9789174992892

marie lu

legend Ü v e r s ät t ning :

k ata r i n a fa l k

Modernista stockholm

L OS A NGEL ES, K A L IF OR NIEN A ME R IK A NSK A R E P UBL IK E N

F OL K M Ä NGD : 2 0.174 .2 82

DEL E T T

POJKEN SOM VANDR AR I L JUSE T

DAY M I N mamma tror att jag är död.

Det är jag naturligtvis inte, men det är säkrast för henne att tro det.

Minst två gånger i månaden ser jag min efterlysning på jumbotronerna som finns överallt i centrala Los Angeles. Den ser malplacerad ut där uppe. Det mesta som annars visas på de där jätteskärmarna är lättsamma saker som skrattande barn under klarblå himmel, turister framför resterna av Golden Gate-bron eller reklam för Republiken i neonfärger. En del propaganda mot Kolonierna förekommer också. »Kolonierna vill ta över vårt land«, kungör rubrikerna då. »De vill ha det som inte tillhör dem. Låt dem inte ta era hem! Stöd saken!« Sedan kommer mitt brottsregister. Det lyser upp jumbotronerna i all sin multikolorerade härlighet:

EFTERLYST AV REPUBLIKEN ÄRENDENR: 462178-3233 ”DAY” ––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– EFTERLYST FÖR ÖVERFALL, MORDBRAND, STÖLD, VANDALISERING AV MILITÄR MATERIEL SAMT MILITÄRT SABOTAGE 200.000 DALER TILL DEN SOM KAN LÄMNA INFORMATION SOM LEDER TILL ETT GRIPANDE

De visar alltid olika foton tillsammans med efterlysningen. En gång var det en pojke med glasögon och lockigt kopparrött hår. En annan

12

LEGEND

gång en pojke med svarta ögon och inget hår alls. Ibland är jag svart, andra gånger vit, olivfärgad, brun, gul eller röd och allt däremellan.

Med andra ord har Republiken ingen aning om hur jag ser ut. De verkar inte veta mycket om någonting när det gäller mig, utom att jag är ung och att de aldrig får några träffar när de kör mina fingeravtryck i sina datasystem. Det är därför de hatar mig. Det är därför jag är den mest eftersökta brottslingen i landet trots att jag definitivt inte är den farligaste. Det är för att jag får dem att framstå som löjliga.

Det är tidig kväll, men det är redan kolmörkt ute och reflektionerna från jumbotronerna glittrar i trottoarernas vattenpölar. Jag sitter på en halvt raserad fönsterbräda tre våningar upp, dold för världen bakom rostiga stålbalkar. Det här totalt nedgångna huset var en gång i tiden ett bostadshus. Golvet i rummet är täckt av glassplitter och väggfärgen är avflagnad. I ett hörn ligger ett gammalt porträtt av Elektor Primo och stirrar upp i taket. Jag undrar vem som har bott här. Jag kan inte tänka mig att någon med flit skulle låta sitt porträtt av Elektorn ligga så där vårdslöst utslängt på golvet.

Mitt hår är, som vanligt, instoppat i en gammal keps som har tillhört ett tidningsbud och min blick är stadigt riktad mot ett litet envåningshus på andra sidan gatan. Jag fingrar på medaljongen som hänger runt min hals.

Tess sitter i rummets andra fönstersmyg och tittar uppmärksamt på mig. Jag är orolig och rastlös i kväll och som vanligt känner hon det.

Pesten har slagit hårt mot Lakesektorn. I ljuset från jumbotronerna ser Tess och jag soldater som går från hus till hus. De har lossat lite på sina skinande svarta mantlar i värmen. Alla bär gasmask. Ibland sprejar de ett stort rött X på ytterdörren när de kommer ut ur ett hus.

När det är gjort är det ingen som går in i eller ut ur det huset igen. Åtminstone inte när någon ser det. »Ser du dem fortfarande inte?« viskar Tess. Jag kan inte urskilja hennes ansikte i mörkret.

DAY

13

För att förströ mig själv medan jag väntar tillverkar jag en slangbella av gamla plaströr. »De har inte ätit middag. De har inte satt sig vid matbordet på flera timmar.« Jag byter ställning och sträcker ut mitt dåliga knä. »De kanske inte är hemma?« Jag ger Tess en irriterad blick. Jag vet att hon bara försöker lugna mig, men jag är inte på humör. »En lampa är tänd. Titta på alla stearinljus som brinner. Mamma skulle aldrig slösa med dem om ingen var hemma.« Tess flyttar närmare. »Vi kanske borde lämna stan några veckor?« Hon försöker låta lugn, men jag hör rädslan i hennes röst. »Snart är den här pestvågen över och då kan vi komma tillbaka. Vi har tillräckligt med pengar till var sin tågbiljett.« Jag skakar på huvudet. »En kväll i veckan, som du vet. Jag måste titta till dem en kväll i veckan.« »Ja, men du har varit här varje kväll den här veckan.« »Jag måste bara försäkra mig om att de mår bra.« »Tänk om du blir sjuk?« »Det är en risk jag får ta. Och du hade inte behövt följa med mig.

Du hade kunnat vänta på mig i Alta.« Tess rycker på axlarna. »Någon måste ju hålla ett öga på dig också.« Ibland låter hon verkligen som min mamma trots att hon är två år yngre än jag.

Vi sitter tysta och ser soldaterna komma allt närmare min familjs hus. Varje gång de stannar vid ett hus går en av dem fram och bultar på ytterdörren medan en annan står bredvid med draget vapen. Om ingen öppnar inom tio sekunder, sparkar den första soldaten in dörren. Jag kan naturligtvis inte se dem när de är inne i husen, men jag vet hur det brukar gå till: De tar blodprov på alla familjemedlemmar och analyserar proverna direkt i en fickläsare som kontrollerar om de innehåller pestsmitta. Hela proceduren tar cirka tio minuter.

14

LEGEND

Jag räknar husen på gatan, gör ett snabbt överslag och kommer fram till att det kommer att dröja ungefär en timme innan jag får veta min familjs öde.

Ett skrik ekar längs gatan. Jag spanar i ljudets riktning och min hand glider ner mot knivskaftet. Tess håller andan.

Det är en pestsmittad kvinna som skriker. Hon måste ha varit sjuk länge för huden är sprucken och blödande och jag undrar i mitt stilla sinne hur soldaterna har kunnat missa henne vid tidigare inspektioner. Hon snubblar förvirrat omkring en stund men faller till slut omkull och slår upp knäna. Jag tittar på soldaterna. De har upptäckt henne. Soldaten med det dragna vapnet går fram till kvinnan, medan de övriga elva står kvar och tittar på. Ett pestoffer utgör knappast något större hot. Soldaten lyfter sitt vapen och skjuter. En skur av gnistor väller över den sjuka som sjunker ihop och sedan blir stilla.

Soldaten går tillbaka till sin patrull.

Jag önskar att vi också kunde använda soldaternas vapen. En nätt pistol som den där behöver inte kosta särskilt mycket ute på marknaden – fyrahundraåttio daler, mindre än en spis. Precisionen styrs med hjälp av magnetism och elektronik. Med ett sådant vapen kan man pricka ett mål som ligger tre kvarter bort. Tekniken har de knyckt från Kolonierna, berättade pappa en gång för mig, fast det skulle Republiken naturligtvis aldrig erkänna. Tess och jag skulle kunna köpa fem pistoler som den där om vi ville. Under åren har vi lärt oss att lägga undan en del av de pengar vi stjäl till nödsituationer. Men det verkliga problemet med att äga ett skjutvapen är inte kostnaden.

Det är att de är så lätta att spåra. Varje vapen har nämligen en sensor som registrerar användarens fingeravtryck och position. Om inte det skulle avslöja mig, vet jag inte vad som skulle kunna göra det. Därför är jag hänvisad till knivar och egentillverkade vapen, som slangbellor av plaströr och liknande. »De har hittat ett till«, säger Tess och kisar för att se bättre.

DAY

15

Jag tittar ner och ser soldater komma ut ur ännu ett hus. En av dem skakar en färgburk och sprejar sedan ett stort rött X på ytterdörren. Jag känner familjen i det där huset. De har en dotter som är lika gammal som jag. Mina bröder och jag brukade leka med henne när vi var små – förstenad och landhockey med metallrör och hopskrynklade papper.

Tess försöker få mig att tänka på annat en stund och nickar mot knytet vid mina fötter. »Vad har du med dig till dem i dag?« Jag ler, böjer mig ner och öppnar knytet. »Lite smått och gott som vi har fått ihop den här veckan. Det ska nog räcka till en liten fest för att fira att de har klarat inspektionen.« Jag rotar runt bland grejerna i knytet och fiskar upp ett par gamla skyddsglasögon. Jag testar dem igen för att försäkra mig om att glasen är hela. »Till John. En tidig födelsedagspresent.« Min storebror fyller nitton senare i veckan. Han jobbar i hettan och röken på kvarterets friktionsvärmeverk i fjortontimmarsskift och kommer ofta hem med svidande och rinnande ögon.

De här glasögonen var ett litet fynd som jag stal från en leverans med militär utrustning.

Jag lägger ner dem igen och fortsätter att plocka bland sakerna i knytet. Flera konserver med kött och potatis som jag stal i en flygplanskafeteria och ett par gamla skor med hela sulor. Jag önskar att jag själv hade fått vara med när de tog upp gåvorna, men John är den enda som vet att jag lever och han har lovat att inte berätta det för mamma eller Eden.

Eden fyller tio år om två månader, vilket innebär att han har två månader kvar till sin Prövning. Jag underkändes i min Prövning när jag var tio och det är därför jag oroar mig för Eden nu. För trots att han lätt är den smartaste av oss tre bröder, så tror jag att han tänker lite på samma sätt som jag gör. När jag var klar med min Prövning var jag så säker på mina svar att jag inte ens brydde mig om att titta på när de betygsatte dem. Men sedan kom funktionärer och motade

16

LEGEND

ihop mig och ett gäng andra ungar i ett hörn av Prövningsarenan. De satte en stämpel i mina papper och sedan föstes vi ombord på ett tåg som gick in till stan. Det enda jag fick med mig var medaljongen jag hade om halsen. Jag fick inte ens säga farväl till min familj.

Efter Prövningen kan flera saker hända.

Du får full pott – 1 .500 poäng. Ingen har någonsin fått det – ja, förutom en unge för några år sedan som militären ställde till ett himla ståhej omkring. Vem vet vad som händer om man får så höga poäng?

Antagligen innebär det pengar och makt.

Du får ett resultat som ligger mellan 1 . 450 och 1 . 49 9 poäng.

Grattis. Du kan känna dig helt nöjd eftersom det omedelbart garanterar dig en sexårig utbildning på high school och sedan fyra år på ett av Republikens bästa universitet: Drake, Stanford eller Brenan.

Sedan får du jobb i Kongressen och kan räkna med att tjäna mycket pengar. Lycka och välgång kommer att kanta din väg. Åtminstone enligt Republiken.

Du får ett resultat som ligger någonstans mellan 1 .250 och 1 . 4 49 poäng. Du får gå på high school och kommer sedan att få plats på ett college. Inte dumt alls.

Du klarar Prövningen med ett nödrop och får ett slutresultat som ligger mellan 1 .000 och 1 .2 49 . Dörrarna till all högre utbildning stängs för dig och du måste sälla dig till de fattigas skara, som min familj. Du kommer förmodligen antingen att drunkna när du sköter vattenturbinerna eller långsamt förgås i ångorna i ett av stadens värmeverk.

Du blir underkänd. Det är nästan bara barn från slumområdena som blir underkända. Om du tillhör denna beklagansvärda kategori skickar Republiken ut representanter som tvingar dina föräldrar att underteckna ett kontrakt som innebär att förmyndarskapet för dig övergår till staten. Representanterna informerar dina föräldrar om att du har skickats till ett av Republikens arbetsläger och att de inte

DAY

17

kommer att få se dig igen. Det är bara för dina föräldrar att nicka och tacka. Det finns till och med familjer som firar eftersom de får ettusen daler som plåster på såret. Pengar och en mun mindre att mätta? Vilken omtänksam stat.

Det är bara det att alltihop är en lögn. Ett dåligt presterande barn med undermåliga gener är inte till någon nytta för landet. Om du har tur får du dö utan att först skickas till Republikens laboratorier för att få alla dina defekter undersökta.

Fem hus återstår. Tess ser oron i min blick och lägger handen mot min panna. »Håller du på att få huvudvärk igen?« »Nej. Jag mår bra.« Jag tittar mot fönstret i huset på andra sidan gatan och äntligen får jag en skymt av ett välbekant ansikte. Det är Eden som först kikar ut mot soldaterna på gatan och sedan riktar ett instrument i metall mot dem. Hans vitblonda lockar blänker i det fladdrande lampskenet. Sedan duckar han och är försvunnen igen.

Om jag känner min bror rätt har han tillverkat en mojäng som kan mäta avståndet till saker eller någonting i den stilen. »Han är magrare«, mumlar jag. »Han lever och rör på sig«, svarar Tess. »Jag skulle säga att det är ett mycket positivt tecken.« Några minuter senare ser vi John och mamma gå förbi fönstret, djupt inbegripna i samtal. John och jag är ganska lika varandra, även om han har blivit lite kraftigare av sitt tunga arbete och sina långa dagar på värmeverket. Som de flesta i vårt kvarter har han långt hår som är samlat i en enkel hästsvans i nacken. Hans tröja är smutsig.

Jag ser att mamma förmanar honom, förmodligen för att han lät Eden kika ut genom fönstret. I nästa ögonblick slår hon bort Johns hand när hon drabbas av en av sina kroniska hostattacker. Jag andas ut. Alla tre är åtminstone friska nog att stå på benen. Och även om någon av dem skulle vara smittad är det så pass tidigt att de ändå har goda chanser att återhämta sig.

18

LEGEND

Men jag kan inte sluta tänka på vad som skulle hända om soldaterna ändå sprejar ett X på mammas dörr. Jag föreställer mig hur min familj står lamslagen i vardagsrummet långt efter att soldaterna har gått. Efter en stund kommer mamma att ta på sig sin vanliga tappra min för att sedan sitta uppe hela natten och tyst torka sina tårar. På morgonen kommer de att börja få små leveranser med mat och vatten och sedan är det bara att vänta. På att bli friska eller på att dö.

Mina tankar vandrar vidare till de pengar som Tess och jag har lyckats stoppa undan. Tvåtusenfemhundra daler. Tillräckligt för att leva på i flera månader… men inte tillräckligt för att köpa pestmedicin till min familj.

Minuterna kryper fram. Jag stoppar undan slangbellan och spelar några omgångar sten, sax och påse med Tess (av någon anledning är hon galet bra på det spelet). Jag kastar ständiga blickar mot mammas fönster men ser inget mer. De måste ha samlats i hallen för att snabbt kunna öppna när soldaterna bultar på ytterdörren.

Så är det äntligen dags. Jag lutar mig så långt fram att Tess hugger tag i min arm för att försäkra sig om att jag inte ramlar ut. Soldaterna bultar på dörren. Mamma öppnar genast och de försvinner in i huset och stänger dörren efter sig. Jag anstränger mig till det yttersta för att uppfatta ord, ljud av fotsteg eller vad som helst från huset. Ju fortare det här är över, desto fortare kan jag gå dit och överlämna mina gåvor till John.

Tystnaden drar ut på tiden. »Kom ihåg att hälsan tiger still, som man brukar säga«, viskar Tess. »Jättekul.« Jag räknar sekunderna i huvudet. En minut passerar.

Sedan två, fyra och tio minuter.

Sedan femton och tjugo minuter.

Jag tittar på Tess. Hon bara rycker på axlarna. »Blodanalysläsaren kanske har gått sönder«, försöker hon.

Trettio minuter förflyter. Jag vågar knappt röra mig. Jag är rädd

DAY

19

att någonting ska hända så snabbt att jag missar det om jag blinkar.

Mina fingrar trummar rytmiskt mot knivskaftet i bältet.

Fyrtio minuter. Femtio minuter. En timme. »Någonting är fel«, viskar jag. »Det vet du inte«, svarar Tess lågt. »Jo, det gör jag. Vad skulle kunna ta så här lång tid?« Tess öppnar munnen för att svara, men innan hon hinner säga något öppnas ytterdörren och soldaterna kommer ut. Deras ansikten är uttryckslösa. Den sista soldaten stänger dörren efter sig och tar upp någonting ur fickan. Jag känner mig plötsligt yr. Jag vet vad som väntar.

Han lyfter handen och sprejar ett långt, rött, diagonalt streck på vår dörr. Sedan ännu ett, så att ett X bildas.

Jag svär mellan tänderna och börjar vända mig bort, men hejdar mig när soldaten plötsligt gör någonting oväntat. Någonting som jag aldrig har sett förut.

Han sprejar ett tredje, vertikalt, streck på mammas dörr, och delar därmed X:et i två delar.

JUNE Klockan

1 3 47.

Drakeu n ive rsitetet, B atal l asekto rn . o

22 C

ino m hu s.

J a g sitter på dekanens sekreterares kontor. Igen. På andra sidan dörren i frostat glas ser jag konturerna av mina klasskamrater (sistaårselever som alla är minst fyra år äldre än jag) som försöker höra vad som händer här inne. Flera av dem såg när jag släpades i väg från eftermiddagens exercis (dagens lektion: hur man laddar och laddar ur ett XM-621-gevär) av ett par hotfulla vakter.

Och när någonting sådant händer sprider sig ryktet snabbt som vinden över universitetsområdet.

Republikens lilla underbarn i onåd igen.

Det är tyst på kontoret bortsett från det svaga brummande ljudet från sekreterarens dator. Jag har memorerat varenda detalj i rummet (golv av handskurna marmorplattor importerade från Dakota, 324 fyrkantiga plastplattor i taket, sex meter grått tyg draperat kring porträttet av Vår högt ärade Elektor på den bakre väggen, en trettiotumsskärm på den ena långväggen med ljudet avstängt och en rubrik som lyder: »›PATRIOTGRUPP‹ BOMBAR LOK A L MILITÄ R BAS. FEM DÖDA« följd av »R EPU BLIK EN BESEGR AR KOLONIER NA I SLAGET OM HILLSBORO«).

Arisna Whitaker, dekanens sekreterare, sitter vid sitt skrivbord och knappar på glasytan, troligtvis i färd med att sammanställa min rapport. Det här blir min åttonde rapport den här terminen.

JUNE

21

Jag slår vad om att jag är den enda Drakestudent någonsin som har lyckats med konststycket att dra på sig åtta rapporter på en termin utan att bli avstängd. »Skadade du handen i går, miss Whitaker?« frågar jag efter en stund.

Hon avbryter sig i sitt skrivande och blänger på mig. »Vad får dig att tro det, miss Iparis?« »På grund av den förändrade rytmen i dina tangenttryckningar. Det är tydligt att du favoriserar din vänsterhand.« Miss Whitaker suckar och lutar sig tillbaka i sin stol. »Ja, June.

Jag sträckte handleden i går när jag spelade kivaboll.« »Det var tråkigt att höra. Försök använda armen, snarare än handleden, när du kastar i fortsättningen.« Det var mest menat som ett konstaterande men jag hör själv att det låter lite drygt och det verkar inte göra miss Whitaker på bättre humör. »En sak ska du ha väldigt klar för dig«, säger hon. »Du tror säkert att du är otroligt smart. Du tror kanske också att dina toppbetyg innebär att du kan ta dig vissa friheter. Du kanske till och med tror att du har en del fans här på skolan, som de där till exempel.« Hon gör en föraktfull gest mot eleverna som har samlats utanför dörren. »Men jag börjar bli hjärtligt trött på våra små träffar här på mitt kontor. Och tro mig, när du slutar här och börjar arbeta på den plats som Republiken har valt åt dig, kommer dina överordnade inte att bli imponerade av dina små upptåg. Förstår du vad jag säger?« Jag nickar, eftersom det är vad hon förväntar sig att jag ska göra. Men hon har fel. Jag inte bara tror att jag är smart. Jag är den enda i hela Republiken som har lyckats få 1.500 poäng vid min Prövning. Jag började här, på landets bästa universitet, när jag var tolv år gammal, fyra år före mina jämnåriga. Sedan fick jag hoppa över mitt andra år. Under mina tre år på Drake har jag bara fått

22

LEGEND

toppbetyg. Jag är smart. Jag har vad Republiken kallar bra gener och bra gener leder till bättre soldater och bättre soldater ökar chanserna till seger över Kolonierna, som min professor brukar säga. Och om jag inte tycker att min eftermiddagsexercis lär mig tillräckligt om hur man klättrar uppför husväggar med ett vapen i hand, tja… det var hur som helst inte mitt fel att jag var tvungen att försöka ta mig uppför en nitton våningar hög byggnad med en XM-621:a på ryggen. Det var självutveckling, för landets bästa.

Det påstås att Day en gång tog sig uppför en fem våningar hög byggnad på mindre än åtta sekunder. Om Republikens mest eftersökta brottsling klarar det, kan man ju undra hur vi någonsin ska kunna fånga honom så länge vi inte är lika snabba. Och hur ska vi kunna vinna kriget om vi inte ens kan fånga honom?

Det piper tre gånger från miss Whitakers skrivbord. Hon trycker på en knapp. »Ja?« »Kapten Metias Iparis står utanför grindarna«, säger en röst. »Han är här för att hämta sin syster.« »Bra. Skicka in honom.« Hon släpper knappen och pekar på mig. »Jag hoppas verkligen att din bror snart börjar ta sin uppgift som din förmyndare på större allvar. För om du dyker upp på mitt kontor en enda gång till den här terminen…« »Metias tar bättre hand om mig än våra döda föräldrar«, svarar jag en aning skarpare än jag hade tänkt.

En pinsam tystnad följer.

Till slut, och efter vad som känns som en evighet, hör jag oväsen från korridoren utanför. Eleverna som fram till nu har stått pressade mot dörren skingras hastigt för att göra plats för en lång figur som närmar sig. Min bror.

När Metias öppnar dörren skymtar jag flera flickor i korridoren som kollar in honom och fnissar. Men Metias är helt fokuserad på mig. Vi har likadana ögon, svarta med guldstänk i, och samma

JUNE

23

långa ögonfransar och mörka hår. De långa ögonfransarna verkar fungera särskilt bra för Metias. Till och med nu när dörren är stängd kan jag höra sorlet och fnisset från korridoren. Det ser ut som om han kommer direkt från sin patrulltjänstgöring. Han är klädd i full militäruniform: svart officersrock med dubbla rader guldknappar, handskar (neoprengummi, spectrafoder och broderad gradbeteckning), glänsande epåletter på axlarna, militärmössa, svarta byxor, blanka kängor. Våra blickar möts.

Han är rasande.

Miss Whitaker ger Metias ett strålande leende. »Åh, kapten!« utbrister hon. »Så trevligt.« Metias snuddar artigt med fingrarna vid mössbrättet till hälsning. »Ja, men jag beklagar att det återigen är under sådana här tråkiga omständigheter«, svarar han. »Jag ber verkligen om ursäkt.« »Åh, ingen fara, kapten«, säger dekanens sekreterare med en avfärdande gest. Vilken hycklare – särskilt med tanke på vad hon precis hade sagt om Metias. »Det är knappast ditt fel. Din syster blev påkommen när hon försökte klättra uppför en husvägg på lunchrasten i dag. Huset ligger två kvarter från skolan. Som du vet får eleverna bara använda de klätterväggar som finns på universitetsområdet och att lämna campus mitt på dagen är strängt förbjudet…« »Ja, jag är medveten om det«, avbryter Metias och kastar en blick på mig. »Jag såg helikoptrarna över Drake vid lunchtid och… misstänkte att June kanske var inblandad.« Det hade varit tre helikoptrar. De kunde inte få ner mig genom att själva klättra upp och hämta mig och hade därför valt att fånga in mig i ett nät. »Tack för hjälpen«, säger Metias till sekreteraren och knäpper med fingrarna åt mig. Jag reser mig upp. »När June är tillbaka

24

LEGEND

kommer hon att uppföra sig exemplariskt.« Jag ignorerar miss Whitakers falska leende när jag följer efter min bror ut från kontoret. När vi kommer ut i korridoren strömmar elever till från alla håll. »June«, säger en pojke som heter Dorian och sluter upp bredvid oss. Två år i rad har han (utan framgång) frågat mig om jag vill gå med honom på universitetets årliga bal. »Är det sant? Hur långt hann du klättra?« Metias tystar honom med en blick. »June ska hem.« Sedan lägger han handen på min axel och leder bestämt bort mig från mina klasskamrater. Jag kastar en blick över axeln och ler urskuldande mot dem. »Fjorton våningar!« ropar jag och det går ett sus genom gruppen innan de börjar sorla igen. Det här illustrerar ganska bra den relation jag har med de andra eleverna på skolan. Man respekterar, diskuterar och skvallrar om mig. Men ingen pratar egentligen med mig.

Men jag antar att det är så det är för en femtonårig sistaårselev på ett universitet som är avsett för elever som är sexton år och uppåt.

Metias säger inte ett ord när vi går genom korridorerna, förbi de välklippta gräsmattorna på den kringbyggda gården och statyn av Vår högt ärade Elektor och till slut genom en av områdets gymnastikhallar. Eftermiddagsexercisen, som jag egentligen skulle ha varit med på, är i full gång. Jag ser mina skolkamrater springa på den gigantiska banan som omges av en 360-graders projektion av en ödslig krigshärjad väg. De håller sina gevär framför sig och försöker ladda och ladda ur så snabbt de kan samtidigt som de springer. Vid de flesta andra universitet är det inte så många soldatelever, men på Drake kommer en majoritet av eleverna att göra militär karriär i Republikens armé. Några kommer att arbeta i Kongressen och ytterligare andra kommer att stanna kvar på

JUNE

25

Drake för att undervisa. Men Drake är Republikens bästa universitet och eftersom de bästa alltid hamnar i det militära är vår exercishall alltid fylld med elever.

När vi kommer till utkanten av universitetsområdet, där den väntande militärjeepen står parkerad, och jag har satt mig i baksätet, kan Metias inte behärska sig längre. »Avstängd i en vecka?

Kan du vara snäll och förklara det för mig?« ryter han. »Jag kommer tillbaka efter en tuff förmiddag med förhör av Patriotrebeller och vad får jag höra? Jo, att man har tvingats sätta in helikoptrar för att plocka ner en fasadklättrare från en skyskrapa bara två kvarter från Drake.« Jag utbyter en vänlig blick med Thomas, soldaten som sitter bakom ratten. »Förlåt«, mumlar jag.

Metias vänder sig om och spänner ögonen i mig. »Vad i helvete tänkte du på? Visste du att du var utanför universitetsområdet?« »Ja.« »Naturligtvis. Du är femton år. Du klättrade fjorton våningar upp i en…« Han drar ett djupt andetag, sluter ögonen och försöker lugna sig. »Jag skulle verkligen uppskatta om jag någon gång fick arbeta i lugn och ro utan att ständigt behöva oroa mig för vad du ska hitta på.« Jag försöker fånga Thomas blick i backspegeln igen, men han håller ögonen på vägen. Naturligtvis bör jag inte förvänta mig någon hjälp från honom. Han ser lika prydlig ut som alltid, med sitt perfekt bakåtkammade hår och sin välstrukna uniform. Inte en skrynkla, inte en fläck. Trots att Thomas är flera år yngre än Metias och underbefäl i patrullen är han den mest disciplinerade människa jag känner. Ibland önskar jag att jag också var så disciplinerad. Han ogillar förmodligen mina påhitt ännu mer än Metias gör.

Vi lämnar Los Angeles centrala delar bakom oss och fortsätter

26

LEGEND

längs den slingrande vägen under tystnad. Stadsbilden förändras, från den inre Batallasektorns hundravåningsskrapor till tätt packade baracker i flera våningar och enkla bostadshus med högst tjugo eller trettio våningar. Röda lampor blinkar på taken och nästan all färg är avskavd efter det här årets många stormar.

Stödjande balkar i metall löper kors och tvärs över väggarna, men de är slitna och jag hoppas att de snart byts ut. Kriget har intensifierats på senare tid, och eftersom pengar som borde ha lagts på reparationer och infrastruktur under flera decennier har gått till det militära i stället, är jag osäker på om de här husen skulle klara ännu en jordbävning.

Efter några minuter fortsätter Metias med lite lugnare röst. »Du skrämde mig verkligen i dag«, säger han. »Jag var livrädd att de skulle få för sig att du var Day och öppna eld.« Jag vet att han inte menar det som en komplimang, men jag kan inte låta bli att le. Jag lutar mig fram och lägger armarna över hans ryggstöd. »Du«, säger jag och drar honom lekfullt i örat, så som jag ofta gjorde när jag var liten. »Jag är ledsen att jag skrämde dig.« Han fnyser, men jag märker att hans ilska redan håller på att rinna av honom. »Säkert. Det säger du alltid, Nyckelpigan. Lyckas inte Drake hålla dig och din hjärna tillräckligt sysselsatt? I så fall begriper jag inte vad som ska till.« »Du vet vad som ska till… Låt mig bara följa med dig på ett av dina uppdrag. Jag skulle lära mig massor och dessutom skulle jag hålla mig borta från alla dumheter.« »Snyggt försök, tjejen. Men du ska ingenstans förrän du är klar med skolan och har fått en egen patrull.« Jag biter mig i läppen. Metias tog faktiskt med mig på ett uppdrag en gång förra året, när alla tredjeårselever på Drake skulle göra praktik inom en militär gren. Den gången skickade

JUNE

27

hans befälhavare ut honom för att döda en förrymd krigsfånge från Kolonierna. Metias tog mig med och tillsammans jagade vi rymlingen allt längre in i vårt territorium. Bort från stängslen och landremsan som sträcker sig från Dakota till West Texas och som utgör gränsen mellan Republiken och Kolonierna, bort från fronten där himlen var prickig av stridsflyg. Till slut fann vi honom i en gränd i Yellowstone City i Montana och Metias sköt honom.

Under jakten bröt jag tre revben och fick en kniv i benet.

Efter den upplevelsen vägrar Metias blankt att ta med mig på fler uppdrag.

När Metias talar igen är rösten motvilligt nyfiken. »Okej, berätta nu«, viskar han. »Hur snabbt klättrade du uppför de där fjorton våningarna?« Jag hör Thomas grymta ogillande i framsätet, men själv ler jag brett. Stormen har bedarrat. Metias älskar mig igen. »Sex minuter«, viskar jag tillbaka. »Och fyrtiofyra sekunder. Vad sägs om det?« »Det måste vara något slags rekord. Inte för att du… borde göra så.« Thomas stannar vid ett rödljus och ger Metias en ogillande blick. »Kom igen, kapten«, säger han. »June… miss Iparis kommer inte att lära sig någonting om du fortsätter att uppmuntra henne när hon bryter mot reglerna.« »Äsch, oroa dig inte, Thomas«, säger Metias och ger honom en klapp på axeln. »Att bryta mot reglerna då och då är väl okej, särskilt om man gör det för att finslipa sina färdigheter för Republikens skull. Seger över Kolonierna. Inte sant?« Trafikljuset växlar till grönt och Thomas vänder åter blicken mot vägen (jag får för mig att han räknar till tre i huvudet innan han börjar köra igen). »Visst«, muttrar han. »Men du borde ändå

28

LEGEND

vara försiktig med vad du säger till din syster, särskilt med tanke på att era föräldrar är borta…« Metias pressar ihop läpparna och blicken får ett välbekant spänt uttryck.

Det kvittar hur vässad min intuition är eller hur bra betyg jag får på Drake eller vilka fantastiska resultat jag uppnår i närkamp och försvars- och anfallsteknik. Rädslan finns ändå alltid där i Metias ögon. Han är rädd att någonting en dag ska hända mig – som bilolyckan som tog våra föräldrars liv. Den skräcken lämnar honom aldrig helt. Och det vet Thomas.

Jag var för liten när mina föräldrar dog för att sakna dem på samma vis som Metias gör. När jag gråter över dem, gråter jag för att jag inte har några minnen av dem. Bara enstaka förnimmelser av långa vuxenben i vår lägenhet och starka händer som lyfter upp mig ur barnstolen. Det är allt. Alla andra barndomsminnen som jag har – när jag står inför en publik och tar emot ett pris eller när jag blir matad med varm soppa när jag är sjuk eller när jag får skäll eller när jag stoppas om i min säng om kvällen – är förknippade med Metias.

Vi kör vidare i utkanterna av Batallasektorn och genom ett par fattiga kvarter. (Kan inte de där tiggarna hålla sig lite längre från vår jeep?) Till slut kommer vi till Rubysektorns glimmande höga terrasshus och vi är hemma. Metias hoppar ur bilen först. Precis innan jag stiger ur får jag ett litet leende av Thomas. »Vi ses, miss Iparis«, säger han och sätter fingrarna mot mössbrättet.

Jag har slutat att försöka få honom att kalla mig June – han kommer ändå aldrig att göra det. Dessutom känns det inte så dumt att bli tilltalad på ett respektfullt sätt ibland. Kanske när jag är äldre, och Metias inte dånar vid tanken att jag skulle kunna dejta, så…

JUNE

29

»Hej då, Thomas. Tack för skjutsen.« Jag ler mot honom innan jag stiger ur bilen.

Metias väntar tills bildörren är stängd innan han vänder sig mot mig och sänker rösten. »Jag kommer hem sent i kväll«, säger han. Nu har han det där spända uttrycket i ögonen igen. »Gå inte ut ensam. Enligt de senaste nyheterna tänker de stänga av strömmen till städerna i kväll för att spara energi till flygbaserna. Så håll dig hemma, okej? Det kommer att vara mörkare än vanligt på gatorna.« Mitt hjärta blir tungt. Jag önskar att Republiken ville skynda sig att vinna det här kriget så att vi kan få uppleva åtminstone en hel månad utan strömavbrott. »Vart ska du? Får jag följa med?« »Jag ska vakta ett laboratorium i city. Vi ska övervaka en leverans av prover med muterade virus. Det bör inte ta hela natten.

Och du vet vad jag har sagt: Inga fler uppdrag.« Metias är tyst i några sekunder. »Jag kommer hem så fort jag kan. Vi har mycket att prata om.« Han lägger händerna på mina axlar, struntar i mitt frågande ansiktsuttryck och ger mig sedan en snabb kyss på pannan. »Älskar dig, Nyckelpigan«, säger han, som han alltid gör när vi skils åt. Sedan vänder han sig om och sätter sig i jeepen igen. »Jag tänker inte sitta uppe och vänta på dig«, ropar jag efter honom när jeepen svänger ut från trottoarkanten. »Var försiktig«, mumlar jag.

Men Metias är redan för långt bort för att höra.