DAVID BERGMAN
MENTAL HANDLINGSBEREDSKAP
STRATEGIER
Innehåll
Förord av Carl-Oskar Bohlin 7
Inledning 12
Vem är du när kriget kommer? 15
Stå kvar vid katedern tills vi vinner 17
Individuellt ansvar och faran med Ikea-manualer 18
Från belastning till tillgång 22
Begränsningarna i prepperkulturen 24
Att förstå en ologisk logik 26
1. Människan
i krig – du klarar mer än du tror 32
Du klarar mer än du tror 36
Normalitetsbias – varför vi alltid reagerar för sent 39
Kriser och hur vi hanterar dem 42
Känsla av sammanhang 44
Askungenmentaliteten och Stockdaleparadoxen 48
Bemästringsstrategier eller coping 52
Humor och att välja glädje 63
FALLSTUDIE: Tel Aviv 69
2. Samhällen
i krig 78
Människors bästa sidor 81
Samarbete på perrongen 83
Samarbete i samhället 86
Självmord, psykisk (o)hälsa och ”birth quake” 91
Individualistiska kulturer och existentiell ensamhet 96
FALLSTUDIE: London 102
3. Myterna 110
Myterna som lurar oss 115
Myterna och populärkulturen 116
Anarki, panik och plundring 118
4. Vad är egentligen ett krig? 132
Kriget pågår nu 136
När börjar krig? 140
Varför blir det krig? 144
Vägen till krig 148
Spegeltänkande 151
Hur länge pågår krig? 153
Vilka är krigets konsekvenser? 155
Hur avslutas krig? 158
Samhällets lagar för krig 161
Krigets lagar – hur länder för krig 165
5. Försvarsvilja och avskräckning 172
Försvarsvilja och avskräckning 175
Att stärka försvarsviljan 177
Sveriges psykologiska försvar 180
Motståndsrörelser och civilt motstånd 183
Försvarsviljans budskap och målsättningar 186
FALLSTUDIE: Kyjiv 192
6. Barn i kriser, katastrofer och krig 198
Barns makalösa motståndskraft 201
Att skydda barn från verkligheten 205
Evakueringar och socialt stöd 208
Att prata om krig 212
Barn och döden 215
Att rita eller leka av sig 217
Referenser 220
När jag påbörjade arbetet med denna bok var behovet av dess innehåll tydligt. Händelserna i vår omvärld och vad vi bevittnar i nyhetsrapporteringen varje dag visar på vikten av kunskap inom detta område. Men det understryks även genom att det sedan 2022 finns ett statsråd i regeringen med direkt ansvar för civilt försvar i Sverige. Mot bakgrund av detta var det självklart för mig att fråga honom om han kunde tänka sig att skriva ett förord för att beskriva sin syn på det läge vi befinner oss i. Jag är oerhörd glad och tacksam att han ville göra detta.
Förord
av Carl-Oskar Bohlin
Minister för civilt försvar
Stockholm januari 2025
”För att frihet kostar”, så lyder den avslutande inskriptionen på en av de vita marmorbänkarna vid veteranmonumentet på Gärdet i Stockholm. Den påminner oss om det relativa fåtal svenskar som i modern tid på allvar sökt och betalat fredens pris genom civila eller militära roller i någon av alla de konfliktzoner där Sverige har haft stationerad trupp och personal under de senaste årtiondena. Några av dessa personer har tvingats betala det yttersta priset. I Sverige har dock väldigt många av oss inte behövt betala någonting för de friheter som utgör själva grundfundamentet för det liv vi lever. I den bästa av världar är det naturligtvis idealiskt att vi slipper se våra friheter utmanade, men pudelns kärna just nu är att vi alla behöver förstå att vi inte lever i den bästa av världar.
De senaste 80 åren har inte varit någon dans på rosor i mänsklighetens historia, men de har varit unika i så måtto att den regelbaserade världsordningen inte har brakat samman, på ett sätt som den gjorde nästan en gång per generation dessförinnan. Friheterna som kommit för ett unikt stort antal människor på jorden har naturligtvis också förstärkts i kölvattnet av det kalla krigets slut. Den strategiska avspänningen kunde inledas, över hela västvärlden, men i synnerhet här i Sverige. Hela västvärlden behöver i grunden förstå att den världsordning på vilken demokratiskt
marknadsorienterade demokratier är byggd i grunden utmanas, bland annat och i synnerhet genom det ryska anfallskriget mot Ukraina. Vi behöver förstå att det demokratiska samhällssystem som vår regelbaserade världsordning är designad för att härbärgera inte är mänsklighetens ”default setting”. Under merparten av mänsklighetens historia har tyranniet och den starkes rätt över den svage varit en mer korrekt innehållsförteckning över staters relation till varandra.
Jag tillhör den eviga fredens generation. När jag var fyra år gammal tog historien slut, trodde åtminstone många beslutsfattare i det som senare utvecklades till 90- och 00-talets nedrustningsoch avspänningspolitik. Min generations minne av totalförsvaret, i den mån vi har några minnen alls, är fanor som halades, förband som lades ner och ett överskottslager som gick från att sälja militärtält och spadar till mjällschampo i storpack. Vi svenskar tycker om att kalla oss landet lagom. Problemet är bara det att det inte är ett med verkligheten överensstämmande påstående. Faktum är att vi är landet av extremer, såtillvida att vi är ett land som har längre mellan ytterlägena på pendeln. Denna omständighet återfinns inom ett antal tematiska områden, energipolitiken, utbildningspolitiken, migrationspolitiken, men kanske tydligast inom försvars- och säkerhetspolitiken där vi som ett av kalla krigets mest genommilitariserade samhällen efter murens fall och Sovjetunionens upplösning helt lade ner vårt civila försvar och radikalt omformade det militära försvaret till ett expeditionärt insatsförsvar. Problemet med alla dessa områden är att effekterna av policyförändringar tar lång tid på sig att materialiseras och när väl pendeln har flyttat sig från ett ändläge till ett annat så kan verkligheten ha hunnit röra sig snabbare i motsatt riktning. Det långa talets korta mening är att vi borde vara mer landet lagom i vissa avseenden än vad vi faktiskt har varit. Poängen med detta förord
är inte att vare sig göra reklam för regeringens återuppbyggnad av ett modernt totalförsvar eller att kritisera tidigare fattade policybeslut på området. Skulden har varit gemensam och någorlunda konsensus råder idag kring behovet av skyndsam upprustning.
Poängen som är värd att göra här är att nedmonteringen av det civila försvaret också tog bort den institutionaliserade idén om ett totalförsvar där alla hade en förväntad roll att fylla, även utan en stridande befattning.
När vi lade ner det civila försvaret förlorade vi ett stort antal förmågor inriktade på att hantera svårskaliga kriser. Dessa byggs nu åter upp i modernare tappning för att svara mot behoven. Men möjligen var det också så att vi i och med nedläggningen förlorade ett perspektiv och en inställning som syftade till att få stora delar av befolkningen, även långt utanför Försvarsmakten, att reflektera över och förbereda sig för vilken roll de skulle ha om kriget hade kommit till oss.
Vi var ett land som tog det kalla kriget på mycket stort allvar, och därefter tog vi freden på ett likvärdigt stort allvar. Samhället har under de senaste dryga 30 åren blivit rikare, effektivare och bättre på alla möjliga sätt. Men när de geopolitiska utsikterna försämrats i en mycket snabb takt inställer sig inte bara behovet av ett mycket skyndsamt förmågeåtertagande, utan om behovet av ett perspektivskifte hos varje enskild individ. Om man så vill, ytterst en ny relation mellan medborgaren och staten.
Frågeställningen som också är titeln för den här boken når rakt in i en del av vårt kollektiva medvetande som varit stängt under den eviga fredens mindre eviga tidsperiod. Jag försökte under mitt tal på Folk och försvars rikskonferens 2024 metaforiskt likna detta vid att försöka öppna en dörr till en del av vårt medvetande som för vissa har varit stängd ett helt liv. En dörr som när den öppnats möter oss med frågan ”Vem är du om kriget kommer?”.
Till att börja med tror jag att det handlar om behovet av ett perspektivskifte. Den fredstida krishanteringen handlar grovyxat uttryckt om att den offentliga apparaten ska rädda individen från pågående kris. Fullt naturligt i ett sammanhang där krisen är geografiskt och tidsmässigt begränsad. I det civila försvaret bör dock perspektiven för den dimensionerande uppgiften vara närmast det motsatta, det vill säga att den enskilda individen förväntas hjälpa till för att rädda samhällets fortlevnad och existens. För att lyckas med en sådan uppgift måste man till att börja med kunna hantera sig själv och de man till vardags sörjer för. Hela idén med totalförsvaret är att alla människor som i normalfallet klarar sig utan stöd och hjälp från samhället ska kunna fortsätta bidra till samhällets funktionalitet även under djupt störda förutsättningar. Ja, du förväntas ha de saker hemma som bidrar till det, men liksom författaren till den här boken delar jag uppfattningen att det blir ett för ensidigt fokus på konservburkar och vevradioapparater. Vissa saker är objektivt bra att ha tillgång till i sitt hem i händelse av en svår och storskalig krissituation, men jag brukar försöka framhålla att egenberedskap inte bara är en prylsport. Det är minst lika viktigt att som en del av sin egen kontinuitetsplanering fundera över hur man själv skulle reagera på olika händelser.
Utan egna upplevelser, vilket nästan alla i Sverige som väl är saknar av krig, kan det därför vara en god sak att ta del av slutsatser som kan dras om samhällen, grupper och individer som tvingats bekanta sig med denna erfarenhet. Vi har alla hört det gamla slitna uttrycket ”det där är inget man kan läsa sig till i en bok”, ofta refererande till färdigheter som också innehåller praktiska komponenter. Men det framförs ofta på ett sätt där innebörden är att den som inte har egna praktiska erfarenheter av något inte kan förvärva ens grundläggande kunskaper om ämnet. Faktum är att en betydande del av totalförsvaret handlar om att förbereda
befolkningen på något vi vill undvika och något som vi i skrivande stund inte har drabbats av på drygt 200 år. Även om praktiska färdigheter också kräver övning av muskelminne och praktisk träning så blir man bättre av mentala förberedelser som bland annat kan möjliggöras av att läsa om ett ämne. Jag delade i en tidigare del av mitt liv en hobby med författaren av denna bok, nämligen fallskärmshoppning. Min hoppning kom att utvecklas vidare mot så kallad BASE-jumping, som i mitt fall bestod i att hoppa från höga berg i Norge. Naturligtvis hade det varit en omöjlig sak att genomföra utan alla praktiska kunskaper jag förvärvat på vägen dit, men minst lika viktigt var ändå den mentala förberedelsen, att läsa om andras erfarenheter, goda som dåliga. Människor är, vågar jag nog påstå, inte grundprogrammerade för att hoppa ut för 1 000 meter höga klippor och störta mot det som evolutionen präntat in i oss som en säker död. Vi människor är dock extremt anpassningsbara och vi kan på förhand förbereda oss på ett sätt som gör att vi inte fullständigt tappar koncepten första gången vi utsätts för något helt omvälvande oavsett om det sker frivilligt med en potentiell uppsida eller om det sker ofrivilligt i form av en svår kris. Faktum är att läsandet av en bok, eller att på annat sätt nyttiggöra sig kunskaper utifrån andras erfarenheter, kan lära oss hur vi skulle önska att vi hanterade oss själva i snarlika situationer. Jag vågar påstå att den säkerhetspolitiska miljö vi befinner oss i påbjuder att vi alla investerar mer tid i just detta, att umgås med frågeställningen för denna bok. Inte för att skrämma upp oss själva, utan för att vara bättre förberedda på att hantera en mer okänd och riskfylld terräng.
Inledning
”Dukommer tacka mig för att du lärt dig laga mat i hårt väder!” I filmen SOS – en segelsällskapsresa plågar en pappa sin familj att öva förberedelser inför segelsemestern. Hustrun, som tycker de skulle köpt torp istället för segelbåt, får där iförd flytväst ta med sig spritköket och sätta sig i en gungande hammock ute på tomten för att öva på att tillaga mat i en segelbåt under gång. Allt under makens instruerande och grannens frågande blickar. Efter det sover familjen i sovsäckar under det övertäckta köksbordet för att få lite ”ruff-känsla”. Där studerar pappan sjökort i skenet av en fotogenlykta och sonen läser en serietidning. Samtidigt klagar mamman i familjen på att hon inte kan sova och frågar om de inte kan använda sina vanliga sängar istället.
Filmen är en komedi. Men bakom humorn finns även allvar. Man blir inte erfaren utan att erfara något för första gången. Och att förbereda sig inför krävande situationer – allt från segelsemestrar till rena krigstillstånd – är nödvändigt. Men det är sällan maten som är problemet i kriser. De flesta vet hur man lagar mat och skulle sannolikt klara sig ganska länge på vad som finns i skafferiet. Det är inget fel i att lagra förnödenheter. Men det tenderar att vara det första vi tänker
på och ett överfokus kan skapa en falsk trygghet. Köp några fler konserver så är det klart!
Den största omställningen är ofta mental. Att acceptera en förändring som påverkar hela samhället och sättet vi lever våra liv. Och att vi sedan känner att vi kan finna vår egen roll i det. Att bara ha tänkt tanken kan göra stor skillnad den dag något verkligen inträffar. Det kan hjälpa ännu mer om vi har viss kunskap om hur samhällen och individer reagerar i svåra situationer, eftersom det underlättar att veta vad man ska förbereda sig för. Att sedan utifrån detta faktiskt vidta ett antal åtgärder nu i förväg kan göra skillnad den dag du väl ställs inför utmaningar. Den mentala tröskeln är då inte lika svår att kliva över. När du känner att du kan hantera extrema situationer upphör de att vara lika extrema. I denna bok får du lära dig mer om hur du kan göra detta.
VEM ÄR DU NÄR KRIGET KOMMER?
Vem är du när kriget kommer? Det enkla svaret är sannolikt att du kommer vara samma person som innan kriget kom. I alla fall sett till den roll du fyller i det. Den stora utmaningen i konflikter är ofta att få samhället att fortsätta fungera. De flesta roller som finns i fred kommer vara lika viktiga i krig. Sannolikt passar du bäst precis där du är med att göra det du gör redan idag.
Vissa frågar sig kanske oroligt om de kommer bli tvångsrekryterade och skickas till skyttegravarna. Svaret är nej. Även i länder med stora arméer kommer en relativt liten del av befolkningen att ingå i de militära förbanden. Det är också långt ifrån alla som är lämpliga för soldatrollen och våra militära förband ska bestå av dem som är bäst lämpade. Precis som inom många andra yrken. Flera du möter i det civila livet är förvisso krigsplacerade i Försvarsmakten eller har avtal i hemvärnet eller någon annan frivillig försvarsorganisation. Men långt ifrån alla. Vi har dock alla en roll att fylla.
Ett krig är ett angrepp på hela landet och pågår ofta under längre tid, i genomsnitt drygt tre år. Allt från skolor, sjukhus, banker, transportmedel, energiförsörjning, livsmedels- och vattenförsörjning, renhållning, handel och butiker behöver
fortsätta fungera. Utöver det kommer sannolikt kraven på industrin att öka markant. För många innebär ett krig helt enkelt att fortsätta leva sitt vardagliga liv och gå till sitt jobb som man brukar, men under större påfrestningar.
Krig medför inte alltid några större förändringar i hur staten fungerar. Det finns en ansvarsprincip som innebär att den myndighet som har ansvar för något i fred även har samma ansvar i krig. Det innebär att kommuner och statliga myndigheter gör samma sak under krig som de gjorde innan. Det finns ingen annan del av staten som sveper in och tar över ansvaret när läget blir värre. Däremot kan krigstid leda till omprioriteringar inom många av statens områden. Sveriges 290 kommuner är exempelvis avgörande för att hålla igång skola, barnomsorg, äldreomsorg och renhållning. Dessa funktioner kommer att vara viktiga även i krig. Men ökade påfrestningar kan innebära att kommunen temporärt behöver omprioritera – exempelvis genom att uppgifter som bygglovsärenden och skötsel av parker tillfälligt nedprioriteras.
Ett krig kommer alltså inte nödvändigtvis ändra vilken roll du har. Men det kommer innebära större påfrestningar. Kontexten kommer att ställa ökade krav på dig, både när det gäller ditt yrke och att vara en tillgång för närstående och det övriga samhället. Den underliggande frågan i ”vem är du när kriget kommer” är därmed vilken person du vill och behöver vara för att på bästa sätt kunna möta de kraven.
TILLS VI VINNER
Låt oss ta ett exempel med skolor och lärare. Om du är lärare idag kommer du med största sannolikhet att göra bäst nytta genom att stå kvar vid katedern även när kriget kommer. Du kan dock behöva hantera friktioner som inte fanns där innan. Viss skolpersonal kan ha blivit inkallad till sin krigsplacering. Denna har företräde, vilket kan innebära vakanser och därmed större elevgrupper. Störningar på samhället kan göra att det inte alltid finns el eller vatten, skolskjuts och bespisning kan ha begränsningar. De fysiska stridigheterna är ofta begränsade till vissa områden i krig och civilbefolkningen skyddas av krigets lagar. Men städer och bebyggelse kan ändå drabbas och det kan vara nödvändigt att ha tillgång till skyddsrum eller mer säkra utrymmen utan fönster.
Det hela är alltså ganska enkelt. Om det blir krig ska du som lärare fortsätta undervisa elever. Om strömmen går ska du tända stearinljus och fortsätta undervisa. Om rutorna krossas ska ni ta på er jackorna så du kan fortsätta undervisa. Och om – gud förbjude – stridigheterna närmar sig er rent fysiskt ska du ta dig till en säkrare plats i skolan, och väl där ska du fortsätta undervisa eleverna. Detta behöver fortsätta fungera fram till att vi har vunnit kriget. Hur lång den kampen än må bli.
Allt detta blir extra viktigt just eftersom krigens längd ofta mäts i år och att konsekvenserna för samhället blir så pass långvariga. Kriget i Ukraina började 2014, när Ryssland annekterade Krim. De ukrainska soldater som i mer närtid genomgått utbildning med stöd av Sverige gick i grundskolan när allt började.
Det finns ofta en myt bland utomstående att soldater inte behöver vara särskilt smarta eller bildade. Inget kunde vara längre från sanningen. För att exempelvis lära sig behärska ett artillerisystem behöver man förstå fysiken i en projektilbana och hur en granat påverkas av lufttryck och temperatur i en tredimensionell rörelse. Att lära sig ett sådant system i en forcerad utbildningstakt på kortare tid än normalt kräver att personerna har med sig en gedigen utbildning i matematik och fysik från skolan. Något som de ukrainska eleverna har haft, förmedlad av hängivna lärare som stod kvar vid katedern. Exemplet går att tillämpa på de flesta yrkesgrupper. De flesta sysslor behövs för att hålla samhället fungerande. Välutbildade ungdomar behövs heller inte bara för att få nya soldater. De kommer behövas i alla delar av samhället för att det ska kunna fortsätta fungera på längre sikt. Ett krig följs också alltid av en postkonflikt. Där behövs ansvarsfulla samhällsmedborgare och innovativa entreprenörer som kan axla det tyngre ansvaret av att stimulera ekonomin och bygga upp vad som gått förlorat. De måste också kunna ta över ledande roller i samhället och så långt de kan förhindra att historien upprepar sig.
INDIVIDUELLT ANSVAR OCH FARAN
Den här boken kommer inte att vara någon Ikea-manual eller checklista för exakt hur du ska agera i alla situationer. Den som söker en sådan bok blir besviken. Det är mänskligt att söka enkla svar på komplexa problem. Men alltför förenklade checklistor är inte bara missvisande – de kan vara rent kontraproduktiva.
Under min tid som lärare vid Militärhögskolan stannade en gång en officerskadett kvar efter en föreläsning. Det är inte ovanligt med de högpresterande och intresserade individer man undervisar där. Men den här gången var det lite annorlunda. Kadetten var respektfull men det fanns ett styng av irritation och frustration i hans röst. Som om min undervisning inte hade nått slutmålet. Lektionen hade gällt ledarskap i extrema situationer. Kadetten frågade om jag kunde förtydliga vad jag redogjort för runt behovet av personlig omtanke. Jag upprepade vad jag sagt under föreläsningen: När individer känner en genuin personlig omtanke från någon – både stöttande och även vid behov konfronterande för att reda ut problem – visar forskningen att det tenderar att bidra till att både individen och gruppen presterar bättre. Kadetten skruvade på sig och förklarade att jodå, så långt var han med, men undrade återigen – nu med mer eftertryck och större irritation – exakt hur man gör detta. Hur visar man personlig omtanke? Och ännu viktigare, hur gör man det bättre?
Jag blev både lite ställd och full i skratt. Jaha, vad svarar jag på det? Hur visar man vanligtvis omtanke om sin familj och sina vänner i det vardagliga livet? Underförstått i frågan låg att eleven nog helst hade önskat att jag delat ut arméns hemliga checklista för att visa personlig omtanke. Jag insåg att det inte handlade om en kunskapsfråga. Han sökte den magiska checklistan. Sanningen är att det såklart går att göra en ”checklista” för personlig omtanke (initiera kontakt, fråga efter måendet, lyssna empatiskt, ge råd och uppmuntran …). Men vi har nog alla upplevt någon som mer följer manus än visar genuint intresse när de pratat till en. Något som ofta bara faller platt. Risken
med att bli för detaljerad i instruktionerna är också att det bara föder fler och än mer detaljerade följdfrågor: ”Men exakt hur initierar jag kontakt då?”
Rollen som lärare, särskilt på Militärhögskolan, innebär att ibland leverera budskap som personerna behöver höra till skillnad från att ge dem exakt det svar de frågar efter. Svaret blev nog därför mer tillrättavisande än officerskadetten hade väntat sig: Jag meddelade sakligt att jag skulle ge ett svar han nog inte ville höra, men att han behövde tänka om och i större utsträckning ta sitt personliga ansvar i att omsätta kunskaper till färdigheter. Framförallt behövde han sluta förvänta sig färdiga lösningar från lärarna. Det fanns ingen brist på information i utbildningen, det var bara han som inte kunde hantera den. Jag fortsatte förklara att ett alltför detaljerat svar bara riskerade att pacificera det aktiva ansvar som han behövde ta själv. För detaljerade checklistor hade dessutom kunnat vara direkt skadligt och skapa en falsk trygghet. Något som riskerade att göra honom sårbar den dag checklistan inte motsvarade verkligheten. Det märktes tydligt att det inte var det svaret han ville ha. Vi skildes åt utan att nå längre. Jag har ingen aning hur det gick för honom sedan. Förhoppningsvis tog han mitt råd och kom till bättre insikt. Men möjligheten finns att han stötte på problem och än idag är bitter på mig över att undervisningen inte levererade de färdiga lösningar han efterfrågade.
För att vara helt ärlig är önskan att andra ska leverera lösningar inte heller ovanlig i det vanliga livet. Det är tacksamt eftersom det minimerar behovet av individuellt ansvar. Vi känner nog alla någon som alltid är offer för omständigheterna och som beklagar sig över att världen behandlat dem orättvist. En sådan person
kan absolut ha mött problem och friktioner vi inte känner till. Men många av de som ofta är ett ”offer för omständigheterna” är sannolikt sådana som underlåtit att uppfylla sitt eget ansvar i att förutse, undvika och hantera svåra händelser i livet. Man brukar säga att alla kan ha otur, men vissa tenderar att hamna i situationer där de har otur oftare än andra. Det finns alltid de som har svårt att se sin roll och sitt ansvar i alldagliga problem oaktat om det är på arbetsplatsen, i relationer eller i något annat sammanhang. Farorna med en sådan inställning är ofta mindre när det gäller problemen i vardagen. Där är konsekvenserna ofta mer förlåtande. Men riskerna med en sådan mentalitet blir ofta större i mer extrema situationer eftersom konsekvenserna med att inte ta sitt personliga ansvar blir allvarligare. Det är heller inte möjligt att skapa Ikea-manualer som gäller för alla. Vi är alla unika individer och våra beteenden följer inte samma Ikea-manualer eller checklistor. Ta till exempel hur människor i din umgängeskrets kan hantera motgångar i vardagen. Oaktat om det är att vi blir av med jobbet, drabbas av sjukdom eller tvingas genomgå en svårare separation eller skilsmässa. Alla går i stort sett igenom samma stadier men exakt hur vi gör det är väldigt individuellt. Det är inte möjligt att kopiera någon annans lösning rakt av. Vi kan inspireras av och dra lärdom från andras erfarenheter. Men vår egen lösning måste vi komma fram till själva.
Vi kommer också alltid att möta unika situationer. Det kommer inte att gå att förutsäga exakt vad som kommer att hända. Alla krig är olika. Genom historien har inte två krig sett likadana ut. Samma inneboende problematik finns i alla uniformsyrken – även om vi kan lära polis, ambulanspersonal
och brandsoldater hur de bör agera vid ett antal typfall är varje situation unik. I krig finns dessutom aspekten att en motståndare kommer att försöka påverka oss där vi är som minst förberedda och mest sårbara, och angripa på det sätt med vilket de kan uppnå maximal överraskning. Det kommer vara sannolikt att något osannolikt inträffar.
Sammantaget är utmaningen med att diskutera mentala förberedelser för svåra situationer att kunna vara instruerande utan att vara infantiliserande. Det är inte möjligt att överförenkla innehållet i den här boken till en checklista eller Ikea-manual över exakt vad du behöver göra. Du kommer absolut att hitta många verktyg och exempel som kan hjälpa dig, men exakt hur du tillämpar dem i ditt liv behöver utgå från dig själv och vem du vill vara när kriget kommer.
FRÅN BELASTNING TILL TILLGÅNG
Ett första naturligt steg i förberedelserna är att inte vara en belastning för samhället. Många andra böcker eller instruktioner fokuserar ofta huvudsakligen på detta. Lagra konserver och dunkar med vatten, skaffa en vev- eller batteridriven radio och se till att du har mediciner och andra nödvändigheter. I en kris eller krigssituation kan du inte alltid räkna med samhällets stöd. I alla fall inte i samma utsträckning som innan. Till exempel ska du undvika att uppsöka sjukvård om dina skador inte är rent livshotande eftersom de resurser som finns behöver lösa mer prioriterade uppgifter.
Praktiska förberedelser är självklart bra. Men det är ofta här
vi ser faran i Ikeamanualslösningarna: köp X antal konserver och Y antal värmeljus så löser sig allt! I värsta fall kan överdrivna praktiska förberedelser vara direkt farligt eftersom det ger en falsk trygghet. Praktiska förberedelser är sällan (eller aldrig) lösningen i sig.
Det andra mer naturliga steget är att fundera på hur man kan vara en tillgång för samhället. Utmaningen i krig är ofta att hålla samhället igång, och du har en roll att fylla här. I klartext: du bunkrar inte mat för att du ska sitta hemma och äta konserver den dag något händer. Du bunkrar mat för att du ska kunna fortsätta gå till jobbet och jobba längre dagar men göra det med lugnet att du kommer att ha något att äta när du kommer hem på kvällen. Förberedelserna syftar främst till att kunna ge dig handlingsfrihet att fortsätta leva ett så normalt liv det bara går.
Men alla kan också göra något mer. Alla kan göra en insats i frivilligorganisationer eller bara genom att engagera sig som ledare inom scouterna eller andra ideella organisationer. Alla kan också vara ett socialt stöd för andra. Betydelsen av det kan inte nog understrykas i svåra situationer och även den minsta handling kan innebära oerhört mycket för någon annan. De som är pensionärer eller av andra skäl ej förvärvsarbetande kan fortfarande utgöra ett oerhört stort stöd på hemmaplan som släktens äldre visa röst, hemmets trygga famn eller bara någon som frågar ensamma grannar hur de mår. Vetskapen att andra delar samma oro försäkrar oss om att vi inte är ensamma, och att bara få ventilera sina egna tankar, känslor och rädslor kan göra dem lättare att hantera. Att ta kontakt med okända kan kännas ovant. Många bor i kvarter och trappuppgångar där man inte vet förnamnen på de närmsta grannarna. Men alla kan sträcka
ut handen till den granne de vanligtvis inte ens hälsar på. Inte bara med det slentrianmässiga ”hur e läget?”, utan att på riktigt fråga hur de mår och ta sig tid att lyssna på svaret. I det kan alla vara en tillgång för varandra.
BEGRÄNSNINGARNA I PREPPERKULTUREN
Praktiska förberedelser för krissituationer brukar ofta kallas för prepping (efter latinets praeparāre : att förbereda). Den här boken kommer dock inte att använda det begreppet. Detta är fullt medvetet. Att förbereda sig för krissituationer är självklart bra. Kunskap och utrustning ökar också generellt möjligheten att hantera svåra situationer. Så långt är alla överens. Men det finns delar i hur vi gör det som kan vara bättre eller sämre. Vissa delar av subkulturerna inom prepping är inte bara mindre bra utan kan till och med vara rent kontraproduktiva.
Prepperkulturen som vi känner den idag började växa fram under 1950-talet. Det fanns en rädsla att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle leda till världens undergång där social och ekonomisk kollaps tvingade envar att vidta åtgärder för sin överlevnad. Den mer extrema formen brukar benämnas survivalism. Planeringen inför domedagen blir en del av personens identitet och de praktiska förberedelserna för att vara oberoende av samhället intensifieras (till exempel personlig bunker och murar mot världen utanför). Det finns dock två stora brister och begränsningar i dessa subkulturer och hur de förbereder sig för det oväntade.
Den första begränsningen i prepperkulturen är att den är
VEM ÄR DU
dystopisk och utgår från domedagsscenarier där samhället vi bor i eller hela världen går under. Som du kommer att läsa i denna bok är det en myt att samhällen faller samman i anarki under svåra påfrestningar. Tvärtom har de en makalös förmåga att anpassa sig och överleva även de mest fruktansvärda påfrestningar, ofta långt bortom vad vi är kapabla att föreställa oss. Även de städer som utsatts för atombomber återhämtar sig. Kraftiga vapen leder självklart till ett fruktansvärt mänskligt lidande. Det får aldrig förringas eller förskönas. Men samhällen återhämtar sig även efter de mest krävande påfrestningar just på grund av den naturligt mänskliga förmågan att arbeta tillsammans för ett högre syfte.
Den andra stora begränsningen med prepperkulturen är att den är inneboende individualistisk. Bilden av den ultimata preppern är ofta någon som stänger grindarna och isolerar sig. Personen som fungerar helt självförsörjande utan behov att interagera med någon överhuvudtaget och som kommer vara den sista överlevande om så resten av världen går under. Även balanserade inslag om prepping brukar ha titlar som ”Så klarar du dig ensam”.
Att kunna klara sig utan att vara en belastning för andra är självklart något bra. Men avskildhet är inte det bästa sättet att försöka överleva på. I populära överlevnadsserier som Alive kämpar deltagarna om vem som kan överleva längst ensam i vildmarken just eftersom det är oerhört svårt, inte bara rent hantverksmässigt utan framförallt mentalt. Även för de mest fullfjädrade överlevnadsexperter blir den mentala påfrestningen till slut övermäktig. Intellektuell och mental understimulering under längre tid ger människor få andra alternativ än att fly in i
sina egna tankar vilket ofta leder till ökad ångest och depression. Det är just därför människor som bor ensamma är en särskild riskgrupp under katastrofer och krig. Inom penologin (läran om straff) finns även en aktiv diskussion om placeringen av fångar i isoleringsceller är att betrakta som tortyr eller omänsklig bestraffning just på grund av dess psykologiskt nedbrytande effekter. Det är naturligt för människan att vilja möta svåra situationer tillsammans med andra människor, både för att dela den faktiska bördan som situationen medför och för att underlätta den mentala anpassningen.
Det finns absolut sunda delar inom prepping och survivalism. Många som betecknar sig som preppers skulle säkerligen också hålla med om betydelsen av samarbete och socialt stöd. I många fall är det just en god individuell beredskap som skapar möjligheten för dig att bli en tillgång för andra runt omkring dig. Men denna bok kommer att utmana och avfärda ett antal myter om hur samhällen möter svåra påfrestningar. Av samma skäl kommer jag att påpeka bristerna med att ha den populära bilden av preppern som överlevde domedagen som någon form av gyllene standard för dina egna förberedelser. Följaktligen undviker jag också att använda begreppet.
ATT FÖRSTÅ EN OLOGISK LOGIK
När människor möter onormala situationer kommer de att uppvisa onormala beteenden. I vardagen är huvuddelen av våra beteenden och sociala interaktioner planerade eller följer en bekant struktur. Men i extrema situationer som katastrofer,
VEM ÄR DU
Den största utmaningen i katastrofer, kriser och krig är att få det civila samhället att fortsätta fungera. Det genomsnittliga kriget varar i drygt tre år och det är inga andra än vi som kommer att hålla igång samhället under den tiden. Vi behöver därför kunna fortsätta göra vad vi gör varje dag.
Ett krig kommer inte nödvändigtvis att ändra den roll du har. Men det kommer att innebära större påfrestningar och ökade krav på dig, både yrkesmässigt och privat. Frågan vem du är när kriget kommer handlar om hur du behöver vara som person för att bättre kunna möta dessa ökade påfrestningar.
Det är mänskligt att söka enkla svar på komplexa problem, men den här boken kommer inte att vara någon Ikea-manual eller checklista för exakt hur du ska agera i alla situationer. Den kommer dock att avliva seglivade myter och ge dig värdefull kunskap som gör de faktiska påfrestningarna mer hanterbara.
