sagas bok
Elsie Johansson
SAGAS BOK En trovärdig historia
a l bert bon n i er s fĂśr l ag
Av Elsie Johansson har tidigare utgivits Glasfåglarna 1996 Mosippan 1998 Kvinnan som mötte en hund 2000 (på annat förlag 1984) Nancy 2001 Näckrosträdet 2004 Sin ensamma kropp 2008 Då nu är jag 2011 På annat förlag: Brorsan hade en vevgrammofon 1979 Potatisballader 1981 Det bruna kuvertet 1984 Gå i mitt gräs 1987 Mormormysteriet 1987 Tigerfrukost 1989 Vardagstankar 1989 Oss skrämmer dom inte 1990 Kattbreven 1991 Ordens makt och maktens ord 1992 Lindansaren 1995 Guldmannen 1995
www.albertbonniersforlag.se i s bn 978-91-0-014002-1 Copyright © Elsie Johansson 2014 Tryckt av ScandBook AB, Falun 2014
Till채gnas Thore som har omhuldat mig under hela skrivprocessen
Förord och förklaring
Kära läsare, det började så här: Jag besökte en loppmarknad på en enslig gård vars ägare var död och där det som återstod av bohaget, mest kasse rat skräp, skulle saluföras tillsammans med diverse prylar, hembakt bröd och träslöjd, gamla möbler, virkade dukar och utlästa böcker, som förts dit från runtomkring och lagts ut på långbord längsmed lagårdsväggen. Uppe på vinden i ett av gårdens uthus stod en åldrig symaskin av märket Singer. Liksom min mammas gamla Husqvarna vilade den på ett snirkligt järnstativ och var försedd med huv och en långsmal utdragslåda. Längst in i lådan låg ett brunt kuvert. Ur kuvertet drog jag fram ett hopvikt, gulnat papper gällande ett avbetalningsköp av en begagnad Singer. Kontraktet var upprättat den 14 juni, 1937 och köpesumman – som i våra dagar kan synas obetydlig – skulle efter avräknat förskott, månadsvis betalas och till fullo vara erlagd inom ett år från dagens datum räknat. Därest dessa villkor icke uppfylles tillfaller varan säljaren. Tvärsöver arket stod det Slutbetalt med stor och slängig stil som knappt gick att tyda. Den såg ilsken ut. Tumavtrycket var solkigt och fett. Om mans eller kvinnas gick inte att säga. 7
Att förklara vad som hände i min hjärna är en omöjlighet, det är magiskt och märkligt också för mig. Att tala om ett blixtnedslag beskriver inte saken; snarare tänker jag mig att det var ett litet frö med fjäderparasoll, som sakta kom dalande och cirklande någonstans ifrån och råkade hamna levande i mig. Där låg det i mörkret och puffade och grodde en längre tid, tills det rotade sig och började vildväxa utan att veta vad för slags träd det skulle bli. Längre fram fick jag tukta det och forma och så blev det Sagas bok. Men det var symaskinen som skakade ut fröet. Den berättelse som följer är således påhittad, fångad i luften genom en impuls. De omskrivna personerna finns inte, och har aldrig funnits i det som man brukar kalla Verkligheten. Ändå existerar de i tusentals gestalter, ja, tiotusentals. Och det som händer i berättelsen för ganska länge sedan kan fortfarande hända än i denna dag. Med vänlig hälsning från författaren som inte köpte den gamla Singern och inte heller stal kuvertet med kontraktet.
I
Kvinnan
Det var en gång… Once upon a time… Alla gamla sagor brukar börja så. Det var en gång en skog och en stuga i en glänta och en väg som ledde dit. Längs vägen kom en kvinna som bar en säck på ryggen. I säcken hade hon alla sina åldrar och det fanns rum för fler. Kvinnan var varken gammal eller ung, varken vacker eller ful, varken ond eller god. Hon hade flera namn; hon hette Vem som helst, hon hette Ingen annan och Den som ville veta. Kjolen som hon hade knuten kring livet var både lång och kort, den var randig och rutig och hade stora fickor med röda hjärtan på. Fickorna var fulla av fladdermöss och frågor, de prasslade och pep. Så traskade hon på. Om hon gick framåt eller bakåt, bort eller hem är inte gott att veta, alla som hon mötte hade ansikten som ägg. Ty det var redan skymning och månen låg i ny och den gamla gråa gärsgårn var sned av hemligheter.
Ingången
Det var en gång… Någonstans ska en människas berättelse börja. Om inte i en skog och inte i en stuga så kanske i en bil. Men givetvis börjar den inte heller där. Var upprinnelsen finns i tid och rum är omöjligt att säga. Rötterna så djupa. Trådarna så många, och så vitt förgre nade och osynligt spunna någonstans långt borta i urminnes tid, att punkten X är omöjlig att finna. Mycket är förmultnat, annat är urblekt. Isar har smält och vårar blommat över, inte mycket finns som med säkerhet kan fastslås. Det enda man kan säga är att allt beror på något som redan försiggått. Att komma in i en berättelse kräver en ingång. En dörr eller en lucka. En halvt raserad trappa, en mynning till ett rävgryt… Ett smalt synålsöga eller glipan i en brädvägg kan också fungera, för den som ovillkorligen vill tränga sig in. I det här fallet kom det sig så, att den som berättar av en händelse råkade få ögonen på en utrangerad godsfinka, avsides placerad på ett övervuxet stickspår. Kände en maning att gå tvärs igenom den, som vore den en sprödrostad kuliss 13
av ett flera gånger använt, brunsvett bakplåtspapper. Kom ut på andra sidan. Där stod ett gammalt vitkalkat stenhus, långsträckt och lågt med smala dimensioner. Över ingången på husets sydöstra gavel fanns Tiden uppenbarad. Där stod inkrampat i järn: 1791. Med omvända siffror blir året 1971. Dagen är en lördag, den 25 september. I berättelsen kallad Bodelningsdagen. Tid och plats är absolut de rätta. Den som berättelsen i huvudsak är tänkt att handla om står utanför och väntar, men dörren till kammaren har inte öppnats än. Väl där inne i det viskande rummet får det bara rulla på – framåt eller bakåt, uppåt eller nedåt, och hit och dit åt sidorna många gånger om. Men hur det ska börja, än mindre sluta, vet inte hon som har kallats dit.
14
”Dit du icke vill…” (Jesus: avklippt citat)
Jag hade inte velat åka. In i det sista hade jag varit upptagen med att konstruera en massa självförlåtande och ansvarsbefriande undanflykter för att värja mig mot mitt eget inre tvång. Det var ingen annan som tvingade mig. Tvärtom skulle nog ”familjen” ha upplevt det som en lättnad och ett bekymmer mindre om jag hade ringt och sagt att jag inte kunde komma. Jag hade varit hemma på begravningen, det fick räcka med det. Hon, som haft svaren på alla de gnagande frågorna jag aldrig kunnat ställa, fanns ju inte längre – så vad hade jag där att göra, nu? – Nej. Jag åker inte! sa jag högt för mig själv ut mot det tomma rummet innan jag med en bestämd tryckning på strömbrytaren släckte nattlampan och drog täcket över axeln. Men, som bekant, besluta är en sak och vidhålla en annan. Det var rena svinottan när jag gav mig iväg och den otåliga morgontrafiken av bilar och bussar in och ut ur staden hade knappt och nätt hunnit komma igång. De tunga lastbils släpen låg inte och ströp, som de skulle komma att göra senare på dagen när alla fredagsbilisterna ansåg sig tvungna att kryssa mellan filerna, från vänster till höger och vice versa 15
för att ligga först. Körningen krävde alltså inte mycket av mig. När tätbebyggelsen tog slut och slätten bredde ut sig i ett blekgult dis mot ännu blågrå åsar, var jag redan igång med att förklara för mig själv bevekelsegrunderna till mitt ändrade beslut. Antog följande: Pro primo: Jag borde inte svika – inte en gång till. Pro secundo: Det skulle se illa ut ifall jag inte kom. Tsjä! Svika vem? Henne eller mig? Kan man svika en död? Och se illa ut? Inför vilka i så fall? Det fanns ingen ut omkring som brydde sig ett skvatt om våra familjeföre havanden och vad syskonen beträffar hade de ju redan sin uppfattning klar ifråga om mig. Och uppriktigt sagt: Jag struntade i det! Så vad handlade det om, egentligen? Varför gjorde jag ändå den här sista, meningslösa resan, som inte kunde tjäna till någonting annat än ett slags fyr kantig pliktuppfyllelse? Svaret satt långt inne och är alltför sammansatt för att fullt ut kunna fångas och beskrivas med ord. För det handlar om känslor, eller hur? En hopbakad klump av Sorg och Skuld och Längtan. Särskilt det senare. Ren och skär, hjärt slitande längtan! Efter mamma. Punkt. Förenad med en sista förnuftsvidrig förhoppning om att någonting ändå skulle kunna finnas kvar. Åt mig. Helt in privatum. En uppvärmd spiskrok att hålla i handen, en liten tröstnapp att suga på, en minsta lilla ljusstump som kunde lysa upp – eller åtminstone sprida ett förmildrande sken över det som hade varit. Hur barnslig kan man bli? Omedelbart sköt jag undan min bekännelse. Ruskade 16
den av mig. En sådan hastigt påkommen känslosamhet är oförenlig med min natur. Bort med sådant pjunk! Tecken och under tror jag inte på. Jag hade inga förhoppningar om att vare sig mötet med syskonen eller mötet med tingen skulle rubba status quo. Möjligen skulle min ensamhet fördjupas ännu lite mer, men sådana nedsug har jag sedan länge lärt mig hantera. En sak var i alla fall reell och ställd utom allt tvivel: min inställelse var inte förenad med något som helst pekuniärt intresse, det fanns inga ägodelar av den digniteten. Som om mamma, lilla mamma… Och att dra på sig gamla dammiga prylar som saknar funktion, och inte passar in i min svala inredningsmodell, har aldrig varit och är fortfarande inte någonting för mig. Ett sådant estetiskt medvetet skitmärkvärdigt högfärds stycke, som jag kommit att bli. Appappapp! Gör dig inte till nu, Saga! Den där sortens fåniga försök till ödmjukeri gör dig knappast mera älskansvärd, ifall du trodde det. Och du vet mycket väl att det inte handlar om prylar och ting utan om annat, som man inte kan ta på, men som andas och lever och som tingen faktiskt kan förmedla. Därför är du rädd. Du är rädd att dra ut lådorna, rädd att öppna skåpen, plocka bland grytorna, strö ut salt i handen, känna doften från en gammal tyghatt och en låda fylld med rimpor, trådrullar och nystan. Fy fan för nostalgi! Jag är färdig med det där, det tjänar ingenting till. Stå där och gråta ner mig – nej tack! – det tänker jag då rakt inte göra. Vill de andra hålla på så gärna för mig. Jag vägrar att snoka, jag vill ingenting hitta. Jag hittar ändå inte det jag vill få tag på, men kanske mycket annat som jag aldrig bett om. Lika bra jag vänder. Vad är det för mening med att utsätta sig? 17
Men jag vände inte. Kunde inte vända. Med hjälp av gammal inövad pingpongmetod pågick denna tjatiga bearbetning timme efter timme, genom byar och städer, över nybyggda broar, genom mörka vägtunnlar och täta skogspartier, ut på gula slätter där sjöarna låg vid öppna som ögon under himlen. Den bandade musiken som jag omsorgsfullt valt ut, fungerade utmärkt som bakgrund för tankeverksamheten. För det mesta låg den djupt i ett blåaktigt moll förlagt till horisonten som jag lämnade bakom mig. Men ibland lät jag den dåna och banka och yla i mitt ställe med trummor och trumpeter i ett våldsamt crescendo. Då höjde jag volymen. Då gick musiken in i kroppen, öppningarna vidgades, jag bet ihop tänderna och kände att jo! Jag ska klara det här. Trafiken flöt lugnt. Motorvägen bred. Min splitternya Austin 1750 spann som en katt. Jag höll mig själv i tyg larna så gott jag förmådde. Försökte stödja mig på fakta, se saken som den var: Nu var jag alltså stadd på hemväg för andra gången på mycket kort tid – om sådana begrepp som hemväg och hem har någon relevans när urbegreppet inte längre existerar? Jag var inte fyllda fjorton när jag for därifrån – eller togs därifrån? – för att i djupare mening aldrig återvända, inte på riktigt. Naturligtvis hade jag varit ”hem och hälsat på” lite då och då under årens lopp, visst hade jag det. Och nog hade jag väl gjort mina halvdana försök att hålla mig åtminstone hyggligt informerad om mina syskon och deras familjer. I yttre bemärkelse, givetvis. Aldrig nära, jag har aldrig varit nära någon av dem. Inte mamma heller. Så kom det att bli. Och det är det som är det svåra. Det är det jag menar vara upphovet till gnaget, som jag inte blir fri från. Allt det obegripliga, outredda, som jag 18
aldrig har vågat slänga fram i ljuset och kräva svaren och förklaringarna på, lade sig emellan och blev till en mur. Nej, till en klyfta! Ett mellanrum blev det. Det var inte så… inte från begynnelsen. Nej, nej. Mamma och jag. Tätätä! Vi… ja, vi… Så nära, så nära. Men. Så hände det där… hemska, diffusa… långt bort i dimman, som jag aldrig blivit klok på – eftersom det var och har förblivit ovidrörbart. Inte så att jag går omkring och grubblar på den där gamla skiten dagligen och stundligen, oh nej. Inte alls. Jag har väl annat för mig. Världen har förändrats och jag med den. Ibland har jag för övrigt undrat, inte bara över vad som egentligen hände – det är jag inte helt säker på än i denna dag – jag har också frågat mig om det faktiskt hände. Där och Då. Eller om jag bara har fantiserat ihop… Och om det nu var på riktigt? Tja! Nu i fyrtioårsåldern, som vuxen människa mitt i kar riären – som dessutom gett mig en ganska så desillusionerad syn på de flesta varianter av mänskligt beteende – rycker jag bara på axlarna åt frågan. Munnen vrider sig till ett lätt förakt, riktat mot mig själv: Var det då så himla märkvärdigt? I så fall. Jämförelsevis? Naturligtvis inte. Men barnasjälen är vad den är. Och konsekvenserna därefter. Den där särskilda dagen – som sitter i min rygg som bortstötningsdagen – minns jag var på sommaren, hallonen var mogna och vi skulle koka saft. Sex år gammal var jag och liten till växten, först ett bra stycke in i november skulle jag bli sju. Men eftersom jag redan hade lärt mig räkna ihop tal och kunde forma näs 19
tan alla bokstäverna, skulle jag ändå få börja i skolan den hösten. Jag antar att jag var ett omedvetet barn, själviskt omslu ten av min egen värld. Jag var mammas lilla Saga. Hela min trygghet var grundad i detta värmande, orubbliga faktum. Men sedan hände ju det där som var obegripligt, och som kom att bli ett slags stigmatisering som aldrig läkt ihop. Tilltron och tryggheten i tillvaron sprack. Besvikelsen slog ut mig. Långörad stod jag och begrep ingenting. Och i dessa mina öron slog misstänksamheten rot och vidgade ut dem så de blev som glupska trattar, där allting sögs in. Och det var inte lite då, på byskvallertiden och skolretartiden. Då lagrades frågorna undan för undan. Även pappafrågan, som vid det laget knappast hade uppstått och fått någon pregnans. På ingen av dem fick jag något svar, eftersom jag lärt mig att man inte frågar. Efter pappas spektakulära frånfälle, när hon som bäst be hövt mig – hon stod ju inte ut med att bo kvar dänne oppe i Skymunna värst länge efteråt – och det kan man gott förstå – ja, då blev det bara värre, det blev som ett stopp. Jag var i mitt sjuttonde år när mamma blev ensam och jag lät mitt hjärta förbli lika hårt och slutet som det hade varit sen jag nätt och jämnt var sju. Det har plågat mig allt sedan dess och det plågar mig fortfarande. Inte minst nu. När hon är död. För tänk, om jag hade fel? Den där gången. Om jag haft fel hela tiden. Gud vare mig nådig – det här är en bekännelse: jag vet att jag i grubblandet och sorgen efter pappa belastade henne; i 20
ett skrymsle inom mig låg en misstanke hopringlad och kylde som en orm. Viskade och väste att det var nog hennes fel… det var på henne det berodde… därför att hon… jag hade sett vad jag sett… utan att begripa hade jag sett. Hört hade jag också, och skulle få höra åtskilliga gånger, att en horunge var jag. Och vad var då hon? Jag var ett barn. Jag befann mig i det mest avgörande ske det i en människas liv. Och livet i mig var otåligt och starkt. Inom mitt givna sammanhang framlevde jag barndomen år efter år, tämligen normalt. Lärde mig lyssna. Lärde mig tiga och lagra mina frågor. Skötte mig i skolan. Gick mest för mig själv. Duktig var jag och någorlunda snäll. Men utan barnasinne. Den fullkomliga tilliten fattades mig. Det är förstås möjligt, ja rentav troligt, att jag så här efteråt dramatiserar och förstorar upp alltihop. Det skulle Pozza ha tyckt. Det vill säga – om jag hade kunnat låta honom veta vad jag trodde att mina känslomässiga lås ningar handlade om. Och om han hade lyssnat! I så fall. Det tror jag knappast att han hade gjort. Hursomhelst. Allt det där outredda finns kvar, det ligger längst inunder och tynger som en bottensats i magen. Gör för det mesta inget väsen av sig, jag anförtror mig inte, har aldrig gjort. Det jag har med mig ingår bara som en dold beståndsdel i det som blev jag. Men allt emellanåt, av känd eller okänd anledning, börjar det pluppa i den där bottensatsen, den väller upp som mag ma och det som spys över mig då heter Förtvivlan, Ensamhet och Skuld. Och i det läget vet jag att alla mina motkrafter, både de goda och de mindre goda, måste mobiliseras. Så ligger det till inför dagen som är Bodelningsdagen. Då allt man kan ta på, och inte kan ta på, ska rivas fram ur skrymslena och vändas och vridas och slitas i och delas, 21
och det sista städas bort och slängas någonstans, så att inte ens en andepust av henne finns kvar. Och varför tar det mig så hårt? Varför är jag så rädd? Jag har ju redan lämnat allt det där. För länge, länge sedan gjorde jag det. Mer eller mindre frivilligt. Så du får skylla dig själv, Saga! Skyll dig själv. Kom ihåg det. Jovisst. Men är det riktigt sant? Och rättvist. Vem kan ensam stå ansvarig för någonting alls? Det finns en orsakskedja. Allt beror på något som redan har varit. Den sommaren, när jag skulle fylla fjorton till hösten och hade slutat skolan – och, som brukligt var, borde ha gått och ”läst för prästen” och blivit konfirmerad – kom jag att bli utlyft ur mitt sammanhang. Först – ja, egentligen inte först, men låt oss säga så – blev jag sjuk. På förekommen anledning. Låg till sängs i feber. Jag yrade, sa mamma, och var het som en spis. Hon skedade i mig vatten med Thielemanns droppar i, hon baddade min panna och visste sig ingen levandes råd! Ackackack! Vad var det med flicka, vad var det för fel? Sedan vägrade jag att gå till bibelläsning. Jag vägrade att stå inför den allvetande Guden, som jag på den tiden faktiskt trodde fanns. Jag kunde bara inte. Jag vet också varför, men det hade ingenting med mamma att göra. Det berodde på mig själv. Det berodde på att jag försvarat pappa med näbbar och klor, det hade jag gjort! Till vilket pris som helst. Och det kunde stått mig dyrt, en dråpare tror jag att jag kunde ha blivit… Och inte så mycket som ett ord kunde jag säga till någon enda människa i hela världen, mamma allra minst. Det var bara så. 22
Senare, efter sjukdomsperioden, när sommaren nästan var till ända och jag ännu var viljelös och otillgänglig – satt mest och ritade och läste biblioteksböcker och de inte visste vad de skulle ta sig till med mig – kom jag av någon oförklarlig anledning att bli uppmärksammad, upphämtad och omplanterad. I Stockholm. I en förnäm familj. Tidigt en kväll, på hösten tre år senare, kom det ofattbara beskedet att pappa min var död, bara 66 år gammal. Jag bodde kvar på Östermalm då, på samma ställe dit jag blivit förd – det vill säga hos fru Selsing och hennes gamla svärmor, den Vita doktorinnan. I den kultiverade och för mig så totalt främmande överklassmiljön hade jag formats som lillpiga först, sedan som ”begåvad ung sällskapsdam” och småningom adept. Undan för undan blev jag en annan. Mitt upplärda liv blev ett annat liv, men till mindre än hälften kändes det som mitt. Och jag skulle återvända, det var mitt tröstande beslut. Jag skulle återvända längre fram – det brådskade inte efter som all tid i världen var min. Så tänkte jag nog. Men tiden svek mig. Tiden tillhör ingen annan än sig själv. Mamma blev ensam och jag svek henne då, när hon som bäst behövt mig. Under många år kunde jag inte, ville jag inte, åka ”hem” till änkehärbärget nere vid stora Gårn, som förvaltarn hade kommit och erbjudit henne efter ett par år. Givetvis på order av gamle patron, som fortfarande styrde egendomen vid den tiden. Jag for väl dit i alla fall, någon gång emellanåt, men alldeles för sällan, bara pliktkänslan drev mig ett par gånger om året. Då satt jag på soffan, verserad som en främling, och hade alltid bråttom att ta mig därifrån. Med tiden blev besöken allt glesare, det ska inte förnekas. Inte 23
ursäktas heller. Det berodde inte på att avståndet i mil var oöverkomligt – det var inte längre än det hade varit förr – men det finns andra avstånd av andra dimensioner, som är mycket svårare att överbrygga. Och i brist på användning blir broarna till sist så murkna och fallfärdiga att ingen vågar ta ett enda steg. Berodde det på mig att det blev som det blev? Där räcker jag upp handen och svarar: Ja! Tar genast tillbaka. Men om jag råkar vara ett oavsiktligt offer, vem bär i så fall skulden? ”Ge fan i det där grubblet, sluta älta nu! Basta!” Sa han, som var min förste älskare och som med tiden blev min man. Signor Levi Leonardo Pozzi. Han – den beundrade utrikeskorrespondenten tillika konstnären – fotograf och tecknare – som jag levde med under ett nästan sjuårigt, barnlöst äktenskap, var av blandat ursprung och sällan kallad annat än Pozza. Han ansåg att min världsuppfattning var så platt och så begränsad att det skulle bli gott om utrymme på sidorna, ifall man försökte zooma in den genom ett nålsöga. Han sa mycket annat också och en hel del fanns det utan tvekan fog för. Som att jag var överkänslig, misstänksam och klängig, med ett tröttsamt behov av bekräftelse. Jag saknade sinne för proportioner, påstod han. Och var dessutom i total avsaknad av humor. Det sista är inte sant! Hans var bara annorlunda. Men allt som varit fel från början blev med tiden värre. Naturligtvis. Då blev det ord som psykotisk, traumatiserad, freudiansk och jag vet inte allt vilka termer han spårade upp. 24
Min familj och barndom var från början ointressanta, han hatade den svenska landsbygden och var med hem till mamma vid ett enda tillfälle som är värt att glömma. Vid den tiden var pappa redan död. Till sist fick jag skrivet på näsan att jag också var frigid. Det var hans förklaring till att han ville skiljas. Frid vare med honom, jag saknar honom inte. Joodå! Det gör jag. Det gör jag ibland. Greppet har han kvar. Mitt misslyckande med Pozza fick mig hursomhelst att undra – och jag undrar väl fortfarande – om det inte måste vara något fel på en människa som är så alienerad och så missförstådd som jag. Men duktig i mitt yrke! För det är jag. Det kan ingen neka till. Och om jag varit ”klängig” någon gång, som han sa, är den tendensen sedan länge bemästrad. Nu har jag mig själv att lita till. Hur roligt det nu är? Familjen, mina syskon och deras familjer och inbördes sammanhang, deras giften och skiljen och bostäder och barn bryr jag mig inte om. Gu’förlåte. Men mamma… Det gör ont. Och pappa vet jag inte vad jag ska ta mig till med.
25
Begravning i en backspegel
För två veckor sedan hade mina syskon och jag samman strålat på grusplanen mellan sockenkyrkan, prästgården och församlingshemmet en stund före utsatt klockslag. Och efteråt, när kistan var nedsänkt och begravningskaf fet drucket, hade vi skilts åt på samma ställe. En viss tveksamhet om huruvida vi skulle, eller inte skulle, åka en sväng fram till Gårn och Änkelimpan, när vi ändå var så nära, hade legat och flackat mellan bilarna och benen i uppbrottets stund. Ögon sökte ögon, men ingen av oss hade tagit till orda – och absolut inte jag. Som inte kunde tänka mig någonting värre än att komma dit. Just då. Att stå där inne så direkt mellan mammas väggar – i hennes kvardröjande och kanske ännu förnimbara utandningsluft – i en kollektiv kon frontation när ingenting annat än enskildhet var möjlig. Det fick bara inte hända. Jag skulle aldrig i livet kunnat delta i det! Tveksamheten hade lyckligtvis brutits när Siri sa med sin bestämda, en aning skärande röst: – Jaa, då så, då ses vi väl om fjorton dar då. Och plockar ur och städar. Inger föll in, lite självmedveten, som den som har resurser. – Städningen kan jag ta hand om, det får gå på firman alltså. – Jaa, du får förstås ta betalt, de e inte meningen att… 26
i så fall… Insköt Arne tacksamt i sin sävliga ton. Kurt suddade ner cigarettfimpen i gruset och gnodde runt med klacken. Påtagligt irriterad. – Det blir nog bra med det! Men vi får väl ordna en lastbil då? För det som ska köras bort. Ingers nye man Sven – som inte hade ett dugg med saken att göra – grep genast chansen att visa vad han var för karl. Med omisskännligt norrländskt idiom yttrade han sig: – Det kan jag väl fixa i så fall – jag har ju en del kontakter i åkeribranschen… så att nog eh… Siri på snabben: – Jamen, den som vill ha nånting av möblerna kan väl ta egen släpkärra med sig? Jag har ju funderat lite på chif fonjén jag… om ingen annan förstås… Jag hör deras röster picka och picka i mitt ointresse. Ing ers kommer igen flera gånger, men om Elins och Agnetas hördes överhuvudtaget minns jag inte säkert. Tova teg – stod och ritade cirklar med tåspetsen i gru set. Jag bollade bilnyckeln i handen – högfrustrerad. Ville spotta och skrika av otålighet och vämjelse: Kan ni inte hålla käften en enda minut! Mamma är ju död! Men mamma var väl för helsike inte bara din. Va? Nej. Men det var hon… ändå… På sätt och vis. För mig var hon det. Hon, och det privata hölje som omslutit henne, fick i alla fall bli lämnat ifred den dag då hon begrovs. När de rituella avskedsceremonierna var avklarade: Hej då! Ja, hej då! Hej då, Elin! Vi ses! Tack, Inger! För allt besvär. Går det bra att få in kryckan i bilen, Arne? Om fjorton dar då? Klockan tolv. Om det inte blir nån ändring förstås… hade vi lättade givit oss iväg. Jag körde ut sist. Jag vet inte om det är högfärd som gör att jag alltid vill vara sist. Eller om det är tvärtom. 27
När kortegen bröts vid vägkorset – de skulle alla till höger för att sedan droppa av, medan jag tog till vänster – såg jag någon vinka till mig genom bakrutan i den sista bilen. Kanhända var det Tova? Hon i sig själv betyder inte ett skvatt. Inte för mig. Men ett vemodigt stråk kom ändå dragande och svepte ner mig i det bottenlösa schaktet, som jag väl känner till och vet namnet på. Och ändå var jag inte mera stukad än att jag kunde mumla för mig själv, bakom hopknipna läppar: Herre Gud Fader i himmelens höjd – du begär väl ändå inte att jag ska tycka om dom? Så hade det varit. Så hade det gått till. Mamma låg i jorden och vi åkte därifrån. Natten före – före jordfästningen alltså – efter en slitsam uppresa med långväntan och ett evinnerligt trummande på ratten, på grund av en omfattande seriekrock i trakten av Växjö, hade jag tagit in på ett förbokat hotellrum. Hotellet ligger i den stad som vi aldrig kallade annat än ”stan.” Det var dit vi brukade ta bussen nere vid korsvägen för att ombesörja vissa mera sällsynta uträttningar – som att gå till Oscaria och köpa nya skor. Nu var mitt ärende i stan av helt annat slag: Jag skulle på begravning – min mammas begravning. Jag skulle duscha, äta, sova – om jag kunde – men samla mig, framför allt. Byta om till svartvitt efter frukost morgonen därpå, och åka ut till kyrkan där vi skulle sammanstråla. När det gällde återfärden hade jag bestämt mig för att köra sträckan ner till Helsingborg i ett enda svep, med uppehåll på någon vägkrog eller pizzeria. Om jag blev för trött fanns det ju motell.
28
Begravningen hade börjat klockan tio. Och hon var inte stort mer än halv två på eftermiddan när det hela var över och jag kunde blinka in mig på motorvägen. Om allt gick som det skulle borde jag vara hemma i Helsingborg runt midnatt, eller senast fram mot ettsnåret. Dagens upplevelse försökte jag tills vidare hålla undan. Den var alltför nära, klämde kring skuldrorna. Jag behöv de skaka av mig, få distans. Jag behövde mellanrum. Jag behövde – ja, vad då? Någon att älta med naturligtvis. Gå igenom tillsammans med. Det hade jag inte. Jag satte på musik som vanligt och försökte samtidigt stänga av mig själv, men det lyckades inget vidare den här gången. En annan metod måste till, en mer rationell. Alltså tog jag beslutsamt itu med att styra upp min tankeverksam het, och efter givna fakta försöka rekonstruera och få grepp om det som hade skett den dagen när mamma dog. Och i mellantiden fram till begravningen. Jag hade inte varit där. (Naturligtvis inte. När var jag det?) Ingen av oss i familjen – och ingen annan heller – hade för den delen varit närvarande den stunden då mamma dog. Det hade hänt utan förvarning. Folk som passerat längsmed häcken vid Änkelimpan den morgonen hade upptäckt henne liggande på gruset nedanför trappstenen, och ambulansen hade kommit och fört henne till sjukstugan i köpingen, där man i vederbörlig ordning kunnat konstatera att hjärtat slutat slå. Hon hade forslats till bårhuset direkt. Så hade jag fattat saken när Siri ringde. Förvaltaren på Gårn hade tagit hand om nyckeln, och – mitt eget antagande – säkerligen också i samband med det gjort en inspektion för att kontrollera att ingen katt var instängd, och att elden i vedspisen hade brunnit ut. 29
Mammas dotterdotter Inger som driver en liten städfirma i en stad knappt tio mil från vår hemort – och dessutom, efter vad jag tyckt mig förstå, tillhör typen drivande – hade sedan i samarbete med sin nyblivne makes dotter Tova – åtagit sig att ordna med alla formaliteter i samband med jordfästningen. Det var ju mycket att ta ställning till – det blev jag nogsamt upplyst om, så att jag inte skulle undgå att förstå hur mycket besvär jag hade sluppit undan. Avtala tider för präst och kyrka exempelvis, bestämma musik, välja psalmer, utse en lagom prisvärd kista med lämplig dekoration. Beställa eventuell förtäring. Och så sätta in annons i ortstidningen. Förstås. Annonsen hade denna Tova tagit på sig att formulera. – Hon är lite konstnärlig av sig, förstår du, sa min syster Siri i telefon. Så duktig så. Med undermeningen: Du ska inte tro, att det bara är du som kan skriva. Nänä. Okej. Men jag vred mig som en mask när jag fick tag på ortstidningen och läste. Alla tänkbara kletiga banali teter hade tjejen lyckats stapla upp, som tårta på tårta. Och ingen av dem hade ett dyft med mamma att göra. En grå liten mor så skumögd och blid har slutat sitt dagsverke får vila i frid. Sov Gott! Far har räckt ut handen Mor har fattat den På den andra stranden Mötas de igen VARFÖR?
30
Som om någon skulle kunna veta om mamma hade velat det? Mötas alltså. Och dagsverke – det går ju inte alls in i rytmen, snälla Tova! Hör du inte det? Mamma var inte liten heller, för den delen. Hon var högrest och rak, i varje fall senast jag såg henne. Uttunnad i kroppen och grånad för all del, men fortfarande med ett vackert hår som en gång hade varit blont och flätat till en korg. Till råga på allt hade flickungen lyckats klämma in detta fåniga VARFÖR? också, längst inunder. Vad syftade det på? Mötet på stranden eller vad? Det blev dubbeltydigt. Ja, ja. Nog för att det finns fog för det ordet i stort, men knappast i avseende på mammas död. Dö ska vi ju alla förr eller senare och mamma var närmare de åttio. För övrigt vimlar det av varför i vår familj. Bland annat kan man undra varför jag blev så elak. Den äldste av oss, storebror Arne, var självklart familjens överhuvud, men Inger hade verkställt och det ska hon ha tack för. Om hon och Tova också varit fram och lånat nyck eln hos förvaltarn och gått in i längan där mamma bodde, vet jag inte, men jag antar att de hade gjort det. Kanske behövdes det några papper? Men mamma hade då varken pass eller id-kort – vad skulle hon haft sånt till? Och bankbok… Skit samma, jag bryr mig inte, även om jag inte skulle ha tyckt om det. Att Inger och Tova hade varit in. Gått där och rotat bland mammas saker. Nåja. Begravningen gick bra, som man säger – det är väl sällan begravningar går över styr? I annonsen hade det stått att jordfästningen skulle äga rum i kretsen av de närmaste. Och närvarande hade bara 31
varit vi som är Familjen – och inte ens hela den – barn barnen bor långt utspridda, och sånär som på Inger dök ingen av dem upp. Men två gamla tanter – jag tror Agneta hörde efter vilka de var – hade tillkommit i gengäld. Plus en yngre kom mundam, som trots annonsens påbud om enskildhet tagit plats i kyrkan, hon satt där före oss. Och bra var väl det. Fast det hjälpte inte stort. De höga valven ekade av tomhet. Inklusive prästen, kantorn och en liten rundlagd kyrkvakt mästare var vi fjorton pers. Fjorton personer. Ändå var tätheten kvävande. Rummet sluter sig. Nu är jag där. Nu är jag upphunnen. Orgelmusiken trycker mot hjässan. Jag sitter i bilen. Ensam är jag men mamma finns. Än så länge finns hon i mig och med mig. Vart hon tar vägen med tiden vet jag ingenting om! Men så länge vi pratar – du och jag mamma… så är du, så ser du, och hör du mig. Jag borde naturligtvis stanna bilen – köra in i någon ficka och dämpa mina hjärtslag, men jag vill inte det! Vill inte sitta där ensam vid sidan av vägen. Mitt i trafikströmmen känns det mycket bättre – rörelse är bättre. Det motverkar ångest. Men stereon dämpar jag nästan till noll, drar ner lite på farten, kör inte på gränsen som jag alltid brukar göra. Tål att bli omkörd. Men bromsa inte trafiken! – för helvete, människa! – är du inte klok? Lugn, lugn, lugn. Jag håller åt sidan. Framför oss kistan omgiven av väntan. Vi längst där fram me. Tomrum bakom. Kyrkbänkarna haspade. Ekon, ekon. Väntan, väntan… 32
Ovanför altarringen, flankerad av bedjande apostlar hänger Jesusstackarn med sitt törnbekrönta huvud på det förgyllda korset, som hellre borde vara bilat ur en skräck slagen ekstam… en ek kan veta så mycket om förtvivlan… men bort, fös undan, bort med den synen! Andra stranden – vem står och väntar där? Men väntan, väntan. Här. Snabba försynta vaktmästarsteg. Tunt psalmboksprassel. Små hemliga bakomljud, som omsluter min nacke och axlarna och hakan med en fullständigt kvävande högtidlig het. Där illamåendet ligger som på åga och väntar – väntar och hotar att bara våma ut. Naturligtvis inte. Skicka dig människa! Så gör man inte. Så gör man aldrig. Och klockor börjar äntligen klämta någonstans där ute i det fria, och orgeln kommer dånande och lyfter mig räddande upp inunder valven. Det var så det var. Så satt jag i kyrkan vaggande mitt huvud till höger, till vänster, till höger till vänster, som en metronom. Jag kan inte minnas ett endaste ord av vad prästen sa. Kvar finns förnimmelsen av alla dessa ekon som smärtade och stack, mitt huvud var en gråzon där hjärnan låg och skvalpade naken utan tak. Härlig är jooorden… skön ä-är sjäälarnas pilgrimsgång… Jag mimade med till de välkända orden. Samtidigt talade jag ljudlöst med mamma. Upprätt höll en kommunikation. Hur ska jag kunna klara ut det här, mamma! Jag är ensam nu. Och jag älskade dig så – det kommer jag alltid att göra – nu och för evigt. Det vet du. Men det blev aldrig sagt. För jag kunde inte. Vi kunde inte. Ingen av oss kunde tala om det där hemska som hände den där gången. Aldrig någonsin. Jag vet inte ens om du förstod varför jag blev så 33
förändrad och att jag inte ville att du skulle smeka och kyssa mig som förr. Och det blev så mycket annat också… Med pappa. Som du inte vet. Men jag älskade dig hela tiden, och jag ber dig: förlåt mig allt som jag har gjort orätt. Och jag förlåter dig vad det vara månde! Jaa. Jag talar med henne, det gör jag! Det tänker jag fortsätta med så länge det behövs. Det är min ensak och helt privat, och även om det inte tjänar något till – inte för henne i varje fall – så gör jag det ändå. För det mesta sker det ordlöst, är bara som en kvidan. Och nu? I bilen. På väg från hennes begravning. Då är jag lika stum i strupen som jag var i kyrkan, men sändning pågår, oavsett. – Jag grät inte, mamma, säger jag. Du vet att jag har svårt med det. Och du vet att jag sörjer, men du behöver inga tårar. Det du behöver är rättvisa, jag är skyldig dig den. (Men usch en sån människa, den där yngsta dottern. Usch så förskräckligt! Hon grät inte en tår. Inte ens vid graven. Tänk, att vara så kall… Ja, man får då skämmas för Saga.) Tyck vad ni vill. Ha den sorg ni känner, jag missunnar inte. Och uttryck den precis som ni vill och har förmåga till. Jag jämför inte. Jag har bara min. När jag stod där vid gravkanten, till synes oberörd, och lät den enfaldiga kistrosen falla ur min iskalla hand, kunde ingen av er veta att jag samtidigt släppte det sista, fasta handtag jag haft att hålla i. Grenen brast där min gröna gunga hängde. Min gamla sneda sparkstötting for herrelös nerför den glatta isen i Karolinas backe – medan jag låg handtagslös på öronen i gruset och tjöt. Men tro vad ni vill om min sorg och mina tankar. Jag vägrar att spela med i nån teater. När blommorna var nedlagda gick vi bort från graven, lika främmande som vi varit förr. Gruset knastrade på gången 34
bort till församlingshemmet. Allt var över. Och inte över alls. Eftersom alla närvarande var relativt långväga ifrån, hade Siri & Co. bestämt att akten skulle åtföljas av den sedvanliga minnesstunden med smörgåstårta och prinsesstårta och ett litet tal av prästen – i det här fallet som enda celebration. De två svartklädda tanterna satt tysta och åt med försik tiga små rörelser. Och vad skulle vi syskon kunnat stå där och säga till var andra? Och inför varandra? Som om någon av oss skulle ha ansett sig mera lämpad att föra ordet än någon annan? Så ingen från vår sida gjorde sig då märkvärdig med att hålla något tal. Jag kunde ha gjort det! Och skämt ut mig förstås. Servitrisen tassade med tysta steg, lättölet nedsvaldes utan hörbart klunkande, det var nästan som en scen ur en film av Ingmar Bergman. Sedan skildes vi åt vid våra bilar, och tackolov för det. Ses snart igen! Om fjorton dar då! Jag körde hela den långa vägen hem. Och var mera hem lös än jag någonsin varit.
35