9789187001833

dit r채ttvisan inte n책r

Annika Rosendahl

Ursus dit r채ttvisan inte n책r

Ursus

dit r채ttvisan inte n책r Annika Rosendahl

Ursus : dit rättvisan inte når Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Annika Rosendahl © Omslagsfoto: iStockphoto.com © Författarfoto: Isac Antblad Grafisk form och sättning: Katrine Kolström, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2013 ISBN: 978-91-87001-83-3

To the love of my life, With you I have it all

Förord

D

etta är en roman, en påhittad berättelse. Jag har lånat platser, en del personer och politiska partier från verkligheten men allt som händer i boken kommer från min fantasi och ska inte tolkas som en verklighetsbeskrivning. Min förhoppning är att denna bok kommer att röra hjärtan och öppna sinnen.

1.

S

andra vaknade av att en stor hand lades över hennes mun. Hon blev rädd, livrädd, och sparkade omkring sig. Hon skrek, men inte ett ljud trängde fram. ”Sch. Jag ska ta hem dig till din mamma.”

En svensk röst. En svensk röst som inte var pappas. Här, så långt hemifrån. Hon försökte förstå vad det betydde. Försökte förstå om hon var vaken eller om allt var en dröm. Ta hem henne till mamma.

Kunde det vara sant? Hon slutade sparka och försökte se något i det mörka rummet. ”Klä på dig. Du kan inte ta med något.” Rösten var tyst för att inte väcka hennes kusiner. ”Är mamma här?” ”Sch!” Han satte ett finger mot hennes läppar. ”Nej det är hon inte.” Han gav henne ett papper. Sandra höll det mot ljuset som kom från fönstret.

Jag har bett den person som har kortet om hjälp.

Han ska ta dig hem till mig. Jag saknar dig så!

Vi ses snart.

Puss och kram, Mamma ”Klä på dig”, sa mannen. ”Har du skor?”

11

Sandra nickade. Här gick man med skor inomhus så hennes stod under sängen. Hon tog på sig byxor och en långärmad tröja. Gosedjuret Anton, en liten kanin, stoppade hon i fickan. ”Hur ska vi komma ut?” viskade hon. För att komma ut ur lägenheten behövde man gå genom två andra rum. Rum där vuxna sov. Hur hade han kommit in? Han tog hennes hand och gick till fönstret. Det var öppet, fast hon hade stängt det innan hon hade lagt sig. ”Hoppa upp på min rygg. Jag kommer att spänna fast dig med den här selen. Sedan klättrar jag ner.”

De bodde på tredje våningen. Det gick inte att klättra ner. Hon kunde inte följa med. Hon ville vara kvar med pappa. Hon visste ju inte ens vem den här underlige mannen var.

Han lutade sig ut genom fönstret och lyfte upp något. Ett snöre.

Det satt fast i fönsterkarmen. Ordentligt. ”Det är tunt men starkt. Vi kommer inte att falla. Jag lovar.”

Det tog lång tid att komma ned. Ursus klättrade lugnt och metodiskt men när någon gick på gatan nedanför, var han blickstilla. Några personer var bara ett par meter ifrån dem utan att märka något. Sandra undrade om det hela var en dröm. En dröm där Spindelmannen klättrade med henne fastspänd som en ryggsäck. Efter tjugo minuter var de på marken. De gick snabbt över till andra sidan vägen där det stod en cykel. Han böjde sig ner och såg henne noga i ögonen. ”Vill du hem till din mamma?”

Hon nickade. ”Även om det innebär att du måste lämna din pappa och kanske inte se honom mer?”

Sandra skrynklade ihop ansiktet. Hon såg ner i backen. När hon tittade upp igen hade hon blinkat bort tårarna. Hon nickade. ”Han kanske kan komma hem till Sverige och hälsa på”, mumlade hon. Mannen sa ingenting men hans ögon var lika sorgsna som hennes hjärta. ”Ska vi åka hem till Sverige då? Det kommer att bli en tuff resa”, sa han till slut.

Sandra ställde sig vid cykeln, beredd att hoppa upp.

12

”Vänta lite, det är en sak du behöver göra innan vi åker.”

Han gav henne ett papper och en penna.

13

2.

M

assoud vaknade av att Fariba försiktigt gungade hans axel fram och tillbaka. Han tittade upp, blinkade mot morgonljuset. När han såg att det var hans brors fru som stod vid sängkanten öppnade han ögonen ordentligt. ”Vad är det?” ”I morse, när jag gick in i flickornas rum hittade jag inte Sandra där.” Faribas röst var lugn och långsam. Hon var en kvinna som skulle ropa ”Elden är lös” lugnt och sakta.

Massoud kastade en blick på klockan. Hon var några minuter i åtta. ”Har du kollat i de andra rummen?” ”Ja. När jag inte hittade henne trodde jag att hon hade kommit hit till dig.”

Massoud satte sig upp i sängen. Han kastade en blick omkring sig, för att försäkra sig om att Sandra inte var hos honom. Det hade hänt ibland, speciellt efter att de just hade kommit hit, att hon kom in i hans rum och smög ner i hans säng. Han strök med händerna över ansiktet, försökte väcka det. ”Hon har kanske gått ut för att leka?” ”Det trodde jag också. Men när jag gick ut på gården kom Nader fram. Du vet, barberarens pojke, den yngste.”

Massoud nickade. Han hade ont i magen. ”Han gav mig det här.” Ur sin mörka fotsida klänning plockade Fariba fram ett vitt knöligt kuvert.

14

Massoud ryckte brevet ur hennes hand och använde pekfingret som brevkniv. Inuti kuvertet låg en liten lapp. En linjerad lapp som hade rivits ur ett block.

Hej pappa, Jag ska åka hem till Sverige. En farbror ska hjälpa mig. Snälla kom och hälsa på någon gång.

Många, många kramar från Sandra, din dokthar.

Massoud reste sig. När han pratade med Fariba var det mer med skrik än med ord. ”Hur fick han, vad heter han, tag på det här brevet? När då?” ”Nader heter han”, sa Fariba lugnt, till synes oberörd. ”Han fick brevet igår. Han fick pengar för att lämna det till oss idag på morgonen.” ”Från vem? Sandra har inga pengar!” Massouds röst var i falsett. ”En stor man med konstigt hår. Han cyklade iväg med Sandra.”

Massoud stirrade på sin svägerska. ”Kunde du inte ha sagt det på en gång!” Han rusade ut ur sitt sovrum, fram till telefonen. Hans fingrar darrade så mycket att det var svårt att slå det korta numret till polisen.

Det var inte hennes tjat som hade övertygat honom. Det var hennes trötthet, hennes håglöshet. Visst ville Sandra hem till mamma, men inte hade hon anat att det skulle bli så jobbigt. Hon hade trott att de skulle flyga hem. Hon visste inte att de skulle cykla i dagar och sova utomhus enstaka timmar här och där. På den tredje dagen hade hon börjat gråta. Det hade inte hjälpt att hon hade kramat kaninen Anton.

Hon hade börjat gråta i alla fall. Hennes rumpa gjorde så ont efter att ha suttit mil efter mil på pakethållaren. Hon var så trött efter att ha sovit så få timmar och hon var så äcklad av den frystorkade mat de åt. Till slut hade hon suttit bak på cykeln och snyftande, gråtande, snorande bett honom att de skulle äta på restaurang. Bara en gång, det kunde inte spela någon roll. Iran var stort, ingen visste vilka de var, här fanns ingen som kände hennes far…

Utan att säga något hade han stannat cykeln vid en matservering.

15

Det var inte förrän han hade gått några steg, vänt sig mot henne och sagt: ”Kom då. Du var ju hungrig”, som hon hade följt efter.

Sandras mun blev full av saliv så fort de kom in och kände lukten av nylagad, varm mat. De som satt inne i restaurangen tittade på dem.

Hon hörde det som sades på radion och hennes mun som nyss varit fylld av blöt förväntan blev alldeles torr.

Ursus vände sig om och såg på hennes ansikte som hade förlorat sin färg. ”Vad är det?” Hans röst var skarp, orden som pistolskott. Hon stod alldeles stilla i flera sekunder utan att säga något. ”Vad är det?” Han kom nära och höll fast hennes ögon i sina. ”Vi är efterlysta”, viskade hon. ”Det är det de säger på radion. Att jag blivit kidnappad av en stor, västerländsk man mot min vilja…”

Ursus tog tag i hennes armbåge och gick med långa, snabba steg mot utgången. Den här gången klagade hon inte när cykelns pakethållare skar in i hennes bak.

16

3.

D

ieter satt ute på sin balkong och såg ut över Göta Älv. Måsarna skränade och han tog ett djupt andetag. Han gillade sin lägenhet i Eriksberg, ett av de fashionabla kvarteren på Göteborgs norra älvstrand. Den hade varit dyr men vad fan, han hade råd. Närheten till älven och utsikten mot havet gjorde att han fick ro. Telefonen inne i den moderna lägenheten ringde. Han svor för sig själv eftersom han inte hade tänkt på att ta med den. Han vände rullstolen med visst besvär på den smala balkongen. För att komma över tröskeln behövde han två försök och vid det här laget hade telefonen hunnit ringa många signaler. Bara han hann! Det här var kanske samtalet han hade väntat på i flera veckor.

Han rullade fram till bordet där telefonen stod, sträckte ut armen så långt han kunde och satte luren till örat. ”Ja?” ”Ursus här.”

Dieter andades ut. Äntligen. ”Hur går det? Har du hittat henne?” ”Ja. Vi är i Armenien nu. Har du fixat alla papper?” ”I Armenien? Har du hittat henne och redan kommit till Armenien? Då måste du ha hittat henne för flera dagar sedan.” ”Ja. Jag tror vi kommer att vara i Yerevan om ett par dagar.” ”För helvete Ursus, varför har du inte ringt tidigare!” ”Du har väl fixat alla papper?”

17

”Visst har jag det. Advokaten är beredd att starta utlämningsdiskussionerna när som helst. Fan, jag har varit orolig att hela uppdraget var på väg åt helvete. Varför har du inte ringt tidigare?”

Dieter hörde hur Ursus suckade djupt innan han svarade. ”Jag kunde inte ta några risker så länge vi var i Iran. Hennes pappa är advokat med bra kontakter. Hade de tagit mig hade jag suttit i fängelse nu. I bästa fall.” ”I helvete heller. Du hade inte låtit dig fångas.”

Utan att ta notis om kommentaren fortsatte Ursus: ”… och gränslandet mellan Iran och Armenien är ett enda stort jävla berglandskap. Det dräller inte direkt av basstationer här.” ”Var är ni nu?” ”Två dagar från Yerevan säger jag ju. Skicka hennes mamma hit så att de kan träffas på Svenska konsulatet. Då ska det nog gå att få hem henne.”

Dieter lugnade sig nu när han visste att uppdraget nästan var i hamn. Han flyttade telefonen till vänstra handen medan han skrev Yerevan, svenska konsulatet, två dagar med en röd bläckpenna. ”Visst kommer de att få hem henne. Armenien har ju ratificerat Haagkonventionen.” Ursus hade ingen anledning att tvivla på att Dieter hade skött sin del, det var ju hans plan. ”Så fort mamman har satt in pengarna på kontot säger jag till henne vart hon ska åka. Hur är det med flickan?” ”Bra. Med tanke på vad hon har varit med om. Du, jag står i en telefonkiosk, det finns några fler som vill ringa. Se till att hennes mamma kommer bara.” ”Svenska konsulatet i Yerevan om två dagar. Jag fixar det så fort vi har fått pengarna.”

Dieter tänkte säga hej då men insåg av den metalliska tystnaden att Ursus redan hade lagt på. Dieter lade också på medan han lät lättnaden sprida sig i kroppen. Ursus hade läget under kontroll. Det var bra.

Jävligt bra. Dieter drog med handen över sitt ena knä och stumpen som stack ut några centimeter längre ned. Han hade så gärna velat vara med. Varit med i den delen av uppdraget där det gällde att vara på sin vakt hela tiden, beredd till snabba beslut varje sekund. Nu satt 18

han bara här. Fixade bakgrundsjobbet. Pengarna, kontakterna, advokaterna. Ursus sa att det var obetalbart, att utan Dieter skulle de inte få ett enda jobb i hamn. Det stämde nog. Men fy fan vad gärna han hade velat vara där Ursus var nu, istället för i sin fina, dyra lägenhet där det enda som fick hans puls att öka var när han behövde komma i och ur rullstolen. Han tittade ut mot Älvsborgsbron igen. Utsikten över älven gav honom inte längre någon ro.

19

4.

”S

ka du inte följa med in?”

Ursus ruskade på huvudet. ”Ju färre som träffar mig desto bättre.” De satt utanför det svenska konsulatet. Ursus på sin ryggsäck och Sandra på sin hoprullade sovsäck. Klockan var inte ens åtta på morgonen och konsulatet öppnade inte förrän klockan tio. ”Men tänk om mamma inte är där?” ”Det spelar ingen roll. Det är ett svenskt konsulat. Du kommer att vara trygg när du är där inne.”

Sandra tryckte sig mot hans arm. ”Jag vill att du följer med mig.”

Ursus vred på huvudet och tittade på henne. Ordentligt. Som han brukade göra. ”Jag väntar här. När du berättar vem du är kommer de att ta hand om dig. Då går du till fönstret, du ser fönstret till vänster? Gå dit och visa mig tummen upp. Om du inte har gjort det inom fem minuter kommer jag och hämtar dig.” Sandras tryck mot hans arm slappnade av. Han skulle hämta henne om något gick fel. Som han hade gjort förr.

Det var overkligt att vara framme vid målet för deras långa, svåra resa. Hon hade trott att cyklingen skulle vara den värsta delen. Hon hade haft fel. Det var först när de kom till den norra delen av Iran som det hade blivit riktigt jobbigt. De behövde komma över gränsen utan 20

att någon såg dem. Gränsen till Armenien sträckte sig genom ett bergigt landskap där det inte gick att ha gränsbevakning överallt. Men för att ta sig dit behövde de gå och klättra i berg. Mil efter mil. Hon hade klarat den första dagen men hade rasat ihop på kvällen så fort Ursus hade fått igång en värmande eld. Dagen därpå hade hennes kropp känts som ett stort blåmärke. Hon orkade inte, ville inte gå ännu en dag i den bergiga terrängen.

Ursus hade funderat en stund. Till slut hade han ryckt på axlarna och sträckt fram sina stora händer. ”Kom. Jag bär dig.”

Hon hade ruskat så häftigt på huvudet att håret snärtade i ansiktet. ”Det går inte. Du bär ju ryggsäcken. Du kan inte bära mig, jag är tung, jag är snart tio år!”

Han lyfte upp henne så att hon kunde lägga benen runt hans rygg och armarna runt hans hals. ”Jag är snart trettio år och jag är jävligt stark.”

Sedan hade han burit henne. Henne och ryggsäcken. Sandra hade tappat räkningen på dagarna och nätterna. Hon hade blivit hämtad av honom, skjutsad av honom, buren av honom och han hade gett henne mat och sovit i sin sovsäck bredvid henne och Anton natt efter natt. ”Jag vill inte att du försvinner.” Återigen såg han på henne, med odelad uppmärksamhet. ”Min uppgift var att se till att du kommer till din mamma. Det kommer du att göra. Då försvinner jag på nya uppdrag.” ”Ska du rädda fler?” ”Jag ska göra fler uppdrag. Vad de än innebär.”

Sandra lade sin hand i hans. I jämförelse med hans såg hennes ut som en liten dockhand. ”Jag kommer att sakna dig. Du är min bonuspappa.”

Han hade inte sett på henne när hon sa det, men han hade kramat hennes hand länge, länge.

21

5.

”B

or ni här?” De stod vid busshållplatsen Akkas gata och Melissa såg sig omkring med uppspärrade ögon. Bussens dörrar stängdes bakom dem med ett pysande läte.

Susanna kastade upp sin bag på axeln och började gå mot de stengrå trevåningshusen. ”Vad trodde du? Att vi hade en lägenhet i Linnéstaden?”

Melissa fick skynda sig för att hänga med sin storasysters långa raska steg. ”Ja, faktiskt, eller något liknande. I alla fall inte här, i Backa. Det här är väl nära Selma Lagerlöfs torg? Är det inte hit ambulanserna måste ha poliseskort?” ”Jag vet inte riktigt. Inte längre tror jag. Det var värre för något år sedan.”

Melissa såg på fotbollsplanen som låg mellan Litteraturgatan där de hade gått av och husen de var på väg mot. Några ungdomar, alla med svart hår, spelade där. Det fanns några grönsaksodlingar intill och alla kvinnor hon såg hade slöjor på huvudet. ”Men varför bor Otto så här? Han måste ju ha råd att bo bättre?”

Susanna ryckte på axlarna. ”Han lägger hellre pengarna på kläder och prylar. Vi tycker det är helt okej att bo här. Kommunikationerna är bra, man är inne i centrala stan på nolltid och kostnaderna är rimliga.” De hade kommit in bland husen där portgångarna mynnade ut mot gröna gräsmattor.

22

”Men det bästa av allt”, fortsatte Susanna, ”är att jag bara bor en uppgång från Ela, vår underbara hundvakt.” ”Va? Har du hittat en hundvakt till Kanga? Jag trodde det bara var du som kunde närma dig den besten!” ”Lägg av, så hemsk är hon inte.”

Susanna hade hittat Kanga på ett center för omplacering av hundar.

Den röda tiken var en blandning av schäfer och irländsk setter och hade lämnats in för omplacering när hennes ägare skilde sig. Ingen ville ha dig heller, tänkte Susanna. När deras blickar möttes visste de att de hörde ihop.

Men Kangas misstro mot andra var stor, så Susanna hade haft sina farhågor när det gällde att hitta en dagmatte. Otroligt nog hade det bara tagit en dag. ”Vilken vacker hund!” En liten rund kvinna med håret i en löst sittande svinrygg hade stått och sett på Kanga när de var ute på kvällspromenad. ”När jag var liten bodde jag i Polen. Då hade jag en hund som såg ut som hon. Fast inte lika röd. Men lika fin.”

Susanna visste inte vad hon skulle säga men märkte att det inte gjorde något. När Kanga märkte att damen inte trängde sig på blev hon modigare. Försiktigt tog hon ett par steg närmare. Susanna höll hårdare i kopplet. När damen höjde handen för att klappa Kanga studsade hon tillbaka, skrämd. ”Jag förstår. Vi känner ju inte varandra än.”

Först då vände hon sig mot Susanna och sträckte fram handen. ”Elzbieta. Du kan kalla mig Ela.” ”Susanna. Det här är Kanga.”

Dagen därpå hade Ela följt med på hundpromenaden och efter en vecka blev hon Kangas sällskap på dagarna.

Melissa och Susanna hämtade Kanga hos Ela innan de gick till Ottos och Susannas lägenhet. De hängde av sig i den smala hallen. ”Du kan se dig omkring medan jag packar upp maten vi köpte.”

Melissa tittade in i sovrummet som låg mittemot det lilla köket.

Större delen av rummet togs upp av en dubbelsäng som stod med långsidan mot fönstret som vätte mot bakgården. Melissa log när hon kände 23

igen Susannas nattduksbord. Hon hade själv hjälpt till att packa ned det när Susanna flyttade ut ur deras storebror Simons lägenhet. Melissa gick ut i hallen igen och in i vardagsrummet. Det var stort. Här stod bokhyllor, TV, musikanläggning och en soffgrupp. Dessutom fanns en balkongdörr mot gården vilket gav hela rummet en viss rymd. I ett rum som gränsade till vardagsrummet fanns ett skrivbord, en dator och en snurrstol. Mer fick inte plats i det lilla rummet som mest var en skrubb. ”Vad tycker du?”

Susanna stod bakom Melissa och log ironiskt. ”Jo, det är, det är, ja, det är ganska litet, är det inte det?” ”Jo, det är det.” Susanna vände sig om och gick till köket. ”Kom så lagar vi mat.” ”Vi? Du brukar aldrig laga mat!”

Susanna grimaserade. ”Nu är jag så illa tvungen. Otto kan bara laga mat som innehåller döda djur. Så om jag vill äta vegetariskt får jag ordna det själv. Ska jag vara ärlig blir det oftast en veggie pizza från den närmaste pizzerian.”

Medan Melissa lade kikärtsburgarna i stekpannan dukade Susanna.

När hon hade dukat klart satte hon sig vid bordet. Hon jobbade som cykelbud och var trött efter dagens leveranser. När hon sträckte ut sina långa ben kom Kanga och lade huvudet på dem. ”Vad hände egentligen i Frankrike, Susanna?”

Hon ryckte till så häftigt att Kanga lyfte huvudet och tittade på henne. ”I Frankrike? Vad pratar du om nu?” ”Du har bara varit i Frankrike en gång. Jag pratar om vad som hände då.”

Susanna stirrade på sin lillasyster. Hennes rödblonda hår, så olikt Susannas mörkbruna, stod som en sky runt ansiktet. ”Vadå vad som hände? Varför tror du att något speciellt hände?

Och varför tänker du på det nu, det är ju tio år sedan?”

Melissa vände på kikärtsburgarna. De hade fått en perfekt stekyta på ena sidan. ”Innan du åkte var du den häftigaste, coolaste tjejen på skolan, ja i hela Lilla Edet…”

24

”Visst, i hela Lilla Edet”, avbröt Susanna ironiskt, med tanke på att Lilla Edet var en liten ort med ungefär tiotusen invånare. ”Du festade jämt, du hade alltid något på gång, du var ihop med de snyggaste, fräckaste killarna. Där du var hände det grejer. Allt kretsade runt dig, du var liksom aldrig stilla, tråkig, eller ens vanlig. Sedan åkte du till Frankrike. När du kom hem var du en helt annan människa. Det var som om du gick i celibat och aldrig gjorde något roligt längre. Och nu, jag vet inte Susanna, men att se dig här, i en tråkig trea i ett tråkigt område tillsammans med en tråkig kille…” ”Melissa!” ”Ja, men Susanna, han är tråkig. Och mycket äldre än du. Han är kanske snäll, han är kanske snygg, han är kanske till och med rik, men han är tråkig Susanna. Han är inte som du. Jag fattar inte hur du har hamnat här. Därför undrar jag vad som hände i Frankrike eftersom det var då du förändrades…” ”Maten bränner vid.” Susannas röst var saklig och torr.

Melissa skyndade sig att lyfta stekpannan från plattan och rörde hastigt om i den.

Susanna stängde av spisen och hällde av vattnet från potatisarna.

De åt under tystnad tills Melissas blick föll på tidningen som låg på bordet. ”Ja! Hon har kommit hem!” ”Vem?” ”Den kidnappade flickan som vi läste om när du flyttade ut ur Simons lägenhet.” Melissa tog upp tidningen och läste högt: Sandra är hemma igen.

Den tioåriga flickan Sandra, som i mer än ett halvår var skild från sin mamma efter att ha blivit kidnappad av sin far, är sedan några dagar hemma igen. Sarah hämtade sin dotter på Svenska Konsulatet i Yerevan, Armenien förra veckan. Sandra har berättat att en mystisk man hämtade henne i Iran och efter en strapatsrik resa lämnade henne på konsulatet i Yerevan. UD:s antagande är dock att pappan eller någon annan av släktingarna lämnade henne där, efter de påtryckningar som UD har gjort. Sarah 25

berättar att hon inte bryr sig om hur Sandra kom till konsulatet.

Allt som spelar roll nu, är att Sandra är hemma och oskadd.

Melissa lade ner tidningen. ”Visst är det skönt?”

Susanna rynkade lite på sina mörka ögonbryn. ”Om det nu var pappan själv, eller en släkting, varför tog de henne till Armenien?

De hade väl helt enkelt kunna skicka hem henne från Iran? Eller via svenska ambassaden där?”

Melissa skrattade till. ”Tror du mer på den mystiske-mannen-teorin?”

Susanna ryckte på axlarna. ”Varför inte? Om flickan själv säger det så.”

Kangas plötsliga skall fick både Melissa och Susanna att hoppa till. Dörren till lägenheten öppnades och Kangas skällande blev mer intensivt. ”Sluta Kanga, det är ju jag. Husse!”

Kanga övergick från att skälla till att lågt morra. Otto kom in i köket. ”Vad här luktar gott! Har ni lagat mat?” Han log mot dem, skakade hand med Melissa och gav Susanna en puss på pannan. ”Är allt bra mina damer?” ”Visst. Melissa är här och beundrar vår stora lägenhet.”

Otto skrattade. ”Jag förstår. Du har väl visat vår fantastiska trädgård också? Där vi brukar ströva om kvällarna i solnedgången?”

Melissa såg med en underlig min på Susanna som också skrattade. ”Nej, jag har faktiskt missat det. Kom Melissa. Otto, du kan äta det som är kvar om du dukar av bordet.” ”Det låter bra. Tack.”

Susanna tog med sig Melissa ut på den inglasade balkongen. ”Det här är vår trädgård.” Susanna svepte med armen över balkonglådorna och krukorna med små träd. Balkongen var riktigt lummig trots att det var höst. ”Vi sitter ofta här på kvällarna och ibland ser vi faktiskt solned26

gången.” Susanna pillade lite i jorden på en av plantorna och tog bort ett brunt blad. ”Till våren tänker jag plantera blommor så att vår balkong blir en färgklick mot den grå fasaden.”

Melissa tittade på de olika plantorna och de två café stolarna. På en av dem låg en pläd och det stod en infravärmare i ena hörnet. Melissa såg framför sig hur Susanna satt med pläden om benen på kvällarna, kanske tillsammans med Otto. Balkongdörren gnisslade när han kom ut. Han lade armen om Susannas axlar och kysste henne. Melissa såg på dem. Jag ska inte fundera så mycket, tänkte hon. Susanna kanske är lycklig trots allt.

27

6.

A

ugust skulle just parkera utanför huset när en polisbil körde ut från uppfarten. Vad hade hänt? Varför hade polisen varit inne i hans hus? Utan att bry sig om de nyss inköpta matvarorna slog han upp dörren och rusade in till villan. ”Lisa! Lisa! Vad är det som har hänt?”

Han stannade när han såg henne. Hon satt i köket och tittade ut genom fönstret. Greppet om hans hjärta släppte något, hon var oskadd. När hon hörde oron i hans röst såg hon på honom. ”Jag har ställt till det för oss.”

Hans hjärta började slå normalt igen. Polisen verkade inte ha varit här med något dödsbud. ”Det har jag svårt att tro. Så farligt kan det väl inte vara?” Han tänkte på varorna i bilen. Mjölk, smör och frysta grönsaker. Han borde hämta kassarna och stoppa in maten i kylskåpet och… ”Vi kommer nog att förlora tillståndet och jag kan hamna i fängelse i flera månader.” Lisa tittade ut genom fönstret igen. August satte sig mittemot henne på andra sidan köksbordet. ”Vad är det du säger? Förlora tillståndet? Varför skulle vi förlora det?

August och Lisa var den andra generationen som ägde vapenhandeln i lilla Falkenberg. De hade aldrig haft några andra jobb, de hade ett arv att förvalta. De hade alltid skött det ordentligt, alltid haft ordning på sina papper. Med hög röst upprepade han: 28

”Varför skulle vi förlora tillståndet?” ”Kommer du ihåg de fyra AK 47:orna som jag köpte in för ett par månader sedan?”

August nickade kort. ”De var inte legala. Mannen jag köpte dem av gav mig ett falskt namn.” ”Men, men du kollade väl alla papper?”

Lisa lade huvudet på armarna som låg i en fyrkant på bordet. ”Jag kollade inte, jag var inte så noga. Han verkade så ordentlig, priset var så bra.”

August näve slog i bordet så att Lisa med ett ryck tog upp pannan från armarna. ”För helvete! Har vi sålt illegala vapen?”

Han såg ett spår av rädsla i hennes blick. ”Förlåt gubben min, förlåt. Jag har verkligen ställt till det för oss.”

August stirrade tomt ut mot bilen där mjölken låg och blev varm.

29

7.

D

ieter rullade mot dörren när han hörde den korta signalen. Irriterat tittade han mot dörrögat. Det satt för högt upp. Å andra sidan skulle han bara se skrevet på den som stod utanför om det skulle sitta på rätt höjd. Det skulle möjligen kunna vara intressant men inte ge information om huruvida det var säkert att öppna dörren.

Säkerhetskedjan hade han själv satt dit. På rätt höjd. Han öppnade dörren men behöll kedjan på. En gul tax free påse från Schiphol svängde fram och tillbaka på andra sidan dörren. ”Du vill att jag kommer in.”

Dieter stängde dörren och tog av säkerhetskedjan. När han öppnade gick Ursus in, klappade honom snabbt på axeln och gick till vardagsrummet. Han tog upp två flaskor ur påsen och ställde dem på glasskivan på det svarta bordet. ”Tequila till dig, whisky till mig.”

Dieter rullade fram till bordet. ”Du skulle ha sagt till. Nu har jag ingen citron hemma.” ”Drick utan då.” Ursus slog sig ner i soffan. ”Tequila ska drickas med salt och citron. Med tanke på hur drängfulla vi kommer att bli är det viktigt att vi dricker med klass.” ”Ska jag gå och köpa en citron någonstans eller?” Dieter betraktade honom en stund innan han svarade. Det var skönt att se honom igen. Ovårdad men oskadd och med en doft av äventyr omkring sig. ”Jag har apelsin, det får duga. Berätta nu allt om hur uppdraget gick.”

30

8.

S

usanna satt på knä framför bokhyllan i vardagsrummet. Runt henne låg böcker som hon höll på att sortera. Eller rättare sagt, hon sorterade om dem. De var redan i bokstavsordning. Just ikväll hade hon bestämt sig för att det var idiotiskt att ha dem i bokstavsordning efter titel. Det borde ju vara efter författare. Därför satt hon på golvet med böcker i hyllan, böcker på golvet och böcker i händerna.

När hon hade fem böcker kvar slog det henne.

Melissa hade rätt.

Hennes liv var tråkigt.

Med ett ryck ställde hon sig upp och gick ut till sin oas – balkongen.

Kanga som hade legat och sovit följde efter. Med en suck lutade sig Susanna mot balkongräcket. Hon hade bott med Otto i några månader nu. Att flytta in hade gått fort. Otto hade gjort plats för henne i lådor och garderober och hon hade snabbt känt sig hemma. Efter en kort stund hade hon börjat städa. Hon hade städat varje dag; dammat, plockat, putsat, dammsugit. Inte för att hon var så noga med städning, utan för att hon behövde något att göra. Och nu hade det gått så långt att hon satt och sorterade om böckerna efter författarnamn.

Hon suckade djupt. Kanga hoppade upp och satte framtassarna på balkongräcket bredvid Susannas armbågar. Hon sträckte sig mot sin mattes ansikte och slickade henne på kinden. ”Min älskade gullehund!”

Susanna gav Kanga en kram samtidigt som hon gosade in sitt 31

ansikte i pälsen. Hon ryckte till när Kanga skällde. Någon gick förbi nedanför. ”Se till att få tyst på din jävla hund! Vi bor faktiskt här!” Mannen som skrek åt dem hade en kal rundel mitt på huvudet som hon inte hade sett tidigare. ”Det är väl det hon inte gillar, att en sur tunnhårig gubbjävel bor i samma område som hon!”

Du får tygla ditt humör, älskling. Grannsämja är viktigt, hörde Susanna Ottos röst inom sig. De gick in i lägenheten och hon stängde dörren med en smäll. ”Om han vill ha någon som kan tygla sitt temperament så får han väl välja någon som inte är halvitaliensk”, mumlade hon för sig själv.

När hon såg de fem böckerna som fortfarande låg på golvet blev hon på ännu sämre humör. ”Vad ska jag göra då? Livet är kanske inte roligare än så här helt enkelt.” Kanga tittade på sin matte och viftade långsamt svansen fram och tillbaka. När Susanna med snabba steg gick in i det minimala arbetsrummet följde Kanga efter. Hon stod bakom sin matte som drog ut en låda och rotade runt bland pappren. Med ett glatt rop ställde sig Susanna upp. ”Det här hade jag nästan glömt bort! Det är ju det här jag ska ägna mig åt! Från vaggan till graven. Fast jag måste naturligtvis hitta ett bättre namn. Det är inte många som vill bli påminda om att de ska hamna i en grav förr eller senare.” Hon gav sin hund en klapp på ryggen. ”Kom, Kanga!” Susanna slog sig ner i soffan i vardagsrummet och bredde ut pappersbunten på bordet.

När Otto kom hem satt hon fortfarande kvar, helt uppslukad av det hon höll på med. Det var knappt hon besvarade hans välkomstpuss, så koncentrerad var hon. ”Vad gör du, gullet?” Han slog sig ner i fåtöljen och löste upp slipsknuten.

När hon såg upp syntes en energi i hennes ögon som han först nu insåg att han inte hade sett på ett tag.

32

”Kommer du ihåg min företagsidé? Från vaggan till graven?”

Han öppnade munnen för att säga något men Susanna hann före. ”Jag vet, jag ska byta namn, men i alla fall, jag hade glömt att jag höll på med den. Jag har utarbetat idéerna mer idag. Jag tror att det kan bli riktigt bra!”

Otto log åt hennes entusiasm. ”Vad har du kommit fram till?” Han knäppte upp översta knappen i sin vita skjorta. ”Jo, som du vet är grundidén att ha en förskola kombinerad med ett ålderdomshem. Då får alla barn tillgång till mor- och farföräldrar, och åldringarna får tillgång till livliga barn som skulle kunna vara deras barnbarn eller till och med barnbarnsbarn. Jag har funderat på hur jag ska lägga upp det och jag har kommit fram till att jag behöver en byggnad som tillåter att varje åldring har sitt eget utrymme dit barn inte kan komma. Samtidigt så måste det finnas många gemensamma utrymmen så jag kan utnyttja just kombinationen av glada pigga barn och äldre som har tid att lyssna till dem…”

Otto betraktade Susanna medan hon pratade. Han fick aldrig nog av att titta på henne, att lyssna på henne. Han hade fortfarande svårt att förstå att hon äntligen hade gått med på att flytta ihop med honom.

Hon, den vackra, sprudlande Susanna. ”Det låter som en underbar idé men det finns många frågor att reda ut. Att tjäna pengar på vård är inte enkelt. Hur är det med försäkringar till exempel? Vad händer om ett barn springer i vägen för en äldre herre med rollator som faller och skadar sig? Kan man försäkra sig mot sådant? Blir det dyrt med sådana försäkringar?” Entusiasmen avtog i hennes ögon. ”Men det innebär ju inte att det är omöjligt, gullet, du får bara undersöka mer.” Han reste sig upp, pussade henne på pannan och frågade om hon hade ätit. ”Nej.” ”Pizza?”

Hon log. ”Okej.”

Lite senare satt de i köket och åt. Susanna en vegetarisk pizza, Otto en Calzone.

33

”Otto?” ”Ja?” ”Den här lägenheten är ganska liten. Vad tror du om att köpa ett hus med trädgård?” ”Gärna gullet, gärna!” Han kramade hennes hand på bordet. ”Huspriserna är höga nu så det är lämpligt att ha en kontantinsats och undvika topplån.” ”Har vi det då?” ”Nej, inte tillgängligt just nu, men vi har ju en hel del i fonder och aktier. Om ett par år kan det vara läge att sälja dem och då…” ”Om ett par år!” Susanna stirrade på sin sambo. Hon som höll på att klättra på väggarna redan. ”Varför måste vi vänta i ett par år?” ”Kanske något år räcker. Det är svårt att veta, men om vi säljer aktierna nu går vi med förlust. Det vore idiotiskt eller hur?”

Susanna sjönk ihop på andra sidan bordet. ”Men det finns ett annat sätt”, sa Otto försiktigt. ”Min släkt är ju inte direkt fattig…” ”Aldrig i livet!” ”… och jag vet att du och min mor inte kom överens när ni träffades men…” ”Vi lånar inte av din snobbiga jävla släkt! Då bor jag hellre på gatan!

Din mamma sa ju rakt ut att hon trodde att jag var en lycksökerska som var ute efter släkten Silversparres pengar. Aldrig att jag…” ”Lugn, gullet, lugn. Jag tror inte mor menade så. Hon vill bara skydda mig. Försäkra sig om att du inte utnyttjar mig.” ”Det gör jag ju inte! Jag visste inte ens att du hade några pengar när vi träffades!” ”Det är inte mig du behöver övertyga. Jag vet redan. Det är mor som ännu inte vet.” ”I vilket fall som helst, vi lånar inte av din släkt.”

Lite senare på kvällen satt de ute på sin balkong, det enda stället i lägenheten som Susanna riktigt gillade. De drack varsitt glas vin och Kanga låg vid Susannas fötter. ”Det finns ännu ett sätt, men det är inte säkert att det går vägen.”

34

”Vadå?”

Otto tittade fundersamt på sina händer. ”Jag äger en stuga. Den ligger nära Vänern och vi har fått förfrågan om att sälja den tidigare.” ”Vi?” ”Jag äger den tillsammans med min bror.” ”Bror? Vi har känt varandra i flera år och du har aldrig ens nämnt att du har en bror!”

Otto ryckte på axlarna. ”Han är inte min bror egentligen. Han är en bastard.” ”En vadå? Vad menar du?” ”Han är min halvbror, vi har inte samma pappa.” ”Men, herregud! ’Bastard’ vad är det för ett uttryck? Vilket århundrade lever du i egentligen? Kallar du mig bastard också?”

Otto ryckte till. ”Självfallet inte. Din mor var ju gift med din far när hon fick dig.

Att de är skilda nu gör ju inte dig till en bastard.” ”Och din halvbror, fick din mamma honom innan hon gifte sig med din pappa?” Susanna blev upprymd, hon hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat gissa att det fanns så mycket hon inte visste om Otto.

Det var riktigt spännande. ”Nej, nej, han är min lillebror. Sju år yngre.”

Precis som mellan mig och Melissa tänkte Susanna. Hennes mamma brukade säga att Susanna var sju år äldre och sju resor värre än Melissa. ”Men hur går det ihop? Hur kan du ha en yngre bror som är född utanför äktenskapet? Jag fattar inte.”

Otto suckade djupt. ”Mamma blev våldtagen när hon och hennes syster var på Irland en sommar.”

Susanna slog handen för munnen. Det var inte alls spännande. Det var tragiskt. ”Far hatade Jack från början. Han ville att mor skulle avsluta graviditeten.”

Susanna bleknade. Ett vitt rum, en frätande doft… När hon satte ner vinglaset på det lilla bordet skakade hennes hand.

35

”Mor ville inte. Hon och pappa hade försökt att få ett syskon till mig i flera år, men det gick inte. Inget barn kom. Därför tog det ett tag innan hon förstod att hon var gravid och hon ville inte ta abort så sent.

Mor hatar inte Jack men hon har alltid behandlat honom annorlunda.

Han har alltid varit en udda fågel i familjen, aldrig passat in.”

Susannas händer hade slutat skaka. Hon kände en plötslig samhörighet med den här Jack, en person hon aldrig hade träffat. Ännu en som ingen ville ha, ännu en som inte hörde hemma någonstans.

Otto lyfte vinglaset för att dricka men upptäckte att det var tomt.

Det brukade alltid vara Otto som fyllde på glasen. Han tyckte att det var en gentlemans jobb. Nu såg han bara på när Susanna hällde den röda vätskan i hans glas. ”Först trodde vi att han var döv. Eller stum, eller både och. Han pratade inte. Han sa inte ens mamma. Han sa ingenting. Han skrek visserligen, så vi förstod att han hade röst och stämband, men vid fyra års ålder hade han fortfarande inte sagt ett riktigt ord. Till slut tröttnade mor. Hon hade fått nog av BVC som inte kunde förklara varför han inte pratade. När hon försökte släpa in honom i bilen för att åka till en specialist sa han plötsligt: ’Jag vill inte till doktorn. Jag kan prata.’

Han sa det klart och tydligt! Det var som om han hade jävlats med oss hela tiden.” ”Om ingen tyckte om honom ville han kanske inte prata med någon.”

Otto ryckte på axlarna och suckade. ”Han är en underlig människa och jag har inte pratat med honom på tiotals år. Vi äger en stuga tillsammans. Han kommer säkert att vägra att sälja bara för att förstöra för mig. Det är inte säkert att han kommer att prata med mig ens.” ”Vet du var han bor då?” ”Ingen aning.” ”Vet du hur du kan få tag på honom?” ”Nej. Eller vänta”, han plockade fram sin plånbok. ”Jag har fått ett telefonnummer som ska vara till honom. Jag har haft lappen i plånboken några år. Antagligen är det ändrat för länge sedan.”

36

Otto grävde i plånbokens olika vrår. Han plockade fram betalkort, kreditkort, kvitton och, slutligen, en liten hoprullad pappersbit. Han lade den på bordet. Susanna tyckte att det var rörande. Otto hade inte pratat med sin bror på länge, de hade aldrig haft bra kontakt, men ändå hade han i månader eller kanske år haft en lapp med hans nummer i sin plånbok. Ett nummer som kanske var det enda sättet att få kontakt igen. ”Nåja, det kommer inte att leda någonvart.” Otto log vänligt mot henne. ”Vi får helt enkelt ge oss till tåls. Jag vet att tålamod inte ligger för dig men det är det enda vi kan göra nu. Ha tålamod.” Han böjde sig över bordet och kysste henne.

37

9.

Å

ke Larsen, ägare till företaget med det fyndiga namnet ÅKEriet, blev förvånad när han hörde knackningen. Han kastade en blick på klockan. Kvart över sex. Han hade trott att han var ensam kvar på kontoret. Det var ju fredag. ”Kom in!”

När Åke såg att det var Magnus nickade han för sig själv. Magnus var den enda av hans åkare som inte hade familj. Eller hur vad det nu med Gunnar? Hade han skiljt sig? ”Jag trodde att alla hade gått hem redan.” Han lade ner pennan.

Magnus gick in i rummet men slog sig inte ner. Istället gick han till fönstret och tittade ut. ”Jag hade lite att ta hand om. Körjournaler. Boka tid för service av lastbilen. Sådant där.” Åke visste att det inte var sant. Det där hade kunnat vänta till måndag. Han var inte den som körde med sin personal. Magnus stod tyst och tittade ut genom fönstret. ”Nå, vad var det du ville?” Åke gillade inte väntan eller omständlighet. Livet var för kort för småprat. ”Jo, du vet körningen jag gjorde ner till Balkan för några månader sedan? Körningen med speciallasten?” ”Tror du att någon buggar mitt kontor? Vi kan prata fritt här. Körningen när du passade på att ta med vapen. Ja, visst minns jag den. Hur så? Har du fått problem?”

38

”Inte alls. Det var enklare än jag trodde. Det gick att få tag på vapnen precis som köparen sa och med lönnfacken i lastbilen var det inga problem att köra genom tullar och hela skiten. Nej, det var lätt, så jag kontaktade killen igen för att se om han ville att jag skulle hämta mer.” Åke sket i om Magnus ville tjäna pengar vid sidan av. Dealen var att Magnus fick använda lastbilen och företaget som täckmantel mot att Åke fick en del av vinsten. Om något gick åt helvete skulle Magnus ta hela smällen. ”Ja. Och?” ”Han var inte intresserad. Han sade att det var en engångsgrej.” Åke väntade. Han ville gärna återgå till sitt arbete så att han kunde komma hem någon gång. Barnen hade säkert fått sitt fredagsmys och han skulle få ilskna kommentarer om han inte var hemma senast klockan sju. ”Ok. Så du har ingen som är intresserad. Vi tjänade en hel del första gången men finns det inte mer att få ut så finns det inte.”

Magnus gick fram till Åkes skrivbord. Han pillade lite frånvarande på pennorna som stod i pennstället, en mugg med reklamtryck på. ”Det är bara det att, jag har fattat nu att vapnen, alltså jag känner den jag sålde till. Han är svensk, men tydligen har han sålt vapnen till något av gängen i Angered eller Gårdsten eller var fan de nu håller till. Invandrarjävlar. Han har satt vapnen i händer på invandrarjävlar.” ”Och vad vill du göra åt det? Ta tillbaka vapnen?” Åke kastade en blick på klockan. Skit också. Han skulle inte hinna hem till klockan sju. ”Om bara invandrarjävlarna har vapen kommer de att starta krig mot oss. Vi måste se till att de riktiga svenskarna också har vapen!” Åke suckade. ”Alltså vad fan, Magnus. Visst, invandrarpolitiken är ett skämt, integrationen funkar inte, men krig? Lägg av nu.” ”Jag överdriver inte! De kommer ju från land där det är krig jämt, alla invandrare är krigsskadade. Sätter vi vapen i händerna på dem blir det förr eller senare krig här också.” Åke strök sig över näsan med en trött gest. ”Och vad vill du göra åt saken?” ”Jag tänker kontakta de vita grupperingarna och kolla om de vill 39

köpa. Nu vet jag ju hur jag får tag på vapen. Det är enkelt. Fan, efter allt bråk på Balkan har de vapen i överflöd där.” ”Och vad har jag med saken att göra?” ”Jag vill veta om det är okej med dig att jag kombinerar det med andra körningar.” ”Magnus, du vet att…” ”Om något går åt helvete säger jag naturligtvis att du inte hade en aning. Det är lugnt. Samma deal som förra gången.” Åke ryckte på axlarna. ”I så fall, kör på.”

Magnus log lättat och gick mot dörren. Innan han gick ut vände han sig om. ”Ser du till att planera mig på de jobben då, så att det inte blir någon av de andra som tar körningar ner till gamla Jugoslavien och däromkring?” Åke nickade. ”Visst, jag ska tänka på det.”

Magnus gick ut. Klockan hade hunnit bli kvart i sju. Åke såg på papperet han hade framför sig. Han hade ingen lust att göra klart det han hade planerat, inte nu.

Han hade haft företaget i snart tio år. I början hade han varit ensam.

Lett företaget och tagit alla körningar. Nu hade han sju anställda. Han tjänade inte mer pengar nu än då, företaget hade gått jämnt skägg varje år sedan han började, men han hade ökat omsättningen. Om Magnus nu tog de här extrajobben kanske det skulle kunna bli lite vinst i år.

Kanske en semesterresa på hösten när Göteborg var som tråkigast? Åke lade ihop sina papper och tog på sig jackan. Han bestämde sig för att köpa en påse chips på hemvägen ifall ungarna redan hade ätit upp allt när han kom hem.

40

10.

S

usanna hittade lappen när hon vattnade blommorna på balkongen.

Den hade blåst ner på golvet och fastnat vid foten på en av stolarna. Hon kunde knappt tro det. Den hade varit ute på balkongen i flera dagar och hade ändå inte blåst iväg. Det kändes som ett tecken.

När hon vecklade ut lappen och såg de suddiga siffror som stod där, under ett slarvigt nedtecknat Jack, fick hon samma känsla av samhörighet som hon hade känt när Otto berättade om sin bror. Om bastarden som han hade sagt. Susanna bestämde sig för att ringa och berätta vem hon var. Kanske kunde de till och med träffas. De hade ju mycket gemensamt. De var båda oälskade barn i en syskonskara där det fanns barn som faktiskt blev älskade av sina föräldrar. Hon gick in och tog upp den trådlösa telefonen som stod på ett bord i hallen. Medan signalerna gick fram drog hon omedvetet handen genom håret. Signalerna gick fram en efter en utan att någon svarade. Besviken tog hon luren från örat. Just när hon tänkte ställa tillbaka telefonen hörde hon något.

Hon skyndade sig att sätta luren till örat igen och sa ivrigt: ”Hej, är det Jack jag talar med?” ”Ja.” Svaret var kort och hårt, som ett skall från en hund. ”Ja, hej, jag heter Susanna. Jag är tillsammans med din bror och…” ”Jag har ingen bror.” Även detta svar lät som hårda korta skall. Därefter blev det tyst.

Tvärtyst.

Tystnaden fick Susanna att stirra på telefonen. Vad var det här för 41

en typ? Han hade bara lagt på! Hon tryckte irriterat på återuppringningsknappen. ”Ja?” ”Är det inte Jack Silversparre jag pratar med?”

Hon hörde hur han suckade djupt. ”Du var mig en envis jävel.” ”Då är du Ottos bror.” ”Halvbror. Vad vill du?”

Han var full. Det var därför han betedde sig så ohyfsat. Han var full. Ändå var klockan bara fyra på eftermiddagen. ”Jag tänkte att vi kanske kunde träffas?” ”Varför skulle jag vilja träffa en brud som är så jävla dum att hon gifter sig med Pottsorken?”

Susanna andades häftigt in. Sedan räknade hon till tio. Lugn Susanna.

Lugn. Han kan vara vägen till ett hus med en trädgård. ”Du behöver inte träffa mig om du nu tycker att det verkar så otrevligt, men vi kanske kan prata i telefon om den stuga ni äger tillsammans? Om den inte används kanske ni ska sälja den och…” ”Du bruden, jag har jävligt mycket bättre saker för mig än att snacka med dig. Vill du ha pengar får du väl suga av Pottsorken en extra gång.”

Hon skulle behöva räkna till tusen om hon skulle lugna sig efter en sådan kommentar. Hon kom till tre. ”Din förbannade otrevliga idiotjävel! Otto sa att du var udda och det tyckte jag lät bra med tanke på hur jävlig er mamma är. Hon är stroppig och elak, men hon är det åtminstone med klass. Du är bara elak och jävligt låg. Dra åt helvete!” Hon kastade argt telefonen på sängen i sovrummet. Den studsade ner på golvet och gick i bitar. ”Helvete!” Hon sprang fram till telefonen som låg på golvet i tre delar med batterierna utspridda. ”Nu har den jäveln gjort sönder min telefon också!” Hon krälade in under sängen för att hämta ett av batterierna. ”Hur i helvete kan Otto som är så himla snäll vara släkt med sådana förbannade elaka jävla människor? Snorarslen är de allihop!”

Precis när hon hade fått ihop telefonen ringde den. ”Otto jobb” stod det på displayen.

42

”Hej Otto.” ”Hej gullet! Jag har ringt länge – har du varit ute?” ”Nej, men telefonen… gick sönder. Jag fick just ihop den igen.” ”Gick den sönder?” ”Hmm. Jag har fixat den nu.” ”Öh, okej, du gullet, jag blir nog lite sen. Jag har en presentation för ledningen i morgon och jag har inte hunnit förbereda den tillräckligt väl. Om du vill kan jag logga in hemifrån och göra den.”

Hon suckade och ryckte på axlarna. ”Det är lugnt. Jag kan alltid sortera om böckerna.” ”Ursäkta, vad sa du?” ”Det är lugnt, sa jag. Gör det som är enklast.” ”Det är så skönt att du förstår. Ikväll är det väl det där hundprogrammet du tycker om? Du kan väl se på det så ses vi senare ikväll.”

Hon sträckte ut handen och klappade Kangas röda päls. ”Visst. Vi ses ikväll.”

43

Hans händer började skälva när han såg att det var ett kuvert med hans namn och adress på, skrivna för hand. Det fanns ingen avsändare. Han öppnade det snabbt med en bordskniv och höll det en bit ifrån sig som om det skulle vara mindre farligt på det viset.

Vi vet vad du gjorde.

Några månader i fängelse är inte tillräckligt.

Vi kommer att se till att du aldrig gör det igen. Öga för öga tand för tand.

Järnkorset Längst ned stod det att han kunde se på baksidan vad som hände med dem som gav sig på Sveriges kvinnor och barn. Naturligtvis visste han att han inte borde titta. Men på samma sätt som han ville hoppa när han stod högt upp, kände han nu en vilja att titta. Han ville, ville inte, titta.

Han vände långsamt på pappret.

En organisation som tar lagen i egna händer med förödande konsekvenser. Några vänner som gör detsamma för att hjälpa de som inte får hjälp någon annanstans. Ursus – dit rättvisan inte når är en roman där öden och händelser vävs samman medan spänningen obönhörligen stiger samtidigt som det allra viktigaste i livet – vänskap och kärlek – lyser starkt i varje kapitel.

Ursus - dit rättvisan inte når är Annika Rosendahls andra roman.

www.idusforlag.se