©sara Mackey kristofer Folkhammar debuterade med romanen Isak & Billy 2011 och gav ut diktboken När han kysste mig förlorade jag allt 2012. Folkhammar är bland annat verksam som litteraturkritiker.
M agi st e r l e ka r n a
Den strikte Magistern har i sina erotiska lekar hittat ett sätt att vara sig själv. Hans älskare är den förtrollande eleven Charles – killen som alla vill ha. Men en gåtfull inristning i dörren till Magisterns arbetsrum vid skolårets start gör att hans ordnade tillvaro rämnar. I tomrummet som uppstår dras han till Hyenorna, pojkkvartetten som alltid är tillsammans. Tim och Fred. Paul och Noak. De är i sin tur uppslukade av uttagningarna till Sångtåget, och att få ingå i det praktfulla följe som i december inför allas ögon ska tåga genom skolan. Stor dramatik, vänskap, rivalitet, sex och sång: det är hösttermin på Läroverket.
Kristofer Folkhammar
»Om han har rätt i sina misstankar, om det är Charles som ristat in ett stort märke i dörren till Magisterns arbetsrum, så är det en upptrappning…«
rOMan
Magister lekarna
»Sångtåget i december. Under uttagningarna gråter alltid någon. Några äldre killar som aldrig riktigt lämnar skolan ordnar listor, upprop, utprovning av vit kråsskjorta och grov, svart, åtsittande finbyxa som går upp lite i stjärten. Och under några vackra oktoberdagar när de första gula löven täcks av frostrosor, anstränger sig ett femtiotal killar för att erhålla en av de arton platserna i följet som med levande ljus ska glida genom korridorerna, in i Aulan, inför alla ögon.«
Kristofer Folkhammar
ISBN 978-91-27-14450-7
9 789127 144507
NOK_MAGISTERLEKARNA_150615_OMSLAG.indd 1-5
2015-07-03 10:11
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 2
2015-07-01 13:40:27
Om han har rätt i sina misstankar, om det är Charles som ristat in ett stort märke i dörren till Magisterns arbetsrum, så är det en upptrappning. Det är i så fall första gången som Charles rackartyg gör bestående skada. Charleskillen. Magistern blir yr av flimrande åtrå av att tänka på den förtrollande Charles. Ungherren som svävar fram i korridorerna. Med träningsbagen slängd över axeln. Med den blåglansiga jackan uppknäppt och stora, varma händer. Med öppet, strålande ansikte. De andra killarna vänder sig om efter honom. Magistern har sett det flera gånger, hur det ur klungor av fnittrande tonårsgrabbar bryter sig ut en ivrig aspirant med en blick av tillförsikt, som med alltför raska steg och alltför angenäm stämma skyndar efter: ”Cha-aa-arles... ähum... vet du... alltså... Vet du om du ska på festen i Parkeringsdalen på lördag?” Magistern har sett hur Charles konungalikt ler mot sina beundrare. Hur han noggrant, och aldrig med för-
9
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 9
2015-07-01 13:40:27
våning, hälsar på dem: ”Hej Kevin”, eller: ”Hej Matthew”, eller: ”Hej Tim”, innan han förklarar att han tyvärr har planerat annat, men ska försöka, absolut, Parkeringsdalen, yes: ”Hoppas vi ses där i så fall.” Charles värnar om avståndet som är förutsättningen för det här begäret, när han svävar vidare, och aspiranten på sina kvicka fötter och med uppspärrade ögon återvänder till sin klunga, väsande stora: ”HERREGUD, HERREGUD, HERREGUD!” Och Magistern måste älska Charles ännu mer. Trofén, skatten, den ointaglige drömprinsen som mellan Magisterns händer förvandlas till ett riktigt litet fnask. Magisterlekarna går ut på att Charles ska bryta mot regler. Att han ska hitta på ofog som Magistern blir tvungen att bestraffa honom för. Magistern har fått honom att tvätta bort klotter av olika slag, djupt svankande några timmar efter skoldagens slut. Han har fått honom att upprepa svordomarna han stört lektionerna med, tiotals gånger, gurglandes, med Magisterns erigerade kön i halsen. Magistern har fått honom att be om nåd. Charles har sällan gjort fel i sitt liv. Han har aldrig behövt göra fel och därför aldrig sett poängen med att inte göra rätt. Men det var innan han lärde känna 10
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 10
2015-07-01 13:40:27
denna lärare i livskunskap. Lekarna med Magistern är både en skyddad verkstad och något värre än vanliga pojkstreck. Och kanske vill Charles komma vidare. Tänja. Utforska vart dessa lekar kan föra honom. Det är lättare att tvätta bort klotter med såpa och vatten än att fila bort ett jack, djupt inristat i en trädörr. Vad har han använt? En kniv såklart. Skulle den gå att använda som straff i en lek? Oj! Håller Magistern på att tappa kontrollen? Om det nu är Charles som har gjort det. Det måste vara Charles som har gjort det. Jacket sitter till vänster, precis under det mattblästrade glasfönstret. Ett kort, hackigt vågmönster som siktar mot handtaget. Magistern öppnar den märkta dörren och när den går igen bakom honom hör han låskolven klicka och glasfönstret skallra till. Han kommer in i sitt arbetsrum. Sin avskilda grotta av mörka möbler och sandfärgat ljus. Ett avskalat näste med ett dignande skrivbord. Han drar med handen över de neddragna persiennerna innan han drar upp dem med ett ritsch. Ser ut över skolgårdens välkända exteriör. Trappan till entrén. Den låga, långsmala simhallsbyggnaden. De blodröda jätteblommorna längs de citrongula väggarna och skolgårdsgränsen. Det övergivna, svarta trädet i mitten. Grå, tung himmel över. Det är som om den är på väg att sjunka ner över skolan.
11
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 11
2015-07-01 13:40:27
Han anar sin siluett i fönsterglaset. En porös, välklädd tvilling. Ser sin hals i reflektionen. Dröjer kvar med blicken på sig själv. Rör försiktigt vid det märke i huden som sticker upp strax ovanför skjortkragen, och som fortsätter i ett kort, hackigt vågmönster över nyckelbenet, ner mot bröstet. Till formen identiskt med märket som ristats i dörren. Han stryker över ärret. Ser hur ljuset faller över det i spegelbilden. Stryker över den buktande resten av förgånget på halsen. Smeker det. Smeker att han medvetet sökte sig till Läroverket, denna säkra plats för en ny generation. Smeker att han vigt sitt arbetsliv åt att förmedla kunskap, de övergripande linjerna, de historiska berättelserna – vad som har hänt och att man inte kan vara säker på vad som har hänt. Smeker hur kroppen rör sig genom sin omvärld och att omvärlden rör sig genom kroppen. Smeker hur han stöttar eleverna ut i livet. Gör dem skarpa och ödmjuka. Inmundigar överordningen som stöttandet innebär. Han behöver det. Behöver magisterfigurer. När han arbetar och när han älskar. Behöver avtal. Behöver språk. Det är så han blir fri. Terminsstart. Han packar upp mappar med stenciler och instuderingsuppgifter ur sin sobra portfölj, och klatschar frukterna av sitt noggranna förberedelse 12
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 12
2015-07-01 13:40:27
arbete mot skrivbordet. En för varje klass han undervisar. Mapparna i rött, gult, grönt och lila bryter mot de mörka möblerna och rummets dassiga blekhet, sjunger mot de stängda bokskåpen. Han lägger ut dem i en solfjäder framför sig, men slår ihop dem till en bunt när det knackar på dörren. Det är bara Frank. ”Fasen alltså... Vilka skitungar”, säger Frank hest och sakta, och ställer sig bredbent med knutna nävar på skrivbordet. Gör helt kort en armhävning och pustar. ”Förlåt?” ”Ja... Inte så roligt att få dörren vandaliserad. Ingen rolig start på höstterminen. Jävla skitungar.” Frank harklar sig och Magistern tänker på hur klumpigt, spräckligt slem rör sig inuti Franks kraftiga hals. På insidan av hans prydlighet. Han bär en lavendellila linneskjorta som tätt följer hans muskulösa axlar. Den milda färgen kontrasterar mot hans runda, av skäggstubb grova ansikte. Hans kläder är alltid såhär, propra men enkla. Han arbetar med administration på Läroverket. Han är dödligt förälskad i Magistern. ”Ptja...”, Magistern ändrar ställning i stolen och försöker se ut som om han funderar. Han längtar efter Charles varma kropp. ”Det är ju högst beklagligt, ett sådant här... upptåg, men jag känner att jag vill lägga energin på annat. Det här... klottret, eller vad man ska 13
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 13
2015-07-01 13:40:27
kalla det, det bekommer mig inte nämnvärt.” Frank har ett jordnära lugn omkring sig, en maskulin, lättfattlig kraft som attraherar många. ”Okej... okej. Du vet var jag finns om du behöver snacka eller så. Eller bara ta en öl.” ”Absolut. Tack, Frank, det betyder mycket. Men nu ser vi framåt. Man får välja sina strider med de där... hormonstinna små monstren!” Magistern ler så rått han kan. Han vet hur oemotståndlig han är för kollegorna när han kläcker ur sig grovheter. ”Du är verkligen helt sanslös”, skrattar Frank och går ut till sitt sekreterarskrivbord. ”Helt outrageous.” Magistern blir ensam med sitt värv. Med sina högar på skrivbordet. Känner åter på ärret, pressar fingrarna in under skjortkragen för att känna hela den lätt buktande vävnaden. Den blir aldrig helt jämn mot den omkringliggande huden. Han ställer sig vid fönstret igen och tittar ut. Det har börjat dyka upp elever. De rör sig förutsägbart över grusplanen nedanför honom. Grupperar sig i gäng på trappan och på bänkar. Jackorna i valkad ull med plastiga skinnärmar och lagnamn på ryggen. Bambikillarna med jättesmil och tummarna innanför ryggsäcksremmarna. Cigaretthårdingarna som aldrig går på några lektioner. De blodröda blommorna som hägnar
14
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 14
2015-07-01 13:40:27
in dem alla. Ett taktfast mönster av söta återseenden, salta drömmar, fria killar. Han söker av gården på jakt efter den blåglansiga jackan. Han ser inte till Charles. Var kan han hålla hus? Han måste ju ha varit här tidigt i morse för att hinna rista i dörren. Istället får Magistern syn på en grupp om fyra andra killar, två par, som skiljer ut sig. De träder fram ur myllret som vore de försedda med extra tjocka konturer. De har omgärdats av en särskild glans ända sedan Magistern la märke till dem första gången. En extra mättad färgskala. Deras kläder blänker. Deras hår blänker. Och den säregna glansen som samtidigt andas en blasé ledighet rubbar något i Magistern. Fyra kaxiga jokrar. Fyra vackra killar som hånglar under trädet, och det är deras vardag. De har andra förutsättningar, är unga i en annan tid, och Magistern tänker att det bara är att glädjas. Åt befrielsen. Åt avspändheten. Ja, det borde bara vara att glädjas, men något obestämt i ynglingarnas uppenbarelse väcker också ett stråk av vemod i Magistern. Han ser på de fyra. En i gänget lutar sig mot sin pojkväns bylsiga jackbröst i läder. Magistern ser hur han glittrar i ansiktet. Kan ana hans höga skratt. Skrattet fäster i fönsterrutorna, ringer i öronen och i Magisterns huggande hjärta. Det genomträngande flabbet som i slutet av förra terminen fick honom att börja tänka på den vackra kvartetten som Hyenorna. Han 15
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 15
2015-07-01 13:40:27
har varit på väg att använda smeknamnet inför kollegorna flera gånger. Självfallet skulle de tycka att han var briljant, på anständighetens gräns, lite edgy, men han har hållit sig. Han vill behålla sin uppmärksamhet gentemot killarna för sig själv. Han är inte säker på vad hans fascination för dem betyder. Det höga, vassa skrattet. I bakhuvudet på Magistern rullar en naturfilm där de skamlösa, hundlika kattrovdjuren ligger på rygg och viftar med de långa frambenen, blottar sina förvridna könsdelar och låter sig slickas alldeles oblygt.
16
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 16
2015-07-01 13:40:27
Tims skratt får Paul och Noak att styra stegen mot det svarta trädet i mitten. En orangerosa värme sprider sig i brösten när de samfällt skyndar sig över skolgården, fram till platsen där deras vänner står och väntar. Pauls buslockar dansar i hans panna. Noak är redig i keps. Tim lutar sig mot Freds bylsiga jackbröst i läder och tuggar på något. Han brukar påtala hur vansinnigt oral han är. Paul och Noak utstrålar samhörighet denna första dag efter sommarlovet. Det hoppfulla som omger läro verksbyggnaden just nu slukar deras oroliga lynnen under morgonsolen som kikar fram med sina långa strålar bakom tunga moln. Tim tar emot dem värdinnelikt med små pussar eftersom han alltid sätter sig själv i centrum. Paul och Noak pratade om det så sent som igår, hur självupptagen han är och hur har egentligen Fred det med honom? Tim är fantastisk, verkligen, men han vänder
17
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 17
2015-07-01 13:40:27
på skitsaker som Fred gör och inte gör så att det framstår som om Tim blivit förorättad och kränkt. Så får Fred be om förlåtelse. Så får Fred springa efter Tim, vars kläder alltid fladdrar i vinden. Ofta handlar skitsakerna om pengar. Tim är obeveklig i det att hans köp av kläder och parfymer är nödvändigheter, medan han kan få Fred att be om ursäkt för att han köpt öl eller tevespel istället för att spara sina slantar så att de kan hitta på något tillsammans. På något konstigt sätt har Tim alltid pengar. Just nu verkar han ha det bra i alla fall, Fred, under det svarta trädets knotiga grenar med Tim intill sig och sina solkyssta bästisar Paul och Noak precis framför sig. Fred ler skälmskt och har ett helt annat sätt än Tim att tugga tuggummi på, och hans sätt att hälsa med en stor, hård kram som trycker en mot den knarrande läderjackan sänder en stråle av upphetsning genom både Paul och Noak. Hösten ligger framför dem. Klar luft. Ordning och reda i pärmarna. God sikt framåt över prov, arbeten, fester, klädval. Fram till Sångtåget i december. Inget finns ännu bortom det. ”Bara så att vi har alla korten på bordet, boys”, säger Tim när alla har hälsat på varandra. Noak med ett tjutande ”Hej, ååh”, som insisterar på värdet i det som gänget har tillsammans, med sin kepsskärm som en öm, skyddande hand över fraserna. 18
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 18
2015-07-01 13:40:27
”Det är fullständigt givet att vi alla kommer med i Sångtåget om vi bara vill”, fortsätter Tim, ”man får ju anstränga sig lite.” Hans ögon lyser och han hoppar med blicken mellan Paul och Noak, Noak och Paul. Strecken av glitter under hans ögon påminner om snö. ”Kom igen. Ställ upp. Jag har redan övertalat Fred. Snälla. Snälla, snälla, snälla.” Paul och Noak pratade också om detta igår. De viss te att Tim skulle tjata. Paul kände sig orolig. Han pratade med ovanligt säker – och i uppriktighetens namn onaturlig – stämma, om hur han kände sig själv, att han inte skulle kunna förhålla sig avspänt till Sångtåget, att det skulle ge honom mardrömmar, kanske rödprickiga utslag som för något år sedan när han pluggade till ett viktigt historieprov. Noak höll om honom under planscherna i sitt pojkrum och sa att han förstod, och att det var skönt att höra Paul vara så ärlig, både mot Noak och mot sig själv. De var så nära. En närhet som inte går att greppa genom kyssarna, kramarna eller orden. Söt tvåsamhet svepte in dem i en kapsel av trygghet och friktionslöshet. Visst, det kunde vara fint och roligt med uppmärksamhet. Få hela skolans suktande blickar på sig. Klart att de har andra önskningar än att bara ligga med varandra under täcket liksom. Men nej, de skulle inte, ville inte utsätta sig för p ressen, jobbigt att konkurrera, inte minst med varandra. 19
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 19
2015-07-01 13:40:27
Så står Tim framför dem. Mitt i skolgårdens sammelsurium av sen grönska och pulserande längtan efter popularitet. Den jobbiga, oemotståndliga glädjen i honom och i ansiktsglittret som lossnar och blåser över Paul och Noak. De behöver inte utväxla blickar. De vet hur den andre tänker. Det finns en extatisk lättnad i att låta sig besegras. ”Ja men okej, det blir kul, vi kör.” Sångtåget i december. Under uttagningarna gråter alltid någon. Några äldre killar som aldrig riktigt lämnar skolan ordnar listor, upprop, utprovning av vit kråsskjorta och grov, svart, åtsittande finbyxa som går upp lite i stjärten. Och under några vackra oktoberdagar när de första gula löven täcks av frostrosor, anstränger sig ett femtiotal killar för att erhålla en av de arton platserna i följet som med levande ljus ska glida genom korridorerna, in i Aulan, inför alla ögon – ”För att inte tala om alla som inte ens vågar komma till den första uttagningen.” De hoppar plint, deltar i samtalsgrupper, utkämpar omsorgsfullt arrangerade brottningsmatcher och sjunger. De äldre killarna betonar gång på gång att de på inga vis memorerar några resultat, att det blir bäst om de sökande låter lusten styra när de visar vad de går för. ”Vi vet att det är svårt, men försök att inte se det så mycket som en tävling, grabbar”, säger en av de äldre killarna. ”Vi vill ju mest få en känsla för vilka ni är. 20
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 20
2015-07-01 13:40:27
Känna lite på er.” Vid det sista blinkar han. HERREGUD, HERREGUD, HERREGUD. Tim är så lycklig nu. Sprudlar i sitt tunnelseende på det knarrande skolgårdsgruset. Han är bekant med en av killarna som håller i uttagningarna. Han kanske kan få några tips av honom, hur de ska förbereda sig, utan att det räknas som fusk, eller skitsamma om det är fusk. Allt måste vara tillåtet när något är såhär viktigt. ”Projekt!” ropar han och klappar i händerna medan de fyra vännerna går mot skolbyggnaden. Fred håller upp dörren och Tim vänder sig om mot Paul och väser: ”Men alltså ditt hår! Har detta verkligen kommit ut ur ditt huvud?” Han rufsar runt bland Pauls lockar som vuxit sig höga över sommaren, och Paul älskar när han gör sådär. Älskar när något hos honom imponerar så pass på Tim att det bryter igenom den sega hinnan av självupptagenhet. Men idag hade han ju särskilt tänkt på kläderna – är de kanske lite för snygga för att Tim ska säga något? Paul har på sig en klarröd polo, vinröd kofta och chokladbruna byxor. Skärp med diskret guldspänne. Kombinationen gör den klarröda färgen livligare, det bruna och vinröda mustigare, och något inuti Paul brister för att Tim inte kommenterar det. Och när Tim vänder sig om igen, bort från Paul, bort från den minutiöst avvägda färgsammansättning21
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 21
2015-07-01 13:40:27
en, och tar steget in i läroverksbyggnaden, rör Noak vid Pauls hand. Han råkar snudda vid eller rör avsiktligt vid Pauls hand. Han står så nära. Snuddar han eller rör han? Ja, alltså, den översvallande närheten från igår kväll är försvunnen även om Paul och Noak alltid står enade utåt. De har haft en konstig morgon tillsammans. Tryckande och skev – viska för att föräldrarna var hemma, inte spela musik, bajs på kuken. Och den där rörelsen med handen kanske försöker säga något om det, och Paul blir galen av att inte veta exakt vad Noak kan tänkas vilja få sagt. De glider genom det rödmålade vindfånget och kommer in i entréhallen där väggarna täcks av diplom och könsordsklotter. Det luktar strävt av rengöringsmedel. Vaktmästaren säger åt några Cigaretthårdingar att fimpa. Rakt fram från ytterdörrarna hänger ett gigantiskt pappersark med en räv, en björn och en uggla omsorgsfullt tecknade i en välbalanserad komposition, utfört av några killar på Konstlinjen. Björnen i mitten, ugglan till vänster och räven inte fullt lika mycket till höger, och med huvudet in mot björnen. Skolans motto: styrka, klokhet och list i en uppåtpekande trekant. Killarna hastar förbi. Det susande ekot som uppstår bland alla röster mellan skolväggarna är alldeles hänförande. Och när Hyenorna skyndar sig upp för trapporna, genom korri22
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 22
2015-07-01 13:40:27
dorerna, genom klungor av Bambikillar och jackor i valkad ull utstrålar de en spetsig air av ointaglighet. Rör sig genom Läroverket som en flock. Och inuti flocken Paul. Fan. Paul. Såhär är det nästan alltid. Såhär krångligt. Osäkerhet, stress, bävan. Stickande, dränerande. Noak är bäst och Paul är så jävla jobbig. Tvivlar alltid. Litar aldrig. Får för sig saker. Får svårt att hålla isär vad Noak sagt och vad han inte sagt. Vad han menar med det han säger. Vad han menar med sina gester. Det händer dock att Paul är helt övertygad, att han ”vet” saker som är helt tagna ur luften. Det blir nog enklare nu. När de är fler igen. När energin fördelas i en grupp och det blir lättare att känna sig både sammanhörande och differentierad istället för upplöst och instängd. De fyra. Under terminerna är de oskiljaktiga. De har skapat något fint tillsammans. Något stort. Något som gör att man inte är ensam. Något underbart. De är underbara. De har så mycket ihop. De har så kul. De har en fantastisk humor. Tim kan härma alla i skolan. Många gånger är han så uppvarvad kring att imitera någons dialekt eller talfel att han glömmer bort att använda sin egen röst. Det är irriterande när de pratar om politik eller känslor. Och när Tim märker att skratten börjar bli ansträngda blir hans rörelser sävliga och tunga, hans blick sänkt och hans mun mumlande. 23
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 23
2015-07-01 13:40:27
”Den sorgsna clownen liksom.” Tim brukar regrediera fullständigt när de sitter tillsammans på bänkarna i den grå luften i änden av Varuhusets parkeringsplats. Då lägger han huvudet i Freds knä och pratar långsamt om hur han känner sig sviken av sina föräldrar, deras ignorans, att de vägrar erkänna Fred som hans pojkvän. ”Lilla kompisen”, härmar Tim och de andras skratt är nu som mest nådiga och krystade. Det är svårt att veta vad Tims verkliga problem är. Det låter ju taskigt, men är han bara ledsen för att få uppmärksamhet? Eller bär han på en smärta som är för stor för att någonsin bli artikulerad? Är det så att han pratar och pratar för att han egentligen är stum? Han klagar över olika saker hela tiden. Paul och Noak ser på varandra under hans utläggningar. Om det inte är hans monstruösa föräldrar så är det hans paniska rädsla för att bli tjock. ”Alltså, jag har de anlagen även om det inte syns på mig.” Är det inte att han tycker att det är tillintetgörande att vara ensam så är det att han tycker att de umgås alldeles för tätt. Vad tänker de andra egentligen? De måste ju prata om det som är jobbigt! Noak höjer på sina tjocka ögonbryn och Paul ger honom en bekräftande nickning till svar. Som Tim håller på. Hur orkar Fred med honom egentligen? 24
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 24
2015-07-01 13:40:27
Fast Paul tycker ju att det är något så lockande med Tim. I smyg engageras han alltid av hans dramer, dras själv lätt in i ett förlamande detaljseende kring Tims känslor, nycker. Hans sätt att kunna prata, röra sig sådär tveklöst, växla så skuldfritt mellan ömkan och utlevelse. Paul fascineras ohjälpligt av det. Även om han alltid himlar bekräftande med ögonen när Noak stör sig på Tim. Noak är bra. Har en keps som skyddar mot för stark sol. Som om lådor av hav bröt fram ur en lax. Deras skåp är blå och placerade i korridoren som killarna på Konstlinjen målat persikorosa. Killarna som går Florist har ställt fram buketter i plasthinkar för att hälsa välkommen. Skåpens insidor är täckta med vårterminens scheman och oumbärliga drömmar. Paul tycker att det är sorgligt. Det som var så viktigt för några månader sedan känns nu ihåligt, obegripligt. Tävlingar som ägde rum då, kom-ihåg-lappar till fester. De andra rensar snabbt och känner fröjd inför det nya. ”Hösten är divine!” ropar Tim och hoppar upp på Freds rygg. Han juckar ett par gånger, smackar i mungipan och stöter sina klackar i sidan på Fred för att han ska sätta fart. De rider runt mellan skåpen och blommorna. Tim rycker Paul i håret och Noak kastar bollar av ihopknölade vårterminspapper på Tim. De skriker, firar, 25
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 25
2015-07-01 13:40:28
för hösten är verkligen gudomlig eftersom allt föds på nytt. Nygamla marker. Helt ny kraft. Deras kroppar är suveräna. Pauls också. Tim är så lätt, Fred är så stark. Noak känner hur stjärtmuskulaturen arbetar när han istället för att böja ryggen hukar sig efter pappersbollarna så att han kan kasta dem igen. Tim skriker glatt när han väjer sig. Och så. Den verkliga uppenbarelsen. De stannar upp tvärt. Det handlar bara om några sekunder men tillfället framstår som ett tjockt stycke tid som går att skära ut och hålla i. Fett, sladdrigt, nästan bestående. Charles. Han glider genom gruppen Tim och Fred och Paul och Noak, som alla skäms lite över sitt barnsliga oväsen. Den blåglansiga jackan prasslar. Det var länge sedan de såg honom och att se honom är att angripas. Av ren kraft. Av sina egna tillkortakommanden och viljan att ge, följa, ära. Att se honom är att förhäxas av avspänd grace följd av bultande rodnad. De hälsar försiktigt. Charles ler mot dem, nickar. Ändrar inget i sin gång – inte hastigheten, inte riktningen. Svävar bara vidare genom korridoren. Det märks så tydligt när Tim blir tyst. Efter några djupa andetag och en stunds orörlighet kravlar han ner från Freds rygg. ”Tack hästen”, viskar han och springer efter Charles. ”Hur var din sommar egentligen? Din jacka är så fin! Visst kommer vi att ses en del?”
26
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 26
2015-07-01 13:40:28
Han är noga med hur han rör sig i klassrummet. Efter tryckligt. Och han är noga med att åtminstone en, men inte mer än två gånger per lektion, stanna till med ryggen mot eleverna medan någon är i färd med att besvara en fråga. Hans dunkla stränghet får eleverna att sträcka sig efter honom. Skira blommor mot förintande ljus. Han tycker att denna sträckning, denna bekräftelsetörst, är särskilt vacker under lektionerna i historia, där man ju så fåfängt söker något som inte går att nå. Ja, hans bortvändhet får eleverna att behålla respekten. Det är inte så att han är en omedgörlig best till Magister – lika noga som han är med att vända sig bort, lika noga är han med att någon gång per lektion verkligen berömma någon av eleverna. Koncentrationen i klassrummet rymmer en tyst, våldsam jakt. Det gäller att visa att det finns byten att komma över. Så att strävandet fortgår.
27
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 27
2015-07-01 13:40:28
Men just nu stannar han. Med blicken mot en fönstervägg. Joey är på väg att formulera ett svar. Joey, som är den ivrigaste att hetsa efter de söta sockerbitar av beröm som eleverna vet då och då undslipper Magistern. Joey, som så sorgsamt och förfelat vid ett tillfälle försökte göra som dåvarande kurskamraten Charles, och fånga Magisterns uppmärksamhet genom att störa och härja. Som om Joey lyckats koda av Magisterns sammanbitenhet och den korta, hårda uppmaningen: ”Charles. Du stannar kvar efter lektionen”, som följde på Charles svordomar och tramsiga kommentarer. Som om Joey förstod att den tryckande, hotfulla stämningen som la sig över klassrummet bar på något annat, att kvarsittningen innebar något eftersträvansvärt. Joey skulle bara veta. Magistern hade föreläst om det riskabla i att använda platser och tider bortanför ens egna som utopiska resurser, vad det betyder att söka legitimitet för sin existens i en tillvaro eller kropp långt ifrån sin egen, om hur man omedvetet lätt projicerar sina egna önskningar när man studerar avlägsna sammanhang. Och Joey utbrast, utan att räcka upp handen, sjungande, fast med tungan tryckt mot underkäkens tänder: ”Jee-dan de gamla gjeee-kena”, följt av en oförarglig men tveklöst slipprig gest där han i luften runkade med högerhanden och med korresponderande rytmik 28
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 28
2015-07-01 13:40:28
stack tungan i kinden så att kinden buktade ut. Magistern mötte Joeys förväntansfulla leende och förstod att han var tvungen att reagera omedelbart. Han var tvungen att ställa till en scen. Den bristande respekten får bara finnas hos Charles. Annars är Magistern förlorad. Han stirrade på Joey. Gick emot honom och spände blicken i den trilskande eleven. Joey verkade trilla av stolen enbart av Magisterns blick och häftiga framfart. Magistern lyfte pinnstolen i ljust trä, snurrade den i luften över huvudet och kastade den med full kraft mot svarta tavlan där den slogs i bitar. Och efter att Magistern rutit: ”Uuuuut!” i en våldsam vokalsträckning, vände han sig åter mot svarta tavlan och kände pulsen bulta medan han hörde den hyperventilerande Joey ta sig upp från golvet och samla ihop sina saker. Magistern log. Och senare på kvällen var det han, Magistern, som fick beröm. Av Charles. Som suttit tyst långt bak i klassrummet och betraktat hur han handskats med Joey. Han tyckte om att se Magistern så. Alldeles vild. Efter det har Joey hållit sig till de upptrampade stigarna till Magisterns hjärta. Duktigt handuppräckande och intensivt antecknande. Magistern har precis gett honom ordet, diskret vänt sig bort. Joey harklar sig: ”Till exempel... till exempel glömmer man ofta bort transpersonernas betydelse under Stonewallupproret. Att det var de som var de verkligt pådrivande i att göra 29
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 29
2015-07-01 13:40:28
motstånd mot polisen. Det är ett exempel på historie revisionism.” Magistern andas ut mycket demonstrativt. Och börjar på nytt röra sig i klassrummet. Han bestämmer sig för absolut terrorläge gentemot den bekräftelsesuktande plugghästen – det tveksamma berömmet, det icke glasklara erkännandet. Med lätt uppgiven, trevande ton säger han: ”Det är bra... Joey”, som om han knappt vet hans namn, ”så kan man... så kan man absolut uttrycka det.” Han avskyr den här klassen. Det är som om all världens präktighet samlats på ett ställe. Gossar i lammull med inställsamma leenden. Pappas små Bambikillar allihop, som rusar rakt in i auktoritetsfällan. Värdelösa byten med välvårdade ytor. Det uppenbara i att det under det välstrukna sitter små skrämda fjollor och darrar. Magistern tänker på det som är värt att tämja. Han tänker på Charles. Charles är magi. Och det måste förstås som essensen av lycka att bemästra en sådan trolldom. Äntligen ringer det ut för dagen. På ett ögonblick förvandlas det tysta klassrummet till en bullrig låda. Magistern sjunker ner bakom katedern och hör stolarna skjutas ut, ryggsäckarna dras igen, prasslet av sensommarjackor och pladdriga tonårskillar:
30
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 30
2015-07-01 13:40:28
”Vi ses där!” ”Den är fin!” ”Jag skulle kunna äta upp honom!” Magistern hör hur Joey ber pojkvännen Richard vänta på honom utanför. Joey dröjer sig kvar i klassrummet. Han vill så förtvivlat gärna få en stund på tu man hand med Magistern. Magistern är inte intresserad av något avancerat umgänge med Joey, även om han gärna fortsätter att se hur Joey med glödande lidelse håller ut i att söka hans uppmärksamhet. Magistern tittar ner i katedern. Gör ytterst små rörelser med pappren framför sig, för att förvirra, få sin koncentration att framstå som obegriplig – Joey kan inte veta om hans nedåtstirrande är demonstrativt ignorerande eller om han verkligen är upptagen med något, men han ska misstänka, befara, båda delarna. Joey gör sig så långsam han kan, drar ut på alla rörelser, gör tillkrånglade manövrar med sina pennor, lägger ut och samlar ihop sina böcker flera gånger. Magistern tänker på hur Joey och Richard ser ut tillsammans. Richard måste vara den största eleven på skolan, och hans kropp expanderar ytterligare av den stora jackan i valkad ull med plastiga skinnärmar, och Joey är så smärt, spänstig, stjärna i löparlaget. Kanske brottas de. Lår som biter runt Richards tjocka nacke. Jättenävar som håller Joeys seniga armar i järngrepp. Det blir tyst i klassrummet. Magistern hinner få en skymt av Joeys 31
Magisterlekarna Tryck-pdf.indd 31
2015-07-01 13:40:28
©sara Mackey kristofer Folkhammar debuterade med romanen Isak & Billy 2011 och gav ut diktboken När han kysste mig förlorade jag allt 2012. Folkhammar är bland annat verksam som litteraturkritiker.
M agi st e r l e ka r n a
Den strikte Magistern har i sina erotiska lekar hittat ett sätt att vara sig själv. Hans älskare är den förtrollande eleven Charles – killen som alla vill ha. Men en gåtfull inristning i dörren till Magisterns arbetsrum vid skolårets start gör att hans ordnade tillvaro rämnar. I tomrummet som uppstår dras han till Hyenorna, pojkkvartetten som alltid är tillsammans. Tim och Fred. Paul och Noak. De är i sin tur uppslukade av uttagningarna till Sångtåget, och att få ingå i det praktfulla följe som i december inför allas ögon ska tåga genom skolan. Stor dramatik, vänskap, rivalitet, sex och sång: det är hösttermin på Läroverket.
Kristofer Folkhammar
»Om han har rätt i sina misstankar, om det är Charles som ristat in ett stort märke i dörren till Magisterns arbetsrum, så är det en upptrappning…«
rOMan
Magister lekarna
»Sångtåget i december. Under uttagningarna gråter alltid någon. Några äldre killar som aldrig riktigt lämnar skolan ordnar listor, upprop, utprovning av vit kråsskjorta och grov, svart, åtsittande finbyxa som går upp lite i stjärten. Och under några vackra oktoberdagar när de första gula löven täcks av frostrosor, anstränger sig ett femtiotal killar för att erhålla en av de arton platserna i följet som med levande ljus ska glida genom korridorerna, in i Aulan, inför alla ögon.«
Kristofer Folkhammar
ISBN 978-91-27-14450-7
9 789127 144507
NOK_MAGISTERLEKARNA_150615_OMSLAG.indd 1-5
2015-07-03 10:11