9789113019376

JUSTIN CRONIN Flickan fr책n ingenstans

Flickan från ingenstans är ett skönlitterärt verk. Namn, personer, platser och händelser är uppfunna av författaren och används litterärt. Alla likheter med verkliga händelser, platser eller personer, levande eller döda, är helt och hållet en tillfällighet.

Shakespearecitaten på sidan 7, 259, 533, 649 och 733 är översatta av Carl August Hagberg

isbn 978-91-1-301937-6 © 2010 Justin Cronin Norstedts, Stockholm 2011 Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB Originalets titel: The Passage Översättning: Jimmy Hofsö Omslag: Norma Communication ScandBook AB, Falun 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

ETT Innan hon blev Flickan från ingenstans – Hon som kom gående, Den första och sista och enda, som levde i tusen år – var hon helt enkelt en liten flicka i Iowa som hette Amy. Amy Harper Bellafonte.

Den dagen Amy föddes var hennes mor, Jeanette, nitton år gammal.

Jeanette gav flickan namnet Amy efter sin egen mor, som dog när Jeanette var liten, och mellannamnet Harper efter Harper Lee som skrev Dödssyn­ den, Jeanettes favoritbok – om sanningen ska fram den enda bok som hon lyckats läsa från pärm till pärm i high-school. Hon kunde ha gett henne namnet Scout, efter flickan i berättelsen, eftersom hon ville att dottern skulle växa upp till att bli som henne, tuff och rolig och klok, något som Jeanette själv aldrig hade lyckats med. Men Scout var ett pojknamn, och hon ville inte att hennes dotter skulle behöva gå omkring och förklara sig livet igenom.

Amys far var en karl som en dag klev in på kaféet där Jeanette hade arbetat som servitris sedan hon var sexton, en lunchrestaurang som alla kallade för The Box för att den såg ut som en papplåda: en stor skokartong i aluminium vid sidan av landsvägen, omgiven av åkrar med majs och ärter och ingenting annat så långt ögat kunde nå förutom en biltvätt, en gördet-självvariant med myntautomat. Mannen, som hette Bill Reynolds, sålde traktorer och skördetröskor, stora maskiner, och medan Jeanette hällde upp kaffe åt honom talade han upprepade gånger om för henne hur söt hon var, hur mycket han tyckte om hennes korpsvarta hår och bruna ögon och smala handleder. Och på ett sätt som lät uppriktigt, inte alls som pojkarna i skolan pratade, där orden bara lät som något som måste sägas för att de skulle få som de ville. Han hade en stor bil, en splitterny Pontiac med gräddfärgade lädersäten och en lysande instrumentbräda som på ett rymdskepp. Hon kunde ha älskat den mannen, tänkte hon, på fullt allvar.

Men han stannade bara ett par dagar, sedan for han vidare. När hon berättade för sin far vad som hade hänt sade han att han hade god lust att 11

åka efter killen och tvinga honom att göra rätt för sig. Det Jeanette inte berättade var att Bill Reynolds var gift, en gift man med familj i Lincoln, ända borta i Nebraska. Han hade till och med visat henne fotografierna på barnen som han bar med sig i plånboken, bilder på två små pojkar i baseballdräkter, Bobby och Billy. Hur många gånger hennes far än frågade vem mannen var som hade gjort henne detta, så var det förgäves. Hon sade inte ens vad han hette.

Och i själva verket bekymrade hon sig inte om saken överhuvudtaget: inte för graviditeten, som inte var besvärlig förrän alldeles i slutet, inte för själva förlossningen, som gjorde ont men gick fort, och framför allt inte över sin lilla baby, sin lilla Amy. Hennes far hade velat visa Jeanette att han förlät henne och gjorde därför om hennes brors rum till barnkammare. Han hade tagit ner den gamla spjälsängen från vinden, samma som Jeanette själv hade legat i för många år sedan, och tog med sig Jeanette till Walmart månaden innan barnet anlände. Där köpte de sådant som hon skulle behöva: en barnpyjamas och en liten plastlåda och en mobil som man kunde hänga över sängen. Han hade läst en bok som handlade om att spädbarn behövde sådant för att deras små hjärnor skulle komma igång och börja fungera ordentligt. Jeanette hade hela tiden tänkt på barnet som ”hon” eftersom hon helst av allt ville ha en flicka, men hon visste att det inte var meningen att man skulle tänka så, inte ens för sig själv. Hon hade gjort en ultraljudsundersökning på sjukhuset i Cedar Falls och då frågade hon kvinnan i den blommiga skyddsrocken som drog med plastspaden över Jeanettes mage om hon kunde säga om barnet var en pojke eller en flicka. Men kvinnan skrattade när hon tittade på bilderna på babyn som syntes på skärmen bredvid och sedan sade hon: Kära du, det här barnet vill inte bli avslöjat. Ibland syns det, ibland inte, och nu syns det ingenting.

Alltså visste inte Jeanette vilket kön det var, men hon bestämde sig för att det inte spelade någon roll. När hon och fadern hade tömt broderns rum och plockat ner hans gamla vimplar och affischer – Jose Canseco, ett band som hette Killer Picnic, The Bud Girls – och fick se hur urblekta och solkiga tapeterna var, målade de väggarna med en färg som hette ”Dreamtime”, som på något vis lyckades vara både ljusrosa och ljusblå samtidigt – så att det skulle passa vilket kön det än blev på barnet. Hennes far satte upp en bård utmed väggen som föreställde ankor som plaskade omkring i en vattenpöl, och gjorde i ordning en gammal gungstol i lönn som han 12

hade ropat in på auktion så att Jeanette skulle ha någonstans att sitta med barnet när de kom hem.

Barnet föddes på sommaren och det blev en flicka, precis som Jeanette hade önskat, och hon fick namnet Amy Harper Bellafonte. Det föreföll rätt meningslöst att låta henne bära namnet Reynolds, efternamnet som tillhörde en man som Jeanette tänkte att hon aldrig skulle se igen och som hon inte ville träffa heller, nu när hon hade Amy. Och Bellafonte var verkligen ett svårslaget namn. Det betydde ”vacker fontän”, vilket var precis vad Amy var. Jeanette matade och vaggade och bytte på henne, och när Amy grät mitt i natten för att hon var blöt eller hungrig eller inte trivdes i mörkret, så kom Jeanette stapplande till barnets rum. Oavsett vilken tid på dygnet det var, eller om hon var dödstrött efter arbetet nere på The Box, plockade hon upp barnet och vyssjade det och sade att hon var där, att hon alltid skulle vara där om hon grät, för det är så det fungerar mellan oss, mellan dig och mig, för all framtid, min lilla Amy Harper Bellafonte. Och hon bar omkring på barnet och vaggade henne tills gryningen fick rullgardinerna att ljusna och hon kunde höra fåglarna sjunga i träden utanför.

Så var Amy tre år gammal och Jeanette ensam. Hennes far dog, i en hjärtattack sade man, eller en hjärnblödning. Det var ingenting man brydde sig om att kolla upp. Vad det än var drabbade det honom en vintermorgon när han var på väg ut till bilen för att köra till sitt jobb som hissoperatör.

Han hade precis hunnit ställa ifrån sig kaffekoppen på främre kofångaren när han föll omkull och dog utan att spilla en droppe kaffe. Jeanette hade fortfarande kvar jobbet på The Box, men nu räckte inte lönen längre till att försörja Amy, eller henne själv för den delen. Och brodern, som befann sig i flottan någonstans, svarade inte på hennes brev. Gud uppfann Iowa så att folk skulle sticka härifrån och aldrig komma tillbaka, brukade han säga. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till.

Men så en dag kom en karl in på lunchrestaurangen. Det var Bill Reynolds. Han såg annorlunda ut på något vis, och förändringen var knappast till det bättre. Den Bill Reynolds hon mindes – och hon var ju tvungen att erkänna att hon fortfarande tänkte på honom ibland, på småsaker mest, luggen som föll ner över pannan när han pratade, eller hur han blåste på kaffet innan han smakade på det, trots att det inte var hett längre – hade 13

det i alla fall varit något särskilt med. Han hade haft ett slags varmt ljus inombords som man ville vara nära. Det påminde henne om de där plaströren man kunde köpa, de som man böjde så att vätskan inuti började lysa. Nu var det samme man, men glöden var borta. Han såg äldre och magrare ut. Hon såg att han inte hade rakat sig eller kammat håret, som var flottigt och spretade åt alla håll, och han hade inte på sig någon struken pikétröja som förra gången, utan en vanlig arbetsskjorta av samma slag som hennes far brukat gå i, oknäppt och med svettfläckar under armarna. Det såg ut som om han hade tillbringat hela natten utomhus, eller kanske i en bil. Han fångade hennes blick när han steg in och hon följde efter honom bort till ett bås längst bak.

– Vad gör du här?

– Jag lämnade henne, sade han, och där hon stod kände hon doften av öl i hans andedräkt och svettlukten i de smutsiga kläderna. Jag gjorde det till slut, Jeanette. Jag lämnade min fru och nu är jag fri.

– Körde du hela vägen hit för att berätta det för mig?

– Jag har tänkt på dig. Han harklade sig. Jag har tänkt på oss.

– Vad då oss? Det finns inget oss. Du kan ju inte bara kliva in här och säga att du har tänkt på oss.

Han rätade på sig i stolen.

– Men nu gör jag det i alla fall. Det är precis vad jag gör.

– Jag har massvis att göra. Ser du inte det? Jag kan inte stå här och prata med dig. Du får beställa någonting.

– Då så, svarade han, men han såg inte på matsedeln på väggen, utan höll blicken riktad mot henne.

– Jag tar en ostburgare. En ostburgare och en cola.

Medan hon skrev ner hans beställning blev texten alldeles suddig, och hon insåg att hon grät. Det kändes som om hon inte hade sovit på en månad, ett år. Utmattningen tyngde henne så mycket att bara den tunnaste strimma av viljestyrka höll henne uppe. En gång i tiden hade hon velat göra något av sitt liv – bli hårfrisörska kanske, ta gesällprovet och öppna en liten salong, flytta till en riktig stad, som Chicago eller Des Moines, hyra en våning, skaffa sig vänner. Hon hade alltid hållit fast vid en bild av sig själv sittande på en servering, ett kafé, men ett lite finare sådant; det var höst och kallt ute, och hon satt ensam vid ett fönsterbord och läste en bok. På bordet stod en ångande kopp te. Av och till skulle hon titta ut 14

genom fönstret för att se på människorna i staden när de skyndade fram och tillbaka i sina huvudbonader och tjocka överrockar, och i glaset såg hon också sitt eget ansikte svävande framför bilden av alla människorna utanför. Men nu, när hon stod där på The Box, var det som om dessa bilder tillhörde en helt annan person. I själva verket var Amy krasslig stup i kvarten, förkyld eller magsjuk, smittad på det där snuskiga daghemmet som hon var på hela dagarna medan Jeanette arbetade. Och så hennes pappa som hade dött hux flux, lika hastigt som om han hade ramlat genom en fallucka ner till jordens inre, och nu Bill Reynolds som satt vid bordet som om han bara varit borta en kort stund, inte fyra år.

– Varför gör du så här mot mig?

Han höll fast hennes blick ett ögonblick som varade en bra stund, innan han smekte hennes hand.

– Vi kan väl träffas sen? Snälla?

Det slutade med att han flyttade in hos henne och Amy. Hon visste inte säkert om hon hade erbjudit honom att göra det eller om det bara hade skett av sig själv på något vis. I vilket fall som helst ångrade hon sig omedelbart. Vem var egentligen den här Bill Reynolds? Han hade lämnat sin fru och pojkarna, Bobby och Billy, i sina baseballkläder, där borta i Nebraska. Pontiacen var borta och jobbet med; det hade tagit slut. Han förklarade att alltihop berodde på den ekonomiska nedgången, det var för fan ingen som köpte något. Han påstod att han hade en plan, men det enda hon såg var att han satt i huset dagarna i ända utan att göra ett dyft för Amy eller ens diska efter frukosten medan hon arbetade hela dagarna på The Box. När han hade bott där i tre månader slog han henne för första gången. Han var full, och efteråt började han gråta och upprepade om och om igen hur ledsen han var. Han stod på knä och lipade som om det var hon som hade gjort honom något. Hon måste ju inse, menade han, hur svårt det här var för honom, att alla dessa förändringar var mer än han kunde klara. Han älskade henne, han var ledsen, det skulle aldrig hända igen, aldrig, det kunde han svära på. Aldrig mot henne och aldrig mot Amy. Och till slut hörde hon sig själv säga att hon var ledsen, hon med.

Nästa gång han slog henne gällde det pengar. När det blev vinter och hon inte hade tillräckligt med pengar på lönekontot för att betala villaoljan med slog han henne igen.

– För fan, kvinna. Fattar du inte hur besvärligt jag har det just nu?

15

Hon låg på köksgolvet och höll handen mot ena sidan av huvudet. Han hade slagit henne så hårt att hon hade åkt i golvet. Det konstiga var att nu när hon låg här såg hur hon skitigt det var på golvet, ingrott och fläckigt med dammtussar och gud vet vad intill listen under köksskåpen där man inte brukade titta så noga. Ena hälften av henne lade märke till detta medan den andra sade: Du är inte klok, Jeanette. Bill slog ner dig och nu ligger du här och tänker på dammråttor. Det var något underligt med hennes hörsel också. Amy satt och tittade på teve uppe på övervåningen, på den lilla som hon hade på rummet, men Jeanette hörde ljudet som om det fanns någonstans inne i hennes huvud. Dinosaurien Barney och en sång om att borsta tänderna, och långt borta ljudet från tankbilen som åkte iväg med ett morrande ljud när den svängde ut på vägen.

– Det här är inte ditt hus, sade hon.

– Det har du alldeles rätt i. Bill tog en flaska Old Crow och hällde upp lite i ett senapsglas, fast klockan bara var tio på morgonen. Han satt vid bordet, men det såg inte ut som om han hade slagit sig till ro alls. Inte min olja heller.

Jeanette vände sig på sidan och försökte resa sig, utan att lyckas. Hon såg på honom när han drack.

– Försvinn.

Han skrattade, ruskade på huvudet och tog en klunk whisky till.

– Det är roligt när du säger så fast du ligger där på golvet.

– Jag menar vad jag säger. Ut härifrån!

Amy kom in i rummet. Hon hade på sig snickarbyxorna, de fina som Jeanette hade köpt på fabriksförsäljningen nere i köpcentret, de med jordgubbar broderade på bröstlappen. Under armen hade hon leksakskaninen hon fortfarande alltid bar med sig. Ett av hängslena på byxorna hade lossnat och hängde ner från midjan och Jeanette förstod att Amy måste ha knäppt upp det själv för att hon behövde gå och kissa.

– Vad gör du på golvet, mamma?

– Det är inget, älskling. Hon reste sig för att bevisa saken. Det pep så konstigt i vänsterörat och en massa fåglar flög omkring hennes huvud som i en serieteckning. Hon såg lite blod också, på ena handen, men hon visste inte var det kom ifrån. Hon lyfte upp Amy och ansträngde sig för att försöka le. Ser du? Mamma trillade bara omkull, förstår du. Behöver du kissa, älskling? Ska vi gå och sitta på pottan?

16

– Så du ser ut, sade Bill. Det är för jävligt. Han drack lite och ruskade på huvudet igen. Din dumma kossa. Hon är antagligen inte ens min.

– Mamma, sade flickan och pekade, du gjorde dig illa. Du blöder.

Kanske berodde på vad hon hade hört eller på blodet, i vilket fall som helst så började den lilla flickan att snyfta.

– Där ser du vad du har ställt till med, sade Bill innan han vände sig till Amy. Men lilla vän, det är inget att ta till lipen för. Vuxna bråkar ibland.

Det är inget mer med det.

– Jag menar vad jag säger. Du ska ut härifrån.

– Och vad ska du göra då, hade du tänkt dig? Du har ju inte ens råd att fylla på oljetanken.

– Tror du inte att jag vet det. Jag behöver verkligen inte din hjälp för att lista ut det.

Amy hade börjat storgråta. Eftersom Jeanette höll henne i famnen kände hon hur det blev blött och varmt mot midjan när flickan tömde blåsan.

– För fan, se till att få tyst på ungen.

Hon tryckte Amy tätt intill sig.

– Du har rätt. Hon är inte din. Hon har aldrig varit din och kommer aldrig att vara det heller. Om inte du drar härifrån är det jag som ringer polisen, det kan du skriva upp.

– Nu ska du inte gå och ställa till med något, Jeanette. Jag varnar dig.

– Det kan du ge dig fan på att jag tänker göra. Stick härifrån! Och fort ska det gå.

Då reste han sig och dundrade fram genom huset för att samla ihop sina saker och slänga ner dem i kartongerna som han hade haft med sig för bara några månader sedan. Varför hade hon inte tänkt på redan då att det var konstigt att han inte hade en enda riktig resväska? Hon satt vid köksbordet med Amy i knäet och såg på klockan ovanför spisen och räknade minuterna i väntan på att han skulle komma tillbaka in i köket och slå henne igen.

Men så hörde hon ytterdörren öppnas och hans tunga steg i farstun.

Han gick in och ut en stund med kartongerna, med ytterdörren öppen så att den kalla luften strömmade in i huset. Till slut kom han in i köket.

Bakom honom fanns spår på golvet, små räfflade snöklumpar från sulorna på hans kängor.

– Jaha. Du vill alltså att jag ska sticka. Då gör jag det. Han tog whisky17

flaskan som stod på köksbordet. Du får en chans till, sade han.

Jeanette sade ingenting, tittade inte ens på honom.

– Om det är så du vill ha det. Då säger vi det. Du har väl inget emot att jag tar mig en färdknäpp?

Det var då Jeanette sträckte ut armen och med sin öppna handflata – som om den var ett pingpongracket – skickade hon iväg hans glas genom köket. Någon sekund innan det skedde visste hon att hon var på väg att göra det, och hon var medveten om att det inte var det mest intelligenta hon kunde ta sig för, men då var det redan för sent. Glaset slog i väggen med en dov duns och föll ner på golvet, fortfarande helt. Hon blundade och höll hårt i Amy, förvissad om vad som nu skulle ske. Ett kort ögonblick verkade glaset som rullade över golvet vara det enda som rörde sig i rummet. Hon kände Bills raseri som vågor av värme som strålade ut från honom.

– Du ska få se vad livet har i beredskap åt dig, Jeanette. Och kom ihåg att det var jag som sa det till dig.

Sedan hörde hon hur han klampade ut ur rummet och försvann.

Hon köpte så mycket villaolja hon hade råd med och skruvade ner termostaten till femton grader för att den skulle räcka längre. Titta, Amy lilla, det är som när vi var och tältade, sade hon när hon drog på den lilla flickan handskar och satte på henne en yllemössa. De sov tillsammans under ett par gamla lapptäcken och det var så kallt i rummet att deras andedräkter syntes som vita plymer i luften ovanför dem. Hon jobbade natt som städare på traktens high-school, och då fick Amy sova över hos en grannfru, men så blev grannfrun sjuk och åkte in på sjukhus, och Jeanette blev tvungen att lämna Amy ensam. Hon förklarade för Amy vad hon skulle göra: inte gå upp ur sängen och inte öppna om det ringde på dörren. Blunda och sov och innan du vet ordet av är jag hemma igen. Hon försäkrade sig om att Amy sov innan hon smög ut ur huset och skyndade nerför den snötäckta uppfarten till bilen som hon ställt en bit bort så att Amy inte skulle höra när hon startade den.

En kväll råkade hon begå misstaget att berätta det här för en arbetskamrat när de stod och rökte utanför skolbyggnaden. Jeanette hade aldrig tyckt om att röka och ville egentligen inte slösa pengar på cigarretter, men de hjälpte henne att hålla sig vaken och utan dem hade hon ingenting 18

att se fram mot, bara fler toaletter som skulle skuras och golv som skulle dammtorkas. Hon sade till kvinnan, som hette Alice, att hon inte fick berätta det för någon eftersom hon antagligen skulle få skit för att hon lämnade Amy ensam hemma, men det var förstås precis vad Alice gjorde.

Hon gick raka vägen till arbetsledaren som gav Amy sparken på stående fot. Det är inte rätt att lämna ett barn på det där viset, sade han inne på sitt kontor utanför pannrummet. Kontoret var knappt nio kvadratmeter stort och det rymde bara ett buckligt metallbord och en gammal fåtölj som stoppningen tittade fram ur. På väggen hängde en almanacka som inte ens var från innevarande år, och det var alltid så varmt och kvavt där inne att Jeanette knappt kunde andas. Han sade till henne: Du kan skatta dig lycklig att jag inte anmäler dig till socialen. Hon undrade när hon hade förvandlats till någon som man kunde säga sådana saker till. Han hade varit hygglig mot henne fram till dess och hon kanske hade kunnat få honom att förstå hennes situation och att hon inte visste vad hon skulle ta sig till om hon gick miste om städlönen, men hon var för trött för att ens orka försöka. Hon tog emot sin sista lönecheck och körde hem i sin skraltiga gamla bil, Kian som hon hade köpt när hon själv gått på high-school.

Den hade varit sex år gammal redan då och nu höll den på att skramla sönder så fort att man nästan kunde se skruvarna och muttrarna studsa ner i asfalten i backspegeln. När hon stannade utanför Quick Mart för att köpa ett paket cigarretter ville inte motorn starta igen, och då började hon gråta. Det tog en halvtimme innan hon lyckades sluta lipa.

Det var batteriet som var slut. Ett nytt kostade åttiotre dollar på postorder och när det kom hade hon redan missat en vecka på sitt vanliga jobb och fått sparken därifrån också. Hon hade nätt och jämt så mycket pengar att de kunde ta sig därifrån. Hon packade deras saker i några av kartongerna som Bill hade lämnat kvar.

Ingen visste vart de hade tagit vägen. Huset bara stod där, övergivet; rören frös och sprack som övermogen frukt. När våren kom rann det ur dem dag efter dag tills vattenbolaget insåg att ingen skulle betala räkningarna och skickade ut ett par gubbar som stängde av vattnet. Mössen flyttade in och när ett fönster på övervåningen slogs sönder av ett åskväder en sommar kom svalorna och byggde bo i sovrummet där Jeanette och Amy hade sovit i kylan, och snart fylldes huset av ljudet och lukten av fåglar.

19

I Dubuque jobbade Jeanette nattskift på en bensinmack där Amy kunde sova på en soffa i rummet bakom kassan innan ägaren kom på dem och visade henne på porten. Det var sommar och de hade bott i Kian och använt toaletten på bensinmacken för att tvätta sig, så det var bara för dem att köra vidare. Ett tag bodde de hos en kompis till Jeanette i Rochester, en flicka som hon hade lärt känna på high-school, som hade flyttat dit för att gå på sjuksköterskeskola. Jeanette fick jobb som städare på samma sjukhus som väninnan jobbade på, men jobbet gav bara minimilön och lägenheten var inte stor nog åt dem alla tre, så Jeanette flyttade till ett motell, men där fanns det ingen som kunde ta hand om Amy, och väninnan kunde inte och kände ingen som kunde göra det heller, så det slutade med att de blev tvungna att bo i bilen igen. Nu var det september och det började redan bli kyligt i luften. På radion pratade man om krig hela dagarna. Hon körde söderut och hann så långt som till Memphis innan Kian lade av för gott.

Mannen som plockade upp dem i Mercedesen sade att han hette John – vilket säkert inte var sant, tänkte Jeanette, att döma av hans sätt att säga det. Som när ett barn berättar om vem som egentligen hade sönder lampan. En stunds eftertanke innan han sade sitt namn: Hej, jag heter …

John. Hon trodde att han kanske var lite över femtio, men hon hade svårt att avgöra sådant. Han hade ett välansat skägg och en mörk kostym som satt som gjuten på honom, som en begravningsentreprenör. Medan han körde kastade han av och till ett öga på Amy i backspegeln, bytte hela tiden ställning i förarsätet och frågade Jeanette en massa personliga saker: vart hon var på väg, vad hon gillade för något, hur det kom sig att hon befann sig i den underbara delstaten Tennessee. Bilen påminde henne om Bill Reynolds Grand Prix, fast den här var finare. Med rutorna uppe hörde man nästan ingenting från motorn och sätet var så mjukt att det kändes som om man satt i en skål med glass. Hon fick lust att sova. När de stannade på ett motell var det som om hon knappt brydde sig om vad som skulle hända längre. Det föreföll oundvikligt. De befann sig någonstans i närheten av flygplatsen, landskapet var alldeles platt, som i Iowa, och man kunde se lamporna på flygplanen som flög runt landningsbanan i långsamma, sömniga cirklar, likt mål på en skjutbana.

Amy, älskling. Mamma ska bara följa med den här trevliga herrn in här ett ögonblick, okej? Du kan väl titta lite i din bilderbok så länge.

20

Han var artig och trevlig, gjorde det han skulle, kallade henne för baby och liknande, och innan han gick lade han femtio dollar på nattduksbordet – tillräckligt för att Jeanette skulle kunna hyra ett rum åt sig och Amy för natten.

Men det fanns andra som inte var lika trevliga.

På kvällen låste hon in Amy i rummet med teven på, för att det skulle höras något där inifrån, innan hon gick ut till vägen utanför motellet och liksom bara stod där. Hon behövde aldrig stå där särskilt länge. Alltid var det någon som stannade, alltid en man, och när de väl hade kommit överens tog hon med honom tillbaka till motellet. Innan hon släppte in mannen gick hon upp på rummet och bar in Amy i badrummet där hon hade gjort i ordning en säng i badkaret med de extrafiltar och kuddar som fanns på rummet.

Amy var sex år gammal. Hon var tystlåten av sig, sade inte mycket, men hade lärt sig läsa lite efter att ha bläddrat igenom de få böcker hon hade gång på gång. Dessutom kunde hon räkna. En gång hade de suttit och tittat på ett tävlingsprogram på teve och när det blev dags för kvinnan som tävlade att välja priser så visste Amy precis vad hon kunde välja för något, att hon inte hade råd med resan till Cancun men att hon kunde välja vardagsrumsmöblerna och fortfarande ha råd med golfklubborna.

Jeanette tänkte att Amy måste vara rätt smart, och kanske mer därtill, och att hon antagligen borde börja skolan, men Jeanette hade ingen aning om var det fanns någon skola i närheten. Runtomkring dem fanns det bara bilverkstäder och pantbanker och motell liknande det de bodde i. Ägaren var en karl som i mångt och mycket liknade Elvis Presley, men inte den snygga, unga artisten, utan den plufsiga, svettiga typen han hade förvandlats till, med flottigt hår och tunga guldbågade glasögon som fick hans ögon att se ut som fiskar i ett akvarium. Han hade en glansig jacka med en blixt på ryggen, precis som den Elvis hade haft. För det mesta satt han vid sitt skrivbord bakom disken och lade patiens medan han rökte smala cigariller med munstycken i plast. Jeanette betalade för rummet en gång i veckan och om hon lade till en extra femtiolapp brydde han sig inte om vad hon gjorde där. En dag frågade han henne om hon hade något att försvara sig med, om hon kanske ville köpa ett skjutvapen av honom. Hon sade att det kunde hon visst tänka sig, hur mycket skulle han ha, och han 21

svarade en hundring. Han visade henne en rostig liten revolver, och när hon höll den i handen där inne på kontoret kändes den inte märkvärdig alls, inte som något man kunde skjuta någon med. Men den var liten nog att rymmas i handväskan som hon alltid hade med sig när hon gick ut till vägen, och hon tänkte att den kunde vara bra att ha. Var försiktig med den där, sade motellägaren, och då svarade Jeanette: Okej, om du är rädd för den så måste den ju fungera. Jag köper den.

Och hon var glad att hon hade tackat ja. Bara det att hon hade den i handväskan fick henne att inse att hon faktiskt hade varit rädd, men inte velat erkänna det, och att hon inte var det nu längre, inte lika mycket i alla fall.

Revolvern var som en hemlighet, en hemlighet om henne, som om hon bar omkring det sista av hennes verkliga jag i handväskan. Den andra Jeanette – hon som stod vid vägkanten i sin åtsittande topp och korta kjol, som vickade med höften och frågade: Hur är det, baby? Kan jag stå till tjänst i kväll, kanske? – var en påhittad person, en kvinna i en berättelse som hon inte riktigt visste om hon ville veta slutet på.

Mannen som plockade upp henne kvällen det hände såg inte ut som hon hade väntat sig. Vanligtvis kände man genast på sig när det var en sjuk typ och då sade man bara nej tack och gick vidare. Men den här såg trevlig ut, en collegekille trodde hon, eller i alla fall ung nog för att gå på college, och trevligt klädd i välpressade khakifärgade byxor och en sådan där skjorta med en bild som föreställde en liten man på en häst som höll i en klubba. Han såg ut som om han hade klätt upp sig för en date, och det fick henne att småskratta för sig själv när hon klev in i bilen, en stor Ford Expo med ett takräcke för cyklar eller något.

Men så hände det något underligt. Han ville inte köra till motellet. Det fanns karlar som ville att hon skulle suga av dem utan att ens stanna bilen, men när hon började ta på honom, i tron att det var det han var ute efter, förde han försiktigt bort hennes hand. Han sade att han ville ta med henne ut. Vad menar du med ut? frågade hon.

– Till något trevligt ställe, förklarade han. Skulle du inte hellre åka till något trevligt ställe? Jag kommer att betala mer än du brukar få.

Hon tänkte på Amy som låg och sov borta på motellrummet och tänkte att det nog inte spelade någon roll vad de gjorde. Bara det inte tar mer än en timme, svarade hon. Och sedan får du köra mig tillbaka.

22

Men det tog mer än en timme, mycket mer. När de äntligen kom fram hade Jeanette hunnit bli rädd. Han stannade bilen utanför ett hus med en stor skylt ovanför dörren med tre symboler som nästan såg ut som bokstäver, och Jeanette visste genast vad det var: en studentförening. Ett sådant där ställe där rika pojkar bodde och festade med pappas pengar samtidigt som de låtsades plugga till läkare och jurister.

– Du kommer att gilla mina vänner, sade han. Följ med så får du träffa dem.

– Aldrig att jag följer med in dit, svarade hon. Nu är det du som kör mig hem.

Han satt tyst en stund med båda händerna på ratten, och när hon såg hans ansiktsuttryck och glimten i hans ögon, den långsamma, vansinniga hungern, verkade han inte särskilt trevlig längre.

– Det valet, sade han, är inte ditt längre. Jag skulle vilja säga att det alter­ nativet helt enkelt inte finns.

– Trodde du, ja.

Hon kastade upp dörren till pickupen och skulle just gå sin väg, utan att bry sig om att hon inte hade en aning om var hon var någonstans, men då hade även han klivit ur, och nu tog han tag i hennes arm. Det rådde inget tvivel längre om vad som väntade där inne, vad det var han ville, hur det hela var tänkt. Det var hennes eget fel att hon inte hade förstått det tidigare – till och med långt tidigare, kanske den dag på The Box då Bill Reynolds kom in. Hon insåg plötsligt att även grabben var rädd – att någon hade tvingat honom till det här, vännerna i huset kanske, eller så tedde det sig för honom i alla fall. Men det brydde hon sig inte om. Han kom upp bakom henne och försökte lägga armen om hennes hals för att hålla fast henne, och då slog hon honom hårt med knytnäven där det kändes så att han skrek rakt ut och kallade henne för bitch och hora och liknande. Sedan slog han henne i ansiktet. Hon tappade balansen och föll baklänges, och då var han ovanpå henne, med benen på var sin sida om hennes höfter, som en jockey som rider en häst med hugg och slag, samtidigt som han försökte hålla fast hennes armar. Om han väl lyckades med detta skulle det vara klippt. Han skulle antagligen inte bry sig om ifall hon var vid medvetande eller inte när han sedan gjorde det: ingen av de andra heller. Hon sträckte sig efter handväskan där den låg i gräset. Hennes liv kändes så främmande att det var som om det inte ens var hennes längre, 23

om det nu någonsin hade varit det. Men ett skjutvapen var verkligt. Ett skjutvapen visste man vad det var och hon kände den svala metallen mot handflatan när hon grep tag i revolvern, som om den ville vara där. En röst inuti hennes sade: Tänk inte, Jeanette, och hon tryckte pipan mot pojkens huvud, kände huden och benet under den och tänkte att nu kunde hon inte missa, och sedan tryckte hon av.

Det tog henne resten av natten att ta sig tillbaka. När pojkens kropp väl hade fallit av henne hade hon rusat så fort hon kunde fram till den största av vägarna som hon hade passerat på vägen dit, en bred boulevard med kraftiga gatlyktor, precis lagom för att hinna med en buss som dök upp.

Hon hade ingen aning om ifall hon hade blod på kläderna men busschauffören såg knappt på henne medan han förklarade hur hon skulle ta sig tillbaka till flygplatsen, och hon satte sig längst bak där ingen kunde se henne. Bussen var ändå nästan helt tom. Hon visste inte var hon befann sig medan bussen i sakta mak åkte genom område efter område med hus och affärer, alla försänkta i mörker, sedan förbi en stor kyrka och så skyltar som pekade i riktning mot en djurpark. Till slut nådde de centrum där hon fick stå i en busskur av plexiglas och huttra i den råa kvällsluften i väntan på en annan buss. På något vis hade hon tappat sin klocka och hon visste inte vilken tid på kvällen det var. Kanske hade den lossnat från hennes arm på något sätt när de slogs och nu skulle polisen använda den som ledtråd. Men det var en Timex som hon hade köpt på Walgreens och den skulle inte polisen ha någon större nytta av. Med revolvern var det en helt annan sak. Den hade hon slängt på gräsmattan, om hon mindes rätt. Hon var fortfarande lite öm i handen efter rekylen när den avfyrades. Det liksom genljöd inuti handen som en stämgaffel som inte ville sluta.

När hon kom fram till motellet var solen på väg upp. Det kändes som om staden höll på att vakna. I det askgråa gryningsljuset låste hon upp dörren till rummet. Amy låg och sov med teven på, och på teveshop gjorde man reklam för en träningsapparat av något slag. En muskulös karl med hästsvans och ett stort, varglikt grin, stod i rutan och röt något ljudlöst. Jeanette tänkte att hon nog inte hade mer än par timmar på sig innan någon kom. Hon hade betett sig som en idiot som lämnade kvar vapnet, men det var ingen idé att gräma sig över det nu. Hon stänkte lite vatten i 24

ansiktet och borstade tänderna utan att se sig själv i spegeln. Sedan bytte hon till jeans och T-tröja och tog med sig kläderna hon hade haft på sig, den lilla kjolen och den trånga toppen och läderjackan med fransarna, som nu var fläckiga av blod och små bitar av något hon inte ville veta vad de var, bort till motellets illaluktande avfallscontainer där hon stoppade ner dem.

Det var som om tiden hade blivit komprimerad på något vis, som ett dragspel; alla år hon hade levat och allt hon hade varit med om hade plötsligt tryckts ner under tyngden av detta enda ögonblick. Hon mindes de tidiga morgnarna när Amy fortfarande var ett spädbarn, hur hon hade hållit henne och vaggat hennes vid fönstret, där hon ofta själv satt och nickade till. Det hade varit härliga morgnar som hon alltid skulle minnas.

Hon packade ner lite saker i Amys ryggsäck och några klädesplagg och sina pengar i en papperspåse åt sig själv. Sedan stängde hon av teven och ruskade försiktigt i Amy tills hon vaknade. ”Kom nu, älskling. Du måste vakna. Vi ska åka.”

Den lilla flickan halvsov fortfarande, men hon lät Jeanette klä på henne.

Hon var alltid så här på morgnarna, sömndrucken och lite borta, och Jeanette var tacksam över att det inte var någon annan tidpunkt på dagen då hon hade blivit tvungen att lirka och komma med förklaringar. Hon gav flickan en havrekaka och en burk varm Grappo att dricka, och sedan gick de båda bort till vägen och busshållplatsen där Jeanette tidigare hade klivit av.

Hon kom ihåg att hon hade sett en stor kyrka på vägen tillbaka till motellet, med en skylt på framsidan där det stod Our Lady of Sorrows.

Om hon lyckades ta rätt bussar tillbaka, tänkte hon att de nog skulle komma tillbaka till den så småningom.

Hon satt i längst bak i bussen med ena armen om Amys axel och tryckte henne tätt intill sig. Den lilla flickan sade ingenting, utom en gång när hon meddelade att hon fortfarande var hungrig, och då tog Jeanette fram ännu en havrekaka ut kartongen som hon hade lagt i Amys ryggsäck tillsammans med de rena kläderna och tandborsten och Amys leksakskanin.

Amy, tänkte hon, du är min duktiga flicka, min riktigt duktiga flicka. Förlåt mig, förlåt mig. I stadskärnan bytte de buss och åkte i en halvtimme till och när Jeanette fick syn på skyltarna som pekade mot djurparken undrade hon om de hade åkt för långt, men så kom hon ihåg att hon hade 25

sett kyrkan innan de kom till djurparken, så nu när de åkte åt andra hållet skulle den komma efter den hållplatsen.

Då fick hon syn på den. I dagsljus såg den annorlunda ut, inte lika stor, men det spelade ingen roll. De gick ut genom bakdörrarna och Jeanette drog upp Amys blixtlås och satte på henne ryggsäcken medan bussen åkte vidare.

När hon tittade upp fick hon syn på den andra skylten, den hon mindes från den nattliga färden, som hängde på en stolpe i slutet på en infart som ledde förbi kyrkan: convent of the sisters of mercy.

Hon tog Amy vid handen och följde uppfarten. Den kantades av stora träd, ekar av något slag, med långa mossbelupna grenar som krökte sig ovanför dem båda. Hon visste inte hur ett kloster såg ut men det visade sig vara ett vanligt boningshus, fastän fint: byggt av sten som glimmade lite, med skiffertak och vita foder kring fönstren. På framsidan fanns en örtagård, och hon tänkte att det måste ha varit vad nunnorna sysslade med, att de kom ut hit och skötte de där pyttesmå plantorna. Hon gick fram till porten och ringde på dörrklockan.

Kvinnan som öppnade var ingen gammal tant, som Jeanette hade föreställt sig, och inte hade hon på sig någon nunneklänning heller, eller vad det nu hette som de bar. Hon var ung, inte mycket äldre än Jeanette själv, och förutom doket som hon bar på huvudet var hon klädd som vem som helst, i kjol och blus och ett par bruna loafers. Och så var hon svart. Innan Jeanette lämnade Iowa hade hon bara sett en eller två svarta människor i sitt liv, förutom på teve och på bio. Men i Memphis kryllade det av dem.

Jeanette visste att det fanns folk som inte gillade dem, men själv hade hon inga problem med det och nu tyckte hon att en svart nunna dög lika bra som någon annan. ”Ursäkta att jag stör”, började Jeanette. ”Jag fick motorstopp där borta på gatan, och nu undrar jag om …” ”Men självklart”, sade kvinnan. Hon hade en märklig röst som inte liknade något Jeanette tidigare hade hört, som om det fanns toner som klingade inuti orden. ”Kom in, kom, in båda två.”

Kvinnan tog ett steg tillbaka för att släppa in Jeanette och Amy i hallen. Någonstans inne i byggnaden fanns det säkert fler nunnor, tänkte Jeanette – kanske de också var svarta – som gick omkring och lagade mat eller läste eller bad, vilket säkert var vad de gjorde för det mesta, kanske 26

hela dagarna till och med. Det var alldeles tyst, så hon hade nog rätt i det.

Det hon behövde göra nu var att se till att nunnan lämnade henne ensam med Amy. Hon visste detta med allt tydlighet, precis som hon visste att hon hade haft ihjäl en pojke kvällen innan, och allt det andra. Det hon skulle göra nu skulle smärta mer, annars var det ingen skillnad, bara mer smärta på samma ställe. ”Fröken …” ”Men kalla mig för Lacey, kära du”, sade kvinnan. ”Här använder vi bara förnamn. Är det här din lilla flicka?” Hon ställde sig på huk framför Amy. ”Hej på dig. Vad heter du då? Jag har en systerdotter som är ungefär lika gammal som du, och nästan lika söt.” Hon tittade upp på Jeanette. ”Din dotter är blyg. Kan det bero på min brytning, kanske. Jag är nämligen från Sierra Leone, i Västafrika.” Hon vände sig åter till Amy och tog hennes hand. ”Vet du var det ligger? Det är väldigt långt bort.” ”Är alla nunnorna därifrån?” frågade Jeanette.

Kvinnan reste sig och log så att alla de bländvita tänderna syntes. ”Nej, gubevars! Jag är den enda, faktiskt.”

De sade ingenting mer på en stund. Jeanette gillade den här kvinnan, gillade att lyssna på hennes röst. Hon gillade sättet som hon pratade med Amy på, sättet som hon såg en i ögonen när hon tilltalade en. ”Jag hade bråttom för att hon ska till skolan, alltså”, sade Jeanette, ”men det där gamla bilskrället, den bara la av, liksom.”

Kvinnan nickade. ”Följ med mig.”

Hon gick före Jeanette och Amy genom en korridor som ledde till ett gigantiskt kök med ett stort matbord av ek och en massa skåp med etiketter på: porslin, konserver, pasta och ris. Jeanette hade aldrig föreställt sig att nunnor faktiskt åt. Nu tänkte hon att med en massa nunnor i samma hus var det nog bra att veta var allting fanns i köket. Kvinnan pekade på telefonen, en gammal väggmodell med en lång sladd. Jeanette hade planerat det hela rätt noggrant. Hon slog ett nummer medan kvinnan hämtade några småkakor åt Amy – inte sådana man köpte, utan hembakade – och sedan, när en inspelad röst i andra änden började berätta att det skulle bli molnigt i dag och att temperaturen skulle nå arton grader som högst med risk för regn framåt kvällen, så låtsades hon att hon talade med bilbärgningsfirman. ”De kommer”, sade hon och lade på luren. ”De ville att jag skulle gå ut 27

och vänta på dem. De sade att de faktiskt hade en bärgningsbil alldeles i närheten.” ”Ja, men det var väl för väl”, sade kvinnan glatt. ”Tur i oturen, kan man säga. Om du vill så kan din dotter stanna här. Det är bättre än att du blir tvungen att hålla reda på henne ute på den där trafikerade gatan.”

Så lätt gick det. Jeanette behövde inte göra mer. Det enda som fattades var att hon svarade ja. ”Men det blir väl inte till besvär?”

Kvinnan log igen. ”Vi kommer att ha det så bra så, eller hur, Amy?” Hon såg uppmuntrande på barnet. ”Ser du? Det går ingen nöd på henne.

Gå du och se till din bil.”

Amy satt på en stol vid det stora ekbordet och framför sig hade hon en tallrik med kakor och ett glas mjölk som hon inte hade rört. Hon hade tagit av sig ryggsäcken och satt med den i knäet. Jeanette såg på henne så länge hon vågade och ställde sig sedan på huk och kramade om henne. ”Du är väl snäll nu”, sade hon tyst. Amy nickade. Jeanette ville säga något mer, men kom inte på något. Hon tänkte på lappen som hon hade stoppat ner i ryggsäcken, papperet som de säkert skulle hitta när det blev uppenbart att Jeanette inte skulle komma tillbaka för att hämta henne.

Hon höll om barnet så länge hon vågade och känslan av Amy fanns runt henne, värmen från hennes kropp och doften av hennes hår och hud. Jeanette visste att hon snart skulle börja gråta, och det var något som kvinnan – Lucy? Lacey? – på inga villkor fick se, men hon tillät sig att hålla om Amy några sekunder till medan hon försökte stoppa undan den där känslan någonstans inom sig, på ett tryggt ställe, ett ställe där hon kunde förvara den säkert. Sedan släppte hon sin dotter och innan någon hade hunnit säga ett ord till hade Jeanette gått ut ur köket, genom korridoren, och nerför infarten som ledde ut till gatan. Sedan fortsatte hon helt enkelt gatan fram.

28