9789155261788 by Smakprov Media AB

Missa inte fortsättningen på den internationella storsäljaren! Såld till fler länder än någon annan debut.

Nathan har fått sina tre gåvor och hans magiska kraft har vaknat. Men det är en främmande, monstruös förmåga som han inte kan styra. Gång på gång vaknar han upp, blodig och med minnesluckor. Han måste lära sig att kontrollera odjuret inom sig innan det går för långt. Han är fortfarande jagad av myndigheterna. Och han måste försöka befria sin stora kärlek Annalise, som är fånge hos fienden. Kriget mellan vita och svarta häxor blir värre och värre. När en grupp rebeller går samman mot de vita häxornas råd dras Nathan in i kampen. Men kan han lita på rebellerna? Kan han ens lita på sig själv? Half bad – Det mörka ödet är andra delen i Sally Greens osannolikt framgångsrika serie. Trilogin har sålts till över 50 länder.

Ett mörkt, magiskt och gripande äventyr som inte liknar något annat.

ISBN 978-91-552-6178-8

9 789155 261788

Half_bad_2_cover_tb.indd 1

BÄSTSÄLJAREN SOM SLAGIT ALLA REKORD!

2015-06-22 13.38

Ă&#x2013;versĂ¤ttning Carla Wiberg

First published in Great Britain by Puffin Books Ltd, 2015 © Sally Green © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2015 Originalets titel: Half Wild Översättning: Carla Wiberg Omslagsbild: Shutterstock, Triggerfish, Début Art och Trevillion Images Omslagsdesign och inlaga: Monica Sundberg Tryckt av ScandBook, Falun 2015 ISBN 978-91-552-6178-8

Till Indy

innehåll d el et t : r ö tt 9

en ny dag 10 vänta 17 jag och annalise 27 mörkare 34 inte vänta 38 du är väl inte död, va? 44 nesbitt 51 kieran & partner 56 en sista blick 66 d el t vå : krafte r 7 1

van dal 72 amuletten 83 ett förslag 93 nattrök 101 regn 107 slovakien 112 mörk magi 116 berätta för gabriel 120 vi använder min själ 130 första stickan 137 andra stickan 141 tredje stickan 144

d el t re: på vä g 1 4 9

bli obama 150 barcelona 155 min lärare och förmyndare 160 isch 165 lotsen 171 på väg 182 kartan 188 formen på ordet 197 del fyra : da gböc kerna i b un k e r n 2 0 1

positivt igen 202 planering 209 mercurys bunker 212 vi 224 rosa 227 kyssas 228 den låsta lådan 231 annalise andas inte 236 bättre 241 gräva 246 fairborn är min 252 ärr 255 begravning 259

ritning 261 oemotståndligt 264 dresden, wolfgang och marcus 268 skåran 276 del fem: st römmar av b l o d 2 8 1

kalebassen 282 jordnötter 297 marcus 303 alliansen 315 strömmar av blod 321 provianteraren 328 första attacken 334 blondine 341 ut och gå 350 med arran 352 skratt 355 mötet 363 connor 366 stoppa tiden 372 jessica 377 rött 380

Ditt bröst skall kylas av min dysterhet, som, klättrande på ångerns vilda gråt, skall stiga i din strupe – Wilfred Owen

d el et t

rรถtt

en ny dag en korsnäbbs läte

en annan fågel svarar, ingen korsnäbb den första fågeln tar över igen

och igen korsnäbben –

shit, det är morgon

jag har sovit

det är morgon, jättetidigt

shit, shit, shit

– 10 –

måste vakna

fattar inte att jag har so…

bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzbzbzbzbzbzbzzzbzbzbzbzz bzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbz SHIT! Det är här det låter. HÄR! bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzbzbzbzbzbzbzzzbzbzbzbzz bzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbz den ljudnivån betyder att, fan också, någon som har en mobil är nära. väldigt nära. jag fattar inte att jag har somnat med jägare i hälarna. och hon. den snabba. hon var nära i natt. bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzbz TÄNK! TÄNK! bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzbz

– 11 –

det är en mobiltelefon, absolut. Jag har ljudet inne i huvudet, inte i öronen, det är uppe på höger sida, inuti, konstant, som en elektrisk störning, det susar och sprakar, mobilsus, starkt, på nivån tre fyra meter bort. bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzbz okej, okej, det finns många som har mobil. om det är en jägare – den jägaren – och hon såg mig, då skulle jag vara död nu. jag är inte död. alltså kan hon inte se mig. bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzbz ljudet blir inte starkare. hon kommer inte närmare. men hon rör sig inte bort från mig heller. är det något som döljer mig? jag ligger på sidan med ansiktet tryckt mot marken, helt stilla. ser inget annat än marken. måste flytta mig lite. men inte än. tänka först. hålla mig lugn och tänka igenom det. bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzbz

– 12 –

ingen vind, ingen sol, bara ett svagt ljus. då är det tidigt. solen kan inte ha hunnit upp över berget än. marken är kylig men torr, ingen dagg. det luktar jord och tallbarr och … en annan lukt. vad är det för lukt? och en smak. en äcklig smak. det smakar som … nej – tänk inte på det tänk inte på det tänk inte på det tänk inte på det tänk på något annat Tänk på var du är. bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzbz Du ligger på marken, det är tidigt på morgonen, det är kyligt. Du fryser. Du fryser därför att … du är naken. Du är naken och överkroppen är våt. Bröstet, armarna … ansiktet … är våta. Och du rör på vänstra handens fingrar, bara lite lite, och de är kletiga. De klibbar ihop. Som om de är doppade i sockersöt saft och håller på att torka. Men det är inte saft – tänk inte på det tänk inte på det tänk inte på det tänk inte på det TÄNK INTE PÅ DET! TÄNK PÅ NÅGOT ANNAT!

– 13 –

bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzbz TÄNK PÅ ATT ÖVERLEVA! Du måste bort härifrån. Jägarna är efter dig. Den där snabba var nära. Hon var jättenära i natt. Vad var det som hände i natt? vad var det som hände? NEJ! GLÖM DET. bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzbz TÄNK PÅ ATT KLARA DIG. TÄNK UT VAD DU SKA GÖRA. Du kan kolla, röra lite, lite på huvudet så att du ser mer. Marken vid ansiktet är täckt med tallbarr. Bruna tallbarr. Men inte barrbruna. Bruna som torkat blod. Du ligger med vänstra armen utsträckt. Den är strimmig av det. Skorvig av torkat brunt. Men handen är inte strimmig av det, den är helt täckt av det. Rött. bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzbz Du kan leta dig fram till en bäck och tvätta dig. Tvätta bort alltihop.

– 14 –

bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzb Du måste sticka nu. För att klara dig måste du bort härifrån. Du måste sätta fart. Dra iväg. bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzb Mobilen är nära. Ljudet förändras inte. Det kommer inte att närma sig. Men du måste se efter. Du måste kolla. Vända på huvudet. Det klarar du. Det ser ut ungefär som en stock. Snälla, var en stock var en stock var en stock var en stock snälla Det är ingen stock … Det är svart och rött. Svarta kängor. Svarta byxor. Ett ben böjt, ett rakt. Svart jacka. Ansiktet bortvänt. Hon har kort ljusbrunt hår. Det är genomblött av blod. Hon ligger stilla som en stock. Våt, fortfarande. Det sipprar fortfarande. Rinner inte längre snabbt. Mobilen är hennes.

– 15 –

bzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzbzbzbzbzbzbz bzzzbzbzzbzbzbzbzbzbzzbzbzbzbzbzbzbzbzzzzbzzbzbzbzbz bzbzbzbzbzzbzb Och när du lyfter huvudet ser du såret som är hennes strupe, och det är trasigt och blodigt och djupt och rött

– 16 –

vänta Jag är i Schweiz igen, högt uppe i en avsides dal – inte den där Mercury har sin stuga men i närheten, en halv dags vandring därifrån. Jag har varit här i några veckor nu och ett par gånger har jag gått tillbaka till Mercurys dal. Första gången gick jag tillbaka samma väg som jag hade kommit och spanade efter bäcken där jag hade tappat Fairborn, den magiska kniven som jag hade tagit från jägarna. Som Rose hade tagit. Att hitta tillbaka till bäcken var ingen konst och det var inte särskilt svårt att upptäcka blod och några gula fläckar på marken. Men ingen Fairborn. Jag gick uppströms och nerströms och runt om platsen med fläckarna: kikade in i busksnåren, kollade under stenar. Det började bli löjligt – kolla under stenar! Efter två dagar fick jag skärpa mig och sluta. Då hade jag börjat undra om jag över huvud taget hade haft Fairborn … om något djur kunde ha draigt iväg med den … om den hade försvunnit på magisk väg. Det började gnaga i mig. Jag har inte gått dit och letat fler gånger. Nu väntar jag här i den andra dalen, vid grottan. Det var det vi kom överens om, jag och Gabriel, så det är det jag gör – väntar på Gabriel. Han tog hit mig en dag och gömde sin plåtburk i grottan: burken med kärleksbrev mellan hans föräldrar,

– 17 –

det enda han äger. Burken ligger i min ryggsäck nu. Och jag är här. Och jag säger mig att vi i alla fall hade en plan. Och det är ju bra. Fast det var inte mycket till plan. ”Om det går snett så vänta vid grottan.” Och det har det gjort. Rejält. Jag trodde inte att vi skulle behöva sätta planen i verket. Jag trodde aldrig att det skulle kunna gå så här snett utan att jag dog. Men jag lever. Jag är sjutton år och fullfjädrad häxa, jag har fått mina tre gåvor. Men jag vet inte vilka andra som lever. Rose – Rose är död … det är jag säker på. Skjuten av jägarna. Annalise är fånge hos Mercury och ligger försänkt i en sömn som liknar döden, och jag vet att hon inte får lämnas kvar i det tillståndet så länge till, för då kommer sömnen att bli döden. Och Gabriel är fortfarande försvunnen flera veckor efter att vi stal Fairborn – fyra veckor och fyra dagar. Om han var i livet skulle han vara här och om jägarna har tagit honom så torterar de honom och … Men det är en av de saker jag inte tillåter mig att tänka på. Det där är en av mina regler medan jag väntar: tänk inte på något negativt, håll dig till det positiva. Det är bara det att jag inte har något annat att göra än att sitta här och vänta och tänka. Så varje dag tvingar jag mig att gå igenom alla positiva tankar, och varje gång intalar jag mig att när jag har gjort det så kommer Gabriel att dyka upp. Och jag måste intala mig att det fortfarande finns en chans till det. Han kan fortfarande komma undan. Jag måste bara fortsätta att tänka positivt. Okej då – positiva tankar, en gång till … Först och främst kolla in allt som är bra runt omkring mig. Det finns positiva saker överallt och jag ser samma positiva saker varenda jävla positiva dag: Träden. Träd är bra. De flesta är höga och ganska raka och

– 18 –

tjocka, men några ligger kullfallna och täckta med mossa. Här är det mest barrträd, inte lövträd, i gröna färger från nästan svart till ljust limegrönt, beroende på vädret och hur gamla barren är. Jag känner träden här så väl att jag kan blunda och se vart och ett för sig, men jag försöker låta bli att blunda så mycket – det är lättare att tänka positivt med ögonen öppna. Från träden går jag vidare till himlen, och den är också något positivt, oftast klarblå på dagen och ljust svart på natten. Jag gillar när himlen har den färgen. Ibland kommer det moln och såvitt jag kan se är de stora och vita, sällan grå, inga regnmoln. De rör sig oftast österut. Det blåser aldrig här, vinden når inte ner till marken här i skogen. Sedan då? Jovisst, fåglar. Fåglar är positiva och glupska och högljudda – de tjattrar och kvittrar hela tiden när de inte äter. Vissa äter frön och andra äter insekter. Det flyger kråkor högt ovanför skogen men de kommer inte ner, i alla fall inte ända ner till mig. De är svarta. Kolsvarta. Som utklippta med sax ur svart papper. Jag håller utkik efter en örn men jag har aldrig sett någon här, och jag undrar över min far och om han verkligen förvandlade sig till en örn och följde efter mig, och det verkar vara så länge sedan … Sluta! Det är inte läge för att tänka på pappa nu. När jag tänker på honom måste jag ta det försiktigt. Då måste jag tänka disciplinerat. Annars är det alltför lätt att bli negativ. Så … Tillbaka till omgivningen. Var var jag? Jag var klar med träden, himlen, molnen, fåglarna. Javisst ja, sedan kommer tystnaden … många tystnader. Enorma tystnader. På natten skulle de kunna fylla hela Stilla havet. Tystnad gillar jag. Det finns inget sus här, inga elektriska störningar. Ingenting. Klart i huvudet. Jag tycker att jag borde kunna höra floden längst nere i dalen men det kan jag inte. Träden isolerar mot ljudet.

– 19 –

Jaha, det var tystnaderna. Och sedan är det rörelserna. Det som har rört sig hittills är rådjur – jag har sett några, de är stillsamma och bruna, tunna och bräckliga och lite nervösa. Och så kaniner, de är gråbruna, ljudlösa. Och så finns det sorkar, gråbruna, och murmeldjur som är grå och tysta. Sedan är det spindlar, svarta och tysta. Flugor, svarta, tysta tills de kommer nära och sedan otroligt, komiskt högljudda. En vilsekommen fjäril, klarblå, tyst. Fallande tallkottar, bruna, inte tysta, de ger ifrån sig ett vänligt ord när de träffar marken: dunn. Fallande tallbarr, bruna – de låter lika mycket som snö. Det där är ju positivt: fjärilar och träd och sådant. Jag går igenom mig själv också. Jag har mina gamla kängor. Tjocka sulor men böjliga eftersom de är så slitna. Det bruna lädret är nött och i den högra kommer det in vatten genom en trasig söm. Jeansen är säckiga, bekväma, trådslitna, med en reva på vänstra knät, fransiga i nederkanterna, en gång blå men nu grå, fläckiga av jord, några gröna strimmor efter trädklättring. Bältet: tjockt svart läder, mässingsspänne. Det är ett bra bälte. T-shirt: en gång vit, nu grå, ett hål i högra sidan, småhål i ärmen som om den är loppbiten. Jag tror inte att jag har några loppor. Det kliar ingenstans. Jag är lite smutsig. Men vissa dagar tvättar jag mig, och alltid om jag vaknar med blod på mig. Mina kläder är det inget blod på – alltid något. Jag vaknar alltid naken om jag har … Du ska tänka på kläder! Var var jag? T-shirt, tror jag. Och utanpå T-shirten har jag skjortan, som är tjock och varm, av ylle, det skotskrutiga mönstret syns fortfarande i grönt, svart och brunt. Den har tre svarta knappar kvar. Hål i högra sidan. Reva i vänstra ärmen. Jag har varken kalsonger eller strumpor. Strumpor hade jag förut, jag vet inte vad som hände med dem. Och jag hade handskar. Halsduken ligger i ryggsäcken, tror jag. Jag har inte kollat i den

– 20 –

på evigheter. Det borde jag göra. Det är något att göra. Handskarna ligger nog också där. Kanske. Nu då? Det är inte mörkt än. Jag kan tänka mer på mig själv. Händerna ser hemska ut. Riktigt jävliga. De är solbrända, fårade, sträva. Ärren på högra handleden är fruktansvärt fula, som smält hud. Naglarna är svarta och nerbitna. Och så är det tatueringarna. Tre tatueringar på högra lillfingret och den stora på vänstra handryggen. S 0,5. Ett blandkodsmärke. Så att alla kan se vad jag är: till hälften svart häxa. Och ifall någon skulle missa de här tatueringarna så har jag en på fotknölen och en på halsen (min favorit … knappast.) Men det är mer än tatueringar, mer än märken: det är något slags magi också. Om jägarna får tag i mig, om mr Wallend får tag i mig så kommer de att hugga av mig fingret och lägga det i en häxflaska och sedan kommer jag att vara i deras våld. De skulle kunna använda den till att tortera mig eller döda mig när som helst genom att bränna flaskan. Det är vad jag tror att de skulle göra. Tatueringarna är deras sätt att utöva makt över mig. De skulle utnyttja dem till att försöka få mig att döda min far. Fast det kommer jag aldrig att göra. Även om jag ville göra det så skulle jag inte kunna, för han är den mäktigaste svarta häxa jag någonsin har hört talas om och jag är inget mot honom. Visst kan jag slåss rätt bra och visst kan jag springa rätt snabbt, men aldrig så att det skulle räcka mot Marcus. Shit! Nu tänker jag på honom igen. Jag måste återgå till att tänka på min egen kropp. Den beter sig underligt ibland. Den förändras. Det måste jag tänka mer på. Jag måste försöka komma på hur den förändras, varför den gör det och vad i helvete den blir då. Jag kommer aldrig ihåg det men jag vet att det sker, för jag vaknar naken och inte fullt så hungrig. Fast ibland mår jag illa,

– 21 –

spyr upp nattens mat och fortsätter att ha kväljningar. Jag vet inte om det beror på att kroppen inte tål det jag har ätit. Mest äter jag smådjur, fast jag inte kommer ihåg att jag har fångat dem. Men jag vet att jag gör det för det finns små ben i spyorna och blod och bitar av hud med päls på. En gång såg jag en svans. En råttsvans, tror jag. Jag vet att jag förvandlas till något slags djur. Det är den enda förklaringen. Jag har samma kraft som min far. Men jag minns inget av det – inte förvandlingen, inte att jag varit ett djur, inte att jag förvandlats tillbaka. Inget alls förrän jag vaknar efteråt. Jag sover alltid, så jag blir tydligen utmattad av det. I natt fick jag ett rådjur. Vaknade bredvid den halvätna kroppen. Har inte spytt upp något. Magen börjar nog vänja sig. Jag har varit hungrig, utsvulten, men det är jag inte nu. Det visar väl att man kan vänja sig vid vad som helst, till och med rått kött. Men jag skulle kunna mörda för ett mål riktig mat. En burgare med pommes, kalops med potatismos, oxstek med Yorkshirepudding. Människomat. Paj. Vaniljsås! Försiktigt nu. Bäst att inte tänka på sådant som jag inte kan få. Det leder bara utför. Jag måste se upp med vad jag tänker på. Får inte halka in på det negativa. Och i dag har jag varit så bra på att hålla mig positiv att jag kan belöna mig med att tänka på andra, till och med pappa. Men tankarna på honom måste jag vara extra försiktig med. Jag har träffat honom. Jag har träffat Marcus. Han dödade mig inte. Det trodde jag ju inte att han skulle göra, men med hans rykte så hade det kunnat gå hur som helst. Genom nästan hela min barndom trodde jag att Marcus inte brydde sig om mig, men det visar sig att han tänkte på mig hela tiden precis som jag tänkte på honom. Och han planerade hela tiden att hjälpa mig. Han sökte upp mig. Sedan stannade

– 22 –

han tiden för min skull, och det är nog inte så lätt, inte ens för honom. Han höll min gåvoceremoni: lät mig dricka hans blod och gav mig mina tre gåvor. Och guldringen han gav mig – hans egen ring – sitter på mitt finger nu, och jag vrider på den och trycker den mot läpparna och känner hur tung den är och hur metallen smakar. Kulan som han tog ut ur mig, den magiska jägarkulan, har jag i fickan. Ibland känner jag på den med, fast jag inte är säker på att jag över huvud taget gillar att ha den. Det är ju en jägarsak. Och den tredje gåvan han gav mig – livet – har jag också kvar. Jag vet fortfarande inte om det verkligen kan räknas som gåva, för jag har aldrig hört talas om att någon av de tre gåvorna kan vara något annat än ett föremål, men han är Marcus och han vet nog vad han gör. Jag lever tack vare min far. Jag har min kraft på grund av honom, och den är samma som hans. De flesta häxor får jobba på att hitta sin kraft, det kan ta dem ett år eller mer att ta reda på vad den är, men jag behövde inte se mig om efter min. Den hittade mig. Och jag är inte säker på att det var så bra. Bäst att tänka på något annat … Familjen är något positivt att tänka på. Jag brukar inte bli negativ när jag tänker på dem. Jag saknar fortfarande Arran men inte hälften så mycket som när jag var fånge hos Celia. De där första veckorna i buren saknade jag min bror så otroligt mycket. Men det är länge sedan … två år sedan, tror jag. Rådet tog mig precis innan jag fyllde femton år, precis innan Arrans gåvodag. Ja, det är över två år sedan nu, men jag vet att han är okej och Deborah med. Min vän Ellen som också är blandkod kontaktade Arran och visade honom ett kort på mig, och jag fick se honom på video och höra hans hälsning till mig. Men jag vet att de har det bättre utan mig. Jag får aldrig träffa dem mer men det gör inget för de vet att jag lever, att jag har kommit undan och är fri. Jag måste vara positiv och det där är en positiv

– 23 –

grej: ju längre jag håller mig borta från dem jag bryr mig om desto bättre är det för dem. Ibland sitter jag i grottöppningen, kanske lägger mig ner och tar en tupplur, men jag sover inte så bra och oftast känns det tryggare att vänta här uppe i trädet, för här har jag bra utsikt. Bergssluttningen är brant här. Ingen kommer vandrande förbi av en tillfällighet. Men man vet aldrig. Och jägarna är bra på att jaga. Jag försöker låta bli att tänka för mycket på jägarna, men det vore dumt att låtsas som om de inte fanns. Så jag sitter uppe i mitt träd och när det är mörkt, som nu, så unnar jag mig att tänka tillbaka på hur det var förr, innan rådet tog mig, innan jag hamnade hos Celia, innan jag fick sitta i bur. Mitt bästa minne är när jag och Arran lekte i skogen vid mormors stuga. Jag hade gömt mig i ett träd och när Arran äntligen fick syn på mig klättrade han upp till mig, men jag drog mig längre och längre ut på en smal gren. När han bönade och bad att jag skulle sluta med det hasade jag tillbaka och satte mig hos honom ungefär som jag sitter i trädet nu – grensle över grenen med ryggen lutad mot honom. Och jag skulle ge så mycket för att få sitta så där med honom igen, känna värmen och stödet från hans kropp, känna hans leende på hur bröstet rörde sig, känna hans andedräkt, hans arm omkring mig. Men det är bäst att inte tänka så där för mycket. Bäst att inte tänka på det som jag inte kan få. Jag kommer ihåg mormor också, mormor med sina bin och sina kängor och sina höns och det leriga köksgolvet. Sista gången jag såg henne var när de hämtade mig. Jag var i rådets hus och fick veta att Celia skulle bli min ”förmyndare och lärare”. Det var första gången jag såg Celia, första gången jag hörde hennes ljud, hennes kraft som kan lamslå mig. Det känns som om det har gått ett helt liv sedan dess. Celia slog omkull mig med sitt ljud och de bar iväg mig och jag såg en sista skymt av

– 24 –

mormor. Hon såg gammal och rädd ut där hon stod ensam mitt i salen där de hade bedömt mig. När jag tänker tillbaka tror jag att mormor förstod att hon aldrig skulle få se mig mer. Celia sa att hon hade dött, och jag vet att de drev mormor till självmord precis som de gjorde med mamma. Nu vet jag … Vad var det där? Steg! I mörkret! Adrenalinet kickar in. Behärska dig. Lyssna. Lätta steg. Så lätta att det kan vara en jägare. Jag vänder långsamt på huvudet. Ser inget. Molntäcket är tjockt och inget månsken når mig här nere i skogen. Fler steg. Mer adrenalin. Shit! Det här är mer än adrenalin. Det här är djuret inom mig. Då får jag syn på henne. En liten hind. Nervös. Och det djuriska adrenalinet stiger, djuret inom mig vill ta över. Lugn. Lugn. Andas långsamt. Räkna andetagen. Ett: in, sakta, och ut, sakta. Två: in, sakta … håll kvar … och ut, sakta. Tre: in, sakta … och jag känner det i blodet, det sätter eld på det … och ut, sakta. Fyra: in, sakta, och det är djuret i mig, vad det nu är, det som gör att jag förvandlas. Rådjuret går vidare och har snart försvunnit i dunklet. Och här sitter jag, jag är en människa och hinden är inte död. Jag har kontroll över min kraft. Kan i alla fall stoppa den. Och om jag kan stoppa den så kan jag kanske sätta i gång den också. Jag flinar brett. För första gången på flera veckor känner jag mig positiv på riktigt.

– 25 –

Jag har skött mig bra i dag, hållit mig till listorna och inte förirrat mig alltför långt ut i det negativa. Jag kan belöna mig med några fina tankar, sådana som jag sparar till speciella tillfällen. Mina favoriter handlar om Annalise. Och det här är vad jag minns …

– 26 –

jag och annalise Vi sitter på sandstensklippan och dinglar med fötterna över kanten. Annalise är femton år, jag är bara fjorton än. Mitt ben är nära hennes men de snuddar inte riktigt vid varandra. Det är mot slutet av hösten. Vi har träffats här en gång i veckan i två månader. På hela den tiden har vi bara rört vid varandra en enda gång: andra gången vi var här. Då tog jag hennes hand och kysste den. Jag kan fortfarande inte fatta att jag gjorde det. Det bara drog iväg med mig. Nu tänker jag på det hela tiden – och då menar jag hela tiden – men kan liksom inte göra det igen. Annalise och jag pratar och klättrar och springer runt men jag fångar aldrig in henne när vi jagar varandra. Jag kommer nästan ifatt men sedan kan jag inte göra det. Och jag låter henne aldrig fånga mig heller. Hon svänger med benen. Hennes grå skolkjol är ren och välpressad och prydlig. Huden på hennes ben är slät och lite solbränd och hårstråna ovanför knäna är tunna och ljusa. Och mitt ben är bara några millimeter från hennes men jag vet att jag inte kan få det att flytta sig närmare. Jag tvingar mig att vända på huvudet och se på något annat. Klipputsprånget är brant och högt men det går att hoppa ner eftersom marken är sandig där man landar. Det blåser i dag

– 27 –

men vinden når oss inte här. Trädtopparna vajar och susar, nästan pratar med varandra, skvallrar, och löv faller i små grupper. Några dalar ner mot oss och redan innan Annalise rör sig vet jag att hon kommer att försöka fånga ett. Hon sträcker ut handen, armen och sedan hela överkroppen över stupet. Hon lutar sig för långt ut men hon kommer inte att göra sig illa om hon ramlar – fast jag kanske borde grabba tag i henne, hålla fast henne. Men jag rör mig inte. Hon skrattar och sträcker sig ännu längre och får tag i lövet och tar tag i min ärm på samma gång, handen full med tyg, men jag rör inte vid henne ändå. Jag drar åt mig armen så att hon inte ramlar men jag rör henne inte. Hon har lövet. Ett litet brunt blad från en björk. Hon håller det i stjälken och snurrar det framför näsan på mig. ”Nu har jag det. Men det är inte din förtjänst! Jag höll på att ramla ner.” ”Jag visste att du skulle klara dig.” ”Jaså, det gjorde du?” Hon klappar mig på näsan med lövet. Fingrarna kommer nära mina läppar. Jag drar huvudet bakåt, bort från henne. ”Det är till dig. Var så god.” ”Det är bara ett löv”, säger jag. ”Det finns så många.” ”Håll fram handen. Det här är ett speciellt löv. Ett som jag har fångat åt dig med fara för mitt eget liv.” ”Ja, då är det väldigt speciellt”, säger jag och håller fram handen. Hon släpper lövet i min handflata. ”Du säger aldrig tack, va?” Det vet jag inte. Jag har aldrig tänkt på det. ”Och du rör aldrig vid mig.” Jag rycker på axlarna. Jag kan inte förklara att jag tänker på varenda millimeter mellan oss. ”Jag ska spara lövet”, säger jag. Och så skjuter jag ifrån och hoppar ner på marken.

– 28 –

Nu står jag nedanför och vet inte vad jag ska göra. Jag hoppades att hon skulle hoppa ner, hon med. Jag tittar upp på henne och säger: ”Kan vi prata om något annat?” ”Om du kommer hit upp och ber vackert.” Jag klättrar upp igen så snabbt jag kan, skryter med det, men när jag närmar mig klippkanten hejdar jag mig. Hon har flyttat sig och sitter nu precis där jag brukar klättra över. Spärrar vägen för mig. Det finns en annan väg till vänster, den är svårare och jag klättrar ner ett par tag och sedan upp igen och då har hon hasat sig åt sidan och sitter där i stället. ”Hej”, säger hon och böjer sig fram och ler mot mig. Enda sättet för mig att ta mig upp är att klättra över Annalise. ”Ursäkta”, säger jag. ”Kan du släppa fram mig?” Hon skakar på huvudet. ”Om jag ber vackert?” Hon skakar på huvudet igen och ler så brett, så brett. ”Du är rätt väluppfostrad för att vara en värsting till blandkod.” ”Snälla Annalise.” Jag har inget bra tag, börjar redan få kramp i fingrarna, och tårna har börjat glida. Jag kommer inte att kunna hänga kvar här så länge till. ”Jag fattar inte att du blev avstängd från skolan. Du verkar så ängslig.” Hon säger det med läraraktig röst. ”Jag är inte ängslig.” Hon böjer sig fram igen och flinar. ”Bevisa det.” Jag måste antingen hoppa ner eller också klättra över henne, och det ganska snart för nu börjar högra benet darra av ansträngning. Jag tror att jag kan ta mig över henne om jag lägger handen till höger om hennes ben men då måste jag på något sätt häva mig upp över hennes knä, och … ”Vänta bara tills jag talar om för mina bröder vilken liten fegis du är”, retas hon. Jag ser upp i hennes ansikte och trots att jag vet att hon skojar blir jag arg bara jag tänker på att hon

– 29 –

skulle kunna berätta om det här för sina bröder. Jag ser att hennes leende plötsligt bleknar bort. Jag släpper taget, vänder mig om i luften och hoppar ner på marken. Jag darrar när jag reser mig upp, och hon ropar: ”Nathan! Förlåt! Jag borde inte ha …” Och så tar hon mark bredvid mig, lika lätt och graciöst som alltid. ”Så där borde jag inte ha sagt. Det var dumt.” ”Om de någonsin får reda på att vi träffas … Om …” ”Du vet att jag inte kommer att säga något till dem. Det var ett dumt skämt.” Jag inser att jag har reagerat för starkt och håller på att förstöra den här dagen, så jag sparkar lite i sanden och säger: ”Jag vet.” Och ler mot henne och vill återgå till att ha kul. ”Men tala inte om för någon att jag är en mes, va? Så säger inte jag något om att du är en värsting.” ”Värsting? Jag?” Nu ler hon brett igen och sparkar i sanden hon med. Så drar hon ett långt streck på marken och säger: ”På en skala från värsting, här …” Hon sätter ner foten i ena änden. ”… till snäll och ängslig och väluppfostrad här …” Hon går bort till andra änden av strecket och sätter ner foten där och ser på mig. ”… var är jag?” ”Annalise, Annalise, Annalise”, muttrar jag för mig själv och går fram och tillbaka utmed strecket. När jag har gått typ tre fjärdedelar av vägen till den ängsliga änden stannar jag, och sedan hasar jag tillbaka en liten bit mot den andra änden och sedan en bit till och en till ända tills jag bara har en tiondel av strecket kvar till värstingänden. ”Ha!” säger hon. ”Du är för mycket värsting för mig.” Då morrar hon åt mig. ”De flesta av mina vänner i skolan skulle placera mig här.” Hon tar ett skutt mycket närmare den ängsliga änden. ”Ingen av dina vänner i skolan är häxa”, säger jag.

– 30 –

”De kan ändå se att jag är en snäll flicka.” ”Var skulle de placera mig då?” Jag flyttar mig ur vägen när Annalise hasar längs strecket, närmare och närmare värstingänden, och stannar nästan precis där jag stod nyss. ”Och dina bröder? Var skulle de placera mig?” Hon tvekar men går sedan förbi värstingänden och ända bort till klippkanten. ”Ickehäxorna i skolan var rädda för dig därför att du slogs”, säger hon. ”Alla sa att du var vild, men de såg dig ju i klassrummet nästan varje dag och då satt du tyst och stilla, så de fattade att om de lät dig vara i fred så skulle du låta dem vara i fred.” ”Men riktigt så långt tänkte inte dina bröder. Att de skulle låta mig vara i fred, menar jag.” ”Nej. Men de var också rädda för dig.” ”De spöade ju upp mig! Slog mig medvetslös!” ”Du spöade dem först! Men det är mer än så.” Hon tvekar, men sedan säger hon: ”Det handlar om vem du är. Eller snarare vem din pappa är. Om Marcus. Det är honom de är rädda för. Det är alla.” Hon har rätt, så klart, men han kommer ju knappast att dyka upp vilken sekund som helst och hjälpa mig att slåss. Då frågar hon: ”Är du rädd för honom?” Det vet jag inte riktigt. Han är min pappa. Farlig och mordisk, jovisst, men han är ändå min pappa. Och jag vill träffa honom. Det skulle jag inte vilja om jag var rädd för honom. ”Annalise”, säger jag, ”jag litar mer på dig än på någon annan, men om rådet någonsin får höra mig prata om honom eller mina känslor för honom eller något … Jag kan inte prata om honom. Det vet du.” ”Förlåt. Jag borde inte ha frågat.” ”Men jag ska berätta vilka jag är rädd för: rådet. Och dina

– 31 –

bröder. Om …” Mer säger jag inte. Hon vet ju lika väl som jag att om de får reda på att vi brukar träffas så ligger vi illa till båda två. ”Jag vet”, säger Annalise. ”Jag har den värsta, jobbigaste familj som finns.” ”Jag tror nog att min är en liten aning jobbigare än din.” ”Inte mycket. Och du har i alla fall Arran och Deborah. Snälla människor. Jag har inga snälla människor. Jo, Connor är väl okej när han inte hänger med Liam eller …” ”Det är du som är den snälla människan”, säger jag. Hon ler men det är då det slår mig hur ledsen och ensam hon ser ut och vilken tur jag har som har Arran och Deborah och mormor. Och utan att tänka mig för tar jag hennes hand och håller upp den med hennes handflata tryckt mot min. Jag rör vid henne! Jag blir liksom förvånad men det händer och jag vill inte grubbla sönder det. Våra händer är ungefär lika stora: min är bredare, hon har längre och smalare fingrar. Hennes hud är mjuk och hudfärgad – inte jordfärgad. ”Hur håller du händerna så rena?” Jag vänder på hennes hand och inspekterar den noga. ”Jag har fullt med rött damm överallt men på dig och dina händer finns det inte ett enda dammkorn.” ”Jag är tjej. Vi är kända för alla möjliga fantastiska förmågor som killar bara kan drömma om.” Hon darrar på rösten, handen snuddar knappt vid min. Nu är jag rädd men jag tänker inte sluta. Jag låter ett finger glida runt ytterkanten av hennes hand medan hon håller upp den i luften. Över tummen, ner mellan tummen och pekfingret och sedan uppför fingret och ner mellan det och nästa finger och upp och sedan ner och sedan upp och ner och till sist utmed lillfingret och ner till handleden. ”Du är alltid så oväntat varsam”, säger hon. ”Så långt från värstingänden av skalan.”

– 32 –

Jag vill säga något till svar men kommer inte på något som låter rätt. ”Nu har du blivit tyst igen”, säger hon. ”Vad är det för fel med det då?” ”Inget, väl. Det passar dig.” Hon börjar följa min hands konturer med ett finger precis som jag gjorde med hennes nyss. ”Men ibland får det mig att undra vad du tänker på.” Hon fortsätter att dra med fingret runt min hand. ”Vad tänker du på?” Jag tänker på att jag gillar att hon gör så där. Det känns skönt. Ska jag säga det? Inte vet jag. ”Jag …”, säger jag. ”Du är …” Hon sänker huvudet och ser på mig. ”Du försöker gömma ansiktet”, klagar hon. ”Rodnar du?” ”Nej!” Hon sätter ett finger på min hakspets och vänder mitt huvud mot sig. Jag känner mig lite varm men jag tror inte att jag rodnar. ”Vad gullig du är”, säger hon. Gullig! ”Jag tycker att jag är något av en värsting”, säger jag. Hon fnissar och reser sig upp. ”Du är gullig och du är långsam. Du kommer aldrig ifatt mig.” Och så börjar hon springa och jag springer efter och den dagen fångar jag henne för första gången.

– 33 –

mörkare Det måste vara efter midnatt. Då har det gått ett dygn till. Ett dygn till med positiva tankar. Ett dygn till med tankar på Anna lise utan att komma på något sätt att hjälpa henne. Ett dygn till uppe i ett träd i väntan på Gabriel utan att Gabriel kommit. Jag borde försöka sova men jag är inte trött. Jag är sällan trött på natten. Tvärtom verkar det bli lite mer liv i mig, fast jag vet att tankarna blir mörkare också. Jag kan köra några listor eller gå tillbaka till saker som jag lärde mig av Celia: hur man dödar med kniv, hur man dödar med händerna. Det verkar ju muntert. Eller kanske fakta. Mina förfäder är bra. Bara rabbla upp namnen om och om igen: Harrow, Titus, Gaunt, Darius, Leo, Castor, Maximilian, Massimo, Axel, Marcus, Nathan. Harrow, Titus, Gaunt, Darius … Fast den listan är lite dyster och jag ska ju inte tänka dystert men det är inte mitt fel att de blev dödade av jägare allihop eller torterade till döds av rådet. Men Marcus är inte död, såvitt jag vet – han lever och mår bra även om ingen vet var han finns. Och han kom till mig och räddade mig och höll min gåvoceremoni, men sedan gav han sig iväg, lämnade mig ensam igen som alltid i hela mitt liv. ”Du klarade dig bra på egen hand”, sa han. Typisk smitning.

– 34 –

Inte vara negativ. Måste hålla mig posi-jävla-tiv. Fan, nu är jag på riktigt dåligt humör. Jag får pröva med fler minnestest. Ja, jag kan ju räkna upp alla krafter som min pappa har stulit – en för varje människohjärta han har ätit upp. Och den mannen, den mördaren, den PSYKOPATEN satt mitt emot mig och pratade med mig och gav mig tre gåvor. Och jag kan inte hata honom och jag är inte ens rädd för honom. Jag är … imponerad. Det är väl positivt? Att beundra sin far? Psykopappan. Är han psykopat? Inte vet jag. Jag vet ju inte hur det definieras. Vet inte hur långt man måste gå i fråga om kannibalism för att officiellt bli betecknad som psykopat. Nu biter jag på naglarna igen, fast det inte finns mycket kvar att bita på. Och här sitter jag nu uppe i ett träd och biter på fingrarna – Nathan, Marcus son, killen som ska döda sin far, killen som försökte bevisa att han inte tänkte döda sin far genom att återlämna Fairborn till honom men sumpade alltihop och tappade bort kniven. Och jag vet att jag inte skulle klara mig en enda sekund i en strid mot Marcus, men att alla ändå tror att jag kan döda honom … alla vill att jag ska döda honom. Jag lyckades komma undan Wallend och de vita häxorna som vill det, och flydde till Mercury – och då vill hon också att jag ska döda honom! Shit! Jag måste tänka på något mer positivt. Jag måste tänka på Annalise igen. När jag satt i buren tänkte jag på henne. Fantiserade om henne, föreställde mig att jag rörde vid henne och hade sex och så där. Fast i verkligheten har jag ju aldrig haft sex och inte ens särskilt mycket ”så där”. Och sist jag höll henne i handen var när jag satt bredvid henne på taket till Mercurys stuga, och då gick det åt helvete och vinden höll fast mig medan Mercury lurade ner henne i gräset. Jag kommer ihåg

– 35 –

hur Annalise låg där, hur hennes bröstkorg hävde sig och förtvivlat försökte dra in luft, och den där sista flämtningen som verkade så långsam och plågad innan hon låg stilla, och jag hatar den. Jag hatar den där sista flämtningen. Och på tal om hat – under den rubriken kan jag få ihop en lång lista. Först har vi min syster, så klart, min kära Jessica. Ända sedan jag föddes har hon hatat mig intensivt och den känslan är minst sagt ömsesidig. Sedan är det hennes pojkvän, Clay, jägarnas ledare, brutal och arrogant. Väl värd att hata. Och det andra odjuret, Kieran O’Brien, Annalises äldste bror – förr stod han överst på min hatlista men nu ligger han bara på typ tredje plats för det mesta. Tvåan på hatlistan är Soul O’Brien, ledamot i rådet. Han sa att han ville bli den som gav mig mina tre gåvor – det är faktiskt ännu sjukare än att sätta mig i bur. Han kan mycket väl vara något slags psykfall, han med. Och på tal om psykfall så är ettan på min hatlista mr Wallend. Den vita häxan som behandlade mig som en labbråtta. Mannen som gav mig tatueringarna. Dem hatar jag mer än något annat. Jaha, det var ju positivt. Celia finns inte med på listan. Henne hatar jag inte längre, och det är väl bra. Om man inte hatar en som har hållit en inspärrad i en bur i nästan två år så är det väl positivt. Det måste det väl vara. Fast å andra sidan kanske det bara visar att jag är totalt förstörd av den upplevelsen. Inte vet jag. Men Celia står inte med på listan. Inte Mercury heller. Mercury väcker inget hat. Det skulle vara som att hata vädret. Mercury sa att hon skulle befria Annalise i utbyte mot min pappas huvud eller hjärta. Av mig kommer hon inte att få vare sig det ena eller det andra. Jag måste komma på något sätt att ta mig tillbaka till Mercury, hitta Annalise, bryta förtrollningen

– 36 –

och fly med henne. Det låter svårt och farligt men jag har en plan – en till positiv sak. Bortsett från att planen är korkad och usel och aldrig kommer att funka. Och att Mercury kommer att ta livet av mig, utan tvekan. Men det är väl inget att oroa sig för. Alla ska ju dö, förr eller senare. Och just nu har jag nog med problem med den pågående planen. Nu har jag varit här i över en månad och jag får kämpa för att kunna tänka mig ett positivt scenario: ett scenario där Gabriels frånvaro inte beror på att han är död eller fånge hos jägarna utan på att han ligger i en lyxig dubbelsäng och läser en bok och mumsar på croissanter. Om han hade blivit tillfångatagen skulle de ha torterat honom och då skulle han ha avslöjat allt. Allt om mig, honom, Fairborn, Annalise och framför allt var de kunde hitta mig – allt om vår mötesplats här vid grottan. Under deras bestraffning skulle jag ha avslöjat det och det skulle han också. Det är inget att skämmas för. Bestraffningen knäcker alla till sist, och ingen kan stå emot i en hel månad. Men jägarna är inte här. Fast det är inte Gabriel heller. Då måste han vara död. Skjuten av jägarna den där natten då vi tog Fairborn. Dödad när han försökte rädda mig. Och här sitter jag uppe i ett träd och försöker tänka positivt. Positivt är rätt sjukt när man tänker efter.

– 37 –

inte vänta Det håller på att ljusna när jag kommer fram till Mercurys stuga. När min far hade gett mig mina tre gåvor flydde jag härifrån men jag har varit här igen två gånger sedan dess för att kolla vad jägarna har för sig. En chans för mig att spana på dem för omväxlings skull. Första gången jag kom tillbaka var för två veckor sedan, när jag var helt säker på att inga jägare hade spårat mig. Jag hade dödat den snabba och kommit undan från de andra. Jag var nästan säker på att de inte väntade sig att jag skulle komma tillbaka. Jag hade ju ingen anledning att göra det och det skulle vara idiotiskt riskabelt. Enligt det resonemanget väntade jag mig inte särskilt många jägare vid stugan. Fel! De var tolv stycken. Jag tror att de använde den som utgångspunkt för sitt sökande efter Mercury. Det finns en magisk skåra i luften där, och den utnyttjade hon när hon ville färdas till sitt verkliga hem. Samma sorts skåra som Gabriel och jag använde för att ta oss till stugan från lägenheten i Genève. Pappa sa att jägarna kan hitta skåror, så vid det här laget har nog Mercury förstört den som ledde till hennes verkliga hem – eller också har jägarna hittat den och då är Mercury död. Och om Mercury är död har jag ingen aning om vad som kan ha hänt med Annalise. Men jag

– 38 –

tror inte att Mercury kan ha varit slarvig eller långsam eller svag. Jag tror att hon har förstört skåran och sopat igen spåren ordentligt efter sig, så att den här dalen är lika mycket av en återvändsgränd för jägarna som den är för mig. Första gången jag kom tillbaka till stugan var Clay här. Han var på dåligt humör och röt och skrek. Han hade Jessica med sig. Hon hade ett långt ärr från pannan över näsan och kinden där jag hade skurit henne, eller rättare sagt där Fairborn hade skurit henne. Men det gjorde visst inte Clay något. Han och Jessica verkade fortfarande vara ihop. Han lade armen om henne och kysste henne på nästippen. Vid ett tillfälle ställde han sig nära skogsbrynet med händerna i sidorna och benen isär. Han höjde blicken och såg ut att stirra rakt på mig. Jag var väl gömd och han såg mig inte, men det var som om han väntade på mig. Jag kom tillbaka till stugan igen för en vecka sedan. Då var det bara sex jägare kvar och jag väntade mig att Clay skulle vara en av dem, jag trodde att han visste att jag skulle komma tillbaka, men han var inte där. I stället fick jag nöjet att se Kieran. Och den här gången var stämningen annorlunda. Jägarna som var kvar solade och skrattade och hade kul. Det var nästan som en semesteranläggning, bortsett från att de var jägare och jägare aldrig har semester. De såg absolut inte ut som om de väntade sig att få besök av ni-vet-vem eller hans son. Jag såg noga på Kieran. Han hade bar överkropp, håret var solblekt, ansiktet rödbrunt och kroppen stor och tung av muskler. Han är nästan lika stor som Clay. De hade byggt en hinderbana av stockar och klätterställningar, rep och ett grovt nät. Trots sin storlek var Kieran alltid snabbast och han hånade de andra för att de var långsamma. När det gällde att slåss var det tydligt att tjejerna var nybörjare, Kierans sparringpartner var bra och Kieran suverän. Jag tror ändå att jag skulle kunna spöa honom i en vanlig fajt men hans kraft gör det mycket knepigare

– 39 –

eftersom han kan göra sig osynlig. En av tjejerna verkade kunna sätta eld på saker och ting och en annan kunde skicka blixtar men båda krafterna var ganska svaga. Vad Kierans sparringpartner och de andra tjejerna hade för krafter kunde jag inte avgöra. De flesta jägare är kvinnor men några är manliga häxor med särskilda meriter. Det är bara de längsta och starkaste som rekryteras, och alla får en partner av sitt eget kön. Dittills hade jag aldrig hört talas om att jägare kunde vara annat än brittiska men två av de här tjejerna var inte det. De kunde lite engelska, men med varandra och ibland med Kierans partner pratade de ett annat språk som jag tror var franska. Såvitt jag vet har de vita häxornas råd här på kontinenten aldrig utbildat jägare och aldrig jagat svarta häxor som de gör i Storbritannien. Gabriel sa att vita och svarta höll sig till sina egna revir här och inte låtsades om varandra, och att jägare bara användes i extremfall för att spåra upp specifika häxor som till exempel min far. Om jägarna rekryterar vita häxor här i trakten nu, så kan det nog tolkas som att de håller på att utvidga sina operationer. Jag iakttog dem hela dagen. Det borde jag inte ha gjort, det visste jag. Jag borde ha suttit vid grottan och väntat på Gabriel men jag kunde inte slita mig. Jag hörde Kieran ryta åt sin partner och då kom jag ihåg den dagen han och hans bröder hade fångat mig, skurit mig, torterat mig. Det de gjorde chockar mig värre nu än det gjorde då. Jag var fjorton år, liten, en barnunge. Kieran måste ha varit tjugoett år då, och han tvingade sina bröder att vara med, tvingade Connor att strö pulvret på min rygg, skojade om det, hånade deras svaghet lika mycket som min. Och han nöjde sig inte med att skära mig, ärra mig – han märkte mig: S på vänstra sidan av ryggen och V på den högra. Och det är vad jag är. Blandkod, hälften svart och hälften vit. Jag hör inte hemma på någondera sidan. Och nu är jag här igen, för tredje gången. Jag har närmat

– 40 –

mig stugan uppifrån, genom skogen. Solen står inte över bergstopparna till vänster om mig men himlen är ljus. Jag vet inte riktigt vad jag gör här men jag tänker inte stanna länge. Jag vill bara kolla läget en sista gång. Stugan är inbyggd i bergssluttningen, högt uppe på dalsidan med en öppen gräsbeväxt äng nedanför. Ovanför den ligger skogsbrynet bara ett stenkast från den enda ytterdörren. Skogen täcker nästan hela dalen, men de högsta ryggarna och topparna når över trädgränsen och i vissa skuggiga skrevor bland de grå klipporna ligger snödrivor kvar hela sommaren. I övre änden av dalen ligger snön året om, där slutar glaciären som är flodens källa. Floden rinner långt nedanför stugan och syns inte därifrån, men den hörs: bruset är oupphörligt. Jag tassar ner till skogsbrynet. Det enda ljudet här uppe är suset från deras mobiler inuti mitt huvud. Men det är svagt. Inte så många mobiler. Inte sex stycken. Jag gissar på två. Båda inne i stugan. Då har de nog mer eller mindre gett upp i fråga om Mercury och de tror att jag har stuckit och inte är så dum att jag kommer tillbaka. Men kolla – här är jag! Nu är det ljust på riktigt. Jag borde faktiskt dra. Men jag pallar inte med att sitta i grottan och vänta på Gabriel när han måste vara död. Fast jag vill ju träffa Gabriel och jag lovade honom att vänta, precis som han lovade mig, och jag vet att han skulle vänta mer än en månad och … Det skramlar i låset på stugdörren och en jägare kommer ut. Jag känner genast igen den stora gestalten. Kieran går runt stugan, sträcker på sig och gäspar, rullar med huvudet på den tjocka halsen som om han strax ska vara med i en boxningsmatch. Han går fram till vedstacken, väljer ut en bit av en stock och ställer den upprätt på huggkubben. Sedan tar han yxan och gör sig beredd. Veden har inte en chans.

– 41 –

Han står med ryggen mot mig. Det skulle inte vara svårt att komma nära. Jag drar min kniv. Kieran hejdar sig. Han böjer sig ner och tar upp den kluvna veden, ett helt fång, och går bort till stugväggen och travar upp den där. En liten fågel flyger förbi helt nära honom. En ärla. Den tar mark bredvid stugan. Kieran ser på den ett litet tag. Sedan svingar han upp yxan på axeln, väljer ut nästa vedbit som ska klyvas och börjar om. Jag har fortfarande kniven i handen. Jag kan döda honom nu. Om tio sekunder kan han vara död. Och jag vill att han ska dö. Det vet jag. Men jag har aldrig dödat någon så här – när jag hade kunnat gå min väg. Och om jag dödar honom blir jag tvungen att sticka från dalen. Det skulle locka hit fler jägare, och om Gabriel försökte ta sig till grottan … Men jag vet ju att Gabriel är död. Det är bara det att jag inte vill tro det. Jägarna måste ha dödat honom: Gabriel, en av de mest unika, ärliga, insiktsfulla bland människor. Och här, pigg och kry och stark nog att hugga ved, står en av de minst unika men allra grymmaste bland människor. Kieran förtjänar att dö. Världen skulle vara bättre utan honom. Kieran svingar yxan bakåt medan jag smyger ner mot honom. Jag kan döda honom innan han anar något alls. Han är försvarslös: yxan kommer inte att vara till någon nytta om jag är snabb och hugger kniven rakt in i halsen på honom. Och jag vill att han ska dö. Men, men, men … Jag kan inte döda honom så här. Jag vill döda honom men inte snabbt, inte som jag skulle vara tvungen att göra det nu. Jag vill att han ska se på mig när jag dödar honom, veta att det är jag som tar ifrån honom allt han har … tar hans liv. Eller är det bara som jag hittar på svepskäl? Är jag osäker, helt enkelt?

– 42 –

Och djuret inom mig – adrenalinet – är inte med alls. Det är som om det inte vill veta av det här. Det skramlar i dörren och den öppnas igen. Shit! Jag är fullt synlig för jägaren som kliver ut i gräset. Han kliar sig i nacken, yrvaken, med blicken fäst på marken. Jag drar mig snabbt tillbaka. Håller andan medan jag springer uppför backen till den tätare skogen, stannar i skydd av den och lyssnar. Vedhuggningen pågår fortfarande. Den upphör och jag hör svaga röster: Kierans partner och sedan Kieran men jag uppfattar inte vad de säger. Tyst. Yxan börjar gå igen. Jag har kommit undan. Jag springer.

– 43 –