9789187441790 by Smakprov Media AB

D E N I N T E R N AT I O N E L L A B Ä S T S Ä L J A R E N

TOM CLANCY ”Ofattbart förutseende.” – HUFFINGTON POST

DÖDEN SOM DIKTATOR av MARK GREANEY

DÖDEN SOM DIKTATOR

TOM CLANCY

DÖDEN SOM DIKTATOR AV MARK GREANEY ÖVERSÄTTNING: SVANTE SKOGLUND

BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Döden som diktator originalets titel: Full Force and Effect © 2014 by The Estate of Thomas L. Clancy, Jr; Rubicon, Inc.; Jack Ryan Enterprises, Ltd.; and Jack Ryan Limited Partnerships Bookmark Förlag, Stockholm 2015 All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. Published by arrangement with Ulf Töregård Agency. översättning: Svante Skoglund tryck: ScandBook AB Falun, 2015 isbn: 978-91-87441-79-0

PERSONGALLERI

Den amerikanska statsledningen • Jack Ryan: president • Scott Adler: utrikesminister • Mary Pat Foley: Director of National Intelligence (DNI), dvs. chef för de samlade underrättelsemyndigheterna • Jay Canfield: chef för CIA • Brian Calhoun: chef för National Clandestine Service, CIA:s hemliga gren • Robert Burgess: försvarsminister • Arnold Van Damm: presidentens stabschef och rådgivare • Horatio Styles: USA:s ambassadör i Mexiko • Andrea Price O’Day: Secret Service-medarbetare, chef för presidentens livvakter • Dale Herbers: Secret Service-medarbetare • Mike Peters: överste, regionansvarig på underrättelsemyndigheten National Geospatial-Intelligence Agency (NGA) • Annette Brawley: bildanalytiker på NGA

Kollegiet • Gerry Hendley: chef för Kollegiet och företaget Hendley Associates

• • • • •

John Clark: operativ chef Domingo ”Ding” Chavez: operativ medarbetare, gruppledare Dominic ”Dom” Caruso: operativ medarbetare Sam Driscoll: operativ medarbetare Jack Junior (Jack Ryan): operativ medarbetare, presidentens son • Gavin Biery: IT-chef • Adara Sherman: chef för logistik/transporter

Nordkoreaner • Choi Ji-hoon: Nordkoreas Dae Wonsu (stormarskalk) och Högste Ledaren • Ri Tae-jin: general i Nordkoreas folkarmé och chef för landets underrättelsemyndighet, RGB • Hwang Min-ho: chef för Nordkoreas statliga gruvkoncern, på engelska kallad Korea Natural Resources Trading Corporation (KNRTC)

Övriga • Wayne ”Duke” Sharps: avhoppad FBI-medarbetare som driver det privata underrättelseföretaget Sharps Global Intelligence Partners (SGIP) • Edward Riley: före detta landchef i brittiska underrättelseorganisationen MI6, numera anställd på Sharps Global Intelligence Partners • Veronika Martel (alias Élise Legrande): före detta fransk underrättelseagent, numera anställd på Sharps Global Intelligence Partners • Colin Hazelton: före detta pilot i amerikanska flygvapnet och CIA-medarbetare, nu anställd på Sharps Global Intelligence Partners

• Helen Powers: geolog från Australien • Óscar Roblas de Mota: mexikansk miljardär och ägare till företaget New World Metals • Daryl Ricks: chief petty officer (ung. fanjunkare) i amerikanska flottans specialförband Navy SEAL • Marleni Allende: chilensk ledamot i FN:s säkerhetsråds sanktionskommitté • Santiago Maldonado: ledare för en mexikansk knarkkartell • Emilio: allt-i-allo i Maldonadokartellen • Adel Zarif: iransk bombtillverkare och bombare • Cathy Ryan: presidenthustru och läkare

KOREAHALVÖN, KINA OCH JAPAN N

RYSSLAND

Vladivostok

NORDKOREA sk

Peking

Pyongyang Ja

n pa

Seoul Tokyo

SYDKOREA

Gula havet

JAPAN

KINA a

Öst

kin

Shanghai

PROLOG vad folk sa – för honom hette staden fortfarande Saigon och inget annat. Han visste förstås mycket väl att kommunistarmén slutligen intagit staden norrifrån, varpå nordvietnameserna döpt om den efter Hô Chi Minh, deras avlidna ledare. Som vanligt var det segrarna som skrev historien. Efter segern hade kommunisterna avrättat alla kollaboratörer och satt allmänt opålitliga element i fängelse. Man kan, milt uttryckt, säga att de vände upp och ned på tillvaron för varenda invånare i den gamla sydvietnamesiska huvudstaden. Och visst var Saigon lite annorlunda nuförtiden, men Clark tyckte ändå att mycket var sig likt. Den fuktiga värmen på kvällarna. Avgaserna uppblandade med olika lukter från den närliggande djungeln. Rökelse, cigarettrök och kryddat kött. Överallt människor i rörelse på de upplysta gatorna. Han kände också igen upplevelsen av annalkande fara. Som om en fiendearmé kröp allt närmare. De kunde döpa staden efter en gammal kommunistledare, ja de kunde kalla den vad tusan de ville. För den sextiosexårige amerikanen som satt på ett kafé i distrikt 8 spelade det ingen som helst roll. För honom var det fortfarande den där jävla hålan Saigon. JOHN CLARK STRUNTADE I

Clark satt med korslagda ben och öppen skjortkrage; hans tun-

na beige jacka låg slängd över stolen bredvid. Den långsamma

DÖDEN SOM DIKTATOR

takfläkten, med armar formade som palmblad, vispade runt i luften utan minsta svalkande effekt. Omkring honom ilade ungdomar förbi på väg till bord längre bak i kaféet eller ut mot trottoaren. Själv satt han helt stilla. Det var bara hans ögon som hela tiden rörde sig. Han registrerade noga allt som hände på gatan utanför. Clark noterade frånvaron av amerikanska soldater, den största skillnaden jämfört med hans gamla minnesbilder. För ungefär fyrtio år sedan hade han gått omkring på dessa gator i olivgrön uniform eller kamouflageklädd. Inte ens när han var här på uppdrag från CIA-gruppen MACV-SOG (Military Assistance Command, Vietnam – Studies and Observations Group) brukade han uppträda i civila kläder. Han var ju i själ och hjärta en Navy SEAL-kille – och hade med andra ord ett förflutet i den amerikanska flottans elitförband – även om han råkade arbeta med underrättelseverksamhet. Något annat som saknades från förr var alla cyklarna. På 1970-talet var cykeln det absolut vanligaste transportmedlet i staden. Idag såg man bara enstaka cyklister. Gatorna fylldes i stället av mopeder, motorcyklar och bilar. Den stora mängden fotgängare på trottoarerna hade däremot inte förändrats. Men inga uniformer. Han tog en klunk grönt te i skenet från värmeljuset på bordet. Han var inte vidare förtjust i te, men på det här stället serverades ingen alkohol. Anledningen till att han satt här var utsikten över Lion d’Or, en restaurang i fransk kolonialstil som låg på andra sidan Huynh Thi Phung-gatan. Clark slutade studera de förbipasserande – och släppte tanken på att minst en av fyra på hans tid skulle ha varit amerikansk soldat – i stället koncentrerade han sig på restaurangen, som inte låg mer än 25 meter bort. Föremålet för Clarks intresse var en landsman. Han var några år yngre än Clark, skallig och kraftigt byggd. Clark kunde tydligt se att mannen var frustrerad över något. Hans käke var spänd, hans rörelser liksom obehärskade.

PROLOG

Clark kunde utan svårighet sätta sig in i mannens känslotillstånd. Han var själv på ett uruselt humör. Han studerade mannen ett tag. Sedan tittade han på klockan och tryckte ned en knapp på den minimala kontrollenhet han dolde i handen. Trots att ingen satt i närheten talade han med dämpad röst: ”En timme nu. Hans middagssällskap verkar inte ha särskilt bråttom.”

Tre våningar ovanför Clark, på taket till en byggnad i kolonial-

stil, låg tre män. Alla bar kläder i dämpade färger och hade svarta ryggsäckar. De bevakade gatan nedanför och hade kontakt med Clark via sina öronsnäckor. De hade uppfattat meddelandet. I mitten låg Domingo ”Ding” Chavez. Han zoomade in sin Nikon så att han fick en tydlig bild av amerikanen inne på restaurangen. Han tryckte in knappen på sin sändare och sa: ”Vår man verkar allt annat än nöjd. Ser ut som om han kommer att slå nån på käften snart.” ”Om jag måste fortsätta sitta här och sippa på det här vidriga blasket så kommer jag snart att göra detsamma”, svarade Clark. Chavez harklade sig och svarade. ”Här uppe är det faktiskt rätt okej. Vill du att vi löser av dig?” Svaret nedifrån kaféet kom snabbt. ”Svar nej. Behåll era positioner.” ”Uppfattat.” Sam Driscoll skrattade till. Han låg till vänster om Chavez, bara någon halvmeter bort. Genom sin tubkikare sökte han av området norr om restaurangen. Han vände sig till de övriga männen på taket utan att använda sändaren. ”En viss person är på riktigt dåligt humör.” Till höger om Chavez låg Jack Junior med en kamera riktad mot fotgängarna som rörde sig söder om restaurangen. Han hade

DÖDEN SOM DIKTATOR

just fått syn på en långbent blond kvinna som klev ut ur en taxi. Medan han studerade kvinnans rörelser sa han till de andra: ”Vad är det med Clark? Han brukar ju inte vara den som gnäller, men idag har han varit överjävlig.” Det fanns inga andra än de tre amerikanerna på taket, men Chavez viskade ändå fram sitt svar – som om de befann sig i en läsesal på ett bibliotek. Han var erfaren nog att veta att ljudvågorna kunde fortplanta sig ned i den stora ventilationstrumman bakom honom. ”Gissar att det är gamla minnen som spökar.” ”Det förstås”, sa Jack Junior. ”Han var ju här under Vietnamkriget.” Chavez log. ”Det är nog blandade känslor, skulle jag tro. Han tänker säkert på all skit han fick se. Och all skit han var med och åstadkom. Men han minns nog också att det var rätt spännande att vara här som 25-årig SEAL-soldat. Kanske skrämmer det honom att han längtar tillbaka till den tiden. Trots kriget.” ”Han har mycket krut kvar än. Hoppas man kan säga detsamma om oss när vi blir lika gamla”, sa Jack Junior. Driscoll vred på sig för att hitta en mer bekväm ställning uppe på det asfaltstäckta mansardtaket utan att släppa mannen nere på Lion d’Or med blicken. ”Clark har rätt. Det blir nog ingen dejt ikväll. Och jag känner mig rätt färdig med att glo på en kille som verkar tänka supa skallen av sig. Särskilt om jag måste göra det i tio gångers förstoring.” Ryan fortsatte följa den blonda kvinnan som trängde sig fram genom folkmassan på Huynh Thi Phung på väg mot restaurangens entré. ”Goda nyheter! Jag tror att det kan bli en intressant kväll, trots allt.” Chavez såg upp mot Ryan. ”Vad har du fått korn på nu?” Jack Junior såg hur kvinnan gick in i restaurangen och fram till den kraftige amerikanens bord. ”Middagssällskapet har anlänt. Och hon är inte ful direkt”.

PROLOG

Chavez studerade kvinnan genom kikaren. ”Klart mer stimulerande att titta på än den där ginsörplande fetknoppen.” Han tryckte på sändarknappen. ”John, vi har …” Han kom inte längre förrän Clarks röst bröt in. Hans radio var den överordnade och kunde avbryta de andras sändning. ”Jag ser henne. Jävligt trist bara att vi inte lyckats fixa nåt ljud.” De tre männen på taket kunde inte låta bli att skratta. Clark var verkligen hopplöst grinig ikväll.

KAPITEL 1 demonstrativt på mobiltelefonens klocka när kvinnan slog sig ned vid bordet. Hon var trots allt en hel timme försenad och han ville visa henne att han var missnöjd, även om det fick bli på det här passivt aggressiva sättet. Hon rättade till kjolen och lade benen i kors. Sedan lyfte hon blicken mot mannen mittemot. Hon noterade mobiltelefonen och drack en klunk vatten ur glaset som stod vid hennes plats. Hazelton stoppade tillbaka mobilen i kavajfickan och fortsatte på sin gin och tonic. Han måste erkänna att hon var lika snygg som hans chef hade sagt. Det var å andra sidan praktiskt taget allt han fått veta. Lång och blond med ett uppträdande som signalerade elegans och självbehärskning. Men Hazelton var alldeles för förbannad för att uppskatta kvinnlig skönhet. Det var inte bara henne han var arg på – han var arg på det mesta. Men att hon låtit honom vänta en hel timme gjorde förstås inte saken bättre. Innan någon av dem hunnit säga något dök servitören upp. Lion d’Or var den sortens restaurang, helt olik de mer folkliga barer och kaféer som annars var vanligast i de här kvarteren. På perfekt franska beställde kvinnan ett glas vitt vin. Hazelton kunde höra att franska var hennes modersmål, men just detta hade hans kontaktperson faktiskt hunnit skjuta in innan han fortsatte beskriva hennes mandelformade ögon och tilltalande kropp. Hazelton antog att hon hade ett förflutet inom den franska COLIN HAZELTON TITTADE

DÖDEN SOM DIKTATOR

underrättelsetjänsten, antingen DGSE eller DCRI. Fast hon kunde förstås ha jobbat åt DST, som gick upp i DCRI för några år sedan. Tanken var inte så långsökt, eftersom nästan alla som Hazelton stött på under det här uppdraget hade en bakgrund inom någon form av underrättelseverksamhet. Kvinnan presenterade sig inte. Det förvånade honom knappast. Däremot hade han räknat med att få en ursäkt för hennes sena ankomst, men hon förde inte ämnet på tal utan gick rakt på sak. ”Har du med dig dokumenten?” Hazelton svarade inte med en gång. ”Vad vet du om förutsättningarna för det här jobbet?” ”Förutsättningarna?” ”Ja. Eller kunden. Har de sagt vem kunden är?” Hon såg plötsligt en aning förvirrad ut. ”Varför skulle de göra det? Vem kunden är spelar ingen roll för min del av uppdraget.” ”Men låt mig ändå ge dig lite bakgrund. Kunden är …” Kvinnan höll upp en perfekt manikyrerad hand. ”Det finns säkert en tanke med att inte informera mig. Du som verkar vara så gammal i gamet borde förstå det, kan jag tycka.” Hon talade en grammatiskt felfri engelska men med fransk satsmelodi. Han tog ännu en klunk gin. ”Ju mer man vet, desto bättre.” ”Det är inte min inställning.” Det lät som om ämnet var uttömt för hennes del och att hon ville gå vidare. ”Så … har du dokumenten eller inte?” ”Det … är … de … där … jävla … nordkoreanerna.” Hazeltons ord kom långsamt, ett i taget. Det märktes att han druckit större delen av dagen. Han hade börjat på hotellbaren och sedan fortsatt i rask takt på restaurangen. Den blonda fransyskan rörde inte en min. ”Fast det visste du väl redan?” fortsatte Hazelton. Hon svarade inte. I stället sa hon: ”Du verkar väldigt känslosam. Det förvånar mig. Jag vet att du fick rycka in med kort varsel.

KAPITEL 1

Att någon blev sjuk och inte kunde ställa upp. Men det förvånar mig att New York gav uppdraget åt en så känslosam person. ” Under bordet kände Hazelton hur hon förde tån på sin högklackade sko nedför hans smalben. En gång i tiden hade rörelsen gjort honom upphetsad, men det var länge sedan. Och det här var jobb, inte någon flört. Hon trevade med foten efter hans portfölj. Det tog inte lång tid innan hon hittade den. ”Skjut över portföljen till min sida, är du snäll”, sa hon. Men Hazelton gjorde inte som han blev tillsagd. Han trummade med fingrarna mot bordsskivan. Funderade på vad han skulle göra. Han förväntade sig att hans ovilja att lyda skulle göra henne irriterad. Men hon såg förvånansvärt cool ut. Hon upprepade bara vad hon just sagt, utan att byta tonfall: ”Skjut över portföljen till min sida.” Han visste inte vad han skulle göra. Skulle han lämna över handlingarna eller skulle han strimla dem och slänga dem i kanalen som fiskmat? Han hade ägnat dagen åt att tänka igenom de olika alternativen och vad de kunde föra med sig. Nu var beslutet plötsligt självklart. ”Jag tog inte det här uppdraget för att agera springpojke åt ett gäng mordlystna galningar. Det finns andra jobb att få. Jag är inte så desperat att jag måste göra sånt här.” ”Jag fattar inte”, sa kvinnan och tittade ut mot gatan. Hon såg uttråkad ut, men Hazelton visste att hon ville kontrollera om någon följt efter henne till restaurangen. Hazelton viftade ilsket med handen i luften. ”Jag skiter i det här nu. Jag drar.” Kvinnan var fortfarande lika behärskad. ”Vad menar du?” ”Du får inga dokument av mig. Det menar jag.” Hon suckade. ”Handlar det om ersättningen? Det får du ta med New York. Jag har inget mandat att …” ”Det handlar inte om pengar! Det handlar om vad som är rätt

DÖDEN SOM DIKTATOR

och vad som är fel. Inget som bekymrar dig särskilt mycket, verkar det som.” ”Mitt jobb har inte med rätt eller fel att göra.” Hazelton tittade på henne med ett hånfullt leende. ”Ljug gärna för dig själv, men de här dokumenten får du inte”. Han sparkade på portföljen så hårt att det hördes till andra sidan bordet. Kvinnan nickade. Hon var lugn som en filbunke. Hennes kyliga uppträdande förvånade Hazelton. Han hade räknat med att hon skulle ställa till en scen. Hon nöjde sig med ett torrt konstaterande. ”Det här försvårar mitt arbete. De kommer inte att gilla det i New York.” ”Jag skiter i New York”, sa Hazelton. ”Hoppas du inte räknar med att jag ska ansluta mig till ditt moraliska korståg”, sa kvinnan. ”Jag skiter i dig också”, sa Hazelton. ”Då spelar det ingen roll för dig om jag går ut och ringer ett samtal?” ”Ring på du bara”, svarade mannen, som nu såg mycket trött ut. ”Någon kommer att ta portföljen från dig”, sa hon. Hazelton log. ”Det får någon gärna försöka. Men som du själv nyss sa är jag ingen nybörjare i det här gamet. Jag kan ett och annat litet trick.” ”Det kommer du att behöva”, sa den franska blondinen. Hon reste sig upp. På väg mot utgången mötte hon servitören som bar på en silverbricka med ett glas vitt vin.

Jack Junior låg på taket mittemot restaurangen och följde för-

loppet genom sin kamera. Han kunde inte höra vad som sas, men kroppsspråket var så tydligt att han tolkade situationen korrekt. ”Om det där var en blind date så tror jag inte att ljuv musik uppstod”, sa han.

KAPITEL 1

Ding och Driscoll skrattade samtidigt som de höll kvar sitt fokus på Lion d’Or. De såg hur kvinnan pratade i sin mobil och började gå i nordlig riktning Driscoll tryckte ned sändknappen. ”Är du där Clark? Ska vi nöja oss med Hazelton eller vill du att nån av oss hänger efter Blondie?” Svaret från Clark kom snabbt. ”Hon ville helt klart komma åt vad som fanns i portföljen, så den släpper vi inte ur sikte. Men jag blev faktiskt lite nyfiken på henne. Så en av er följer efter. Övriga två håller positionerna.” Jack Junior och Driscoll såg på Chavez, som sa: ”Jag stannar här. Ni får slåss om damen.” Jack Junior såg hur Driscoll lyfte kikaren och fortsatte granska vad som hände på restaurangen. ”Du går, Jack”, sa han. Jacks leende lyste upp hela taket. ”Nästa gång är det din tur, Sam”, sa han. ”Promise.” Han satte snabbt av mot brandtrappan samtidigt som han stuvade ned kameran i ryggsäcken. Driscoll och Chavez såg hur Hazelton svepte sin gin och tonic och sedan viftade till servitören för att beställa en till. ”Varför stannar han egentligen? Har han ännu en katastrofträff på gång?” frågade Driscoll retoriskt. Nere i kaféet ställde sig Clark samma fråga. Hans röst dröp av ironi och irritation. ”Verkar som om vi ska få avnjuta en fjärde stänkare”. När drinken serverats sa Hazelton något till kyparen, som svarade genom att peka inåt lokalen. De tre männen som övervakade restaurangen drog slutsatsen att den storvuxne amerikanen frågat efter toaletten. Hazelton reste sig. Han lämnade kvar drinken, jackan och portföljen när han gick från bordet. Det var tyst ett tag. Sedan hördes Chavez i öronsnäckorna. ”Vad säger du, John? Var inte det där lite mysko?” Clark förstod precis vad Chavez menade. I stället för att svara skickade han frågan vidare till Driscoll. ”Vad tror du om det här, Driscoll.”

DÖDEN SOM DIKTATOR

Driscoll tryckte ögat mot tubkikarens okular. Han såg det tomma bordet, jackan som låg slängd över ryggstödet, portföljen på stolen bredvid. Han svepte med blicken över restaurangens välbeställda gäster. Sedan riktade han kikaren ännu en gång mot Hazeltons bord. ”Om nu det som finns i portföljen är så viktigt verkar det konstigt att han inte tar med sig den när han går och pinkar.” ”Eller hur?” svarade Clark. ”Portföljen är alltså en bluff”, sa Driscoll. ”Precis”, sa Clark. ”Och det innebär …” Driscoll tänkte efter. ”… att han inte kommer tillbaka. Han misstänker att han är bevakad och smiter därför ut bakvägen.” ”En klassiker. Kallas dine-and-dash ibland. Spionernas springnota”, sa Chavez. ”Jag tar mig rakt genom restaurangen till baksidan. Där ligger en gränd som löper i nordsydlig riktning, fast hans hotell ligger bakom oss. Ni två stannar där ni är och håller koll på korsningarna i söder och norr. Om han inte lärt sig teleportering lär vi stöta på honom igen när han rör sig tillbaka mot hotellet.” Clark lade några dongsedlar på bordet som betalning för det knappt drickbara gröna teet, tog sin jacka och styrde stegen mot Lion d’Or. Han hade precis klivit ut i gatan när han fick syn på något. Han backade tillbaka in på trottoaren och såg sig omkring. Han viskade ned i mikrofonen: ”Stanna där du är, Jack.”

Jack Junior var på väg uppför Dao Cam Moc-gatan när han

hörde Clarks order och gjorde halt. ”Uppfattat”, svarade han. Han stod vänd mot en stängd elektronikbutik och låtsades fönstershoppa.

KAPITEL 1

”Vad har du för position?” frågade Clark. Jack Junior tittade på sin mobil där han hade tagit fram en karta över området. Små färgade cirklar angav de fyra männens positioner – eller snarare positionerna för männens GPS-sändare som de bar dolda under byxornas bälteshällor. Clarks gröna cirkel befann sig två kvarter sydöst om Jack Junior, utanför kaféet. ”Jag befinner mig två kvarter nordost om din position”, sa Jack Junior. I öronsnäckan hörde han Clark beskriva vad han fått syn på. ”Det är fyra okända personer på motorcykel som närmar sig från varsin ände av gatan. De ser ut att höra ihop.” Strax kom en fråga från Chavez, som var kvar på taket. ”Svarta Ducati?” ”Stämmer”, svarade Clark. ”Förarna har inte riktigt samma typ av klädsel och de kommer från varsitt håll – men det är samma slags bågar och de har likadana hjälmar. Ingen slump, skulle jag tro.” Chavez hade nu fått syn på alla fyra motorcyklarna. Det tog lite tid eftersom de var utspridda i trafikflödet. ”Du har ögonen med dig, John!” ”Jag är gammal i gården. Känner på mig när nåt inte står rätt till i den här stan. Jag vill att du fortsätter norrut, Jack. Om Hazelton följer gränden hela vägen genom distriktet kan du ligga före honom när han kommer ut på Pham The Hien. Men bara om du snor dig på. Och akta dig för knuttarna. Låt dem inte komma på dig med att spana på Hazelton.” Jack Junior fortsatte att låtsas vara intresserad av butiksfönstrets elektronik medan han tog emot Clarks förhållningsorder. För första gången på den här resan kände han ett adrenalinpåslag. Plötsligt var kvällen inte fullt lika tråkig. Han joggade norrut. ”Uppfattat. Jag springer parallellt med motorcyklarna och kommer att vara på plats i korsningen innan Hazelton hunnit dit.”

HO CHI MINH - S TADEN – DIS TRIK T 8 N Ke n h D o i

G RÄN D

HUYN H THI PHU NG

DAO CAM M OC

GRÄND

P HAM THE H IEN

Lion d’Or

KAPITEL 1

Clark vände sig nu till Chavez och Driscoll. ”Försök hinna ifatt Jack.” ”Vi är redan på väg”, sa Chavez. ”Om en minut är vi nere på gatan. Vi ligger tre minuter efter dig, Jack. Ta det lite lugnt, så är vi snart ikapp.”

Colin Hazelton steg ut i gränden bakom restaurangen och pro-

menerade norrut med händerna i fickorna. Han var medveten om att det beslut han just fattat kunde komma att kosta honom en hel del. Han skulle inte få betalt för de senaste fyra dagarnas arbete, och han skulle naturligtvis bli av med jobbet. Dessutom hade han lämnat efter sig en trehundradollarsjacka på restaurangen och en portfölj värd fyra hundra dollar. Allt detta var kännbara förluster för en man som hade krönet på sin yrkesbana långt bakom sig och dessutom skulder på sextio tusen dollar. Och den enda kompetens som Hazelton hade att erbjuda arbetsmarknaden hängde ihop med underrättelseverksamhet. Trots detta kände Hazelton en inre frid för första gången på hela dagen. Det slog honom också att han hade smitit från en barnota på femtio dollar, så den lilla vinsten måste tas med i kalkylen. Han log för sig själv åt den lite fåniga tanken. Men det goda humöret höll inte i sig. Han tänkte på det som fört honom hit, till denna svagt upplysta gränd – och hans sinnesstämning var plötsligt lika dyster som omgivningarna. Det hade gått ett år sedan Wayne ”Duke” Sharps, ägare till Sharps Global Intelligence Partners (SGIP), hade kallat Hazelton till en intervju på sitt kontor på Upper West Side i New York. Det handlade om ett arbete inom corporate intelligence, företagsrelaterad underrättelseverksamhet. Sharps hade betonat för Hazelton, som hade en bakgrund inom CIA, att jobbet på Sharps Partners

DÖDEN SOM DIKTATOR

skulle vara fullständigt säkert och inte dra uppmärksamhet till sig; å andra sidan måste Hazelton acceptera att han inte längre arbetade för den amerikanska staten. Nu skulle han jobba på ett vanligt företag. Hazelton drog ändå öronen åt sig. Han förklarade att han aldrig skulle kunna tänka sig att göra något som skadade USA. ”Men vår verksamhet strider inte mot amerikanska intressen”, sa Sharps. ”Vi är kanske inga änglar här på SGIP, men vi är inga djävlar heller.” Colin Hazelton lät sig övertygas. Han hade kommit till CIA efter att ha tjänstgjort som pilot i flygvapnet. Han var mer patriot än någon annan, men omständigheterna hade fört honom hit. Han hade gjort en rad högriskinvesteringar på tillväxtmarknaderna, framför allt i Nordafrika. Arabiska våren hade gjort tillgångarna värdelösa. Hazelton behövde jobbet. Och därför hade han tackat ja. Sharps beskrivning av arbetsuppgifterna – att de inte hade något med politik att göra – visade sig stämma. Under ett helt år hade Hazelton inte känt minsta tvekan inför vare sig uppdrag eller klienter. Tills för en vecka sedan. På måndagen hade Hazelton i all hast blivit ivägskickad till Prag för att träffa en tjeckisk statstjänsteman och plocka upp resedokument för fem personer. Det var inget märkvärdigt med uppdraget. Under sin tid på CIA hade Hazelton ordnat fram falska resehandlingar åt hundratals agenter världen över. Han hade också hjälpt duktiga specialister att ta sig in i USA trots att de nekats visum. Han såg det som ett sätt att bekämpa den amerikanska byråkratin, inte landet i sig. Normalt ingick det i uppdraget att granska dokumenten. Inte den här gången. Av någon anledning förvarades de handlingar han fick i Prag i ett förseglat paket. Hazeltons uppdrag var att

KAPITEL 1

leverera paketet till en kontakt i Hô Chi Minh-staden och sedan återvända till New York. Han antog att syftet med resehandlingarna var att låta fem tjeckiska medborgare resa till något annat land via Vietnam – antagligen inte USA, för det vore inte en särskilt trolig omväg. Snarare var slutdestinationen Japan, Singapore eller möjligen Australien. Hazelton tyckte att det var underligt att han inte fick se dokumenten, men han lät det bero. I alla fall ända tills han satt på planet på väg mot Vietnam. När det var bara en och en halv timme kvar till landning avslutade den kraftige amerikanen sin G&T och började packa ned saker i sitt handbagage och sin portfölj. Det förseglade paketet med dokument hade gömts innanför fodret på handbagaget. När Hazelton flyttade undan ett par skor för att få plats med sin jacka råkade han göra en liten reva i tyget. Han hade använt samma väska sedan slutet av åttiotalet och till sist hade lönnfacket gett med sig. Han försökte laga skadan men det gjorde bara saken värre. Det var ett typiskt nybörjarmisstag, men Hazelton var verkligen ingen rookie. Men visst – han hade kanske fått i sig en och annan drink under resan. Spriten tillsammans med Murphys välkända lag – att om något kan gå åt helvete så kommer det förr eller senare att göra det – var förklaringen. Hazelton satt i sitt förstaklassäte och oroade sig för vad som skulle hända vid inresekontrollen i Vietnam. Han började svettas. Om någon skulle få för sig att kontrollera handbagaget skulle paketet upptäckas direkt. Å andra sidan, mindes han, hade han aldrig blivit kroppsvisiterad en enda gång på väg in i Vietnam. Han skulle nog klara sig om han stoppade ned dokumenten i sitt pengabälte. Men för att få plats med handlingarna måste han ta fram dem ur den förseglade förpackningen.

DÖDEN SOM DIKTATOR

Hazelton tog med sig paketet till toaletten, där han slog sig ned på stolen och slet upp förpackningen med tänderna. Inuti låg fem plastpåsar. Var och en innehöll ett pass, ett körkort, några bankkort och ett hopvikt brev. Även om det kändes som om han bröt mot underförstådda instruktioner kunde han inte låta bli att ta en närmare titt. En flygvärdinna knackade på dörren och bad honom återvända till sin sittplats, då piloten hade varnat för turbulens. Hazelton struntade i flygvärdinnans uppmaning. Han riktade all sin uppmärksamhet mot resehandlingarna. De fem svarta diplomatpassen förvånade honom inte. De var inga förfalskningar utan äkta vara, men han antog att de hade manipulerats på något vis. Fyra vita män och en vit kvinna. Han kunde inte se på utseendet att de var från Tjeckien – men det var inte varifrån de kom som var kruxet utan vart de var på väg. De hopvikta breven var utfärdade av den tjeckiska staten och gav innehavaren tillstånd att resa … till Nordkorea och arbeta på den tjeckiska beskickningen i landet. Nordkorea? Hazelton hade ägnat det senaste året åt uppdrag för storföretag som Siemens, Microsoft, Land Rover och Maersk. Ska jag nu jobba åt världens mest vidriga skurkstat? Turbulensen fick Hazelton att trycka sig upp mot väggen på den minimala flygtoaletten. Han kom fram till att de fem personerna var kärnfysiker som skulle smugglas in i Nordkorea, som han visste tidigare försökt locka till sig personer med den kompetensen. Vad skulle det annars kunna vara? Den enda större industri som fanns i landet var gruvbrytning och den tog kineserna hand om. Han kunde självklart inte vara säker på att det handlade om kärnfysiker. Men de fem passfotona föreställde knappast kinesiska gruvingenjörer. Däremot var Hazelton övertygad om att Nordkorea var kund och inte fiende. Duke Sharps skulle aldrig angripa en diktaturstat

KAPITEL 1

av några ädla motiv. Han var bara ute efter pengar, och det fanns säkert en och annan slant att tjäna för den som hjälpte till att förse Nordkorea med efterfrågad expertis. Han blundade och tog stöd mot toalettväggen. ”Herre jävlar”, viskade han för sig själv. ”Fy fan.” Det faktum att Duke Sharps levererade skumma typer till Nordkorea gjorde Hazelton upprörd – att han själv ofrivilligt deltog i den ljusskygga trafiken fick honom att skaka av avsky. Han tog sig genom den vietnamesiska inresekontrollen med handlingarna nedstoppade i midjebältet. En timme senare installerade han sig, drypande av svett, på hotellet i Hô Chi Minh-staden. Eftermiddagen tillbringade han i hotellbaren, där han drack drinkar och funderade på jobbet och hur mycket pengar han behövde för att lösa sina akuta ekonomiska problem. Han hoppades kunna bli så full att han senare skulle kunna lämna ifrån sig dokumenten till sin kontakt i Hô Chi Minh-staden utan att det skulle kännas som ett svek mot fosterlandet. Nu när Hazelton var på väg tillbaka till hotellet hade han facit i hand. Fem, sex drinkar på hotellet och ytterligare tre på restaurangen – det vill säga närmare en halvliter Tanqueray-gin – hade inte lyckats motverka det starka obehag som tanken på att jobba åt Nordkorea väckte. Ikväll på restaurangen hade Hazeltons moraliska invändningar drabbat honom med full kraft, så han hade till sist bestämt sig för att inte lämna över dokumenten till den svalt eleganta fransyskan. Hon skulle säkert ha gett dem till de fem resenärerna som troligen låg och tryckte någonstans i staden. Vid det här laget borde hon ha hunnit skvallra för Duke Sharps. Nu stapplade den sextioettårige Colin Hazelton, rejält på lyset, fram i en skum vietnamesisk gränd. Och han insåg att SGIP snarast skulle skicka ut någon för att sno åt sig resehandlingarna som låg i hans midjebälte. Medan Hazelton på ostadiga ben tog sig hem till hotellet såg

DÖDEN SOM DIKTATOR

han sig om då och då, men han trodde inte att Sharps utsända skulle dyka upp i Hô Chi Minh-staden förrän om tidigast en dag eller två. Han tänkte ta sig nedför gränden fram till Kenh Doi, en av de många bräckvattenkanalerna som genomkorsade staden. Där skulle han knyta pengabältet runt en sten och kasta det i vattnet. Följande morgon tänkte han skynda sig ut till flygplatsen och ta första bästa flyg hem till USA. Han räknade med att få sparken via telefon. Antagligen skulle Duke Sharps själv hålla i yxan. Hazelton skulle bli tvungen att försöka försörja sig som pilot igen. Vid hans ålder – och med tanke på det lilla han flugit de senaste åren – kunde han möjligen få ratta gamla lastkärror i tredje världen. Troligen skulle han hinna dö innan skulderna var betalda. Men han hade i alla fall inte sjaskat ned sig som springschas åt Asiens värsta diktator och hans mordiska underhuggare. Hazelton fortsatte att gå. Han lämnade nu de livliga kvarteren – det här var distrikt 8 med en massa gamla hus i fransk kolonialstil och många uteställen – och kom nu in i ett mörkt kontorskvarter nära kanalen. Hans väg korsades av en man som bar på soporna från en restaurang. En kvinna puttrade förbi på skoter. När amerikanen tog av till vänster ned mot vattnet dök ett par män upp i gränden bakom honom. De körde varsin extremt tystgående Ducati Diavel, och han varken såg eller hörde dem. Han märkte inte heller att ytterligare två motorcyklar kört ut en bit framför honom, så att han nu var omringad av fyra män som väntade på att han skulle traska rakt in i fällan.

www.bookmarkforlag.se

NÄR ONDSKAN FÅR OBEGRÄNSADE RESURSER

TOM CLANCY

skrev inte mindre än 18

New York Times-bästsäljare. Redan hans första roman, Jakten på Röd oktober, fick lysande recensioner och beskrevs som ”den perfekta historien” av USA:s dåvarande president, Ronald Reagan. Under de kommande trettio åren eta-

En före detta CIA-agent knivmördas i Vietnam och ett blodstänkt paket med falska pass leder spåren till den tjeckiska regeringen. Samtidigt börjar rykten florera om att Nordkorea upptäckt en gruvfyndighet som ger dem möjlighet att finansiera kärnvapen. Under ledning av Jack Ryan Junior börjar den amerikanska underrättelse tjänsten Kollegiet samla information om vad som visar sig vara en världs

autentisk realism med intrikata konspirationer och knivskarp

omspännande terrorkonspiration.

spänning. När han avled i oktober 2013 hade han just avslutat Rysk roulette – romanen som blev verklighet ett halvår efter att den skrivits.

Men den unge nordkoreanske diktatorn har ytterligare en plan som ska säkerställa att hans dröm om en kärnvapenmakt infrias – att döda president

MARK GREANEY

har varit Tom Clancys

Jack Ryan.

medförfattare sedan 2012. Han har en examen i internationella relationer, spetsad med en master i militär under rättelsekunskap. Upprepade gånger har han rest världen runt för att studera skjut- och stridsteknik, samt fältmedicin på de platser han skrivit om. Efter ett eget framgångsrikt författarskap har hans samarbete med Tom Clancy kommit att lovordas av såväl kritikerkåren som läsarna. Efter succéer som Rött hot och Rysk roulette axlar nu Greaney ensam arvet efter mannen som skapade den internationella thriller-genren.

UTE I HAN DE LN N U

Omslagsdesign av Jon Rosenberg efter Richard Hasselberger Tom Clancys författarporträtt är taget av David Burnett och Mark Greaneys av Carrie Echols www.bookmarkforlag.se

DÖDEN SOM DIKTATOR

är den tionde boken

om Jack Ryan. Som alla Tom Clancys #1 New York Times-bästsäljare är den full av initierade detaljer och tätskrivna actionscener. Dessutom målar den upp ett skrämmande verklighetstroget framtidsscenario.

TOM CLANCY DÖDEN SOM DIKTATOR

blerade sig Clancy som en omisskännlig mästare på att blanda

D E N I N T E R N AT I O N E L L A B Ä S T S Ä L J A R E N

MARK GREANEY

TOM CLANCY ”Ofattbart förutseende.” – HUFFINGTON POST

DÖDEN SOM DIKTATOR av MARK GREANEY

”Perfekt underbyggd och spännande.” – Publishers Weekly ”Greaney har ärvt förmågan att skapa realistiska porträtt av politiskt, ekonomiskt och privat spioneri.” – Kirkus Review ”Hur vansinniga Clancys intriger än kan te sig på ytan, har de en obehaglig förmåga att bli verklighet.” – The Washington Post ”Aktuell och relevant … Clancys ande och hans vision lever vidare på sidorna i denna långa och tillfredsställande roman.” – The Book Reporter