Historiska
nyheter Göteborg i händelsernas centrum
Kristian Wedel bokförlaget max ström
Historiska
nyheter GÜteborg i händelsernas centrum
© Bokförlaget Max Ström © Fotografier: respektive upphovsman © Text: Kristian Wedel Formgivning: Joen Wetterholm Bildhantering och korrektur: Susanna Huldt Tryck: Fälth & Hässler, Värnamo 2010 ISBN 978-91-7126-202-8
Historiska
nyheter Göteborg i händelsernas centrum
Kristian Wedel bokförlaget max ström
Innehåll Intendent Malms konstigaste idé
9
Greven som avskaffade sig själv
17
Hur många får plats i en etta?
25
En göteborgsk världsstjärnas uppgång och fall
29
Var Wieselgren lite knäpp?
37
Skål för spårvägsbolaget
42
Storwitziren
51
Den dryga miljonen försvunna
59
Ormmänniska hjälpte Elvira Madigan
65
Göteborg underifrån
70
Gnistan i elektriskt ljus
76
En stjärna föds i trång trikå
82
Intervju med ingenjör Andrée
86
1 386 röster räckte till valseger
95
Spjutet slungades mot kungafamiljen
100
”Slå sippa ut! slå ut i hundratusen ...”
105
Konstnären och hans livvakt
112
Selmas sorgklädda särbo
118
Svallvågorna efter sjöslaget
125
Världskrig och sill
133
Överraskningen på Lysekilståget
138
Råskinnet, gentlemannen och bilfabriken
143
Smugglarkungen
149
”Konsertsalen fylldes med ett gnistregn”
157
Andersson lurad i London
162
Trampade Svarte Filip AIK:s centerhalv i ansiktet?
168
Mannen, myten, mumien
172
Döden mitt i ärtsoppan
177
Sista färden mellan Tyskland och Norge
184
Redaktionell kommentar
191
Bildkällor
192
Intendent Malms konstigaste idé
Hösten 1865 fick museiintendenten August Wilhelm Malm sin konstigaste idé. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev den 31 oktober:
Föregående uppslag: Den sexton och en halv meter långa blåvalen, uppdragen på Lindholmens slip.
En märkvärdig fångst. […] Sistl. Söndag kl. 9 f.m varseblefvo tvenne fiskare, Carl Hansson och Olof Larsson i Backa, Frölunda socken, en hvalfisk som fastnat mot ett grund, omkring 20 famnar från land, utanför näset vid Frölunda strand. Efter någon tveksamhet togo de mod till sig och nalkades det väldiga djuret i en båt, hvarefter den ene, med en stor tälgknif bunden vid spetsen af en stake, stack hvalfisken djupt in i ena ögat, då genast en häftig blodström framforsade. I GP stod först ingenting. Kanske hade redaktör Felix Bonnier och reportern Aron Jonason missbedömt magnituden. Några dagar senare försökte GP ta igen skadan.
August Wilhelm Malm, intendent vid Göteborgs museum mellan 1848 och 1882.
14
15
Greven som avskaffade sig själv
Göteborg d. 19 December 1865 Landshöfdingen grefve Ehrensvärd emottogs redan vid sin ankomst med gårdagsaftonens bantåg af åtskilliga af stadens mest framstående medlemmar och då hr grefven utträdde på jernvägstorget, som var alldeles uppfylldt af menniskor, uppstämde skarpskyttemusik-kåren en marsch, hvarefter brukspatron J. Dickson utbragte ett lefve för den ädle höfdingen, hvilket åtföljdes af lifliga hurrarop. Hr grefven åkte derefter ner till residenset och mottogs vid ankomsten dit äfven af hurrarop från de otaliga menniskohopar som församlat sig utanför detsamma. (GP den 19 december 1865) Det var ett spektakel, men det var befogat. Genom ett riksdagsbeslut hade den gamla ståndsriksdagen avskaffat sig själv till förmån för ett modernt tvåkammarsystem. En av de riksdagsmän som hade röstat för reformen var den färske landshövdingen i Göte17
18
22
23
Hur många får plats i en etta?
Osund lägenhet. Till gårdagens polissession var en förgyllare vid namn Altrichter inkallad för att höras öfver en från helsovårdsnämden till poliskammaren ingifven skrifvelse, angående osunda rum och lägenheter i ett honom tillhörigt hus, nemligen n:r 21 i trettonde roten. Tilltalade Altrichter upplyste vid förhöret, att den lägenhet som afsågs i berörde skrifvelse var af honom uthyrd såsom bagerilokal till en handelsidkerska vid namn Constance Hansson. Denna, som äfven var vid förhöret närvarande, påstod, att hon i sin ordning uthyrt meranämde lägenhet, bestående af ett rum och kök till en madam Norström i Flygarns Haga. Madam Norström ockrade äfven på lokalen, i det hon till en arbetskarl Zacharias Johansson uthyrt densamma mot 8 kr. i månaden. I detta lilla kyffe jemte köket hade nu senast sistnämde arbetskarl jemte hustru, 3 barn samt tvenne inneboende drängar varit inhysta och följden 25
blifvit att hustrun jemte alla barnen och en af drängarne insjuknat i typhus. (GP den 6 april 1877)
Nödbostäder vid Stampgatan 1918. Ett halvt sekel skiljer mellan bilden och GP-notisen om trångboddheten – men scener som denna har förekommit under nästan hela Göteborgs historia.
26
Hur många inneboende kan en inneboende ha i en etta som värdinnan hyr i andra hand? Göteborgarna – åtminstone den fattiga majoriteten – betalade ett högt pris när Göteborg blev en storstad. I arbetarkvarteren bodde i bästa fall fem eller sju personer i en etta med fungerande vattenpump, brygghus och dass på gården. Så var det gärna i mönsterbostäderna i Annedal eller runt Carnegies bruk i Klippan. Men i Landala, Masthugget och Haga var trängseln till och med värre än i notisen om förgyllaren Altrichters lägenhet. Hela familjer kunde bo i ett källarhål och med undernäringen och trångboddheten kom epidemier och sjukdomar: kolera, tuberkulos, difteri, tyfoidfeber, reumatism, engelska sjukan, hjärnhinneinflammation och rosfeber. Ibland bodde en familj i ett uthus. Det var fuktigt och ruttet. Eldstaden rykte in, dörren gick inte att stänga, vinden pep i fönstren. Ett moraliskt problem som 1865 års fattigdomsutredning (pauperiseringskommittén) underströk var att trångboddheten kunde leda till att sextonåriga konfirmandflickor tvingades dela rum med berusade hamnsjåare. Detta ansågs särskilt bekymmersamt. Epidemisjukhusets placering – det vill säga nuvarande Konstepidemin – är ingen slump: de sjuka hämtades i regel från de fattiga källarna i Haga och Majorna. Med 2000-talets perspektiv ter sig inte alla försök att häva det sena 1800-talets trångboddhet sympatiska. År 1863 presenterades ”Plan för Göteborgs utvidgning och reglering 1866” och kommittén skrev då: Med sakkännedom och urskiljning äro säkert särskilt föreslagna hvilka delar, som företrädesvis lämpa sig för att bebyggas
27
med vare sig arbetarebostäder, magasiner, fabriker, vanliga hus eller sådana mera för de rikare samhällsklasserna afsedda och med trädgårdar omslutna villor.
Utsikt över Flygarns Haga på 1880-talet.
28
1866 års stadsplan byggde alltså in en segregation i 1800-talets Göteborg. Till skillnad från exempelvis Stockholm där fattiga och rika ofta rörde sig i samma kvarter – issågaren bodde i en liten murken lägenhet, men dock i närheten av grosshandlaren – blev Göteborg mot slutet av 1800-talet en kluven stad. I stenstaden runt avenyn bodde generalkonsuler med sina familjer i paradlägenheter med fyra eller fem rum i fil mot gatan. I grannvåningen bodde husets arkitekt eller byggmästare. Det var nyrenässansfasader prydda med inskeppade belgiska zinkornament eller prefabricerade akantusrankor. I stenstaden var ingen trångbodd.
En göteborgsk världsstjärnas uppgång och fall
Ibland skapas berättelser slumpvis i nyhetsspalterna. Vid en bläddring på måfå i 1877 års tidningslägg kan en nutida läsare trilla över notisen: Rederiaktiebolaget ”Örnen” hade i går ordinarie bolagsstämma, hvarvid ansvarsfrihet lemnades styrelsen för förvaltningen under sistl. år 1876. Af årets nettovinst kr. 126,566: 77 bestämdes en utdelning af 60 kr. pr aktie med 90,000 kr. eller 6 proc. å inbetalta aktiekapitalet samt afsattes till reservfonden 36,000 kr., så att denna nu uppgår till 198,000 kr. (GP den 27 april 1877) Det är alltså en liten krumelur från det skede i Göteborgs sjöfartshistoria då trafiken tredubblades och segelfartygen började få svårt att tävla med alla personalsnåla och punktliga ångbåtar som körde havre till Londons spårvagnshästar. 29
GP den 27 april 1877.
Ändå startade tunga finansiärer i Göteborg – Gibsöner och Olssöner och Magnusar – år 1873 ett stort segelfartygsrederi som kort efter det fina förvaltningsåret 1876 (vet man med historiens facit) började sin seglats mot undergången. Den glada bokslutsnotisen är verkligen ett bokslut över den sista sorglösa tiden för den segelsjöfart på träskrov som var lika gammal som civilisationen. Nog är den värd att fiska upp ur Götborgs historia. Men nedanför detta meddelande hade alltså 1877 års typograf råkat lägga in den kortaste notis som går att tänka sig: Enligt hit i går ingånget telegram ha här hemmahörande sälfångstångarne ”Vega” och ”Capella” fångat c:a 4- à 5 000 ungsäl. Sälfångstångaren ”Vega”, undrar 2000-talsläsaren? Den ”Vega”? ”Vega” – för det var rätt skuta – var alltså ett 43 meter långt barktacklat sälfångstfartyg, byggt i Bremerhaven 1872, med en ångmaskin på 60 hästkrafter och en säkerligen kraftfull doft av sältran. Sommaren 1877 såldes hon av sälfångstbolaget Ishafvet till ett kon30
32
33
Föregående uppslag: Adolf Erik Nordenskiölds expedition 1878–1880 med det ombyggda göteborgska sälfångstfartyget ”Vega” blev en vetenskaplig och PR-mässig succé. ”Vega”, på bilden fastfrusen i isen, var det första fartyg som tog sig igenom Nordostpassagen – sjövägen från Europa till Asien via Norra ishavet.
I Europa måste de kliva av ”Vega” ett slag och åka tåg för att i Sorbonne möta delegerade från ”28 lärda sällskap”, mottaga Hederslegionen och skaka hand med en åldrig Victor Hugo som myndigheterna skrämt fram. De tackade sedan nej till allt i Belgien och Holland för att hinna till den stora entrén på Stockholms ström den 24 april 1880. Då började det verkliga kalasandet. Bland alla de hyllningstelegram från städer och studentkårer som torrt registrerades av Nordenskiöld handlar den för eftervärlden mest fängslande upplysningen om en särskild hälsning undertecknad ”qvinnor i nordliga Ryssland”. Men för att inse vidden av det konstiga som sedan hände måste man betänka att Vegaexpeditionen alltså låg mitt i den storsvenska andra halvan av 1800-talet. Det var en epok som präglades av flaggpunsch, Kungssången, järnvägsstationsinvigningar, Skansen, skarpskytteklubbar, Anders Zorns spanande på tjocka kullor vid Mora marknad och ett ivrigt snickrande på vikingavillorna vid Föreningsgatan i Göteborg – och det var åtminstone nästan samtidigt som Snoilsky till sentida litteraturvetares glädje klämde till med ”Stenbocks kurir” och Heidenstam till samma forskares fasa skrev Karolinerna. Mitt i detta blågula brusande punschdelirium seglade det världsberömda fartyget ”Vega”. Kapten Palander adlades till ”Palander af Vega”. I svenska hem stod Vegatallrikar, Vegatvål, Vegakaka eller Vegakaffe. Flickebarn hette Vega, städer fick Vegagator. Nordenskiölds skildring utkom samtidigt på elva språk, och Svenska Familj-Journalen skrev: ”Det svenska namnets ära var häfdad, Sverige intog åter, liksom förr, en plats bland jordens stordådsfolk, dess namn skulle snart med heder ljuda bland jordens alla folk, dess rykte skulle åter uppfylla en verld.” Inget kunde vara svenskare än ”Vega”. Inget borde vårdas med större omsorg än ”Vega”. 357 bruttoregisterton. 60 hästkrafter. Maxfart 7 knop. Leve kung Oscar. Skål.
34
Men medan festligheterna pågick puttrade ”Vega” till Göteborg, fick sin världsberömda inredning utriven och skickades omedelbart efter säl. Sveriges mest hyllade fartyg siktades sedan på sensomrarna vid Stora Varholmens trankokeri. Efter några år såldes hon och sjönk.
Vegas internationellt präglade besättning – tungt sponsrad av Göteborgsköpmannen Oscar Dickson.
Och inte blev det bättre av att Nordostpassagen blev ett kommersiellt fiasko. Det tog ett kvartssekel innan någon lyckades ta samma väg som Nordenskiöld. Detta kan inte ha glatt den göteborgske Vegasponsorn och grosshandlaren Oscar Dickson. Vegamössan – den enda av souvenirerna som ännu under 2000talet säljs – drog väl in mer pengar än denna dimmiga och grynniga handelsled. Man kan bara hoppas att viss tröst skänktes Oscar Dickson när han begrundade att han åtminstone hade fått en liten hamn i Tajmyrien vid Norra ishavet uppkallad efter sig. År 2008 hade den 690 invånare. Ständigt denne Dickson. Han blev också adlad. Han kunde behöva lite uppmuntran – i synnerhet eftersom Oscar Dickson också råkat vara initiativtagare till den bank som sedermera gjorde den största konkursförlusten på rederiet Örnen, som i april 1877 hade seglat så fint ovanför ”Vega” i GP:s spalter. 35
Var Wieselgren lite knäpp?
Det underliga med Göteborgs-Postens förstasida den 11 oktober 1877 är vad som sägs mellan raderna. Den åldrige domprosten Peter (Pehr) Wieselgren hade avlidit dagen innan – och precis som när det gäller kändisar på 2000-talet kan man räkna med att redaktionen hade förberett dödsrunan sedan länge. Det är så stilla nu inom denna hjerna, der de elektriska gnistorna en gång korsade hvarandra så sprakande och lifliga i blixtrande tankar, hvilkas dans så ofta ville spränga den logiska utvecklingsföljdens stängsel, men bländade och, sjelfva rika till sitt innehåll, födde nya tankar i snabb vexling. (GP den 11 oktober 1877) Vad antydde GP? ”Hvilkas dans så ofta ville spränga den logiska utvecklingsföljdens stängsel”? Skulle Wieselgren ha varit lite knäpp? Den enkla svaret är: ja.
Domprosten och nykterhetskämpen Peter Wieselgren, fotograferad i ateljé på 1860-talet.
37
Utsikt över domkyrkokvarteren på Wieselgrens tid. Bergssilhuetten i bakgrunden antyder att landsbygden ligger nära.
38
Peter Wieselgren är av eftervärlden mest känd som nykterhetsivrande domprost i Göteborg. Men han var också litteraturhistoriker, poet, psalmförfattare, personhistoriker, småländsk lokalpatriot, urkundsutgivare, fornforskare, tidningsredaktör, runstenstolkare och biblioteksman. Han utgav det De la Gardieska familjearkivet i 20 band, försökte skriva en medeltidshistoria på 3 500 sidor, publicerade nationalromantiska diktsamlingar, översatte delar av Iliaden, samlade folkminnen, var redaktör i några tidningar där han skrev det mesta själv, skrev Sveriges litteraturhistoria i fem band, Sveriges brännvinshistoria, Karl XIV Johans historia, Smålands historia, om frimureriet, om Svenska kyrkan, teologiska stridsskrifter, pamfletter. Han omarbetade J O Wallins psalmer för att få dem teologiskt korrekta. I Biographiskt Lexicon – 1800-talets stora personhistoriska uppslagsverk i 23 band – svarade han för nästan hälften av bidragen, över 4 000 sidor.
44
45
Föregående uppslag: Denna utsikt mötte deltagarna vid spårvägsinvigningens presskonferens. Vy från Stigberget – möjligen Henriksberg – cirka 1880.
46
delade att spårvagnarna på den enda linjen mellan Brunnsparken och Stigbergsliden från och med den dagen avgick var femtonde minut. Den första reguljära turen i Göteborgs spårvägars historia rullade från Stigbergslidens fot klockan 7.30 på morgonen. Under de kommande åren byggdes hästspårvägslinjerna snabbt ut i ett linjenät som känns bekant även för 2000-talets göteborgare. Brunnsparken var den självklara utgångspunkten. Snart fanns fyra linjer – till Stigbergsliden, Getebergsäng, Redbergslid och Slottsskogen. Ingen resa var längre än tre kilometer.
Redan 1884 hade verksamheten vuxit till 23 vagnar, 40 kuskar och konduktörer och 75 hästar. På 1890-talet – i slutet av hästspårvägsepoken – drog de stackars hästarna drygt två miljoner passagerare om året. Hästarna var spårvägens svaga punkt. Om de blev förkylda på vintern gick turerna glesare. I spårvägens barndom fanns inga egentliga hållplatser. Kusken stannade på anmodan överallt utom i uppförsbackar. Vagnarna var brunmålade. (De blå vagnarna är ett stockholmskt påfund – svårsmält för en del göteborgare.) I uppförsluten fick den hårt prövade hästen, som varma sommardagar bar ett slags sombrero
Hästspårvagn på väg mot Bältespännarparken, troligen år 1901 eller 1902.
47
Storwitziren
Politik. Jag. Hvilket dunderslag för engelsmännen. Khartum taget af fienden, fastän engelska hären stod det så nära. Du. Ja, afståndet utgjorde endast några Kart-tum. (GP den 7 februari 1885) Men i begynnelsen var Aron Jonason en vanlig reporter. Han hade börjat på Göteborgs-Posten en blaskig torsdag i december 1859. GP:s redaktion låg vid den tiden i en lägenhet med två rum och kök på Smedjegatan, med ingång från Norra Hamngatan. Redaktionen var inte bemannad alla dagar. Tidningen hade funnits i mindre än ett år. Han hade fått nyckel av bokhandlaren Bonnier. Kakelugnen var kall, det blåste in genom fönstren. Han var 21 år gammal. Han stod vanmäktig i överrocken och frös. Dagen därpå tog han itu med sitt första journalistiska uppdrag, att nedteckna torgpriserna.
Aron Jonason på höjden av sin bana som reporter, författare, fotograf och vitsare, år 1889.
51
En tunna potatis – tre riksdaler och femtio öre, ett skålpund smör – sextiosju öre, en famn björkved – tjugo riksdaler. Aron Jonason blev snabbt Göteborgs roligaste journalist, vid sidan av GHT:s allvarliga giganter Viktor Rydberg, Karl Warburg och S A Hedlund. Den som bläddrar i Göteborgs-Posten från 1860- och 70-talet ramlar över ordlekar följda av signaturen A J-n. Ibland är det besynnerliga reportage – till exempel från en hantverkarkongress – där referatet är så tryfferat med vitsar att man måste misstänka möjligheten att ordlekarna var den egentliga orsaken till att GP överhuvudtaget följde evenemanget. Det vitsdrivna reportaget är en märkvärdig genre. På 2000-talet är den okänd. När blåvalen strandade i Askimsviken i oktober 1865 (se sidorna 6–16) skrev Aron Jonason spaltmeter. Finast var en journalistiskt förvånansvärt korrekt (men zoologiskt svag) sammanfattning i versform: […] Kom en frölundabo Och begynnade gno Båd med lie och knif För att taga hans lif. Stackars fisken på grund Måste slita en hund; ”Den som kommer i val, Lätt kan råka i qval”. Bonden ihärdig var Fiskens blod rann så klar, Dock till slutet han dog. Sup på fisken man tog. Sen till staden man for, För en summa rätt stor Sålde fångsten man der Till en känd millionär. 52
Han Museum den gaf Det blef hvalfiskens graf Nog det vinst blifver på I den trandansen gå. (GP den 4 november 1865) Jonason skrev i GP i nästan 40 år och beskrivs av eftervärlden alltid som Göteborgsvitsens fader, men han delar faderskapet med många och det är intressant att den alltid lika flitige C R A Fredberg – som naturligtvis ryckte ut och blixtsnabbt skrev en biografi direkt efter Jonasons död 1914 – ser honom som förvaltare av ”det traditionella göteborgska skämtlynnet”. Med Jonason blev Den vitsande göteborgaren känd i hela Sverige. Men framförallt var Aron Jonason – och det är detta som gör honom så svårrecenserad i dag – Göteborgs store tillfällighetsentertainer. Vid namnsdagar och bröllop, Göta Par Bricoles möte, sällskapet W-6, Svenska boktryckaremötets middag i Marstrand 1893, eller när det behövdes något skojigt om badmadamerna i det nybyggda Renströmska badet – överallt tittade Jonason fram med en vers eller en visa. Och det var inga små saker: när en vice häradshövding skulle ta ”farväl av ungkarlslivet” (det vill säga vid en svensexa) ställde Aron Jonason givetvis upp med 48 metriskt oklanderliga rader: Ärade handhavare utav lagen, Balkarnas kunnige vändare vridare, hårklyvande advokat och så vidare – närmare rycker den viktiga dagen ... Jonason var Oscar II:s rolighetsminister – ”storwitzir” – på Marstrand under tjugo somrar kring sekelskiftet. Han skrev tablåer, prologer, spex och visor. Samtida skildringar av Oscars vistelser 53
54
i Marstrand manar fram bilden av en hysterisk idyll, där kungen i blå kostym (detta ansågs sensationellt avslappnat) promenerar omkring i en Potemkinkuliss av soliga medborgare och på morgnarna spelar tennis inför storpublik och säger något käckt till den unge motståndaren (som självfallet förlorar) och ibland handplockar några medborgare som får resa med den kungliga lustjakten ”Drott” till Pater Noster – ty Oscar älskade att stå i skummet och betrakta sig som ”sjökonung” (det vill säga bjuda glittrande unga damer ned i ”Drotts” kajuta). Men bakom den pastorala fasaden var det nästan slagsmål mellan de socialt framåtsträvande medborgare som ville avancera till kretsen runt kungen, där storwitziren var självskriven. Majestätet åtföljdes också av folkliga representanter såsom generalskan Abelin, överhovjägmästare Ankarcrona och grevinnan De la Gardie. Jonasons roll i Oscar II:s krets som lustigkurre, ständigt med en aktuell visa på läppen, kan föra tankarna till Bellman, men medan Bellmans ögonblickspoesi räddades av en tidlös allmängiltighet kan man tyvärr inte säga detsamma om Jonasons. Han skrev, som journalister gör, i sanden. Jonasons vitsar har citerats till utslitenhet (Kungen: ”Jag har hört att ni ska vara så blixtrande rolig.” Jonason: ”Ja, blixtrar den ene så åskar den andre.”) och nedtecknade kvickheter blir torftiga. Det han skrivit har hållit sig något bättre: Den kost som dig din fru består, din frukost är en gång för alla Det mål ett barn av mor sin får Sitt modersmål det väl kan kalla Eftersom han hade läst lite kemi på Chalmers på 1850-talet hade han ett tekniskt försprång som fotograf. Han satte upp en egen ateljé. Den fåfänge Oscar kom upp och poserade i nyryktat bländvitt skägg och blev så nöjd att Jonason fick medalj. Naturligtvis måste Jonason emellanåt ha känt sig snärjd i sin
En av Jonasons många stadsbilder: Domkyrkan en vinterdag år 1901.
55
56
Bildkällor Omslag framsida Kamerareportage Omslag baksida Göteborgs Naturhistoriska Museum 6–7 Göteborgs Naturhistoriska Museum 8 Göteborgs Naturhistoriska Museum Göteborgs Naturhistoriska Museum 10 Göteborgs Naturhistoriska Museum 11 Göteborgs Naturhistoriska Museum 12 14–15 Göteborgs Naturhistoriska Museum Ur Magnus Lagerberg: Göteborgare. 1913 18 Göteborgs Stadsmuseum 21 22–23 Göteborgs Stadsmuseum Ur C. R. A. Fredberg: 24 Det gamla Göteborg I. 1919 Kamerareportage 27 Ur Carl Lagerberg & Otto Thulin: 28 Göteborg under 300 år. 1923 32–33 Louis Palander/Etnografiska museet Louis Palander/Etnografiska museet 35 Göteborgs Stadsmuseum 36 Ur Lagerberg & Thulin: 38 Göteborg under 300 år. 1923 Ur Lagerberg & Thulin: 41 Göteborg under 300 år. 1923 44–45 Ur Lagerberg & Thulin: Göteborg under 300 år. 1923 46–47 Kamerareportage Ur C. R. A. Fredberg: 48 Det gamla Göteborg I. 1919 Göteborgs Stadsmuseum 50 Göteborgs Stadsmuseum 54 56–57 Göteborgs Stadsmuseum 60–61 Göteborgs Stadsmuseum Göteborgs Stadsmuseum 62 66 Göteborgs Stadsmuseum 67 Göteborgs-Posten 72–73 Ur Lagerberg & Thulin: Göteborg under 300 år. 1923 Ur C. R. A. Fredberg: 75 Det gamla Göteborg III. 1922 77 Göteborgs universitetsbibliotek 79 Göteborgs Stadsmuseum 80 Göteborgs Stadsmuseum Göteborgs-Posten 83 87 Grenna Museum
192
89 90–91 92 101 102 107 108–109 110 111 113 114 116 117 120–121 126 129 130–131 132 134 136 137 139 140 144–145 147 148 152–153 154 156 158 161 164 166–167 170 174 178–179 181 182 183 185 186 189 190
Kamerareportage Grenna Museum Grenna Museum Kamerareportage Kamerareportage Beda Hallberg-arkivet Kamerareportage Beda Hallberg-arkivet Beda Hallberg-arkivet Göteborgs universitetsbibliotek Göteborgs universitetsbibliotek Göteborgs universitetsbibliotek Göteborgs universitetsbibliotek Göteborgs Stadsmuseum Göteborgs Stadsmuseum Ur The Great War. 1916 Göteborgs Stadsmuseum Kamerareportage Kamerareportage Ur C. R. A. Fredberg: Det gamla Göteborg III. 1922 Kamerareportage Kulturföreningen Fogelstad Kulturföreningen Fogelstad Kamerareportage Volvo/Kamerareportage Tullmuseum Bohusläns museum Tullmuseum Tullmuseum Kamerareportage Kamerareportage Kamerareportage Kamerareportage Kamerareportage Östasiatiska Museets bildarkiv Krigsarkivet/Kamerareportage Kamerareportage Krigsarkivet/Kamerareportage Krigsarkivet/Kamerareportage Kamerareportage Kamerareportage Kamerareportage GHT/Kamerareportage