Av Jonas Jonasson: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2009) Analfabeten som kunde räkna (2013)
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0477-6 © Jonas Jonasson 2015 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015
Kapitel 1 Han vars liv strax skulle komma att fyllas av död och misshandel, tjuvar och banditer, stod och dagdrömde i receptionen till ett av Sveriges allra sorgligaste hotell. Hästhandlare Henrik Bergmans enda barnbarn kanaliserade som alltid sina tillkortakommanden på farfar. Gubben hade varit södra Sveriges främste inom sitt gebit, sålde aldrig under sjutusen djur om året, förstklassiga allihop. Men från 1955 och framåt började de svekfulla bönderna byta ut farfars kall- och varmblod mot traktorer i en takt som farfar vägrade begripa. Sjutusen transaktioner blev sjuhundra som blev sjuttio som blev sju. På fem år hade släktens mångmiljonförmögenhet försvunnit i ett rökmoln av diesel. Den ännu inte födde sonsonens pappa försökte rädda det som räddas kunde 1960, genom att fara runt bland bönderna i trakten för att predika mekanikens förbannelse. Det gick ju så många rykten. Som att dieselbränslet gav kräfta om man fick det på sig, och det fick man ju. Och så lade pappan till att undersökningar sa att diesel kunde orsaka sterilitet hos mannen, fast det skulle han inte ha gjort. För det första var det inte sant, och för det andra lät det alldeles ljuvligt för försörjningstyngda men fortsatt pilska bönder med tre till åtta barn vardera. Kondom var genant att försöka få tag i, till skillnad från en Massey Ferguson eller John Deere. 9
Farfadern dog utblottad, därtill ihjälsparkad av sin sista häst. Hans bedrövade och hästlöse son sadlade om, gick en kurs av något slag och fick så småningom anställning på Facit AB, ett av världens ledande företag inom produktion av skriv- och räknemaskiner. På så sätt lyckades han bli överkörd av framtiden inte bara en gång utan två under sin livstid, för plötsligt dök det upp elektroniska räknare på marknaden. Som en drift med Facits tegelstensprodukt fick den japanska varianten dessutom plats i innerfickan på en kavaj. Facitkoncernens maskiner krympte inte (åtminstone inte snabbt nog), men koncernen själv gjorde det för att slutligen skrumpna ihop till just ingenting. Hästhandlarsonen fick avsked. För att förtränga att han blivit dubbelt lurad på tillvaron tog han till flaskan. Arbetslös, bitter, alltid oduschad och aldrig nykter tappade han strax all attraktionskraft inför sin tjugo år yngre hustru, som först stod ut ett tag och sedan ett tag till. Men till sist tänkte den tålmodiga, unga kvinnan att misstaget att gifta sig med fel man gick att göra ogjort. – Jag vill skiljas, sa hon en förmiddag till maken medan han gick runt i parets lägenhet i vita kalsonger med mörka fläckar och letade efter något. – Har du sett konjaksflaskan? sa maken. – Nej. Men jag vill skiljas. – Jag ställde den på diskbänken i går kväll, du måste ha flyttat på den. – Det är möjligt att den hamnade i spritskåpet när jag städade köket, jag minns inte, men jag försöker förklara för dig att jag vill skiljas. – I spritskåpet? Ja, där borde jag förstås ha letat. Dumt av mig. Flyttar du härifrån då? Och du tar väl med dig han som bara skiter på sig? 10
Ja, hon tog med sig bebisen. En rågblond pojke med snälla, blå ögon. Han som långt senare skulle komma att bli receptionist. Mamman hade för egen del tänkt sig en karriär som lärarinna i språk, men bebisen råkade komma en kvart innan det var dags för sluttentamen. Nu for hon till Stockholm tillsammans med den lille plus pick och pack och undertecknade skilsmässopapper. Så bytte hon tillbaka till flicknamnet Persson, utan att reflektera över konsekvenserna för pojken som redan tilldelats förnamnet Per (inte för att det inte går att heta Per Persson eller för den delen Jonas Jonasson, men det kan tyckas enformigt). I huvudstaden väntade arbete som parkeringsvakt. Där gick Per Perssons mamma gata upp och gata ner, så gott som dagligen uppläxad av felparkerande män, framför allt sådana som hade råd med de böter de just tilldelats. Lärardrömmen kom alldeles av sig, den att sprida kunskapen om vilka tyska prepositioner som styrde ackusativ respektive dativ till elever som förvisso i allmänhet struntade i vilket. Men när mamman tillbringat en halv evighet i det yrke som bara skulle vara tillfälligt, hände det sig att en av alla de uppläxande felparkerarna kom av sig när han mitt under pågående klagan upptäckte en kvinna innanför parkeringsvaktsuniformen. När det ena gett det andra befann sig de båda på middag på fin restaurang där parkeringsboten revs i två delar lagom till kaffet med avec. När det andra gett det tredje hade felparkeraren friat till Per Perssons mamma. Friaren råkade vara isländsk bankman på väg att flytta hem till Reykjavik. Han lovade sin tänkta hustru guld och gröna skogar om hon följde med. Med en isländsk armbåge välkomnades också sonen. Men tiden hade gått så till den grad att den rågblonde lille gossen hunnit bli myndig och kunde bestämma över sig själv. Han räknade med en ljusare framtid i Sverige, och eftersom ingen kan jämföra det som därpå skedde med det som 11
kunde ha skett i stället, går det inte att mäta hur rätt eller fel sonen fick i den kalkylen. Per Persson hade redan som sextonåring skaffat sig jobb parallellt med de gymnasiestudier han inte engagerade sig för mycket i. Han berättade aldrig i detalj för sin mamma vad arbetet gick ut på. Och han hade sina skäl. – Vart ska du nu, pojk? kunde mamman fråga. – Till jobbet, mamma. – Så här sent? – Ja, det är verksamhet mest hela tiden. – Vad är det du gör nu igen? – Det har jag ju förklarat tusen gånger. Jag är assistent i… nöjesbranschen. Möten mellan människor och så. – Hur då assistent? Och vad heter… – Måste rusa nu, mamma. Vi får fortsätta prata sedan. Per Persson slank undan ännu en gång. Det är klart att han inte gärna berättade detaljer som att arbetsgivaren paketerade och försålde tillfällig kärlek i ett stort, slitet, gult trähus i Huddinge söder om Stockholm. Eller att etablissemanget gick under namnet Club Amore. Eller att pojkens arbete innebar att sköta logistiken, samt agera ledsagare och kontrollant. Det gällde att varje specifik besökare hittade till rätt rum för rätt sorts älskog under rätt mängd tid. Pojken gjorde upp scheman, klockade besöken, lyssnade genom dörrarna (och lät fantasin flöda). Om något tycktes vara på väg att gå fel slog han larm. Lagom till att mamman emigrerade och Per Persson var färdig med sina studier även i formell bemärkelse, valde hans arbetsgivare att byta bransch. Club Amore blev Pensionat Sjöudden. Det låg inte vid någon sjö, alltså heller inte på någon udde. Men som hotellets ägare sa: 12
– Något måste ju skiten heta. Fjorton rum. Tvåhundratjugofem kronor natten. Gemensam toalett och dusch. Nya lakan och handdukar en gång i veckan, men bara om det begagnade såg tillräckligt begagnat ut. Att byta verksamhet från kärleksnäste till ett tredje klassens hotell var inget ägaren egentligen önskade. Han hade tjänat betydligt mer pengar så länge gästerna hade sällskap i sängen. Och när det uppstod en lucka i flickornas scheman kunde han själv krypa ner med någon av dem en stund. Den enda fördelen med Pensionat Sjöudden var att det inte var lika olagligt. Den före detta sexklubbsägaren hade varit inne och vänt på åtta månader och det tyckte han räckte och blev över. Per Persson, som visat prov på logistisk talang, erbjöds jobbet som receptionist och det var väl inte det sämsta (även om lönen var det). Det handlade om att checka in och checka ut folk, se till att gästerna betalade, ha koll på bokningar och avbokningar. Det ginge an att vara lite trevlig också, så länge det inte hade negativ inverkan på resultatet. Det var ny verksamhet under nytt namn och Per Perssons uppdrag var både ett annat och mer ansvarsfullt än tidigare. Det föranledde honom att söka upp chefen för att ödmjukt föreslå en justering av lönen. – Uppåt eller neråt? undrade chefen. Per Persson svarade att uppåt var att föredra. Samtalet hade inte tagit den vändning han önskat. Nu stod han där och hoppades på att åtminstone få behålla det han redan hade. Och så blev det. Chefen hade dock varit generös nog att komma med ett förslag: – Flytta in i rummet bakom receptionen, för fan, så slipper du hyran på lägenheten du tog över efter din morsa. Tja. Per Persson höll med om att det var ett sätt att spara in en 13
slant. Eftersom lönen dessutom betalades svart kunde han ju försöka med både socialhjälp och arbetslöshetsersättning vid sidan om. Så kom det sig att den unge receptionisten blev ett med sitt arbete. Han bodde och levde i sin reception. Det gick ett år, det gick två, det gick fem och det gick i allt väsentligt inte bättre för pojken än vad det gjort för hans pappa och farfar före honom. Och för det fick framlidne farfar skulden. Gubben hade varit miljonär flera gånger om. Nu stod hans eget kött och blod i tredje generationen bakom en disk och välkomnade illaluktande hotellgäster som lystrade till namn som Mördar-Anders och annat otäckt. Just Mördar-Anders råkade vara en av de långtidsboende på Pensionat Sjöudden. Han hette egentligen Johan Andersson och hade suttit inne i hela sitt vuxna liv. Han hade aldrig haft det lätt med ord och formuleringar, men kom tidigt i livet på att man kunde få rätt ändå genom att lappa till den som sa emot, eller såg ut att överväga att göra det. Och lappa till igen om det behövdes. Den typen av samtal ledde med tiden till att unge Johan hamnade i dåligt sällskap. De nya bekantskaperna fick honom att blanda sin redan våldsamma argumentationsteknik med sprit och tabletter, och då var det hela tämligen kört. Spriten och tabletterna gav honom tolv år redan när han var tjugo, då han inte kunde förklara hur hans egen yxa hamnat i ryggen på traktens ledande distributör av amfetamin. Efter åtta år var Mördar-Anders ute igen och firade frigivningen med sådant eftertryck att han knappt hunnit nyktra till förrän han fått fjorton nya år till de tidigare åtta. Den gången hade ett hagelgevär varit inblandat. Från nära håll. Rakt i ansiktet på den som tagit över efter han med yxan i ryggen. En extraordinärt otrevlig syn för dem som kallats dit för att städa upp. 14
Mördar-Anders hävdade i rätten att det inte varit meningen. Trodde han i alla fall. Han kom inte ihåg så mycket av själva händelseförloppet. Ungefär som nästa vända, då han skar halsen av en tredje entreprenör inom piller för att denne råkat anklaga honom för att vara på dåligt humör. Mannen med den strax avskurna halsen hade haft rätt i sak, till ingen nytta för sig själv. Femtiosex år gammal var Mördar-Anders tillbaka i det fria. Till skillnad från de tidigare gångerna var det inte frågan om en tillfällig visit, utan något permanent. Så var tanken. Det gällde bara att undvika spriten. Och tabletterna. Och allt och alla som hade med sprit och tabletter att göra. Öl var det inte så farligt med, det blev han mest glad av. Eller halvglad. Eller åtminstone inte tokig. Han hade hittat till Pensionat Sjöudden i tron att stället fortfarande erbjöd upplevelser av sådant slag det kan råda underskott på om man suttit inne i ett decennium eller tre. När besvikelsen över att så inte var fallet lagt sig bestämde han sig för att checka in i stället. Han måste ju ha någonstans att bo och en dryg tvåhundring per natt var inte mycket att bråka om, speciellt inte med tanke på vad bråk brukat leda till. Redan innan han kvitterat ut rumsnyckeln första gången hade Mördar-Anders hunnit berätta sin livshistoria för den unge receptionist som råkat hamna i hans väg. Historien inkluderade barndomen, även om mördaren inte tyckte den var relevant för det som därpå följde. De tidiga åren hade i stort gått ut på att pappan supit sig full efter jobbet för att stå ut med det, och att mamman börjat göra detsamma för att stå ut med pappan. Det ledde till att pappan inte stod ut med mamman och visade det genom att ge henne stryk med jämna mellanrum, för det mesta medan sonen tittade på. Receptionisten vågade efter hela berättelsen inte göra annat 15
än hälsa Mördar-Anders välkommen med ett handslag och en presentation av sig själv: – Per Persson, sa han. – Johan Andersson, sa mördaren och lovade försöka mörda så lite som möjligt framöver. På det frågade han receptionisten om det fanns en pilsner att avvara. På sjutton år utan var det lätt att bli torr i halsen. Per Persson hade inga planer på att inleda sin relation till Mördar-Anders med att förvägra honom en öl. Men han frågade medan han hällde upp om herr Andersson kunde tänka sig att hålla spriten och tabletterna utanför. – Ja, det är nog lugnast, sa Johan Andersson. Men säg Mördar-Anders, du. Det gör alla andra.
16