9789197491068 by Smakprov Media AB

Samma känsla fick Åsa i mörkret utanför kursgården - att hon precis var på väg att luras in i någonting: In i ett dödshus vid älven.

Åsa Weijle och Ludde Markh blir kuggar i ett spelverk om apparater och föremål, indragna i ett drama som får sitt avslut vid Hylströmmen, vattenfallet i hälsingeskogen. FÖREMÅL FÖR MORD är den sjunde fristående boken i romanserien om kriminalpoliser i Hudiksvall. Röster om den förra – DÖDEN PÅ DELLEN: ”liksom i tidigare verk av författaren är skildringen av personer och miljöer övertygande och spänningsfaktorn är inte oäven” Bibliotekstjänst ”fantasifullt och intressant” Dagbladet ”ett hederligt hantverk där man tydligt kan se scenerna framför sig” Bloggen Bra Deckare

Omslagsmålning av Rose-Marie Klintman www.rmk.nu

Blommaberg förlag En hälsingedeckare

Exempel_Dellen_OMSLAG1.indd 1

Leif Woxlin Föremål för mord

Den lilla stugan bakom åsryggen var full av mandelkvarnar. Väl framme vid dörren kunde inte Ludde annat än kliva på, han kände sig frestad - som barnen i sagan om häxan och pepparkakshuset.

Föremål för mord Leif Woxlin

Blommaberg En hälsingedeckare

2010-08-19 22:01:51

Leif Woxlin

FÖREMÅL FÖR MORD

Detta är den sjunde boken i romanserien En Hälsingedeckare. Varje bok kan läsas helt fristående. Bok 1 DÖDLIGT MÖNSTER Bok 2 SOMMARENS HOT Bok 3 RUM FÖR MORD Bok 4 DÖD PÅ FLYGPLATSEN Bok 5 MÖRDAREN GÖR INTRÅNG Bok 6 DÖDEN PÅ DELLEN Bok 7 FÖREMÅL FÖR MORD

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare, lånas på bibliotek eller skaffas via förlagets hemsida www.blommaberg.nu.

Leif Woxlin

Föremål för mord eller Drama vid Hylströmmen En Hälsingedeckare Bok 7

Blommaberg Förlag www.blommaberg.nu

Alla likheter med verkliga personer kan vara högst avsiktliga. Även att högst verkliga personer kan förekomma. En Hälsingedeckare

ISBN 978-91-974910-6-8 Tryckt i Finland 2010

Grotze 1 Liselott Grotze i Kallhäll planerade för mord. Hon gillrade banan som skulle styra den kommande utvecklingen. Hon hasade omkring på grova strumpor, klädd i sin kinesiska sidendress och med en oknäppt pälskappa eftersom det var kallt i huset. Stort och dragit, högt till taket och högborgerligt på den tid det begav sig. Grotze var nyss hemkommen från en ö utanför engelska kusten, som vanligt med blåst och råkyla. Nu fick hon arbeta för att få upp värmen. Hon gled förbi kassaskåpet i den första balettpositionen, med böjda knän och armarna fixerade i graciös hållning, växlade över i en Chi Gong-rörelse och tog sats åt andra hållet. Kassaskåpet var bombsäkert och satt förankrat i väggstommen. Skulle inte gå att rubba. Nu lät hon det stå öppet, dörren något på glänt. Hon hade placerat sedelbuntar i skåpet och annat som rimligen kunde uppfattas som värdeföremål. De övriga detaljerna i villan uppvisade däremot inte mycket till kvalitet, inte i fråga om inbrottsskydd. Altandörren på baksidan var av klent virke och skulle bara vara att rycka upp, till och med när den var låst. Nu skulle inte ens haspen vara på. Hon gled fram som en konståkerska, fäktade med armarna när hon bytte kurs på parketten, sedan för att åter få upp farten. Vid ett tillfälle bromsade hon in, stannade till vid perspektivfönstret i vardagsrummet. Gatan utanför tycktes öde men när hon hukade sig ner över fönsterbrädan i marmor måste hon ha sett ut som en uggla för den som gömde sig utanför och spionerade. Hon kunde skratta åt sig själv, det var inte första gången hon gjorde sig till. Fastigheten var förresten hela den som ett ugglebo, perfekt för ändamålet. Sedan skulle hon vara klar med den. Hon visste att han fanns där någonstans, utanför i mörkret.

Cittran stod framkörd vid huvudingången, precis som om hon var på väg att ge sig av.

Vinströmmen 2 Malströmmen stod som en pelare i det meterdjupa vattnet och verkade fortsätta i en fördjupning i sandlagret på botten. Ludde Markh var ingen van snorklare men här hade han fått ett studieobjekt. Först efter en bra stund kom han upp på fötter och det första han gjorde var att se sig om efter ungarna. Närmast ville han visa vad han hade hittat. Istället var det David som stod närmast, mannen från Stockholm. — Det här är en fångstplats, sade Ludde. En vattenvirvel där allting samlas. David Allmark stod med vatten upp till knäna, själv hade han inte använt sin snorkel, inte ens försökt. Han tycktes ointresserad. Ändå var det som att han ansträngde sig för att bjuda till och säga något. — Säkert varmt vatten som rinner ut och kallt vatten som rinner in, sade han. Och så bildas en virvel. Typ. Platsen var Vinströmmen, ett avsnitt av Voxna älv i södra Hälsingland där vattnet och forsen grävt raviner av sand och sedan planat ut i ett vidsträckt område med lagunliknande formationer och bassänger. Där vattnet stod stilla ökade temperaturen till att bli badkarsvarmt och i en av de större lagunerna blev djupet aldrig större än en och en halv meter. Det var naturligtvis helt perfekt för en barnfamilj. Ludde Markh hade nämligen barn att se efter: Tillsammans med Åsa Weijle hade han dottern Emmy, fyra år gammal. Åsa och Emmy badade alldeles vid strandkanten men pojkarna var utom synhåll. Pojkarna var Åsas från ett tidigare förhållande, förmodligen hade de sökt sig upp bland de krokiga och nakna trädstammarna ett stycke från stranden. Ludde hade fiskat upp något från fångstplatsen, något som liknade skaftet på ett bestick, svart hårdplast med mönster av

krackelering. David vadade fram och tog skaftet, vände och vred. — Kan vara vad fan som helst, sade han. — Jo, men det är inte det som är grejen. Nån tappar nåt i älven och så fångas det upp i vattenvirveln och blir nergrävt i sanden. David fick ett nytt uttryck, som att det var någonting viktigt. — Om du verkligen vill se nåt som är konstigt, sade han, så kan jag visa dig nåt. En bit upp i skogen. Nånting som är jävligt underligt. Det är stort. — Jaså, vad kan det vara för nåt? — Alltså, jag visar dig. Om du verkligen vill, inte annars. — Om nåt är underligt så självklart att jag blir nyfiken. — Förstår väl det. Du som är polis. Kan fan tänka mig. Ludde såg på honom, försökte utröna om han skojade. — Du menar väl inte att det är nåt kriminellt? — Inte fan vet jag vad det är. — Okej, vi lär väl gå och titta. Nåt stort, sa du? David var tydligen redan på väg och vadade över mot den motsatta sidan. Ludde vinkade åt Åsa att han skulle försvinna ett tag. Åsa vinkade inte tillbaka, Ludde förstod att hon ville att han skulle stanna hos henne, med barnen. Han tänkte att han fick förklara sig senare, det skulle väl inte behöva ta så lång stund. Förresten var det hennes idé från början, hela resan. De båda männen kom upp på en brink där solen låg på och sanden närapå var brännhet. Strax bakom rann en smal remsa av älven där de kunde svalka sig. David hade lagt upp sina kläder på en förstenad trädstam och han såg till att klä på sig. Ludde tyckte att det skulle räcka med att ta på sig sandalerna. De klättrade uppåt i sandbranten och Ludde noterade att det var han som hade bäst kondition. David var av typen kroppsbyggare men han fick ge upp när han försökte hålla jämna steg med Ludde. För varje steg rasade sanden under fötterna. Två kliv upp och ett ner. Ludde hade redan gjort en analys av hur han skulle klara sig i ett slagsmål med David. Eller hur han skulle gå till väga, snarare. Det var förstås en yrkesskada: På samma sätt som han gjorde en sexuell bedömning av kvinnor kunde han när det

gällde män lägga upp en strategi för närstrid. Han hade mött den här typen förut, i tjänsten: Kroppsbyggartypen. Ludde var mer smidig och snabb. Ett överraskande slag med handens undersida mot näsan och sedan skulle det i princip vara avgjort. Uppe på sandplatån stod badgästernas parkerade bilar. — Det ska finnas en stig här nånstans, sade David. — Här finns det stigar överallt, påpekade Ludde. Tallskogen liknade en park, stammarna var raka och smäckra, de sköt upp från silvermossan som böljade fram i mjuka dyningar. Ingen sly och ingen snårskog, bara tallstammarna som flöt bort i ett guldgult skimmer. — Det gäller att hitta rätt bara, sade David. — När hade du tid att vara här och reka? — Jo, men här har vi varit många gånger. Har inte Märta berättat? — Nej, det har hon inte. I själva verket hade han knappt pratat med henne. De hade inte mer än träffats och dessutom var hon Åsas bekanting, inte hans. Han hade bara följt med för att Åsa ville. Åsa var avgjort den som var snyggast och hade en mer explosiv kropp. Märta var av det framtunga slaget, även om ansiktet var näpet och förförande. David skulle han kunna fälla och han visste hur det skulle gå till. — Här är stigen, sade David och pekade. Han hade en t-shirt med avklippta ärmar för att musklerna och tatueringarna skulle synas. Snyggare lik med tatueringar, tänkte Ludde, begravningsentreprenören fick mer att titta på. Men han sade inget. — Okej, då går vi här, sade han istället. Stigen var nertrampad tallbarr, en gul sträng i torr mossa. David gick före i sina sportskor och Ludde en bit efter i sandaler och badbyxor. Han började ångra sig, helst skulle han vilja vara med Åsa och barnen. Inte med en muskelbyggare från Stockholm. Åsa i sin nya bikini, röda blommor på vit botten. Den gjorde sig bra på hennes hud, det var där han ville vara. Han försökte tänka på annat, på platsens skönhet. Skogen

var symmetriskt ren och avskalad. Flaggstångsraka stammar och den rullande mattan av gråmossa. Underligt att han inte hört talas om Vinströmmen förut. Själv var han kommen från Jämtland och nu bodde han i Hudiksvall, vid kusten, men det här var någonting annat. — Vad är det vi ska titta på egentligen? ropade han. — Lugn, för fan. Vi är framme snart. Ändå skulle det dröja ytterligare en kvart. Ludde tappade bort väderstreck och riktning men den sista biten var det mer nerför än uppför. Men han trodde sig ha koll på stigarna, de hade passerat några korsningar, eller där andra stigar anslutit, men fortfarande att han borde kunna hitta tillbaka på egen hand. Om det skulle behövas. Han hade ingen mobiltelefon med sig. Han trodde knappast David hade någon heller. De passerade en rullstensås, gick upp på den smala ryggen och på väg nerför släppte mossan och de kunde glida på underlaget, som i skidåkning. På andra sidan fanns en ny stig, den gick vinkelrätt mot åsens riktning, in i tätnande skog och det kändes som att temperaturen plötsligt sjönk. — Nu är vi snart vid målet, hojtade David men lät som om han misstrodde sig själv. Ändå visade det sig att de kommit fram. Mitt i vegetationen och det fanns inga åsar och mossryggar längre. Allting var platt och skogen hade övergått i mörknande myriader av träd. Ludde kunde nästan förnimma markens dimma, hur den steg i knähöjd. — Den här, sade David. Stugan. Egentligen borde de ha sett den på håll, med tanke på färgerna som var skarpa. Den påminde annars om en friggebod men Ludde var glad bara för att få komma inomhus. Någon borde ha påtalat hur långt det var att gå. Det fanns mygg i skogen och snart skulle det bli plågsamt. — Just det, välkommen in, sade David och stannade kvar utanför. Bara att kliva på. Boden var målad i olika färgfält, det slog honom när han precis klivit över tröskeln. Han blev tvungen att gå ut igen, bara för att förvissa sig om att så var fallet. Rundade färgfält med avgränsningslinjer i svart. Han gav David en blick för att se om

han skulle få någon ytterligare ledning men blicken var tom. Ett enda fönster men ljuset från den öppna dörren var fullt tillräckligt. Boden var inredd med väggfasta hyllor, Ludde räknade till fem plan på varje vägg. Föremålen på hyllplanen var alla likartade, vissa i plast och andra i metall. Ludde kunde först inte säga vad det rörde sig om. När han plockade runt bland föremålen kände han sig som Antikrundan på TV. Det liknade gammaldags kaffekvarnar, fast mindre. Några var i trä. Hela boden var full av dem. — Det är mandelkvarnar, förklarade David som höll sig utanför. — Inte för att jag vet vad en mandelkvarn är för nåt, svarade Ludde. — Inte jag heller men jag tog med en till Märta. Hon visste. — Så du snodde en? — Ha! Polisman Markh kan vara alldeles lugn för jag har återbördat dyrgripen. Jag lånade den för att visa Märta. Hon är smartare än mig på prylar och inredning. — Det ingår kanske i allemansrätten? — Skulle vara intressant att veta varför nån byggt en stuga mitt i väglöst land och stoppat den full med mandelkvarnar. Som ett storage. — Tycker du? sade Ludde och började ägna sig åt myggbetten på benen. — Jag ser det som ett mysterium. — Ska man mala mandlar? — Det tillhör den gamla tidens hushåll. Kanske man gjorde mandelmassa? — Skulle sitta bra med en semla nu. Med mycket grädde. Ludde hade ingen riktig energi att uppbåda för David Allmarks mysterium. Nu ville han definitivt tillbaka till Åsa och ungarna. — Tog du med dig mobilen? frågade han. — Nej, fan. Men vad anser du om det här egentligen? — Jag anser ingenting. Det finns så många konstiga människor. Man behöver inte åka till Stockholm precis. — Jamen, kom igen. Bara själva stugan är ett mysterium. Det

finns ingen bilväg hit, bara den här stigen att gå på. Över en jävla ås. Hur är det möjligt? — Du tror att det är nåt UFO, det är det, va? Såna här friggebodar köper man som byggsats. Färdiga element som man slår ihop på en förmiddag. Bara man har en byggbeskrivning. Jag skulle tro att man kört hit delarna med skoter vintertid. — Jaha. Men varför då? — Ja, varför? Kolla här förresten. Ludde undrade hur han kunde missat larmanordningen. För att larmet inte var aktiverat, tänkte han i nästa sekund. Uppe i hörnet satt en kombinerad sändare och mottagare av optisk stråle. Sändaren var riktad mot en mindre spegel vid motsatta väggen. En så kallad ljusbom. Spegeln satt i knähöjd, diskret på en av hyllorna. Ludde klev upp på det nedersta hyllplanet för att bättre kunna se. — En batteridrivet larm, konstaterade han, men batteriet är nog slut. — Så stughelvetet är larmat? Ludde klev ner från hyllan. — Ja, men fråga mig inte varför, sade han. Ska vi inte gå tillbaka till kvinnorna och barnen nu? — Du tycker inte det är det minsta extraordinärt? — Jo visst, alltsammans är hur konstigt som helst. Nån galning i trakten som hittat på nåt. David såg inte ut att vara nöjd med responsen men Ludde ville inte stanna. Dessutom hade han fått känslan av att det var meningen att han skulle titta på kvarnsamlingen bara för att han var polis. Luddes polisyrke hade varit ett samtalsämne ända sedan de anlänt. Han gillade det inte, han hade faktiskt semester. — Nu tänkte jag gå tillbaka, avgjorde han. — Absolut, sade David Allmark. Ludde stängde dörren till boden. Visst, han kunde tycka det var konstigt. — Vad jobbar du förresten själv med? Är du också polis? David gick bakom ryggen på honom och Ludde hörde hur han skrattade. — Nej, jag fick aldrig det förtroendet. Men jag har varit fri-

lansare, kan man säga. Ludde tänkte på att han gärna kunde undersöka stugan tillsammans med pojkarna; med Sture och Sven. Det blev ingen mysig stämning när David var i närheten. Förmodligen för att mannen inte hade några barn själv och inte hade känsla för situationen. — Ni har inte funderat på att skaffa ungar? frågade Ludde när de gick genom skogen. — Klart att den tiden kommer. Sooner or later. Vi ska bara festa färdigt först. Ludde förstod ungefär vad han menade. Märta och David hade vinat rejält kvällen innan, samtidigt som Ludde och Åsa försökte få barnen i säng. * De disponerade en äldre fastighet, två kilometer från älven. Ett timmerhus med brädklädd fasad, omfattande två möblerade våningar. De delade på kök och badrum men det fanns en extra toalett uppe på botten där Åsa och Ludde med familj bodde. Ludde hade satt en lammstek från Nya Zeeland på kokning i en jättekastrull och han skar potatis i klyftor som han skulle fräsa upp på kolgrillen ute på gräsmattan. Tillsammans med den kokade lammsteken. Emmy höll sig ute på gården vid kaninburen. Sture och Sven hade varit in som hastigast och frågat om det var okej om de testade cykeln som stod inne i fejset; en fyrtiotalare med ballongdäck. Ludde hade lovat att han skulle titta efter maten. Det var varmt och fönstren stod på vid gavel. Ibland flög det in en broms. Åsa Weijle var vältränad, hon satt i avklippta jeans och spelade med sina lårmuskler. Huden var bronsig och det snaggade håret solblekt. Om det inte vore för att de inte var ensamma skulle han kasta sig över henne. Dra av henne linnet. Mittemot vid köksbordet hällde Märta upp ett glas vitt. Märta hade förstått att det inte var någon idé att försöka truga på Åsa av vinet. David låg redan på tevesoffan i rummet intill och snarkade. Teven stod på men ljudet var av. — Så ni brukar bo här på sommaren? frågade Åsa.

— Visst, nån vecka varje år, svarade Märta. En eller två. Beroende på hur länge vi kan vara lediga tillsammans. Bra ställe att relaxa på. Man behöver komma ut i stillheten ibland. — Men ni har ingen relation till trakten? Släkt, eller så? — Nej, vi kollade på nätet efter sommarboende och det här var ju helt perfekt. — Otroligt med alla sandstränderna. Och tallskogen är precis som en trädgård. — I morron ska vi åka kanot. Vi åker från ett ställe som heter… fan, nu har jag glömt vad det heter. Hon grävde i fickorna, till slut fick hon upp en post-it-lapp. — Frostkilen, läste hon. Ett ställe efter älven. Alldeles i närheten, ska det vara. Frostkilen, vilket jävla namn. Hon lät lappen ligga framme och drack av vinet. Ludde stod vid köksbänken och ibland sneglade han på henne. Han insåg att det inte skulle bli någon hjälp med maten från det hållet. I och för sig var det bara salladen kvar men det skulle inte bli någon hjälp med disken heller. Av någon anledning fanns det ingen diskmaskin i huset. — Nu när inte barnen är inne, sade Märta och fyllde i på nytt, så kan jag ju berätta att jag känner mig hotad. Stämningen förändrades, som av frosten från namnet på platsen vid älven. Ludde kastade ett öga på Åsa som såg på Märta som tittade ner i glaset. Ett antal saker for genom huvudet på honom, först naturligtvis att det var David som hotade henne. Sedan att han inte ville bli inblandad. Han ville att Åsa skulle säga något för att bryta tystnaden. Själv hade han ingen lust. — Vad menar du? frågade Åsa till slut. — Det är nån som hotar mig. Eller oss. Mig och Liselott. — Liselott, din kompanjon? Det har med er verksamhet att göra, menar du? — Det var så det började, svarade Märta och såg vädjande på Ludde. Ludde tänkte inte säga någonting. — Det låter ju hemskt, sade Åsa. Ska ni inte prata med polisen?

— Det är mer komplicerat än så. Ludde tittade bort och tog sig an ett salladskål. — Vill du prata om det? frågade Åsa försiktigt. Emmy kom springande genom dörren, rätt upp i famnen på sin mamma. — Jag har gett Vitnos nytt vatten, berättade Emmy. Ludde ville säga till Märta att ställa undan vinglaset när Emmy befann sig i närheten men han tyckte att hon borde fatta själv. * Det var sent när Ludde till slut fick bröderna att krypa till kojs. Emmy sov sedan länge och Åsa befann sig fortfarande en trappa ner, hon satt tillsammans med Märta. Någon gång under natten vaknade han av underliga ljud från köksregionen. Då låg Åsa vid hans sida, han hade inte märkt när hon kom. Tydligen var det David som var uppe och rumsterade omkring. — Undrar vad han gör uppe om nätterna? viskade han till Åsa. Hon viskade tillbaka att de bara skulle stanna en natt till. En enda natt till. — I morgon ska vi paddla kanot, sade Ludde. Det var väl därför vi kom hit.

...fortsättning följer i FÖREMÅL FÖR MORD

Boken kan beställas hos din bokhandlare, lånas på bibliotek eller skaffas via förlagets hemsida www.blommaberg.nu.

DÖDLIGT MÖNSTER © Leif Woxlin 2003

En okänd man hittas ihjälskjuten vid avfarten mot Delsbo. En koloni ryssar slår sig ner på en camping nära Hornslandet – och det är inte ens bärsäsong. Det ser ut som om Hudiksvallspolisen fått något alldeles extra att bita i. “så spännande att jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på den på jobbet och i bilen” Litteraturklubben.nu “tempot är makligt, trevlighetsfaktorn och de små ironierna många och hela historien stabilt rustik” Sydsvenskan “underhållande och välformulerad” Jury

260

SOMMARENS HOT © Leif Woxlin 2005

Kriminalinspektör Sofia Berger utsätts för ett anonymt hot och hennes misstankar riktas mot en person i den egna polisgruppen. Det är sommar i Hälsingland med spelmansstämmor, fiskelägen med restaurangliv och raggarbilar efter landsvägarna. Men allt är inte idyll. Berger och hennes kollegor hamnar i ett hemlighetsmakeri och händelseförloppet leder till katastrof. “trivsam läsupplevelse .. välskrivet ... genuint helt enkelt” nu - det liberala nyhetsmagasinet “intrigen är dessutom fullt trovärdig och mycket spännande” Bibliotekstjänst “trovärdig spänning ... Sommarlandskapet i södra Norrland är inlevelsefullt skildrat.” Tips från Lomma & Bjärreds bibliotek “karaktärer man fattar tycke för, och gärna läser mer om” Tips från Huddinge bibliotek

261

RUM FÖR MORD © Leif Woxlin 2006

Ett oroande fynd på en kommunal soptipp blir ett fall för kriminalpolisen, men resurserna är små och spaningsuppslagen få. Ändå drivs det hela till den största polisinsatsen i länets historia. “Det är ganska ont om uttalat personliga röster i kören av svenska kriminalförfattare, men till undantagen hör absolut Leif Woxlin. ... avgjort lättsamt att läsa, vilket inte minst en diskret men fullt märkbar humor bidrar till. Den här serien börjar utan att någonsin låtsas vara kvalificerad kriminallitteratur bli en väldigt trevlig vana.” Sydsvenskan “Boken är fri från råheter men spännande, fängslande och lättläst” Sundsvalls Tidning “en berättarglädje som är beundransvärd” Dagbladet

262

DÖD PÅ FLYGPLATSEN © Leif Woxlin 2007

I den 2-motoriga maskinen sitter piloten mördad med kabindörren låst från insidan. Kriminalinspektör Sofia Berger från Delsbo får på eget bevåg ge sig upp i luften för att söka svaret på gåtan. “Det är en spännande, trovärdig och logisk intrig och det märks att författaren lägger stor vikt på att skapa övertygande personer och miljöer. Med den här boken bevisar Leif Woxlin att han hör till de främsta i Sverige.” Bibliotekstjänst “författaren förmedlar med säker hand känslan av att sitta vid spakarna i ett litet flygplan. Klaustrofobin och utsattheten, men också ögonblicken av närmast euforisk exaltering.” Sydsvenskan

263

Ett upplyst garage med portarna öppna som en fälla gillrad i natten för den som gör intrång “Woxlin har en otrolig känsla för att fånga läsaren. Jag försvann snabbt in i en spännande deckare och man har lite svårt att lägga ifrån sig boken.” Jennie Pettersson, TV4 Gävle-Dalarna “Woxlin fortsätter skriva trovärdiga deckare ... Woxlin använder sig av den egna hembygden i sina deckare och hans miljö- och personskildringar är inlevelsefulla och övertygande.” Jenny Andersson, Falu-Kuriren, Dalarnas Tidningar “Woxlin har skaffat sig rutin; han reder ut de bitvis tilltrasslade intrigtrådarna på ett snyggt sätt, språket fungerar väl och bitvis är historien riktigt spännande. Framförallt undviker han de vanligaste klichéerna och upprepningarna: även om det känns aningen överflödigt att nämna vartenda samlag Markh och hans hustru har.” Johan Wopenka, JURY - tidskrift för deckarvänner

264

Spåren efter en försvunnen polisman från Hudiksvall leder till en medicinklinik i Johannesburg. Kriminalinspektören Sofia Berger är den enda som visar intresse för saken och hon reser till Sydafrika på eget initiativ. Framme vid kliniken väntar en obehaglig överraskning. “Liksom i tidigare verk av författaren är skildringen av personer och miljöer övertygande och spänningsfaktorn är inte oäven.” Bibliotekstjänst “Fantasifullt och intressant” Dagbladet “Det är en intressant berättelse som Leif Woxlin har vävt ihop, där gammalt blandas med nytt, internetspel med de djupa hälsingeskogarnas mystik. Därtill kryddat med influenser från Afrika och även från indianer ...Händelserna i skogarna runt Delsbo och sjön Dellen får tankarna att gå till ungdomsdeckare från 50- och 60-talen.” Bloggen Bra Deckare

265

Omslagsmålningarna för En Hälsingedeckare är utförda av Rose-Marie Klintman. Måleri och nutidssurrealism www.rmk.nu

Foto: Camilla Wessman

266

Omslagsdesign Jon-Olov Woxlin www.jon-olov.com Folkrock fr책n H채lsingland

267