10 15:08
ÖVERSÄTTNING : NINNI HOLMQVIST
titelsidor_høeg_150606.indd 3
2015-06-10 15:08
Av Peter HØeg: Föreställning om det 20:e århundradet 1989 Berättelser om natten 1993 Fröken Smillas känsla för snö 1994 De kanske lämpade 1995 Kvinnan och apan 1996 Den tysta flickan 2007 Elefantskötarnas barn 2010
Citatet av William Shakespeare på sidan 341 är översatt av Eva Ström
ISBN 978-91-1-306658-5 © Peter Høeg & Rosinante & Co., Copenhagen 2014 Published by agreement with Gyldendal Group Agency Norstedts, Stockholm 2015 Originalets titel: Effekten af Susan Översättning: Ninni Holmqvist Omslag: Håkan Liljemärker Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Fรถrsta delen
1 Den som är intresserad av Carlsbergs hedersbostad i Valby, 850 kvadratmeter med hel källare och park, gratis och på livstid, börjar lämpligen med att skaffa sig nobelpriset i fysik. Det gjorde Andrea Fink i tidig ålder, och därför kunde hon överta huset efter Niels Bohr någon gång på sextiotalet och bo här i femtio år. Nu gör hon sig redo att lämna det. Hon håller på att dö. De flesta närmar sig döden motvilligt, personligen kommer jag att närma mig den skrikande och fäktande med armarna. Andrea Fink rör sig mot den som en operadiva på avskedskonsert. Det blir en välgörenhetsföreställning. Hon har gett bort allt. Salen jag stiger in i är fullständigt tömd så när som på hennes sjukhussäng. Det enda som finns kvar på väggarna är gräddfärgade fält där tavlorna har hängt. Inte ens en stol har lämnats kvar. Jag går fram till sängen och stödjer mig på min krycka. Hennes synfält har krympt, och först när jag är ända inpå ser hon mig. – Susan, säger hon. Vad skulle du göra för att få dina barn tillbaka? – Allt. – Det kommer du att göra också. Hon öppnar den tunna handen som vilar på täcket, jag lägger min handflata mot hennes. Hon har alltid velat röra vid den hon talar med. 7
– Du är mager. Jag uppfattar hennes medkänsla rent fysiskt. Bohr sa om henne att hon var den enda berömdhet han hade träffat som inte hade blivit korrumperad av berömmelsen. – Dysenteri. Men jag är under behandling. Något pressas mot baksidan av mina lår – en stol har ändå trollats fram ur tomheten, och trollkonstnären förflyttar sig ifrån mig i en halvcirkel och tar betäckning på andra sidan sängen. Han är en liten och elegant man med stark tro. Det han tror på är vikten av att ha bästa möjliga skräddare och starkast möjliga statsapparat. Hans namn är Thorkild Hegn, och han lär ha varit avdelningschef på Justitiedepartementet. Det är andra gången han och jag träffas. Första gången är två veckor tidigare, i Tulafängelset i Manipur vid gränsen mot Burma, i det som de kallar besöksrummet, en fönsterlös krypta av betong. Det första som slår mig när de placerar mig mitt emot honom är att här har vi en man som har satt termodynamikens andra huvudsats ur spel. I en stad och ett rum där allt och alla svettas, till och med betongen, är han sval och avslappnad i vit skjorta, kavaj och slips. – Jag kommer från danska ambassaden. Naturligtvis kommer han inte från ambassaden. Hans hy är vit och ömtålig; han kommer direkt från Danmark. – Var är mina barn? – Din son är gripen i Almoeda, en liten gränsstad vid Nepal. Anklagad för försök till utsmuggling av antikviteter. Din dotter har tydligen rymt med en präst vid Kalitemplet i Kolkata. Vi ser på varandra. Tvillingarna är sexton år gamla. – Din man … – Honom vill jag inte höra något om. 8
Han lägger något på bordet mellan oss. På grund av synstörningarna ser jag först inte vad det är. Så tonar Time fram. Tidningen har fyra människor på omslaget. En man sitter vid en konsertflygel som två barn med var sin fiol lutar sig mot. Med handen på mannens axel står en kvinna som av hänsynslösa människor har övertalats att klä sig i ämbetsdräkt och doktorshatt. Barnen är ljuslockiga och blåögda och ser ut som om de vinner allas hjärtan och som om de om ett ögonblick kommer att ta emot stipendier för vistelser vid de bästa konservatorierna utomlands. Mannen har själfulla och sorgsna ögon och ett litet leende som vittnar om att det som tynger själen åtminstone inte är låg självkänsla. Texten under bilden är The Great Danish Family. Barnen med fiolerna är mina barn. Kvinnan med doktorshatten är jag. Mannen vid pianot är Laban Svendsen, min man. Det är min egen familj jag försöker hålla i fokus. – Din man har åkt till Goa med en maharadjas dotter. Som är sjutton. Och med hela den sydindiska maffian efter sig. Hur är komforten på det här stället? – Oklanderlig. Vi är trettio kvinnor på femton kvadratmeter. Ett toaletthål i hörnet. En tunna med regnvatten och en skål ris att fördela under dagen. Slagsmål med rakknivar varje natt. Tre veckor utan att ha träffat en advokat. Den senaste veckan har jag kissat blod. – Vi kan skaffa dig medicin. Få flickan i förvar. Vi jobbar på att få pojken släppt. Kanske kan vi hitta din man före maffian. Vi hoppas kunna ha er alla tillbaka i Danmark inom en vecka. Han talar om att utföra vediska mirakel. Om att upphäva det rådande kaoset i indisk rättstillämpning. Kringgå utlämningsavtalen, hitta en människa som är försvunnen i Indiska oceanen. Och ändå är den fråga som kommer för en inte huruvida han kan göra det utan varför han vill. Den krympande del av den danska befolkningen som ännu inte 9
själva suttit inne tror att fängelser är tysta ställen tyngda av ånger och självrannsakan. Den teorin är felaktig. Fängelser larmar som rovdjursburar vid utfodringsdags. Men i besöksrummet är väggarna massiva, de bromsar de högfrekventa svängningarna. Här inne är bullret snarare en vibration än ett ljud. I denna relativa tystnad borde han ha rest sig och gått. Det gör han inte. Något som han inte vet vad det är håller honom kvar. – Du är anklagad för mordförsök med bara händerna. Mot en man som av polisrapporten att döma är en och nittio lång och atletisk som en grekisk hjälte. Hur hänger det ihop? Det är inget konstigt med hans förvåning. Jag är själv förbluffad. Om jag lyckas återvinna vad de senaste månaderna har kostat mig ska jag ändå vara tacksam om jag lyckas komma upp i strax över femtiofem kilo. Glidningen består i att han inte kan dölja sin nyfikenhet. – Kasinot har sagt till polisen att du försökte köpa spelmarker genom att lova dem hans organ. – Jag skämtade bara. – Så uppfattade inte kasinot det. Inte mannen heller. I samma ögonblick blir han medveten om att han håller på att tappa greppet. Att han håller på att låta mig se en glimt av honom själv. För ett ögonblick drar chocken över att möta en okänd svaghet hos sig själv över hans ansikte. Sedan reser han sig. Här i hedersbostaden fjorton dagar senare har chocken inte försvunnit helt. Och han är inte en man som begår samma misstag två gånger. Det är därför han nu ser till att ha sjukhussängen mellan sig själv och mig. I handen håller han en pappersmapp. Och samma nummer av Time som han visade mig i fängelset. Andrea Finks huvudgärd står mot en vägg av glas. Utanför väggen står träd och buskar hemtagna från främmande världsdelar 10
dolda under tio centimeter smutsig blötsnö och frågar sig tillsammans med oss andra vad man egentligen har i Danmark att göra så här års. Någonstans i parken hörs barnröster. Hennes ansikte lyser upp. Kanske är det barnbarnen, kanske har hon samlat familjen nu strax före mållinjen. I samma ögonblick känner jag att tvillingarna är i närheten. Det är en irrationell förnimmelse, inte en respons på något fysiskt mätbart stimulus. Jag kommer upp på kryckan och stapplar över golvet till en dubbeldörr och skjuter upp den. Thit och Harald, tvillingarna, är det första jag uppfattar. Men de är inte det första jag riktar blicken mot. Det första jag ser på är mannen bakom flygeln, Laban Svendsen – min man, barnens pappa. Många åsikter har med tiden yttrats om hans förnamn. Jag känner till den vederhäftiga förklaringen. Hans mamma berättade en gång för mig att hon döpte honom till det därför att han var så oerhört lik en kerub när han föddes att hennes modersinstinkt sa henne att det var nödvändigt att man på ett så tidigt stadium som möjligt satte en liten välplacerad käpp i hjulet för honom. Han ser fortfarande ut som en ängel. Men nu har han fyllt fyrtiofem. Och han har haft den indiska maffian i hälarna. Det är med tillfredsställelse jag ser att det har märkt honom. Och det är med beklagan jag ser att det ändå inte har märkt honom djupare. Att jag ser på honom först beror på ett fast förankrat avtal. Innan vi fick tvillingarna visste han och jag att vi skulle riskera att drunkna i barnen. Därför kom vi överens om några spelregler. Som gäller även nu när familjen är i upplösning. Den första av dessa regler är: om vi träffas och barnen är närvarande så bekräftar vi vuxna varandras existens först. I ett avlägset förflutet var det med kyssar och omfamningar. Nu är det med tankfulla blickar som lovar livslångt agg och oändliga sanktioner. 11
Tvillingarna står lutade mot flygeln. Men de har inga fioler. Och fiolerna är inte det enda de har blivit av med sedan vi poserade för Time. Även en del av den oskuld som vissa kanske skulle påstå fanns på fotografiet har gått förlorad. De springer, och jag kastar mig framåt, vi möts mitt på golvet och klamrar oss fast vid varandra. Det är en yttre återförening. Inombords har jag förlorat dem för länge sedan. Kanske redan vid födseln. Som var kort och svår. Läkaren ville ge mig smärtstillande, jag måste ha sagt något till honom för på ronden fyrtioåtta timmar senare var han fortfarande blek. Men jag ville uppleva det hela. När jag lade tvillingarna till bröstet, brast den bubbla som vi hade levt i under graviditeten. Från den stund barn kommer till världen är de redan på väg bort från föräldrarna. De vrider sig mot bröstvårtan. Men någonstans långt inne i sina nervsystem jobbar de redan på att flytta hemifrån. Ändå känner jag en överväldigande lättnad. Och en överväldigande ångest. De flesta naturlagar kan beskrivas som energetiska livvakter. Den som får ett barn begåvas med en noga avpassad balans av kärlek och rädsla att mista. Och den som får tvillingar får dubbelt upp. På båda sidor om likhetstecknet. Den utmattning som har trängts undan slår igenom, rummet gungar, och tvillingarna leder mig bort till en stol. Thorkild Hegn står i dörren. Med den grå mappen. Och Time. – Ni är en symbol för många. Konstnären. Vetenskapskvinnan. Kulturella ambassadörer för Unesco. Medansvariga för det största EU-finansierade utbildningsprojektet utanför Europa någonsin. Vi vill försöka skydda symbolen. Vi tror att vi kan lugna den indiska polisen. Undvika den danska rättsprocessen. Förhindra att de orientaliska demonerna ni har gjort er ovän med spårar er hit. Det kommer att ta oss några veckor. Vi har satt på värmen i ert under12
bara hus. Vi har fyllt kylskåpet. Vi har en bil utanför som kan köra er hem. Laban och tvillingarna ser tacksamt på honom. De tror att han är den goda fen. Det är en felbedömning. Som beror på deras uppväxt. Laban är född att bli älskad och uppburen och grundligt stöttad från vaggan till graven. Tvillingarna har uppnått sexton års ålder utan att ha fått hårdare slag av ödet än kärleksfulla klappar i sina pudrade bakar. De har ännu inte fattat misstanke. De tror att tillvaron är ett slags presentaffär med fritt val från alla hyllor. Till och med Laban, som borde veta bättre, tror det. Det har alltid varit jag som har skött familjens ekonomi. Och det är inte bara för att jag förstår mig på siffror. Det är för att jag är den enda av oss fyra som vet något om vad allting verkligen kostar. Vad det verkligen kostar börjar nu visa sig. – Det är en liten sak som vi vill be er om i gengäld, Susan. Vi vill be er fråga en person om något. Han lägger den grå pappersmappen på flygeln. Det blir tyst i rummet. Bortsett från de avlägsna barnrösterna och de spiritistiska interferenser som alltid viskar kring en flygel. Nu börjar till och med tvillingarna förstå vart vi är på väg. Thorkild Hegn är tyst. Han hotar inte, han pressar inte. Utan ett ord låter han verkligheten göra sig gällande. – Det står ett telefonnummer på fliken. Att ringa när ni har goda nyheter. Sedan stängs dörren om honom. Han är borta. En dörr i rummets andra ände öppnas, och vi ser ut i en tambur med glasdörr. Utanför glasdörren står en bil och väntar. Familjen Svendsens audiens i Carlsbergs hedersbostad är över.
13
2 Jag står vid min spis och lagar en sås på tomater och färska örter. Det är en liten restaurangspis för naturgas, och jag har själv utfört konverteringen till ett driftstryck på tjugonio millibar, det är trettio procent över tillåtet maxtryck. Jag tycker om när lågorna väser. Jag vill inte se induktion innanför mina väggar. Om Maxwell hade vetat hur hans ekvationer skulle missbrukas hade han hållit inne med dem. Hemmets härd består inte av ett magnetfält, det består av öppen eld. Jag vill se gaslågornas blå kärna av flytande kolväte, jag vill – som nu – höra den vedeldade utomhuspizzaugnen fräsa i duggregnet. Tvillingarna sitter i soffan, Laban vid flygeln. Det har gått trekvart sedan vi steg över tröskeln, och vi har ännu inte sagt ett ord till varandra. Huset var en dröm. Som sprack. Det var Laban som såg det framför sig, och jag som förverkligade det, så var vår arbetsfördelning. Det består av trehundra kvadratmeter, avgränsade av vitputsade väggar och täckta av ett välvt zinktak, som på insidan är klätt i trä som på en hangar från första världskriget. Känslan av att alltsammans kan flyga förstärks av stora glaspartier från golv till tak som öppnar upp mot en grön djungel. Vi byggde det av material som i likhet med vårt äktenskap skulle kunna hålla i femhundra år och helst in i evigheten. Golven är av 14
massiv ek, Laban borrade plugghålen medan jag såg till att reglarna hamnade vågrätt. Och vi byggde så att gedigenheten inte skulle gå ut över friheten; inifrån ser allting ut som om det svävar någonstans uppe bland trädkronorna i en tempererad urskog. Det gör det inte. Huset ligger på Evighedsvej i Charlottenlund. En kvart från Köpenhamns centrum. På en bra dag. Att hus är levande är ett av de forskningsstrategiska axiom som jag ännu inte har presenterat för Vetenskapsakademin. Men det kommer. Jag väntar på rätta tillfället. Vårt hus andas. Men bara nätt och jämnt. Vi har varit borta i ett halvår. Det i sig genererar en grundstämning av övergivenhet. Och så tillkommer det vi har kommit tillbaka med. En stämning som inget byggmaterial skulle klara sig mot i längden. Det finns en del som tror att man uppnår ett lyckat familjeliv genom lyckade kompromisser. Det är inte sant. Kärlek är kompromisslöst. Lyckade familjer åstadkommer man genom att lösa koaner. Eller rättare sagt: genom att upplösa dem. Jag trodde att vi hade löst dem för alltid. Jag borde ha vetat bättre. Ingenting i världen är för alltid. Naturlagarna är tillfälliga. Knappt har fysiken slagit sig till ro med en världsbild förrän denna bild upplöses och visar sig vara ett särfall i ett större paradigm. Något av det första Andrea Fink berättade för mig var att hon vid ett seminarium på Amherst College hade hört John Bell säga att kvantfysiken i själva sitt fundament bär fröet till sin egen undergång. På samma sätt har också familjen Svendsens goda år nu visat sig vara en tillfällig harmoni i ett långt mer omfattande kaos. Men vi försökte. Och en av de gåtor vi löste var frågan om hur fyra extrema individualister som var och en är en enstöring kan bo i samma hus. Som det här köket och vardagsrummet som är ett enda stort rum. Utan minsta gräl enades vi om möblerna, om flygeln och om 15
de vita väggarna. Och vi enades om att den enda tavla som skulle hänga på de här väggarna var fotografiet av Andrea Fink. – Jag är glad att se er. Det är Thit som har brutit tystnaden. En del skulle ta det som en uppmuntrande början. Men inte vi. Sedan dagis har vännerna och väninnorna kallat henne Thittutoch-bu! Efter den vänliga inledningen kommer det i regel en sylvass fortsättning. Så även nu. – Jag blev hämtad av en kvinna från polisen. Som hette Irene. Och som följde med ända in i flygplanet. Hon sa att Harald riskerar att få åttio år. Mamma tjugofem. Eftersom mannen är någon känd Bollywoodskådespelare. Jag tycker att det är viktigt att vi ser oss omkring. Att vi inte längre tänker på den familj vi en gång var. Utan på vad det är för familj vi har blivit nu. Utan att vi egentligen har lagt märke till det. Mamma vill ha unga män. – Han var tjugofem, säger jag. – Du hade kunnat vara hans mamma. Jag tiger. I snäv biologisk mening har hon rätt. – Pappa vill ha unga tjejer. Harald vill ha pengar. Och jag – Vi håller andan. – Jag vill ha ett hus vid havet. Sex ridhästar. Och folk anställda för att städa. Vi andas ut. Respektfullt. Det är inte många sextonåriga tjejer som vågar se så djupt in i sig själva. Jag lyfter degen ur bunken. Schmedtlervågen har vägt upp mjölet med en hundratusendels grams noggrannhet. Det är det inte många husmödrar som kan upprepa. Vattnet och den mekaniska påverkan har bildat små elastiska peptidbindningar. Bänkskivan är corian, sten som har krossats och sedan åter limmats ihop. Materialets kvalitet är återigen lösningen av en koan, en omöjlig uppgift, en fysikalisk paradox: föreningen av marmor, plast och porslin. 16
Jag har fått bänkkanten rundad. Över rundningen låter jag degen dra sig själv papperstunn. Vi experimentalfysiker ser inte formlerna för vår inre syn, vi känner dem med fingrarna. – Vad spelade du, mamma? Jag svarar inte. Alla tre tittar de på väggen bakom mig, på fotografiet av Andrea Fink.
17
3 Det har gått tjugofem år sedan jag stod ansikte mot ansikte med Andrea Fink första gången. Det hände i H.C. Ørsted-institutets stora aula. Det var sällan hon var i Danmark, och ännu mer sällan hon föreläste. Aulan rymmer åttahundra personer, det hade kommit tvåtusen, de stod långt ner i gångarna. Hon talade om Riemanns geometri. När hon var klar var hon därifrån på bråkdelen av en sekund, som om hon hade upplösts på fläcken. Senare fick jag reda på att det var för att undvika de horder som ville överräcka ett brev åt henne, trycka hennes händer och kyssa en flik av hennes kappa. Eller slita av en knapp för att åtminstone få en påtaglig souvenir. Det var omöjligt att lämna lokalen trots att hon var borta. Ingen av åhörarna ville gå hem. Efter trekvart hade alla gått ändå. Alla utom jag. Jag satt ensam kvar. Och så stod hon plötsligt åter nere vid tavlan. Aulan har en akustik som gör att två personer på godtyckligt avstånd från varandra alltid ska kunna föra ett viskande samtal. När hon talade var det dämpat, men rösten hördes klart och tydligt uppe hos mig på den bakersta raden. – Det är du som har skrivit till mig. Jag har läst brevet. Uppsatsen också. Intressant. Men tyvärr. Jag tar inte elever. Hon kom gående mot mig. – Jag lade särskilt märke till det ställe där du skriver att det som 18
gör dig mest lycklig är vissheten om att det finns naturlagar. Något av ett statement av en artonåring. Där frågade jag mig själv: den flicka som säger så, är hon inte bara en neurotiker? – Är hon det? Hon kom närmare. Hon talade som om det var någon annan det handlade om. – Känner sin kropp. Det är något av det jag tittar efter. De lite djupare insikterna kommer aldrig enbart från hjärnan. Har sinne för matematik och fysik. Ser vacker ut. Så vad är problemet? – Män. I brevet till henne hade jag inte skrivit något om problem. – Vad är det med män? – De är spröda. Som äpplen. Det är svårt för mig att låta dem vara. Efteråt blir det kaos. Hon satte sig på stolen framför mig. – Vad är det du vill? – Jag vill in i fysiken. Universitetet är en grundkurs, ett väntrum. Jag vill inte sitta i väntrummet. Jag vill in. Du står där inne. Jag känner det. Jag har känt det sedan jag läste de första artiklarna. När jag var tolv var det någon som visade mig en tavla med periodiska systemet. Jag förstod det med en gång. Det var det lyckligaste ögonblicket i mitt liv. Jag förstod att det fanns naturlagar. Som utjämnar kaos. Jag vill inte förstå fysiken utifrån. Du kan hjälpa människor in i den. Hon lade en hand på min arm. Det var första gången jag upplevde den beröring som jag med tiden skulle komma förstå var nödvändig för henne. Den var inte bara vänlig, den var också undersökande. Även hennes fingrar försökte orientera sig i mitt system. – Du skriver att du är intresserad av teorin om gruppfält. Att du har personliga erfarenheter. Vad syftar du på? – Jag framkallar uppriktighet. – Och det innebär? 19
– När jag väntar på bussen tar det bara några minuter innan mannen framför mig i kön har berättat för mig om sin frus sjukdom. Inne i bussen berättar damen på sätet intill mig om kärleken till sin hund. De killar som ska av på samma ställe som jag berättar först om oron över att inte bli uttagna till A-laget. Sedan om de tjejer de är förälskade i. Hon knäppte upp min skjortärm, rullade upp den, vände på min arm. Kände på ärren. – Jag har alltid velat ha en dotter, sa hon. Så fort det var sagt stelnade hon till. Meningen var fullständigt malplacerad. Liksom mitt svar. – Jag har alltid velat ha en mamma. Människor som är med om det för första gången blir oftast förskräckta. Men inte hon. Chocken var ganska svag. Och innanför den fanns en intensiv nyfikenhet. – Det var inte jag som sa det, sa hon. Eller som rullade upp din ärm. Det var något inuti mig. Delvis främmande. Vi såg på varandra. När hon talade var det långsamt, inåtvänt undersökande sitt eget system. – Det känns som att falla. Som om vi inte längre har stöd av de konventioner som styr vanliga samtal. Har du något eget ord för det? – Där jag växte upp kallade de det för Susaneffekten. Hon rullade ner min ärm och knäppte den. – Det är ingen vanlig forskning. Ingenting blir publicerat. Alla resultat är konfidentiella. Pengarna är ett öronmärkt anslag. Det skulle troligen bli ett avsteg från din karriär. – Jag har en del ärr, sa jag. Jag blir en svår elev. Hon kastade huvudet tillbaka och skrattade. Hennes skratt gjorde allt och alla omkring henne lyckliga, till och med den övergivna aulan. Hon reste sig. 20
– Du kan hälsa på mig nästa vecka. Jag har tre söner. Dem får du låta bli. Vi såg varandra i ögonen. Tillsammans med djup uppriktighet börjar framtiden alltid träda fram. Kanske anade både hon och jag att jag om sex månader skulle ha varit i säng med alla tre sönerna. Och ett år därefter även med hennes man. Kanske visste vi båda två att med de krafter som nu hade aktiverats mellan henne och mig, skulle jag försöka sluka allt som stod i vägen för att komma henne lite närmare. – Tänk dig noga för, Susan. Och bränn inga skepp. Jag sa ingenting. Jag behövde inte tänka. Det fanns ingen väg tillbaka. Och det berodde inte på att skeppen bakom mig hade bränts. Det berodde på att de hade förlorat sin relevans.
21
Susan har det perfekta livet — hon är en begåvad och framgångsrik fysiker, mamma till tonåriga tvillingar och gift med en världsberömd kompositör. Dessutom äger hon en mycket speciell egenskap: människor blir helt uppriktiga i hennes närhet.
Men vad händer om man missbrukar en sådan egenskap? Vad händer när några bestämmer sig för att styra framtiden? Och hur långt kan man gå för att rädda sin familj?
Effekten av Susan är en andlöst spännande och civilisationskritisk roman, berättad med Peter Høegs omisskännliga blandning av realism och overklighet.
w w w. n o r s t e d t s . s e