berättelse är 84 sidor lång. Ovanligt, för att inte säga unikt, i bilderbokssammanhang. Den fick strålande recensioner när den kom ut i september, kallades »storslagen bilderbokskonst«, och nominerades till Augustpriset en månad senare.

–Den handlar om en liten robot som knegar på i en värld som människan har gjort omänsklig. Dessutom innehåller den lite autofiktiva element, säger hon.

Lena Frölander-Ulf har i sommar fullbordat ett jätteprojekt – den sista delen i en trilogi om Rafsa, en upprorisk murmeldjursflicka som dras in i ett äventyr för att rädda världen. Böckerna har kommit ut i snabb takt under det senaste året.

–Jag är väldigt lycklig över att trilogin är i final. Det har tagit nio år att färdigställa alla tre böcker om man räknar in all planering. Men för att vara on top of the situation har jag redan börjat på nästa projekt. Jag vill ha en känsla av att jag har ett liv utöver att vänta på recensioner, säger hon.

teater tapir föddes organiskt ur olika teaterprojekt som trion varit inblandad i under åren. En gemensam nämnare är Stella Parland, författaren och teaterkritikern som gjorde succé med en rad versböcker och dadaistiskt inspirerade föreställningar under

Sitter allt som det ska? Lena Frölander-Ulf gör sig redo för en tur på stan.

Dags för förvandling. Från författare och illustratörer till ... ja, vadå? En kackerlacka, en rymdkalkon och ett grönt tygmonster.

början av 2000-talet, men som dog av en svår sjukdom 2015.

Annika Sandelin och Stella Parland var kusiner. De skrev tillsammans under hela sin barndom, pjäser och sketcher som de uppträdde med inför ett stort galleri av släktingar. Under studietiden debuterade de med kultboken Dikter om öden och döden, full av underfundiga verser om udda figurer; texter som också Teater Tapir lyft in i en av sina diktshower. Nu skriver Annika Sandelin på en biografi om sin kusin Stella Parland, som av många anses ha varit en ovanligt genial författare.

–Det finns otroliga mängder material. Hon skrev hela tiden. Berättelser, dikter, pjäser. Hon skrev på kvitton och lappar, fantastiska små saker. Hon skrev dessutom dagbok, vilket jag inte visste när jag gick in i hennes arkiv på Svenska litteratursällskapet.

Sara Ehnholm Hielm, som är redaktör på Förlaget, drar sig inte för att kalla Stella Parland för geni.

–Hon var det enda geni jag någonsin har jobbat med, säger Sara Ehnholm Hielm. Varje mening hon skrev var omedelbart igenkännbar som hennes, hon hade en så sällsynt stark form-, språk- och stilmedvetenhet, en så djup bildning, och förstås sin absurda humor. Jag kände det alltid, men fick det bevisat först när jag läste Annikas manuskript. Där framgår det att Stella var så litterärt mogen att hon skrev flera romaner i 13-årsåldern. Tyvärr blev hon mer självkritisk med åren.

Stella Parland dog 2015, en månad innan sin 41årsdag, av en medfödd och ovanlig genetisk sjukdom som försvårat hela hennes vuxna liv.

–När vi startade Teater Tapir levde hon ännu, men var jättesjuk. Vi ville hålla liv i hennes funderingar kring en teatergrupp, säger Linda Bondestam.

–Och jag ville genast vara med, säger Lena FrölanderUlf. »Jag kan vara roddare eller spela sten eller träd eller vad som helst.« Jag hade ingen teatererfarenhet alls.

Linda Bondestam lärde känna Stella Parland när hon illustrerade Parlands bok Katastrofer och strofer om slummer och stoj, som också blev nominerad till Finlandia Junior-priset.

–Till allas förvåning. Vi bestämde genast att vi skulle åka till Kuba och jobba på nästa bok.

Teatern kom så in i illustratören Linda Bondestams liv. ➸

Den som såg kabarén

i neL a F r ö l a nder-Ulfs

Kalla kalkon glömmer den sent.

Tillsammans gjorde de dockteaterföreställningen

Kautschuk. –Och jag fick vara med på hennes fantastiska dadaistiska projekt på Klockriketeatern, kabarén

Kalla kalkon. Den som såg den föreställningen glömmer den sent. Kan man säga att dadaistisk teater är objektivt bra? För det var det.

enligt professor Mia Österlund har den finlandssvenska barnlitteraturen genomgått en enorm professionalisering på senare år. –Kvaliteten är hög på bägge av de två stora finlandssvenska förlagen. Författarna samarbetar och stöttar varandra. De har mobiliserat sig, sett till att de får delta i de vuxna samtalen på bokmässorna i stället för att förpassas till lekhörnan. Barnlitteraturen har också integrerats i skolundervisningen, vilket innebär ett kunskapslyft kring finlandssvensk barnlitteratur. Utgivningen är liten men nischad, och håller hög verkshöjd.

Just i dag har Teater Tapirs medlemmar tagit med sig sina dräkter i stora kassar som vi bär till Svenska teatern. Vi går ut på Södra Esplanaden i Helsingfors, stannar till utanför en glasskiosk. Dräkterna gör något med författarna: de förvandlas genast till sina figurer, knycker lätt med näbben, sträcker ut tentaklerna, kisar pillemariskt under tyghuvan.

Teater Tapir har under åren spelat i skolor och på bibliotek, gjort turnéer på Åland, i Sverige och Baltikum.

Den senare slutade nästan i katastrof.

–Det var hemskt. Det var jag som körde. Redan under den första etappen i Estland körde jag in i en vägspärr. Jag satt bara och grät i bilen, som inte ens var min. Efter det tappade jag alla mina saker, mitt bankkort och mina glasögon, jag var väl i något slags chock, säger Annika Sandelin, som tar fram en bild på sin telefon av den ödesdigra bilkrocken.

–Men vi blev bogserade av Estlands svar på Jonatan Lejonhjärta. Han hade ett sådant vackert hårsvall, säger Linda Bondestam.

Förvandlingskonstnärerna i Helsingfors. Dräkterna gör något med författarna: de förvandlas till sina figurer.

Turnélivet är själva tjusningen med en teatergrupp. När Teater Tapir startades körde gruppen runt i Lena Frölander-Ulfs orangea folkabuss.

–Man måste i princip ha en eldsläckare med sig i bilen, men den var ljuvlig, säger Linda Bondestam.

–En gång hämtade de mig från Richardsgatans bibliotek, där jag jobbade då. Jag kommer ihåg vilken känsla av frihet det var att hoppa in i folkabussen och köra iväg, säger Annika Sandelin. Hur ser er kreativa process ut?

–Den är lång och svår. Vi anser oss vara världens mest demokratiska teater, vi har ingen regissör. Annika skriver ofta stommen. Sedan föreslår Linda och Annika riktigt sjuka saker och jag säger nej, och så finslipar vi. I planerna finns nu en late night show, men det måste få ta den tid det tar. För om det inte känns lustfyllt och roligt förlorar det sin poäng.

Stella Parland och Annika Sandelin skrev tillsammans under hela deras barndom. Nu skriver Annika på en biografi över sin kusin.

Finns det en tradition av barnteater som ni lutar er mot?

–Jag vill gärna nämna nycirkusgruppen Cirkos föreställning Mun siivet ei mahdu kahvihuoneeseen, som utspelar sig i ett kontorslandskap där alla samtidigt är akrobater. Den föreställningen var en stor inspirationskälla. Men i övrigt är det meningen att det ska vara en tummelplats, säger Lena Frölander-Ulf.

–Vi gör det vi tycker är roligt. Det är ett sätt att få avkoppling från det riktiga jobbet där man hela tiden spänner sig. Det är också en stor glädje att som författare göra någonting tillsammans med kollegor, säger Linda Bondestam.

stella parlands speciella tonart vilar över hela verksamheten – över allt som Teater Tapir tar sig till.

Annika Sandelin började skriva på biografin om Parland för två år sedan. När hon ställdes inför Parland-arkivet på Svenska litteratursällskapet blev hon först överväldigad.

–Jag läste Stellas dagböcker, som jag inte kände till att de fanns, där det finns flera passager om mig, också sådana där hon var riktigt förbannad på mig. Det hände att jag sprang ut på gatan och grät i början. Jag var rädd för att jag skulle börja tycka mindre om henne, men att läsa dagböckerna har tvärtom ökat min förståelse för henne och gjort min kärlek till henne ännu större. Nu kan jag också se mig själv genom hennes ögon.

Stella Parland hade en stor passion för teater, men också för Italien där hon tillbringade mycket tid, i synnerhet i Bologna. Annika Sandelin har

I slutet träffades vi

ibland två gånger i veckan. Vi skrev på en lång fiktiv biografi där vi själva var i huvudrollerna.

rest dit och träffat Parlands italienska vänner. –Man märkte att hon hade betytt mycket för dem. De flesta av hennes vänner i Italien var homosexuella konstnärer. De hade inte familjer, så de hade massa tid för henne. När hon var sjuk bar de omkring henne i stan. Det handlade om jättenära förhållanden.

I sitt bokprojekt har Annika Sandelin nu kommit till Stella Parlands tonår. Det är första gången hon

Det här är Teater Tapir:

En finlandssvensk turnéteater »för barn och barnsligt sinnade« bestående av Linda Bondestam, Lena Frölander-Ulf, Annika Sandelin, Jenny Lucander och Johanna Edgren. Föreställningarna varierar från barnpjäser på nonsensspråk till diktshower för vuxna. Grundades 2014.

skriver en biografi eller fackbok. En utgivning planeras till år 2026.

–Det är en helt ny genre för mig. Men jag skriver personligt och nära mig själv. Jag har skrivit in mig i texten, så det är ingen objektiv beskrivning av Stella. Jag har också intervjuat omkring trettio personer som kände henne, säger hon.

Kusinerna umgicks regelbundet med varandra. –De sista fem åren var riktigt hemska eftersom Stella var så sjuk. Redan när vi gav ut vår första bok, och uppträdde med den, var hon så skör att jag fick bära all rekvisita. Stella visste inte att sjukdomen var obotlig, vilket kanske var en bra sak. Hon hade en otrolig livsgnista ända till slutet. Hon ville inte ge upp. Sjukdomen som Parland led av var medfödd, men så ovanlig att bara ett fåtal fall förekommer i världen.

En konkret följd var att hennes blodådror förkalkades.

–I slutet träffades vi ibland två gånger i veckan. Vi skrev på en lång fiktiv biografi där vi själva var i huvudrollerna. För en stund kunde man glömma hennes sjukdom, säger Annika Sandelin.

Hon tar ett djupt andetag. Tillägger sedan:

–När hon inte hade någon röst kvar skickade vi datorn mellan oss i stället för att läsa upp texterna.

teater tapir har nu funnits i tio år och spelar både för barn och vuxna. Flygfärd

annika sandelin Författare, bibliotekarie, »myrkonstnär, krakan och monster« Till hennes senaste böcker hör Silkesapans skratt (2019), Om jag fötts till groda (2019), Mumindalens alfabet (2021) och När farmor flög (2022). Tilldelades Vanessapriset 2018 för sina »mångsidiga och passionerade insatser inom den finlandssvenska barnlitteraturen« och Anni Swan-medaljen 2021, Finlands äldsta barn- och ungdomslitteraturpris.

–Som publik är barnen tacksamma eftersom det är så tydligt om de är med eller inte. Med vuxna är man mer nervös, men belöningen är å andra sidan större när man väl lyckas. Då är det en enorm eufori efteråt, säger Lena Frölander-Ulf.

Att göra teater på nonsensspråk, som den »utomjordiska« som talas i Spluttni Tonk, är särskilt omedelbart.

–Även om språket är påhittat är det som att barnen börjar förstå det efter en stund. När vi uppträdde för ukrainska barn på Richardsgatans bibliotek förstod de inte ett ord, men jag tror att vi aldrig har fått en så entusiastisk respons, säger Lena Frölander-Ulf.

Tystnad kan också vara effektivt, påpekar hon.

–Jag tror jag började njuta av att stå på scen när jag insåg hur länge man kan vara tyst. Det var inför en grupp fyraåringar. När materialet sitter i kroppen är man inte rädd för att man ska tappa tråden, utan vågar fylla utrymmet med tystnad.

Hur vet man när en absurd idé är bra och när den är dålig?

–Om alla andra går igång på det, då vet man.

Ibland går de andra kanske inte igång på idén, men då kan man utveckla den, säger Linda Bondestam.

–I något skede vill vi kanske vara lite som ett band. Så vi har vissa evergreens som vi alltid spelar, medan andra låtar byts ut mot nya, säger Lena Frölander-Ulf.

Finns det trender inom barnteater?

–På tio år märker man ingen stor förändring.

linda

bondestam

Illustratör, tusenkonstnär, »padda, stjärt och rymdkalkon«

Utbildad illustratör vid Kingston University i Storbritannien. Linda Bondestam hör till de mest framstående barnboksillustratörerna i Norden och har nominerats till Astrid Lindgren Memorial Award fyra gånger, Nordiska rådets barn-och ungdomslitteraturpris 2013 och Augustpriset 2016. Aktuell med bilderboken Chop Chop: En tapper jordbos berättelse, även den Augustprisnominerad.

I en del barnböcker är språket kanske enklare än det var för några decennier sedan, men det gäller ju inte alla. I en diktshow kan ord gå förbi men det funkar ändå. Barn har lätt att ta till sig nya saker, även om de innehåller svåra ord.

Också påhittade ord kan ha en omedelbar betydelse –som när Stella Parland i ett gammalt klipp i Yles arkiv läser upp dikter från debutboken Dikter om öden och döden:

Sov du lilla spindelben

Lilla fröken spindel

Månen har fått grenar nu Gröna mosselgrenar

teater tapir klär om till civilkläder. Alla utom Linda Bondestam, som hoppar på sin cykel, iklädd rosa fjäderpäls. Det sista vi ser är en rymdkalkon som cyklar iväg över Mannerheimvägen. &

philip teir är finlandssvensk journalist och författare Han är uppvuxen i Jakobstad men numera bosatt i Helsingfors . Efter verk som Vinterkriget och Jungfrustigen utkom han i september med romanen Eftermiddag i augusti.

lena frölanderulf

Illustratör, barnboksförfattare, »kackerlacka, pippifågel samt kosmisk mus«

Kapitelboken Nelson Tigertass (2019) belönades med Arvid Lydecken-priset och både den och de tidigare bilderböckerna om Fidel har nominerats till ett flertal utmärkelser.

Lena Frölander-Ulf har deltagit i illustrationsutställningar både i Finland och internationellt och 2019 fick hon Ilon Wiklands stipendium. År 2023 utkom Rafsa

Lena FrölanderUlf har skrivit en äventyrstrilogi om Rafsa Vildpäls.

Vildpäls, den första delen i äventyrstrilogin Kampen om Stenåkern. 2024 kom de två uppföljarna Rafsa Rotlös och Rafsa Stentramp

Posör eller bokälskare?

Finlands president alexander stubb låter sig gärna intervjuas framför en bokhylla och han är inte främmande för att ge boktips. Men hur genuint är det? Elaka tungor talar om honom som en litteratur-wannabe.

av philip teir

Isamband med bokmässan i Helsingfors ifjol fick alla sex presidentkandidater välja två böcker som varit viktiga för dem, enligt kategorierna »En bok som lärt mig något om makt« och »En bok som förändrat mitt sätt att tänka«.

Alexander Stubb, som skulle väljas till Finlands president drygt tre månader senare, valde Machiavellis 1500-talsklassiker Fursten och Nelson Mandelas Den långa vägen till frihet Två val som knappast kan applåderas för sin originalitet, men som inte heller var några publikfriande boktips i stil med Väinö

Linnas Okänd soldat eller Aleksis Kivis torpartrilogi. Machiavelli valdes för att, som Stubb sa, lär oss att »makt inte bör koncentreras till en person« och Mandela för att det är en historia »om att inte ge upp«.

alexander stubb har en förkärlek för optimistiska budskap. Sajten Read this twice har satt ihop en lista på alla böcker som han nämnt offentligt under åren. Här ryms en handfull böcker om löpning, en del amerikanska fackböcker och inte minst den typ av flygplatsböcker som presenterar svindlande fakta med en hoppfull undertext, som Humankind: A Hopeful History av den nederländska historikern Rutger Bregman, och Hans Roslings storsäljare Factfulness. Stubb kallar sitt politiska synsätt för »värdebaserad realism«.

Men Stubb öppnar också en roman nu och då. Han har bland annat tipsat om Harper Lees klassiker To Kill a Mockingbird, som han enligt egen utsaga läste på en kurs i amerikansk litteratur 1989, och som väckte en bokmal i den blivande presidenten.

Är Alexander Stubbs läsintresse genuint eller ett poserande drag för att framstå som intellektuell? I intervjuer som görs på distans placerar han sig gärna framför bokhyllan hemma. Han tycks gilla ljudböcker, kanske för att de går att kombinera med träning. Men helt klart är böcker en mer central del av hans liv än för många svenska politiker. Helsingin Sanomat bad alla presidentkandidater skriva om en inhemsk bok, och då föll Stubbs val på Sofi Oksanens roman Utrensning

»Kulturen och litteraturen har alltid varit ett sätt för mig att behandla svåra saker. Ett slags fiktivt fönster mot verkligheten. Den hjälper, när jag vill se men inte vågar titta. Sofi Oksanen har hjälpt mig att förstå Sovjetunionens och Rysslands innersta natur via berättelser.«

Så skrev Stubb i sin essä om Sofi Oksanens mångfaldigt prisbelönta roman, en modern klassiker i den finländska litteraturen. Stubb och Oksanen delar den krassa synen på Ryssland – båda var tidiga med att varna för landets ödesdigra expansionspolitik.

Stubb skriver även själv böcker. Han har skrivit om EU, om sig själv och om –ja, ni gissade rätt – löpning.

När Stubb blev president i våras dammade författaren Antti Nylén av Stubbs gamla bok med krönikor för Finnairs kundtidning Blue Wing, som han tidigare recenserat mycket kritiskt. Nu lät Nylén trycka en ny bok med Stubbs gamla krönikesamling där alla substantiv var bortputsade. »De lätta och ytliga kolumnerna framstår nu som intressanta, med ett underligt sug, när själva saken –substansen – är osynlig« skriver Nylén i ett förord. Den experimentella boken lär vara slutsåld. &

Alexander Stubb i läsmood. Bild från hans X-konto.

MARIEHAMNS LITTERATURDAGAR

27–30.3 2025

Rosanna Fellman

Johanna Holmström

Ruth Kvarnström-Jones

Lars Lerin

… och många fler!

Blåvit sakprosa i mästarklass

När författaren och fackbokskonnässören

ulrika knutson väljer finlandssvenska favoritverk blir resultatet en »rätt självsvåldig« blandning med både rapportböcker och bekännelselitteratur.

Att fritt få välja en bukett god finlandssvensk sakprosa låter roligt, men uppgiften visar sig vara hopplös. Så mycket fattas. Den finlandssvenska bokhyllan rymmer ju kilometer av intressant kulturhistoria, inte minst om de många krigen och landets långa gemensamma öde med Sverige och Tsarryssland. Om relationen till Ryssland har den legendariske historieprofessorn Matti Klinge skrivit flera standardverk. Man kan börja med Krig, kvinnor, konst från 1997.

Bland samtida röster har Annika Luther skrivit en rolig monografi: Rågen – en spretig historia (2022).

Finland är rågaxets land – tänk surlimpa, äggpiroger, Finn Crisp och Kalakukko –rågbulle fylld med fläsk och siklöja.

Allra mest saknar jag här Jean Sibelius Dagbok, 1909–1944. Där skriver han om väder och vind, musik och politik, arvoden och gräl med hustrun Aino. Dagboken är hans förtrogna under skaparkriser och kampen mot alkoholen: »Fall ej för tobaken eller spriten.

Skrif kludd i din dagbok.«

Jannes dagbok finns det alla skäl att återkomma till. &

Ulrika Knutson är journalist, kritiker och författare. Hon är

aktuell med Stefan Löfvens memoar Svetsare och statsminister. Både hon och Löfven följer med på Litteraturbåten 2025.

Hagar Olsson i sitt föräldrahem, prästgården i Räisälä.

Jag lever

av Hagar Olsson (1948)

Hagar Olsson är en av 1900-talets mest intressanta kritiker. Hon var vän och vapendragare till Edith Södergran och Elmer Diktonius, alltid de unga modernisternas försvarare.

Hennes litterära storverk är den originella essän Jag lever från 1948. En självkritisk och rannsakande text, författad på de moraliska ruinerna av andra världskriget. Ingen kan skaka av sig ansvaret för dåtid eller framtid, krig och fred. Hur kan någon kalla sig humanist i vår tid? En uppfordrande bok för alla epoker.

Rapport från

Berlin

av Jörn Donner (1958)

Donner återvände alltid till Berlin, Europas kluvna hjärta. Hans ungdoms rapportbok blev snabbt en klassiker, och han gav ut den i flera kommenterade utgåvor. Tolv år efter krigsslutet går han runt i Berlin, intervjuar kommunister, nationalister och dissidenter, politiker, författare och byggjobbare. Detta är mitt under kalla kriget, men muren är ännu inte byggd. Naturligtvis har boken åldrats, men den är en viktig rapport från en formande tid i Europa; kritisk, passionerad, med stark närvaro.

Människan som skalv

av Christer Kihlman (1971)

»Jag är en notorisk förrädare. Född borgerlig blev jag socialist, akademiskt predestinerad blev jag bohem.« Så presenterar sig Christer Kihlman i Människan som skalv. En reflekterande essä och fiktiv självbiografi om spriten, äktenskapet och bisexualiteten. En milstolpe bland skandinaviska bekännare från Strindberg till Knausgård. Äktenskapet är en svart komedi mellan barnsliga kontrahenter. Grymmast är dvärgarna, mannen bär sin i byxorna, kvinnan sin under kjolen. Sexualiteten som en liten Mussolini på sin balkong. Är jämlikheten outhärdlig?

Sibirien: Ett självporträtt med vingar

av Ulla-Lena Lundberg (1993)

»En gång stod jag i Sibirien i tofsar och krås och kluckade och pep. Jag knixade och bockade och pickade i marken så att mossan rök.« Så presenterar sig Ulla-Lena Lundberg i denna bok . Är hon tofsvipa, härfågel eller författarinna från Åland? I det här sällsamma porträttet har hon stämt möte både med en gammal kärlek och en tretåig mås. På samma gång lyrisk essä, ornitologisk expedition och skildring av Sibiriens tvåbenta invånare, under Brezjnev och Gorbatjov. Änglar och schamaner förekommer också.

Myten om framsteget

av Georg Henrik von Wright (1993) Norden är världens modernaste hörn. Här hyllar vi rationellt tänkande, teknik och naturvetenskap – det är ett axiom. Men den finländske filosofen Georg Henrik von Wright vände på perspektivet. Är tekniken bara av godo? Kan framsteget bli ett bakslag? När von Wright först lyfte de här frågorna på 70-talet var det miljöhoten som stod i centrum. Hans text har blivit kritiserad, men ändå är han mer aktuell än någonsin. I den artificiella intelligensens första våg är det svårt att inte spetsa öronen lite extra inför von Wrights tankar.

Jörn

Donner hemma i Helsingfors.

Georg Henrik von Wright är mer aktuell än någonsin.

En översättare av rang.

Efter 30 000 sidor

av Thomas Warburton (2003)

Warburton var översättare och litteraturvetare.

Hans bok om finlandssvensk litteratur är klassisk.

Men detta är hans roliga, koncentrerade memoarer om 128 sidor. Jag står i tacksamhetsskuld till Warburtons tolkningar av engelska mästerverk till svenska. Jag har vandrat genom Dublin med hans version av James Joyces Ulysses, genom Paris med hans tolkning av Djuna Barnes och stretat uppför gatorna i Assisi, med en liten svart gris i ett snöre, tillsammans med hans Gertrude Stein och Alice B. Toklas. Som översättare såg Warburton praktiskt på jobbet, kallade det rörmokeri. Och vad flödade inte i hans rör? Ordglädje, humor och kärlek till litteraturen.

När vi spelade Afrikas stjärna

av Merete Mazzarella (2008)

»Barnbarn är livets efterrätt«, ljuder en fånig klyscha som mor- och farföräldrar glatt sprider omkring sig. En konsumistisk och självgod slutsats. Merete Mazzarellas essä om barnbarn lär farmor att väga orden bättre. Vem säger att barnbarnet betraktar farmor som livets läckra hors d’œuvre?

Eller tänk om barnbarnet – oh fasa – inte känns värt att älska?

Litteraturprofessorn Mazzarella har skrivit många läsvärda böcker, ofta på tröskeln mellan liv och litteratur.

Alltid med lärdom, lätthet, humor och kritisk skärpa.

– ett mörkt kapitel i Finlands

Fånglägerhelvetet Dragsvik: Massdöden i Ekenäs 1918

av Sture Lindholm (2018)

Det blodiga finska inbördeskriget 1917–1918 är forfarande ett nationellt sår. Länge var det tabu att tala om övergreppen –som begicks på båda sidor. Om det stora fånglägret Dragsvik, som ligger i dagens turistidyll Ekenäs, teg man länge. Sture Lindholm beskriver sakligt den humanitära katastrofen där tiotusen »röda« internerades och misshandlades. Tretusen man dog på några månader av svält och sjukdom. De begravdes i Finlands största massgrav. Lindholm har också skrivit om Dragsvik på 1920-talet, i boken Ekenäs universitet.

Gustaf Mannerheim: Aristokrat i vadmal

av Henrik Meinander (2017)

Edith Södergran: Stjärnfångerskan

av Agneta Rahikainen (2023)

Fascist eller folkhjälte – vem var Mannerheim? Historieprofessor Henrik Meinander tecknar ett nyanserat porträtt av en komplex krigare. I trettio år slogs Mannerheim för ryske tsaren. I kampen mot bolsjevismen var han hård som flinta, i samarbetet med Hitler reserverad. Hans sinne för geopolitik blev Finlands räddning när han slöt en separatfred med Sovjet. Han var ett språkgeni som talade tyska, franska, ryska flytande, till och med mandarin. Men hans finska förblev knackig. Om sitt privatliv slöt han sig, som en mussla.

Trött på allt jolmigt prat om Edith Södergrans blekhet och sjukdom skrev Agneta Rahikainen en avhandling om kampen om bilden av poeten. Stjärnfångerskan är en mycket välskriven bok på samma rön. Här framträder Edith som en självständig kvinna av sin tid. Med Nietzsche och Rudolf Steiner på var sin axel, stegade Edith ut i stjärnsystemen, fortfarande med ett koppel skandinaviska poeter i hälarna. Ingen har ännu förlorat Södergran ur sikte bland galaxerna.

Dragsvik

historia.

Vardagens föränderliga rum

Inga Elgqvist-Saltzman & Katarina Saltzman

En röst för frigörelse

Emma Saltzmans livshistoria

En röst för frigörelse är en händelserik livshistoria och ett stycke viktig kvinnohistoria. Emma Saltzmans liv flätas samman med kvinnornas kamp för finländsk identitet, självständighet och jämlikhet under de dramatiska åren kring sekelskiftet 1900. Inga Elgqvist-Saltzman och Katarina Saltzman berättar insiktsfullt om Emma Saltzman utifrån det hon och hennes dotter skrivit om sina liv.

Naturen och platserna, Hushållet och tingen och Hemma, borta, bortom är resultatet av ett traditionsvetenskapligt projekt om svensk vardagskultur i Finland under 1900-talet. Böckerna ger inblickar i hur man genom olika sätt att agera, känna och tänka skapat meningsfulla sammanhang i vardagen. Serien bygger på ett rikt källmaterial där människor med egna ord berättar om hem i olika sociala miljöer, matminnen, bruksföremål, ny teknik, inredning och tidsfördriv, äktenskap, arbetslöshet, naturupplevelser, jordbruk, resor och migration, och mycket mer.

Zacharias Topelius

Noveller i urval

Utg. Jörgen Scholz & Anna Movall

Topelius noveller skildrar mörka familjehemligheter, förväxlingar och spökerier, men också glada picknickar med punschdränkta studenter och hisnande färder där resenärerna jagas av vargar. Topelius började sin karriär som redaktör för Helsingfors Tidningar som han lyckades göra omåttligt populär, och följetongerna var ett viktigt inslag.

HITTA DIN NÄSTA LÄSUPPLEVELSE HOS SCHILDTS & SÖDERSTRÖMS

PETTER SANDELIN Skott

En förtrollande berättelse om förälskelse, spirande och skör, med det brinnande kriget som brutal inramning.

“Petter Sandelins krigsskildring vibrerar av lust och liv.” – Malin Öhman, Svenska Yle

9–12 ÅR

MERETE MAZZARELLA Att lära sig falla

När Merete Mazzarella började studera fick hon omedelbart lära sig att det betraktades som pinsamt och naivt att säga att man älskar att läsa. Att lära sig falla är en upprättelse för den lustfyllda läsningen, för läsningen som en kroppens och känslornas erfarenhet.

THOMAS LUNDIN

Tjo, hopp och kärlek

– Om maten, mammorna och mig

Historier om Thomas Lundins liv varvat med skatter ur hans receptsamling.

”Receptsamlingen är gedigen och läsaren kommer att hitta nya favoriter till middagsbordet.”

– Emilia Djurberg Kvilén, BTJ

MALIN KLINGENBERG

Slättens systrar

”Jag slukar ungdomsboken Slättens systrar i ett svep.” – Lotta Green, Svenska Yle

”Hatten av, tammetusan!” – Yvonne Granqvist, Österbottens tidning

MARCUS ROSENLUND

Den underjordiska boken

Vad finns under marken vi går på? Följ med vetenskapsjournalisten Marcus Rosenlund på en spännande resa till den dolda världen under oss, genom grottor, gruvor och katakomber.

Från: Balsam Karam Till: Polyphemos i "Polyfem förvandlad" av Willy Kyrklund

”

Kära Polyphemos,

Det är oktober i en obegriplig värld och jag har just klivit ur duschen för tredje gången i dag. Jag låter det heta vattnet svepa över mig, tvålar in mig enbart för dofternas skull och är klar först när det bränner. Det är värmen och inte renheten jag vill åt. Efteråt är jag skarp i huvudet och slapp i kroppen, närmare mig själv.

Det är också under det rinnande vattnet som jag tänker så som jag föreställer mig att folk på promenader gör, tillåtande och utforskande.

I dag tänkte jag på dig, Polyphemos, och på Kärleken och Barnen.

Sist du skrev stod du ännu på klippan och slängde stenar åt Ingen.

Du väntade på Kärleken, och när hon inte kom väntade du än mer envetet, ensam och lika blånande som den blånande klippan. Du ville att den »rätta vinden« skulle svepa in och att »en storm, söt som honung« skulle vräka den villfarne upp i din famn.

”Henne hade du kunnat kämpa och sjunga för.”

Du ville bli älskad, Polyphemos, och övertygelsen med vilken du trodde dig förtjäna kärlek berörde mig. Kan man förtjäna kärlek?

Klipporna är kalla och vassa, den som sitter där fryser. På stranden nedanför leker ett Barn. Jag vet att hon är död, Polyphemos, och att inget av henne eller de tiotusentals andra Barnen återstår annat än i minnet, men för mitt inre öga springer hon ännu barfota i randig klänning, in och ut ur havet, tittar ibland upp mot dina klippor, omedveten om att du är där.

Ser du henne, Polyphemos?

Henne hade du kunnat älska.

Henne hade du kunnat kämpa och sjunga för.

Ett litet tag, i duschen under det strilande vattnet, kom jag att tänka på Kärleken som inte älskar mig tillbaka. Jag tog på mig själv, ville stanna kvar i känslan, insistera på att jag var förtjänt. Men så fungerar inte Kärleken, Polyphemos. Kärleken är ett verb, ett evigt görande. Bortanför görandet finns det enbart som minne eller tanke, en föreställning.

Och därför, kära vän, vill jag råda dig att samla dina stenar så som du skulle samla dina Barn. Sluta vänta på den som inte kommer. Älska i stället dem som redan anlänt till din strand.

Balsam Karam är född i Teheran och uppvuxen i Stockholm. Hon har gett ut två romaner: Händelsehorisonten och Singulariteten. Den finlandssvenska författaren Willy Kyrklund (1921–2009) är en av hennes största inspirationskällor.

perspektiv | världens lyckligaste minoritet?

De LYCKLIGASTE av de lyckliga

vad kan finland lära sverige om lycka?

De tusen sjöarnas land är utsett till världens

lyckligaste – för sjunde året i rad. Men det finns en grupp som är ännu lyckligare än finnarna i allmänhet, nämligen finlandssvenskarna. Hur kommer det sig?

av peter hammarbäck illustration sanna mander

den 20 mars 2024 vallfärdade finländarna ut på gatorna. Mangrant begav de sig till närmsta torg för att bada i städernas tjusigaste fontäner. Soldater lyfte sina fästmör och snurrade runt dem i passionerade kyssar.

Försäljare delade ut gratis ballonger till leende barn som bockade och neg. Lordi gjorde comeback och spelade på Senatstorget i Helsingfors framför tiotusentals galna fans som viftade med blåvita flaggor. Ty det var den FNsanktionerade dagen International Day of Happiness och De tusen sjöarnas land hade anledning att fira ännu en gång, då det just konstaterats att de vunnit titeln Världens lyckligaste land – för sjunde året i rad –  en bragd så stor att inte ens general Mannerheim klarade av den.

Eller, det där om folkfest, Lordi och ballonger stämmer inte, sannolikt togs nyheten om att Finland återigen är världens lyckligaste nation emot med en axelryckning, möjligen ett kort skrockande, av de flesta finländare, som sedan fortsatte leva sina liv i en mer stillsam form av lycka. Att Finland placerat sig överst på World Values Surveys lista sju år i rad är en aning svårbegripligt för alla oss som fördomsfullt tänker på

grannen i öst som en något mörkare och mer pirogkompatibel version av Sverige. Ljuger finnarna?

Menar de något annat när de säger lycka? Missförstår de frågan, tror de att det handlar om hockey? Nej, forskarna på World Values Survey är resoluta i sina svar: De har intervjuat över 100 000 människor i 143 länder och konstaterar att Finland med sin sammanvägda lyckopoäng på 7,74 av maximala 10 är lyckligast i världen. Därmed bastu. Men det finns en grupp som är ännu lyckligare än finländare i allmänhet: finlandssvenskarna. När European Values Survey tittade närmare på grupper inom landet kunde de nämligen konstatera att finlandssvenskar är snäppet lyckligare än finnar i allmänhet. Det borde rimligen göra dem till världens lyckligaste minoritet.

allra, allra lyckligast inom världens lyckligaste minoritet är komikern och författaren Josefin Sonck. Eller, okej kanske inte hon personligen, men eftersom hon delvis växte upp på Åland får hon symbolisera de överlyckliga öborna mitt i Östersjön. Ålänningar är nämligen lyckligast inom den finlandssvenska gruppen, ➸

bor Josefin Sonck i Stockholm, kanske kände hon sig överflödig som komiker på Åland. Att sälja skratt på lyckliga Åland är som att saluföra is på Grönland.

Det är inte första gången Josefin Sonck får frågor om det där med lycka:

–  Jag har skojat om det på scen många gånger.

josefin sonck har hällt in sin lycka, eller i alla fall sin humor, i en roman som heter Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren. Den är en träffsäker och rolig samtidsskildring någonstans mellan Sex and the city och Curb your enthusiasm, och hon är långt ifrån ensam i att som finlandssvensk skriva roliga böcker: Ellen Strömberg bör nämnas i sammanhanget, likaså Alfred Backa. Alfred är komikern från Österbotten som gjort succé på Instagram med sin politiska satir, men som också skrivit den veritabla skrattfesten Överlevnadshandbok för finlandssvenskar Boken är en slags exposé där Alfred färdas genom olika områden i Svenskfinland och söker svar på … ja, kanske inte på något särskilt egentligen, han reser mest runt och kollar hur det är på olika platser, men det är en oerhört kul bok full av träffsäkra oneliners om det finlandssvenska kynnet. Vi når honom på en omotiverat skrapig telefonlinje från hans hem i Vasa, Österbotten (där bara 22 procent är mycket lyckliga).

topp tre lyckliga länder

Finland (7.741*)

Danmark (7.583)

Island (7.525)

*Lyckan bedöms

i resultatet på en skala där

10.0 är max.

Ju närmare 10 desto lyckligare.

Minst lyckliga är befolkningen i Afghanistan.

Sverige hamnar på fjärde plats.

Folk tycker ju att det låter roligt, »Haha, de intervjuar säkert bara Mark Levengood.« Men forskarna som gör den här undersökningen har kollat på de underliggande motiven till att finnar är lyckliga och det handlar om att vi har mycket lägre förväntningar på livet än vad svenskar, danskar och norrmän har. Hon resonerar vidare om att det inte är många generationer sedan Finland var i krig och att det sannolikt har satt sina spår i någon sorts folksjäl.

– Om man inte har så högt ställda krav på livet, är det nog lättare att uppleva sig som lyckligare.

Hur märks det på gatorna i Finland, att folk är så … lyckliga?

– Haha, det är svårt att svara på, det lyser väl inte direkt i ögonen på alla du möter i Finland. Men okej, på Åland när jag växte upp, där var det ju mycket turism på somrarna. Jag gick förbi en camping ibland, och då kunde man direkt se på tälten om det var svenskar eller finnar som bodde där. Svenskarna hade förtält på förtält, lyxiga madrasser, fina stolar och utemöbler och staket. Finnarna hade det mycket mer spartanskt: de hade ett billigt tält, några skrangliga stolar och satt och grillade korv på en engångsgrill. Men det var som att finnarna bara njöt av lugnet, de höll tyst och åt korv. Det var alltid mycket mer liv och drama kring svenskarnas tält. Det kanske säger något om skillnaden?

– Lyckan? Den ligger nog inte i folksjälen, det tror jag inte. Det är nog så enkelt som att vi har lyckats ganska bra med nationsbyggandet och välfärdsbyggandet. Vi är inte helt igenom korrupta, har inte så mycket brottslighet. Jag brukar ganska ofta lämna min cykel olåst på gatan för jag upplever att det är ganska säkert att göra så. Cykeln blir stulen då och då, det händer, men det rubbar inte min känsla av att cykeln antagligen inte kommer att bli stulen, så jag fortsätter att lämna den olåst. Forskarna menar att just finlandssvenskar är extra lyckliga, bland de lyckliga finnarna. Känner du igen dig i det?

– Jo, på sätt och vis. Det finns kanske någonting i språket tror jag, svenska språket är i sin utformning gladare än finskan. Om man beskriver något på svenska så är det ofta »Nej men vad trevligt och mysigt och kul!« Det där finns inte riktigt på finska. Ordet de använder allra mest i finska reklamer är aito, som betyder äkta. Äkta tvättmedel, äkta knäckebröd. Det säger något om hur man beskriver saker, när äkta är det finaste och bästa man kan komma på att använda i en reklam. Så finlandssvenskar kanske blir lyckligare på grund av språket? Sedan hjälper det ju att vi är mycket rikare också. Nog finns det säkert hemlösa finlandssvenskar men jag har då aldrig sett några. Det är lättare på något vis. Visst är vi en minoritet, men man kan inte kalla oss en utsatt minoritet. Upplever du det som viktigt för finlandssvenskar att vara roliga, viktigare än för andra grupper?

osefin sonck.

»Vi är nog inte så smarta heller, det kommer inga stora genier härifrån.«

– Jo, det kan ligga något i det. Extra mycket här i Österbotten tror jag. Det bästa man kan vara här är rolig, tycker jag nog. Jag tror inte humor värderas på samma sätt längre söderut.

Varför är det så?

– Jag tror att vi har ganska tråkigt här. Det är kalla vintrar, platt landskap. Det finns inget extremt och vi måste ju roa oss på något sätt. Vi är nog inte så smarta heller, det kommer inga stora genier härifrån. Så vi försöker vara roliga.

Kan du beskriva den typiskt finlandssvenska humorn?

– Väldigt mycket självdistans, att tala illa om sig själva. Det är den bästa humorn om du frågar mig. Kanske är det en försvarsmekanism hos en grupp som ansetts privilegierad. Är du lycklig?

– Ja, jo. Alltså, som finländare är i gemen. Det finns en stabilitet i att ha en familj och så. Jag sitter på Instagram nu för tiden och får bekräftelse den vägen, i stället för att skapa humor i tv-program eller för den delen att skriva böcker, för det blir man ju inte så lycklig av. Inte?

Det är speciellt när en representant för det lyckligaste folkslaget i världen, på en fråga om lycka, börjar prata om döden inom 30 sekunder. Något känns fel. Men Andrea Svanbäck fortsätter:

– Det är i den där krassheten som lyckan finns, och kanske också humorn. Det handlar mycket om sanning, om att bara krasst konstatera hur något är. Jag tycker det är sjukt kul när någon står ute i regnet, och bara »Jaha, nu regnar det.«

Stämmer vår idé om att det också skrivs fler roliga böcker på er sida Östersjön?

– Alltså jag var nog lite förvånad, för jag har inte tänkt på det. Men visst finns det en och annan som skriver riktigt roligt. Vi finlandssvenskar har en tendens att hänvisa bakåt och mest prata om döda författare och jag ska försöka undvika det, så jag lyfter gärna fram Rosanna Fellmans senaste diktsamling som ett exempel på en rolig bok. Den heter Det Jakobstad ingen vill ha och är en jättedeppig bok. Men också sjukt rolig!

alfred backa.

okej, så den finska lyckan är kanske det lilla ljus som kommer in i krasshetens sprickor, för att tala med Leonard Cohen. Men när vi nu har dessa representanter för det lyckligaste folket i världen på tråden så var vi ju så illa tvungna att fråga dem om några lyckotips. Hur kan vi svenskar göra för att kanske en vacker dag lyckas slå oss in på åtminstone en pallplats på lyckolistan? Alfred Backas tips är rättframt:

– Stå ut!

– Nej? Eller, visst det händer, de där få tillfällena när man skriver och verkligen får till det så pass att man skrattar själv för att man skrivit något roligt. I den stunden är man både rolig och lycklig.

förutom de roliga författarna finns det en person till som vi vill prata med för att reda ut detta med den finska lyckan, och den finlandssvenska humorn. Andrea Svanbäck är kulturchef på Hufvudstadsbladet och har dessutom arbetat många år inom den finlandssvenska förlagsvärlden. Hon står på en spårvagn i Helsingfors när vi når henne för en intervju. Kan du prata om detta med lyckan offentligt, eller är det känsligt?

– Nej, nog går det bra, jag tror inte någon bryr sig om det direkt.

Okej, så vad är din take, varför är ni så lyckliga i Finland?

– Det har väl konstaterats att det har med de låga förväntningarna att göra. Genast när man förväntar sig framgång blir det svårare att deala med att det inte blir så. Vi har ju det där i oss: krigsberedskap och realism. Vi vet ju att det värsta som kan hända oss människor kommer att hända. Vi kommer alla att dö, liksom.

Josefin Sonck säger nog egentligen samma sak, men hon har en aningen mer drastisk lösning: –Jag brukar ju tänka att ni har för höga krav på livet i Sverige. Ni måste sänka kraven. Det bästa för Sveriges lycka skulle kanske vara att ni krigade lite med Norge, för att sedan förstå hur bra ni har det? Jag ser inte framför mig något blodigt krig, men ändå så att det blir märkbart sämre ett tag, innan det kan bli bättre igen.

peter hammarbäck är journalist och författare till Zoopojken finlands tycks förhållandevis lycklig. Själv skulle han skatta sig som en svag femma på lycko skalan.

blåvit humor Överlevnadshandbok för finlandssvenskar av Alfred Backa En ljusskygg professor på resa genom Svenskfinland, på jakt efter en minoritets sanna väsen.

Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren av Josefin Sonck Klara har otaliga problem. Men det vägs upp av hennes livliga fantasi. Som nu fäst sig vid en stadgad medieman.

Lars Sund är aktuell med romanen

Prinsessan av Vasa.

Möt

en förfärligt pratsam men

ganska trevlig äldre herre som älskar fågelskådning.

av jonas eklöf foto linus lindholm

Rakt på sak: Lars Sund

Hur skulle du beskriva dig själv?

–En ganska trevlig äldre herre.

Vilket vägval i livet har format dig mest?

–Migration. Jag har migrerat två gånger – som sjuåring till USA för hemskt länge sedan och som vuxen till Sverige för drygt 40 år sedan.

Vad skulle du ha gjort om du inte vore författare?

–Kanske hade jag varit biolog och studerat skärgårdens och kustens fåglar. Min doktorsavhandling hade haft titeln

Migration Patterns of Arctic Tern, Sterna paradisaea, in the Gulf of Bothnia. Vad uppskattar du mest hos en vän?

–Ärlighet, tror jag.

Vilken person har betytt mest för dig?

–Min hustru.

Vad gör du helst en ledig dag?

–Fågelskådar.

Vad är din bild av lycka?

–Att fågelskåda.

Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?

–Min förfärliga pratsamhet.

Vad betraktar du som din största olycka?

–Att inte kunna fågelskåda.

Vad skulle du göra om du vann 20 miljoner kronor?

–Egoisten i mig skulle köpa en bättre begagnad Swan 36 (segelbåt som tillverkas i Jakobstad). Men tyvärr är det väl nog för sent för mig att börja segla igen, så jag skulle kanske investera pengarna i en stiftelse, där avkastningen skulle gå till unga klimataktivister och bevarande av våtmarker.

Vilken är din största kulturupplevelse?

–Det är nog mitt besök på Pergamonmuseet i Berlin för vid det här laget ganska många år sedan. Mötet med museets antika grekiska och romerska konst blev nog det närmaste en religiös uppenbarelse jag kommit.

Vad ångrar du mest?

–Det vet jag faktiskt inte – jag brukar inte ångra saker.

Bästa klimattips?

–Låt bli att flyga om det inte är absolut nödvändigt. Ät mindre kött. Flyg och mat utgör för de flesta av oss den största klimatbelastningen.

När gråter du?

–Jag minns inte när jag gjorde det senast.

Vad skrattar du åt?

–Klassisk filmkomik. Allt från Helan och Halvan till Mel Brooks. Pang i bygget tycker jag fortfarande är rolig. Vilken är din viktigaste drivkraft?

–Berättarlusten tror jag.

Vad skulle du vilja hälsa statsministern?

–Ta itu med klimatkrisen! Hälsningen går till såväl Ulf Kristersson i Sverige som Petteri Orpo i Finland. Vilken talang skulle du helst vilja ha?

–Musikalitet. När jag försöker sjunga börjar det regna, eftersom änglarna gråter. Hur kan du tänka dig att dö?

–Snabbt och smärtfritt, tack.

Vad är ditt motto?

–Jag har tyvärr aldrig haft ett motto. Förstår inte riktigt vitsen med det. &

Kammarmusik & Korv-Görans

»Jävla Jakobstad. Lilla Stockholm. Satans råtthål … «

Vi reste till den anrika tobakssmåstaden för att ta reda

på vad det är som upprör, förskräcker och förför.

av sofie stara

Kammarmusikfestivalen Rusk

I Schaumansalen i Campus Allegro, en högklassig konsertsal man inte skulle tro kunde finnas i en så liten stad, kan man årligen i mörkaste november uppleva konserter med internationella artister i kombination med olika konstformer. Temat 2024 är »Längtans skönhet« och årets tonsättare är svenska kompositören och violinisten Emmy Lindström.

Finland

Lars Sund Först ut med att beskriva Jakobstad som »ett satans råtthål« var Lars Sund, i sin debut Natten är ännu ung från 1975. Sedan debuten har Sund flyttat till Sverige, blivit klimatengagerad och skrivit en massa böcker men inte glömt sin hemstad. I sin Jakobstadstrilogi Prinsessan ) tar han ett episkt grepp om

Rosanna Fellman

I Rosanna Fellmans diktsamling

Det Jakobstad ingen vill ha beskrivs ett inte så idylliskt Jakobstad. Fellman skriver poesi rakt ur hjärtat, både samhällskritisk och sörjande, väldigt arg och rolig. Om att växa upp som scout, att vara underlig och mobbad, omgiven av våld, religion, alkohol och droger. En av Finlands just nu mest intressanta estradpoeter.

foto: jennifer granqvist

"Försöker köra till populära matbutiken men grupperna med trettonåringarna utanför påminner för mycket om det jag en gång var rädd för nyfunnet socialt kapital kan aldrig betala bort vem man en gång var."

Tammerfors

Åbo

Jakobsstad

Helsingfors

Industri och idyll

Vill man uppleva det idylliska och det gamla industriella Jakobstad samtidigt ska man gå mot Strengbergs, som var en tobaksfabrik från 1762 till 1998. Ett tag var det stadens största arbetsgivare, och på fabriken finns ett av Jakobstads landmärken, tornet med den största klockan i Norden. Här finns också ett tobaksmuseum.

Bakom den gamla fabriksbyggnaden ligger stadsdelen Skata, eller Norrmalm, där många av fabriksarbetarna bodde. I dag är Skata ett populärt bostadsområde och ett av Finlands största trähus-

områden. Idyllen består också av caféet Skorpan, den pyttelilla butiken Marmeladkompaniet och restaurangen Station 23 i det ståtliga Brandkårshuset, där även jazzkonserter brukar äga rum. Därutöver är stan full av loppisar och antikvitetsbutiker.

Fäboda

Den unika naturen? Den finns till exempel i Fäboda, en mil från centrum dit man kör bil, cyklar eller åker buss längs en slingrig väg. Långa sandstränder, mjukt rundade klippor att se solnedgången från, stora gröna skogar att vandra i utan att möta någon. Här andas Jakobstadsborna djupare och lugnare, här vilar vår själ.

Quynh Tran

Quynh Tran, som belönades med Borås Tidnings debutantpris för sin debutroman Skugga och svalka 2022, växte upp i Jakobstad men arbetar numera som psykolog i Malmö. Boken skildrar en vietnamesisk familj i Jakobstad och berättar om såväl kärlek och välvilja som utanförskap.

bjuder det arktiska museet på.

Ellen Strömberg Författaren Ellen Strömberg bor och skriver i Jakobstad. 2023 fick hon Augustpriset för ungdomsromanen Vi ska ju bara cykla förbi I hennes senaste bok, Ingen början inget slut, utforskas tonår och sorg, jungfrudanser och magisk realism i skärgården utanför Jakobstad. vi läser: finlandssvensk

Mat

Inne i centrum finns en mängd restauranger, som också reflekterar hur mångkulturellt Jakobstad är; Finlands enda ukrainska restaurang, Lilla Ukraina, indiska Delhi House, afghanska Kabulistan och flera vietnamesiska ställen, bland annat. Och så förstås den legendariska grillen Korv-Görans, som serverat flottigt käk och sammanfört såväl par som bråkstakar under sena nätter sedan 1973.

Nanoq

Det arktiska museet Nanoq blev det första museet i Norden och Europa som förevisar Arktis och Antarktis när det invigdes 1991, och är i dag ett arktiskt kulturcentrum. Huvudbyggnaden liknar ett torvhus, inne i det finns en museisal. Vidare finns här ett tjugotal små stugor uppbyggda av eldsjälen Pentti Kronqvist som grundade Nanoq, en rökbastu, ett galleri, en kyrka, en naturstig och en kommandoplats som berättar om finska vinterkriget. Allt bildar en mycket speciell helhet, mitt i skogen.

En mycket speciell helhet

foto:jennifer granqvist

Välkommen till Skatan! foto:

»Såren måste inte blöda hela tiden«

Vad gör man egentligen av ett 100 år gammalt hat?

sirpa kähkönen försöker formulera ett svar.

berättat för annina rabe foto marica rosengård

Mina morföräldrar tog hand om mig mycket när jag var liten, och jag lyssnade på deras historier. De var väldigt skadade av det finska inbördeskriget 1918 och Finlands historia av politisk radikalism. Som liten flicka förstod jag intuitivt att det hade varit tragiskt bara genom att iaktta deras kroppsliga reaktioner på saker. Morfar var radikal kommunist och politisk fånge på 30-talet, när samhället var väldigt polariserat. Och mormor var brännmärkt av att vara en opolitisk människa som älskade en politisk och radikal man. Mycket av det de berättade handlade om mentala sår och ärr. De hade levt åtskilda länge under tiden då morfar satt i fängelse. Mormor var traumatiserad av kriget, när finska städer bombades

och hon hade små barn. Hon var ständigt rädd för att bli fattig och utan bröd. Det där är kanske svårt att förstå i Sverige, ni har varit så mycket rikare, men det har ju funnits fattiga områden i Sverige också. Immateriella saker som man ärver ned från tidigare generationer är en väldigt viktig sak för mig att skriva om.

Inbördeskriget har varit ett tungt arv i Finland.

Det tog lång tid innan förlorarnas sida fick

något slags rättighet att tala om sina erfarenheter och sitt liv under och efter kriget. Också den vita, segrande, sidan var på många sätt traumatiserad. Mycket hat har funnits i samhället på grund av dessa nedtystade erfarenheter. Det var först på 60-talet som de här sakerna började granskas i historieskrivningen och i skönlitteraturen. Då var det möjligt att diskutera det på ett fredligt sätt och komma överens om att det som hände var en stor nationell tragedi.

Det är sådant som inbördeskrigets arv och klassamhället som jag har velat behandla i mina böcker. Det är ingen idé att bära ett hundra år gammalt hat inom sig, man måste kunna hitta ett terapeutiskt

sätt att leva vidare. Min senaste bok, 36 urnor, som kommer på svenska i vår, handlar om min mor och hennes ganska tragiska liv. Hon sa att det hade hänt förfärliga saker med hennes pappa och att man inte får glömma bort det, inte förlåta. Men då förs ju bitterheten, hatet och tragedin vidare. För att kunna leva i frid måste man kunna förlåta och glömma. Kanske inte glömma helt, men såren behöver inte blöda hela tiden, om du förstår vad jag menar.

För ett par år sedan skulle jag ha sagt att Finland mentalt är ett helt nytt land och att såren från krigstiden läkts. Men kriget i Ukraina har ändrat det mentala landskapet helt och hållet, och det är förståeligt. Det påminner om alla de här sakerna som präglade föregående generationers liv så väldigt mycket.« &

Med Kuopio-sviten, som kallats »en finsk Mina drömmars stad«, har Sirpa Kähkönen fått många läsare i Sverige. I mars utkommer 36 urnor på svenska.

Samlade boktips Utvalda

favoriter. Kryssa för och ta med till bokhandeln!

på drift

i samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland

redaktör och ansvarig utgivare

Jonas Eklöf art director

Lotta Bergendal bildhanterare

Linda Westin korrektur

Lisen Hönig

besöksadress

Söder Mälarstrand 35 postadress

Box 170 43, 104 62 Stockholm telefon

010-744 24 00

Vi Media AB

vd

Estelle Ejdeholm marknadsansvarig

Susanna Berglid tryck

Stibo, 2024 utgivare

Vi Media AB omslagsfoto

Cata Portin

Mejla oss

ris eller ros? hör av dig: red@vilaser.se

P.S. Alla tidigare utgåvor går att läsa gratis på www.sls.fi/sv/vilaser

produceras av vi läser i samarbete med svenska litteratursällskapet i finland

noterat

❤ Ingen början inget slut av Ellen Strömberg (Raben & Sjögren 2024)

❤ En röst för frigörelse av Inga Elgqvist-Saltzman och Katarina Saltzman (Appell 2024)

❤ Fakta om Finland av Erlend Loe (Alfabeta 2002)

£ Tove Jansson: Paradiset av Heli Harni m fl (Förlaget 2024)

❤ Mardrömmar av Kirsi Kanerva och Kaarina Koski (Appell 2024)

£ Tsarens censor av Niklas Bennwik (Litorale 2024)

merete mazzarella

❤ Att lära sig falla: Om kärlek och andra känslor av Merete Mazzarella (Schildts & Söderströms 2024)

❤ Den violetta timmen av Merete Mazzarella (Schildts & Söderströms 2022)

£ Skulle vi alla kunna samsas? av Merete Mazzarella (Schildts & Söderströms 2020)

❤ Hem från festen av Merete Mazzarella (Saga Egmont 1992)

Merete väljer:

❤ Krig och fred av Leo Tolstoj (Lind och Co 2017)

❤ Liv och öde av Vasilij Grossman (Historiska Media 2008)

❤ Wolf Hall av Hilary Mantel (Weyler 2020)

£ För mycket lycka av Alice Munro (Atlas 2018)

£ Tidstillflykt av Georgi Gospodinov (Ersatz 2024)

tecken i tiden

❤ Sent i november av Tove Jansson (Förlaget M 2019)

❤ Kometen kommer av Tove Jansson (Förlaget M 2019)

bokhyllan

£ Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren (Rabén & Sjögren 1964)

❤ Där vägarna möts av Tommi Kinnunen (Norstedts 2017)

reportage

£ När farmor flög av Annika Sandelin och Jenny Lucander (Förlaget M 2022)

❤ Rafsa Vildpäls av Lena Frölander-Ulf (Förlaget M 2023)

£ Chop Chop av Linda Bondestam (Förlaget M 2024)

rakt på sak

❤ Prinsessan av Vasa av Lars Sund (Förlaget M 2024)

brevet

❤ Polyfem förvandlad av Willy Kyrklund (Bonniers 2013)

❤ Singulariteten av Balsam Karam (Norstedts 2021)

perspektiv

£ Överlevnadshandbok f ör finlandssvenskar av Alfred Backa (Schildts & Söderströms 2018)

£ Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren av Josefin Sonck (Schildts & Söderströms 2020)

❤ Det Jakobstad ingen vill ha av Rosanna Fellman (Förlaget M 2024)

❤ Adressaten okänd av Vivica Bandler (Norstedts 1992)

£ Natten är ännu ung av Lars Sund (Scriptum 2015)

£ Skugga och svalka av Quynh Tran (Norstedts 2021)

ulrika knutsons tips

❤ Jag lever av Hagar Olsson (Schildts förlag 1948)

£ Rapport från Berlin av Jörn Donner (Söderströms 1958)

❤ Människan som skalv av Christer Kihlman (Söderströms 1971)

£ Myten om framsteget av Georg Henrik von Wright (Bonnier Alba 1993)

£ Sibirien: Ett självporträtt med vingar av Ulla-Lena Lundberg (Söderströms 1993)

❤ Efter 30 000 sidor av Thomas Warburton (Söderströms 2003)

£ När vi spelade Afrikas stjärna av Merete Mazzarella (Söderströms 2008)

£ Fånglägerhelvetet Dragsvik av Sture Lindholm (Schildts & Söderströms 2017)

❤ Gustaf Mannerheim: Aristokrat i vadmal av Henrik Meinander (Schildts & Söderströms 2017)

❤ Edith Södergran: Stjärnfångerskan av Agneta Rahikainen (Svenska litteratursällskapet i Finland, 2023)

divanen

❤ Brudar i svart av Sirpa Kähkönen (Lind & Co 2021)

£ 36 urnor av Sirpa Kähkönen (Lind & Co 2025)

Posttidning B

Vi Media AB, c/o Pressdata, Box 610, 832 23 Frösön

25.10.2024

–6.4.2025