9789147114986

George Ritzer Jeffrey Stepnisky

Sociologisk 2 teori Upplaga

Sociologisk teori ISBN 978-91-47-11498-6 © 2008, 2014 Författarna och Liber AB © 2008, 2014 McGraw-Hill, USA Originalets titel: Sociological Theory ISBN 007-8027012 Förläggare: Peter Söderholm Redaktör: Cecilia Björk Tengå Översättning: Lisa Sjösten Fackgranskning: Magnus Karlsson Språkgranskning: Magdalena Tellenbach Uttman Omslag och grafisk formgivning: Fredrik Elvander Ombrytning: LundaText AB Omslagsfoto: Shutterstock, Irina QQQ Produktion: Jürgen Borchert Andra upplagan 1 Repro: Exaktaprinting, Malmö Tryck: People Printing, Kina 2015

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för ut­b ildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller f­ ängelse), skadestånd och beslag /förstöring av olovligt framställt m ­ aterial. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm Tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08–690 93 01 E-post kundservice.liber@liber.se

Innehåll Del I. Klassisk sociologisk teori 7 1. En historisk beskrivning av sociologisk teori: de tidiga åren 9

Introduktion 10 Sociala krafter i den sociologiska teorins framväxt 12 Intellektuella krafter och den sociologiska teorins framväxt 14 Den franska sociologins utveckling 17 Den tyska sociologins utveckling 24 Den brittiska sociologins ursprung 33 Huvudpersonen i den tidiga italienska sociologin 37 Den europeiska marxismens utveckling kring ­sekelskiftet 1900 39 Sammanfattning 40 2. Karl Marx 41

Introduktion 41 Dialektiken 43 Dialektisk metod 43 Den mänskliga naturen 46 Alienation 49 Det kapitalistiska samhällets strukturer 51 Den materialistiska historieuppfattningen 58 Kulturella aspekter av det kapitalistiska samhället 60 Marx ekonomi: en fallstudie 63 Kommunism 65 Kritik 65 Sammanfattning 67 3. Émile Durkheim 68

Introduktion 68 Sociala fakta 69

Arbetsdelningen i samhället 74 Självmord 80 Det religiösa livets elementära former 84 Moralisk utbildning och sociala reformer 89 Kritik 92 Sammanfattning 94 4. Max Weber 96

Metodologi 96 Verklighetsbaserad sociologi 105 Kritik 130 Sammanfattning 131 5. Georg Simmel 133

Huvudsakliga intresseområden 133 Individuellt medvetande 137 Social interaktion (”association”) 138 Sociala strukturer 143 Objektiv kultur 144 Pengarnas filosofi 145 Hemlighetsfullhet: en fallstudie i Simmels sociologi 150 Kritik 154 Sammanfattning 155

Del II. Modern sociologisk teori: de viktigaste skolorna 157 6. En historisk beskrivning av sociologisk teori: de senaste åren 159

Tidig amerikansk sociologisk teori 159 Kvinnor i den tidiga sociologin 171 W.E.B. Du Bois och rasteorin 174 Sociologisk teori fram till 1900-talets mitt 174 Sociologisk teori efter 1900-talets mitt 178 Utvecklingen inom den sociologiska teorin mot ­slutet av 1900-talet 185 Teorier om modernitet och postmodernitet 188

4

innehåll

Samhällsteorin i början av 2000-talet 190 Sammanfattning 195 7. Strukturfunktionalism, systemteori och konfliktteori 197

Strukturfunktionalism 198 Systemteori 216 System och omgivning 217 Konfliktteori 220 Sammanfattning 228 8. Olika typer av neomarxistiska teorier 230

Ekonomisk determinism 230 Hegeliansk marxism 231 Kritisk teori 234 Neomarxistisk ekonomisk sociologi 247 Historiskt orienterad marxism 254 Neomarxistisk analys av rummet 259 Postmarxistisk teori 264 Sammanfattning 272 9. Symbolisk interaktionism 274

De viktigaste historiska rötterna 274 George Herbert Meads tankar 277 Den symboliska interaktionismen och dess grundprinciper 287 Erving Goffman och jaget 293 Emotionssociologi 300 Kritik 306 Den symboliska interaktionismens framtid 307 Sammanfattning 308 10. Etnometodologi 310

Definition av etnometodologin 310 Diversifieringen av etnometodologin 313 Några tidiga exempel 315 Samtalsanalys 317 Studier av institutioner 322 Kritiken mot den traditionella sociologin 324 Problem och spänningar i etnometodologin 326

Syntes och integration 327 Sammanfattning 329 11. Utbytesteori, nätverksteori och rational ­ choice-teori 330

Utbytesteori 330 Nätverksteori 346 Nätverksutbytesteori 349 Rational choice-teori 351 Sammanfattning 359 12. Nutida feministisk teori 360

Feminismens grundfrågor 360 Historisk inramning: feminism, sociologi och kön 362 Olika former av feministisk teori i dag 365 Det feministiska sociologiska teoriarbetet 389 Sammanfattning 397

Del III. Nya integrerande teorier 399 13. Integreringen av mikro-makro och aktör-struktur 401

Integreringen av mikro-makro 401 Integreringen av aktör-struktur 419 Kopplingar mellan aktör-struktur och mikro-­ makro: grundläggande skillnader 439 Sammanfattning 440

Del IV. Från modern till postmodern samhällsteori (och därefter) 441 14. Nutida teorier om modernitet 443

Klassiska teoretiker om modernitet 443 Modernitetens juggernaut 445 Risksamhället 450 Förintelsen och den flytande moderniteten 452 Modernitetens ofullbordade projekt 456

innehåll

Självet, samhället och religionen 459 Informationalism och nätverkssamhället 464 Sammanfattning 467 15. Globaliseringsteori 468

Viktiga samtida globaliserings­teoretiker 470 Kulturteori 473 Ekonomisk teori 481 Politisk teori 485 Nyliberalism 487 Andra teorier 492 Sammanfattning 492 16. Strukturalism, poststrukturalism och postmodern samhällsteori 494

Strukturalism 495 Poststrukturalism 497 Postmodern samhällsteori 512 Kritik och postpostmodern samhällsteori 522 Sammanfattning 526 17. Samhällsteorin på 2000-talet 527

Kritiska teorier om ras och rasism 528 Queerteori 532 Aktör-nätverksteori, posthumanism och postsocialitet 537 Affektteori 542 Sammanfattning 551

Del V. Avslutning: sociologiska paradigm 553 18. Metasociologi och sociologiska paradigm 555

Metateori i sociologin 555 Thomas Kuhns idéer 560 Sociologi: en vetenskap med flera paradigm 562 Mot ett mer integrerat sociologiskt paradigm 563 Referenser 568 Personregister 634 Sakregister 647

5

Del I Klassisk sociologisk teori

1. En historisk beskrivning av sociologisk teori: de tidiga åren

Kapitelöversikt  Introduktion



Den tyska sociologins utveckling



Sociala krafter i den sociologiska teorins framväxt



Den brittiska sociologins ursprung



Intellektuella krafter och den sociologiska teorins framväxt



Huvudpersonen i den tidiga italienska sociologin



Den franska sociologins utveckling



Den europeiska marxismens utveckling kring sekelskiftet 1900

En bok som har till syfte att introducera ämnet sociologisk teori kan med fördel inledas med ett antal meningar som sammanfattar olika teorier: • Den moderna världen är en järnbur av rationella system, från vilka det är omöjligt att fly.

• Kapitalismen tenderar att bära med sig fröet till sin egen undergång.

• Den moderna världen är inte lika moraliskt homogen som tidigare samhällen.

• Staden ger upphov till en särskild personlighetstyp.

• I sina sociala liv tenderar människor att uppföra en rad teaterföreställningar.

• Den sociala världen utmärks av principer om ömsesidighet, i relationer som bygger på givande och tagande.

• Människor skapar själva de sociala världar som i slut­ ändan kommer att göra dem till slavar.

• Människor har under alla omständigheter kvar förmågan att förändra de sociala världar som begränsar dem.

• Samhället är ett enhetligt system av sociala strukturer och funktioner.

• Samhället är en ”juggernaut” som när som helst kan löpa amok.

• Det kan se ut som att västvärlden har genomgått en liberaliseringsprocess, men i själva verket har förtrycket ökat.

• Världen har gått in i en ny postmodern era, som i allt högre grad kännetecknas av det oäkta, det falska, av simuleringar av verkligheten.

• Paradoxalt nog är globaliseringen förknippad med den globala spridningen av ”ingenting”.

• Ickemänskliga objekt betraktas i allt större utsträckning som nyckelaktörer i nätverk.

10

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

sociala krafter

Politiska r­ evolutioner Den industriella revolutionen och kapitalismens uppkomst

Frankrike Den konservativa reaktionen Upplysningen de Bonald de Saint-Simon Comte Tocqueville Durkheim Montesquieu (1689–1755) (1754–1840) (1760–1825) (1798–1857) (1805–1859) (1858–1917) de Maistre Rousseau (1712–1778) (1753–1821) Tyskland Ekonomisk Hegelianska Unghegelianer determinism marxister

Hegel Feuerbach Marx Kautsky Lukács

(1720–1831) (1804–1872) (1818–1883) (1854–1938) (1885–1971)

Tysk historicism

Kant Dilthey Weber

(1724–1804) (1833–1911) (1864–1920)

Nietzsche Simmel

(1844–1900) (1858–1918) Italien

Socialismens uppkomst Feminism

Pareto (1848–1923)

Mosca (1858–1941)

Religiös ­förändring

Storbritannien

Politisk ekonomi Smith Ricardo

(1723–1790) (1772–1823) Utvecklingsteori

Spencer

(1820–1903)

Vetenskapens framväxt

USA

Urbanisering

Veblen (1857–1929) DuBois (1868–1963) Schumpeter (1883–1950)

Figur 1.1 Sociologisk teori: de tidiga åren

Denna bok ska göra det enklare för läsaren att förstå dessa och många andra teoretiska idéer, liksom de större teorier som de har sitt ursprung i.

Introduktion Att förse läsaren med en historik över den sociologiska teorin är en viktig uppgift (S. Turner, 1998), men eftersom vi endast ägnar två kapitel (1 och 6) åt detta är det en ytterst selektiv historisk framställning vi har att erbju-

da (Giddens, 1995b). Tanken är att ge läsaren ett ramverk, som ska kunna göra det enklare att placera in de mer detaljerade diskussioner av teoretiker och teorier som följer i ett större sammanhang. När läsaren sedan går vidare till de efterföljande kapitlen kommer hon att ha nytta av att återvända till dessa två översiktskapitel, och placera in diskussionerna i den kontext de presenterar. (Det kommer att vara till särskilt stor hjälp att då och då gå tillbaka till Figur 1.1 och Figur 6.1, som är illustrationer av de historiska skildringar som dessa kapitel innehåller.)

De teorier som tas upp i huvuddelen av denna bok

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

ABDEL RAHMAN IBN-KHALDUN

En biografisk översikt Det finns en tendens att tänka på sociologi uteslutande som ett förhållandevis modernt och västerländskt fenomen. Det fanns dock forskare som utvecklade sociologiska idéer och teorier långt tillbaka i tiden och i andra delar av världen. Ett exempel är Abdel Rahman Ibn-Khaldun.

Ibn-Khaldun föddes i Tunis i Nordafrika den 27 maj 1332 (Alatas, 2011; Faghirzadeh, 1982). Han kom från en beläst familj och fick undervisning i Koranen (muslimernas heliga skrift), matematik och historia. Under sin levnadstid tjänade han hos ett stort antal sultaner i Tunis, Marocko, Spanien och Algeriet som ambassadör, kammarherre och medlem av de lärdes råd. Han fick dessutom sitta två år i marockanskt fängelse på grund av sin uppfattning att statliga ledare inte är gudomliga ledare. Efter ungefär två årtionden som politiskt aktiv återvände Ibn-Khaldun till Nordafrika, där han inledde en intensiv, fyra år lång period av studier och skrivande. De verk

har en bred tillämpning, behandlar sociala frågor av cen­ tral betydelse och har bestått genom tiderna. Dessa kriterier utgör den definition av sociologisk teori som används i den här boken.1 Ett antal av de teoretiker som kortfattat diskuteras i Kapitel 1 (exempelvis Herbert Spencer och Auguste Comte) kommer inte att behandlas mer detaljerat längre fram, eftersom de främst är intressanta ur ett historiskt perspektiv. Andra teoretiker (exempelvis Karl Marx, Max Weber och Émile Durkheim) kommer att diskuteras i sin historiska kontext i Kapitel 1, men dessutom behandlas mer detaljerat längre fram på grund av sin fortsatt stora 1 Denna definition skiljer sig från de formella, ”vetenskapliga” definitioner (Jasso, 2001) som ofta används i teoretiska texter av den här typen.

En vetenskaplig definition skulle kunna vara att en teori utgörs av en uppsättning besläktade påståenden som gör det möjligt att systematisera kunskap om, förklaringar av och förutsägelser om det sociala livet samt att formulera nya forskningshypoteser (Faia, 1986). Även om en sådan definition kan ha flera fördelar är den helt enkelt inte förenlig med särskilt många av de tankesystem som diskuteras i boken. De flesta klassiska (och moderna) teorier saknar med andra ord en eller flera av de komponenter som en teori formellt sett måste innehålla, men betraktas likväl som teorier av de flesta sociologer.

11

han producerade under denna tid ökade hans berömmelse och ledde till att han fick ett lektorat vid centrumet för isla­miska studier vid Al-Azhar-universitetet i Kairo. På sina välbesökta föreläsningar om samhälle och sociologi betonade Ibn-Khaldun vikten av att koppla samman sociologiskt tänkande och historiska observationer.

När Ibn-Khaldun dog 1406 hade han producerat en samling texter som hade många idéer gemensamt med modern sociologi. Han hade en stark tilltro till det vetenskapliga stu­ diet av samhället, den empiriska forskningen och sökan­ det efter orsaker till sociala fenomen. Han ägnade stor uppmärksamhet åt ett flertal sociala institutioner (exempelvis politik och ekonomi) och deras inbördes relationer. Han var intresserad av att jämföra primitiva samhällen med moderna. Ibn-Khalduns inflytande på den klassiska sociologin var inte dramatiskt, men i och med att forskare i allmänhet och islamiska forskare i synnerhet håller på att återupptäcka hans verk kan det hända att han med tiden kommer att tillskrivas större historisk betydelse.

betydelse. Fokus ligger vid det viktiga teoretiska arbete som har bedrivits av sociologer samt det arbete som har utförts inom andra fält och kommit att definieras som viktigt inom sociologin. För att uttrycka sig koncist är detta en bok om de ”stora idéer” inom sociologin som har bestått genom tiderna (eller ser ut att kunna göra det) – tankesystem som handlar om viktiga sociala frågor och har stor räckvidd.

Vi kan inte fastställa det exakta datumet för den so­cio­ logiska teorins födelse. Människor har reflekterat över och utvecklat teorier om det sociala livet sedan långt tillbaka i historien. Men vi kommer inte att söka oss så långt till­ baka i historien som till grekerna och romarna, eller ens till medeltiden. Vi kommer inte ens att gå tillbaka till 1600-talet, trots att Olson (1993) har spårat den sociologiska traditionen till mitten av 1600-talet och James Harringtons teorier om relationen mellan ekonomi och stat.

Detta beror inte på att människor under dessa epoker saknade sociologiskt relevanta idéer, utan på att vinsten inte skulle vara tillräckligt stor med tanke på den tid vi skulle vara tvungna att lägga ner. Det skulle krävas mycket tid men vi skulle endast finna ett mycket litet antal idéer som

12

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

är relevanta för det moderna samhället. Hur som helst betraktade ingen av de tänkare som förknippas med dessa tidsperioder sig själva som sociologer, och det är inte heller särskilt många som ser dem som sådana i dag. (Se den biografiska översikten över Ibn-Khaldun för en diskussion om ett undantag.) Det är först på 1800-talet som det börjar dyka upp tänkare som på ett tydligt sätt kan identifieras som socio­loger. Det är dessa klassiska sociologiska tänkare som vi ska stifta bekantskap med (Camic, 1997; för en debatt om vad som gör en teori klassisk, se R. Collins, 1997b; Connell, 1997), och vi börjar med att undersöka de viktiga sociala och intellektuella krafter som formade deras idéer.

Sociala krafter i den sociologiska teorins framväxt Alla intellektuella fält formas på ett djupgående sätt av sin sociala omgivning. Detta gäller särskilt sociologin, som inte bara kan härledas från den sociala omgivningen utan dessutom har den som sitt huvudämne. Vi kommer i korthet att fokusera på några av de viktigaste sociala betingelserna under 1800-talet och det tidiga 1900-talet, betingelser som är av ytterst stor betydelse för sociologins utveckling. Vi kommer också att ta tillfället i akt att inleda introduktionen av de mest betydelsefulla personerna i den sociologiska teorins historia.

Politiska revolutioner Den långa rad av politiska revolutioner som inleddes med franska revolutionen 1789 och sedan fortsatte under 1800-talet var den mest avgörande faktorn i uppkomsten av sociologiska teorier. Dessa revolutioner hade en oerhört stor inverkan på många samhällen, och ledde till ett flertal positiva förändringar. Det som tilldrog sig många tidiga teoretikers uppmärksamhet var emellertid inte de positiva konsekvenserna, utan de negativa effekterna av de här förändringarna. Dessa författare var särskilt bekymrade över det kaos och den oordning som följde, och då särskilt i Frankrike. De förenades av sin önskan att återställa ordningen i samhället. Några av de mest extrema tänkarna

från denna period ville rent av återvända till medeltidens fridfulla och relativt ordningsamma dagar. Mer sofistikerade tänkare insåg dock att den sociala förändring som ägt rum hade gjort en sådan tillbakagång omöjlig, och för­ sökte i stället finna nya grunder för ordning i de samhällen som hade omstörtats av 1700- och 1800-talens politiska revolutioner. Frågan om social ordning var en av de saker som stod i centrum för de klassiska sociologiska teoretikernas intresse, och detta gällde i synnerhet Comte, Durkheim och Parsons.

Den industriella revolutionen och kapitalismens uppkomst Minst lika viktig för den sociologiska teorins utformning som den politiska revolutionen var den industriella revolution som svepte över många västerländska samhällen, främst under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Den industriella revolutionen var inte en isolerad händelse utan många sammanhängande processer, som kulminerade i en omgestaltning av västvärlden. Man gick från ett ­sy­stem som i stor utsträckning byggde på jordbruk till ett system som till en överväldigande del var industriellt. Ett stort antal människor lämnade bondgårdar och jordbrukssysslor för de industriella arbeten som erbjöds i de spirande fabrikerna, och även själva fabrikerna förändrades genom en lång rad tekniska förbättringar. Stora ekonomiska byråkratier uppstod för att tillhandahålla de många tjänster som industrin och det framväxande kapitalistiska ekonomiska systemet fordrade. I denna ekonomi var idea­ let en fri marknad där alla de produkter som det industriella systemet gav upphov till kunde köpas och säljas.

Inom detta system fanns det ett fåtal som tjänade mycket på det, medan majoriteten arbetade långa dagar för låga löner. En reaktion mot det industriella systemet och mot kapitalismen i allmänhet följde, och detta var upprinnelsen både till arbetarrörelsen och till diverse radikala rörelser som hade som målsättning att omstörta det kapitalistiska systemet.

Den industriella revolutionen, kapitalismen och reaktionen mot dessa fenomen ledde till en oerhört stor omvälvning av det västerländska samhället, en omvälvning som i hög grad påverkade sociologerna. Fyra betydelsefulla

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

personer i den sociologiska teorins tidiga historia – Karl Marx, Max Weber, Émile Durkheim och Georg Simmel – liksom många mindre betydelsefulla tänkare var fullkomligt absorberade av de här förändringarna och de problem de gav upphov till för samhället som helhet. De ägnade sina liv åt att studera dessa problem, och i flera fall strävade de efter att utveckla program som kunde bidra till att lösa dem.

Socialismens uppkomst En kategori förändringar som hade till syfte att hantera det industriella systemets och kapitalismens framfart kan sammanfattas under rubriken ”socialism” (Beilharz, 2005g). Även om vissa sociologer förordade socialismen som en lösning på industrisamhällets problem var de flesta både personliga och intellektuella motståndare till den. På ena sidan stod Karl Marx, som aktivt ville kullkasta det kapitalistiska systemet och ersätta det med ett socialistiskt. Trots att Marx inte utvecklade en teori om socialism per se tillbringade han åtskillig tid med att kritisera olika aspekter av det kapitalistiska samhället. Utöver detta deltog han i ett stort antal politiska aktiviteter, som han hoppades skulle främja uppkomsten av socialistiska samhällen.

Marx skilde sig dock från mängden under den sociologiska teorins första tid. De flesta tidiga teoretiker, som Weber och Durkheim, var motståndare till socialismen (åtminstone i den form Marx föreställde sig den). De erkände visserligen att det fanns problem inom det kapitalistiska samhället, men ville lösa dessa genom sociala reformer inom kapitalismen snarare än genom den s­ o­ciala revolution som Marx förespråkade. De fruktade so­cialismen mer än de fruktade kapitalismen. Denna fruktan spelade en långt större roll i utformningen av den sociologiska teorin än vad Marx stöd till det socialistiska alternativet till kapitalismen gjorde. Som vi ska se utvecklades faktiskt den sociologiska teorin i många fall som en reaktion mot den marxistiska teorin och mer allmänt mot den socialistiska.

Feminismen På ett sätt har det alltid funnits ett feministiskt perspektiv.

Var kvinnor än har underordnats – och de har underord-

13

nats i nästan alla tider och på nästan alla platser – tycks de ha insett detta faktum och protesterat mot sin situation på något vis (Lerner, 1993). Även om man kan hitta föregångare så långt tillbaka som på 1630-talet, inträffade den verkliga höjdpunkten för feministiska aktiviteter och feministiskt skrivande i samband med den västerländska historiens frihetsrörelser: en första intensiv och produktiv period på 1780- och 1790-talen i samband med de debatter som omgärdade de amerikanska och franska revolutionerna; en långt mer organiserad och fokuserad ansträngning på 1850-talet, som en del av mobiliseringen mot slaveriet och för politiska rättigheter för medelklassen; samt den massiva mobiliseringen för kvinnlig rösträtt och för en lagstiftning om arbetsmarknadsreformer och med­borger­ liga reformer under det tidiga 1900-talet, i synnerhet under den progressiva eran i USA. Allt detta påverkade sociologins utveckling i allmänhet och framför allt ett antal kvinnor som verkade inom, eller på annat sätt var knutna till, fältet: Harriet M ­ artineau (Vetter, 2008), Charlotte Perkins Gilman (J. Allen, 2011), Jane Addams, Florence Kelley, Anna Julia Cooper, Ida Wells-Barnett, Marianne Weber och Beatrice Potter Webb, för att nämna några. Med tiden knuffades deras verk dock ut i yrkesområdets periferi och togs över, förminskades eller lyftes ut ur den sociologiska kanonen av de män som var i färd med att göra sociologin till en akademisk maktbas. Feministiska frågor trängde in i sociologin endast i dess marginaler, i de verk som författades av marginella manliga teoretiker eller av de i allt högre grad marginaliserade kvinnliga teoretikerna. Reaktionerna från de män som kom att bli centrala inom området – från Spencer till Weber och Durkheim – på de feministiska diskussioner som pågick runt omkring dem var i grunden konserva­tiva, och de gjorde könsfrågan till en oansenlig fråga som de förhöll sig till på ett konventionellt snarare än kritiskt sätt inom vad de själva identifierade och offentligt lyfte fram som sociologi. De reagerade på detta sätt trots att kvinnor låg bakom en betydande mängd sociologisk teori. Historien om denna könspolitik inom fältet, som också är en del av historien om det manliga sättet att bemöta feministiska krav, håller först nu på att skrivas (se exempelvis Deegan, 1988; Fitzpatrick, 1990; L. Gordon, 1994; Lengermann och Niebrugge-Bramtley, 1998; R. Rosenberg, 1982).

14

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

Urbaniseringen

Vetenskapens framväxt

Delvis som ett resultat av den industriella revolutionen drevs ett stort antal människor på 1800- och 1900-talen från sina hem på landsbygden, och flyttade i stället till mer urbana miljöer. Bakgrunden till denna oerhört stora migration var huvudsakligen de arbetstillfällen som skapades av det industriella systemet i stadsområdena. Men den skapade stora svårigheter för de människor som nu var tvungna att vänja sig vid ett urbant liv. Dessutom skapade städernas expansion ett till synes ändlöst antal ur­bana problem med överbefolkning, miljöförstöring, buller, trafik och så vidare. Det urbana livets natur och problem drog till sig många tidiga sociologers uppmärksamhet, och detta gällde särskilt Max Weber och Georg Simmel. Den första betydande skolan inom amerikansk sociologi, nämligen Chicagoskolan, utmärktes faktiskt till stor del av sitt intresse för staden, och man ville använda Chicago som ett laboratorium för att studera urbaniseringen och dess problem.

Samtidigt som den sociologiska teorin utvecklades lade man en ökad tonvikt vid vetenskap, inte bara på högskolor och universitet utan också i samhället som helhet. De tekniska produkterna av vetenskapen trängde sig in på alla livets områden, och vetenskapen kom att åtnjuta en hög grad av prestige. De som hade kopplingar till de mest framgångsrika vetenskaperna (fysik, biologi och kemi) fick en upphöjd ställning i samhället. Sociologer (särskilt Comte, Durkheim, Spencer, Mead och Schütz) var redan från början mycket intresserade av vetenskap, och många ville utforma sociologin efter samma modell som den framgångsrika fysiken och biologin. Snart utvecklades dock en debatt mellan dem som helhjärtat accepterade den vetenskapliga modellen och dem (exempelvis Weber) som ansåg att det sociala livets utmärkande drag gjorde det svårt och oförståndigt att utan åtskillnad anta den vetenskapliga modellen (Lepenies, 1988). Frågan om relationen mellan sociologi och vetenskap debatteras ännu i dag, även om det räcker med en snabb blick på de främsta tidskrifterna inom ämnet, åtminstone i USA, för att konstatera att de som betraktar sociologin som en vetenskap har övertaget.

Religiös förändring De sociala förändringar som hade förorsakats av politiska revolutioner, den industriella revolutionen och urbaniseringen hade en djupgående effekt på religiositeten. Många tidiga sociologer hade en religiös bakgrund och ägnade sig aktivt, och i vissa fall professionellt, åt religionen (Hinkle och Hinkle, 1954). De satte upp samma mål för sociologin som de hade i sina religiösa liv. De ville förbättra män­ ni­skors liv (Vidich och Lyman, 1985). För vissa (exempelvis Comte) förvandlades sociologin till en religion (Wernick, 2000, 2005a, 2005b). För andra hade de sociologiska teorierna en omisskännlig religiös prägel. Durkheim skrev ett av sina viktigaste verk om religion. Moralen spelade inte bara en nyckelroll i Durkheims sociologi, utan också i de verk som skrevs av Talcott Parsons, och även en stor del av Webers arbete ägnades åt världens religioner.

Också Marx var intresserad av religion, men hans inställning var långt mer kritisk.

Intellektuella krafter och den sociologiska teorins framväxt Även om sociala faktorer är viktiga fokuserar detta kapitel främst på de intellektuella krafter som var centrala för den sociologiska teorins utformning. Men i den verkliga världen kan man naturligtvis inte separera intellektuella krafter från sociala. I den diskussion om upplysningen som följer kommer vi exempelvis kunna konstatera att denna rörelse stod i direkt samband med, och i flera fall utgjorde den intellektuella grunden för, de sociala förändringar som har diskuterats ovan.

De många intellektuella krafter som formade utvecklingen av samhällsteorier diskuteras inom den nationella kontext där deras inflytande var som störst (Levine, 1995; Rundell, 2001). Vi börjar med upplysningen och dess inverkan på den sociologiska teorins framväxt i Frankrike.

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

Upplysningen Många observatörer anser att upplysningen var av avgörande betydelse för sociologins efterföljande utveckling (Hawthorn, 1976; Hughes, Martin och Sharrock, 1995; Nisbet, 1967; Zeitlin, 1996). Upplysningen var en period av anmärkningsvärd intellektuell utveckling och förändring inom det filosofiska tänkandet.2 Ett antal idéer och övertygelser som hade varit förhärskande under lång tid – av vilka flera hade att göra med det sociala livet – kullkastades och ersattes under upplysningen. De mest framstående av de tänkare som brukar förknippas med upplysningstiden var de franska filosoferna Charles de Montes­ quieu (1689–1755) och Jean-Jacques Rousseau (1712– 1778) (B. Singer, 2005a, 2005b). Den inverkan upplysningen hade på den sociologiska teorin var dock mer indirekt och negativ än den var direkt och positiv. Som Irving Zeitlin uttrycker det: ”Den tidiga sociologin utvecklades som en reaktion på upplysningen” (1996: 10).

De tänkare som förknippas med upplysningen påverkades framför allt av två intellektuella strömningar: 1600-talsfilosofin och vetenskapen.

1600-talsfilosofin var förbunden med tänkare som René Descartes, Thomas Hobbes och John Locke. Tonvikten låg vid att skapa storslagna, generella och mycket abstrakta tankesystem som var rationellt begripliga. De efterföljande tänkare som förknippas med upplysningen motsatte sig inte föreställningen att tankesystem borde vara generella och rationellt begripliga, men de ansträngde sig mer för att hämta sina idéer från den verkliga världen och för att testa dem där. De ville med andra ord kombinera empirisk forskning med förnuft (Seidman, 1983: 36–37). Det var vetenskapen som fick stå som modell för detta arbete, och då i synnerhet newtonsk fysik. Det var nu man började tillämpa den vetenskapliga metoden på sociala frågor. Upplysningens tänkare ville inte bara att deras idéer, åtminstone delvis, skulle hämtas från den 2 Detta avsnitt bygger på Irving Zeitlin (1996). Även om Zeitlins analys presenteras här på grund av sin koherens har den ett antal begränsningar: det finns bättre analyser av upplysningen, det finns många fler faktorer som bidrog till att forma sociologins utveckling och Zeitlin tenderar här och var att gå till överdrift i sina påståenden (exempelvis vad gäller Marx inflytande). Men på det hela taget ger Zeitlin oss en användbar utgångspunkt, med tanke på målen för detta kapitel.

15

verkliga världen utan också att de skulle vara till nytta för den sociala världen, och då särskilt i den kritiska analysen av denna. Överlag präglades upplysningen av övertygelsen att människor kunde förstå och kontrollera sitt universum med hjälp av förnuftet och empirisk forskning. Eftersom den fysiska världen styrdes av naturlagar menade man att detta borde gälla även den sociala världen. Därmed var det upp till filosoferna att med hjälp av förnuft och forskning identifiera dessa sociala lagar. När man väl hade förstått hur den sociala världen fungerade hade upplysningens tänkare ett praktiskt mål – att skapa en ”bättre” och mer rationell värld.

Eftersom upplysningsfilosoferna lade tonvikten vid förnuftet var de benägna att förkasta tron på traditionella auktoriteter. När dessa tänkare undersökte traditionella värderingar och institutioner kom de ofta fram till att de var irrationella – det vill säga stred mot den mänskliga naturen och hämmade mänsklig mognad och utveckling.

Upplysningens praktiska och förändringsinriktade filosofers uppgift var att bekämpa dessa irrationella system.

De teoretiker som påverkades mest omedelbart av upplysningens tänkande var Alexis de Tocqueville och Karl Marx, även om den senare utformade sina tidiga teoretiska idéer i Tyskland.

Den konservativa reaktionen på upplysningen På ytan kan det tyckas som att den franska klassiska sociologiska teorin, liksom Marx teori, påverkades på ett direkt och otvetydigt sätt av upplysningen. Fransk sociologi blev rationell, empirisk, vetenskaplig och förändringsinriktad, men detta skedde först sedan den också hade formats av ett antal idéer som utvecklades som en reaktion på upplysningen. Så här säger Seidman: ”Kontraupplysningens ideologi innebar en verklig omvändning av upplys­ningens liberalism. I stället för modernistiska premisser kan vi hos upplysningskritikerna finna en stark antimodernistisk stämning” (1983: 51). Som vi kommer att se har sociologin i allmänhet, och fransk sociologi i synnerhet, från förs­ta början varit en besvärlig blandning av upplysningens och kontraupplysningens idéer.

16

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

Den mest extrema formen av motstånd mot upplysningens idéer var den franskkatolska kontrarevolutionära filosofin, så som den kom till uttryck hos Louis de Bonald (1754–1840) och Joseph de Maistre (1753–1821) (Reedy 1994; Bradley, 2005a, 2005b). Dessa män reagerade inte bara mot upplysningen utan även mot franska revolutionen, vilken de delvis såg som en produkt av den typ av tänkande som var kännetecknande för upplysningen.

Bonald upprördes exempelvis av de revolutionära förändringarna och längtade efter att medeltidens fridfullhet och harmoni skulle återvända. Enligt detta synsätt var det Gud som var ursprunget till samhället och därför såg man förnuftet, som var så viktigt för upplysningsfilosoferna, som underlägset den traditionella religiösa tron. Eftersom Gud hade skapat samhället ansåg man dessutom att människorna inte borde mixtra med det eller försöka förändra hans heliga skapelse. I förlängningen motsatte sig Bonald allt som hotade traditionella institutioner som patriarkatet, den monogama familjen, monarkin och katolska kyrkan. Även om Bonald företrädde en relativt extrem form av den konservativa reaktionen utgör hans verk en lämplig introduktion till dess allmänna premisser. De konservativa vände sig från vad de betraktade som upplysningens ”naiva” rationalism. De inte bara erkände det sociala livets irrationella aspekter, utan tillskrev dem även ett positivt värde. Alltså betraktade de sådana fenomen som tradition, fantasi, känslosamhet och religion som användbara och nödvändiga komponenter i det sociala livet. Eftersom de ogillade omvälvningar och försökte bevara den rådande ordningen, beklagade de djupt franska revolutionen, den industriella revolutionen och liknande utvecklingsprocesser, vilka de såg som omstörtande krafter. De konservativa tenderade att framhålla social ordning, något som blev ett av de centrala temana i ett flertal sociologiska teoretikers verk.

Zeitlin (1996) presenterar tio betydelsefulla påståenden, som enligt honom har uppstått ur den konserva­tiva reaktionen och utgör grunden för den klassiska franska sociologiska teorins utveckling: 1. Medan upplysningens tänkare tenderade att betona individen gav den konservativa reaktionen upphov till ett stort sociologiskt intresse för, och en stark betoning av, samhället och andra storskaliga fenomen. Sam-

hället betraktades som något mer än bara en samling individer. Samhället sågs som något som existerar på egen hand, med sina egna utvecklingslagar och rötter långt tillbaka i det förflutna.

2. Samhället var den viktigaste analysenheten, och betraktades därmed som viktigare än individen. Det var samhället som skapade individen, i första hand genom socialisationsprocessen.

3. Individen betraktades inte ens som samhällets mest grundläggande beståndsdel. Ett samhälle bestod av komponenter som roller, positioner, relationer, strukturer och institutioner. Man ansåg att individer inte gjorde mycket annat än att fylla dessa enheter inom samhället.

4. Man ansåg att samhällets delar påverkades och var ömsesidigt beroende av varandra. Dessa ömsesidiga relationer var en oerhört viktig grund för samhället.

Det här synsättet ledde till en konservativ politisk inriktning. Eftersom delarna ansågs kunna påverka varandra drog man slutsatsen att man genom att mixt­ ra med en del riskerade att underminera andra delar, och i slutändan systemet som helhet. Detta innebar att förändringar av det sociala systemet måste genomföras med mycket stor försiktighet.

5. Förändring sågs som ett hot, inte bara mot samhället och dess beståndsdelar utan även mot individerna i samhället. Samhällets olika beståndsdelar ansågs tillfredsställa människors behov, och när institutioner upplöstes var det därför sannolikt att människor blev lidande, och att deras lidande gav upphov till social oordning.

6. Den allmänna tendensen var att betrakta samhällets olika storskaliga beståndsdelar som fördelaktiga både för samhället och för individerna i det. Som ett resultat av detta ville man inte gärna söka efter de negativa effekterna av befintliga sociala strukturer och sociala institutioner.

7. Även små enheter – som familjen, grannskapet, religiösa grupper och yrkesgrupper – sågs som nödvändiga för individer och samhälle. I dessa kunde människor finna de intima och personliga sammanhang som de

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

behövde för att kunna överleva i det moderna samhället.

8. Det fanns en tendens att betrakta diverse moderna sociala förändringar – exempelvis industrialiseringen, urbaniseringen och byråkratiseringen – som skapare av oordning. Man reagerade med rädsla och oro på dessa förändringar och strävade efter att utveckla sätt att hantera deras destruktiva effekter.

9. Medan de flesta av dessa fruktade förändringar skapade ett mer rationellt samhälle ledde den konservativa reaktionen till att man betonade vikten av ickerationella faktorer (till exempel ritualer, ceremonier och gudsdyrkan) i det sociala livet.

10. Slutligen ansåg de konservativa att det borde finnas ett hierarkiskt system i samhället. Man ansåg att det var viktigt för samhället att det fanns ett differentierat system för status och belöning.

Dessa tio påståenden, med ursprung i den konservativa reaktionen på upplysningen, bör ses som den omedelbara intellektuella grunden för den sociologiska teorins framväxt i Frankrike. Många av dessa idéer banade sig väg in i det tidiga sociologiska tänkandet, även om några av upplysningens idéer (exempelvis empirismen) också hade stort inflytande.3

Den franska sociologins utveckling Vi övergår nu till den faktiska grunden för sociologin som egen disciplin – i synnerhet till fyra franska tänkares arbeten: Alexis de Tocqueville, Claude de Saint-Simon, Auguste Comte och särskilt Émile Durkheim.

3 Även om vi har betonat bristen på samband mellan upplysning och kontraupplysning påpekar Seidman att det också finns samband och kopplingar. För det första fortsatte kontraupplysningen den veten­skap­ liga tradition som hade utvecklats under upplysningen. För det andra tog man till sig upplysningens betoning av kollektiv (i motsats till individer) och utvidgade den betydligt. För det tredje intresserade man sig inom båda strömningarna för den moderna världens problem, och särskilt dess negativa effekter på individer.

17

Alexis de Tocqueville (1805–1859) Vi börjar med Alexis de Tocqueville, trots att han föddes efter både de Saint-Simon och Comte. Anledningen till detta är att han och hans verk var sådana renodlade upplysningsprodukter (han var starkt och direkt påverkad av Montesquieu [B. Singer, 2005b], i synnerhet hans Lagar­ nas anda [1748]) och att han inte var del av den tydliga utvecklingslinje i den franska sociologin som löper från de Saint-Simon och Comte till den ytterst betydelsefulle Durkheim. Tocqueville har länge betraktats som statsvetare snarare än sociolog, och många har dessutom inte uppfattat att det finns en samhällsteori i hans verk (exempelvis Seidman, 1983: 306). Men det finns faktiskt en sam­hälls­ teori i hans verk, som dessutom förtjänar en mycket mer framträdande position i samhällsteorins historia, inte bara i Frankrike utan även i resten av världen.

Tocqueville är mest känd för den legendariska och mycket inflytelserika Om demokratin i Amerika (1835– 1840/1997), särskilt den första volymen, som i ­mycket berömmande ordalag behandlar det unga amerikanska demokratiska systemet och kom att betraktas som ett tidigt bidrag till utvecklingen av ”statsvetenskap”. I de senare volymerna av detta verk, liksom i senare texter, utvecklar Tocqueville emellertid en bred samhällsteori som förtjänar en plats i samhällsteorins kanon.

Tre besläktade frågor står i centrum i Tocquevilles teori.

Som en produkt av upplysningen är han först och främst en varm anhängare och förespråkare av frihet. Han är dock långt mer kritisk till jämlikhet, som enligt honom tenderar att skapa medelmåttighet i jämförelse med de långt mer lysande resultat som förknippas med aristokraterna (han var själv aristokrat) från en tidigare och mer ojämlik tid. Ännu viktigare är att han också kopplar jämlikhet och medelmåttighet till det som intresserar honom allra mest, nämligen den växande centraliseringen. Han är särskilt intresserad av centraliseringen av regeringsmakten och det hot som en centraliserad regeringsmakt utgör mot friheten. Enligt detta synsätt är det den tidigare epokens ojämlikhet, med andra ord aristokraternas makt, som håller centraliseringen av regeringsmakten i schack. I och med aristokraternas frånfälle, och uppkomsten av större jämlikhet, finns det dock inga grupper som är kapabla att motarbeta den ständigt närvarande centraliseringstendensen.

18

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

ALEXIS DE TOCQUEVILLE

En biografisk översikt Alexis de Tocqueville föddes den 29 juli 1805 i Paris, och kom från en framstående men inte förmögen aristokratisk familj.

Familjen hade fått utstå stort lidande under franska revolutionen. Tocquevilles föräldrar hade arresterats men lyckades undkomma giljotinen. Tocqueville var välutbildad, läste till advokat och domare (även om han inte nådde särskilt stor framgång som någotdera) och var mycket beläst, framför allt vad gäller den upplysningsfilosofi (Rousseau och Montesquieu) som spelade en så central roll i en stor del av den klassiska samhällsteorin.

Vändpunkten i Tocquevilles liv kom den 2 april 1831, när han och en vän (Gustave de Beaumont) reste till USA, under förevändning att studera det amerikanska straffsystemet.

Han såg Amerika som ett laboratorium där han kunde under­ söka de fenomen som intresserade honom mest – demokrati, jämlikhet och frihet – i deras begynnelsestadium. Han reste genom en stor del av de då utvecklade delarna av USA (och vissa av de outvecklade), samt en bit av Kanada, och tog sig så långt väster­ut som Green Bay (Wisconsin), Memphis (Tennessee) och New Orleans (Louisiana). Han reste också genom stora delar av de nordöstra staterna, östkuststaterna och sydstaterna liksom några av staterna i Mellanvästern, öster om Mississippifloden. Han talade med alla möjliga sorters människor längs vägen, ställde systematiska frågor, gjorde rikliga anteckningar och lät sina intresseområden utvecklas med utgångspunkt i vad han stötte på längs vägen. Tocqueville (och Beaumont) återvände till Frankrike den 20 februari 1832, efter att under mindre än ett år ha studerat det vidsträckta fysiska och sociala landskapet i USA som det såg ut vid den här tiden.

Det tog Tocqueville en tid att komma igång med den ­första volymen av Om demokratin i Amerika, men han började på allvar i slutet av 1833 och boken gavs ut 1835. Den blev en stor succé och gjorde honom berömd. Det är ironiskt att ett av de klassiska verken om demokrati i allmänhet, och amerikansk demokrati i synnerhet, skrevs av en fransk aristokrat. Han inledde en politisk karriär samtidigt som han lade sista handen vid den andra volymen av Om demokratin i Amerika, som kom ut 1840. Denna volym var mer sociologisk (Aron, 1980) än den första, som på ett tydligt sätt handlade om politik, i synnerhet det amerikanska politiska systemet, samt hur detta kunde jämföras med andra politiska system, och då särskilt det franska. (Tocqueville var generellt sett mycket välvilligt inställd till det amerikanska systemet, även om han hade vissa förbehåll när det gällde demokrati mer allmänt.) Volym två blev

inte särskilt väl mottagen, kanske på grund av den förändrade inriktningen samt att den var mer abstrakt till sin natur.

Tocqueville fortsatte med politik, och trots sin aristokra­ tiska bakgrund var han relativt liberal i många frågor. Om detta sa han: Människor tillskriver mig omväxlande både aristokratiska och demokratiska fördomar. Om jag hade fötts i en annan tid, eller i ett annat land, hade jag kunnat bli det ena eller det andra.

Men min födelse gjorde det av en händelse enkelt för mig att gardera mig mot båda. Jag kom till världen mot slutet av en lång revolution, som efter att ha förstört de gamla institutionerna inte skapade några nya som kunde bestå. När jag började mitt liv var aristokratin död och demokratin ännu inte född.

Instinkten kunde därför inte leda mig i blindo, vare sig till den ena eller den andra.

(Tocqueville, citerad i Nisbet, 1976–1977: 61) Det är på grund av denna ambivalens som Nisbet (1976–1977: 65) hävdar att det – till skillnad från när det gäller marxismens utveckling, som har sitt ursprung i Marx intellektuella säkerhet – ”inte vid någon tidpunkt har funnits, och troligtvis aldrig heller kommer att finnas, någonting som kallas tocquevilleism”.

Tocqueville fick uppleva 1848 års revolution och kungens abdikation. Han motsatte sig dock den militärkupp som iscensattes av Louis Napoleon och tillbringade ett par dagar i fängelse, vilket kom att innebära slutet för hans karriär (han hade blivit utrikesminister men avsattes av Louis Napoleon). Han accepterade aldrig Napoleon III:s diktatur och blev alltmer kritisk till den politiska väg Frankrike hade slagit in på. För att kritisera sin tids Frankrike bestämde sig Tocqueville för att skriva om 1789 års franska revolution (även om den enligt honom hade fortlevt genom den första halvan av 1800-talet och fram till hans egen tid) i sitt andra kända verk, Den gamla regimen och revolutionen, som gavs ut 1856. Boken fokuserade på fransk despotism men behandlade samma tema som Om demokratin i Amerika, nämligen relationen mellan frihet, jämlikhet och demokrati. Till skillnad från den andra volymen av Om demokratin i Amerika blev Den gamla regimen och revolutionen väl mottagen och fick relativt stor framgång. Den gjorde Tocqueville till den liberala rörelsens ”grand old man” i sin tids Frankrike.

Tocqueville dog vid 53 års ålder, den 16 april 1859 (Janara, 2011; Mancini, 1994; Zunz och Kahan, 2002). Man kan få veta en hel del om både mannen och hans tänkande genom The Recollections of Alexis de Tocqueville (Tocqueville, 1893/1959), hans postumt utgivna memoarer om revolutionen år 1848 och den roll han spelade i den.

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

Massan av relativt jämlika människor är alltför ”servil” för att motsätta sig denna trend. Tocqueville kopplar dess­ utom jämlikhet till ”individualism” (ett viktigt begrepp som han gör anspråk på att ha ”uppfunnit”, vilket också tros vara fallet), och de resulterande individualisterna är långt mindre intresserade av det större ”samhällets” välbefinnande än de tidigare aristokraterna.

Det är av denna anledning som Tocqueville är kritisk till demokratin och i synnerhet till socialismen. Den tonvikt vid frihet som kännetecknar demokratin hotades i slutändan av dess parallella tonvikt vid jämlikhet och dess tendens till en centraliserad regeringsmakt. Från Tocque­ villes synvinkel skulle situationen naturligtvis bli ännu värre med socialism, eftersom socialismens långt starkare tonvikt vid jämlikhet, och den mycket större sannolikheten för en centralisering av regeringsmakten, utgjorde ett mycket allvarligare hot mot friheten. Det senare synsättet är relativt förutseende med tanke på vad som hände i Sovjetunionen och andra samhällen som, åtminstone till namnet, styrdes under socialistisk flagg.

Styrkan i Tocquevilles teori ligger därmed i de besläktade idéerna om frihet, jämlikhet och i synnerhet centralisering. Hans ”stora berättelse” om den centrala rege­ rings­ maktens ökade kontroll föregriper andra teorier, däribland Webers arbete om byråkrati och i synnerhet Michel Foucaults mer samtida teorier om ”styrningsmentalitet” (governmentality) och dess gradvisa spridning, ökande subtilitet och benägenhet att tränga in även i själen hos de människor som behärskas av den. Det finns en ­mycket ingående samhällsteori i Tocquevilles verk, men den u ­ t­övade inget inflytande på de teorier och teoretiker som ska diskuteras i återstoden av detta avsnitt om fransk samhällsteori. Dess inflytande var till stor del begränsat till utvecklingen av statsvetenskap och till arbeten om amerikansk demokrati och franska revolutionen (Tocqueville, 1856/2007). Det fanns vissa sociologer (och andra samhällsvetare) som erkände hans betydelse, i synnerhet de som var intresserade av förhållandet mellan individualism och samhälle (Bellah et al., 1985; Nisbet, 1953; Putnam, 2006; Riesman, 1950), men ännu i dag har Tocquevilles teorier inte beviljats den position de förtjänar inom samhällsteorin i allmänhet, eller ens inom fransk samhällsteori mer specifikt (Gane, 2003).

19

Claude Henri de Saint-Simon (1760–1825) Saint-Simon var äldre än Auguste Comte (se nästa avsnitt), och under sina yngre år var Comte faktiskt Saint-Simons sekreterare och elev. Det finns en mycket stor likhet mellan dessa båda tänkares idéer, men likväl utvecklades en bitter strid mellan dem som så småningom ledde till att de gick skilda vägar (Pickering, 1993; K. Thompson, 1975).

Det mest intressanta med Saint-Simon var hans betydelse för utvecklingen av både konservativ teori (som Comtes) och radikal marxistisk teori. På den kon­serva­ tiva sidan ville Saint-Simon bevara samhället som det var, men han ville inte återvända till livet som det hade sett ut under medeltiden, som Bonald och Maistre. Dess­ utom var han positivist (Durkheim, 1928/1962: 142), och ansåg därmed att man skulle använda sig av samma vetenskapliga tekniker för att studera sociala fenomen som man använde inom naturvetenskapen. På den radikala sidan insåg Saint-Simon behovet av socialistiska reformer, och särskilt en centraliserad plan för det ekonomiska systemet. Men Saint-Simon gick inte alls lika långt som Marx senare skulle komma att göra. Även om han liksom Marx såg hur kapitalisterna höll på att ersätta den feodala adeln, betraktade han det som mycket osannolikt att arbetarklassen skulle komma att ersätta kapitalisterna. Många av Saint-Simons idéer återfinns i Comtes verk, men Comte utvecklade dem på ett mer systematiskt sätt (Pickering, 1997).

Auguste Comte (1798–1857) Comte var den förste som använde termen sociologi (Pickering, 2000; J. Turner, 2001a).4 Han utövade ett m ­ ycket stort inflytande på senare sociologiska teoretiker (särskilt på Herbert Spencer och Émile Durkheim) och ansåg – liksom många klassiska teoretiker gjorde och de flesta moder-

4 Även om han medger att det var Comte som skapade beteck­ningen ”sociologi” har Eriksson (1993) ifrågasatt tanken att Comte är den moderna, vetenskapliga sociologins stamfader. Eriksson ser snarare personer som Adam Smith och, mer allmänt, de skotska moralisterna som de verkliga upphovsmännen till den moderna sociologin. Se även L. Hill (1996) angående Adam Fergusons betydelse, Ullmann-Margalit (1997) om Ferguson och Adam Smith, samt Rundell (2001).

20

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

na teoretiker fortfarande gör – att socio­logiska studier bör vara vetenskapliga (Lenzer, 1975).

Comte var mycket bekymrad över den anarki som genomsyrade det franska samhället och var kritisk till de tänkare som hade framkallat både upplysningen och franska revolutionen. Han utvecklade sitt vetenskapliga synsätt, ”positivismen”, eller ”positiv filosofi”, för att bekämpa vad han betraktade som upplysningens negativa och destruktiva filosofi. Comte var inne på samma linje som, och påverkades av, de franska kontrarevolutionära katolikerna (i synnerhet Bonald och Maistre). Hans verk kan dock särskiljas från deras på åtminstone två punkter. För det första trodde han inte att det var möjligt att återvända till medeltiden. De vetenskapliga och industriella framsteg som hade åstadkommits gjorde detta omöjligt. För det andra utvecklade han ett mycket mer sofistikerat teoretiskt system än sina föregångare, ett system som skulle komma att forma en stor del av den tidiga sociologin.

Comte utvecklade den sociala fysiken, eller det han 1839 kallade sociologi (Pickering, 2011). Användningen av termen social fysik klargjorde att Comte strävade efter att forma sociologin efter de ”hårda vetenskaperna”. Denna nya vetenskap som, enligt hans sätt att se saken, till slut skulle komma att bli den dominerande vetenskapen, skulle behandla både social statik (rådande sociala strukturer) och social dynamik (social förändring). Även om båda handlade om att söka efter lagar för det sociala livet kände han att den sociala dynamiken var viktigare än den sociala statiken. Detta fokus på förändring speglade hans intresse för sociala reformer, och då särskilt reformer av de missförhållanden som franska revolutionen och upplys­ningen hade gett upphov till. Comte yrkade inte på revolutionär förändring, eftersom han ansåg att samhällets natur­ liga utveckling skulle göra saker och ting bättre. Reformer behövdes bara för att hjälpa processen på traven.

Detta leder oss till själva grunden för Comtes synsätt, nämligen hans utvecklingsteori eller lagen om de tre sta­ dierna. Teorin säger att världen har genomgått tre intellektuella stadier under sin historia. Enligt Comte är det emellertid inte bara världen som genomgår denna process – grupper, samhällen, vetenskaper, individer och till och med medvetanden genomgår samma tre stadier. Det teologiska stadiet är det första, och var utmärkande för

v­ ärlden före år 1300. Under denna period var det enligt det förhärskande tankesystemet övernaturliga krafter och religiösa gestalter i mänsklig form som var alltings upphov. I synnerhet den sociala och fysiska världen betraktades som skapad av Gud. Det andra stadiet är det meta­ fysiska, som grovt räknat inträffade mellan år 1300 och 1800. Denna era präglades av övertygelsen att abstrakta krafter som ”naturen”, snarare än förmänskligade gudar, var förklaringen till i stort sett allting. År 1800 gick världen slutligen in i det positivistiska stadiet, präglat av tron på vetenskapen. Människor visade sig nu benägna att ge upp sökandet efter absoluta orsaker (Gud eller naturen) och koncentrerade sig i stället på att observera den sociala och den fysiska världen i sin jakt på de lagar som styrde dessa världar.

Det är tydligt att Comte i sin teori om världen fokuserade på intellektuella faktorer. Han hävdade faktiskt att intellektuell oordning är orsaken till social oordning.

Oordningen härstammade från tidigare tankesystem (teologiska och metafysiska), som fortsatte att existera i den positivistiska (vetenskapliga) eran. Först när positivismen fick total kontroll skulle de sociala omvälvningarna upphöra. Eftersom detta var en del av en utveckling fanns det inget behov av att underblåsa social omvälvning och revolution. Positivismen skulle komma, om än inte så snabbt som vissa skulle önska. Här sammanfaller Comtes sociala reformism med hans sociologi. Sociologin kunde påskynda positivismens ankomst och därmed bringa ordning i den sociala världen. Comte ville framför allt inte ge intryck av att vara en förespråkare av revolution. Det fanns enligt hans uppfattning nog med oordning i världen. Hur som helst var det, ur Comtes synvinkel, intellektuell förändring som krävdes, och det fanns därmed inget större behov av social och politisk revolution.

Vi har redan kommit i kontakt med flera av Comtes positioner, som skulle komma att få stor betydelse för den klassiska sociologins utveckling: hans grundläggande konservatism, reformism och scientism samt hans evolutionära syn på världen. Flera andra aspekter av hans verk förtjänar att nämnas, eftersom också de skulle komma att spela en viktig roll i utvecklingen av samhällsteorin. Hans sociologi fokuserar exempelvis inte på individen, utan har i stället större entiteter – exempelvis familjen – som

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

AUGUSTE COMTE

En biografisk översikt Auguste Comte föddes i Montpellier i Frankrike, den 19 januari 1798 (Pickering, 1993: 7; Wernick, 2005; Orenstein, 2007).

Hans föräldrar tillhörde medelklassen och hans far steg så småningom i graderna, till lokalt ombud för skatteindrivaren. Trots att Comte var en ovanligt begåvad student fick han aldrig något högskolebetyg. Han blev tillsammans med hela sin klass relegerad från École Polytechnique, på grund av sitt upproriska beteende och sina politiska idéer. Denna avvisning hade en ogynnsam inverkan på Comtes akademiska karriär. År 1817 blev han sekreterare (och ”adoptivson” [Manuel, 1962: 251]) till Claude Henri de Saint-Simon, en filosof som var fyrtio år äldre än Comte. De arbetade tätt tillsammans under många år, och Comte medgav att han stod i stor tacksamhetsskuld till Saint-Simon: ”Jag har utan tvekan Saint-Simon att tacka för mycket på det intellektuella planet … han var en starkt bidragande orsak till att jag skickades i den filosofiska riktning som jag i dag på ett tydligt sätt har skapat åt mig själv, och som jag utan tvekan kommer att följa under resten av mitt liv” (Durkheim, 1928/1962: 144). Men år 1824 uppstod en tvist mellan dem, på grund av att Comte trodde att Saint-Simon ville utelämna Comtes namn från en artikel. Comte beskrev senare sin relation till Saint-Simon som ”katastrofal” (Pickering, 1993: 238) och framställde honom som en ”depraverad bedragare” (Durkheim, 1928/1962: 144). År 1852 sa Comte om Saint-­Simon: ”Jag var inte skyldig den här personen någonting” (Pickering, 1993: 240).

Heilbron (1995) beskriver Comte som kort (kanske knappt 1,60), en smula skelögd och mycket osäker i sociala situationer, särskilt när kvinnor var inblandade. Han var också alienerad från samhället som helhet. Dessa saker kan vara en förklaring till det faktum att Comte gifte sig med Caroline Massin (äktenskapet varade från 1825 till 1842). Hon var född utanför äktenskapet och Comte kallade henne längre fram ”prostituerad”, även om denna beteckning på senare tid har ifrågasatts (Pickering, 1997: 37). Comtes osäkerhet på det personliga planet stod i kontrast till hans stora självsäkerhet beträffande sina intellektuella förmågor, och denna tycks ha varit berättigad: Comtes häpnadsväckande minne är vida känt. Han var utrustad med fotografiskt minne och kunde baklänges läsa upp orden på en sida som han endast hade läst en gång. Hans koncentrationsförmåga var så stor att han kunde dra upp huvuddragen för en hel bok utan att använda papper och penna. Han

höll alltid sina föreläsningar utan anteckningar. När han satte sig för att skriva ner sina böcker hämtade han allt ur minnet.

(Schweber, 1991: 134) År 1826 gjorde Comte upp ett schema enligt vilket han skulle presentera en serie bestående av 72 offentliga föreläsningar om sin filosofi (som skulle hållas i hans hem). Kursen drog till sig en blandad publik, men tog slut efter den tredje föreläsningen när Comte fick ett nervöst sammanbrott. Han fortsatte att lida av psykiska problem, och vid ett tillfälle år 1827 försökte han ta livet av sig (men misslyckades) genom att hoppa i floden Seine. Även om Comte inte kunde få en fast anställning på École Polytechnique fick han en lägre befattning som amanuens där 1832. År 1837 blev han dessutom ansvarig för antagningsprövningen och fick för första gången en hygglig inkomst (han hade fram till dess under långa perioder varit beroende av sin familj). Under denna period arbetade Comte med det verk i sex volymer som han är mest känd för, det vill säga Cours de philosophie positive, som slutligen gavs ut i sin helhet 1842 (den första volymen hade getts ut 1830). I detta verk drog Comte upp riktlinjerna för sin uppfattning att sociologin var den ultimata vetenskapen. Han gick även till attack mot École Polytechnique, vilket 1844 fick till resultat att hans anställning som assistent där inte förlängdes. År 1851 hade han färdigställt det fyra volymer stora verket Système de politique positive, som var mer praktiskt till sitt innehåll och erbjöd en storslagen plan för omorganisationen av samhället.

Heilbron hävdar att en viktig förändring ägde rum i Comtes liv 1838 och att det var i samband med detta som allt hopp försvann om att någon skulle ta hans verk om vetenskap i allmänhet, och sociologi i synnerhet, på allvar. Det var också vid denna tidpunkt han införde den ”cerebrala hygienen” i sitt liv.

Denna innebar att han började undvika att läsa andra män­ niskors verk, med resultatet att han hamnade hopplöst utanför den senaste utvecklingen på det intellektuella området.

Det var efter 1838 som han började utveckla sina bisarra idéer om att reformera samhället, som tog sig uttryck i Système de politique positive. Comte började tänka på sig själv som överstepräst för mänsklighetens nya religion. Han trodde på en värld som så småningom skulle ledas av sociologipräster. (Comte hade påverkats starkt av sin katolska bakgrund.)

Intressant nog fick Comte, trots dessa vansinniga idéer, så småningom en relativt stor anhängarskara i Frankrike, liksom i ett antal andra länder.

Auguste Comte dog den 5 september 1857.

21

22

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

sin grundläggande analysenhet. Han menade också att vi borde intressera oss för både social struktur och social förändring. Av stor betydelse för senare sociologisk teori, i synnerhet Spencers och Parsons verk, är Comtes tonvikt vid samhällets systematiska karaktär – kopplingarna bland och mellan samhällets olika komponenter. Han lade också stor vikt vid den roll konsensus spelar i samhället. Han såg inget värde i tanken att samhället präglas av en ofrånkomlig konflikt mellan arbetare och kapitalister. Dess­ utom betonade Comte behovet av att ägna sig åt abstrakt teoretiserande och av att ge sig ut och bedriva sociologisk forskning. Han uppmanade sociologer att använda sig av metoderna observation, experimenterande och komparativ historisk analys. Slutligen trodde Comte att sociologin till slut skulle bli den dominerande vetenskapliga kraften i världen, på grund av sin utpräglade förmåga att tolka sociala lagar och utveckla reformer som syftade till att lösa problem inom det befintliga systemet.

Comte gick i täten för utvecklingen av den positivistiska sociologin (Bryant, 1985; Halfpenny, 1982).

Enligt Jonathan Turner framhävde Comtes positivism att ”det sociala universumet är underkastat utvecklingen av abstrakta lagar, som kan testas genom en noggrann insamling av data” och ”dessa abstrakta lagar kommer att ange det sociala universumets grundläggande och allmänna egenskaper, och de kommer att i detalj ange deras ’naturliga relationer’” (1985: 24). Som vi kommer att se fanns det ett antal klassiska teoretiker (i synnerhet Spencer och Durkheim) som delade Comtes intresse för att finna lagar för det sociala livet. Även om positivismen fortfarande är viktig inom den moderna sociologin har den kommit att angripas från ett antal olika håll (Morrow, 1994).

Comte må ha saknat en gedigen akademisk grund på vilken han kunde bygga en skola av comtesk sociologisk teori, men han skapade likafullt en bas för utvecklingen av en betydelsefull riktning inom sociologisk teori. Men hans långsiktiga betydelse framstår som liten och obetydlig bredvid Émile Durkheim – hans efterföljare inom fransk sociologi och arvtagaren till ett flertal av dess idéer.

(För en debatt om kanoniseringen av Durkheim, liksom andra klassiska teoretiker som diskuteras i detta kapitel, se D. Parker, 1997; Mouzelis, 1997.)

Émile Durkheim (1858–1917) Durkheims relation till upplysningen var mycket mer mångtydig än Comtes. Durkheim har betraktats som en arvtagare till upplysningstraditionen, på grund av sin tonvikt vid vetenskap och social reformism. Men han har även betraktats som arvtagare till den konservativa traditionen, särskilt som den kom till uttryck i Comtes verk.

Men medan Comte hade fortsatt att stå utanför den akademiska världen (liksom Tocqueville) utvecklade Durkheim en alltmer solid akademisk bas i takt med att hans karriär gick framåt. Durkheim legitimerade sociologin i Frankrike, och hans verk kom att bli en dominerande kraft i utvecklingen av sociologi i allmänhet och av sociologisk teori i synnerhet (Rawls, 2007; R. Jones, 2000; Milbrandt och Pearce, 2011).

Politiskt var Durkheim liberal, men han intog en mer konservativ position på det intellektuella planet. Liksom Comte och de katolska kontrarevolutionärerna fruktade och hatade Durkheim social oordning. Hans tänkande kretsade kring den oordning som hade skapats av de ­allmänna sociala förändringar som diskuterades tidigare i detta kapitel, liksom av andra former som var mer spe­cifika för Frankrike under Durkheims livstid (strejker, upplösning av de härskande klasserna, missämja mellan stat och kyrka, den växande politiska antisemitismen) (Karady, 1983). Större delen av hans verk ägnades åt att studera social oordning. Enligt honom var denna sociala oordning inte en nödvändig del av den moderna världen utan möjlig att reducera genom sociala reformer. Medan Marx såg den moderna världens problem som inbyggda i samhället var Durkheim (tillsammans med de flesta andra klas­siska teoretiker) av en annan uppfattning. Som ett ­resultat av detta stod Marx idéer om behovet av so­cial revolution i skarp kontrast till Durkheims och andras reformism. När den klassiska sociologiska teorin utvecklades kom det durkheimska intresset för ordning och reformer att dominera, medan den marxistiska positionen ställdes i skuggan.

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

Sociala fakta Durkheim utvecklade en egen speciell föreställning om vad som var sociologins innehåll och testade den sedan i en empirisk studie. I Sociologins metodregler (1895/1978) hävdade Durkheim att det är sociologins speciella uppgift att studera vad han kallade sociala fakta (Nielsen, 2005a; 2007a). Han betraktade sociala fakta som krafter (Takla och Pope, 1985) och strukturer som ligger utanför individerna och utövar tvång mot dem. Att studera dessa storskaliga strukturer och krafter – exempelvis institutionaliserade lagar och delade moraliska övertygelser – samt deras inverkan på människor kom att stå i fokus för många senare sociologiska teoretiker (exempelvis Parsons).

I Självmordet (1897/1983) menade Durkheim att om han kunde koppla ett individuellt beteende som självmord till sociala orsaker (sociala fakta), skulle han ha framfört ett övertygande argument som visade hur viktig den sociologiska disciplinen var. Men Durkheim undersökte inte varför enskilda A och B begick självmord. I stället var han intresserad av orsakerna bakom skillnaderna i självmordsfrekvens mellan olika grupper, regioner, länder och olika kategorier av människor (exempelvis gifta och ensamstående). Hans grundargument var att det var sociala faktas natur, och de förändringar som ägde rum inom dem, som ledde till skillnader i självmordsfrekvens. Exempelvis skulle krig eller ekonomisk depression skapa ett kollektivt tillstånd av depression, som i sin tur skulle leda till en ökad självmordsfrekvens. Mer om detta kommer att sägas i Kapitel 3, men huvudpoängen är att Durkheim utvecklade en särskild syn på sociologi och försökte demonstrera dess användbarhet i en vetenskaplig studie av självmord.

I Sociologins metodregler (1895/1978) skilde Durkheim mellan två typer av sociala fakta: materiella och icke­materiella. Även om han behandlade båda i sin samlade produktion låg huvudfokus på ickemateriella sociala fakta (exempelvis kultur och sociala institutioner) snarare än materiella fakta (exempelvis byråkrati och lagar).

Detta intresse för ickemateriella sociala fakta var tydligt redan i hans tidigaste betydelsefulla verk, The Division of Labor in Society (1893/1964). Hans fokus var där en komparativ analys av vad som höll ihop samhället i det primi­tiva respektive moderna fallet. Han konstaterade att

23

tidigare samhällen huvudsakligen hölls ihop av ickemateriella sociala fakta, i synnerhet en stark gemensam moral, eller vad han kallade ett starkt kollektivt medvetande. På grund av det moderna samhällets komplicerade beskaffenhet hade emellertid det kollektiva medvetandet försvagats. Det grundläggande bandet i den moderna världen var en invecklad arbetsdelning, som knöt människor till var­andra i beroenderelationer. Durkheim ansåg dock att den moderna arbetsdelningen förde med sig åtskilliga ”patologier”. Den var med andra ord en bristfällig metod för att hålla ihop samhället. Med utgångspunkt i sin konservativa sociologi ansåg Durkheim inte att det krävdes en revolution för att komma till rätta med dessa problem. I stället föreslog han en mängd reformer som kunde ”jämka samman” det moderna systemet, så att det kunde fortsätta fungera. Även om han insåg att det inte fanns någon återvändo till den tid då ett kraftfullt kollektivt medvetande var förhärskande ansåg han att den gemensamma moralen kunde stärkas i det moderna samhället, och att människor därigenom skulle kunna hantera de patologier de upplevde på ett bättre sätt.

Religion I Durkheims senare verk intog ickemateriella sociala fakta en än mer central position. Faktum är att han började fokusera på det som kanske är den yttersta formen av ickemateriella sociala fakta – religionen – i sitt sista stora verk, The Elementary Forms of Religious Life (1912/1965). Durkheim undersökte det primitiva samhället för att finna religionens rötter. Han trodde att han skulle ha större utsikter att lyckas finna dessa rötter i det jämförelsevis enkla primitiva samhället än i den komplexa moderna världen. Det han ansåg sig ha upptäckt var att det var själva samhället som var religionens källa. Samhället börjar definiera vissa saker som religiösa och andra som profana. I det fall han studerade var det närmare bestämt klanen som var källan till en primitiv form av religion, totemismen, inom vilken man dyrkar växter och djur. Totemismen sågs i sin tur som en specifik typ av ickemateriella sociala fakta, som en form av det kollektiva medvetandet. Till slut kom Durkheim att hävda att samhälle och religion (eller, mer allmänt, det kollektiva medvetandet) var ett och detsamma. Reli-

24

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

gionen var samhällets sätt att uttrycka sig själv i form av icke­materiella sociala fakta. I en mening kom alltså Durkheim att upphöja samhället och dess främsta skapelser till Gud. På så vis var det tydligt att Durkheim intog en ytterst konservativ position: man skulle inte vilja omstörta en gudom eller dess samhälleliga källa. Eftersom Durkheim identifierade samhället med Gud var han inte benägen att yrka på social revolution. I stället var han en reform­ ivrare som sökte efter metoder för att förbättra samhällets sätt att fungera. På dessa och andra sätt var det tydligt att Durkheims åsikter låg i linje med den franska konserva­ tiva socio­login. Det faktum att han undvek många av dess ytterligheter bidrog till att han blev den viktigaste personen inom fransk sociologi.

Ovanstående böcker och andra betydelsefulla verk bidrog till att skapa en tydlig domän för sociologin i den akademiska världen i sekelskiftets Frankrike, och de gav Durkheim den ledande positionen inom detta växande fält. År 1898 grundade Durkheim den veten­skap­liga socio­logiska tidskriften L’Année sociologique (Besnard, 1983), som kom att bli en stark kraft i utvecklingen och spridningen av sociologiska idéer. Durkheim hade för avsikt att främja tillväxten inom sociologin, och använde sin tidskrift som kontaktpunkt för den grupp av elever som han samlade kring sig. Dessa skulle senare komma att bygga ut hans idéer och föra dem med sig till nya arenor och till forskning om andra aspekter av den sociala världen (exempelvis rättssociologi och stadens sociologi) (Besnard, 1983: 1). År 1910 hade Durkheim etablerat ett starkt logiskt centrum i Frankrike, och den akademiska socio­ institutionaliseringen av ämnet hade därmed kommit en bra bit på väg i detta land (Heilbron, 1995).

Den tyska sociologins utveckling Medan den franska sociologins tidiga historia är en relativt sammanhängande berättelse om utvecklingen från upplysningen och franska revolutionen till den konservativa reaktionen, och till Tocquevilles, de Saint-Simons, Comtes och Durkheims alltmer betydelsefulla sociolo­ giska idéer, var den tyska sociologin fragmenterad redan från början. En splittring växte fram mellan Marx (och hans

anhängare), som höll sig kvar i sociologins ytterområden, och de tidiga giganterna inom den ledande tyska sociologin, nämligen Max Weber och Georg Simmel.5 Men trots att den marxistiska teorin i sig bedömdes som oacceptabel letade sig dess idéer in i den ledande tyska sociologin på en mängd olika positiva och negativa sätt.

Karl Marx (1818–1883) teorier – deras rötter och karaktär Den som i intellektuellt hänseende utövade allra störst inflytande på Karl Marx var den tyske filosofen G.W.F. Hegel (1770–1831).

Hegel Enligt Terence Ball ”är det svårt för oss att förstå i hur stor utsträckning Hegel dominerade det tyska tänkandet under 1800-talets andra kvartal. Det var till övervägande del inom ramarna för hans filosofi som bildade tyskar – däribland den unge Marx – diskuterade historia, politik och kultur” (1991: 25). Marx utbildning vid universitetet i Berlin formades både av Hegels idéer och av den spricka som hade uppstått mellan Hegels anhängare efter hans död. ”Gammelhegelianerna” anslöt sig även fortsättningsvis till läromästarens idéer medan ”unghegelianerna”, trots att de fortfarande verkade i den hegelianska traditionen, var kritiska till många aspekter av hans filosofiska system.

Det finns två begrepp som betecknar det centrala i Hegels filosofi: dialektiken och idealismen (Beamish, 2007a; Hegel, 1807/1967, 1821/1967). Dialektiken är både ett sätt att tänka och en föreställning om världen. Å ena sidan är den ett sätt att tänka som betonar vikten av processer, relationer, dynamik, konflikter och motsägelser – ett dynamiskt snarare än ett statiskt sätt att tänka på världen – och å andra sidan är den ett synsätt som säger att världen inte utgörs av statiska strukturer utan av processer, relationer, dynamik, konflikter och motsägelser. Även om dialektiken vanligtvis brukar förknippas med Hegel är den inom filosofin faktiskt äldre än honom. Marx, som var 5 För ett argument mot detta och för uppfattningen att det fanns kopplingar mellan marxistisk sociologi och den ledande sociologin, se Seidman (1983).

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

skolad i den hegelianska traditionen, accepterade dialek­ tikens betydelse. Han var dock kritisk till några aspekter av Hegels sätt att använda den. Exempelvis tenderade Hegel att tillämpa dialektiken enbart på idéer, medan Marx däremot ansåg att den var lika tillämpbar på mer materiella aspekter av livet, som ekonomin.

Hegel brukar också förknippas med den filosofiska idealis­men (Kleiner, 2005), som betonar betydelsen av medvetandet och mentala skapelser snarare än den materiella världen. Det är den sociala definitionen av de fy­siska och materiella världarna som spelar störst roll, och inte dessa världar i sig. I sin extrema form hävdar idealismen att det enbart är medvetandet och psykologiska konstruktioner som existerar. Vissa idealister ansåg att deras mentala processer skulle fortsätta att vara desamma även om de fysiska och sociala världarna upphörde att existera. Idealister betonar inte bara mentala processer utan även de idéer som skapas genom dessa. Hegel ägnade en hel del uppmärksamhet åt utvecklingen av sådana idéer, och i synnerhet åt vad han talade om som samhällets ”anda”.

Hegel erbjöd faktiskt ett slags utvecklingsteori om världen i idealistiska termer. Från början var människan enbart utrustad med förmågan att tillägna sig en sen­sorisk förståelse av världen omkring sig. Hon kunde förstå den sociala och fysiska världen genom sin syn, lukt och känsel.

Senare utvecklade människan förmågan att vara medveten om, och förstå, sig själv. Genom självkännedom och självförståelse kunde människan börja förstå att hon skulle kunna bli någonting mer än hon för närvarande var. I termer av Hegels dialektiska synsätt utvecklades en motsägelse mellan vad människan var och vad hon insåg att hon kunde bli. Denna motsägelse kunde få sin lösning genom att individen utvecklade en medvetenhet om sin plats i samhällets större ande. Individerna kom till insikt om att deras yttersta förverkligande ligger i utveck­lingen och utvidgningen av anden i samhället som helhet. I Hegels system utvecklas alltså individer från en förståelse av ­tingen, till en förståelse av sig själva, till en förståelse av sin plats i tingens större ordning.

Hegel erbjöd alltså en helhetsteori om världens utveckling. Det är en subjektiv teori i vilken förändring sägs inträffa på medvetandenivå. Denna förändring ligger dock till stor del utanför aktörernas kontroll. Aktörerna reduce-

25

ras till kärl, som sveps med av den utveckling av medvetandet som med nödvändighet kommer att äga rum.

Feuerbach Ludwig Feuerbach (1804–1872) var en viktig brygga mellan Hegel och Marx (Staples, 2007). Som unghege­ lian var Feuerbach kritisk till Hegel, bland annat för hans överdrivna tonvikt vid medvetandet och samhällsandan.

Feuerbachs anammande av en materialistisk filosofi fick honom att hävda att det var nödvändigt att röra sig bort från Hegels subjektiva idealism, mot ett fokus som inte utgjordes av idéer utan av verkliga människors materiella verklighet. I sin kritik av Hegel fokuserade Feuerbach på religionen. För Feuerbach är Gud bara människornas projicering av sin mänskliga essens på en opersonlig kraft. Människor sätter Gud över och framför sig själva, med resultatet att de blir alienerade från Gud och projicerar en rad positiva karaktärsdrag på honom (att han är fullkomlig, allsmäktig och helig), samtidigt som de reducerar sig själva till att vara ofullkomliga, maktlösa och syndiga. Feuer­bach hävdade att denna typ av religion måste besegras och att man då kunde ha nytta av en materialistisk filosofi i vilken människorna (och inte religionen) blev sina egna främsta objekt, eller mål i sig själva. Det är verkliga människor som dyrkas inom den materialistiska filosofin, och inte abstrakta idéer som religion.

Marx, Hegel och Feuerbach Marx var på en och samma gång influerad av och kritisk till både Hegel och Feuerbach. Marx var, liksom Feuerbach, kritisk till Hegels fasthållande vid en idealistisk filosofi. Att Marx intog denna position berodde inte bara på att han själv hade en materialistisk inriktning, utan också på hans intresse för praktiska aktiviteter. Sociala fakta som rikedom och staten behandlades av Hegel som idéer snarare än som verkliga, materiella ting. Även när han undersökte en till synes materiell process som arbete studerade Hegel endast det abstrakta mentala arbetet, och detta skiljer sig i hög grad från Marx intresse för verkliga, förnimmande människors arbete. Enligt Marx var det med andra ord så att Hegel undersökte fel frågor. Dessutom ansåg Marx att Hegels idealism ledde till en mycket kon-

26

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

servativ politisk inriktning. Enligt Hegel hade inte män­ niskan eller hennes aktiviteter någon kontroll över utvecklingsprocessen. Det faktum att människor verkade röra sig mot en större medvetenhet om världen så som den skulle kunna vara innebar i vilket fall som helst att det inte tycktes finnas något behov av revolutionär förändring – processen rörde sig redan i den ”önskade” riktningen. Alla de problem som existerade berodde på medvetandet, och lösningen verkade därför handla om att förändra människors sätt att tänka.

Marx intog en helt annan position, och hävdade att det moderna livets problem kunde spåras till verkliga, materiella källor (exempelvis kapitalismens strukturer) och att lösningarna därför enbart handlade om att riva dessa strukturer genom ett stort antal människors kollektiva handlande (Marx och Engels, 1845/1956: 254). Medan Hegel ”vände upp och ned på världen” (det vill säga fokuserade på medvetande, och inte på den materiella världen) var Marx dialektik fast förankrad i en materiell bas.

Marx applåderade Feuerbachs kritik av Hegel på ett flertal punkter (exempelvis dess materialism och dess tillbakavisande av Hegels teoris abstrakta karaktär), men han var långtifrån helt nöjd med Feuerbachs egen position (Thomson, 1994). För det första fokuserade Feuerbach på den religiösa världen, medan Marx ansåg att det var hela den sociala världen, och i synnerhet ekonomin, som behövde analyseras. Även om Marx accepterade Feuer­ bachs materialism ansåg han att Feuerbach hade gått för långt när han fokuserade ensidigt, ickedialektiskt, på den materiella världen. Feuerbach lyckades inte inkludera det viktigaste av Hegels bidrag, det vill säga dialektiken, i sin materialistiska orientering, och detta gällde i synnerhet förhållandet mellan människan och den materiella världen. Slutligen hävdade Marx att Feuerbach, liksom de flesta filosofer, inte lyckades betona praxis – praktisk aktivitet – och då särskilt revolutionär aktivitet (Wortmann, 2007). Som Marx uttryckte det: ”Filosoferna har endast tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den” (citerad i Tucker, 1970: 109).

Marx hämtade vad han betraktade som de två viktigaste elementen från dessa två tänkare – Hegels dialektik och Feuerbachs materialism – och smälte samman dem till sin

egen speciella position, dialektisk materialism,6 som fokuserar på dialektiska förhållanden inom den materiella världen.

Politisk ekonomi Med tanke på Marx materialism och hans konsekventa fokus på den ekonomiska sektorn var det tämligen naturligt att han sökte sig till en grupp politiska ekonomer (exempelvis Adam Smith och David Ricardo) (Howard och King, 2005). Marx kände sig mycket tilltalad av ett antal av deras positioner. Han prisade deras grundläggande premiss, att arbetet var källan till all rikedom, vilken till slut ledde honom fram till teorin om arbetsvär­ de. I denna hävdade han att kapitalistens profit hade sin grund i exploateringen av arbetaren. Kapitalisterna använde sig av det tämligen enkla knepet att betala arbetarna mindre än de förtjänade, genom att ge dem en lön som var mindre än värdet av det de faktiskt producerade under en arbetsperiod. Detta mervärde, som kapitalisterna behöll och investerade på nytt, var grunden för hela det kapitalistiska systemet. Det kapitalistiska systemet växte genom att man hela tiden ökade exploateringen av arbetarna (och därmed mervärdet) och investerade profiten för att utvidga systemet.

Marx påverkades också av de politiska ekonomernas beskrivning av det kapitalistiska systemets fasor och exploa­teringen av arbetarna. Men trots att de politiska ekonomerna skildrade kapitalismens missförhållanden kritiserade Marx dem för att de såg dessa missförhållanden som ofrånkomliga beståndsdelar av kapitalismen. Marx beklagade deras generella accepterande av kapitalismen och deras sätt att uppmana människor att arbeta för ekonomisk framgång inom den. Han var också kritisk till de politiska ekonomerna för att de inte kunde se den inneboende konflikten mellan kapitalister och arbetare samt för att de förnekade behovet av en radikal förändring av den ekonomiska ordningen. Marx hade svårt att acceptera denna konservativa ekonomi, på grund av sin övertygelse 6 Begreppet användes första gången av Joseph Dietzgen 1887, och kom att få en central betydelse genom Georgi Plekhanov 1891 (Beamish, 2007a). Även om Marx utan tvekan utgick från perspektivet dialektisk materialism, använde han aldrig detta begrepp.

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

om att det krävdes en radikal förändring från kapitalism till socialism.

Marx och sociologin Marx var inte sociolog och betraktade sig inte heller som en sådan. Men trots att hans arbete är alltför brett för att kunna omfattas av termen sociologi innehåller det likväl en sociologisk teori. Det fanns redan från början de som var starkt influerade av Marx, och det har alltsedan dess funnits en liten skara som har ägnat sig åt marxistisk sociologi, företrädesvis i Europa. Men för majoriteten av de tidiga sociologerna var hans verk en negativ kraft, någonting man utarbetade sin egen sociologi i motsättning till. Fram till alldeles nyligen har den sociologiska teorin, i synnerhet i USA, präglats av antingen fientlighet mot eller okunnighet om marxistisk teori. Detta har, vilket vi kommer att se i Kapitel 6, förändrats dramatiskt, men den negativa reaktionen mot Marx texter var likväl en stark kraft i utformningen av en stor del av den sociologiska teorin (Gurney, 1981).

Det främsta skälet till att man förkastade Marx var ideologiskt. Många av de tidiga sociologiska teoretikerna hade övertagit den konservativa synen på de splittringar som upplysningen och franska revolutionen hade orsakat. Det var tydligt att Marx radikala idéer och de radikala sociala förändringar han förutspådde och försökte väcka till liv fyllde sådana tänkare med rädsla och avsky.

Marx avfärdades alltså som ideolog. Man hävdade att han inte var en seriös sociologisk teoretiker. Ideologin i sig kan dock inte ha varit det verkliga skälet till att man förkastade Marx, eftersom de verk som skrevs av Comte, Durkheim och andra konservativa tänkare också i hög grad var ideologiska. Det var ideologins natur, snarare än dess existens, som stötte bort många sociologiska teoretiker. De ville gärna köpa den konservativa ideologin insvept i en slöja av sociologisk teori, men inte den radikala ideologi som Marx och hans anhängare erbjöd.

Det fanns naturligtvis andra skäl till att många av de tidiga teoretikerna inte accepterade Marx. Han framstod mer som ekonom än som sociolog. Även om de tidiga sociologerna utan tvekan skulle ha medgett ekonomins

27

betydelse skulle de också ha hävdat att den bara var en av ett stort antal komponenter i det sociala livet.

Ett annat skäl till att man tidigt förkastade Marx hade att göra med hans intresseområden. De tidiga sociologerna reagerade mot den oordning som skapades av upplysningen, franska revolutionen och senare den industriella revolutionen, men Marx upprördes inte av denna oordning – eller av oordning i allmänhet. Det som intresserade och oroade Marx allra mest var i stället det förtryck som utövades av det kapitalistiska system som höll på att växa fram ur den industriella revolutionen. Marx ville utveckla en teori som kunde förklara detta förtryck och som kunde bidra till att störta detta system. Marx intresse var riktat mot revolutionen, något som bildade en motsats till de konservativas intresse för reformer och en ordnad förändring.

En annan skillnad som är värd att notera är skillnaden i filosofiska rötter mellan den marxistiska och den konservativa sociologiska teorin. Merparten av de konservativa teoretikerna var starkt påverkade av Immanuel Kants filosofi. Detta medförde bland annat att de tänkte i linjära termer och i termer av orsak och verkan. De hade med andra ord en tendens att hävda att en förändring i A (låt säga den idémässiga förändringen under upplysningen) leder till en förändring i B (låt säga de politiska förändringar som följde efter franska revolutionen). Som vi redan vet var Marx däremot starkt påverkad av Hegel, som tänkte i dialektiska termer snarare än i termer av orsak och verkan. Dialek­tiken anpassar oss bland annat till de sociala krafternas ständiga reciproka effekter. En dialektiker skulle därmed se det exempel som diskuterades ovan som ett ständigt pågående samspel mellan idéer och politik.

Marx teori Man kan säga att Marx lade fram en teori om det kapitalistiska samhället som byggde på hans bild av människans grundläggande natur, även om detta är en grov förenkling (se Kapitel 2 för en mer ingående diskussion). Marx ansåg att människan i grunden är produktiv, vilket betyder att hon för att kunna överleva måste arbeta i och med naturen. Genom att göra detta producerar hon mat, kläder, verktyg, skydd och annat som är nödvändigt för hennes

28

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

överlevnad. Hennes produktivitet är ett fullkomligt naturligt beteende, genom vilket hon uttrycker sina grundläggande kreativa instinkter. Dessa instinkter uttrycks dess­ utom i samklang med andra. Människor är med andra ord sociala till sin natur. De måste samarbeta med varandra för att producera vad de behöver för att överleva.

Genom historien har denna naturliga process brutits ner, först på grund av det primitiva samhällets knappa förhållanden och senare av en stor mängd strukturella arrangemang som har upprättats av olika samhällen under historiens gång. Dessa strukturer hindrade den naturliga produktiva processen på olika sätt. Det är dock i det kapitalistiska samhället som denna nedbrytning är som mest intensiv. Den naturliga produktiva processens sammanbrott når sin kulmen under kapitalismen.

I grunden är kapitalismen en struktur (eller rättare sagt en serie av strukturer) som upprättar gränser mellan individen och produktionsprocessen, de produkter som skapas under denna process samt andra människor. Till slut avskiljer den också individen från sig själv. Detta är den grundläggande betydelsen hos begreppet alienation: sammanbrottet för den naturliga länken mellan människan och det hon producerar. Alienationen uppstår på grund av att kapitalismen har utvecklats till ett system med två klasser, i vilket ett litet antal kapitalister äger produktionsprocessen, produkterna och den arbetstid som deras anställda lägger ner. I stället för att producera för sig själv, vilket är naturligt för människan, ägnar hon sig i det kapitalistiska samhället åt en onaturlig form av produktion för en liten grupp kapitalister. På det intellektuella planet var Marx mycket bekymrad över kapitalismens strukturer och den förtryckande inverkan dessa strukturer hade på aktörerna.

På det politiska planet kom han att intressera sig för att frigöra människor från kapitalismens förtryckande strukturer.

Marx ägnade faktiskt inte särskilt mycket tid åt att drömma om hur en utopisk socialistisk stat skulle se ut (Lovell, 1992). Han var mer intresserad av att bidra till kapitalismens fall. Han ansåg att motsägelserna och konflikterna inom kapitalismen dialektiskt skulle leda till dess slutgiltiga kollaps, men han trodde inte att denna process var oundviklig. Människor måste handla vid rätt tillfälle och på rätt sätt för att socialismen skulle kunna skapas.

Kapitalisterna hade stora resurser till sitt förfogande för att förhindra socialismens inträde, men de kunde beseg­ ras om ett klassmedvetet proletariat skred till gemensam handling. Vad skulle proletariatet skapa under processen?

Vad är socialism? I grunden är det ett samhälle i vilket människor för första gången har möjlighet att förverkliga Marx idealbild av produktivitet. Med hjälp av den moderna teknologin skulle människan på ett harmoniskt sätt kunna interagera med naturen och med andra människor för att skapa det hon behöver för att överleva. Annorlunda uttryckt skulle människor inte längre vara alienerade i det socialistiska samhället.

Max Webers (1864–1920) och Georg Simmels (1858–1918) teorier – deras rötter och beskaffenhet Även om Marx och hans anhängare under det sena 1800talet och tidiga 1900-talet fortfarande befann sig i den tyska sociologins utkanter kan man ändå säga att tidig tysk sociologi i en betydande utsträckning utvecklades i motsättning till den marxistiska teorin.

Weber och Marx Albert Salomon hävdade exempelvis att en stor del av den teori som skapades av Max Weber, en av de första giganterna inom tysk sociologi, utvecklades ”under en lång och intensiv debatt med Marx spöke” (1945: 596). Detta är förmodligen en överdrift, men på många sätt spelade den marxistiska teorin en negativ roll i den weberska teorin.

På andra sätt verkade dock Weber i den marxistiska traditionen, där han försökte göra Marx teori ”fylligare”. Den weberska teorin hämtade dock inte sin inspiration enbart från marxistisk teori (Burger, 1976). Vi kan bringa en hel del klarhet i vilka källorna till den tyska sociologin var genom att ange huvuddragen i vart och ett av de olika sätten att se på relationen mellan Marx och Weber (Antonio och Glassman, 1985; Schroeter, 1985). Man bör hålla i minnet att Weber inte var särskilt väl förtrogen med Marx verk (större delen publicerades inte förrän efter Webers död) och att hans motstånd snarare riktades mot marx-

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

isterna än mot Marx själv (Antonio, 1985: 29; B. Turner, 1981: 19–20).

Weber hade faktiskt en tendens att se Marx och sin tids marxister som ekonomiska determinister, som i sina teorier om det sociala livet endast angav en enda orsak. Man ansåg alltså att den marxistiska teorin hänförde alla historiska framsteg till ekonomiska grunder och betraktade alla samtida strukturer som upprättade på en ekonomisk bas. Även om detta inte stämmer in på Marx egen teori (vilket vi kommer att se i Kapitel 2), var detta en position som många senare marxister intog.

Ett av de exempel på ekonomisk determinism som verkade störa Weber allra mest var åsikten att idéer bara är reflektioner av materiella (särskilt ekonomiska) intressen, att det är materiella intressen som bestämmer ideologin. Ur denna synpunkt skulle Weber ha ”ställt Marx på huvudet” (ungefär på samma sätt som Marx hade vänt upp och ned på Hegels teorier). I stället för att fokusera på ekonomiska faktorer och deras inverkan på idéer ägnade Weber en stor del av sin uppmärksamhet åt idéer och deras inverkan på ekonomin. Snarare än att se idéer som enkla reflektioner av ekonomiska faktorer såg Weber dem som relativt autonoma krafter som hade förmågan att påverka den ekonomiska världen i grunden. Weber ägnade utan tvekan stor uppmärksamhet åt idéer, i synnerhet system av religiösa idéer, och han intresserade sig speciellt för den inverkan de religiösa idéerna hade på ekonomin.

I Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1904– 1905/1978) behandlade han protestantismen, huvud­sak­ ligen som ett tankesystem, och dess inverkan på uppkomsten av ett annat tankesystem som han kallade ”kapitalismens anda” och slutligen på det kapitalistiska ekono­miska systemet. Weber hyste ett liknande intresse för andra världsreligioner, och undersökte vad det var hos dem som kunde ha satt käppar i hjulet för kapitalismens framväxt i deras respektive samhällen. Med den här sortens arbeten som grund kom vissa forskare till slutsatsen att Weber utvecklade sina idéer i motsättning till Marx.

Ett annat sätt att se på Webers relation till Marx, vilket nämndes tidigare, är att han egentligen inte vände sig emot Marx, utan snarare försökte göra Marx teore­tiska perspektiv fylligare. Enligt detta synsätt verkar Weber inom den marxistiska traditionen snarare än i motsättning

29

till den. Tolkat ur denna synvinkel var hans arbete om religion helt enkelt ett försök att visa att det inte bara är så att de materiella faktorerna påverkar idéerna, utan att idéerna i sig också påverkar de materiella strukturerna.

Ett bra exempel på uppfattningen att Weber var inbegripen i en process som handlade om att göra den marxistiska teorin fylligare hittar man inom området stratifieringsteori. I sitt verk om stratifiering fokuserade Marx på social klass, den ekonomiska dimensionen av stratifiering. Även om Weber gick med på att denna faktor var viktig hävdade han att även andra dimensioner av stratifiering var viktiga. Han menade att föreställningen om social stratifiering borde utvidgas för att även innefatta stratifiering utifrån prestige (status) och makt. Att inkludera dessa andra dimensioner innebär inte att man vederlägger Marx, utan bara att man bygger ut hans idéer.

Båda de synsätt som beskrivs ovan medger att den marxistiska teorin var viktig för Weber och det finns element av sanning i båda positionerna. I vissa avseenden verkade Weber i motsättning till Marx, medan han i andra ägnade sig åt att bygga ut Marx idéer. Det finns emellertid ett tredje sätt att betrakta denna fråga, som kan vara det som bäst beskriver relationen mellan Marx och Weber.

Enligt detta är Marx bara en av många personer som påverkade Webers tänkande.

Andra som influerade Weber Man kan identifiera ett antal olika källor till den weberska teorin, däribland tyska historiker, filosofer, ekonomer och politiska teoretiker. Bland dem som påverkade Weber utmärker sig filosofen Immanuel Kant (1724–1804) framför alla andra. Vi får dock inte förbise den inverkan som Friedrich Nietzsche (1844–1900) (Antonio, 2001) – och då särskilt hans tonvikt vid hjälten – hade på Webers syn på individers behov av att sätta sig upp mot byråkratier och andra strukturer i det moderna samhället.

Immanuel Kants inflytande på Weber och på tysk socio­logi i allmänhet visar att den tyska sociologin och marxismen spirade från olika filosofiska rötter. Som vi har sett var det Hegel, och inte Kant, som utövade det mest betydande filosofiska inflytandet på den marxistiska teorin. Medan Hegels filosofi fick Marx och marxisterna att

30

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

söka efter relationer, konflikter och motsägelser ledde den kantianska filosofin åtminstone vissa tyska sociologer mot ett mer statiskt perspektiv. För Kant var världen en surrande härva av företeelser som man aldrig kunde lära känna direkt. Man kunde endast känna världen genom tankeprocesser som filtrerar, väljer ut och kategoriserar dessa företeelser. Kant skilde den verkliga världens innehåll från de former genom vilka detta innehåll kan förstås. Tonvikten vid dessa former gjorde de verk som författades av sociologerna inom den kantianska traditionen mer statiska till sin karaktär, jämfört med dem som författades av marxisterna inom den hegelianska traditionen.

Webers teori Medan Karl Marx på det hela taget erbjöd en teori om kapitalismen innehöll Webers verk i grunden en teori om rationaliseringsprocessen (Brubaker, 1984; Kalberg, 1980, 1990, 1994, 2011). Weber var intresserad av den generella frågan om varför institutionerna i västvärlden gradvis hade blivit mer rationella, samtidigt som det tycktes finnas starka hinder som hämmade en liknande utveckling i resten av världen. Även om rationalitet används på flera olika sätt hos Weber är vi här intresserade av en process som innehåller en av de fyra typer som har identifierats av Kalberg (1980, 1990, 1994; se även Brubaker, 1984; D. Levine, 1981a), nämligen formell rationalitet. Formell rationalitet handlar, vilket ofta var fallet med Weber, om ett intresse för hur aktören gör sina val av medel och mål. I det här fallet handlar det dock om att valen görs med hänvisning till universellt tillämpade regler, bestämmelser och lagar.

Dessa härleds i sin tur från diverse storskaliga strukturer, i synnerhet byråkratier och ekonomin. Weber utvecklade sina teorier i relation till ett stort antal komparativa historiska studier av västerlandet, Kina, Indien och flera andra regioner i världen. I dessa studier försökte han beskriva de faktorer som bidrog till att åstadkomma eller förhindra rationaliseringens utveckling.

Weber såg byråkratin (och den historiska byråkratiseringsprocessen) som det klassiska exemplet på rationalisering, men rationaliseringen illustreras i dag kanske allra bäst av snabbmatsrestaurangen (Ritzer, 1983, 2013).

Snabbmatsrestaurangen är ett formellt rationellt system i vilket man får människor (både anställda och kunder) att eftersträva de mest rationella medlen för att nå målen.

Drive-through-luckan är exempelvis ett rationellt medel genom vilket den anställde kan dela ut och kunden kan ta emot maten snabbt och effektivt. Snabbhet och effek­ tivi­tet föreskrivs av snabbmatsrestaurangerna och de regler och bestämmelser de arbetar efter.

Weber bäddade in sina diskussioner om byråkratiseringsprocessen i en bredare diskussion om den politiska institutionen. Han skilde mellan tre olika typer av auktoritetssystem: traditionella, karismatiska och rationella-­ legala. Det är bara i den moderna västerländska världen som ett rationell-legalt auktoritetssystem kan utvecklas, och det är bara inom detta system som man finner den fullskaliga utvecklingen av den moderna byråkratin. Resten av världen fortsätter att domineras av traditionella eller karismatiska auktoritetssystem, vilka i allmänhet hindrar utvecklingen av ett rationell-legalt auktoritetssystem och moderna byråkratier. För att uttrycka sig kortfattat har traditionella auktoritetssystem sitt ursprung i ett tankesystem som går långt tillbaka i tiden. Ett exempel skulle kunna vara en ledare som kommer till makten för att hans eller hennes familj eller klan alltid har varit ledare för gruppen i fråga. En karismatisk ledare får sin auktoritet på grund av speciella förmågor eller karaktärsdrag, eller mer sannolikt bara på grund av att det finns en övertygelse bland anhängarna om att ledaren besitter dessa drag. Även om dessa två auktoritetstyper är historiskt betydelsefulla ansåg Weber att trenden i väst, och slutligen också i resten av världen, går mot system av rationell-legal auktoritet (Bunzel, 2007). I sådana system har auktoriteten sin grund i regler som är juridiskt och rationellt antagna.

I grund och botten kan man alltså säga att USA:s president får sin auktoritet från samhällets lagar. Utvecklingen av rationell-legal auktoritet, med åtföljande byråkratier, är bara en del av Webers generella argument om västvärldens rationalisering.

Weber utarbetade också detaljerade och sofistikerade analyser av rationaliseringen av sådana fenomen som religion, lagstiftning, staden och även musik. Vi kan dock illustrera Webers sätt att tänka med ett annat exempel – rationaliseringen av den ekonomiska institutionen. Denna

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

diskussion kommer till uttryck i Webers bredare analys av relationen mellan religion och kapitalism. I en omfattande historisk studie försökte Weber förstå varför ett rationellt ekonomiskt system (kapitalismen) hade utvecklats i västvärlden och varför det inte hade utvecklats i resten av världen. Weber tillskrev religionen en central roll i denna process. På ett plan deltog han i en dialog med marxisterna för att visa att religionen, i motsats till vad många av tidens marxister ansåg, inte bara var ett bifenomen. I stället hade den spelat en avgörande roll för kapitalismens uppkomst i västvärlden och var också en viktig förklaring till varför kapitalismen inte hade utvecklats på andra håll i världen. Weber hävdade att det var ett utpräglat rationellt religiöst system (kalvinismen) som spelade den centrala rollen i kapitalismens uppkomst i västvärlden. I andra delar av världen som Weber studerade fann han däremot mer irrationella religiösa system (exempelvis konfucianismen, taoismen, hinduismen), som bidrog till att hämma framväxten av ett rationellt ekonomiskt system. När allt kommer omkring får man dock en känsla av att dessa religioner endast utgjorde tillfälliga hinder, för även i dessa samhällen skulle de ekonomiska systemen – och faktiskt hela den sociala strukturen – till slut komma att rationaliseras. Även om rationaliseringen har en central plats i den weberska teorin innehåller denna teori mycket mer än så.

Detta är dock inte rätt plats att fördjupa sig i detta rika material. Låt oss i stället återvända till den sociologiska teorins framväxt. En central fråga i denna utveckling är följande: Varför framstod Webers teori som mer attraktiv än den marxistiska teorin för senare sociologiska teoretiker?

Godtagandet av Webers teori Ett skäl är att Weber uppfattades som mer politiskt acceptabel. I stället för att hylla marxistisk radikalism var Weber mer av en liberal i vissa frågor och konservativ i vissa andra (exempelvis när det gällde statens roll). Även om han var strängt kritisk till många aspekter av det moderna kapitalistiska samhället, och drog många av de kritiska slutsatser som även Marx hade dragit, var han inte en person som förespråkade radikala lösningar på problem (Heins,

31

1993). Faktiskt ansåg han att de radikala reformer som utlovades av många marxister och andra socialister skulle göra mer skada än nytta.

Senare sociologiska teoretiker, i synnerhet amerikaner, fick se sitt samhälle angripas av den marxistiska teorin. Merparten av dessa hade en konservativ inriktning och sökte efter teoretiska alternativ till marxismen. Ett tilltalande sådant fanns hos Max Weber. (Durkheim och Vilfredo Pareto tillhandahöll två andra.) När allt kom omkring påverkade rationaliseringen inte bara kapitalistiska samhällen, utan även socialistiska. Enligt Weber utgjorde rationaliseringen faktiskt ett ännu större problem i socialistiska samhällen än i kapitalistiska.

En annan sak som talade till Webers fördel var den form i vilken han lade fram sina åsikter. Han tillbringade större delen av sitt liv med att bedriva noggranna historiska studier, och hans politiska slutsatser drogs ofta inom ramarna för hans forskning. Därför framstod de också som oerhört vetenskapliga och akademiska. Marx bedrev visser­ ligen även han en stor mängd seriös forskning, men han skrev också en ansenlig mängd uttalat polemiskt material. Även hans mer akademiska texter är kryddade med syr­ liga politiska omdömen. I Kapitalet (1867/1967) beskriver han exempelvis kapitalister som ”vampyrer” och ”var­ ulvar”. Webers mer akademiska stil gjorde honom mycket mer acceptabel i senare sociologers ögon.

Ett annat skäl till att Weber accepterades i högre grad var att han verkade i en filosofisk tradition som också bidrog till att forma senare sociologers verk. Weber verkade nämligen i den kantianska traditionen, vilket som vi redan har sett betydde att han tenderade att tänka i termer av orsak och verkan. Detta slags tänkande var mer accepterat av de senare sociologerna, som i hög grad var obekanta och obekväma med den dialektiska logik som genomsyrade Marx verk.

Slutligen tycktes Weber erbjuda en syn på den sociala världen som var mer välbalanserad än den som framfördes av Marx. Medan Marx tycktes vara nästan helt upptagen av ekonomi var Weber dessutom intresserad av en lång rad sociala fenomen. Detta varierade fokus tycktes ge de senare sociologerna mer att arbeta med än det till synes en­si­ diga perspektiv som företräddes av Marx.

Weber producerade större delen av sina betydelsefulla

32

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

verk i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Tidigt i sin karriär betraktades han mer som en historiker med ett intresse för sociologiska frågor, men i början av 1900talet började hans fokus att bli mer och mer sociologiskt.

Faktum är att han blev sin tids dominerande sociolog i Tyskland. År 1910 grundade han (tillsammans med bland andra Georg Simmel, vilket vi diskuterar nedan) det tyska sociologiförbundet (Glatzer, 1998). Hans hem i Heidelberg var en intellektuell mötesplats, inte bara för sociologer utan för forskare från många olika fält. Även om hans verk hade stort inflytande i Tyskland skulle de komma att bli än mer inflytelserika i USA, särskilt efter att Talcott Parsons introducerat Webers idéer (och andra europeiska sociologers, i synnerhet Durkheims) för en bred amerikansk publik. Marx idéer skulle inte komma att få någon avgörande inverkan på amerikansk sociologi förrän på 1960-talet, medan Weber var ytterst inflytelserik redan i slutet av 1930-talet.

Simmels teori Georg Simmel levde samtidigt som Weber och var med och grundade det tyska sociologiförbundet. Som sociologisk teoretiker avvek Simmel tämligen mycket (Frisby, 1981; D. Levine, Carter och Gorman, 1976a, 1976b). För det första hade han en omedelbar och djupgående effekt på utvecklingen av amerikansk sociologisk teori, medan det tog ett antal år innan amerikanerna tog någon notis om Marx och Weber. Simmels verk bidrog till att forma utvecklingen av ett av den amerikanska sociologins tidiga centrum – University of Chicago – och dess mest betydelsefulla teori, nämligen symbolisk interaktionism (Jaworski, 1995, 1997). Chicagoskolan och den symboliska interaktionismen kom, som vi ska se, att dominera den amerikanska sociologin under 1920-talet och det tidiga 1930-talet (Bulmer, 1984). Simmels idéer hade stort inflytande på Chicagoskolan, huvudsakligen eftersom de dominerande personerna under skolans tidiga år – Albion Small och Robert Park – hade kommit i kontakt med Simmels teorier i Berlin i slutet av 1800-talet. Park besökte Simmels föreläsningar 1899 och 1900, och Small brevväxlade flitigt med Simmel under 1890-talet. De bidrog till att föra Simmels idéer till studenterna och fakulteten vid

University of Chicago genom att översätta några av hans verk och introducera dem för en stor amerikansk publik (Frisby, 1984: 29).

En annan ovanlig aspekt av Simmels verk är hans analysnivå, eller åtminstone den nivå för vilken han blev mest känd i USA. Medan Weber och Marx var upptagna med stora frågor som rationaliseringen av samhället och den kapitalistiska ekonomin var Simmel mest känd för sitt arbete med mindre frågor, och då särskilt individuellt handlande och interaktion. Han blev tidigt berömd för sitt tänkande, som härstammade från Kants filosofi, kring olika former av interaktion (exempelvis konflikter) och olika typer av interagerande individer (exempelvis främlingen). Simmel insåg kort sagt att en av sociologins viktigaste uppgifter var att förstå interaktionen mellan människor. Det var emellertid omöjligt att studera den oerhört stora mängd interaktion som äger rum i det so­cia­ la livet utan några begreppsmässiga verktyg. Det är här olika interaktionsformer och interaktionstyper kommer in i bilden. Simmel menade sig kunna isolera ett begränsat antal interaktionsformer som man kunde finna i ett stort antal sociala miljöer, och med hjälp av dessa analysera och förstå dessa olika interaktionsmiljöer. På ett liknande sätt kunde utvecklingen av ett begränsat antal interak­tions­ typer vara användbar för att förklara olika inter­aktions­ miljöer. Detta arbete hade en djupgående inverkan på den symboliska interaktionismen, i vilken interaktion (som namnet antyder) var något centralt. En av ironierna är dock att Simmel också var intresserad av stora frågor liknande dem som Marx och Weber ägnade sig åt. Denna sida hos honom fick dock inte alls lika stort inflytande som den som handlade om interaktion, även om man i dag ser tecken på ett växande intresse för de storskaliga aspekterna av Simmels sociologi.

Det var delvis den stil som kännetecknade Simmels verk om interaktion som gjorde honom tillgänglig för tidiga amerikanska sociologiska teoretiker. Trots att han liksom Weber och Marx skrev digra verk författade han också ett antal skenbart enkla essäer om intressanta ämnen som fattigdom, den prostituerade, snåljåpen och slösaren samt främlingen. Koncisheten i dessa essäer och det faktum att materialet betraktades som ytterst intressant gjorde spridningen av Simmels idéer mycket enklare. Olyck-

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

ligtvis hade essäerna den negativa effekten att de skymde Simmels mer omfattande verk (exempelvis Philosophy of Money, översatt till engelska 1978; se Poggi, 1993), som hade potential att vara lika sociologiskt betydelsefulla. Icke desto mindre var det delvis genom de korta och intelligenta essäerna som Simmel fick en mycket mer betydande inverkan på den tidiga amerikanska sociologiska teorin än både Marx och Weber.

Vi ska inte lämna Simmel utan att säga något om Philo­ sophy of Money (1907/1978), eftersom den engelska översättningen gjorde Simmels verk attraktivt för en helt ny grupp teoretiker med intresse för kultur och samhälle. Även om makroinriktningen är ovanligt tydlig i just Philo­ sophy of Money, har den alltid funnits hos Simmel. Den är exempelvis tydlig i hans berömda verk om dyaden och triaden. Simmel trodde att några centrala sociologiska former av utveckling äger rum när en grupp bestående av två personer (eller dyad) transformeras till en triad genom att en tredje part tillkommer. Sociala möjligheter uppstår som helt enkelt inte kan existera i en dyad. I en triad kan exempelvis en av medlemmarna bli en skiljedomare eller medlare i meningsskiljaktigheter mellan de andra två. Något som är ännu viktigare är att två av medlemmarna kan gadda ihop sig och börja dominera den tredje medlemmen. Detta skildrar i liten skala vad som kan hända i och med uppkomsten av storskaliga strukturer, som frigör sig från individerna och börjar dominera dem.

Detta tema är fundamentet till The Philosophy of Money.

Simmel var först och främst intresserad av uppkomsten av en penningekonomi i den moderna världen, som blir fristående i förhållande till individen och börjar dominera henne. Detta tema är i sin tur en del av ett ännu bredare och mer genomgripande tema i Simmels verk: hur kulturen som helhet dominerar individen. Som Simmel såg det utvidgas den större kulturen och alla dess olika komponenter (däribland penningekonomin) i den moderna världen, och i takt med att de utvidgas minskar individens betydelse. När den industriella teknologi som förknippas med den moderna ekonomin utvidgas och blir mer sofistikerad, blir därmed den enskilde arbetarens färdigheter och förmågor gradvis allt mindre viktiga. Slutligen ställs arbetaren inför en industriell maskin över vilken han eller hon kan utöva liten, om någon, kontroll. Mer allmänt ansåg

33

Simmel att individen i den moderna världen blir mer och mer obetydlig, till följd av den större kulturens utvidgning. Även om sociologer har blivit allt bättre förtrogna med den bredare innebörden i Simmels verk var det till att börja med främst hans studier av småskaliga sociala fenomen som fick stort inflytande, exempelvis de olika formerna av interaktion och de olika typerna av interagerande individer.

Den brittiska sociologins ursprung Vi har undersökt sociologins utveckling i Frankrike (Comte, Durkheim) och Tyskland (Marx, Weber och Simmel). Vi vänder oss nu till den parallella sociologiska utvecklingen i England. Som vi kommer att se hade de kontinentaleuropeiska idéerna inflytande på den tidiga brittiska sociologin, men de inhemska influenserna var viktigare.

Politisk ekonomi, ameliorism och social utveckling Philip Abrams (1968) hävdade att den brittiska sociologin på 1800-talet formades av tre olika källor, som ofta stod i konflikt med varandra: politisk ekonomi, ameliorism och social utveckling.7 När Sociological Society of London grundades 1903 rådde det med andra ord stor oenighet om hur man skulle definiera sociologi, även om det inte var många som ifrågasatte uppfattningen att sociologin kunde vara en vetenskap. Det var dessa tre källor som gav den brittiska sociologin dess utpräglade karaktär, och vi kommer i korthet att studera var och en av dem.

Den politiska ekonomin Vi har redan varit inne på politisk ekonomi, som var en teori om det kapitalistiska industrisamhället som delvis

7 För den senare utvecklingen inom brittisk sociologi, se Abrams et al.

(1981).

34

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

SIGMUND FREUD

En biografisk översikt En annan framstående person i tysk samhällsvetenskap under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal var Sigmund Freud.

Trots att han inte var sociolog påverkade Freud många socio­ logers ­arbete (exempelvis Talcott Parsons och Norbert Elias) och han har fortsatt att vara relevant för samhällsteoretiker (Chodorow, 1990; Craib, 1994; A. Elliott, 1992, 2004; A. Elliott och Frosh, 1995; Kaye, 1991, 2003; Kurzweil, 1995; Movahedi, 2007).

Sigmund Freud föddes i den österrikisk-ungerska staden Freiberg den 6 maj 1856. År 1859 flyttade hans familj till Wien och 1873 började Freud studera på den medicinska fakulteten vid Wiens universitet. Freud var mer intresserad av vetenskap än av medicin och fick plats på ett fysiologiskt laboratorium.

Han tog sin examen i medicin och efter att ha lämnat laboratoriet 1882 arbetade han först på ett sjukhus och upprättade sedan en privatpraktik med inriktning på nervsjukdomar.

Freud använde sig till en början av hypnos i sina försök att behandla en viss typ av neuros, som är känd under namnet hysteri. Han hade lärt sig en teknik i Paris, av Jean Martin Charcot 1885. Han började längre fram att använda sig av en teknik som hade introducerats av en annan läkare från Wien, som hette Joseph Breuer, i vilken de hysteriska symptomen försvann när patienten pratade igenom de omständigheter under vilka symptomen först hade uppkommit. År 1895 gav Freud tillsammans med Breuer ut en bok, som presenterade en rad revolutionära slutsatser: att orsakerna bakom neuroser

kan spåras till Adam Smith (1723–1790).8 Som vi såg hade teorin om den politiska ekonomin en djupgående inverkan på Karl Marx. Marx studerade den noggrant, och var kritisk till den. Men den inställningen hade inte de brittiska ekonomerna och sociologerna. De tenderade att godta Smiths tanke att det fanns en ”osynlig hand” som styrde marknaden för arbete och varor. Marknaden sågs som en egen verklighet, som stod över individerna och kontrollerade deras beteende. De brittiska sociologerna såg – i likhet med de politiska ekonomerna, men i motsats 8 Smith räknas vanligtvis som en tongivande representant för den skotska upplysningen (Chitnis, 1976; Strydom, 2005) och som en av de skotska moralisterna (L. Schneider, 1967: xi), som skapade en grund för sociologin.

som hysteri var psykologiska (och inte fysiologiska som man hittills hade trott) och att terapin gick ut på att prata igenom de ursprungliga orsakerna. Därmed var det praktiska och teoretiska fältet psykoanalys fött. Det började dock uppstå meningsskiljaktigheter mellan Bauer och Freud, i och med att den senare började se sexuella faktorer, eller mer generellt ­libidon, som grundorsaken till neuroser. Under åtskilliga år framåt finslipade Freud sina terapeutiska tekniker och skrev en stor mängd texter om sina nya idéer. År 1902 började Freud att samla ett antal lärjungar kring sig, och de träffades varje vecka i hans hem. År 1903 eller 1904 började andra (som Carl Jung) att använda sig av Freuds idéer i sina psykiatriska praktiker. År 1908 hölls den första psykoanalytiska kongressen, och året därefter grundades en tidskrift för att sprida psykoanalytisk kunskap. Lika snabbt som det hade bildats splittrades det nya psykoanalytiska fältet i och med att Freud bröt med personer som Jung, vilka då började utveckla sina egna idéer och bilda sina egna grupper. Första världskriget höll tillbaka psykoanalysens utveckling, men den växte och utvecklades betydligt under 1920-talet. I och med nazismens uppkomst förflyttades psykoanalysens centrum till USA, där det finns kvar än i dag. Freud stannade dock kvar i Wien fram till att nazisterna tog över 1938, trots det faktum att han var jude och att nazisterna redan 1933 hade bränt hans ­böcker. Den 4 juni 1938 lämnade Freud slutligen Wien, men detta skedde först efter att en lösensumma hade betalats och pre­sident Roosevelt hade fört hans talan. Freud hade lidit av cancer i käken sedan 1923 och dog i London den 23 september 1939.

till Marx – marknaden som en positiv kraft, som en källa till ordning, harmoni och integration i samhället. Eftersom de såg marknaden, och mer allmänt samhället, i positiv dager ansåg de inte att det var socio­logernas uppgift att kritisera samhället. I stället skulle de ägna sig åt att samla in data om de lagar som styr det. Målet var att förse de styrande med de fakta de behövde för att förstå hur systemet fungerade och för att kunna styra dess funktioner på ett klokt sätt.

Tonvikten låg alltså vid fakta, men vilka fakta? Medan Marx, Weber, Durkheim och Comte undersökte samhällets strukturer för att finna sina grundläggande fakta hade de brittiska tänkarna en benägenhet att fokusera på de individer som utgjorde dessa strukturer. När de hade

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

att göra med omfattande strukturer tenderade de att samla in data på individnivå, för att sedan kombinera dessa till en kollektiv bild. I mitten av 1800-talet var det statistikerna som dominerade den brittiska samhällsvetenskapen, och denna typ av datainsamling ansågs vara sociologins huvuduppgift. Målet var en samling ”rena” fakta, utan något teoretiserande eller filosoferande. Dessa empiriska sociologer stod likgiltiga inför det som intresserade samhällsteoretikerna. I stället för allmänt teoretiserande ”lades tonvikten vid uppgiften att producera mer exakta indikatorer, bättre metoder för klassificering och datainsamling, förbättrade dödlighetstabeller, högre grad av jämförbarhet mellan olika grupper av data och dylikt” (Abrams, 1968: 18).

Det var nästan motvilligt som dessa statistiskt inriktade sociologer började inse att deras synsätt innehöll vissa begränsningar. Ett fåtal av dem började känna ett behov av bredare sätt att ställa upp teorier på. För dem var ett problem som fattigdom ett tecken på brister i såväl marknadssystemet som samhället som helhet. Men eftersom de fokuserade på individer ifrågasatte de allra flesta inte det större systemet, utan ägnade sig i stället åt mer detaljerade fältstudier och åt utvecklingen av mer komplicerade och mer exakta statistiska tekniker. De menade att problemets kärna måste ligga i bristfälliga forskningsmetoder, och inte i systemet som helhet. Som Philip Abrams noterade: ”Genom att ståndaktigt fokusera på distributionen av individuella omständigheter fann statistikerna det svårt att nå fram till en uppfattning om fattigdom som en produkt av social struktur … De kom inte fram till, och kunde troligtvis inte heller komma fram till, begreppet strukturell diskriminering” (1968: 27). Förutom sin teoretiska och metodologiska tilltro till studiet av individer hade statistikerna ett alltför nära samarbete med regeringens makthavare för att kunna komma fram till slutsatsen att det var det större politiska och ekonomiska systemet som var problemet.

Ameliorismen Det andra draget som var utmärkande för den brit­tiska sociologin – vilket var besläktat med men ändå möjligt att separera från politisk ekonomi – var ameliorismen,

35

eller viljan att lösa samhällsproblem genom att reformera individerna. Även om brittiska forskare hade börjat inse att det fanns problem i samhället (exempelvis fattigdom) trodde de fortfarande på detta samhälle och ville bevara det. De ville förebygga våld och revolution och reformera systemet, så att det i allt väsentligt kunde leva vidare som det var. Framför allt ville de förhindra uppkomsten av ett socia­lis­tiskt samhälle. I likhet med den franska sociologin, och vissa grenar av den tyska, hade alltså även den brittiska sociologin en konservativ inriktning.

Eftersom de brittiska sociologerna inte kunde, eller ville, hänföra orsakerna bakom problem som fattigdom till samhället som helhet, så måste anledningen ligga hos individerna själva. Detta var en tidig form av vad William Ryan (1971) senare kallade att ”lägga skulden på offret”.

Stor uppmärksamhet ägnades åt en lång rad individuella problem – ”okunnighet, andlig fattigdom, orenhet, dålig hygien, pauperism, brottslighet och bristen på återhållsamhet – framför allt bristen på återhållsamhet” (Abrams, 1968: 39). Det fanns en tydlig tendens att söka efter en enkel orsak till alla sociala missförhållanden, och den som framträdde framför andra var alkoholismen. Anled­ningen till att detta problem passade amelioristerna var att det var en individuell patologi, och inte en samhällelig sådan.

Amelioristerna saknade en teori om social struktur, en teori om de sociala orsakerna till sådana individuella problem.

Den sociala utvecklingen Det dolde sig emellertid en starkare medvetenhet om s­ o­cial struktur under ytan inom brittisk sociologi, och denna bröt fram under den senare delen av 1800-talet i och med det växande intresset för social utveckling ­(Maryanski, 2005; Sanderson, 2001). En viktig influens var A ­ uguste Comtes verk, av vilka vissa hade översatts till engelska på 1850-talet av Harriet Martineau (Hoecker-Drysdale, 2011). Även om Comtes verk inte rönte något omedelbart intresse hade ett antal tänkare vid århundradets sista kvartal börjat tilltalas av dem och av deras tonvikt vid samhällets större strukturer, deras vetenskapliga (positivistiska) och komparativa inriktning samt deras utvecklingsteori.

Ett antal brittiska tänkare utvecklade dock sin egen före-

36

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

ställning om världen i motsättning till några av överdrifterna inom Comtes teori (exempelvis tendensen att upphöja sociologin till religionens status).

Enligt Abrams låg Comtes verkliga betydelse i att han erbjöd en av de grunder som kunde användas för att bygga upp ett motstånd mot ”Herbert Spencers kvävande genia­ litet” (Abrams, 1968: 58). Spencer var i både positiv och negativ bemärkelse en dominerande figur inom brittisk sociologisk teori, och då särskilt inom utvecklingsteorin (Francis, 2007, 2011; J. Turner, 2000, 2007a).

Herbert Spencer (1820–1903) När man försöker förstå Spencers idéer (Haines, 2005; J. Turner, 2005) kan det vara till hjälp att jämföra dem och ställa dem som motsats till Comtes teori.

Spencer och Comte Spencer placeras ofta i samma kategori som Comte, mot bakgrund av deras inflytande på den sociologiska teorins framväxt (J. Turner, 2001), men det finns ett antal betydelsefulla skillnader mellan dem. Det är exempelvis inte så enkelt att kategorisera Spencer som konservativ. Under sina tidiga år kunde Spencer betraktas som politiskt liberal, och han höll fast vid delar av liberalismen under hela sitt liv. Det är emellertid också sant att Spencer blev mer konservativ under sitt liv och att det inflytande han utövade i grunden var konservativt, vilket också var fallet med Comte.

Ett av Spencers liberala synsätt, som inte samsades särskilt väl med hans konservatism, var hans godtagande av en laissez-faire-doktrin: han var av uppfattningen att staten inte skulle ingripa i individuella frågor, med undantag av den tämligen passiva uppgiften att skydda människor.

Detta innebar att Spencer, till skillnad från Comte, inte var intresserad av sociala reformer. I stället ville han att livet skulle få utvecklas utan att hindras av yttre kontroll.9 9 Med detta i åtanke hävdar Mark Francis (2011) att dagens uttolkare av Spencer har överdrivit hans tro på laissez-faire-kapitalismen. Francis hänvisar till Thomas Leonard (2009) när han säger att ”talet om Spencer som en laissez-faire-kapitalismens profet var också något mycket ovanligt före den senare hälften av 1900-talet” (2011: 168).

Denna skillnad tyder på att Spencer var socialdar­winist (G. Jones, 1980; Weiler, 2007a). Som sådan var han av den evolutionära uppfattningen att världen successivt blev allt bättre och att man därför skulle lämna den ifred – yttre inblandning skulle bara göra situationen värre. Han intog ståndpunkten att sociala institutioner, på samma sätt som växter och djur, anpassade sig successivt till sin sociala miljö och att denna utveckling var till det bättre. Han accepterade dessutom det darwinistiska synsättet att det pågick en process som kallades det naturliga urvalet, eller ”de starkastes överlevnad”, i den sociala världen.

Detta innebar att om de inte hindrades genom ingripanden utifrån skulle de människor som var ”starka” överleva och föröka sig medan de ”svaga” så småningom skulle dö ut. (Intressant nog var det Spencer som myntade uttrycket ”de starkastes överlevnad”, flera år före Charles Darwins verk om det naturliga urvalet.) En annan skillnad jämfört med Comte var att Spencer lade tonvikten vid det individuella, medan Comte fokuserade på större enheter som familjen.

Comte och Spencer hyste tillsammans med Durkheim och flera andra ett intresse för en vetenskaplig sociologi (Haines, 1992), vilket var ett mycket tilltalande perspektiv för tidiga teoretiker. En annan sak som påverkade Spencer var hans tendens att se samhället som en organism, vilket också var fallet med Comte och Durkheim. I det här sammanhanget lånade Spencer sitt perspektiv och sina begrepp från biologin. Han var intresserad av samhällets övergripande struktur, den inbördes relationen mellan samhällets olika delar och dessa delars funktion, både för varandra och för systemet som helhet.

Det viktigaste är dock att Spencer, liksom Comte, betraktade den historiska evolutionen ur ett utvecklings­ perspektiv (Maryanski, 2005). Spencer var dock på flera sätt kritisk till Comtes utvecklingsteori, och motsatte sig i synnerhet Comtes lag om de tre stadierna. Han hävdade att Comte nöjde sig med att behandla utvecklingen på det idémässiga planet, i termer av intellektuella framsteg.

Spencer försökte dock framställa en utvecklingsteori i den verkliga, materiella världen.

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

Utvecklingsteori Man kan urskilja åtminstone två större utvecklingsperspektiv i Spencers verk (Haines, 1988; Perrin, 1976).

Den första av dessa teorier handlar främst om hur samhället blir större. Samhället växer, både genom att antalet individer ökar och genom att olika grupper förenas (sammanslagning). När samhället växer för detta med sig större och mer differentierade sociala strukturer, liksom en ökad differentiering av de funktioner de fyller. Förutom den ökade storleken utvecklas samhällen genom sammanslagning, det vill säga genom att fler och fler angränsande grupper förenas. Spencer talar alltså om den evolutionära förflyttningen från enkla till sammanslagna, dubbelt sammanslagna och tredubbelt sammanslagna samhällen.

Spencer lägger även fram en teori om utvecklingen från militanta till industriella samhällen. Tidigare militanta samhällen utmärks av att vara konstruerade för offensiv och defensiv krigföring. Samtidigt som Spencer var kritisk till krig ansåg han att de på ett tidigare stadium hade fyllt funktionen att sammanfoga olika samhällen (exempelvis genom militär erövring) och genom att skapa de större ansamlingar av människor som behövdes för att industrisamhället skulle kunna utvecklas. I och med industrisamhällets uppkomst upphör dock krigföringen att vara funktionell och har nu till effekt att hindra fortsatt utveckling.

Industrisamhället bygger på vänskap, altruism, en hög grad av specialisering, på att värdesätta prestationer snarare än de egenskaper man föds med och frivilligt samarbete mellan högst disciplinerade individer. Ett sådant samhälle hålls samman av frivilliga kontraktsmässiga relationer och, vad viktigare är, av en stark gemensam moral. Regeringens roll är begränsad och fokuserar enbart på vad människor inte får göra. Det är tydligt att moderna industri­sam­hällen är mindre krigsbenägna än sina militanta föregångare. Även om Spencer ser en allmän utveckling i riktning mot industrisamhällen bedömer han det också som möjligt att det då och då kommer att ske en tillbakagång till krig­ föring och mer militanta samhällen.

I sina etiska och politiska texter lade Spencer fram andra idéer om samhällets utveckling. För det första ansåg han att samhället rörde sig mot ett idealiskt, eller perfekt, moraliskt tillstånd. För det andra hävdade han att de star-

37

kaste samhällena kommer att överleva och att man bör låta svaga samhällen dö bort. Resultatet av denna process är att en förbättring av världen som helhet äger rum, som ett resultat av anpassning.

Spencer erbjöd alltså en fyllig och komplicerad uppsättning idéer om social utveckling. Hans tankar rönte till en början stor framgång, tillbakavisades sedan under många år och har på senare år fått nytt liv i och med uppkomsten av neoevolutionära sociologiska teorier (Buttel, 1990).

Reaktionen mot Spencer i Storbritannien Trots sin tonvikt vid det individuella var Spencer mest känd för sin omfattande teori om social utveckling. Här stod han i bjärt kontrast till den sociologi som hade kommit före honom i Storbritannien. Reaktionen mot Spencer grundade sig dock mer på det hot som hans idé om de starkastes överlevnad utgjorde för ameliorismen, som låg de flesta tidiga brittiska sociologer så varmt om hjärtat. Även om Spencer senare förkastade vissa av sina mer bisarra idéer, argumenterade han likväl för en filosofi som byggde på tanken om de starkastes överlevnad och mot statliga ingripanden och sociala reformer: Att befrämja de odugliga på bekostnad av de dugliga innebär en oerhörd grymhet. Det är att med avsikt orsaka olycka och bedrövelse för kommande generationer. Det finns ingen större förbannelse för eftervärlden än att till dem efterlämna en växande befolkning av sinnesslöa och dagdrivare och brottslingar. … Naturen lägger hela sin kraft på att göra sig av med dem, att rensa världen från dem, och bereda plats för något bättre. … Om de inte är tillräckligt fulländade för att leva, så dör de, och då är det också bäst att de dör.

(Spencer, citerad i Abrams, 1968: 74)

Sådana åsikter gick uppenbarligen inte så väl ihop med den amelioristiska inriktning som präglade de brittiska reformsociologerna.

Huvudpersonen i den tidiga italienska sociologin Vi avslutar denna översikt över den tidiga, huvudsakligen konservativa, europeiska sociologiska teorin med en kort-

38

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

HERBERT SPENCER

En biografisk översikt Herbert Spencer föddes i engelska Derby den 27 april 1820.

Han utbildades inte i de humanistiska ämnena, utan i stället i tekniska och praktiska sådana. År 1837 började han arbeta som väg- och vattenbyggnadsingenjör vid järnvägen, ett arbete han behöll fram till 1846. Under denna period fortsatte Spencer att studera på egen hand och började ge ut vetenskapliga och politiska verk. År 1848 utsågs Spencer till redaktör för The Economist, och hans intellektuella idéer började cementeras. År 1850 hade han lagt sista handen vid sitt första större verk, Social Statics.

Det var medan han skrev denna bok som han först drabbades av sömnlöshet, och med åren ökade hans psykiska och fysiska problem. Han skulle drabbas av en rad nervösa nervsammanbrott under resten av sitt liv. År 1853 fick Spencer ett arv som gjorde det möjligt för honom att sluta sitt arbete och framleva resten av sitt liv som förmögen vetenskapsman. Han fick aldrig någon universitetsexamen eller akademisk position. I takt med att han blev alltmer isolerad och hans fysiska och psykiska sjukdomstillstånd förvärrades, sjönk också Spencers produktivitet som forskare. Så småningom blev dock Spencer berömd, inte bara inom England utan även internationellt. Som Richard Hofstadter uttrycker det: ”Under de tre årtionden som följde på inbördeskriget var det omöjligt att vara aktiv inom något intellektuellt fält utan att behärska Spencer” (1959: 33). Bland hans anhängare fanns den betydelsefulle industrimannen Andrew Carnegie, som skrev följande till Spencer under den senares livshotande sjukdom år 1903: Min store läromästare … du kommer till mig varje dag i tanken, och det eviga ”varför” tränger sig på – Varför ligger han?

Varför måste han fara? … Världen går vidare, omedveten om sin största begåvning. … Men en vacker dag kommer den att få upp ögonen för hans läror och enas om att Spencers plats är bland de främsta.

(Carnegie, citerad i Peel, 1971: 2)

fattad presentation av en italiensk sociolog vid namn Vilfredo Pareto (1848–1923). Pareto utövade stort inflytande på sin tid, men hans relevans i dag är minimal (för ett undantag, se Powers, 1986). Det kom en kort och intensiv period av intresse för Paretos (1935) verk på 1930-talet, när den betydelsefulle amerikanske teoretikern Talcott Parsons ägnade lika stor uppmärksamhet åt honom som

Men det var inte detta som skulle bli Spencers öde.

En av Spencers mest intressanta egenskaper, en egenskap som i slutändan skulle bli orsaken till hans intellektuella undergång, var hans ovilja att läsa andra människors verk. På den här punkten påminner han om en annan av sociologins giganter, nämligen Auguste Comte, som tillämpade ”cerebral hygien”.

Angående behovet av att läsa andras verk sa Spencer: ”I hela mitt liv har jag varit en tänkare och inte en läsare, och kan därför instämma med Hobbes att ’om jag hade läst lika ­mycket som andra skulle jag ha vetat lika litet’” (Wilt­shire, 1978: 67).

En vän bad om Spencers åsikt om en bok och ”hans svar var att han genom att titta i boken kunde se att dess grundläggande antagande var felaktigt, och därför inte hade någon lust att läsa den” (Wiltshire, 1978: 67). En författare skrev om Spencers ”obegripliga förmåga att absorbera kunskap genom huden … han tycktes aldrig läsa böcker” (Wiltshire, 1978: 67).

Men om han inte läste andra forskares verk, var fick han då sina idéer och insikter från? Enligt Spencer var de en ofrivillig och intuitiv produkt av hans sinne. Han sa att hans idéer kom ”en efter en, på ett diskret sätt, utan något medvetet syfte eller någon märkbar ansträngning” (Wiltshire 1978: 66).

Enligt Spencer var denna intuition långt mer effektiv än grundliga studier och tankearbete: ”En lösning som uppnåtts på det beskrivna sättet har högre sannolikhet att vara riktig än den man har kommit fram till som ett resultat av fast beslutsamhet [som] leder till ett tankens fördärv” (Wiltshire, 1978: 66).

Spencer fick lida för sin ovilja att på allvar läsa andra män­ niskors verk. När han läste andra verk var det faktiskt ofta för att finna bekräftelse för de idéer han hade skapat på egen hand. Han struntade i de tankar som inte överensstämde med hans egna. Hans samtida, Charles Darwin, sa därför om Spencer: ”Om han hade utvecklat sin förmåga att observera, även om detta skulle ske på bekostnad av … en viss förlust i tankekraft, skulle han ha varit en fantastisk person” (Wiltshire, 1978: 70). Spencers likgiltighet inför vetenskapens regler fick honom att lägga fram en rad bisarra idéer och ogrundade påståenden om världen. Det var av dessa skäl som 1900-talets sociologer tillbakavisade Spencers verk och i stället framhöll vetenskaplig noggrannhet och empirisk forskning.

Spencer dog den 8 december 1903.

åt Weber och Durkheim. Men med undantag av ett fåtal av hans viktigare begrepp har Paretos betydelse och relevans för samtiden på senare tid återigen minskat (Femia, 1995).

Zeitlin hävdade att Pareto utvecklade sina ”viktigaste idéer som en vederläggning av Marx” (1996: 171). Och Pareto avvisade faktiskt inte bara Marx, utan även en stor

1 . e n h i s t o r i s k b e s k r iv n i n g av s o c i o l o g i s k t e o r i : d e t idi g a å r e n

del av upplysningsfilosofin. Medan upplysningsfilosoferna kunde betona rationalitet lade Pareto i stället tonvikten vid den roll som spelades av ickerationella faktorer, exempelvis mänskliga instinkter (Mozetič och Weiler, 2007).

Denna tonvikt var också knuten till hans avvisande av marxistisk teori. Eftersom han betraktade ickerationella, instinktmässiga faktorer som så viktiga och så oföränderliga var det nämligen orealistiskt att hoppas kunna uppnå några dramatiska sociala förändringar genom en ekonomisk revolution.

Pareto utvecklade också en teori om social förändring, som stod i bjärt kontrast till marxistisk teori. Medan Marx teori fokuserade på massans roll erbjöd Pareto en elitistisk teori om social förändring, enligt vilken samhället med nödvändighet måste styras av en liten elit som verkar ut­ifrån upplyst egenintresse (Adams, 2005). Den styr över den stora massan av människor, vilka domineras av ickerationella krafter. Eftersom dessa människor saknar rationella förmågor är det osannolikt att den stora massan i Paretos system kommer att bli en revolutionär kraft. So­ cial förändring äger rum när eliten börjar degenerera och ersätts av en ny elit, som har sitt ursprung i de ickestyrande eller de högre skikten av massan. När en ny elit väl har fått makten börjar processen om på nytt. Vi har alltså en cyklisk teori om social förändring i stället för de teorier med en tydlig riktning som lades fram av Marx, Comte, Spencer och andra. Dessutom bortser Paretos teori om förändring i stor utsträckning från massans svåra situation.

Eliter kommer och går, men massans lott förblir densamma.

Det var dock inte denna teori som skulle bli Pare­tos bestående bidrag till sociologin. Detta står i stället att finna i hans vetenskapliga föreställning om sociologin och den sociala världen: ”Min önskan är att konstruera ett sociologiskt system efter samma modell som celest mekanik [astronomi], fysik, kemi” (citerad i Hook, 1965: 57). I korthet kan man säga att Pareto uppfattade samhället som ett system i jämvikt, en helhet som består av delar som är ömsesidigt beroende av varandra. Han ansåg att en förändring i en del leder till förändringar även i andra delar av systemet. Paretos föreställning om samhället som ett system var det främsta skälet till att Parsons ägnade så stor uppmärksamhet åt Paretos verk i sin bok The Structure of

39

Social Action från 1937, och det var genom denna föreställning som Pareto kom att utöva sitt största inflytande på Parsons tänkande. I kombination med liknande synsätt som företräddes av dem med en organisk bild av samhället (exempelvis Comte, Durkheim och Spencer) spelade Paretos teori en central roll i utvecklingen av Parsons teori och i strukturfunktionalismen mer allmänt. Även om få av dagens sociologer läser Pareto kan hans verk betraktas som ett förkastande av upplysningen och marxismen. I stället erbjuder de en elitistisk teori om so­ cial förändring som står i motsättning till det marxistiska perspektivet.

Den europeiska marxismens utveckling kring sekelskiftet 1900 Medan många 1800-talssociologer utvecklade sina teorier i motsättning till Marx, fanns det samtidigt ett antal marxister som försökte förtydliga och utvidga den marxistiska teorin (Beilharz, 2005f; Steinmetz, 2007). Mellan cirka 1875 och 1925 fanns det inte någon särskilt stor överlappning mellan marxismen och sociologin (Weber är ett undantag från detta). De två tankeskolorna utvecklades parallellt, med litet eller inget utbyte mellan sig.

Efter Marx död dominerades den marxistiska teorin till en början av dem som såg hans teori som vetenskapligt och ekonomiskt deterministisk (Bakker, 2007a). Wallerstein kallar detta för den ”ortodoxa marxismens” era (1986: 1301). Friedrich Engels – Marx välgörare och medarbetare – levde vidare efter Marx död och kan betraktas som den förste representanten för ett sådant perspektiv. I grunden handlade detta synsätt om att Marx vetenskapliga teori hade blottlagt de ekonomiska lagar som styrde den kapitalistiska världen, enligt vilka det kapitalistiska systemet med nödvändighet skulle gå under. Tidiga marxistiska tänkare, som Karl Kautsky, försökte få en bättre förståelse för hur dessa lagar fungerade. Hans perspektiv har åt­skil­liga problem. För det första tycktes det omöjliggöra politisk handling, som är en av hörnstenarna i Marx position. Det verkade helt enkelt inte finnas något behov för

40

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

individer, och då i synnerhet arbetare, att göra någonting.

Eftersom systemet med nödvändighet skulle falla sönder behövde de bara luta sig tillbaka och invänta dess undergång. På en teoretisk nivå tycktes den deterministiska marxismen göra det dialektiska förhållandet mellan individer och större sociala strukturer omöjligt.­ Dessa problem ledde till en reaktion bland marxistiska teoretiker och till utvecklingen av ”hegeliansk marxism” under det tidiga 1900-talet. De hegelianska marxisterna vägrade reducera marxismen till en vetenskaplig teori som bortsåg från individuellt tänkande och handlande.

De kallas hegelianska marxister eftersom de försökte kombinera Hegels intresse för medvetandet (ett intresse som vissa, däribland författaren till den här boken, anser att Marx delade) med det deterministiska intresset för samhällets ekonomiska strukturer. De hegelianska teoretiker-

Sammanfattning Detta kapitel ger en överblick över den socio­logiska teorins tidiga historia. Det första avsnittet berättar om de olika sociala krafter som var inblandade i den socio­lo­giska teorins framväxt. Även om det finns många sådana influenser fokuserar vi på hur politisk revolution, den industriella revolutionen och uppkomsten av kapitalism, socialism, feminism, urbanisering, religiös förändring och vetenskapens framväxt påverkade den sociologiska teorin. Den andra delen av kapitlet undersöker det inflytande som diverse intellektuella krafter utövade på den sociologiska teorins framväxt i olika länder. Vi börjar med Frankrike och den roll upplysningen spelade, och betonar den konservativa och romantiska reaktionen mot den. Det var ur detta samspel som den franska sociologiska teorin utvecklades. I detta sammanhang studerar vi de viktigaste figurerna under den franska sociologins första år: Alexis de Tocqueville, Claude Henri de Saint-Simon, Auguste Comte och Émile Durkheim.

Därefter förflyttar vi oss till Tyskland och den roll Karl Marx spelade i sociologins utveckling i detta land. Vi diskuterar hur marxistisk teori och sociologi

na var betydelsefulla av både teoretiska och praktiska skäl.

På det teoretiska planet återinförde de individens betydelse, medvetandet och relationen mellan tanke och handling. På det praktiska planet betonade de vikten av individuell handling för att åstadkomma social förändring.

Den viktigaste representanten för detta synsätt var Georg Lukács (Fischer, 1984; Markus, 2005). Enligt Martin Jay var Lukács ”den västerländska marxismens grundare” och hans verk Historia och klassmedvetan­ de” (1922/1971) är ”allmänt erkänt som den hegelianska marxismens urkund” (1984: 84). Lukács hade under 1900-talets första skede börjat förena marxismen med sociologin (i synnerhet webersk och simmelsk teori).

Denna förening skulle snart komma att accelerera i och med utvecklingen av kritisk teori på 1920- och 1930talen. utvecklades parallellt och på vilka sätt den marxistiska teorin påverkade sociologin, både på ett positivt och på ett negativt sätt. Vi inleder med den marxistiska teorins rötter i hegelianism, materialism och politisk ekonomi. Vi kommer som hastigast in på Marx egen teori och diskussionen övergår sedan till den tyska sociologins rötter. Max Webers verk granskas i syfte att visa på de många olika källorna till den tyska sociologin. En annan sak som diskuteras är några av skälen till att Webers teori vann större acceptans bland senare tids sociologer än Marx idéer. Avsnittet avslutas med en kortfattad diskussion om Georg Simmels arbete.

Härnäst betraktar vi den sociologiska teorins uppkomst i Storbritannien. De främsta källorna till brittisk sociologi var politisk ekonomi, ameliorism och social utveckling. I detta sammanhang kommer vi in på Herbert Spencers verk, såväl som några av de kontroverser dessa gav upphov till.

Detta kapitel avslutas med en kortare diskussion om italiensk sociologisk teori – i synnerhet Vil­ fredo Paretos verk – och den europeiska marxismens utveckling kring sekelskiftet 1900, och då i synnerhet ekonomisk determinism och hegeliansk marxism.

2. Karl Marx Kapitelöversikt  Introduktion



Den materialistiska historieuppfattningen

 Dialektiken



Kulturella aspekter av det kapitalistiska samhället



Dialektisk metod



Marx ekonomi: en fallstudie



Den mänskliga naturen

 Kommunism

 Alienation 

 Kritik

Det kapitalistiska samhällets strukturer

Introduktion Marx inledde sitt mest kända verk, Kommunistiska mani­ festet (Marx och Engels, 1848/1994: 9), med följande fras: ”Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke.”

Man skulle kunna säga att samma spöke hemsöker vår förståelse av Marx. Det är svårt att separera Marx idéer från de politiska rörelser som de frammanade. Men trots detta måste vi, som Tom Rockmore (2002: 96) säger, försöka ”frigöra Marx från marxismen”.

Marx har för många blivit mer av en ikon än en tänkare som förtjänar att bli läst med omsorg. Den symbolik som omger hans namn tenderar att skada förståelsen av hans idéer. Marx är den ende av de teoretiker vi kommer att studera som fick politiska rörelser och samhällssystem uppkallade efter sig. Han är troligtvis den ende teoretikern som släkt och vänner har starka åsikter om. Han blir ofta kritiserad, liksom lovordad, av personer som i själva verket aldrig har läst hans böcker. Till och med bland Marx anhängare är det vanligt att hans idéer reduceras till slagord som ”opium för folket” och ”proletariatets diktatur”,

medan den roll dessa slagord spelar i Marx övergripande teori ofta nonchaleras.

Det finns många anledningar bakom denna brist på förståelse för Marx samhällsteori, och den främsta är att Marx aldrig riktigt fullbordade den. Tidigt i sin karriär planerade han att ge ut separata verk om ekonomi, lagstiftning, moral, politik och så vidare, och därefter att ”i ett särskilt arbete åter … försöka ge hela sammanhanget [och] förhållandet mellan de enskilda delarna” (Marx, 1932/1978a: 147). Han skrev aldrig detta avslutande verk och fullbordade inte heller de separata verken om ekonomi. I stället upptogs en stor del av hans tid av studier, journalistiska och politiska aktiviteter samt en räcka smärre meningsutbyten med vänner och motståndare kring intellektuella och politiska spörsmål.

Trots att Marx kunde skriva tydlig och inspirerande prosa, särskilt i sina politiska skrifter, föredrog han ofta att använda ett ordförråd som vilade på komplexa filosofiska traditioner, och han gjorde dessa begrepp än mer svårförståliga genom att utan kommentar omdefiniera dem för egen användning. Vilfredo Pareto framförde den klassiska

42

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

kritiken mot Marx genom att jämföra hans ord med en saga om fladdermöss. När någon kom och sa att de var fåglar brukade fladdermössen utbrista: ”Nej, vi är möss.” När någon sa att de var möss protesterade de och hävdade att de var fåglar. Hur man än tolkar Marx kan andra erbjuda alternativa tolkningar. Vissa lägger exempelvis tonvikten vid Marx tidiga verk om mänsklig potential och tenderar att bortse från hans politiska ekonomi (se exempelvis Ollman, 1976; Wallimann, 1981; Wartenberg, 1982). Andra lägger tonvikten vid Marx senare verk om samhällets ekonomiska strukturer och anser att dessa skiljer sig från de tidiga, huvudsakligen filosofiska, verken om den mänskliga naturen (se Althusser, 1968; Gandy, 1979; Mc­Murty, 1978).10 En senare uttolkare av Marx fällde följande kommentar, som stämmer lika väl in på det här kapitlet: ”I stort sett varje avsnitt i detta kapitel skulle kunna åtföljas av tre kortfattade avsnitt som förklarar varför andra, både akademiska och inflytelserika, personer som läser Marx anser att detta avsnitt är felaktigt, antingen när det gäller betoning eller innehåll” (R. Miller, 1991: 105). Och naturligtvis får de olika tolkningarna politiska konsekvenser, vilket gör varje oenighet extremt omstridd.11 Trots dessa problem har Marx teorier gett upphov till en av sociologins mest produktiva och betydande forskningsprogram. När Marx dog år 1883 verkade de elva sörjande personerna på hans begravning motsäga vad Engels sa i sitt minnestal: ”Hans namn och verk kommer att bestå genom århundradena.” Ändå förefaller det som om ­Engels hade rätt. Hans idéer har varit så inflytelse­rika att även en av hans kritiker medgav att på ett sätt ”är vi nu alla marxister” (P. Singer, 1980: 1). Hanna Arendt (2002: 274) skrev, att om det verkar som att Marx har glömts bort beror detta inte på ”att Marx tänkande och de metoder

10 Inställningen i den här boken bygger på premissen att det inte finns någon diskontinuitet eller motsättning mellan Marx tidiga verk om mänsklig potential och hans senare verk om det kapitalistiska samhällets strukturer – att hans tidigare idéer lever vidare, åtminstone underförstått, i hans senare verk, även om dessa idéer naturligtvis modifierades som ett resultat av hans studier om kapitalismens ekonomiska strukturer.

11 I Josef Stalins Sovjetunionen hade man inga sådana här problem beträffande den ”korrekta” tolkningen av Marx. Stalin stod själv för denna tolkning och undanröjde på ett brutalt sätt alla dem som var av en annan uppfattning, exempelvis Lev Trotskij.

han införde har övergivits, utan snarare på att de har blivit så självklara att man inte längre minns deras ursprung”.

Det är av dessa skäl som det har visat sig så fruktbart att återvända till Marx för dem som arbetar inom det sociologiska fältet. Genom att tänka på Marx kan man förtydliga något som man inom sociologin, och faktiskt i hela vårt samhälle, har tagit för givet. Återupptäckandet och omtolkningen av Marx har ofta skänkt sociologin förnyelse och gett nya perspektiv på frågor som alienation, globalisering och miljö (Foster, 2000).

Trots olikartade tolkningar råder det allmän samstämmighet om att Marx huvudsakliga intresse låg i ojämlikhetens historiska bas, och i synnerhet den unika form som den antar i kapitalismen. Marx synsätt skiljer sig dock från många av de teorier som vi kommer att undersöka. För Marx skulle en teori om hur samhället fungerar vara ofullständig, eftersom han i första hand var ute efter en teori om hur man förändrar samhället. Marx teori är därmed en analys av ojämlikheten under kapitalismen och hur man förändrar denna.

I och med att kapitalismen har kommit att dominera världen medan de mest betydelsefulla kommunistiska alternativen har försvunnit, skulle vissa kunna hävda att Marx teorier har förlorat sin relevans. Men så snart man inser att Marx erbjuder en analys av kapitalismen förstår man att hans teorier är mer relevanta i dag än någonsin tidigare (McLennan, 2001: 43). Marx ställer en diagnos på kapitalismen som kan avslöja dess krisbenägenhet, visa på dess bestående ojämlikhet och, om inte annat, kräva att kapitalismen lever upp till sina löften. Marx framför en viktig poäng om teorier i allmänhet. Även om speciella förutsägelser kan vederläggas – trots att den proletära revolution som Marx trodde var nära förestående aldrig inträffade – kan de fortfarande ha ett värde i sin egenskap av alternativ till vårt nuvarande samhälle. En teori kan kanske inte berätta för oss vad som kommer att hända, men den kan likväl innehålla argument för vad som borde hända och hjälpa oss att ta fram en plan för hur man kan genomföra sådana förändringar som enligt teorin är önskvärda eller hur man kan motarbeta sådana förändringar som teorin förutspår kommer äga rum.

2. Karl Marx

Dialektiken Vladimir Lenin (1972: 180) sa att ingen fullt ut kan förstå Marx verk utan att först ha förstått den tyske filosofen G.W.F. Hegel. Man kan bara hoppas att detta inte stämmer, eftersom Hegel var en av de mest komplicerade filosofer som någonsin har verkat. Icke desto mindre måste man förstå vissa delar av Hegel för att riktigt kunna förstå det centrala marxistiska begreppet dialektik.

Föreställningen om en dialektisk filosofi hade funnits i århundraden (Gadamer, 1997). Dess grundtanke är motsättningarnas centrala betydelse. Medan de flesta filosofer, och faktiskt även det sunda förnuftet, behandlar motsättningar som misstag menar den dialektiska filosofin att motsättningar existerar i verkligheten och att det lämpligaste sättet att förstå verkligheten är att studera hur dessa motsättningar utvecklas. Hegel använde idén om motsättningar för att förstå historisk förändring. Enligt Hegel har den historiska förändringen drivits fram av de motsatta föreställningar som är verklighetens essens, av våra försök att lösa dessa motsättningar samt av de nya motsättningar som då ser dagens ljus. Även Marx accepterade motsättningarnas centrala betydelse för den historiska förändringen. Man kan se detta i välkända formuleringar som ”kapitalismens motsätt­ ningar” och ”klassmotsättningar”. Men till skillnad från Hegel ansåg Marx att det var omöjligt att lösa dessa motsättningar med hjälp av intellektet, det vill säga vår tankeförmåga. För Marx handlar det i stället om verkliga, existerande motsättningar (Wilde, 1991: 277) och enligt honom löstes sådana motsättningar inte av filosofen som sitter i sin länstol utan genom en kamp på liv och död som förändrar den sociala världen. Denna förändring var oerhört viktig eftersom den gjorde det möjligt för Marx att flytta dialektiken utanför den filosofiska sfären och in i den sfär där man studerar sociala relationer som har sin grund i den materiella världen. Det är detta fokus som gör Marx så relevant för sociologin, trots att det dialektiska synsättet i hög grad avviker från de flesta sociologers sätt att tänka. Dialektiken skapar ett intresse för konflikterna och motsättningarna mellan olika nivåer i den sociala verkligheten, snarare än till det mer traditionella sociolo-

43

giska intresset för hur dessa olika nivåer tillsammans bildar en prydlig och sammanhängande helhet.

En av motsättningarna inom kapitalismen är exempelvis relationen mellan arbetarna och de kapitalister som äger fabrikerna och andra produktionsmedel som arbetet utförs med. Kapitalisten måste exploatera arbetarna för att kunna göra profit på arbetarnas arbete. Arbetarna vill behålla åtminstone en del av profiten för egen räkning, något som står i strid med kapitalisternas vilja. Marx ansåg att denna motsättning var kapitalismens kärna, och att den skulle förvärras i takt med att kapitalismen drev allt fler människor att bli arbetare genom att tvinga mindre företag att stänga och i takt med att konkurrensen mellan kapitalisterna tvingade dem att exploatera arbetarna ännu mer för att göra profit. När kapitalismen utvidgas ökar även det antal arbetare som exploateras, liksom graden av exploatering. Denna motsättning kan inte lösas på filosofisk väg, utan enbart genom en förändring av samhället. Det faktum att exploateringen tenderar att eskalera leder till att arbetarna gör allt större motstånd. Motståndet föder mer exploatering och ökat förtryck, och det sannolika resultatet är en konfrontation mellan de två klasserna (Boswell och Dixon, 1993).

Dialektisk metod Marx fokus på verkliga, existerande motsättningar gav upphov till en speciell metod för att studera sociala fenomen, som också har kommit att kallas ”dialektisk” (T. Ball, 1991; Friedrichs, 1972; Ollman, 1976; L. Schneider, 1971; Starosta, 2008).

Fakta och värderingar I dialektisk analys kan man inte skilja sociala värderingar från sociala fakta. Många sociologer anser att deras värderingar kan och måste separeras från deras studier av fakta om den sociala världen. Enligt den dialektiske tänkaren är det inte bara omöjligt att stänga ute värderingar från studier av den sociala världen – det är inte heller önskvärt. Detta beror på att man då skulle skapa en opartisk, omänsklig sociologi som inte skulle ha särskilt mycket att erbjuda människor i deras sökande efter lösningar på de

44

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

problem som drabbar dem. Fakta och värderingar är med nödvändighet sammanflätade, med resultatet att studier av sociala fenomen är värdeladdade. För Marx var det alltså omöjligt och – även om det hade varit möjligt – inte heller önskvärt att vara opartisk i sin analys av det kapitalistiska samhället. Men Marx känslomässiga engagemang för det han studerade innebar inte att hans observationer var felaktiga. Man skulle till och med kunna hävda att Marx passionerade sätt att se på dessa frågor gav honom enastående insikter om det kapitalistiska samhällets natur.

En mindre passionerad forskare hade kanske inte grävt sig lika djupt ner i systemets dynamik. Undersökningar som har gjorts om forskares arbete tyder på att tanken om en opartisk forskare till stor del är en myt och att de bästa forskarna är de som känner allra starkast, och uppvisar ett stort engagemang, för sina idéer (Mitroff, 1974).

nen ser ut mellan dagens verkligheter och såväl förflutna (Bauman, 1976: 81) som framtida sociala fenomen. Detta får två skilda konsekvenser för en dialektisk sociologi. För det första innebär det att dialektiska sociologer ägnar sig åt att studera de historiska rötterna till den moderna världen på samma sätt som Marx (1857–1858/1964) gjorde i sin studie av källorna till den moderna kapitalismen. Faktum är att dialektiska tänkare är mycket kritiska till den moderna sociologin, eftersom denna i så liten grad ägnar sig åt historisk forskning. Ett bra exempel på Marx tänkande i detta avseende finns i följande berömda citat från Louis Bonapartes adertonde brumaire: Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande. Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.

(Marx, 1852/1981: 11–12)

Ömsesidiga relationer Den dialektiska analysmetoden ser inte en okomplicerad, enkelriktad, orsaksmässig relation mellan de olika delarna av den sociala världen. Enligt den dialektiske tänkaren flödar sociala influenser aldrig i en enda riktning, vilket de tenderar att göra enligt tänkare som är inriktade på orsakssamband. För en dialektiker kan en faktor påverka en annan, men det är precis lika troligt att den senare faktorn på samma gång påverkar den första. Kapitalistens ökade exploatering av arbetarna kan exempelvis leda till att arbetarnas missnöje växer och till att de blir mer stridslystna, men proletariatets ökade stridslystnad kan m ­ ycket väl leda till att kapitalisterna reagerar genom att öka exploate­ ringen ännu mer, i syfte att krossa arbetarnas motstånd.

Denna typ av tänkande betyder inte att dialektikerna aldrig tar orsaksmässiga relationer i den sociala världen under övervägande. I stället betyder det att när dialektiska tänkare talar om orsakssammanhang är de alltid inriktade på både de ömsesidiga relationerna mellan sociala faktorer och det sociala livets dialektiska helhet som de är inneslutna i.

Det förflutna, nuet och framtiden Dialektiker intresserar sig inte bara för de sociala fenomenens relationer i dagens värld, utan även för hur relatio-

För det andra har många dialektiska tänkare inriktat sig på de rådande sociala tendenserna för att förstå i vilka riktningar det är tänkbart att samhället kommer att gå i framtiden. Detta intresse för framtida möjligheter är ett av huvudskälen till att dialektisk sociologi till sin natur är politisk. Den vill uppmuntra till politiska aktiviteter som kan få nya möjligheter att uppstå. Dialektiker anser dock att det enda sättet att bli medveten om hur denna framtida värld kommer att se ut är genom noggranna studier av den samtida världen. De är av uppfattningen att källorna till framtiden existerar i nuet.

Inget sker med nödvändighet Den dialektiska synen på relationen mellan nuet och framtiden behöver inte innebära att framtiden avgörs av nuet. Terence Ball (1991) beskriver Marx som en ”förespråkare av politiska möjligheter” snarare än som en ”förespråkare av det historiskt nödvändiga”. På grund av att sociala fenomen hela tiden agerar och reagerar, trotsar den sociala världen en enkel, deterministisk modell. Framtiden kan vara grundad på någon samtida modell, men inte med nödvändighet.12 Marx historiska studier visade 12

Emellanåt diskuterade Marx dock socialismens oundviklighet.

2. Karl Marx

Storskaliga strukturer i det förflutna

Storskaliga strukturer i nutid

Storskaliga strukturer i framtiden

Aktörer i det förflutna

Aktörer i nutid

Aktörer i framtiden

45

Figur 2.1 Illustration av en sociologiskt relevant dialektik

honom att människor gör val men att dessa val är begränsade. Marx ansåg exempelvis att samhället var inbegripet i en klasskamp och att människor kunde välja att stödja antingen ”hela samhällets revolutionära omgestaltning eller … de kämpande klassernas gemensamma undergång” (Marx och Engels, 1848/1994: 10). Marx hoppades och trodde att framtiden låg i kommunismen, men han trodde inte att arbetarna bara kunde vänta passivt på att den skulle anlända. Kommunismen kunde bara uppstå genom deras val och deras kamp.

Denna obenägenhet att tänka deterministiskt är vad som gör den mest välkända dialektiska modellen – tes, antites, syntes – olämplig för sociologiskt bruk. Denna enkla modell antyder att ett socialt fenomen med nödvändighet kommer att ge upphov till en motsatt form och att krocken mellan de två med nödvändighet kommer att leda till en ny, syntetisk social form. Men i den verkliga världen sker ingenting med nödvändighet. Dessutom är det inte alls enkelt att dela upp sociala fenomen i de enkla kategorierna tes, antites och syntes som vissa marxister har använt sig av. Dialektikern är intresserad av att studera verkliga relationer snarare än storvulna abstraktioner.

Det är denna obenägenhet att använda sig av storvulna abstraktioner som ledde Marx bort från Hegel och som i dag skulle få honom att avvisa den alltför stora förenkling av dialektiken som tes, antites och syntes utgör.

Aktörer och strukturer Dialektiska tänkare är även intresserade av det dynamiska förhållandet mellan aktörer och sociala strukturer. Marx var definitivt inriktad på det pågående samspelet mellan samhällsanalysens mer betydande nivåer. Kärnan i Marx tänkande finns i relationen mellan människor och de storskaliga strukturer de skapar (Lefebvre, 1968: 24–25). Å ena sidan hjälper dessa storskaliga strukturer människor att förverkliga sig själva och å andra sidan utgör de ett allvarligt hot mot mänskligheten. Men den dialektiska metoden är till och med mer komplex än så här, eftersom ­dialektikern som vi redan har sett tar hänsyn till såväl förflutna, nuvarande som framtida förhållanden – till både aktörer och strukturer. Figur 2.1 är en förenklad illustration av detta oerhört komplexa och sofistikerade perspektiv.

46

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

Den mänskliga naturen En stor del av detta kapitel kommer att ägnas åt en diskussion om Marx makrosociologi, och i synnerhet åt hans analys av kapitalismens makrostrukturer. Men innan vi kan börja analysera dessa ämnen måste vi ta oss en titt på Marx föreställningar om de mer mikrosociologiska aspekterna av den sociala verkligheten. Marx byggde sin kritiska analys av det kapitalistiska samhällets inre motsättningar på sin premiss om den mänskliga naturen, dess relation till arbete och dess potentiella alienation under kapitalismen.

Han ansåg att det fanns en verklig motsättning mellan vår mänskliga natur och det sätt på vilket vi måste arbeta under kapitalismen.

Marx (1845/1978: 252) skrev i ett tidigt verk att människor är ”totaliteten av de samhälleliga förhållandena”. Han låter med detta antyda att vår mänskliga natur är sammanflätad med våra specifika sociala relationer och vår institutionella kontext. Den mänskliga naturen är därför inte någonting statiskt, utan varierar med de historiska och sociala förhållandena. För att förstå den mänsk­liga naturen måste vi förstå samhällshistorien, eftersom den mänskliga naturen formas av samma dialektiska motsättningar som enligt Marx formade samhällets historia.

En föreställning om den mänskliga naturen som inte tar hänsyn till sociala och historiska faktorer är enligt Marx felaktig, men att ta hänsyn till dessa faktorer är inte detsamma som att sakna en föreställning om den mänskKARL MARX

En biografisk översikt Karl Marx föddes i preussiska Trier den 5 maj 1818. Fadern var advokat och familjen förde en ganska typisk medel­klass­ till­varo. Båda föräldrarna kom från rabbinska familjer, men av karriärmässiga skäl konverterade fadern till den lutherska läran när Karl var mycket ung. År 1841 tog Marx doktorsgraden i filosofi vid universitetet i Berlin, ett lärosäte som i hög grad stod under inflytande av Hegel och unghegelianerna, vilka på en och samma gång både gav sitt stöd och var kritiska till sin läromästare. Marx doktorsgrad var en torr filosofisk avhandling, men den gav en föraning om många av hans senare idéer.

liga naturen. Det handlar helt enkelt om att göra denna föreställning mer komplex. För Marx finns det en mänsklig natur i allmänhet, men viktigare är det sätt på vilket den mänskliga naturen ”förändras i varje historisk epok” (Marx, 1842/1977: 609). När han talade om vår generella mänskliga natur brukade Marx ofta använda begreppet ”artväsen”. Med detta menade han de resurser och förmågor som är unikt mänskliga och som skiljer människan från andra arter.

Vissa marxister, exempelvis Louis Althusser (1968: 240) har hävdat att den äldre Marx inte trodde att det fanns någon mänsklig natur. Det finns utan tvivel skäl att tona ner den mänskliga naturen för någon som vill förändra samhället. Tankar om den mänskliga naturen – som exempelvis vår ”naturliga” girighet, vår ”naturliga” våldsbenägenhet och våra ”naturliga” könsskillnader – har ofta använts för att argumentera mot sociala förändringar. Sådana föreställningar om den mänskliga naturen är i grunden konservativa. Om våra problem beror på den mänskliga naturen borde vi försöka anpassa oss snarare än att försöka förändra saker och ting.

Trots detta finns det många bevis för att Marx hade en uppfattning om den mänskliga naturen (Geras, 1983).

Och det verkar onekligen märkligt att säga att det inte finns någon mänsklig natur. Även om var och en av oss kan beskrivas som en tom svart tavla måste denna svarta tavla bestå av något och vara så beskaffad att kritstrecken kan framträda på den. Alla sociologiska teorier innehåller

Efter sin examen började han arbeta som skribent på en liberal-radikal tidning, som han inom tio månader blev chefredaktör för. På grund av sina politiska positioner lades tidningen dock ner av regeringen kort därefter. De tidiga uppsatser som publicerades under denna period började avspegla ett antal av de positioner som Marx skulle låta sig vägledas av under resten av sitt liv. De var rikligt kryddade med demokratiska principer, humanism och ungdomlig idea­lism. Han tillbakavisade det abstrakta draget i den hegelianska filosofin, de utopiska kommunisternas naiva drömme­rier och de aktivister som uppmanade till vad han ansåg vara omogen politisk handling.

Genom att tillbakavisa dessa aktivister lade Marx grunden till sitt eget livsverk:

2. Karl Marx

Praktiska försök, så även massans, kan bemötas med kanoneld så snart de börjar bli farliga, men idéer som har besegrat vårt intellekt och vunnit vår övertygelse, idéer som förnuftet har gjort vårt samvete öppna för, är kedjor man inte kan krossa utan att samtidigt krossa sitt hjärta. De är demoner som man endast kan besegra genom att underkasta sig.

(Marx, 1842/1977: 20) Marx gifte sig år 1843 och tvingades kort därefter att lämna Tyskland för den mer liberala atmosfären i Paris. Där fortsatte han att brottas med Hegels och dennes anhängares idéer, men kom också i kontakt med två nya idéströmningar: fransk socia­ lism och engelsk politisk ekonomi. Det var hans unika sätt att kombinera hegelianism, socialism och engelsk politisk ekonomi som formade hans intellektuella riktning. Något som också var av stor betydelse vid denna tidpunkt var hans möte med den man som skulle komma att bli både en vän för livet och hans välgörare och medarbetare – Friedrich Engels (Carver, 1983). Engels var son till en textilfabrikant och hade utvecklats till en socialist som var kritisk till de förhållanden som arbetarklassen tvingades leva under. En stor del av Marx medlidande med arbetarklassens misär var ett resultat av hans möte med Engels och hans idéer. År 1844 hade Marx och Engels en lång konversation på ett känt café i Paris och lade i och med detta grunden för en livslång relation. Om denna konversation sa Engels: ”Vår totala samstämmighet på samtliga teoretiska områden blev uppenbar … och vårt gemensamma arbete daterar sig från den dagen” (McLellan, 1973: 131). Följande år gav Engels ut ett betydelsefullt verk med titeln Den arbetande klassens läge i England. Under denna period skrev Marx ett antal verk av dunklare art (av vilka många inte gavs ut under hans livstid), däribland The Holy Family (1845/1956) och The German Ideology (1845–1846/1995) (båda med Engels som medförfattare), men han skrev även Ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844 (1932/1978a), som på ett bättre sätt förebådade hans växande intresse för det ekonomiska området. Även om Marx och Engels delade teoretisk inriktning fanns det många skillnader mellan de båda männen. Marx hade en benägenhet att vara teoretisk och kan beskrivas som en förvirrad intellektuell som ägnade mycket tid och uppmärksamhet åt sin familj. Engels var en praktisk tänkare, en affärsman som gav ett snyggt och prydligt intryck och inte trodde på familjen som institution. Trots skillnaderna byggde Marx och ­Engels upp en nära relation i vilken de tillsammans skrev böcker och artiklar och samarbetade i radikala organisationer. Engels hjälpte också till att försörja Marx under resten av dennes liv, så att han kunde ägna sig helhjärtat åt sina intellektuella och politiska strävanden.

Trots att namnen Marx och Engels är starkt förknippade med varandra gjorde Engels klart att han var den underordnade: Marx hade klarat sig utmärkt utan mig. Det Marx åstadkom hade jag aldrig kunnat uppnå. Marx stod högre, blickade längre, såg saker i ett större perspektiv och var mer kvicktänkt än oss andra. Marx var ett geni.

(Engels, citerad i McLellan, 1973: 131–132) Många anser faktiskt att Engels inte förstod flera av de finare nyanserna i Marx texter (C. Smith, 1997). Efter Marx död blev Engels den viktigaste talesmannen för marxistisk teori, som han på flera sätt förvanskade och förenklade även om han höll fast vid det politiska perspektiv som han hade skapat tillsammans med Marx.

Eftersom vissa av Marx skrifter hade upprört den preus­ siska regeringen kastades han ut av den franska regeringen (på preussarnas begäran) år 1845, varpå han flyttade till ­Bryssel.

Hans radikalism växte och han hade blivit en aktiv medlem i den internationella revolutionära rörelsen. Han anslöt sig även till Kommunistiska förbundet och ombads att författa ett dokument (tillsammans med Engels) som skulle redogöra för dess avsikter och övertygelser. Resultatet blev Kommunistiska manifestet (1848/1994), ett verk som kännetecknas av sina rungande politiska slagord (exempelvis ”Proletärer i alla länder, förena er!”). År 1849 flyttade Marx till London och mot bakgrund av de misslyckade politiska revolutionerna 1848 började han dra sig tillbaka från den aktiva revolutionära verksamheten och övergick i stället till mer seriös och grundlig forskning om det kapitalistiska systemets sätt att fungera. År 1852 inledde han sitt välkända forskningsarbete på British Museum, där han studerade arbetsvillkoren i kapitalismen. Dessa studier resulterade slutligen i de tre volymerna av Kapitalet, av vilka den första kom ut 1867 och de andra två efter Marx död. Han levde i fattigdom under dessa år, och lyckades nätt och jämnt överleva på den lilla inkomst hans skrivande inbringade och det stöd han fick från Engels. År 1864 blev Marx åter politiskt aktiv när han gick med i Första internationalen, som var en internationell arbetarrörelse. Han nådde snart en framstående position inom rörelsen och ägnade ett antal år åt den. Han började bli berömd både som Internationalens ledare och som författaren till Kapitalet. Men Internationalens upplösning 1876, diverse revolutionära rörelsers tillkortakommanden och personlig sjukdom tog alla ut sin rätt på Marx. Hans hustru dog år 1881, en dotter år 1882 och han själv den 14 mars 1883.

47

48

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

någon form av föreställning om den mänskliga naturen.

Vår föreställning om den mänskliga naturen anger hur samhället kan upprätthållas och hur det kan förändras, men det viktigaste ur Marx synvinkel är att den visar hur samhället bör förändras. Den stora frågan är inte huruvida vi har en mänsklig natur utan vilken typ av natur det rör sig om – en oföränderlig sådan eller en som kan påverkas av historiska processer: Om man inte konfronterar föreställningen om den mänskliga naturen och vårt artväsen, oavsett hur farliga dessa må vara, och uppnår en förståelse av dem kan man inte veta vad det är vi kan vara alienerade från eller vad frigörelse skulle innebära.

Inte heller kan man avgöra vilken av våra ”slumrande förmågor” som måste väckas till liv för att vi ska kunna nå våra mål om frigörelse. Hur preliminär och osäker den än må vara är en arbetsdefinition av den mänskliga naturen ett nödvändigt steg i sökandet efter reella, i motsats till orimliga, alternativ.

Vi är i desperat behov av en diskussion om vårt ”artväsen”.

(D. Harvey, 2000: 207)

Arbete För Marx är människans artväsen och den mänskliga naturen intimt sammanlänkade med arbete: Arbetet är först och främst ett samspel mellan människan och naturen, en process vari människan genom sin egen verksamhet förmedlar, reglerar och kontrollerar sitt förhållande till naturen. … Genom denna rörelse påverkar hon den yttre naturen och förändrar densamma men förändrar samtidigt sin egen natur. Hon utvecklar sina slumrande möjligheter och tvingar sina krafters spel under sitt eget herravälde. …

Vi förutsätter arbetet i en form, som är uteslutande mänsklig. En spindel utför arbetsmoment som liknar vävarens, och ett bi bygger vaxceller med en skicklighet som gör mången mänsklig byggmästare skamsen. Men det som i grunden skiljer den sämste byggmästare från det duktigaste bi, är att han har byggt cellen i huvudet, innan han bygger den i vax. Vid arbetsprocessens slut framkommer ett resultat, som redan från början fanns i arbetarens medvetande, alltså redan existerade ideellt. Han åstadkommer inte bara en formförändring i naturen, utan samtidigt förverkligar han i naturen ett ändamål som han känner …

(Marx, 1867/1997: 153–154)

I ovanstående citat återfinner vi många viktiga delar av Marx syn på relationen mellan arbete och den mänskli-

ga naturen. För det första är det som skiljer oss från andra djur – vårt artväsen – att vi genom vårt arbete skapar någonting i verkligheten som dessförinnan endast existerade i vår fantasi. De produkter vi tillverkar avspeglar våra målsättningar. Den process under vilken vi skapar externa föremål utifrån våra inre tankar kallar Marx objektifiering.

För det andra är detta arbete materiellt (Sayers, 2007).

Det samverkar med de mer materiella aspekterna av naturen (exempelvis att odla frukt och grönsaker, att hugga ner träd för att få ved) för att tillfredsställa våra mate­riella behov. Slutligen ansåg Marx att detta arbete inte bara omskapar naturens materiella aspekter utan även oss själva, däribland våra behov, vårt medvetande och vår mänskliga natur. Arbete är alltså på en och samma gång (1) en objektifiering av våra målsättningar, (2) ett upprättande av en fundamental relation mellan mänskliga behov och de materiella objekten för våra behov och (3) en omskapelse av vår mänskliga natur.

Marx bruk av begreppet arbete begränsar sig inte till ekonomisk verksamhet, utan omfattar alla produktiva handlingar genom vilka vi omvandlar de materiella aspekterna av naturen i enlighet med våra målsättningar. Vad som än skapas genom denna fria och målmedvetna aktivitet är både ett uttryck för vår mänskliga natur och en omskapelse av densamma.

Som vi kommer att bli varse längre fram har arbetsprocessen förändrats under kapitalismen, något som har gjort det svårare för oss att förstå Marx tanke, men vi kan närma oss den genom att tänka på det kreativa arbete som utförs av en konstnär. Ett konstverk är en representation av konstnärens egen tanke. Med Marx ord är konstverket en objektivering av konstnären. Det är emellertid också sant att den konstskapande processen påverkar konstnären.

Som ett resultat av denna process förändras konstnärens tankar om konsten och konstnären kan även bli medveten om en ny vision som behöver objektiveras. Dessutom kan det färdiga konstverket få en ny innebörd för konstnären och omskapa hans eller hennes uppfattning om det specifika konstverket eller om konst i allmänhet.

Arbete – även konstnärligt arbete – utförs för att möta ett behov, och den omskapelse som arbetet för med sig omskapar även våra behov. Att tillfredsställa våra behov kan leda till att nya behov skapas (Marx och Engels,

2. Karl Marx

1845–1846/1970: 43). Produktionen av bilar i syfte att tillfredsställa behovet av att åka till avlägsna platser leder exempelvis till ett nytt behov av motorvägar. Något som är än mer betydelsefullt är att även om få människor trodde sig behöva en bil när bilen först uppfanns känner de flesta människor i dag att de behöver en. En liknande förändring har ägt rum när det gäller datorer. Bara någon generation tillbaka var det få människor som kände ett behov av en persondator, men nu är det många som behöver en sådan liksom alla de program och den kringutrustning som hör till den.

Vi arbetar för att möta våra behov, men själva arbetet omskapar våra behov, vilket kan leda till nya former av produktiv verksamhet. Enligt Marx är det denna omskapelse av våra behov genom arbete som driver den mänskliga historien framåt.

Det är inte bara de objektiva villkoren som förändras i produktionshandlingen … utan även producenterna förändras, genom att de med tiden får nya karaktärsdrag, utvecklar sig i produktionen, omskapar sig själva, utvecklar nya förmågor och idéer, nya sätt att umgås, nya behov och ett nytt språk.

(Marx, 1857–1858/1971: 494)

Hos Marx är arbete utvecklingen av våra sant mänskliga förmågor och potentialer. Genom att omskapa den materiella verkligheten så att den passar våra målsätt­ningar omskapar vi också oss själva. Dessutom är arbetet en so­ cial aktivitet, som involverar andra människor. Detta sker direkt vid gemensam produktion, men kan också handla om att andra förser oss med de verktyg eller råvaror vi behöver för att kunna utföra vårt arbete, eller om att de njuter frukterna av vårt arbete. Arbetet omskapar inte bara den enskilda människan, utan även samhället. Och enligt Marx är människan beroende av samhället för att kunna bli en individ. Han skrev: ”Människan är i ordets allra mest bokstavliga bemärkelse ett zoon politikon, det vill säga inte bara en samhällsvarelse, utan en varelse som kan utvecklas till en individ blott i samhället” (Marx, 1857–1858/1964: 84). Marx berättar dessutom att denna omskapelse även gäller vårt medvetande: ”Medvetandet är därför, från allra första början, en social produkt, och förblir en sådan så länge människan alls fortsätter att existera” (Marx och Engels, 1845–1846/1970: 51). Av detta föl-

49

jer att det är omöjligt att separera människans omskapelse genom arbete och samhällets omskapelse från varandra.

Alienation Marx ansåg visserligen att det finns en inneboende relation mellan arbete och den mänskliga naturen, men menade att denna relation hade förvrängts av kapitalismen. Denna förvrängda relation kallar han alienation (Beilharz, 2005a; Cooper, 1991; Meisenhelder, 1991). Den nuvarande diskussionen om Marx föreställning om den mänskliga naturen och om alienation har främst sitt ursprung i hans tidiga verk. I de senare verken om det kapitalistiska samhällets natur undvek han det starkt filosofiska begreppet aliena­ tion, även om alienation förblev ett av hans huvudsakliga intresseområden (Barbalet, 1983: 95).

Marx analyserade den speciella form som vår relation till vårt eget arbete har antagit under kapitalismen. Vi betraktar inte längre vårt arbete som ett uttryck för våra målsättningar. Det finns ingen objektivering. I stället arbetar vi efter de målsättningar som tillhör kapitalisterna som anställer och avlönar oss. Snarare än att vara ett mål i sig – ett uttryck för mänskliga förmågor – reduceras arbetet under kapitalismen till ett medel för att nå ett mål: att tjäna pengar (Marx, 1835/1964: 173). Eftersom vårt arbete inte är vårt eget kan det inte längre omskapa oss. I stället alieneras vi från vårt arbete och därmed från vår sanna mänskliga natur. Även om det är individen som känner sig alienerad i det kapitalistiska samhället upptogs Marx huvudsakliga analytiska intresse av de kapitalistiska strukturer som ger upphov till denna alienation (Israel, 1971). Marx använder alienationsbegreppet för att visa de ödesdigra effekter som det kapitalistiska produktionssättet har på människor och på samhället. Av avgörande betydelse är det två­klassystem i vilket kapitalister anställer arbetare (och därmed äger arbetarnas arbetstid) och äger både produktionsmedlen (verktyg, maskiner och råvaror) och slutprodukten. För att kunna överleva måste arbetarna sälja sin arbetstid till kapitalisterna. Dessa strukturer, och då i synnerhet arbetsdelningen, är alienationens sociologiska grund.

50

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

För det första däri, att arbetet för arbetaren är något utanför honom liggande, något yttre, som inte tillhör hans väsen, och att han därför inte bejakar utan förnekar sig själv genom sitt arbete, inte känner sig lycklig utan olycklig, inte utvecklar någon fysisk och andlig energi utan förstör sin fysik och ruine­ rar sin ande. Arbetaren känner sig därför som sig själv först utanför sitt arbete, och i arbetet känner han sig som om han vore utanför sig själv. Han är hemma när han inte arbetar och när han arbetar är han icke hemma. Hans arbete är därför inte frivilligt utan påtvingat. Det är tvångsarbete. Därför är det inte tillfredsställelsen av ett behov, utan det är bara ett medel att tillfredsställa behov utanför arbetet.

(Marx, 1832/1978: 183–184)

Som ett resultat av detta känner sig människor fritt verksamma endast i sina djuriska funktioner – när de äter, dricker och fortplantar sig. I den essentiellt mänskliga arbetsprocessen känner de sig inte längre som någonting annat än djur. Det djuriska blir mänskligt och det mänskliga blir djuriskt. Givetvis är ätande, drickande och fortplantning mänskliga funktioner, men när de separeras från den sfär där all annan mänsklig verksamhet äger rum och enbart blir till slutmål blir de djuriska funktioner.

Man kan säga att alienationen har fyra grundläggande beståndsdelar.

1. Arbetare i det kapitalistiska samhället är alienerade från sin produktiva verksamhet. De skapar inte föremål i enlighet med sina egna ideal eller för att omedelbart tillfredsställa sina egna behov. I stället arbetar arbetarna för kapitalister, som betalar en lön som ligger på existens­mini­ mum som ersättning för rätten att använda arbetarna på det sätt kapitalisterna anser lämpligt. Eftersom den produktiva verksamheten tillhör kapitalisterna, och eftersom de bestämmer vad de ska göra med den, kan man säga att arbetarna alieneras från denna verksamhet. Dessutom har många arbetare som utför ytterst specialiserade uppgifter endast en vag uppfattning om sin roll i den övergripande produktionsprocessen. Arbetare som står vid det löpande bandet i en bilfabrik och ägnar sig åt att skruva fast ett par bultar på en motor har kanske endast en vag känsla för hur de genom sitt arbete medverkar till att producera hela bilen. De objektiverar inte sina idéer och de omskapas inte av sitt arbete på något meningsfullt sätt. Snarare än att vara en process som är tillfredsställande i och av sig själv reduceras den produktiva verksamheten i kapitalis-

men, enligt Marx, till ett ofta tråkigt och understimulerande medel för att uppfylla det enda mål som verkligen spelar roll i kapitalismen: att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna överleva.

2. Arbetare i det kapitalistiska samhället alieneras inte bara från sin produktiva verksamhet utan även från målet med denna verksamhet – produkten. Produkten av arbetarnas arbete tillhör inte dem själva utan kapitalisterna, som kan använda den hur de än önskar eftersom den är deras privata egendom. Marx (1932/1978a: 188) säger att ”[privategendomen] är alltså produkten, resultatet, den nödvändiga konsekvensen av det föryttrade arbetet”. Kapitalisten kommer att använda sin äganderätt för att sälja produkten för profit.

Om arbetarna vill äga produkten av sitt eget arbete måste de köpa den precis som alla andra. Det spelar ingen roll hur starka arbetarnas behov är, för de kan ändå inte använda produkterna av sitt eget arbete för att tillfredsställa dessa behov. Arbetare i ett bageri kan till och med tvingas svälta om de inte har tillräckligt med pengar för att köpa det bröd de själva bakat. På grund av denna speciella relation upplever vi att de saker vi köper – som tillverkas av andra – är mer av ett uttryck för oss själva än de saker vi tillverkar när vi arbetar. En människas personlighet bedöms mer utifrån vilken bil hon kör, vilka kläder hon har på sig och de prylar hon äger – av vilka hon inte har tillverkat någon själv – än utifrån det hon faktiskt producerar i sitt dagliga arbete, vilket framstår som ett godtyckligt och oavsiktligt medel för att tjäna pengar i syfte att köpa saker.

3. Arbetare i det kapitalistiska samhället alieneras från andra arbetare. Marx förutsatte att människor i grund och botten behöver och vill arbeta tillsammans för att från naturen tillägna sig vad de behöver för att överleva. Men i kapitalismen störs detta samarbete och människor, som ofta är främlingar för varandra, tvingas att arbeta sida vid sida för kapitalisterna. Även om arbetarna vid löpande bandet är nära vänner leder den teknologiska miljön till en betydande isolering. Så här beskriver en arbetare sin sociala situation vid det löpande bandet: Man kan arbeta bredvid en kille i månader utan att ens veta vad han heter. En grej är att man inte hinner snacka. Man hör inget. … Man måste skrika honom i örat. De har små gubbar i

2. Karl Marx

vita skjortor som går omkring och om de ser att man öppnar munnen säger de: ”Den här killen behöver mer att göra.” Inte fan har han tid att stå och snacka.

(Terkel, 1974: 165)

Naturligtvis kan man säga ungefär samma sak om den senaste versionen av det löpande bandet: kontorslandskapet. Men i denna sociala situation upplever arbetarna någonting ännu värre än ren isolering. De tvingas ofta konkurrera med varandra och drivs ibland i konflikt med varandra. För att pressa fram största möjliga produktivitet, och för att förhindra att relationer som bygger på samverkan utvecklas mellan arbetarna, ställer kapitalisten dem mot varandra, för att se vem som kan producera mer, arbeta snabbare eller tillfredsställa sin chef i högre grad.

De arbetare som lyckas får ett par extra belöningar, medan de som misslyckas får sparken. I båda fallen genereras en avsevärd fientlighet bland arbetarna, som de riktar mot varandra. Detta är gynnsamt för kapitalisterna, eftersom det tenderar att avleda den fientlighet som annars skulle ha riktats mot dem själva. Isoleringen och den ömsesidiga fientligheten har en benägenhet att alienera arbetare i det kapitalistiska samhället från varandra.

4. Arbetare i det kapitalistiska samhället alieneras från sin egen mänskliga potential. I stället för att vara en källa till omskapelse och förverkligande av vår mänskliga natur är arbetsplatsen den plats där vi känner oss minst mänskliga och minst som oss själva. Individer presterar mindre och blir allt mindre mänskliga i takt med att de i sitt arbete reduceras till maskiner. Till och med leenden och hälsningar är förprogrammerade och följer manuskript. Medvetandet förlamas och blir till slut förstört i och med att relationerna med andra människor och naturen kontrol­ leras allt hårdare. Resultatet blir en människomassa som inte har möjlighet att uttrycka sina inneboende mänskliga egenskaper, en massa av alienerade arbetare.

Alienation är ett exempel på den typ av motsättning som Marx dialektiska synsätt fokuserade på. Det finns en verklig motsättning mellan den mänskliga naturen, som definieras och omskapas genom arbete, och de rådande sociala arbetsförhållandena under kapitalismen. Det Marx ville betona är att denna motsättning inte kan lösas enbart på ett tankemässigt plan. Vi är inte mindre alienerade för

51

att vi identifierar oss med vår arbetsgivare eller med de saker vi kan köpa för våra löner. Dessa saker är endast ett symptom på vår alienation, vilken bara kan få sin lösning genom verklig social förändring.

Det kapitalistiska samhällets strukturer I Marx Europa ökade industrialiseringen. Människor tvingades lämna sina arbeten inom jordbruk och hant­ verks­yrken för att arbeta i fabriker där villkoren ofta var hårda. På 1840-talet, då Marx inledde sin allra mest produktiva period, rådde det i Europa en utbredd känsla av social kris (Seigel, 1978: 106). År 1848 svepte en rad revolter över Europa (kort efter att Kommunistiska mani­ festet av Marx och Engels hade kommit ut). Industrialiseringens effekter och dess politiska konsekvenser blev särskilt tydliga i de stater som tillsammans kallades Tyskland, och till största delen ägnade sig åt jordbruk.

Vid början av 1800-talet hade billiga fabrikstillverkade varor från England och Frankrike börjat tvinga mindre effektiva fabrikanter i Tyskland att lägga ner sin verksamhet. Som en reaktion på detta införde de tyska staternas politiska ledare kapitalismen i sina fortfarande huvudsakligen feodala samhällen. Den resulterande fattigdomen, förvirringen och alienationen blev särskilt tydlig eftersom förändringen skedde så snabbt.

Marx analys av alienationen var en reaktion på de ekonomiska, sociala och politiska förändringar som han såg växa fram runt omkring sig. Han betraktade inte alienationen som ett filosofiskt problem, utan ville förstå vilka förändringar som skulle krävas för att skapa ett samhälle där den mänskliga potentialen kunde komma till uttryck på ett tillfredsställande sätt. Hans viktigaste insikt var att det kapitalistiska ekonomiska systemet är alienationens huvudorsak. Marx arbete om den mänskliga naturen och alienation fick honom att kritisera det kapitalistiska samhället och lägga fram ett politiskt program som var inriktat på att besegra kapitalismens strukturer i syfte att göra det möjligt för människor att uttrycka sin grundläggande mänsklighet (Mészáros, 1970).

Kapitalismen är ett ekonomiskt system i vilket ett stort

52

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

antal arbetare, som äger mycket lite, producerar varor som ger profit till ett litet antal kapitalister, som äger allt av det följande: varorna, de medel som används för att producera varorna samt arbetarnas arbetstid, som de köper genom att betala ut löner (H. Wolf, 2005b). En av Marx centrala insikter är att kapitalismen är mycket mer än ett ekonomiskt system. Den är också ett maktsystem. Hemligheten bakom kapitalismen är att den politiska makten har omvandlats till ekonomiska relationer (Wood, 1995).

Kapitalisterna behöver sällan använda fysiskt våld, utan kan hålla arbetarna nere genom sin makt att avskeda dem och lägga ner fabriker. Kapitalismen är därför inte enbart ett ekonomiskt system. Det är även ett politiskt system, ett sätt att utöva makt och en process som har till syfte att exploatera arbetare.

I ett kapitalistiskt system verkar ekonomin vara en naturlig kraft. Människor sägs upp, löner reduceras och fabriker läggs ner på grund av ”ekonomin”. Vi ser inte dessa händelser som resultaten av sociala och politiska beslut. Kopplingarna mellan mänskligt lidande och de ekonomiska strukturerna bedöms som irrelevanta eller triviala.

Man kan exempelvis läsa i tidningen att centralbanken har höjt räntan. Ett skäl som ofta anges för denna åtgärd är att ekonomin är ”överhettad”, vilket innebär att det finns risk för inflation. Genom att höja räntorna kan man dock ”kyla ner” ekonomin. Hur går detta till? Ränte­höj­ningen leder till att vissa människor blir arbetslösa. Som ett resultat av detta vågar arbetarna inte begära högre löner, något som i sin tur kan framkalla högre priser, vilket kan leda till ytterligare räntehöjningar och till att ännu fler arbetare blir uppsagda. Därmed har man avvärjt inflationen.

Genom att höja räntorna tillämpar centralbanken en princip som underlättar för kapitalisterna och skadar arbetarna. Beslutet framställs emellertid vanligtvis som ett rent ekonomiskt sådant. Marx skulle säga att det är ett politiskt beslut som gynnar kapitalisterna på arbetarnas bekostnad.

Marx mål är att tydliggöra ekonomins sociala och politiska strukturer genom att avslöja ”det moderna samhällets ekonomiska rörelselag” (citerad i Ollman, 1976: 168).

Dessutom vill Marx avslöja de inre motsättningar som enligt hans förhoppning med nödvändighet kommer att leda till att kapitalismen omskapas.

Varan Grunden för Marx arbete om samhällsstrukturer – och den kontext där detta arbete är som tydligast knutet till hans syn på mänsklig potential – är analysen av varan, eller den arbetsprodukt som främst är avsedd för handel. Som Georg Lukács (1922/1971: 139) uttryckte det: ”varuproblemet framstår … som ett centralt, strukturellt problem för det kapitalistiska samhället”. Genom att utgå från varan blir det möjligt för Marx att avslöja kapitalismens natur.

Marx syn på varan hade sin grund i hans materialistiska inriktning, med fokus på aktörers produktiva verksamhet.

Som vi tidigare fick veta ansåg Marx att människor i sitt samspel med naturen och med andra aktörer producerar de föremål de behöver för att kunna överleva. Dessa föremål produceras för att användas av tillverkaren själv eller av andra i hans eller hennes omedelbara närhet. Denna typ av användning är vad Marx kallade varans bruksvärde.

I kapitalismen antar dock denna process en ny och farlig form. I stället för att producera för sig själva eller för sina närmaste producerar aktörerna för någon annan (kapitalisten). Dessa produkter har bytesvärde, vilket innebär att de inte har tillverkats för att användas omedelbart utan i stället för att på marknaden bytas mot pengar eller andra föremål.

Bruksvärdet är kopplat till den intima relationen mellan mänskliga behov och de faktiska föremål som kan tillfredsställa dessa. Det är svårt att jämföra olika sakers bruksvärde. Brödets bruksvärde är att stilla hunger och skornas bruksvärde är att skydda fötterna. Det är svårt att säga att den ena har ett större bruksvärde än den andra.

De är kvalitativt olika. Dessutom är bruksvärdet knutet till varans fysiska egenskaper. Skor kan inte stilla hunger och bröd kan inte skydda fötterna, eftersom de rent fysiskt är två olika typer av objekt. I bytesprocessen jämförs dock olika varor med varandra. Ett par skor kan bytas mot sex brödlimpor. Om man byter varan mot pengar, vilket är vanligt, kan ett par skor vara värda sex gånger så ­mycket pengar som en brödlimpa. Bytesvärdet är kvantitativt annorlunda. Man kan säga att ett par skor har ett större bytesvärde än en brödlimpa. Bytesvärdet är dessutom inte kopplat till varans fysiska egenskaper. Endast saker

2. Karl Marx

som kan ätas kan ha bruksvärdet att stilla hunger, men alla typer av saker kan ha bytesvärdet tio kronor.

Varufetischism Varor är produkter av mänskligt arbete, men de kan separeras från sina skapares behov och målsättningar. Eftersom bytesvärdet inte är kopplat till den faktiska varan och verkar existera i en sfär som är avskild från alla former av mänsklig användning börjar vi tro att dessa föremål och marknaden för dem har en objektiv existens. I den fullt utvecklade kapitalismen blir denna övertygelse verklighet när föremålen och deras marknader faktiskt blir verk­liga, objektiva fenomen. Varan får en objektiv, nästan mystisk yttre existens (Marx, 1867/1997: 62–63). Marx kal­lade denna process varufetischism (Dant, 1996; Sherlock, 1997). Marx menade inte att varan får sexuella inne­ börder, eftersom han skrev sina texter innan Freud hade gett begreppet fetisch denna innebörd. Marx hänsyftade på hur människor som utövar vissa religioner, exempelvis indianfolket zuni, täljer figurer som de sedan dyrkar. Med fetisch menade Marx ett föremål som vi själva tillverkar och sedan dyrkar som om det vore en gud.

I kapitalismen tycks de produkter som vi tillverkar, deras värde och den ekonomi som består av våra varuutbyten att få eget liv, som är skilt från mänskliga behov eller beslut. Till och med vårt eget arbete – som enligt Marx är det som gör oss verkligt mänskliga – blir en vara som man köper och säljer. Vårt arbete får ett bytesvärde som är fristående från oss själva. Det blir till något abstrakt och används av kapitalisten för att tillverka de föremål som kommer att dominera oss. På så vis är det varan som är källan till den alienation som diskuterades tidigare. Även det arbete som utförs av varuproducenter med eget företag är alienerat, eftersom de måste producera för marknaden snarare än för att uppnå sina egna mål och tillfredsställa sina egna behov.

Ekonomin får alltså en funktion som Marx ansåg att endast individer kunde fylla: att skapa värde. Enligt Marx uppstår ett föremåls sanna värde ur det faktum att det produceras genom arbete och att någon behöver det. En varas sanna värde representerar mänskliga sociala relationer. I kapitalismen är det däremot så, säger Marx, att

53

”ett bestämt samhälleligt förhållande mellan människorna själva … för dem antar fantasmaformen av ett förhållande mellan tingen” (Marx, 1867/1997: 63). När varan och marknaden får en verklighetsprägel tappar individerna i kapitalismen undan för undan sin kontroll över dem.

Varuformens hemlighetsfulla karaktär ”består alltså helt enkelt däri, att varorna för människorna återspeglar deras eget arbetes samhälleliga karaktär som en objektiv egenskap hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliga naturegenskaper. Därmed återspeglas också producenternas samhälleliga förhållande till totalarbetet som ett samhälleligt förhållande mellan ting, som existerar utanför dem själva” (Marx, 1867/1997: 63).

Låt oss som exempel ta den kopp kaffe som du köper innan du sätter dig ner för att läsa den här boken.

Genom denna enkla transaktion inleder du en relation med hundra­tals andra människor: serveringspersonalen, caféägaren, de som arbetar på kafferosteriet, importören, lastbilschauffören, hamnarbetarna, alla personer på båten som bönorna fraktades med, ägaren till kaffeplantagen, plockarna och så vidare. Dessutom stöder du en speciell handelsrelation mellan länder, en speciell form av politiskt styre i odlarens hemland som genom historien har formats av kaffehandeln, en speciell relation mellan plantageägaren och arbetaren samt en mängd andra sociala relationer.

Allt detta gjorde du genom att byta pengar mot en kopp kaffe. I relationen mellan dessa föremål – pengar och kaffe – ligger alla dessa sociala relationer gömda.

Marx diskussion om varor och deras fetischism tar oss från den enskilde aktörens nivå till de storskaliga sociala strukturernas nivå. Varufetischismen skänker ekonomin en oberoende, objektiv verklighet som ligger utanför aktören och utövar ett tvång mot honom eller henne. Sedd på det här sättet översätts varufetischism med begreppet rei­ fikation (Lukács, 1922/1971; Sherlock, 1997). Man kan tänka på reifikation som ”förtingligande”, eller den process som handlar om att börja tro att människoskapade sociala former är naturliga, universella och absoluta ting.

Som ett resultat av reifikation får sociala former dessa drag. Begreppet reifikation innebär att människor tror att de sociala strukturerna ligger utanför deras kontroll och är omöjliga att förändra. Reifikationen äger rum när denna övertygelse blir till en självuppfyllande profetia. Det är

54

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

då strukturerna verkligen får den karaktär människor ger dem. Människor blir som hypnotiserade av ekonomins skenbara objektivitet och auktoritet. Människor förlorar sina arbeten, väljer yrke eller flyttar till andra sidan landet på grund av ekonomin. Enligt Marx är ekonomin dock inte någonting objektivt eller naturligt. Den är en form av dominans, och beslut rörande räntor och uppsägningar är politiska beslut som har en benägenhet att gynna en grupp mer än en annan.

Människor reifierar hela skalan av sociala relationer och sociala strukturer. På samma sätt som de reifierar varor och andra ekonomiska fenomen (exempelvis arbetsdelningen [Rattansi, 1982; Wallimann, 1981]) reifierar de även religiösa (Barbalet, 1983: 147), politiska och organisatoriska strukturer. Marx framförde en liknande poäng angående staten: ”Och genom denna motsättning mellan individ och … samhälle antar det senare självständig form som Staten, vilken är skild från individernas och samhällets verkliga intressen” (citerad i Bender, 1970: 176).

Kapitalismen utgörs av särskilda typer av sociala relationer som tenderar att anta former som förefaller vara och så småningom blir fristående från de faktiska människor som ingår i dem. Som Moishe Postone (1993: 4) berättar: ”Resultatet är en ny och alltmer abstrakt form av so­ cial dominans – en där människor underställs opersonliga strukturella imperativ och krav som inte kan förstås fullt ut i termer av konkret dominans (exempelvis personlig dominans eller gruppdominans).”

Kapital, kapitalister och proletariatet Enligt Marx fanns kapitalismens kärna inuti varan. I ett samhälle som domineras av föremål vars huvudsakliga värde ligger i att bytas mot andra saker uppstår speciella kategorier av människor. De två huvudtyper som intresserade Marx var proletariatet och kapitalisterna. Låt oss börja med proletariatet.

Arbetare som säljer sitt arbete och inte själva äger några produktionsmedel är medlemmar av proletariatet. De äger varken sina egna verktyg eller fabriker. Marx (1967/1997) trodde att proletariatet så småningom skulle förlora sina färdigheter, i och med att de i allt högre grad fick ägna sig åt att underhålla maskiner som hade dessa färdighe-

ter inbyggda i sig. Eftersom medlemmarna av prole­taria­ tet enbart producerar för att kunna byta till sig saker är de även konsumenter. Eftersom de inte har de medel som krävs för att kunna producera i syfte att tillfredsställa sina egna behov måste de använda sina löner för att köpa vad de behöver. Proletärerna är med andra ord helt beroende av sina löner för att överleva och detta gör dem beroende av de personer som betalar ut lönerna.

De som betalar ut lönerna är kapitalisterna. Kapitalisterna är de som äger produktionsmedlen. Innan vi fullt ut kan förstå kapitalisterna måste vi förstå själva kapitalet (H. Wolf, 2005a). Kapital är pengar som ger upphov till mer pengar, det är pengar som investeras i stället för att användas för att tillfredsställa mänskliga behov eller önskningar. Distinktionen blir tydligare när vi studerar vad Marx anser vara ”kapitalets utgångspunkt” (1867/1997: 127): varucirkulationen. Marx diskuterade två typer av varucirkulation. En typ av cirkulation är typisk för kapitalet: ­Pengar → Varor → (en större summa) Pengar (P1–V– P2). Den andra är det inte: Varor → Pengar → Varor (V1–P–V2).

I en ickekapitalistisk varucirkulation dominerar se­kvensen V1–P–V2. Ett exempel på V1–P–V2 är en fiskare som säljer sin fångst (V1), och sedan använder pengarna (P) för att köpa bröd (V2). Huvudmålet med utbytet i den ickekapitalistiska cirkulationen är en vara som man har nytta och glädje av.

I en kapitalistisk varucirkulation (P1–V–P2) är huvudmålet att skapa mer pengar. Varorna köps för att gene­ rera profit och inte nödvändigtvis för att användas. I den kapitalistiska sekvensen, som Marx kallade ”sälja för att köpa” (1867/1997: 127), köper den enskilde aktören en vara för pengar som han i sin tur byter, förmodligen mot mer pengar. En butiksägare skulle exempelvis köpa (P1) fisken (V) i syfte att sälja den för mer pengar (P2). För att öka profiten ytterligare kan butiksägaren köpa båten och fiskeutrustningen och betala fiskaren en lön. Målet med denna sekvens är inte konsumtionen av bruksvärdet, som det är i den enkla varucirkulationen. Målet är mer ­pengar.

De särskilda egenskaperna hos den vara som används för att tjäna pengar är irrelevanta. Varan kan vara fisk eller arbetskraft. Även människors faktiska behov och önsk-

2. Karl Marx

ningar är irrelevanta – det enda som är viktigt är vad som kommer att alstra mer pengar.

Kapital är pengar som ger upphov till mer pengar, men enligt Marx är det mer än så: det är en speciell social relation. Pengar blir kapital enbart på grund av en social relation mellan (å ena sidan) proletariatet, som utför arbetet och måste köpa produkten, och (å andra sidan) de som har investerat pengarna. Kapitalets förmåga att gene­ rera profit förefaller vara ”en produktivkraft, som kapitalet äger av naturen … dess inneboende produktivkraft” (1867/1997: 290), men enligt Marx är det en maktrelation. För att kapitalet ska kunna öka krävs att de som faktiskt utför arbetet exploateras. Arbetarna exploateras av ett system, och det ironiska är att systemet skapas genom arbetarnas eget arbete. Det kapitalistiska systemet är den sociala struktur som uppstår ur detta exploateringsförhållande.

Kapitalisterna är de som lever av den profit som kapitalet genererar. Det är de som tjänar på att proletariatet exploateras. Föreställningen om kapitalet rymmer en so­­ cial relation mellan de som äger produktionsmedlen och de vars arbete exploateras.

Exploatering För Marx avspeglar exploatering och dominans mer än en oavsiktligt ojämlik fördelning av rikedom och makt.

Exploatering är en nödvändig del av den kapitalistiska ekonomin. Exploatering förekommer i alla samhällen, men det som är speciellt med just kapitalismen är att exploateringen genomförs av det opersonliga och ”objektiva” ekonomiska systemet. Den verkar inte så mycket vara en fråga om makt, utan mer en fråga om ekonomers siffror och diagram. Dessutom utövas tvånget sällan öppet utan i stället genom arbetarens egna behov, vilka nu enbart kan tillfredsställas genom lönearbete. Med drypande ironi beskriver Marx friheten i detta lönearbete: För att förvandla pengar till kapital måste penningägaren … finna den frie arbetaren på marknaden, fri i dubbel mening, dels på så sätt att han som fri man råder över sin arbetskraft som sin vara, dels i så måtto att han inte har andra varor att sälja, utan är lös och ledig, fri från alla de ting som kan hindra honom att nyttiggöra sin arbetskraft.

(Marx, 1867/1997: 146)

55

Arbetskraften framstår som ”fria arbetare” som ingår frivilliga kontrakt med kapitalisterna. Marx ansåg dock att arbetarna måste acceptera de villkor som kapitalisterna erbjuder dem, eftersom arbetarna inte längre kan producera för sina egna behov. Detta stämmer särskilt väl eftersom kapitalismen vanligtvis skapar vad Marx kallade en reservarmé av arbetslösa. Om en arbetare inte vill utföra ett arbete för den lön som kapitalisten erbjuder kommer någon i reservarmén av arbetslösa att göra det i stället.

Detta är ett exempel på vad Barbara Ehrenreich upptäckte är syftet med många av annonserna för lågbetalda arbeten: Först senare ska jag inse att platsannonserna inte är något tillförlitligt mått på vilka jobb som är lediga vid ett specifikt tillfälle. I själva verket är de … arbetsgivarens försäkring mot den lågavlönade arbetskraftens obevekliga omsättning. De flesta av de stora hotellen annonserar mer eller mindre kontinuerligt, om så bara för att bygga upp en buffert av sökande som kan ersätta de anställda allteftersom de försvinner frivilligt eller får sparken.

(Ehrenreich, 2002: 18)

Kapitalisterna betalar arbetarna mindre än det värde som arbetarna producerar och stoppar resten i egen ficka.

Denna metod leder oss fram till Marx centrala begrepp mervärde, vilket definieras som skillnaden mellan produktens värde vid försäljning och värdet av de saker som förbrukas under tillverkningen av produkten (däribland arbetarens arbete). Kapitalisten kan använda denna profit för privatkonsumtion, men detta skulle inte leda till en utvidgning av kapitalismen. I stället utvidgar kapitalister sina företag genom att göra profiten till en bas, utifrån vilken ett ännu större mervärde kan skapas.

Det bör betonas att mervärde inte enbart är ett ekonomiskt begrepp. Mervärdet är, liksom kapitalet, en specifik social relation och en form av dominans, eftersom arbetet är den verkliga källan till mervärde. ”Mervärdeskvoten är därför det exakta uttrycket för graden av kapitalets exploatering av arbetskraften eller kapitalistens exploatering av arbetaren” (1867/1997: 187). Denna observation pekar mot en av Marx mer färgstarka metaforer: ”Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upp­livas genom att insuga levande arbete och lever desto inten­ sivare, ju mera det insuger” (1867/1997: 199–200).

Marx (1857–1958/1974: 414) framför en annan vik-

56

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

tig poäng beträffande kapitalet: ”Kapitalismen existerar och kan endast existera i form av många kapital.” Vad han menar är att kapitalismen drivs av en ständig konkurrens. Det kan verka som att kapitalisterna har kontroll, men även de drivs av den konstanta konkurrensen mellan olika kapital. Kapitalisten måste göra mer profit för att kunna samla och investera mer kapital. Den kapitalist som inte lyckas med detta kommer att konkurreras ut av andra som lyckas: ”I denna egenskap har han samma absoluta ha-­begär som skattsamlaren. Men det, som hos den senare framstår som en individuell mani, är hos kapitalisten en verkan av samhällsmekanismen, i vilken han bara är ett kugghjul” (1867/1997: 521).

Begäret efter mer profit, och större mervärde för att kunna expandera, driver kapitalismen mot vad Marx kal­ lade lagen om kapitalets ackumulation. Kapitalisterna strävar efter att exploatera arbetarna så mycket som möjligt: ”Det är kapitalets ständiga tendens att trycka ner arbets­ lönen till [noll]” (1867/1997: 529). Marx hävdade i grund och botten att kapitalismens struktur och etiska normer driver kapitalisterna att ackumulera mer och mer kapital.

Mot bakgrund av Marx uppfattning att arbetet är källan till värde tvingas kapitalisterna att trappa upp exploateringen av proletariatet, och därigenom att driva fram en klasskonflikt.

Klasskonflikt Marx använde ofta begreppet klass i sina texter, men han gav aldrig en exakt definition av vad han menade (So och Suwarsono, 1990: 35). Man antar ofta att han menade en grupp människor som befinner sig i en likartad situation med avseende på sin kontroll över produktionsmedlen. Detta är emellertid inte en uttömmande beskrivning av hur Marx använde begreppet. Enligt Marx definierades klass alltid i termer av sin konfliktpotential. Individer utgör en klass i den mån de befinner sig i gemensam konflikt med andra om mervärdet. I kapitalismen finns det en inneboende intressekonflikt mellan de som anställer lönearbetare och de vars arbete omvandlas till mervärde. Det är denna inneboende konflikt som är upphovet till klasserna (Ollman, 1976).

Eftersom klass definieras av sin konfliktpotential är det

ett teoretiskt och historiskt varierande begrepp. Det krävs en teori om var det finns potentiella konflikter i ett samhälle innan man kan identifiera en klass.13 Richard Miller (1991: 99) säger att ”det finns ingen formell regel som skulle kunna användas för att sortera in människor i ett samhälle i klasser utan att studera det faktiska samspelet mellan ekonomiska processer, å ena sidan, och mellan politiska och kulturella processer, å andra sidan”.

För Marx existerar en klass fullt ut först när människor blir medvetna om att de befinner sig i konflikt med andra klasser. Utan en sådan medvetenhet utgör de bara vad Marx kallade en klass i sig själv. När de blir medvetna om konflikten blir de en verklig klass, en klass för sig själv.

I kapitalismen avslöjade Marx analys två primära klasser: bourgeoisien och proletariatet.14 Bourgeoisie är Marx namn på kapitalisterna i den moderna ekonomin. Bourgeoisien äger produktionsmedlen och anställer lönearbetare. Konflikten mellan bourgeoisien och proletariatet är ett annat exempel på en konkret materiell motsättning.

Denna motsättning uppstår ur den tidigare nämnda motsättningen mellan arbete och kapitalism. Ingen av dessa motsättningar kan lösas utan att man förändrar den kapitalistiska strukturen. Faktum är att motsättningen bara kommer att bli värre fram till dess att denna förändring äger rum. Samhället kommer att bli alltmer polariserat i dessa två stora klasser, som står i konflikt med varandra.

Konkurrensen från stormarknader och franchisekedjor kommer leda till att många små, oberoende verksamheter tvingas stänga ner. Mekanisering kommer att ersätta hantverksskicklighet, och även vissa kapitalister kommer att trängas ut genom försök att etablera monopol. Alla dessa undanträngda människor kommer att tvingas ner till pro-

13 Marx uppmärksammade att klasskonflikten ofta påverkas av andra former av stratifiering, exempelvis etnisk, rasmässig, könsrelaterad och religiös. Dock gick han inte med på att någon av dessa kunde vara primär.

14 Även om han i sitt teoretiska arbete främst studerade dessa två klasser undersökte han i sina historiska studier ett antal olika klassformationer.

Viktigast är småborgarna – innehavare av mindre butiker med som mest fem anställda – och trasproletariatet – det proletariat som beredvilligt låter sig köpas av kapitalisterna. För Marx kan dessa andra klasser enbart förstås i termer av den primära relationen mellan bourgeoisie och proletariat.

2. Karl Marx

letariatets ställning. Marx kallade denna oundvikliga utökning av proletariatet för proletarisering.

Eftersom kapitalisterna redan har reducerat arbetarna till arbetsmaskiner, som utför en rad enkla funktioner, blir mekaniseringen dessutom allt enklare. I takt med att mekaniseringen går framåt blir fler och fler människor arbetslösa och faller från proletariatet och ner i den industriella reservarmén. I slutändan förutspådde Marx en situation i vilken samhället skulle kännetecknas av ett mycket litet antal kapitalister som exploaterar en oerhört stor massa av proletärer och medlemmar av den industriella reservarmén. Genom att försätta så många människor i detta tillstånd skapar kapitalismen själv den stora massa som kommer att vara orsaken till dess egen undergång.

Fabriksarbetets ökade centralisering, liksom det lidande som människor delar, ökar möjligheten för ett organiserat motstånd mot kapitalismen. De internationella förbindelserna mellan olika fabriker och marknader uppmuntrar dessutom arbetarna att vidga sin medvetenhet utanför sina egna lokala intressen. En sådan medvetenhet kommer troligtvis att leda till revolution.

Kapitalisterna strävar naturligtvis efter att avvärja denna revolution. De ger exempelvis sitt stöd till koloniala projekt, med målsättningen att flytta över åtminstone en del av exploateringens bördor från hemmafronten till kolonierna. Enligt Marx sätt att se saken (1867/1997) är emellertid dessa ansträngningar dömda att miss­lyckas, eftersom kapitalisten kontrolleras av den kapitalis­ tiska ekonomins lagar i lika stor utsträckning som arbetarna.

Kapitalisterna befinner sig under konkurrenstryck från varandra, vilket tvingar var och en av dem att för­söka minska lönekostnaderna och trappa upp exploate­ringen – även om denna upptrappade exploatering kommer att öka sannolikheten för revolution och därmed bidra till kapitalisternas fall. Även godhjärtade kapitalister kommer att tvingas till ytterligare exploatering av arbetarna för att kunna möta konkurrensen: ”Lagen för kapitalets ackumulation, som utges för att vara en mystisk naturlag, innebär alltså endast, att den kapitalistiska ackumulationens väsen utesluter, att arbetets exploateringsgrad kan falla” (1867/1997: 548). Även om han inte är marxist är det i samklang med Marx analys som den tidigare amerikanske arbetsmark-

57

nadsministern Robert Reich hävdar att det inte är enskilda kapitalisters ondska utan det kapitalistiska systemet i sig som är förklaringen till ökade uppsägningar i USA, och till att tillverkningsindustrin utnyttjar den billigare arbetskraft som finns på andra håll i världen: Det är frestande att från allt detta dra slutsatsen att företagen har blivit känslokalla och cheferna alltmer hänsynslösa – och att skylla detta på en etik av ohämmad girighet som verkar ha fått fäste på senare år och som tycks breda ut sig alltmer.

Men detta skulle vara en felaktig slutsats. Den underliggande orsaken är inte en förändring av den amerikanska karaktären.

Förklaringen ligger i stället i det faktum att det har blivit allt enklare för köpare och investerare att få bättre villkor samt i det konkurrenstryck som detta ställer alla företag inför.

(Reich, 2000: 7)

Oavsett om de vill eller ej måste kapitalisterna flytta sina fabriker till platser där arbetskraften är billigare; de måste exploatera arbetare. En kapitalist som inte gör detta kommer inte att kunna möta konkurrensen från dem som gör det.

Marx anklagade sällan enskilda medlemmar av bourgeoisien för deras handlingar, utan ansåg i stället att dessa handlingar till stor del bestämdes av det kapitalistiska syste­mets logik. Detta är förenligt med hans uppfattning att aktörerna under kapitalismen i allmänhet är tomma på kreativ självständighet.15 Den utvecklingsprocess som är en inneboende del av kapitalismen skapar dock de förutsättningar som är nödvändiga för att en sådan kreativ verksamhet slutligen ska kunna uppstå på nytt, vilket i sin tur kommer att innebära slutet för det kapitalistiska systemet. Det kapitalistiska systemets logik tvingar kapitalisterna att skapa fler och fler exploaterade proletärer, och det är just dessa människor som kommer att sätta stopp för kapitalismen genom sin revolt. ”[Bourgeoisien] producerar framförallt sin egen dödgrävare. Dess undergång och proletariatets seger är lika oundviklig” (Marx och Engels, 1848/1994: 21).

Det är inte bara proletariatets avslutande revolution som enligt Marx orsakas av kapitalismens underliggan15 Marx kan betraktas som ett undantag från sin egen teori. Han medger att det är möjligt för vissa individer i bourgeoisien att befria sig från sina klassdrag och lägga sig till med ett kommunistiskt medvetande (Marx och Engels, 1845–1846/1970: 69).

58

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

de motsättningar, utan även flera av de olika personliga och sociala kriser som drabbar det moderna samhället. På det personliga planet har vi redan diskuterat några av de aspekter av alienation som Marx ansåg var roten till den känsla av meningslöshet som präglar så många männi­ skors liv. På det ekonomiska planet förutspådde Marx en rad högkonjunkturer och depressioner som resultat av att kapitalisterna ägnade sig åt överproduktion eller avskedade arbetare i sina försök att öka profiten. På det poli­tiska planet förutspådde Marx en ökad oförmåga hos civilsamhället att diskutera och lösa sociala problem. I stället skulle vi se en stat växa fram vars enda syfte är att skydda kapitalisternas privata egendom och emellanåt göra brutala ingripanden när deras ekonomiska tvång inte räcker till.

Kapitalismen som någonting bra Trots sitt fokus på kapitalismens oundvikliga kriser och sin framställning av den som ett system präglat av dominans och exploatering ansåg Marx att kapitalismen i grunden var någonting bra. Han ville absolut inte återanvända till de traditionella värderingar som hade varit förhärskande under tiden före kapitalismen. Tidigare generationer hade varit precis lika exploaterade – den enda skillnaden var att den gamla formen av exploatering inte doldes bakom ett ekonomiskt system. Kapitalismens födelse öppnade för nya möjligheter till frihet för arbetarna. Trots exploa­ teringen gav det kapitalistiska systemet en möjlighet till frihet från de traditioner som hade begränsat alla tidigare samhällen. Även om arbetaren ännu inte var fri i ordets sanna bemärkelse fanns löftet om frihet där. På ett liknande sätt bar kapitalismen, som var det mäktigaste ekonomiska system som någonsin utvecklats, med sig ett löfte om frihet från hunger och från andra former av materiell fattigdom. Det var med utgångspunkt i dessa löften som Marx kritiserade kapitalismen.

Marx ansåg dessutom att kapitalismen är grundorsaken till de drag som utmärker den moderna tiden. Drivkraften bakom den konstanta förändring och benägenhet att utmana alla etablerade traditioner som präglar den moderna tiden är den konkurrens som är en inneboende del av kapitalismen, vilken tvingar kapitalisterna att oavbrutet revolutionera produktionsmedlen och omskapa samhället:

Produktionens omvälvning, det oavbrutna omskapandet av alla samhällsförhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisiens epok gentemot alla andra.

Alla fasta igenrostade förhållanden med sina åtföljande gamla ärevördiga föreställningar och uppfattningar upp­löses, alla nybildade föråldras innan de hinner bli förstockade. Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.

(Marx och Engels, 1848/1994: 13)

Kapitalismen har varit en verkligt revolutionär kraft. Den har skapat ett globalt samhälle, den har infört fortlöpande tekniska förändringar och den har omstörtat den traditionella världen. Men nu måste den, enligt Marx, själv omstörtas. Kapitalismen har gjort sitt och det är dags för det nya stadiet – kommunismen – att börja.

Den materialistiska historieuppfattningen Att Marx kunde kritisera kapitalismen med utgångspunkt i dess framtid berodde på hans föreställning om att historien skulle följa en riktning som var möjlig att förutse.

Detta hade sin grund i hans materialistiska syn på histo­ rien (som ofta förkortas till begreppet historisk materialism [Vandenberghe, 2005]). Huvudpåståendet i Marx historiska materialism är att människors relationer med var­ andra, deras sociala institutioner och även de idéer som är förhärskande bland dem bestäms, eller betingas, av det sätt på vilket de tillgodoser sina materiella behov.16 På grund av att människors sätt att tillgodose sina materiella behov är av så stor betydelse refererar man ofta till detta, tillsammans med de ekonomiska relationer som blir resultatet, som basen. De ickeekonomiska relationerna, andra sociala institutioner och de förhärskande idéerna talar man om som överbyggnaden. Det bör noteras att det 16 Antonio (2011: 119–120) skiljer mellan hård och mjuk materiell determinism. ”Även om det förekommer hårda deterministiska passager i Marx texter förespråkade han mycket oftare en komplex, historiskt betingad materialism, som inte får reduceras till ’teknologisk determinism’ (det vill säga att social förändring uppstår ur teknisk förändring) eller till ’korrespondensteori’ (det vill säga att idéer bara är produkter av den materiella verkligheten).”

2. Karl Marx

inte finns en tydlig riktning i Marx historiesyn, där överbyggnaden helt enkelt bringas i samklang med basen. Den mänskliga historien sätts i rörelse av försöken att tillfredsställa behov, men som vi konstaterade ovan är dessa behov själva historiskt föränderliga. När vi lyckas tillfredsställa befintliga behov tenderar vi följaktligen att skapa nya behov, vilket innebär att mänskliga behov både är drivfjädern bakom och resultatet av den ekonomiska basen.

Följande citat är en av Marx bästa sammanfattningar av sin materialistiska historieuppfattning: I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. … På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma.

Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

(Marx, 1859/1981: 9)

I detta citat ska vi börja med ”materiella produktivkrafter”. Dessa är de faktiska verktyg, maskiner, fabriker och så vidare som används för att tillfredsställa mänskliga behov. ”Produktionsförhållanden” är de förbindelser människor har med varandra när de tillfredsställer sina behov.

Enligt Marx teori kommer ett samhälle vara benäget att anta det system av sociala relationer som på bästa sätt främjar användningen och utvecklingen av dess produktivkrafter. Därför motsvaras produktionsförhållandena av tillståndet hos de materiella produktivkrafterna. Vissa typer av lågteknologiska stadier motsvaras exempelvis av sociala förhållanden med ett fåtal stora jordägare och ett stort antal livegna som brukar marken i utbyte mot en del av avkastningen. Kapitalismens mer avancerade tekniska nivå motsvaras av ett fåtal kapitalister som kan investera i dyr maskinutrustning och fabriker och ett stort antal

59

lönearbetare. Som Marx koncist, om än något förenklat, uttrycker det: ”Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister” (Marx, 1847/1981: 115). Marx tillägger att dessa förhållanden mellan människor också kan framställas som egendomsrelationer: kapitalisten äger produktionsmedlen och löne­ arbetaren gör det inte.

Kapitalistiska ekonomier gynnar uppkomsten av unika förhållanden mellan människor och ger upphov till vissa förväntningar, skyldigheter och plikter. Lönearbetarna måste exempelvis visa kapitalisterna viss hänsyn för att få behålla sina arbeten. Det viktiga med dessa produktionsförhållanden var enligt Marx deras benägenhet att leda till klasskonflikter, men man kan även se produktionsförhållandenas effekter på familjen och andra personliga förhållanden. Den socialisation som är nödvändig för att skapa den ”gode” manlige arbetaren ger även upphov till en viss typ av äkta make. Och den tidiga kapitalismens krav på att mannen skulle lämna hemmet för att arbeta hela dagen leder på samma sätt fram till en definition av modern som den som har huvudansvaret för barnen. Därför leder förändringar i produktivkrafterna till djupgående föränd­ ringar i familjestrukturen. Även dessa förändringar kan betraktas som produktionsförhållanden.

Marx är aldrig särskilt tydlig med var produktionsförhållandena slutar och var överbyggnaden tar vid. Det var dock tydligt att han ansåg att vissa förhållanden och former av ”socialt medvetande” endast har en stödjande funktion i de materiella produktionsmedlen. Marx förutspådde att även om dessa element av överbyggnaden inte är direkt inblandade tenderar de att anta en form som kommer att stödja produktionsförhållandena.

Marx hade en dynamisk syn på historien och ansåg därför att produktivkrafterna kommer förändras för att på ett bättre sätt kunna tillgodose materiella behov. Detta är exempelvis vad som hände när kapitalismen kom till, då tekniska förändringar gjorde det möjligt att bygga upp fabriker. Innan kapitalismen verkligen kunde uppstå måste dock vissa förändringar äga rum i samhället, närmare bestämt i produktionsförhållandena. Fabriker, kapitalister och lönearbetare var inte förenliga med de feodala förhållandena. Feodalherrarna, vilka uteslutande hade fått sin rikedom från sitt markinnehav och kände sig mora-

60

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

liskt förpliktigade att dra försorg om sina livegna, måste ersättas med kapitalister, vilka hade fått sin förmögenhet från kapital och inte upplevde sig ha några moraliska förpliktelser mot lönearbetarna. På samma sätt måste de liv­ egnas känsla av personlig lojalitet mot feodalherren ersättas med proletärernas villighet att sälja sitt arbete till vem som än kan betala. De gamla produktionsförhållandena stod i konflikt med de nya produktivkrafterna.

Det krävs ofta revolution för att förändra produktionsförhållandena. Huvudkällan till revolution är den materiella motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Revolution kan dock även uppstå ur en annan motsättning: den mellan de som exploaterar och de som blir exploaterade. Enligt Marx leder denna motsättning – som alltid har existerat – till revolutionär förändring när de exploaterade ställer sig bakom en förändring i produktionsförhållandena som främjar förändringar i produktivkrafterna. Marx trodde inte att alla arbetarrevolter kunde vara effektiva, utan bara de som stöder en förändring i produktivkrafterna. En effektiv revolution kommer, enligt Marx, att leda till att de stödjande förhållandena, institutionerna och förhärskande idéerna förändras på ett sätt som bekräftar de nya produktionsförhållandena.

Kulturella aspekter av det kapitalistiska samhället Utöver sitt fokus på kapitalismens materiella strukturer formulerade Marx även teorier om dess kulturella aspekter.

Ideologi Det är inte bara de befintliga produktionsförhållandena som tenderar att stå i vägen för de förändringar som krävs för att produktivkrafterna ska kunna utvecklas. Även de stödjande förhållandena, institutionerna och – i synnerhet – förhärskande idéerna tenderar att stå i vägen för dessa förändringar. Marx kallade de förhärskande idéer som fyller denna funktion för ideologier. Liksom i fallet med flera andra begrepp är Marx inte alltid tydlig i sitt bruk av ordet

ideologi, men han verkar använda det för att ge uttryck åt två besläktade typer av föreställningar.

För det första hänvisar begreppet ideologi till föreställningar som på ett naturligt sätt uppstår i vardagslivet under kapitalismen, men som på grund av kapitalismens natur återger verkligheten på ett spegelvänt sätt (Larrain, 1979). För att förklara vad begreppet betyder använder sig Marx av metaforen med en camera obscura, som med hjälp av en optisk synvilla visar en verklig bild som har vänts upp och ner. Det är denna typ av ideologi som varufetischismen eller pengar representerar. Trots att ­ engar bara är papperslappar, som har värde man vet att p endast på grund av de underliggande sociala relationerna, behandlar man i sitt dagliga liv pengar som om de hade ett inne­boende värde. I stället för att inse att det är vi som ger pengarna dess värde kan det ofta verka som att det är pengarna som ger oss vårt värde.

Denna första typ av ideologi är mottaglig för stör­ningar eftersom den grundar sig på underliggande mate­ riella motsättningar. Det är inte pengar som ger männi­skan hennes värde, och man träffar ofta människor som är levande bevis för denna motsättning. Det är faktiskt ofta på det här planet man brukar bli medveten om de mate­riella motsättningar som Marx ansåg skulle föra kapitalismen ­vidare till nästa stadium. Man blir exempelvis medveten om att ekonomin inte är ett objektivt, fristående sy­stem, utan en politisk sfär. Man kan exempelvis bli medveten om att arbete inte är som vilken annan vara som helst och om att försäljningen av det i utbyte mot en lön skapar alienation. Och om man inte blir medveten om den underliggande sanningen kan man fortfarande bli medveten om störningarna, exempelvis till följd av en uppenbart politisk åtgärd i det ekonomiska systemet eller sin egen känsla av alienation. Det är i samband med försöken att hantera dessa störningar som Marx andra sätt att använda ideologi är relevant.

Det är när störningar uppstår och de underliggande materiella motsättningarna blottas, eller står i begrepp att blottas, som den andra typen av ideologi uppstår. Här använder Marx begreppet ideologi för att hänvisa till sy­ stem av förhärskande idéer som på nytt försöker dölja de motsättningar som är det kapitalistiska systemets kärna.

I de flesta fall gör de detta på något av tre olika sätt: (1)

2. Karl Marx

De leder till skapandet av undersystem av idéer – en religion, en filosofi, en litteraturtyp eller ett rättssystem – som får motsättningarna att framstå som koherenta. (2) De bortförklarar de erfarenheter som blottar motsättningarna, vanligtvis som personliga problem eller individuella egenheter. Eller (3) de framställer de kapitalistiska motsättningarna som motsättningar i den mänskliga naturen, och därför något som inte kan rättas till genom social förändring.

Det är i allmänhet medlemmar av den härskande klassen som skapar denna andra typ av ideologi. Marx hänvisar exempelvis till borgerliga ekonomer som framställer varuformen som naturlig och universell. Eller så kritiserar han borgerliga filosofer, som Hegel, för att de låtsas som om man kan lösa materiella motsättningar genom att förändra vårt sätt att tänka. Men även proletariatet kan skapa denna typ av ideologi. Människor som har gett upp hoppet om att verkligen förändra samhället behöver sådana ideologier. Oavsett vem som skapar dem gynnar dessa ideologier alltid den härskande klassen, genom att dölja sådana motsättningar som annars skulle leda till social förändring.

Frihet, jämlikhet och ideologi För ett exempel på en ideologi ska vi studera Marx tankar kring den borgerliga föreställningen om jämlikhet och frihet. Enligt Marx uppstår våra speciella uppfattningar om jämlikhet och frihet ur kapitalismen. Även om vi betraktar vår syn på frihet och jämlikhet som någonting givet kan vilken historisk studie som helst bevisa att de inte har varit självklara. I de flesta samhällen torde tanken att alla människor i grunden är lika ha framstått som absurd. För de flesta kulturer genom historien har slaveriet betraktats som någonting helt naturligt. Under kapitalismen anser vi det rakt motsatta: ojämlikhet är någonting absurt och slaveri är onaturligt.

Marx ansåg att denna förändring i vårt tänkande kunde spåras till kapitalismens dagliga utövande. Den handling som utförs när man genomför ett varuutbyte – vilken utgör grunden för kapitalismen – förutsätter att personerna som deltar i utbytet är jämlika, på samma sätt som den förutsätter att varorna i utbytet är jämlika. De speci-

61

ella kvalitativa skillnaderna i bruksvärde hos varorna döljs av deras bytesvärde. Äpplen och apelsiner blir med andra ord jämlika genom att de reduceras till sitt penningvärde.

Samma sak händer med skillnaderna mellan de människor som deltar i utbytet. De flesta varuutbyten som äger rum i den avancerade kapitalismen sker mellan människor som aldrig träffar eller känner varandra. Genom denna anonymitet och likgiltighet skapas ett slags jämlikhet.

Dessutom utgår man från att det råder frihet i detta utbyte, eftersom de parter som deltar antas vara fria att genomföra eller inte genomföra utbytet efter sitt eget gottfinnande. Själva föreställningen om det kapitalistiska varuutbytet innebär att människor inte lägger beslag på varor med våld, utan att bytena sker frivilligt. Detta gäller även bytet av arbetstid mot löner. Man antar att arbetaren eller arbetsgivaren är fri att gå in i utbytet och fri att avsluta det. Marx (1857–1858/1974: 245) konstaterar att ”jämlikhet och frihet respekteras inte enbart i varuutbyten som bygger på bytesvärden, utan utbytet av bytesvärden är den verkliga produktiva grunden för all jämlikhet och frihet”. Icke desto mindre ansåg Marx att kapitalismens praktiska utövande ger upphov till en spegelvänd bild av frihet. Det verkar som att vi är fria, men faktum är att det är kapitalet som är fritt och vi som är förslavade.

Enligt Marx är frihet förmågan att ha kontroll över sitt eget arbete och produkterna av det. Det kan verka som att individerna under kapitalismen är fria, men detta stämmer inte. Under tidigare sociala former dominerades människor direkt av andra och var därför medvetna om sin brist på frihet. Under kapitalismen domineras människor av kapitalistiska relationer som verkar objek­tiva och naturliga och därför inte uppfattas som en form av dominans.

Marx (1857–1858/1974: 652) fördömer ”det smaklösa i synsättet att konkurrens är den yttersta utvecklingen av mänsklig frihet. … Detta slags individuella frihet är därför på en och samma gång den mest fullständiga uteslutningen av all individuell frihet och det mest fullständiga underkuvandet av individualiteten under sociala förhållanden som antar formen av en objektiv kraft.”

Eftersom kapitalisten äger produktionsmedlen kan bytet av löner mot arbetstid inte vara fritt. Proletariatet måste arbeta för att kunna överleva, men kapitalisten har valet att anställa andra ur reservarmén av arbetare, eller att

62

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

mekanisera eller att låta fabriken stå stilla tills arbetarna blir tillräckligt desperata för att ”frivilligt” acceptera kapitalistens löner. Arbetaren är varken fri eller kapitalistens jämlike.

Följaktligen kan vi se att den första nivån i friheten och jämlikhetens ideologi uppstår ur varuutbytet i kapitalismen, men att våra föreställningar spegelvänds och därför inte representerar verklig frihet och jämlikhet. Det är kapitalet som byts frivilligt och jämlikt, det är kapitalet som accepteras utan förfång, det är kapitalet som kan göra som det önskar – inte vi. Den första typen av ideologi kan lätt störas, och det är när vi blir medvetna om dessa störningar som kapitalismen går över i nästa fas. Trots ideologin om jämlikhet och frihet känner sig få arbetare jämlika med sina arbetsgivare, och få känner sig fria i sina arbeten. Det är därför den andra typen av ideologi är nödvändig. På något sätt måste man bortförklara dessa störningar, eller få dem att verka nödvändiga.

Detta stämmer särskilt väl när det gäller ideologin om jämlikhet och frihet, eftersom dessa föreställningar är bland de mest hotfulla för kapitalismen. De är ännu ett exempel på hur kapitalismen producerar sin egen dödgrävare. Äldre former av ofrihet och ojämlikhet var på ett tydligt sätt knutna till människor, och det fanns därför hopp om att uppnå frihet och jämlikhet genom att förändra sinnet hos de personer som utövade förtrycket.

När vi blir medvetna om källan till ofrihet och ojämlikhet under kapitalismen börjar vi inse att det är kapitalismen själv som måste förändras. Därför måste ideologier skapas för att skydda det kapitalistiska systemet, och ett sätt att göra detta är genom att framställa ojämlikhet som jämlikhet och ofrihet som frihet.

Marx ansåg att det kapitalistiska systemet är ojämlikt till sin natur. Kapitalisterna gynnas automatiskt mer av det kapitalistiska systemet, medan arbetarna automatiskt missgynnas. Under kapitalismen tjänar de som äger produktionsmedlen, det vill säga de med kapital, pengar på sina pengar. Under kapitalismen ger kapitalet upphov till mer kapital – vilket innebär att investeringar ger avkastning – och som vi såg ovan ansåg Marx att detta hade sitt ursprung i exploateringen av arbetarna. Arbetarna blir inte bara automatiskt exploaterade, utan får också bära den börda som arbetslösheten utgör till följd av tekniska för-

ändringar, geografiska växlingar och andra ekonomiska förskjutningar, av vilka samtliga gynnar kapitalisten. Kapitalismens herravälde avspeglas i det gamla talesättet att de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. Den konstant ökande ojämlikheten är inbyggd i det kapitalistiska systemet.

Alla försök att skapa ett mer jämlikt samhälle måste ta hänsyn till det kapitalistiska systemets automatiska benägenhet till ökad ojämlikhet. Trots detta framställs för­söken att göra det kapitalistiska systemet mer jämlikt ofta som former av ojämlikhet. Från marxistisk synvinkel skulle dessa försök vara exempel på den andra formen av ideo­ logi. Ideologer kan exempelvis förespråka en ”enhetlig skatt” som beskattar de rika och de fattiga med samma skattesats. De hävdar att eftersom skattesatsen är densamma för både rika och fattiga är den jämlik. De bortser från det faktum att en progressiv beskattning kan vara en rättvis kompensation för den inbyggda ojämlikheten i kapitalismen. De skapar en ideologi genom att framställa det kapitalistiska systemets uppenbara ojämlikhet som nödvändig eller som en följd av de fattigas lättja. På så sätt framställs ojämlikhet som jämlikhet och de rikas frihet att behålla frukterna av exploateringen övertrumfar de fattiga arbetarnas frihet.

I detta exempel ser vi inte bara de två olika typerna av ideologi, utan även en annan illustration av på vilket sätt Marx ansåg att kapitalismen var någonting bra. Idén om jämlikhet och frihet utvecklas ur kapitalismen själv, och det är dessa idéer som driver oss mot kapitalismens upplösning och mot kommunismen.

Religion Marx ser även religionen som en ideologi. Som bekant talar han om religionen som ett opium för folket, men det kan vara värdefullt att undersöka hela citatet: Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.

(Marx, 1843/1978: 133)

2. Karl Marx

Marx ansåg att religionen – liksom all ideologi – avspeglar en sanning, men att denna sanning är spegelvänd. Eftersom människor inte kan se att deras nöd och det förtryck de utsätts för skapas av det kapitalistiska systemet får den nöd och det förtryck de upplever en religiös form. Marx säger uttryckligen att han inte motsätter sig religionen som sådan, utan är emot ett system som kräver religionens illusioner.

Denna religiösa form kan lätt störas och kommer därför alltid att ha en benägenhet att bli basen för en revolutionär rörelse. Religiösa rörelser har visserligen ofta gått i främsta ledet för motståndet mot kapitalismen (exempelvis befrielseteologi), men Marx ansåg ändå att religionen löper särskilt stor risk att bli den andra formen av ideo­ logi eftersom den framställer kapitalismens orättvisor som en prövning för de troende och skjuter upp alla former av revolutionär förändring till livet efter detta. På så vis används de förtrycktas klagan för att främja förtrycket.

Marx ekonomi: en fallstudie I det här kapitlet analyserar vi Marx sociologi, trots att han är betydligt mer känd för sin ekonomi. Även om vi har varit inne på ett antal aspekter av Marx ekonomi, har vi inte diskuterat den på ett metodiskt sätt. I det här avsnittet undersöker vi Marx ekonomi, inte främst som ekonomisk teori, utan som ett sätt att belysa hans sociologiska teori (Mazlish, 1984).17 Det finns mycket mer att säga om marxistisk ekonomi, men detta är det mest relevanta sättet att behandla den i en bok om sociologisk teori.

En av den marxistiska ekonomins utgångspunkter ligger i två begrepp som vi redan har berört som hastigast, nämligen bruksvärde och bytesvärde. Människor har alltid skapat bruksvärde; de har med andra ord alltid producerat saker som omedelbart tillfredsställer deras egna behov.

17 Ett sätt att undersöka Marx ekonomiska teori (exempelvis arbetsvärdeteorin) är genom att göra en specifik tillämpning av hans mer generella sociologiska teori. Detta skiljer sig från G. A. Cohens (1978) arbete, där författarens dominerande intresse är den underliggande ekonomiska teorin hos Marx. Även om Cohen betraktar det ”ekonomiska” och det ”sociala” som utbytbara hos Marx, antyder han uppenbarligen att Marx ekonomiska teori är den mer generella.

63

Bruksvärdet definieras kvalitativt; det betyder att någonting antingen är eller inte är användbart. Bytesvärdet definieras däremot kvantitativt, inte kvalitativt. Det definieras av den mängd arbete som krävs för att producera någonting som uppfattas som användbart. Medan bruksvärde produceras för att tillfredsställa de egna behoven, produceras bytesvärde i syfte att bytas för det värde det får genom att tillfredsställa någon annans behov. Medan produktionen av bruksvärde är ett naturligt mänskligt uttryck, ­sätter förekomsten av bytesvärde igång en process genom ­vilken mänskligheten blir förvrängd. Hela det kapi­talis­ tiska syste­met – däribland varor, marknaden, pengar och så vidare – har bytesvärdet som grund.

Den grundläggande källan till allt värde var enligt Marx den mängd samhälleligt nödvändig arbetstid som krävdes för att producera en vara, under normala produktionsvillkor och med genomsnittlig skicklighet och intensitet.

Detta är den välkända arbetsvärdeteorin. Även om det står klart att arbetet utgör grunden för bruksvärdet, blir detta faktum allt mindre tydligt i takt med att vi övergår till bytesvärde, varor, marknaden och kapitalismen. Man kan också uttrycka det så här: ”Värdestorlekens bestämmande genom arbetstiden är därför en hemlighet, dold under de relativa varuvärdenas synliga rörelser” (Marx, 1867/1997: 65). Arbetet, som källan till allt värde, är en hemlighet i kapitalismen som gör det möjligt för kapitalisterna att exploatera arbetarna.

Peter Worsley menar att Marx ”sätter temat exploatering i centrum för sin sociologi, på ett sätt som inte görs i någon annan sociologi” (1982: 115). Kapitalisterna betalar arbetarna mindre än det värde som arbetarna producerar och behåller resten själva. Arbetarna är inte medvetna om denna exploatering, och det är oftast inte heller kapitalisterna. Kapitalisterna tror att det extra värdet är resultatet av deras egen skicklighet, deras kapital­investe­ringar, deras sätt att hantera marknaden och så vidare. Marx hävdade att ”så länge företaget går bra, är kapitalisten så strängt upptagen av sin profitjakt, att han inte ser denna gratis­ tillgång som arbetet ger” (1867/1997: 178). Sammanfattningsvis sa Marx så här: Kapitalisten vet inte att även det normala priset på arbetet innesluter en viss mängd obetalt arbete, och att just detta obetalda arbete är den normala källan till hans vinst. Begrep-

64

D EL I – K l a s s i s k s o c i o l o g i s k t e o r i

pet merarbetstid existerar överhuvud inte för honom, ty det inneslutes i den normala arbetsdagen, som han menar betalas med daglönen.

(Marx, 1867/1997: 480)

Detta för oss till Marx centrala begrepp mervärde. Det definieras som skillnaden mellan produktens värde vid försäljningen och värdet av de komponenter som krävs för att tillverka denna produkt. Även om produktionsmedlen (råvaror och verktyg, vilkas värde bestäms av det arbete som lagts ner för att utvinna eller producera dem) konsumeras under produktionsprocessen, är det arbetet som är den verkliga källan till mervärde. ”Mervärdeskvoten är därför det exakta uttrycket för graden av kapitalets exploa­ tering av arbetskraften eller kapitalistens exploatering av arbetaren” (Marx, 1867/1997: 187). Detta pekar i riktning mot den metafor av Marx som nämndes på sidan 55: ”Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto mera, ju mera det insuger” (1867/1997: 199–200).

Det mervärde som blir resultatet av denna process används av kapitalisterna för att betala för sådana saker som hyra till markägare och ränta till banker. Men det viktigaste resultatet är vinst, eller profit. Kapitalisterna kan använda denna vinst för privat konsumtion, men det skulle inte leda till att kapitalismen breder ut sig. I stället utvidgar de sin verksamhet genom att använda den som grund för att skapa ytterligare mervärde.

Längtan efter högre vinster och ytterligare mervärde för att utöka verksamheten driver kapitalismen mot vad Marx kallade den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag. Kapitalisterna försöker exploatera arbetarna så mycket som möjligt: ”Det är kapitalets ständiga tendens att trycka ner arbetslönen till denna gräns [noll]” (Marx, 1867/1997: 529). I grund och botten hävdade Marx att kapitalismens struktur och anda driver kapitalisterna att ackumulera alltmer kapital. För att göra detta måste kapitalisterna, mot bakgrund av Marx uppfattning att arbetet är källan till värde, intensifiera exploateringen av proletariatet. I slutändan leder emellertid den ökade exploateringen till lägre och lägre vinster; exploateringens övre gräns har nåtts. När man når denna gräns blir dessutom regeringen, efter påtryckningar från arbetar-

klassen, t­vungen att begränsa kapitalisternas handlingsfrihet (exempelvis genom lagar som begränsar arbetsdagens längd). Som ett resultat av dessa restriktioner måste kapitalisterna hitta andra metoder, och en viktig sådan är att ersätta människor med maskiner. Detta är relativt enkelt eftersom kapitalisterna redan har reducerat arbetarna till ett slags arbetsmaskiner som utför en bestämd följd enkla uppgifter. Denna övergång till kapitalintensiv produktion är, paradoxalt nog, en av orsakerna till de sjunkande vins­ terna eftersom det är arbetet (inte maskinerna) som är den yttersta källan till vinst.

I takt med att mekaniseringen fortskrider blir allt fler människor arbetslösa och faller från proletariatet in i ”industrins reservarmé”. Samtidigt leder den ökade konkurrensen och de växande kostnaderna för den nya tekniken till en gradvis minskning av antalet kapitalister. I slutändan förutspådde Marx en situation där samhället skulle bestå av ett oerhört litet antal exploaterande kapitalister och ett mycket stort antal proletärer och medlemmar av industrins reservarmé. Under dessa extrema omständigheter skulle kapitalismen vara ytterst sårbar för en revolution. Som Marx uttrycker det skulle kapitalisternas expropriation av folkets massa ersättas av ”expro­ pria­tion av några få exploatörer till fördel för folkets stora massa” (1867/1997: 671). Kapitalisterna försöker naturligtvis förhindra sin egen undergång. De finansierar till exempel kolonisationsprojekt med målsättningen att förflytta åtminstone en del av den börda som exploateringen utgör till kolonierna. Men enligt Marx är dessa ansträngningar i slutändan dömda att misslyckas, och kapitalisterna kommer att mötas av uppror såväl på hemmaplan som utomlands.

Den viktigaste aspekten av den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag är den grad i vilken aktörer, såväl kapitalister som proletärer, drivs att göra det de gör av kapitalismens struktur och anda. Marx klandrade vanligtvis inte enskilda kapitalister för deras handlingar; han ansåg att deras agerande i hög grad bestämdes av det kapitalistiska systemets egen logik. Detta ligger i linje med hans uppfattning att aktörerna under kapitalismen lider brist på kreativt oberoende. Men kapitalismens inneboende utvecklingsprocess erbjuder de villkor som krävs för att denna form av kreativt handlande ska uppkomma på nytt,

2. Karl Marx

vilket i slutändan kommer att leda till att det kapitalistiska systemet kullkastas.

Kommunism Marx skrev ofta som om förändringar av produktionssättet var oundvikliga, exempelvis i citatet om att handkvarnen ger oss feodalism och ångkvarnen ger oss kapitalism.

Om man inte är ute efter skäl att tillbakavisa Marx teorier är det troligtvis bäst att tolka hans historiska materialism som motiverad av en önskan att identifiera ett antal förutsägbara tendenser och att sedan använda dessa tendenser för att urskilja var politisk handling skulle ha som störst verkan. Det är utan tvekan så Marx använde sina teorier i sina konkreta politiska och ekonomiska studier, till exempel Klasstriderna i Frankrike (1850) och Louis Bonapartes adertonde brumaire (1852). Huruvida den historiska materialismen är sann avgörs alltså inte av om dess historiska förutsägelser är oundvikliga. I stället är frågan huruvida ett fokus på vårt sätt att tillfredsställa våra materiella behov är det bästa sättet att avslöja möjligheterna till effektiv politisk aktion.

Om målet med Marx materialistiska syn på historia var att förutsäga var politisk handling skulle ha störst verkan är det hans syn på vilka förändringar som kommer att leda fram till nästa stadium som är viktigast. Marx trodde att kapitalismen hade utvecklat sina produktivkrafter för att den skulle vara redo att träda in i en ny typ av produktionssätt, som han kallade kommunism. Större delen av hans analys uppehöll sig vid konflikter i nuet som kommer att leda fram till denna nya ekonomiska form.

Trots den stora betydelse som det framtida kommunistiska samhället hade för Marx tillbringade han överraskande lite tid med att beskriva hur denna värld skulle komma att se ut. Han vägrade att skriva ”recept för framtidens kök” (Marx, citerad i T. Ball, 1991: 139). När Marx verkade pågick en mängd diskussioner om revolutioner och nya former av samhällen – om kommunism, socialism, anarki och många fler som nu är bortglömda. Karismatiska politiska ledare uppträdde på den historiska scenen och hetsade publiken med sina tal. Marx var dock intellektuell motståndare till att måla upp utopiska visioner

65

om framtiden. För Marx var den viktigaste uppgiften att göra kritiska analyser av det samtida kapitalistiska samhället. Han me­na­de att en sådan kritik kunde bidra till att störta kapitalismen och skapa de villkor som krävdes för att en ny socialistisk värld skulle kunna uppstå. Det skulle finnas gott om tid att bygga upp det kommunistiska samhället när kapitalismen väl hade besegrats. I allmänhet ansåg Marx dock att kommunismen skulle handla om att fatta beslut om vad som skulle produceras utanför den reifierade ekonomin – som verkar i de fåtaliga kapitalisternas intresse – och om att ersätta den med någon form av socialt beslutsfattande som skulle ta hänsyn till den stora massans behov.

Kritik Det finns fem problem i Marx teori som behöver diskuteras. Det första är problemet med kommunismen i den form som den kom att existera. De kommunistiska samhällenas misslyckande och deras övergång till en mer kapitalistiskt inriktad ekonomi ger upphov till frågor om den marxistiska teorins roll inom sociologin (Antonio, 2011; Aronson, 1995; Hudelson, 1993; Manuel, 1992). Det verkar som att Marx idéer har prövats och misslyckats. Det fanns en tid då nästan en tredjedel av världens befolkning levde i stater som var inspirerade av Marx tankar. Många av dessa före detta marxistiska stater har blivit kapitalistiska, och även de som fortfarande säger sig vara marxistiska (möjligen med undantag av Kuba) kan inte visa upp mycket annat än en ytterst byråkratiserad form av kapitalism.

Mot denna kritik kan man hävda att ingen av dessa stater någonsin på allvar följde marxistiska föreskrifter, och att det är orättvist att klandra Marx för varje form av felaktig användning av hans teori. De som framför den här kritiken hävdar dock att Marx själv yrkade bestämt på att den marxistiska teorin inte skulle separeras från sin fak­ tiska tillämpning i verkligheten. Som Alvin Gouldner (1970: 3) skriver: ”Med tanke på att marxismens mål var att förändra världen snarare än att framställa ännu en tolkning av den måste den marxistiska teorin till slut vägas i historiens vågskål.” Om marxismen inte fungerar i prak-

Sociologisk teori är en grundläggande lärobok som tar upp såväl de klassiska sociologiska teoretikerna som nutida sociologisk teoribildning. Författaren George Ritzer är en av sociologins främsta auktoriteter. I denna bok har han tillsammans med Jeffrey Stepnisky på ett pedagogiskt sätt integrerat de viktigaste sociologiska teorierna med biografier av teoretikerna och placerat in tankegångarna i sina historiska sammanhang.

Sociologisk teori är en internationellt använd lärobok. Läsaren blir därmed inbjuden till en omfattande global sociologigemenskap. Med fast hand guidar författarna läsaren genom en bitvis komplicerad teroetisk terräng där olika sociologiska teorier jämförs. Det underlättar även steget vidare för den som vill ta sig an originaltexter av bokens teoretiker. Kort sagt utgör boken nödvändig läsning för nybörjare i sociologi.

Upplaga 2 av Sociologisk teori har blivit grundligt uppdaterad med avseende på aktuell forskning inom området. Det finns även ett nyskrivet avsnitt om emotionssociologi och affektteori samt ett avsnitt om den kanadensiske filosofen Charles Taylor, som berör självet, samhället och religionen. Dessutom har författarna inkluderat frågor om identitet, konsumtion och globalisering.

George Ritzer är professor i sociologi vid universitetet i Maryland, USA. Han har en framgångsrik karriär inom ämnet med många utmärkelser och är kanske mest känd för sina stora läroböcker. Av Ritzers egna empiriska arbeten är boken The McDonaldization of society en av de mest kända i Sverige.

Jeffrey Stepnisky är forskare och universitetslektor vid Grant MacEwan University i Edmonton, Alberta, Kanada. Han har publicerat ett antal skrifter inom samhällsteori, i synnerhet med koppling till subjektivitet.

Best.nr 47-11498-6

Tryck.nr 47-11498-6-00