SKISS_KLAR_2
10-03-12
12.04
Sida 1
ELEFANTSKÖTARNAS Av författaren till Fröken Smillas känsla för snö BARN
PETER
HØEG
Projekt1
10-07-07
17.00
Sida 2
PETER HØEG ELEFANTSKÖTARNAS BARN
Översättning Ninni Holmqvist
Av Peter Høeg har tidigare utgivits: Föreställning om det 20:e århundradet 1989 Berättelser om natten 1993 Fröken Smillas känsla för snö 1994 De kanske lämpade 1995 Kvinnan och apan 1996 Den tysta flickan 2007
Denna översättning är publicerad med stöd från Nordiska Ministerrådet
isbn 978-91-1-303168-2 © Peter Høeg och Rosinante & Co 2010 Norstedts, Stockholm 2010 Översättning: Ninni Holmqvist Omslag: Anders Timrén WS Bookwell 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Jag har hittat en dörr ut ur fängelset, den öppnar ut mot friheten,
jag skriver detta för att visa dig dörren. Nu säger du kanske att hur mycket frihet tror han att han kan begära, jag som är född på Finø som kallas för Danmarks Gran Canaria, dessutom i prästgården som har tolv rum och en trädgård som är stor som en park. Och omgiven av pappa och mamma och storasyster och storebror och far- och morföräldrar och gammelfarmor och en hund som allihop ser ut som en reklamannons för något som är dyrt men bra för hela familjen. Och även om det förstås inte är så mycket jag ser när jag ser mig i spegeln, eftersom jag är den näst kortaste i sjunde klass på Finø Stads skola, och något spenslig, så är det många både äldre och yngre spelare på Finø Stadion som får se mig glida förbi som en vindsurfare och som sedan känner håret resa sig när jag avfyrar mitt giftiga högerben. Så vad klagar han för, säger du kanske, hur tror han att andra fjortonåriga pojkar har det, och på det finns det två svar. Det första är att du har rätt, jag borde inte klaga. Men när pappa och mamma försvann och allt var väldigt besvärligt och svårt att förklara, så upptäckte jag att det var något jag hade glömt. Jag hade glömt att medan det ännu var ljust försöka ta reda på vad som håller, vad man verkligen kan räkna med när det börjar bli mörkt. Det andra svaret är det svåra: Se dig omkring, hur många människor är riktigt glada? Även om man har en pappa med en Maserati och en mamma med en minkpäls, vilket vi hade i prästgården vid ett 9
tillfälle, hur många har ändå egentligen något att hurra över? Och är det då inte okej att fråga vad som kan göra en människa fri? Nu säger du kanske att så långt ögat når är världen full av folk som vill tala om för en vart man ska gå och hur man ska förhålla sig, och jag är alltså en till, och på ett sätt har du rätt, men på ett sätt är det här annorlunda. Om du hade hört min pappa predika i Finø Stads kyrka innan han försvann så hade du fått höra honom säga att Jesus är vägen, och jag kan tala om för dig att min pappa kan säga det lika snyggt och naturligt som om det var vägen ner till hamnen vi talade om och vi alla var framme om en liten stund. Om du hade hört gudstjänsten från en pall bredvid orgeln som min mamma spelade på, och om du hade suttit kvar där en stund efteråt, så hade hon talat om för dig att det är musiken som är framtiden, och hon spelar och säger det på ett sätt så att du redan nu skulle ha bokat de första pianolektionerna och vara på väg ut för att se om du kan köpa en flygel för besparingarna på ditt barnkonto. Hade du följt med hem på kyrkkaffe efter gudstjänsten någon av de dagar då vi hade besök av min favoritfarbror Jonas, som ägnar sig åt björnjakt i Yttre Mongoliet och har en uppstoppad björn stående i tamburen och som har blivit fackföreningsman, så hade du kunnat höra honom, i en monolog på minst tjugo minuter, tala om att det som verkligen får korken ur flaskan det är om man har fysiskt självförtroende och viger sitt liv åt att organisera arbetarklassen, och han säger det inte bara för att reta min pappa, han menar det på fullt allvar också. Om du frågar mina klasskamrater kommer de att tala om för dig att det riktiga livet börjar efter nionde klass, för då flyttar de flesta barnen på Finø hemifrån för att gå på internatgymnasiet eller på tekniskt gymnasium i Grenå. Och slutligen, för att gå någon helt annanstans, om du frågade klienterna på Store Bjerg – ett behandlingshem strax väster om 10
Finø Stad – som allihop har varit missbrukare sedan innan de fyllde sexton, om du frågar dem helt ärligt och om du gör det på tumanhand så kommer de att säga att även om de är helt clean och djupt tacksamma för behandlingen och ser fram emot att börja ett nytt liv så finns det ingenting som går upp mot det långa, milda ruset efter att man har rökt opium eller tagit heroin. Och jag kan tala om för dig: jag är säker på att alla de här människorna har rätt, även klienterna på Store Bjerg. Det är något jag har lärt mig av min storasyster Tilte. En av Tiltes talanger är att hon kan tycka att alla människor har rätt, samtidigt som hon är fullständigt övertygad om att hon är den enda inom en mycket stor omkrets som vet vad hon talar om. Alla de människor jag har nämnt pekar på det som är dörren till deras favoritrum, och inne i det rummet finns Jesus eller Schuberts sånger eller det statskontrollerade provet efter nionde klass, eller en uppstoppad björn eller ett fast jobb eller en uppmuntrande klapp där bak, och naturligtvis är många av de där rummen fantastiska. Men så länge du är i rummet är du inne, och så länge du är inne är du fången. Den dörr jag ska försöka visa dig, den är annorlunda. Den leder inte in till ett nytt rum. Den leder ut ur byggnaden. Det var inte jag som hittade dörren, jag har inte det självförtroende som behövs, det var min storasyster Tilte. Jag var närvarande när det hände, det är två år sedan, det var precis innan mamma och pappa försvann första gången, jag var tolv år och Tilte var fjorton, och även om jag minns det som om det var igår så visste jag inte att det var det hon upptäckte. Vi hade gammelfarmor på besök, hon stod och lagade kärnmjölkssoppa. När gammelfarmor lagar kärnmjölkssoppa står hon på två pallar som har ställts ovanpå varandra för att hon ska kunna nå upp och 11
röra i kastrullen, och det gör hon därför att hon är född kort och sedan har haft sex förskjutningar i ryggraden och blivit så puckelryggig att om hon ska vara med i den där familjereklamen som jag talade om förut så måste de se upp med från vilket håll de tar bilden, för puckeln är stor som ett paraplyställ. Å andra sidan är det många av dem som har träffat gammelfarmor som anser att om Jesus skulle komma tillbaka så kunde han gott göra det i form av en nittiotreårig kvinna, för gammelfarmor är vad man kallar allälskande. Det betyder att hon har en vänlighet som är så stor att den har plats för alla, även för typer som Kaj Ofredare och departementets utsände till Finø, Alexander Bister Finkeblod, som leder Finø Stads skola och som man annars måste vara hans egen mor för att kunna älska, och det är möjligt att inte ens det är tillräckligt, för en gång har jag sett honom hämta sin mamma vid färjan, och det såg ut som om det var för mycket även för henne. Samtidigt ska man inte missta sig på vår gammelfarmor. Man blir inte nittiotre och överlever flera av sina egna barn och sex förskjutningar i ryggraden och andra världskriget och minns slutet på det första utan att det är något särskilt som håller en igång. Jag ska uttrycka det så här, att om gammelfarmor hade varit en bil så hade karosseriet varit på väg att falla isär så länge någon hade kunnat påminna sig. Men motorn spinner som om den just hade kommit från fabriken. Men när det handlar om ord är hon ganska återhållsam, hon delar ut dem som karameller som hon inte har särskilt många kvar av, och det har man kanske inte heller när man är nittiotre. Så när hon utan att vända på huvudet plötsligt säger: ”Det är något jag skulle vilja säga”, så blir vi alldeles tysta. ”Vi” är min mamma och pappa, min storebror Hans, Tilte och jag och vår hund Basker III, han är en foxterrier som är uppkallad efter boken om Baskervilles hund, och han heter III därför att han är den tredje av den sortens hund som vi har haft under Tiltes livstid, och 12
hon har krävt att varje gång en hund dör och vi får en ny ska den ha samma namn men med ett högre tal. Varje gång Tilte berättar vad hunden heter för människor som aldrig tidigare har haft den stora glädjen att träffa oss, så säger hon talet också. Då hajar folk alltid till en smula, kanske för att det får dem att tänka på de hundar som har dött före Basker, och jag tror att det är därför Tilte har krävt det namnet, för hon har alltid varit intresserad av döden, mer än vad barn normalt är. Nu när gammelfarmor tänker säga något och sätter sig i rullstolen, böjer Tilte sig fram över diskbänken och lyfter benen från golvet, och gammelfarmor kör in under henne. Tilte vill alltid sitta i gammelfarmors knä när det är något hon ska säga, men gammelfarmor har blivit svagare och Tilte har blivit tyngre, så nu ordnar de det på det här sättet, Tilte häver sig upp och världen lägger sig tillrätta under henne, och sedan kryper hon ihop i knäet på gammelfarmor, som vid det här laget har blivit mindre än Tilte. – Min mamma och pappa, säger gammelfarmor, er farmors mor föräldrar, de var inte helt unga när de gifte sig, de var närmare fyrtio. Ändå fick de sju barn. Strax efter att de hade fått det sjunde dog min mors bror och hans fru, min morbror och moster, de blev smittade med samma sorts influensa, spanska sjukan, och dog nästan samtidigt. De lämnade efter sig tolv barn. Min pappa åkte till begravningen i Nordhavn. Efter begravningen skulle det vara ett möte, och där skulle släkten dela de tolv barnen mellan sig. Det var så man gjorde på den tiden, det är nittio år sedan, det handlade om att överleva. Det tog två timmar med häst och vagn från Finø Stad till Nordhavn, min pappa kom inte hem förrän på kvällen. Han gick in i köket där min mamma stod vid spisen, och så sa han: ”Jag tog dem allihop.” Min mamma tittade upp, full av glädje, och så sa hon: ”Tack för tilliten, Anders.” När gammelfarmor hade berättat det här blev det tyst i köket. 13
Jag vet inte hur länge tystnaden varade, för tiden hade stannat, det var för mycket att förstå för att man skulle kunna tänka, man hade liksom gett upp. Man skulle förstå vad som hade försiggått inuti gammelfarmors pappa när han såg de tolv barnen på begravningen och inte hade hjärta att se dem skiljas åt. Och mest skulle man förstå hans hustru när han kommer hem och säger: ”Jag tog dem allihop.” Det finns inte en sekunds tvekan, det är inte tal om att bryta ihop och gråta vid tanken på att nu är det inte bara ens egna sju barn, vilket kan vara illa nog när man tänker på oss tre i prästgården, och vi har ändå två toaletter plus en gästtoa, nu är det plötsligt nitton barn. När det hade varit tyst jag vet inte hur länge, men en lång stund i alla fall, säger Tilte: – Sådan vill jag också vara! Vi trodde allihop att vi förstod vad hon menade, och på sätt och vis gjorde vi det. Vi trodde att hon ville vara som pappan, eller som mamman, eller som båda två, och kunna säga ja till nitton barn om det blev nödvändigt. Och det är sant, det var det hon menade. Men hon menade något annat också. Innan hon sa det, under den långa tystnaden, upptäckte Tilte dörren. Eller blev helt säker på att den fanns där. Innan jag börjar tänker jag fråga dig om en sak. Jag tänker fråga dig om du kan komma ihåg några ögonblick i ditt liv då du har varit lycklig. Inte bara glad. Inte bara nöjd. Utan så lycklig att allt var fullständigt totalt hundra procent perfekt. Om du inte kan komma ihåg ens ett enda sådant ögonblick så är det inte så bra, men då är det desto viktigare att jag når fram till dig med det här. Om du kan komma ihåg åtminstone ett enda eller, ännu bättre, några stycken, så vill jag be dig tänka på dem. Det är viktigt. För 14
kring sådana ögonblick är dörren på väg att gå upp. Jag ska berätta för dig om några av mina. Det är inget särskilt med dem. Jag berättar dem för att göra det lättare för dig att hitta dem i ditt eget liv. Det var ett sådant ögonblick när jag första gången blev uttagen till Finø AllStars, som spelar match mot sommargästerna i juli. Listan lästes upp av A-lagets tränare, som vi kallar för Fakiren därför att han är skallig och tunn som en piprensare och därför att hans humör alltid är som om han just hade klivit ur sängen efter att ha sovit på glasskärvor. Det hade aldrig tagits ut någon under femton så det kom helt oväntat, han läste listan högt, och så kom mitt namn. Under ett väldigt kort ögonblick var det svårt att säga var man var, var man utanför kroppen eller inuti kroppen eller båda delarna på samma gång. En annan glimt av lycka var när Conny frågade om vi skulle vara ihop. Hon frågade inte själv, hon skickade en av sina hovdamer, Sonja. Jag var på väg hem från skolan, Sonja kom upp vid min sida, ”jag skulle fråga från Conny om ni ska vara ihop”. Under ett kort ögonblick är det som om någon hade dragit ur proppen, svävar man eller står man på marken, man vet inte. Och känslan av att sväva är inte inbillning, hela den värld man kan ta och känna på är helt annorlunda. Det finns en situation till med Conny, den går långt tillbaka i tiden, till när vi båda var ungefär sex och gick på dagis tillsammans. I hela Finø Stad finns det bara totalt trehundra barn, och bara en skola och ett dagis, så vi har alla gått i skolan och på dagis med varandra. Dagis hade fått några jättestora öltunnor av trä av Finø Bryggeri, och dem hade de placerat liggande och stagat upp, och lagt golv inuti och gjort små dörrar och fönster så att de kunde användas som lekstugor. Inne i en av tunnorna frågade jag Conny om hon ville ta 15
av sig kläderna framför mig. Nu säger du kanske att hur fick jag mod till det, jag som verkar som om jag var för hämmad för att fråga efter vägen till bageriet, och jag måste också säga att det här verkligen var en av de gånger då jag har överraskat mig själv. Men om du någon gång skulle träffa Conny så kommer du att förstå att det finns kvinnor som kan få fram det extraordinära i en man, även om de bara just har fyllt sex. Hon svarade inte. Hon började långsamt klä av sig. Och när hon var alldeles naken sträckte hon upp armarna och snurrade helt sakta runt framför mig. Jag såg de små ljusa fjunen på hennes hud, omkring oss var tunnan rund som ett fartyg eller en kyrka, och det luktade av allt öl som under århundraden hade trängt in i träet. Och jag kände på mig att det som hände mellan Conny och mig hade något att göra med hela den övriga världen. Det sista ögonblicket är det mest stillsamma. Jag är liten, kanske tre år, för vi har just skaffat Basker II, och han har klättrat upp i mammas och pappas säng, där jag också har sovit. Därifrån glider jag ner på golvet, och skjuter upp altandörren och går ut i trädgården. Jag tror att det måste vara tidig höst, solen står lågt och gräset är iskallt och brännande under fötterna. Mellan träden sitter stora spindelnät, i träden hänger daggdroppar likt en miljon pyttesmå diamanter som alla speglar varandra. Det är väldigt tidigt, och morgonen är så frisk och ny och omöjlig att efterlikna som om det aldrig hade funnits någon morgon före den här och inte heller behöver komma någon likadan, för den här varar för evigt. I det ögonblicket är världen fullständigt perfekt. Ingenting återstår att göra, och det finns inte heller någon som kan göra det, för det finns inga människor, inte ens jag, allt är uppfyllt av glädjen. Och det varar en väldigt kort stund, och sedan är det över. Jag vet att det finns sådana ögonblick i ditt eget liv. Inte samma, men några som liknar dem. 16
Det jag försöker få dig att lägga märke till är sekunderna innan det går upp för en hur speciell situationen är och man börjar tänka. För så fort tankarna kommer är man inne i buren igen. Det är något av det dystraste med det fängelse som det här handlar om. Det är inte bara gjort av sten och betong och med galler för fönstren. Hade det varit det, hade det varit enklare. Om vi hade varit inspärrade på det vanliga sättet hade vi nog kommit på en lösning, till och med två tillbakadragna typer som du och jag. Då hade vi nog skaffat ett par hundra gram från Grenå eller Århus av det rosa pulver som de använder i jetmotorerna i modellflygplanen när det är Stora drak- och segelflygdagen på Finø. Och vi hade nog hittat ett rostfritt rör med gängor i ändarna och två skruvar till gängorna, och borrat ett litet hål i röret, och hällt i pulvret, och satt en stubintråd från en nyårsraket i hålet, och så hade vi sprängt en rejäl öppning i muren och sedan hade de kunnat se sig i månen efter oss. Men det skulle inte räcka. För det fängelse som det här handlar om, och som är allas vårt liv och det sätt vi lever det på, det fängelset är inte bara murat av sten, det är också gjort av ord och tankar. Och vi är själva med på att hela tiden bygga upp det och att hålla det vid liv, det är det som är det värsta. Som den gången när Sonja frågade mig från Conny. Precis efter den första sekunden, precis efter att chocken hade förändrat världen, kom den tillbaka igen. Den kom i och med att man tänkte: ”Kan det stämma, kan det vara jag, är det inte en annan Peter? Och varför just jag? Och om det verkligen är jag, är jag då god nog åt henne? Och undrar just hur länge det kan hålla? Och även om det håller i sig, vilket man tror och hoppas, så måste det väl ändå ta slut någon gång, inte sant?” ”De levde lyckliga i alla sina dagar.” Det slutet tyckte jag aldrig var tillfredsställande. Det var pappa som läste godnattsagor för Tilte och mig och 17
Basker. När sagan slutade med ”De levde lyckliga i alla sina dagar” kände jag alltid en oro som jag inte kunde förklara. Det blev Tilte som fann de rätta orden. En dag – hon kan ha varit högst sju och jag högst fem – sa hon: Vad är ”alla sina dagar”? – Det är tills de dog, sa pappa. Då sa Tilte: – Fick de en värdig död? Pappa blev alldeles tyst. Så sa han: – Det står det ingenting om. Då sa Tilte: – Och sedan då? Jag vet var Tilte hade fått det där om en värdig död ifrån. Det hade hon fått från Bermuda Havstrut Jansson som är både barnmorska och begravningsentreprenör på Finø, så är det; eftersom ön är så liten finns det många som är två eller tre saker samtidigt, som mamma som är både organist och kyrkvärdinna och konsult för maskinstationen. Tilte hade ofta pratat med Bermuda, och även hjälpt henne att lägga lik i kistor. Så det var av henne hon hade hört det uttrycket. Men det förklarar ändå inte hela saken. För tänk ändå. Man sitter med en flicka på sju år och har läst en saga, och meningen med att de levde lyckliga i alla sina dagar är att det ska vara en happy ending och att barnen ska komma i en bra stämning så här vid läggdags och se sig omkring i familjen och vara säkra på att deras pappa och mamma och de själva och hunden också ska leva lyckliga i alla sina dagar, som är så lång tid att man på sätt och vis lika gärna skulle kunna säga ”i all evighet”. Och så är det en flicka på sju år, Tilte, som frågar om de fick en värdig död. När Tilte sa så förstod jag varför jag aldrig hade blivit helt lugnad av de där sluten. Jag hade inte kunnat eller vågat tänka som Tilte. Men jag hade liksom känt. Att det är möjligt att de lever lyckliga. Men sedan då, när alla deras dagar har tagit slut? 18
Då kanske det inte är så himla kul längre. Nu berättar jag om vad som hände oss. Egentligen är det inte för att berätta om oss. Det är för att jag själv ska kunna försöka komma ihåg när dörren var öppen, och för att visa det för dig. Jag kan inte hjälpa dig ut genom dörren, för jag har inte riktigt gått ut genom den själv. Men om vi kan hitta den och stå framför den tillräckligt många gånger, du och jag, så vet jag att vi en dag kommer att gå ut i friheten tillsammans. Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Det var något Tilte och jag hade läst i en bok på biblioteket, jag tyckte alltid om den meningen. Men man ska inte fundera över den. Funderar man kommer man ingen vart. Då kommer man att säga att det är ju obegripligt, ens barndom är ju slut, och det som är slut blev som det blev, det är det för sent att göra om. Istället ska man bara låta orden stanna kvar inom en: Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Jag tror att det stämmer. Men ibland är det ett problem. Men Tilte säger att det inte finns några problem, bara intressanta utmaningar. Därför säger jag att en av de intressantaste utmaningarna med att få en lycklig barndom, den började på långfredagen på Blågårds Plads i Köpenhamn.
. Vi står på Blågårds Plads i Köpenhamn, vi – det är Basker, Tilte, jag och vår storebror Hans, och det vi står där med är en svartlackerad galavagn förspänd med fyra hästar, och att vi gör det kan vi tacka 19