9789127115729 by Smakprov Media AB

PINDAROS

Levande litteratur PINDAROS

Olympiska och pythiska oden

Den grekiske diktaren Pindaros (ca 518 –ca 438 f.Kr.) anses vara en av världslitteraturens främsta lyriker. Hans poem hyllade vinnare i de olympiska spelen och kopplade samman idrottsframgångar med livets stora frågor. För första gången utges Pindaros samtliga olympiska och pythiska oden i svensk översättning.

”När Ingvar Björkeson, den skickligaste poesiöversättare vår litteratur någonsin ägt, nu lägger fram ett representativt urval av Pindaros diktning överträffar han sig själv. Han låter oss förnimma den pindariska poesins obändiga kraft men också dess många gånger skira skönhet på ett sätt som jag efter ingående jämförelser med grundtexten inte tvekar kalla kongenialt, i ordets egentliga mening.” Ur Sture Linnérs inledning

Tolkningen och kommentarerna är gjorda av Ingvar Björkeson, vår tids främste översättare av klassisk litteratur, uppmärksammad för sina nyöversättningar av Dante, Homeros, Lucretius, Propertius, Petrarca och Vergilius. Inledningen är skriven av Sture Linnér.

PINDAROS

Olympiska och pythiska oden

Natur & Kulturs klassikerserie Levande litteratur startades 1925. Aktuella titlar i serien: Apollonios Rhodios Argonautika Dante Alighieri Den gudomliga komedin Charles Darwin Människans härkomst Om arternas uppkomst Gilgamesheposet

Vattnet är främst, och glimmande som eld i natten skiner guldet klarast bland stormannens skatter, men längtar du, mitt hjärta att sjunga om tävlingskamper, spana då inte i öde rymd efter stjärnor strålande mer hett än solen och må ingen lovprisa idrottsspel mer bländande än Olympias där den mångstämmiga hymnen föds som bemäktigar sig skalders sinnen och brusar, hyllande Zeus, när de kommer till Hierons lyckliga och gästfria härd

Homeros Iliaden Odysséen Niccolò Machiavelli Fursten John Stuart Mill Om friheten Nibelungensången Ovidius Amores Kärlekskonsten Metamorfoser Francesco Petrarca Kärleksdikter Jean-Jacques Rousseau Om samhällsfördraget Theokritos Sånger Henry David Thoreau Walden Thukydides Kriget mellan Sparta och Athen

ISBN 978-91-27-11572-9

INNEHÅLL

Inledning 7

o ly m p i a första odet Till Hieron från Syrakusa, segrare i kappridning 476 f.Kr. 19 andra odet Till Theron från Akragas, segrare i kappkörning 476 f.Kr. 26 tredje odet Till Theron från Akragas, segrare i kappkörning 476 f.Kr. 32 fjärde odet Till Psaumis från Kamarina, segrare i kappkörning 452 f.Kr. 36 femte odet Till Psaumis från Kamarina, segrare i kappkörning med mulor 448(?) f.Kr. 38 sjätte odet Till Hagesías från Syrakusa, segrare i kappkörning med mulor 468(?) f.Kr. 41 sjunde odet Till Diagóras från Rhodos, segrare i boxning 464 f.Kr. 49 åttonde odet Till Alkimedon från Áigina, segrare i brottning för pojkar 460 f.Kr. 57 nionde odet Till Efármostos från Opóus, segrare i brottning 468 f.Kr. 62 tionde odet Till Hagesídamos från Västra Lokroi, segrare i boxning för pojkar 476 f.Kr. 69 elfte odet Till Hagesídamos från Västra Lokroi, segrare i boxning för pojkar 476 f.Kr. 75 tolfte odet Till Ergóteles från Himera, segrare i långdistanslöpning 466 f.Kr. 77 trettonde odet Till Xénofon från Korinth, segrare i löpning och femkamp 464 f.Kr. 79 fjortonde odet Till Asópichos från Orchómenos, segrare i löpning för pojkar 488(?) f.Kr. 85

pythia första odet Till Hieron från Etna, segrare i kappkörning 470 f.Kr. 87 andra odet Till Hieron från Syrakusa, segrare i kappkörning 95 tredje odet Till Hieron från Syrakusa, segrare i kappridning 100 fjärde odet Till Arkesilas från Kyrene, segrare i kappkörning 462 f.Kr. 106 femte odet Till Arkesilas från Kyrene, segrare i kappkörning 462 f.Kr. 126 sjätte odet Till Xenokrates från Akragas, segrare i kappkörning 490 f.Kr. 132 sjunde odet Till Megakles från Athen, segrare i kappkörning 486 f.Kr. 135 åttonde odet Till Aristómenes från Áigina, segrare i brottning 446 f.Kr. 136 nionde odet Till Telesikrates från Kyrene, segrare i vapenlöpning 474 f.Kr. 142 tionde odet Till Hippokleas från Pélinna, segrare i dubbellopp för pojkar 498 f.Kr. 150 elfte odet Till Thrasydaios från Thebe, segrare i löpning för pojkar 474(?) f.Kr. 154 tolfte odet Till Midas från Akragas, segrare i flöjtspel 490 f.Kr. 158 Kommentar 160

INLEDNING

Pindaros liv Om Pindaros yttre liv vet vi föga. En gigant inom antikforskningen, Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff, gav visserligen i en bok som kom ut 1922 och mycket länge förblivit tongivande en mängd biografiska detaljer om honom. Dessa grundade sig dock på uppfattningen att diktens jag alltid var identiskt med skalden själv. I dag är vi ju emellertid mindre benägna att i ett poem, även när det är skrivet i första person, utan vidare läsa in underlaget för en Vem är det-notis om författaren. Snoilsky talade entusiastiskt om en Italienupplevelse: Jag bringar druvor, jag bringar rosor, jag skänker i av mitt unga vin. På alla stigar, på alla kosor jag slår den ljudande tamburin. Jagformen frestar nog ingen att ta denne stolt reserverade aristokrat på orden och se honom som en uppsluppen hovmästare som dansar omkring i landskapet med en flaska vin och ett fång rosor i famnen, muntert musicerande. Wilamowitz stödde sig i sin biografi också på data hos antika levnadstecknare. Senare forskning – se särskilt Mary R. Lefkowitz, The Lives of the Greek Poets, 1981 – har emellertid påvisat hur otillförlitliga de biografiska traditionerna om de tidiga grekiska poeterna är. Många av dem bygger på så bräcklig grund som skämt hos komediförfattare, lustigheter som senare togs på allvar av humorlösa kammarlärde. Vad vi har kvar från antik tid om Pindaros liv är några få, mycket korta biografier, och de bygger helt på hans dikter. Några andra källor fanns inte, och man visste alltså i grund och botten inte mer än vi. Även om man hade flera poem än seger[7]

inledning

dikterna att utgå från bestod dock hans poesi till stor del av religiösa hymner och annat sådant som knappast är ägnat att ge svar på frågor om hans levnadsram. Vad vi någorlunda säkert vet om Pindaros liv är att han föddes nära Thebe, Boiotiens huvudstad, i mellersta Grekland, omkring 518 f.Kr., som medlem av en rik gammal adelssläkt. Han fick en omsorgsfull uppfostran och sändes bland annat i unga år till Athen för att studera musik och poesi under berömda lärares ledning. Där blev han förtrogen med körsången, som just då befann sig i livlig utveckling. Senare reste han också på andra håll i den grekiska världen, bland annat till Sicilien, där flera furstar, inte minst Hieron, en av tidens stora statsmän, välkomnade honom till sina hov och fick sina segrar vid de panhellenska idrottstävlingarna hyllade i dikt. Han var också en ärad gäst hos de stora familjerna på Rhodos och Tenedos, i Abdera, Sparta, Korinth och Argos, på Aigina och i Makedonien. För kungen av Kyrene skrev han ett av sina förnämligaste verk, fjärde pythiska odet, en dikt i nära nog episkt format. Vi kan följa Pindaros verksamhet som författare under omkring femtio år, ty det äldsta bevarade poemet avfattade han 498, vid tjugo års ålder, och det sista daterbara år 446, när han var sjuttiotvå. Men jämför man de fyra böckernas segerhymner och de få fragment av andra dikter vi känner till med de sjutton böcker som fanns på alexandrinsk tid förstår vi hur lite vi faktiskt vet om hans verk. När Pindaros dog, cirka 438, kort före det peloponnesiska krigets utbrott, hade han upplevt ett av de viktigaste skedena i grekisk historia. I en värld vars politiska tyngdpunkt allt mer försköts mot Athen och dess demokrati står Pindaros som den siste, osviklige besjungaren av de doriska adelstraditionerna och deras gudomliga ursprung. I det följande kommenteras kortfattat vissa huvuddrag i hans diktning. Utförligare analyser ger Emil Zilliacus Pindarosessä i Choros, 1939, och min bok Den gyllene lyran, 1989.

[8]

inledning

p i ndaros diktni ng Idéinnehåll Av en slump har de fyrtiofem segerdikterna bevarats i nära nog fullständigt skick. Det är mer än någon annan grekisk lyriker lämnat efter sig till våra dagar. Dessutom är läsarterna säkrare än i de flesta andra grekiska texter från forna tider. Nåja, ”säkrare” är ett relativt begrepp. Man räknar med att filologerna sedan renässansen föreslagit omkring sju tusen ändringar i texten, det vill säga två per versrad. Trots deras egenartade karaktär är segerdikterna troligen typiska för Pindaros verk i dess helhet, ty de nya fragment av andra dikter som påträffats skiljer sig knappast från dessa till innehåll och stil. Var och en av de fyra böckerna handlar om de stora panhellenska idrottstävlingarna: de olympiska, pythiska (delfiska), nemeiska och isthmiska (korinthiska). Några av poemen komponerades för att reciteras vid själva tävlingarna, andra när segraren återvände till hemstaden. Sången kunde också upprepas under flera följande år, vid banketter eller andra festligheter till segrarens ära. Mycket i dessa dikter handlar om annat än enbart den idrottsliga triumfen. Pindaros är inte intresserad av tävlingarnas yttre förlopp – som sportreporter skulle han stå sig slätt. För honom ger tävlingen främst ett tillfälle att visa de egenskaper hos vinnaren, fysiska och själsliga, som ger honom en särskild dimension och som gått i arv från hans förfäder och samtidigt förlänats honom av gudarna. Poeten länkar alltså samman den aktuella segern med gudarnas tidlösa värld. Odet har inte enbart en omedelbar, lovprisande funktion utan söker, ofta genom metaforer, generaliserande tänkespråk och mytiska paradigm, sätta den idrottsliga framgången i relation till livets yttersta frågor: föränderligheten, lidandet, åldrandet, döden. För Pindaros är människans tillvaro mörk. Hon är underkastad dagens växlingar, hjälplöst driven hit och dit av ödets kastvindar, blott en skugga av en dröm. Dock kan hon känna ögonblick av lycka. Det är då gudarna skänker henne ära och därmed sprider ljus över hennes väg. I den sista dikt vi har kvar av Pindaros – några av [9]

inledning

de skönaste rader som skrivits på grekiska – heter det om människolivets intighet och gudaförlänade glans: Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen? Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle av gudasänd glans över oss, då vandrar vi i förklarat ljus, och ljuvt blir livet. De orden ekar genom tiderna. Skuggan: ”Livet är en dröm”, säger Calderón. ”Människans liv är en annans dröm”, heter det hos Borges. Det gudomliga ljuset blir hos Vilhelm Ekelund en bild för den poetiska inspirationen: Ofta en himmelsk tröst, oanad sällhets stråle i elysiska stunder göts öfver hjärtat ... (”Afton på färden”, Hafvets stjärna) Segraren i de stora festspelen, med deras religiösa karaktär, exemplifierar enligt Pindaros det aristokratiska samhällets ideal: den skönhet som är förenad med godhet, ädelhet. Han är framstående genom sin tävlingstalang och tekniska skicklighet – ja, naturligtvis. Men framför allt bevisar hans triumf den själsadel som förmår vinna gudarnas ynnest, den gunst som ensam kan skänka framgång, få honom att besegra mörker, kaos och död. Dock – vad är idrottshjältens korta ögonblick av triumf värt om människan är dömd att försvinna i glömskans mörker? Från det ödet skänker endast sången räddningen, säger Pindaros. Det rör sig om en äkta grekisk uppfattning. Inget stordåd, ej ens den högste gudens, kommer till sin rätt utan ordet. Endast genom detta kan det vinna erkännande och berättigande.

[10]

inledning

Ljus och dunkel hos Pindaros Pindaros hyllades under hela antiken som den störste av alla lyriker. Hur högt hans poesi uppskattades framgår bland annat av att hans hem var det enda som Alexander den store skonade då han erövrade och skövlade Thebe 336 f.Kr. Och i dag är hans berömmelse som en av världslitteraturens främsta diktare fast etablerad. När Ingvar Björkeson, den skickligaste poesiöversättare vår litteratur någonsin ägt, nu lägger fram ett representativt urval av Pindaros diktning överträffar han sig själv. Han låter oss förnimma den pindariska poesins obändiga kraft men också dess många gånger skira skönhet på ett sätt som jag efter ingående jämförelser med grundtexten inte tvekar kalla kongenialt, i ordets egentliga mening. I efterantik tid utgavs segersångerna med förklarande noter första gången 1515. Inte bara Erasmus och de humanister han fostrat anammade dem, utan även lutheranerna började läsa och översätta honom och tolkade hans dunkel som ett tecken på mystiskt djup. Nästa lärda utgåva, 1616, präglad av samma anda, förblev auktoritativ under mer än tvåhundra år. Inte minst attraherades man av de visdomsord (gnomer), som Pindaros ofta anför. I Frankrike såg däremot exempelvis Pierre de Ronsard och Plejadgruppen i övrigt inte Pindaros som en salomonisk rådgivare utan som en garant för levande poesi. På 1600-talet tog Boileau parti för anhängarna av antiken i deras strid mot anhängarna av den moderna litteraturen; inte minst uppskattade han le beau désordre (den sköna oredan) i Pindaros poesi. Denna stötte emellertid många läsare i senare tid. Den engelske 1600-talsskalden Abraham Cowley menade att om någon översatte hans text ord för ord skulle man tro att en galning tolkat en annan galning. Själv skrev han ”Pindarique Poems”, där han införde den irreguljära odeformen i engelsk poesi och gav en mer logisk bearbetning av det ”irrationella” hos Pindaros. Voltaire påstod att Pindaros talade mycket utan att säga någonting och att alla lovordade hans vers utan att begripa den. En av våra dagars ledande filosofer, Michael Theunissen, gav år 2000 ut ett verk på 1 200 stora sidor, Pindar, Menschenlos und Wende der Zeit, men det hindrade inte [11]

inledning

Harvardprofessorn John T. Hamilton att 2003 publicera en volym på inemot 350 sidor om hans förmenta svårbegriplighet. Länge levde man rentav i vanföreställningen att han skulle ha skrivit i ett slags otyglad yra. Till denna missuppfattning bidrog i hög grad att en tongivande alexandrinsk litteraturhistoriker delade upp texten, tidigare traderad i en enda följd, i för små enheter, som ibland slutade mitt i ett ord. Dessa korta, skenbart irrationellt uppbyggda rader fick till exempel Horatius att jämföra Pindaros poesi med en bergsflod som, mättad av skyfall, svämmar över sina bräddar och forsar fram med dånande ordsvall. Och mången renässanspoet flaxade häftigt med vingarna i styckad staccatovers i tro att han därmed efterliknade den thebanska örnens majestätiska svep genom rymden. Hos oss vände sig Esaias Tegnér med kraft mot tendensen att betrakta Pindaros konst som en snillrik men otyglad improvisation. ”Ingenting är oriktigare än den vanliga föreställningen om Pindaros, att han endast är ett utsvävande regellöst geni, en vild stormare, en estetisk backant, som på måfå svävar omkring och fantiserar, utan bestämd plan, ordning och sammanhang.” Religion och myt hos Pindaros En central fråga i diskussionen kring Pindaros har länge gällt hans inställning till religionen. Fackmännens meningar går på den punkten starkt isär. Vid mitt första grekseminarium i Uppsala för jämnt sjuttio år sedan drev Gunnar Rudberg, den dåvarande ämnesprofessorn, intensivt tesen att Pindaros verk präglas av en levande religiös känsla som förenar och omsmälter den traderade religionens alla element och genomsyrar såväl innehåll som språk i hans diktning. Den uppfattningen delades av många på den tiden, även om argumenteringen varierade. Man noterade exempelvis att alla de bevarade segersångerna utom fyra nämner den högste gudens namn. Vidare att Pindaros utelämnade eller omformade det som var anstötligt i myterna. Eller man såg ett belägg för hans djupa fromhet i det faktum att han besjälar alla levande krafter, störande eller främ[12]

inledning

jande, som korsar människans väg, och att det som ger dikterna deras sublima lyftning är att han med sådan åskådlighet och kraft gudomliggör abstrakta föreställningar. I debatten har det andra olympiska odet spelat en viktig roll. Det innehåller Pindaros utförligaste reflektioner kring själens öde efter döden. De orättrådiga bestraffas, de goda befrias efter tre själavandringar från allt ont och får därefter i evighet leva ett paradisiskt liv på de Saligas öar. Man har i dessa hinsidesföreställningar sett bevis på att Pindaros varit påverkad av orfikernas och pythagoréernas läror och rentav menat att dessa är kärnan i hans religion. Numera anser emellertid de flesta att Pindaros helt enkelt anpassade sig till uppdragsgivarens religiösa föreställningar. Det andra olympiska odet hade beställts – och furstligt honorerats! – av den sicilianske envåldshärskaren Theron, och det kan tänkas att denne, som så många andra på ön, var anhängare av mysticismen. Över huvud skulle Pindaros, enligt dessa forskare, ha måst göra sig till en talesman för sina uppdragsgivare. Martin Nilsson, internationellt berömd kännare av gammal grekisk religion, bestrider att Pindaros skulle ha varit en djupt religiös natur men menar att han haft den nedärvda religionen i blodet och känt sig böra klargöra hur den förhöll sig till hans tankar om människornas öde och adelns roll i en tid då aristokratins sociala och politiska rangställning, och inte minst de sicilianska tyrannernas makt, hotades och de värderingar de stod för ifrågasattes. Att ur Pindaros dikter utläsa någon sammanhängande och konsekvent religionsfilosofi går nog inte. Vad vi kallar religion i grekisk kultur är för övrigt inte samma sak som religion i vår egen. Där fanns ingen dogmatik, och Pindaros kände sig fri att omskapa myter och tankar om gudarna. Dikterna har avfattats som kompletta enheter för att passa in vid sinsemellan olika tillfällen och är ägnade mycket olika personligheter. I vår tid har det fjortonde olympiska odet tagits till utgångspunkt för reflektioner kring Pindaros fromhet. Några av dem är ungefär som följer. När Pindaros skrev denna dikt kan han inte rimligen ha behövt anpassa sig efter några önskemål från beställaren – troligen en släk[13]

inledning

ting till segervinnaren, alltså av en helt okänd småstadsfamilj – eller ge uttryck för några politiska tendenser. Icke ett enda ord tyder på att diktaren skulle ha varit närmare bekant med, ännu mindre vän till, Asopichos eller hans anhöriga. Allt vad uppdragsgivaren haft att meddela Pindaros var namnet på segraren och dennes döde far och att högtidligheten skulle äga rum i Chariternas helgedom. Med den måste en boiot som Pindaros redan tidigare ha varit förtrogen, och så fick han ingivelsen att låta segerdikten få formen av en bön till Chariterna. Denna bön har av skalden fått en djupt personlig karaktär. För invånarna i Orchomenos var Chariterna gudomligheter som bodde i den lilla stadens omgivningar och såg till att dess flod bevattnade fälten. Pindaros låter emellertid dessa lokala skyddsgudinnor stegvis få allt vidare och högre uppgifter. Att de hjälpte den unge Asopichos till seger berodde ej endast på att hans födelsestad stod i deras hägn, utan på att alla stora idrottssegrar var deras gåva, oavsett vinnarens hemvist. Mer än så: allt det sköna som kommer människan till del är en gåva från dem; de har utvecklat sig till universella gudinnor. De arrangerar också allt det festliga uppe på gudarnas Olymp. Men de är mer än ett slags glorifierade klubbmästarinnor. Deras verksamhet kulminerar i den sång till Apollons lyra med vilken de prisar gudafadern. Den sången tjänar ej blott till förnöjelse, den är en etisk kraft. Jämför hur i det första pythiska odet Apollons och Musernas sång och musik tämjer allt det råa våldet, ja, rentav underjordens dunkla makter. Chariternas utvecklingsgång speglar Pindaros egen. Undan för undan har han under mediterandet kring det gudomliga fått sin egen livssyn vidgad och fördjupad. Det hindrar inte att han hela sitt liv velat stödja aristokratiska ideal och att han ibland måst tillfredsställa sina uppdragsgivares önskemål. Därmed är dock inte sagt att han skulle ha låtit sin religiösa syn tjäna politiska syften eller att dess innehåll väsentligen skulle ha bestämts av uppdragsgivaren. Vad det fjortonde olympiska odet än må vilja säga oss är ett visst: gracen i dess utformning. Versen flyter snabbt som Kefisosflodens vatten, manar i sin lätta och livliga rytm fram bilden av den unge [14]

inledning

snabblöparen, tilljublad av hembygdens folk, smyckad med lagerkransen, blomsterhöljd. Chariterna förlänar segrarens gestalt en så ljus höghet att man tycker sig se en överjordisk uppenbarelse; de skänker körens sång en sådan friskhet att det är som om man hörde själva gudinnornas ljusa röster. Kring segraren de festklädda körsångarna, ledda av diktaren med sitt musikinstrument i handen på samma sätt som en gång Apollon ledde de delfiska männens procession då han dräpt den pythiska draken. Liksom det första pythiska odet framstår atletens kraft och poetens snille som gudomliga gåvor. Gudarnas sätt att tänka tillkommer det inte människan att kritisera. Den som pockar på en bättre lott inser inte att hon är dödlig och att hon måste fördra vad gudarna ger. (Från de berömda raderna om detta i tredje pythiska odet, v. 59–62, hämtade Paul Valéry mottot till ”Le Cimetière marin” och Albert Camus till Le Mythe de Sisyphe från 1920 respektive 1942, båda verken alltså skrivna i krigets skugga.) Temat om människans begränsning återkommer gång på gång i Pindaros poesi, ofta i för adressaten smickrande formuleringar som innebär att denne redan nått den absoluta gränsen för vad en människa mäktar åstadkomma. Samtidigt innehåller de en varning: hitintill och icke vidare! Vi måste besinna den del av lyckan som är oss beskärd och den möjlighet att handla vi äger även i hjälplösa ögonblick. Överallt kan och skall människan uppfylla vad hennes öde (daimon) i varje ögonblick bjuder henne att vara och göra. Det gäller att bli varse kairos. Det ordet betyder i attiskan vanligen ”gynnsamt ögonblick” men uttrycker hos Pindaros snarare måttfull återhållsamhet, takt, diskretion. Termen anammades av Vilhelm Ekelund – han använder den gärna för att ange de lyckliga ögonblick då konsten skapas. Pindaros har ärvt mycket från den episka traditionen. Detta kommer främst till uttryck i myten, som spelar en central roll i de flesta av hans oden. Dess uppgift är att sätta in idrottsmannens prestation i ett tidlöst perspektiv, att relatera en särskild, ej återkommande händelse till något som inträffat i gudarnas och heroernas permanenta och paradigmatiska värld. Myten spelar också en [15]

inledning

omvänd roll. Genom att jämföra sina samtida med sagohjältarna bekräftar Pindaros att det heroiska förflutna lever vidare och ständigt är viktigt för nuet. I många av segersångerna är det inte lätt att se hur myten hänger samman med diktens andra delar. Den kan te sig som ett isolerat inslag, som en rent generell illustration av Pindaros syn på heroism och dess relation till gudarna. I både antik och senare tid har man därför ofta kritiserat vad man uppfattat som brist på konstnärlig enhet i segerodena. Numera menar man att det finns en enhet i dessa dikter: huvudsyftet var att hylla segraren i de stora idrottstävlingarna. Samtidigt inser man emellertid att ett poems enhet inte bygger på en enda faktor utan på en mångfald fenomen. Innebörden är oupplösligt förbunden med bildspråket, metern, valet av ord och den ordning i vilken orden följer på varandra, sättet som tanken läggs fram på. Dikternas uppbyggnad Horatius talar även om hur Pindaros skapar ”nya ord, i fria rytmer, lösta från (metrisk) lag”. Nya ord, ja, det är riktigt: i varje dikt finns sådana som man inte funnit i någon tidigare grekisk text. Men att han skulle ha skrivit i tvångsfri obundenhet är så långt från verkligheten som gärna möjligt. Körlyrikens stränga metriska konventioner gjorde den tvärtom till ett av de mest genomreglerade medier som någonsin funnits. Desto förunderligare är det att Pindaros, trots den metriska tvångströjan, kan verka sprudlande individuell och fri. Vanligen använder poeten en serie triader, av vilka var och en består av en strof, motstrof och epod (eftersång). Strof och antistrof är metriskt identiska. Alla dikterna är metriskt olika varandra. Versmåtten är av tre slag, med helt olika strukturer. Rytmerna bygger till stor del på den musik som ackompanjerade dem och som gått förlorad. Ingvar Björkeson har visligen avstått från att söka överföra dessa ytterst komplicerade mönster till vårt språk och i stället använt en fri rytm, som på ett närmast mirakulöst sätt förmår fånga subtiliteterna i Pindaros stil. [16]

inledning

Flertalet forskare antog till för ett par årtionden sedan att körsång och solosång i antiken var olika genrer. Numera är man mer benägen att tro att de båda föredragningssätten ofta kombinerades. För Pindaros del sjöngs kanske rentav alla hans dikter väsentligen solo, med eller utan dans; antagandet tycks få stöd av vasmålningar som hyllar vinnare i de panhellenska idrottstävlingarna. Pindaros i dag Tidigare fördes den traditionella uppfattningen om Pindaros svårbegriplighet på tal. I vår tid torde den som är lyhörd för exempelvis T.S. Eliot och Ezra Pound ha bättre förutsättningar än tidigare generationer att uppskatta hans tvära övergångar mellan logiskt oförbundna idéer och teman. Pindaros bör inte förvåna den som ej finner det märkligt att i en dikt någon på promenad i London möter en man vid namn Stetson och utropar: ”Du som var med mig ombord vid Mylae!” och sedan frågar om liket han planterat i trädgården har spirat upp. Eller som icke stöts bort då Pound i en dikt ställer fyra komponenter bredvid varandra och låter läsaren själv försöka fatta sambandet mellan dem. Pound har visserligen kallat Pindaros ”the prize wind-bag of all ages”, men just den fjärde canton, som det är fråga om, äger i början en omisskännligt pindarisk ton, och det grekiska ord han för samman med Troja, med en av Catullus kvinnofigurer och med Thebes grundare Kadmos inleder faktiskt Pindaros andra olympiska ode. Ordet är anaxiforminges och syftar på sånger ”som styr lyran”. Så här börjar Pounds dikt (i Lars Forssells tolkning): Palats i rykande ljus. Troja bara en hög av pyrande gränssten, ANAXIFORMINGES! Aurunculeia! Hör mig, Cadmus av gyllne stävar! Flera av våra främsta poeter har sedan länge fört ett fruktbart samtal med Pindaros. Esaias Tegnér och Vilhelm Ekelund nämndes tidigare; ännu en lång rad kunde anföras: så sent som 2006 kom [17]

inledning

Magnus William-Olssons Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden. Därmed inlemmar sig dessa diktare i en stor europeisk kulturtradition. Goethe skrev en gång i ett berömt brev hur han ”levde i Pindaros”. I modern tid upptäckte kretsen kring Stefan George, stimulerad av Friedrich Hölderlins Pindarosöversättning, hos den thebanske poeten den dionysiska entusiasm som vitaliserade dess egen diktning. Också filmens värld har vittnat om hur inspirerande Pindaros poesi varit även i nyare tider. Jean Renoir skildrade i ”Den stora illusionen”, 1937, hur under första världskriget en fransk aristokrat fick kraft att utstå förödmjukelsen och tristessen i ett tyskt fångläger genom att ty sig till Pindaros poesi, och hur även andra som delade hans öde fann tröst i den. Lönar det då mödan att läsa Pindaros? Ett svar på frågan ger Vilhelm Ekelund i Antikt ideal: Storm i sol! Hur lyfter sig sinnet vid denna syn. Hvilket sångens ideal reser sig för själen. All härlighet jag drömt vid Hellas’ dikt står bländande förkroppsligad för mig i detta: storm i sol. Det ljusa djupet i Tegnérs antik-inspirerade ande har jag aldrig anat djupare än vid Pindaros’ dikt. Och heller ej hans obotliga förtviflan. Sture Linnér

[18]

OLY MP IA 1 Till Hieron från Syrakusa, segrare i kappridning 476 f.Kr.

Strof 1

[19]

o ly m p i a 1

Motstrof 1

han som för rättrådighetens spira på det fårrika Sicilien och från de högsta grenarna plockar förtjänstens mognade frukter, smyckande sig med musernas yppersta gåvor, de sånger vi män ofta lekfullt stämmer upp vid hans frikostiga bord. Så tag från knaggen ner din doriska lyra, om det är sant att glädjen över Pisas skönhet och Ferénikos’ gjutit i din själ de ljuvaste tankar när den i loppet vid Alfeios bröt fram utan sporrar och kastade i segerns armar sin herre, Epod 1

28a

hästbetvingaren, Syrakusas konung. Hans berömmelse lyser i den tappra kolonin Pelops grundade, lydiern som jordskakarguden, den mäktige Poseidon höll kär från den stund han lyftes av Klotho ur den rena kitteln med skuldran skinande av elfenben. Underverk finns många men ofta vandrar människors tal bortom det sanna och vi bedras av fabler utsirade med brokig lögn.

[20]

o ly m p i a 1

Strof 2 30

Charis som åt de dödliga skapade allt vad ljuvligt är har åt det icke troliga ej sällan förlänat sin glans och givit det sken av sanning men omutliga vittnen är dagarna som kommer. Tala väl om gudar anstår oss människor, mindre blir då vår skuld. Tántalos’ son, mot de gamles utsagor vill jag om dig förkunna: när din far till otadligt gästabud i sitt kära Sípylos inbjudit gudar för att återgälda deras måltid rycktes du bort av den Treuddglänsande Motstrof 2

vars hjärta överväldigats av åtrå, och bakom gyllene ston tog han dig till Zeus’, den vitt ärades, höga boning dit en annan gång, och till samma tjänst även Ganymedes rövades upp. När så du försvunnit och folket, fast de länge sökte dig, aldrig förde dig åter till din mor spred missunnsamma grannar viskande ett rykte att lem för lem man styckat dig med kniv och slängt dig i en häftigt sjudande kittel och som sista rätt vid borden delat upp och förtärt ditt kött.

[21]

o ly m p i a 1

Epod 2

57a

Kalla någon av de saliga frossare är mig dock svårt, det vägrar jag. Av ofärd drabbas ofta smädaren. Om någonsin Olympens väktare hedrat med ära en dödlig var det Tantalos, men sin stora lycka förmådde han inte bära och drog av måttlös lystnad på sig en ohygglig straffdom som fadern hängde över honom, ett gigantiskt stenblock han oavlåtligt söker vältra undan, fråntagen all glädje. Strof 3

Så, i hans vanmäktiga liv av beständig plåga lades detta fjärde kval till de andra, ty från gudarna stal han och bjöd sina dryckesbröder den nektar och ambrosia som gett honom odödlighet. Tror sig någon kunna dölja för de oförgängliga sina gärningar, då tar han miste. Åter sände gudarna därför ned hans son till mänskornas kortlivade släkte. När denne nått ungdomens blomning och svarta skäggfjun täckte hans kind beslöt han att vinna i tävlan

[22]

o ly m p i a 1

Motstrof 3 70

Hippodaméia, den ryktbara, från hennes pisanske fader. Ner till det gråa havet gick han ensam i nattens mörker och anropade den larmande Treuddsguden som då trädde fram helt nära hans fötter. Pelops sade: ”Om Kyprias skänker någon gång varit dig till glädje, Poseidon, hejda Oinomaos’ kopparspjut och ta mig till Elis med din snabbaste vagn och bär mig inom räckhåll för segern. Ty tretton friare har han dräpt och så förhalat sin dotters Epod 3

86a

bröllop. Den stora faran får en klenmodig aldrig möta och måste vi dö, varför i bortglömd ålderdom ruva, håglöst kurande i skuggan, berövade allt skönt? För mig står denna dust nu beredd. Skänk mig, jag ber dig, den lyckliga utgång jag så hett begär.” Därmed teg Pelops, och orden var ej förspillda. Han ärades av guden med gåvor, en gyllene vagn och vingburna, outtröttliga hästar.

[23]

o ly m p i a 1

Strof 4

Den starke Oinomaos betvang han och förde till sin bädd jungfrun. Sex söner födde hon, härskare över folken, brinnande av dådlust. Storslagna blodsoffer tar han nu del i, vilande utsträckt vid Alfeios’ vad. Många främlingar trängs vid hans gravhög nära Zeus’ altare, och vida strålar de olympiska spelens glans från Pelops’ rännarbana där fotens snabbhet tävlar med styrkan, spänd till sin yttersta gräns. Den som segrat där får resten av livet njuta den frid, ljuv som honung Motstrof 4

100

105

en vunnen kamp kan skänka. Det goda som varje dag bär med sig är dock för en dödlig det högsta. Men att kröna segraren med en hyllningssång i aiolisk tonart tillkommer nu mig. Aldrig, tror jag, har det funnits en värd med finare sinne för det sköna, i sin makt mer högsint än mannen jag här med hymnens böljande veck konstfullt draperar. Över dina strävanden, Hieron, vaktar en gud. Han sörjer för dig och om inte snart han överger dig blir än ljuvare, hoppas jag, den framtida triumf

[24]

PINDAROS

Levande litteratur PINDAROS

Olympiska och pythiska oden

PINDAROS

Olympiska och pythiska oden

ISBN 978-91-27-11572-9