Lastbilen stannade på gatan framför min port klockan kvart över sju. Jag hoppade in och vi körde mot dagens första jobb: ett massivt matsalsbord med tio stolar som skulle fyttas från en lägenhet till en annan på Östermalm. Det satt en Stones-skiva i cd-spelaren och jag höjde men Leo sänkte igen. Jag har huvudvärk, sa han. Vi åkte under tystnad. Den låga musiken försvann i trafkens oljud. Du var inte så pratglad idag, sa Leo. Hur är läget? Brukar jag vara pratglad? Nånting brukar du kunna klämma ur dig. Vad gjorde du efter att vi skildes åt häromkvällen? Jag berättade om Natalya. Men jag hoppade över hela
båtresan och festen förutom att vi vaknade i båten på förmiddagen. Jag bad om ursäkt för att jag hade missat jobbet. Skit i det. Brorsan hjälpte ju till. Inte ofta man får se honom. Vad har han för sig? Fan vet. Han sa att han snor koppar. Åker ut till industriområden och fyller bilen med fera hundra kilo. Sen säljer han det. Riktiga zigenarfasoner. Han åkte fast för ett tag sen och ska på rättegång snart. Dom hade låtit honom bryta sig in och lasta bilen i en timme och köra därifrån innan dom tog honom. Dom hade bara stått och väntat hela tiden. Men han var pigg. Det var jävligt gött att se honom. Vad gjorde du igår då? Sov ikapp? Jag drog hela grejen med Diana för honom. Hur jag hade gått efter henne och suttit utanför lägenheten och bestämt mig för att gå in. Alltihop. Han lyssnade utan att avbryta mig. När jag var färdig sa han: Vill du snacka om det? Det var väl precis vad jag nyss gjorde. Jag menar hur du känner. Hur jag känner. Nej. Historien från dagen innan hade tagit mig resten av vägen att berätta. Leo fckparkerade utanför huset vi skulle bära ut bordet ifrån. Jag gick ut och kollade avstånden men det var så
rymligt att han parkerade utan min hjälp. När han hoppade ut och kom runt lastbilen såg jag att han hade en blåtira på vänsterögat. Inget pandaöga precis men det var ganska mörkt ändå. Det syntes att han hade fått en smäll. Har du åkt på stryk? sa jag. Ögat menar du? En fock negrer. Fy fan. Det var efter vi kom ifrån varandra i förrgår. Jag var ute och yrade nånstans så kom det några killar. Fyra fem stycken. Dom frågade om cigg och det där vanliga snacket. Dom ställde sig runt mig så jag frågade om dom var dumma i huvudet. Dom sa varför säger du så? För att ni är svarta, sa jag. Vi är inte dumma i huvudet för att vi är svarta, sa nån av dom. En alltså. En annan tappade det helt och ville hoppa på mig direkt. Varför är ni svarta då? sa jag. Ni är ju svarta som fan hela högen. Jag hade siktat in mig på den största under tiden. Det fanns ju inget annat att göra. Jag var körd. Så jag tog i för kung och fosterland och slog honom så det ekade. Han föll som ett träd. Stukade hela handen gjorde jag också. Sen fck jag stryk. Mycket? Vi gick in i huset och uppför trapporna. Dom kunde inte slåss för fem öre. Lite näsblod och blåtiran. Jag har mest ont i handen. Frågan är om jag inte har brutit nåt. Vi mötte en gammal man i trappan. Han stannade ovanför
oss. Är det ni som är fyttgrabbarna? Ja. Två trappor till. Min hustru är hemma men jag måste kila. Och ta det lugnt med bordet. Det är värt en förmögenhet. Jag vill att ni har det klart för er. Han fortsatte ner utan att vika åt sidan så att vi fck ställa oss intill väggen när han passerade. Varför skulle vi inte ta det lugnt med bordet? sa Leo. Jag har haft att göra med fyttfolk förr, sa han utan att stanna. Det råder ett stort jävla slarv i er bransch. Vilket jävla rövhål, sa Leo. Jag borde gå ner och fälla honom. Dörren till lägenheten stod öppen så vi gick in i hallen. Det hängde fera bilnycklar på nyckelkroken. Jag tog en jag inte kände igen och tittade på den. Vad är det här för nån? Kolla nyckelringen. Jaguar. Har du kört en nån gång? Nej. Det är en jävla gubbil. Annars hade du ägt en. Kört en i alla fall. Är det nån här eller? Jag hängde tillbaka nyckeln. Nästa rum var en stor sal med
höga fönster. Tavlor mellan fönstren. Leo tittade på dem. Bordet vi skulle fytta stod där inne. Det var ett långt mörkt träbord. Ljusstakar, vinglas, tallrikar och silverbestick prydde den broderade duken. Stolarna stod inskjutna runt bordet. Det var bara gästerna och maten som fattades. Och hustrun i huset. Vi lyfte på duken och undersökte bordet. Satte händerna på kanten och kände på vikten. Vad tror du det väger? sa jag. Jag skulle nog gråta om jag visste. Jag vet inte om jag kommer klara det. Handen värker som fan. Prova en gång. Han lyfte i ena änden. Hur känns det? Han svarade inte och hans ansikte var utan uttryck. Damen som bodde där kom in i salen och stannade på avstånd och presenterade sig som Ingrid. Hon var garanterat äldre än sjuttio. Liten och mager. Men hon hade inte slutat klä upp sig på grund av sin ålder. Hon hade långa guldörhängen och ett pärlhalsband, en liten kavaj, ringar på fngrarna, målade naglar. Man fck lust att lägga henne över axeln och gå till närmaste pantbank. Ni har hittat bordet ser jag. Hon gick fram och la händerna på en stolsrygg och tittade från ena änden av bordet till den
andra. Klarar ni det på två? Ni ser ju starka ut men har ni känt på det? Bara vi får dukat av och undan med stolarna, sa jag. Det ska nog gå fnt. Det är ju breda trappor där ute. Vi bör nog behålla duken på. Så blir det inga märken i bordet när ni bär ner det. Det kommer inte gå att bära med duken på, sa Leo. Det förstår väl frun? Vi kommer inte få nåt grepp att hålla i. Det här bordet är ovärderligt. Inte nog med att det är värt hur mycket som helst. Det har gått i generationer. Jag har inte råd att ta några risker och det tror jag knappast att ni har heller. Om vi skulle ställa in för idag, sa Leo. Vi kan komma tillbaka imorgon med en luftfylld stuntmadrass. Så skickar vi bara ut bordet genom balkongdörren. Vad menar du? Använda lyftkran? Nej nej. Fritt fall. Han tittade på mig. Vilken jävla hagga. Ingrid reagerade inte. Hon verkade bara höra vad som sades i hennes riktning. Det var en fruktansvärd idé, sa hon. Det här bordet ska tas om hand på ett professionellt sätt. Kan ni inte utföra uppgiften så får jag tacka och be er gå. Ska vi plocka av från bordet och sätta igång? sa jag.
Varsågoda. Leo och jag dukade av medan Ingrid talade om var hon ville ha grejerna. Vi samlade ihop tallrikarna och glasen och besticken, vek ihop duken och bar in allt i köket. Ett stort sekelskifteskök med en bred ö och ett bord för sex. Vi ställde stolarna på rad mot väggen och bordet var redo att fyttas. Vi ställde oss mittemot varandra på varsin långsida och lyfte upp det några centimeter från golvet och därifrån tog vi små steg så att bordet kom i rätt riktning mot hallen. Akta väggen! Ingrid kom mot oss som om vi faktiskt hade tänkt slänga ut bordet från balkongen ändå. Lugna sig frun, sa Leo. Vi är mer än en meter från väggen. Frun måste lita på oss. Detta är vårt jobb. Vi bär tjugo bord som detta i veckan och hittills har inte en repa uppstått. Han ställde ner bordet och rullade handleden. Hur känns den? sa jag. Han tittade på sin hand. Knöt näven och sträckte ut fngrarna. Inte bra. Jag kan inte bära. Vad gör vi? Prova en gång till. En sista gång bara. Precis när vi skulle ta i och lyfta igen satte Ingrid sin hand på
bordsskivan och la den lilla vikt hon hade på den. Leo ryckte till utan att avge ett ljud. Men jag såg på honom att han fck ont som fan i handen. Vad gör du? sa han. Jag tror bestämt att ni behöver en tredje eller fjärde medhjälpare. Ja så är det kanske. Men vad fan gör du? Han tog några långsamma steg fram till Ingrid. Hon tittade upp på honom. Jag förstår inte vad du menar. Vi försöker lyfta ditt satans jävla bord, sa han lugnt och sansat. Och när vi gör vårt bästa för att få ut det så kommer du och saboterar. Inte alls. Ni ser väl lika klart som jag att detta inte är möjligt. Håll käften när jag pratar. Vi kommer hit på gott humör och är inställda på att göra ett bra jobb åt er. Först får vi skit av i din gubbe i trappan. Men vi är glada och positiva ändå. Sen kommer du ditt lilla luder och pekar oss hit och dit som om vi vore ett par negrer. Ser jag ut som en neger? Snöbollen var i rullning. Det var ingen idé att gå emellan eller försöka lugna ner honom. Han nöp tag i hennes örhänge. Lyssna på mig nu din lilla gris. Jag skiter i ditt bord och vad du gör med det. Det var därför vi kom hit men det är inte
därför vi är här längre. Och det är ditt fel. Han tittade på mig och slängde en blick mot ingången. Dörren stod fortfarande öppen. Jag gick och låste. Jag tänkte inte vara delaktig men jag tänkte inte åka fast heller. Leo tog med Ingrid fram till ett av fönstren. Fortfarande med ett hårt grepp om hennes örhänge. Hon var tyst som en vettskrämd liten mus. Leo tryckte hennes ansikte mot glaset. Titta ner, sa han. Ser du gatan där nere? Jag kommer kasta dig rakt ut i luften så du faller och landar på huvudet. Och jag kommer inte öppna fönstret innan jag gör det. Jag stod längre bak i salen och såg honom ta i med hela kroppen när han tryckte sin hand mot den gamla damens bakhuvud. Det lär ha varit en jävla syn utifrån. Jag gör det om du inte gör vad jag säger. Precis vad jag säger. Hör du mig? Ja. Jag hör dig. Jag vill att du går in i ditt sovrum eller var du nu har dina smycken. Hämta en plastpåse i köket först. Så lägger du allt i påsen och ger den till mig. Ser jag att du försöker gömma undan nåt så knäcker jag nacken på dig. Förstår du? Ja. Jag tyckte synd om henne. Det var inte min sak men det var onödigt att skrämma henne så.
Då går vi då, sa Leo. Han släppte henne och tog ett steg bakåt. Hon stod kvar med händerna på fönsterkarmen några sekunder innan hon vände sig om och gick mot köket. Hon gick med sänkt huvud. Efter bara några steg började hon titta omkring på golvet som om hon letade efter något och efter ett steg till föll hon ihop. Leo och jag tittade på varandra. Han sprang fram och böjde sig över henne. La henne på rygg och gav henne några lätta örflar. Vad fan. Gå och lås upp dörren så det inte ser ut som att vi gjorde det. Andas hon? Ja. Hon lever. Det är lugnt. Lås upp dörren så kollar jag sovrummet sen sticker vi. Precis då hörde vi någon rycka i dörrhandtaget. Sedan hårda knackningar. Ingrid! Jag har ingen nyckel. Jag kände inte igen rösten men det måste ha varit gubben. Han var hemma igen. Jag tog några tysta steg fram till Leo och Ingrid och viskade: Bäst fan att hon vaknar snart. Han kan få tro att hon gick ut men hon måste vakna. Leo lyfte upp hennes överkropp.
Ta fötterna. Jag tog tag runt hennes fotleder. De var smala som ett barns. Vi bar in henne i ett sovrum och la henne på sängen. Hon var inte helt medvetslös. Hon rörde på huvudet och stönade lågt men ögonen var fortfarande stängda. Leo slog henne lite igen och blåste henne i ansiktet. Hon började vakna till liv. Han höll för munnen på henne när hon öppnade ögonen och satte pekfngret för sin egen mun så att hon förstod att vara tyst. Din man står utanför dörren och knackar, sa han. Vi gör såhär. Lyssna nu. Visa oss var du har grejerna. Vi tar det i fckorna. Sedan går vi tillsammans ut och öppnar. Han tittade på mig. Vi säger att vi behöver en kille till för att klara bära bordet och att vi kommer tillbaka imorgon. Han tittade på Ingrid igen. När han frågar varför det var låst så kan du förklara varför. Du kommer säkert på nåt. Gör du inte det så är det inte bara dig vi måste skada. Och håll dig vaken nu för fan. Det gäller ditt liv. Vi hjälpte henne upp och höll henne under armarna de första stegen som två unga kavaljerer. När jag märkte att hon stödde sig på sina egna ben gick jag ut i förväg. Det tog en stund innan de också kom ut. När vi alla var samlade ute i hallen låste jag upp och öppnade.
Det var ingen där. Jag tittade bakom dörren. Ingen alls. Leo gick ut och tittade ner i trappan och kom tillbaka igen. När din man kommer tillbaka säger du att vi återkommer, sa han till Ingrid. Hans ansikte tjugo centimeter ifrån hennes. Du säger ingenting om vad som hänt här till nån. Nånsin. Ringer du polisen eller om du berättar för din man och han ringer polisen så glöm inte att vi vet var du bor. Och när vi är klara med er tar vi reda på var era barn och barnbarn bor. Förstår du? Ingrids tårar rann blandade med sminket nerför hennes rynkiga kinder. Förstår du? Ja. Gör mig inte illa. Bra. Han gick förbi mig ut i trappuppgången och gick nerför trappan. Jag stod kvar och tittade på Ingrid. Hon darrade och grät tyst. Liten och hjälplös. Var inte rädd, sa jag. Dina smycken är borta. Det är allt. Säger du inget till nån kommer du aldrig se oss igen. Du har mitt ord. Jag la min hand på hennes axel och tittade henne i ögonen. Hon mötte min blick under några sekunder. All hennes status och fnhet borta och kvar var bara ett besegrat djur. Så lätt att
känna medlidande för men lika lätt att avsky. Hon var tillintetgjord. Som en ficka efter en våldtäkt. Jag nickade utan att veta vad jag nickade åt. Kanske för att trösta henne. Sedan stack jag.