9789155262105 by Smakprov Media AB

KONSPIRATION

Foto: Sara Wall

Världens största politiska skandaler (2008):

Jonas Thente, Dagens Nyheter

Historiens största spioner (2007): ”Saklig, lättläst, trevligt och rappt skriven för en bred allmänhet.” Lars-Gunnar Flyghed, Bibliotekstjänst

Världens största fiaskon (2006): ”Kul läsning.”

Pusselbitar fogas till varann i denna bok. Och läsaren konfronteras med frågan: Var sanningen om Palmes död sådan att den var farlig att utreda när spåren efter mördaren var färska? Gunnar Wall menar att mycket pekar på att den svenske statsministern föll offer för ett väl planerat politiskt attentat – och att utredningen under de första avgörande åren var ett spel för gallerierna. Kanske, menar han, är Sverige idag moget för att närma sig vad som egentligen hände den där kalla februarikvällen.

OLOF PALME

Maktens mörka korridorer (2014): Kriminalroman. ”Intrigen är fängslande och engagerande, karaktärerna fascinerande.” Magnus Nilsson, BTJ

Konspirationer (2013): ”Konspirationer är funderingsstoff för seriösa analytiker … Gunnar Walls Konspirationer placerar sig i den ambitiösa ändan av skalan.” Ragnhild Artimo, Forum för Ekonomi och Teknik

Mordet, politikern och hans tysta fiender

GUNNAR WALL

”Rafflande läsning för den som i svaga stunder litar på makten.”

KONSPIRATION

Gunnar Wall är författare och frilansjournalist med specialinriktning på samhälle, forskning och rättsfrågor. Han har fått Grävande Journalisters pris Guldspaden för boken Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet från 1997.

Mordet på Olof Palme har i snart 30 år framstått som en olöslig gåta. Kanske är det inte så. Den prisbelönte grävande journalisten Gunnar Wall pekar i denna bok på att lösningen kan ligga närmare än vad vi letts att tro. Han har fått kontakt med flera personer som valt att till sist berätta om vad de själva upplevt – märkliga händelser som väckt frågor om mordet och som inte lämnat dem någon ro trots alla år som gått. Här möter vi inte bara en rad vittnen. Vi får också en påminnelse om det dramatiska samhällsklimatet 1986, då Sverige hade en statsminister som var hyllad av många men samtidigt djupt avskydd av andra. Hans motståndare fanns både i Sverige och utomlands. Många hade höga positioner och var vana att fatta drastiska beslut.

OLOF PALME

Sagt om författarens tidigare böcker utgivna på Bokförlaget Semic:

Maffia (2012): ”Ger ett historiskt och kulturellt perspektiv på den organiserade brottslighetens utveckling … Värt att läsa om man vill ha en uppdatering om läget i Sverige.” Ricard A R Nilsson & Pierre D Larancuent, Kriminal- och rättsmagasinet Paragraf

11 september och andra terrordåd genom historien (2011): ”Gunnar Wall har inför tioårsdagen skrivit en engagerande bok som rekapitulerar kapningarna och katastroferna samtidigt som han tar läsaren bakom de officiella bilderna och rapporterna.” Per-Åke Walton, Bibliotekstjänst

Kulturredaktionen, Aftonbladet

Mordgåtan Olof Palme (2010):

Tidernas största bedrägerier (2005):

”Nog den bästa genomgången av utredningarna kring mordet på Olof Palme.”

”En spännande bok. Och nyttig.”

Kjell-Olof Feldt, svensk finansminister 1982–90

Hans Bengtsson, Skånska Dagbladet

Historiens främsta rymningar (2009): Gunnar Wall har också varit medförfattare till Världens största konspirationer (Semic 2002) och Historiens största mordgåtor (Semic 2004).

”Underhållande och stundom tänkvärt, och mycket lättläst.” Leif-Rune Strandell, Deckartidskriften DAST

Läsare kan komma i kontakt med författaren via hans hemsida gunnarwall.se ISBN 978-91-552-6210-5

Magnumrevolver 0.357

Konspiration_Olof_Palme_skyddsomslag_tb_k2.indd 1

GUNNAR WALL 2015-08-11 09.11

KONSPIRATION

OLOF PALME Mordet, politikern och hans tysta fiender

GUNNAR WALL

© Bokförlaget Semic och Gunnar Wall 2015 © Illustrationer Tobias Lindgren 2015 www.semic.se Omslagsfoton: Anders Sjöberg/Aftonbladet/IBL Bildbyrå (ubåt), Thomas J. O’Halloran/Library of Congress (missiler), Rolf Adlercreutz/All Over Press, Foto baksida: Arthur Turner/Alamy/All Over Press Redaktör: Andreas Nyberg Formgivning: Moa Edlund Tryckt hos ScandBook, Falun 2015 ISBN 978-91-552-6210-5

Kapitel 1

DET NÄSTAN OTÄNKBARA 7 kapitel 2

ETT ISKALLT FALL: NDOLA 1961 33 Kapitel 3

ETT RATIONELLT MORD? 54 Kapitel 4

SVEAVÄGEN 1986 – VAD VI VET OCH INTE VET 76 Kapitel 5

ELLER HAR VI REDAN SVARET? ALKOHOLISTEN FRÅN ROTEBRO 96 Kapitel 6

LOCKAD I FÄLLAN? 140 Kapitel 7

MÄNNEN MED WALKIE-TALKIES 185 Kapitel 8 STAY BEHIND 209 Kapitel 9

ETT SAMTAL FRÅN PENTAGON 245 Kapitel 10

ETT MEJL FRÅN EVA RAUSING 278 Kapitel 11

EN MÖRDARE REKRYTERAS 322 Kapitel 12

DEN MYSTISKE VAPENHANDLAREN 350 NOTER 387

Kapitel 1

DET NÄSTAN OTÄNKBARA Vi minns var någonstans vi befann oss när vi först hörde om mordet på Olof Palme, vi som var med på den tiden. Men minns vi vad vi tänkte? Det är inte lika säkert. Vi har pratat om själva mordet så många gånger sedan dess. Och vi har påverkats av vad vi hört, läst och sett på teve. Själva chocken när vi fått beskedet om dådet kommer vi ihåg, att det hela kändes så skakande och overkligt. Men hur tolkade vi själva händelsen? Vad trodde vi? Där är minnet mer förrädiskt. Om vi går till hur den första nyhetsrapporteringen faktiskt såg ut kan vi ändå våga oss på en slutsats: de flesta av oss försökte nog hantera den skrämmande tanken att Sveriges statsminister tycktes ha fallit offer för ett kallblodigt politiskt mord. Ingenting i det som tidigt blev känt om händelsen tydde på att mördaren var en obalanserad berusad eller narkotikapåverkad person som råkade ha tillgång till ett skjutvapen. Och inget tydde på att Palme skulle ha klivit rakt in i en gangsteruppgörelse och blivit skjuten av misstag. Det där var sådant som kom senare. Olof Palme hade med sin hustru Lisbeth kommit till gathörnet vid Dekorimabutiken. Mördaren hade funnits där. Han hade skjutit ihjäl sitt offer, skjutit ytterligare ett skott mot Lisbeth Palme och så hade han tyst och snabbt försvunnit från platsen. Strax därefter hade han varit som uppslukad av jorden. Det gav helt enkelt intryck av att ha varit ett planlagt attentat. Och det intrycket bidrog förstås till att dådet framstod som så kusligt. Sedan dess har det skrivits mycket om att Palme måste ha fallit offer för en förvirrad impulsmördare, Christer Pettersson eller någon annan person av liknande slag. Och många anser att det är så. Men oavsett vad vi tror har de flesta som var med då kvar det där minnet av chocken, av att det liksom öppnat sig en avgrund under det på ytan så trygga och välordnade svenska samhället. det nästan otänkbara 7

Vi visste förstås före mordet att Olof Palme var en politiker som hade sina fiender, i Sverige och utomlands. Men så verkade det plötsligt som om de där fienderna var mycket mer beslutsamma och hänsynslösa än vad vi velat föreställa oss. Kan det ha varit så? Eller inbillade vi oss bara det – var dådet egentligen inget mer än en följd av en olycklig slump, av att Palme råkat vara på fel plats vid fel tidpunkt? Så länge vi inte vet vad som hände är det svårt att ens nu, så många år efteråt, sluta grubbla. Och det är inte fel att hålla fast vid våra frågor, tvärtom. De är relevanta. I grunden handlar de om hur det Sverige vi lever i egentligen såg ut – och ser ut. I den här boken redovisar jag ett antal hittills okända uppgifter som pekar bestämt på att svaret faktiskt är av precis det slag som verkade mest troligt från början: att det rörde sig om ett välplanerat och organiserat politiskt mord. Samma uppgifter pekar också på en motivbild. Och på en krets där det kan vara meningsfullt att söka gärningsmännen. Slutligen pekar de på en förklaring till varför denna mordutredning gått så snett i så många år. Det svar som finns i denna bok är inte fullständigt eller definitivt. Och det är inte heller behagligt. Men jag tror det måste prövas seriöst om vi vill ta verkliga steg på vägen för att lösa upp det politiska trauma som Sverige gick in i den där vinternatten för 30 år sedan. Låt oss börja denna resa genom att sätta Palmemordet lite grann i perspektiv, genom att fundera något över dimensionerna på detta ouppklarade brott. För är det någonting som dådet på Sveavägen kommit att framstå som efter alla dessa år så är det just detta: ett mysterium. En till synes bestående gåta som inte vill låta sig lösas. Det är lätt att dra paralleller mellan skotten mot den svenske statsministern och världens klassiska kriminalfall – som den serie kvinnomord i 1880-talets London som förknippas med den anonyme gärningsman som blivit känd som Jack the Ripper. Eller mordet på USA:s president John F. Kennedy i november 1963 – ett mord som visserligen är officiellt uppklarat men där många frågor finns kvar, frågor som pekar på andra tänkbara lösningar än den etablerade. De två exemplen har fått en grundmurad internationell ställning som själva symbolerna för svårlösta mordgåtor. Anledningen är inte bara de faktiska omständigheterna kring dessa våldsdåd, även om de är nog så speciella. Men det handlar också om att det sena 1800-talets England 8 det nästan otänkbara

var den tidens ledande världsmakt på samma sätt som USA hunnit överta rollen på 1960-talet. Det var mord i världens metropoler och det fanns hur många journalister som helst som var beredda att rapportera detaljerna så att de snabbt spreds över världen. Omständigheterna kring mordet på Olof Palme fredagen den 28 februari 1986 är inte mindre märkliga. Och visst har det fått en del internationell uppmärksamhet. Men dådet inträffade ändå i Sverige, ett litet land vid sidan av världspolitikens centrum och med ett språk som nästan ingen talar. Så det har inte kunnat ta upp tävlan om att bli själva sinnebilden för den moderna tidens olösta brott. Och det är egentligen bara därför. Stig Edqvist som var spaningsledare för Palmegruppen under många år beskrev i en intervju som jag gjorde med honom 2010 Palmefallet som ”världens största mordutredning”. Han gissade att utredningsmaterialet fyllde 300 hyllmeter i polisens arkiv och hade räknat ut att det skulle ta 13 år på heltid för en erfaren jurist bara att läsa igenom hela materialet.1 Och det var 2010. Sedan dess, inte minst i samband med 25-årsminnet av mordet, har utredningen fortsatt att växa i stundtals ganska snabb takt. Åtskilliga nya uppgifter har inkommit från människor som kommit fram till att de faktiskt har något att säga. Det som förenar dessa personer är att de inte släppt mordet, inte ens så här många år efteråt. En del av de uppgifterna har jag hjälpt till att förmedla till utredarna. Dem har jag därför full insyn i och jag vet att de är av det slaget att de förtjänar att tas på allvar fast de kommit in sent. Vissa av dessa tipsare har för övrigt försökt att berätta för polisen långt tidigare, men gett upp och först efter lång tid bestämt sig för att försöka igen. I andra fall vet jag inte mer än vad som stått i tidningarna, eller i bästa fall något litet till. Och jag inser att det har kommit in mycket mer än vad som sipprat ut till offentligheten. Palmeutredarna är inte kända för att vara särskilt pratsamma. Men de arbetar faktiskt ibland rätt hårt med nya uppgifter de fått in. Ett av de tips jag förmedlade var från ett äldre par som varit i trakterna kring Sveavägen under mordkvällen och gjort mycket anmärkningsvärda observationer. Det ledde till en rekonstruktion med polisfotograf och vittnen i området kring brottsplatsen. De allra flesta rekonstruktionerna med vittnen gjordes förstås under vintern eller vårvintern 1986. Men den här genomfördes under 2014, alltså 28 år efter mordet. Det är således en i högsta grad levande utredning i den meningen att det fortfarande tillförs material som anses värt att bearbeta. det nästan otänkbara 9

Samtidigt är den märkliga sanningen den att utredarna – och allmänheten – i väsentliga avseenden står på precis samma fläck som Sveriges chockade befolkning gjorde dagen efter mordet. Alla de stora frågetecknen är kvar. Det är oklart om Palme föll offer för en ensam gärningsman eller en konspiration. Det är oklart vilket motiv som kan ha funnits till mordet. Och om mördaren vet vi nästan ingenting, han är lika anonym som han varit hela tiden. Det finns förstås mängder av människor som anser sig veta precis vem mördaren var. Det vanligaste alternativet är Christer Pettersson. Men det finns många andra gissningar, och alla är knutna till någon sorts omständigheter som tycks tala för just det alternativet. Men gissningar är inte riktigt samma sak som bevis. Och de många förslagen tar liksom ut varann i väntan på ytterligare klargöranden. Den inre bilden som de flesta människor haft av gärningsmannen har förändrats ganska mycket under åren. Det har länge varit vanligt att tänka sig mördaren som en galning eller en missbrukare. Men det var inte den självklara tanken i början, varken bland tidningsläsarna eller bland personer i Palmes närhet. Ulf Adelsohn, som var moderat partiledare vid tiden för mordet, har i sina memoarer berättat att han dagen efter dådet på Sveavägen blev uppringd av Ingvar Carlsson som gått in som statsminister efter Palme. Enligt Adelsohn sa Ingvar Carlsson att ”när nu detta hade hänt hade det varit bättre om det varit en enstaka vettvilling. Men det verkar mycket väl planerat lång tid i förväg. Det är ett tecken på att det finns en grupp som inte drar sig för något för att skada det svenska samhället. Det är i så fall mycket allvarligt”.2 Ingvar Carlsson har själv gett en vag men ändå liknande bild av vad han tänkte efter mordet. Han snuddar vid frågan i den första av sina memoarböcker, I skuggan av Olof Palme, som kom 1999. Där skriver han om hur han väcktes i radhuset i Tyresö klockan 00.10 av Ulf Dahlsten, statssekreterare i statsrådsberedningen. Dahlsten berättade att Palme var skjuten och något om omständigheterna, var och när det hade skett. Ingvar Carlsson förklarade efter samtalet för hustrun Ingrid vad som hänt. Han nämner i boken att hon undrade om Palme: ”Vad gjorde han på Tunnelgatan mitt i natten?” I memoarerna återkommer inte Carlsson till den fråga hans hustru ställde. Men det var en självklar och väsentlig fråga och vi ska däremot återvända till den. 10 det nästan otänkbara

Carlsson beskriver hur hustrun beställer en taxi åt honom. Den kommer snabbt, på taxibolaget vet man redan vad som hänt. Och om sina tankar på resan in till regeringskansliet Rosenbad skriver den socialdemokratiske politikern så här: ”På Nynäsvägen funderade jag på om mördaren eller mördarna hade ytterligare offer på sin lista? Risken fanns, och jag kunde vara ett av dem. Hur såg hotbilden ut?” Lite längre fram i boken, när Ingvar Carlsson beskriver läget efter Palmes begravning, uttrycker han sig på följande sätt: ”Under de två gångna veckorna var det många som frågat mig vem mördaren kunde vara: de internationella gästerna, Olof Palmes vänner och kolleger, journalister. Offentligt var jag återhållsam i mina kommentarer. Innerst inne trodde jag på politiska motiv bakom mordet.”3 Ingvar Carlsson går inte in på vilka politiska motiv han reflekterade över. Men då, i början av 1986, borde det ha varit naturligt för honom att tänka på den fientlighet mot Palme som fanns i militära kretsar på grund av hans engagemang för avspänning i det kalla kriget, ett engagemang som av många tolkades som att det tog sig uttryck i en landsförrädisk eftergiftspolitik mot Sovjetunionen. Palme hade en Moskvaresa inbokad till april, en resa där han skulle möta den nye sovjetiske partiledaren Michail Gorbatjov. Mycket av agitationen mot den svenske statsministern under tiden före mordet hade handlat om just den resan – som alltså inte blev av på grund av skotten på Sveavägen. Det är svårt att tänka sig att Ingvar Carlsson inte reflekterade över just detta. Några år efter sin första memoarbok kom han med en ny och mycket tjockare. Den hette Så tänkte jag. Men trots titeln innehåller den inte mycket om vad Carlsson tänkte just om den händelse som ledde till att han själv blev statsminister. Det han skriver om Palmeutredningen utgör ganska många sidor. Men han säger förvånande lite. Mest handlar det om att göra en historieskrivning som ska visa att han själv inte blandade sig i mordspaningarna utan agerade korrekt genom att hålla sig utanför sådant. Framför allt vill Ingvar Carlsson ge intrycket av att han verkligen inte på något sätt låg bakom den socialdemokratiske politiske fixaren Ebbe Carlssons märkliga inhopp i mordutredningen – ett inhopp som ledde till en stor politisk skandal sommaren 1988.4 Det är inte så konstigt att Ingvar Carlsson ville markera distans till Ebbe. Dennes insatser hade nämligen gått ut på att bakom den officiella det nästan otänkbara 11

Palmeutredningens rygg försöka återuppväcka den tidigare spaningsledaren Hans Holmérs variant på lösning av mordet: att det var den kurdiska organisationen PKK som dödat Palme. Och Ebbe hade inte dragit sig för att använda de mest extrema metoder för att lyckas med sitt uppsåt: tillsammans med samarbetspartners inom Säpo hade han iscensatt en hemlig operation med en provokatör som skulle röra sig i PKK-miljön. Resultatet av operationen skulle dokumenteras genom buggning (som då var olaglig), och valda delar skulle användas för att återuppliva PKK-spåret. Ebbe Carlsson och övriga inblandade gjorde sitt bästa för att göra det omöjligt för utomstående att begripa vad saken egentligen hade handlat om. Men de misstankar om politiskt fiffel som ledde till att flera nyckelpersoner fick avgå från sina poster, bland andra justitieminister Anna-Greta Leijon, hängde kvar även över Ingvar Carlsson under den tid han satt kvar som statsminister – och givetvis även efteråt. Det finns alltså begripliga skäl till att han i memoarerna vill markera att han alltid hållit sig långt borta från mordspaningarna. Och det går till och med så långt att fastän boken täcker perioden för rättegången mot Christer Pettersson nämns inte den anklagade missbrukarens namn på någon av de mer än 600 sidorna. I brist på mer konkreta uttalanden från Carlsson om vad han tänkte om mordet när han satt i taxin den där natten finns det därför anledning att tills vidare hålla sig till Ulf Adelsohns beskrivning av vad den nye statsministern anförtrodde honom om sina tankar kort tid efter dådet – att det var ett välplanerat attentat, iscensatt av en resursstark grupp som var ute efter att ”skada det svenska samhället” och som hade politiska syften. Ändrade Carlsson sig – och i så fall när? Och i så fall: varför? Eller hade han kvar sin tro på att det var på det viset och agerade utifrån den uppfattningen? Bestod då det agerandet av vad han själv velat göra intryck av – att han medvetet avstod från att lägga sig i och lät Hans Holmér sköta det hela? Eller hade han en dagordning som gick ut på att han ville att Holmér skulle göra precis det han gjorde? Tyckte han till och med att det var politiskt lämpligt att låta inte bara Holmér utan sedan också Ebbe Carlsson försöka binda PKK till brottet för att på det sättet slippa ge offentlighet åt mycket mer känsliga misstankar? Det var precis så det föreföll vara enligt de slutsatser jag kom fram 12 det nästan otänkbara

till sedan jag kartlagt de olika turerna i mordutredningen – och särskilt i Ebbe Carlsson-affären – i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som kom 1997. I samband med skrivandet av uppföljaren, Mordgåtan Olof Palme, försökte jag få en intervju med Ingvar Carlsson om hans roll i utredningen. Han avböjde med motiveringen att han inte kunde tillföra något ytterligare till vad han redan sagt och skrivit. Och han tillade att ”minnet sviktar efter så många år”.5 Ungefär vid samma tidpunkt lät han sig dock övertalas av journalisten Lars Borgnäs att ställa upp för en intervju i dennes bok Nationens intresse som handlade om tre stora politiska frågor, nämligen ubåtsjakterna, Estoniakatastrofen och mordet på Olof Palme. När Borgnäs frågade Ingvar Carlsson om Palmemordet visade det sig dock att denne var tämligen ovillig att diskutera just det ämnet. Carlsson hänvisade i stort sett till att han trodde att Lisbeth Palme hade rätt när hon pekade ut Christer Pettersson. Borgnäs frågade honom om en observation som gjorts av den senaste statliga kommissionen som granskat Palmemordet, Granskningskommissionen – nämligen att motivbilden som hängde samman med Palmes planerade Moskvaresa överhuvudtaget inte förekom i utredningsmaterialet. Kommissionen hade tyckt att det var anmärkningsvärt och Borgnäs undrade nu om inte Ingvar Carlsson kände sig manad att gå ut och påpeka att det såg ut som en allvarlig brist i utredningen. Eftersom Borgnäs fråga kom långt efter det att Carlsson avgått som statsminister borde det ju inte finnas några komplikationer för denne att diskutera saken även om han tyckt att det skulle ha varit känsligt för honom att offentligt beröra frågan under sin tid som aktiv politiker. Men Carlsson svarade bara Borgnäs att han inte hade kompetens till att driva sådana frågeställningar och att han därför inte ville lägga sig i: ”Det skulle vara att övervärdera min kapacitet”, som han uttryckte det. Om inte han som varit Palmes närmaste medarbetare och som själv varit statsminister hade kapacitet att bedöma värdet av Granskningskommissionens kritiska observation – då finns det kanske skäl att fråga vem som överhuvudtaget hade den kompetensen. Kvar står intrycket av en Ingvar Carlsson som alltså först reagerade med förfäran över vad han fruktade om Palmemordet, men som sedan valde att backa upp Holmér och Ebbe Carlsson i deras jakt på påstådda kurdiska mördare och slutligen slöt upp bakom Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson. det nästan otänkbara 13

I det sammanhanget förtjänar det att påpekas att Lisbeth Palmes tidiga slutsatser också handlade om att mordet på hennes make föreföll vara ett planlagt politiskt dåd. Nästan alla förhör med henne har i stort sett begränsats till att handla om själva biobesöket och promenaden hemåt – märkligt nog eftersom Lisbeth Palme om någon borde haft förutsättningar att ge en bred bakgrundsinformation om den döde statsministern, de konflikter han var indragen i och de fiender han skaffat sig. Men det finns alltså en intressant anteckning som handlar om Lisbeths tidiga tankar om i vilka riktningar mördarjakten borde gå. Den ingår i ett förhörsprotokoll upprättat av Hans Holmér. I alla fall har andra uppfattat det som om Holmér hållit ett förhör. Holmérs skriftliga redogörelse för sin utfrågning av Lisbeth är nämligen insorterad i en avdelning i det omfattande förundersökningsprotokollet i Palmemålet mot Christer Pettersson med rubriken: ”Förhör och konfrontationer med fru Lisbeth Palme”. Men märkligt nog har Holmér inte alls ställt upp sina anteckningar som ett förhörsprotokoll utan gett dem en ganska fri form och den ännu friare rubriken ”Anteckningar från samtal med Lisbet Palme den 25 mars 1986 mellan kl 0930 – 1100”. (Lisbeth Palme brukade vanligtvis stava sitt namn utan h före mordet, därför hittar man ofta den stavningen i tidiga polisdokument.) Den informella karaktär som Holmér valde att ge detta samtal understryks ytterligare av att han träffade Lisbeth Palme inte på polishuset utan i sin gode vän Ebbe Carlssons bostad. Till saken. I Holmérs anteckningar står: ”Lisbet tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.”6 Det här är alltså Lisbeths uppfattning i slutet av mars 1986, mindre än en månad efter mordet. Hon nämner, som vi ser, en rad hypoteser om vilka som kan ligga bakom mordet – samtliga handlar om en konspiration med internationella dimensioner. Visst är det intresseväckande? Men det finns tyvärr en påfallande brist med dessa Holmérs anteckningar. Och det är att han inte verkar ha gått ens en elementär kurs i förhörsteknik, en kurs där eleven får lära sig att be den förhörda personen att precisera sig när det kommer upp uppgifter som är centrala för syftet med förhöret. Om Lisbeth Palme säger att hon tror att det kan vara just kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom hennes makes död skulle det ju ha varit naturligt för Holmér att säga: ”Det där vill jag höra mer om. Låt oss ta ett alternativ i taget.” 14 det nästan otänkbara

Det kan förstås hända att han frågade ut Lisbeth utförligt om allt detta. Men det finns i så fall inte redovisat. Och därmed blir ju noteringen om Lisbeth Palmes tankegångar halvt om halvt meningslös. I själva verket saknade förstås inte Holmér kunskaper om förhörsteknik. Och även om han skulle ha gjort det var han otvivelaktigt kapabel till normalt logiskt tänkande. Hans tydliga avsaknad av entusiasm för att förhöra Lisbeth om dessa internationella motiv kan bara förklaras av att han hade någon sorts syfte: han var ovillig att inrikta utredningen åt det hållet. Förmodligen kunde han inte totalt låta bli att notera något om vad Lisbeth sagt – det skulle kunna ha lett till att hon protesterat. Enklare då att för formens skull nämna något, men så lite som möjligt. Vad kan då ha dolt sig bakom de så kortfattat beskrivna alternativen? ”Kroater” är en uppenbar hänsyftning på Ustasja, en fascistisk organisation som med terrormetoder arbetade för ett självständigt Kroatien. Ustasja hade mördat Jugoslaviens ambassadör i Sverige 1971, och företrädare för organisationen hade mordhotat Olof Palme. ”Tyskar” är förmodligen en hänsyftning på den vänsterorienterade terrorgruppen Rote Armee Fraktion (RAF) som hade kopplingar till ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm 1975 och den planerade kidnappningen av arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon följande år. ”Israeler” är rimligtvis en hänsyftning på att Palme på israeliskt håll sågs som alltför sympatiskt inställd till palestiniernas sak. ”Sydafrikaner” är inte heller svårbegripligt. Olof Palme var en av de internationella politiker som gick i spetsen för att kräva drastiska åtgärder mot apartheidregimen och det är ingen tvekan om att den såg honom som en av sina värsta fiender. ”Amerikaner”, slutligen, är lite mer svårtolkat. Tänkte Lisbeth under detta samtal på den extremt Palmefientliga sekten Europeiska Arbetarpartiet (EAP) som hade sina rötter i USA? Kanske. Eller fruktade hon att Palme haft motståndare på hög politisk nivå i Förenta Staterna som skulle ha varit villiga att gå så långt som att mörda honom? Exakt hur Lisbeths tankar löpte under detta samtal skulle bara kunna ha klarlagts om Holmér frågat och tecknat ner svaren. I efterhand har hon inte gjort några som helst ansatser till att vilja ta upp sina gamla funderingar kring detta. Och från slutet av 1988 och framåt har hon envist hållit sig till uppfattningen att mördaren var den utslagne missbrukaren Christer Pettersson, en person som var så fjärran från internationella konspirationer som man kunde tänka sig. det nästan otänkbara 15

Men då, i mars 1986, tänkte hon alltså i andra banor. När mordet blev känt började journalisterna arbeta. Bland annat handlade det om att få in kommentarer från kända politiker och andra offentliga personer. Det var givetvis inte helt lätt för dem som blev ombedda att kommentera mordet att formulera något meningsfullt när det inte fanns några uppgifter om vem eller vilka som utfört det. För Palmes politiska meningsmotståndare var det naturligt att direkt betona att deras egna konflikter med den mördade statsministern inte varit i närheten av något som kunde övergå i våld. Den förre centerledaren Thorbjörn Fälldin sa till exempel: ”Jag vägrar att tro att det är ett politiskt mord. Sådana motsättningar finns inte i Sverige. Det fruktansvärda dådet måste vara utfört av en galning, en sjuk människa.” Såväl hans efterträdare som partiledare, Karin Söder, och moderaternas partiledare Ulf Adelsohn gick på exakt samma linje, de använde sig för övrigt båda två av uttrycket ”det meningslösa våldet” i sina uttalanden. Gro Harlem Brundtland, ledare för Arbeiderpartiet, de norska socialdemokraterna, sa däremot: ”Vi känner inte gärningsmannen eller motivet, men måste se i ögonen att det kan handla om ett politiskt mord. Olof Palme var en internationell kämpe för mänskliga rättigheter och fred.”7 Och Aftonbladets tidigare chefredaktör Gunnar Fredriksson skrev i en krönika direkt efter dådet: ”Olof Palme är Sveriges mest framstående politiker någonsin. Han framstår i dag som den ende av verkligt internationell betydelse.” Enligt Fredriksson stod Palme för ”det demokratiska framstegets möjlighet i en fientlig värld”. Och han karakteriserar dådet på Sveavägen med orden: ”Detta är det mest tragiska politiska mord som har inträffat i vår historia.”8 Sådana tydliga skillnader i nyanserna mellan socialdemokratiska och borgerliga företrädare var inte helt oväntade. Socialdemokrater ville gärna se Palme som en politisk martyr, borgerliga politiker hade förstås ingen större längtan efter det. Ändå är Thorbjörn Fälldins ord, ”Jag vägrar tro att det är ett politiskt mord”, en påminnelse om att tanken, om än obehaglig, fanns där även hos honom. Liberala Expressen publicerade en ledare den 1 mars där tanken om Palmes kontroversiella roll som politiker och föreställningen om att skottet var ”meningslöst” samsas sida vid sida. Tidningen jämför Palme med tidigare svenska socialdemokratiska ledare och skriver: 16 det nästan otänkbara

”Han var otåligare, hetsigare – det gav honom beundrare och fiender. Men hans engagemang var totalt, hans patos var stort, och under viktiga perioder kom hans vrede och frispråkighet i internationella frågor – Vietnam, Tjeckoslovakien – att spela en mycket viktig roll. /…/ På många håll där diktaturen härskar – högerdiktaturen, vänsterdiktaturen – finns drömmen om en socialism med mänskligt ansikte. För inte så få blev Olof Palme och hans land en del av den drömmen. Det är en kall, obegriplig, overklig natt i Stockholm. Ett meningslöst skott har satt en meningslös punkt för ett mycket levande liv. Sverige blir nu ett annat.”9 * Det fanns andra som definitivt tycktes ha misstänkt att mordet hade storpolitiska dimensioner och som agerade utifrån det. Journalisten Mikael Holmström har skrivit boken Den dolda alliansen. Det är en utförlig genomgång av Sveriges hemliga samarbete med NATO. Där berättar han om att viceamiral Per Rudberg, pensionerad svensk marinchef, på morgonen den 1 mars ringer till överbefälhavare Lennart Ljung och säger: ”Om det behövs är jag klar.” Enligt Holmström är innebörden fullständigt begriplig för ÖB Ljung. Det betyder att Rudberg med omedelbar verkan kan bege sig till USA. Om det inträffade något som gjorde att Sverige hamnade i ”gråzonen mellan fred och krig” skulle marinchefen lämna landet och anmäla sig på plats hos den militära ledningen i ett av två NATO-länder – antingen Storbritannien eller USA. Per Rudberg var nyligen pensionerad, men den här delen av sitt gamla uppdrag hade han alltså kvar. Rudberg avled 2010 och Holmströms bok kom ut 2011. Men Holmström hade hunnit intervjua amiralen innan denne avled. Och då hade Rudberg gett sin version av varför han kontaktade ÖB efter Palmemordet: ”Det kunde ju vara något allvarligare än ett vansinnesdåd. Det kunde vara början på en attack mot Sverige helt enkelt, eller initierat av någon ytterlighetsorganisation som ville störta det svenska samhället.” Rudberg berättar för Holmström att han alltid hade en resväska ”halvt packad” för sådana här situationer. Och om han skulle behöva ge sig iväg fanns olika alternativ. Han kunde ta ett reguljärflyg eller få transport med ett militärplan. Och slutligen hade han också tillgång till ett civilt affärsjetflygplan. Holmström frågar vart Rudberg skulle ha åkt efter Palmemordet om det nästan otänkbara 17

det behövts. Rudberg svarar att USA ”var det mest naturliga”. Han skulle ha begett sig till svenska ambassaden i Washington. Men Rudberg berättar för Holmström att han fick svaret av ÖB Ljung: ”Vi håller an och ser hur det går.” Det vill säga: ÖB gjorde en första bedömning och kom fram till att det i och för sig var möjligt att mordet på Palme kanske motiverade att Rudberg tog ett plan över Atlanten. Men det kunde tänkas att det inte skulle behövas och att det fanns tid att vänta.10 Rudbergs vittnesmål om att han och ÖB i konkreta och allvarliga ordalag diskuterade en resa till USA med anledning av dådet på Sveavägen är ännu ett exempel på att svenskar i central position räknade med att det kunde finnas en storpolitisk bakgrund. Frågan man inte kommer ifrån är förstås: Vilken sorts bakgrund? En sådan resa som Rudberg talade om skulle enligt de beredskapsplaner som fanns kunna bli första steget i att han helt enkelt etablerade sin krigsplacering utomlands. Och det skulle det ju exempelvis vara frågan om ifall mordet på Olof Palme var en första förberedande framstöt i en regelrätt sovjetisk militär attack mot Sverige. Kunde man tänka sig att tolka Palmemordet på det sättet? Kanske det. Förvisso fanns det åtskilligt skrivet bland svenska militärer och försvarspolitiska skribenter om de sovjetiska spetsnazförbanden, kommandostyrkor som var tränade i att operera bakom fiendens linjer och som skulle kunna förbereda en invasionsattack genom till exempel sabotageaktioner och mord på nyckelpersoner i motsidans militära försvar. Kommendörkapten Hans von Hofsten var vid tiden för Palmemordet en av de mest framträdande debattörerna när det gällde svensk säkerhetspolitik. I januari 1986 fick han in två debattartiklar i Dagens Nyheter. I den andra artikeln, ”Sovjetrepubliken Sverige?”, målade han upp en bild av hur det svenska försvaret konsekvent nedrustades samtidigt som Sovjetunionen genomförde ”uppenbara förberedelser för ett överraskande anfall”.11 Hans artiklar i Dagens Nyheter var bara en del av en formlig kampanj som han ägnade sig åt vid den här tidpunkten. Veckorna före mordet höll von Hofsten ett antal föredrag med detta tema på möten som arrangerats av en organisation en bit ut på högerkanten, Friheten i Sverige. Inför ett sådant möte som hölls i Skellefteå den 31 januari under rubriken ”Den blåögda Sovjetrepubliken Sverige” gjorde hemvärnsmän i uniform reklam för arrangemanget. Deras medverkan kom senare att uppmärksammas i en kritisk interpellation 18 det nästan otänkbara

i riksdagen.12 Och i ett referat från ett liknande möte som von Hofsten genomförde den 17 februari, mindre än två veckor före Palmemordet, heter det att talaren varnade för att det fanns 4 000 sovjetiska sabotagetränade soldater i ”spetsnazförband” som var färdiga att sättas in i ett anfall mot Sverige. ”Vi vet att Öst kartlägger militära bostadsförhållanden”, hade von Hofsten betonat för sina åhörare. Det vill säga: fienden förberedde sig för att mörda svenska militärer i deras hem.13 Den här bilden av det sovjetiska hotet mot Sverige var djupt förankrad i militära kretsar under det sena 80-talet. Året efter Palmes död, 1987, producerade Försvarets läromedelscentral en film, Förebudet. Filmen var en blandning av spelfilm och militär instruktionsfilm. Den skildrade utländska potatisförsäljare, lastbilschaufförer och fallskärmshoppare som planlade och iscensatte förgiftning av dricksvatten, attacker mot elnätet och mord på militärer och poliser – allt som förberedelse för en invasion.14 Betyder det här att Per Rudberg föreställde sig att mordet på Olof Palme kunde vara ”början på en attack mot Sverige helt enkelt”, som han själv uttryckte det i samtal med Holmström? Och vad menade han mer exakt med det? Den naturliga tolkningen av hans formulering är förstås att han övervägde om skottet mot Palme skulle kunna vara ett första steg i en sovjetisk militär invasion av Sverige. Men invändningarna mot en sådan gissning måste ha stått uppenbara för Rudberg själv. Palme var kanske den västeuropeiske statsman som hade de mest avspända relationerna till Moskva. Av sina kritiker hade han beskrivits som om han mer eller mindre gick Sovjetunionens ärenden. I den nyss citerade artikeln av Hans von Hofsten hävdade denne att Palme för sin del tydligen slutat att lyssna på varningar om det sovjetiska hotet mot Sverige. von Hofsten hoppades att andra socialdemokrater skulle visa sig mer mottagliga för sakargument. Han tog upp den kommande Moskvaresan och framhöll att vad än Palme gjorde där så skulle inte krigsmakten svika. ”Om sanningens minut skulle komma” skulle von Hofsten och andra militärer hävda Sveriges oberoende ”med de medel som kan stå till buds”.15 Budskapet i artikeln var bara ett litet steg från att anklaga Palme för landsförräderi. Hans von Hofsten var verkligen inte ensam om sitt synsätt. Några månader före mordet, den 10 november 1985, intervjuas tolv marinofdet nästan otänkbara 19

ficerare i Svenska Dagbladet och anklagar Olof Palme för att inte ta det sovjetiska ubåtshotet på allvar. En av de intervjuade officerarna säger: ”Jag litar inte på Olof Palme, men på regeringen.”16 * En särskilt känslig fråga när det gällde Palmes försvarspolitiska ställningstaganden var hans engagemang för kärnvapennedrustning i Europa och en kärnvapenfri zon i Norden. Palme hade i början av 80-talet suttit som ordförande i en internationell sammanslutning som fått namnet Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor. Vanligen kallades den Palmekommissionen. I denna kommission deltog bland andra USA:s förre utrikesminister Cyrus Vance och Georgij Arbatov, utrikespolitisk rådgivare till en rad Sovjetledare, inklusive Michail Gorbatjov. Kommissionen avslutade sitt arbete genom att presentera rapporten ”Gemensam säkerhet” som kom 1982. Där hette det bland annat: ”Vi är fullständigt ense om att något sådant som seger i ett kärnvapenkrig inte är möjligt. Ett totalt kärnvapenkrig skulle innebära en ohygglig förstörelse och kanske till att arten människa helt utplånades.”17 Och detta hot var verkligen högst påtagligt vid tidpunkten för kommissionens rapport. Året efter, i november, var världen ”mycket nära ett kärnvapenkrig” för att låna ett uttryck från Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen. Bakgrunden var att Reaganadministrationen hade inlett en kampanj med psykologisk krigföring mot Sovjetunionen där syftet var att visa amerikansk militär överlägsenhet. Och i november 1983 dök plötsligt enheter ur USA:s flotta och flygvapen upp vid den sovjetiska gränsen. Rent praktiskt var operationen ett led i en amerikansk militärövning, Able Archer, med syfte att testa kommandosystemet vid kärnvapenkrig. Men de sovjetiska ledarna tolkade den överraskande amerikanska närvaron som ett faktiskt och akut hot – och svarade med att sätta sitt kärnvapenflyg i Östersjöområdet i högsta stridsberedskap. Det blev inget kärnvapenkrig. Men Holmström kallar november 1983 för ”kalla krigets farligaste månad”. Det är en stark formulering, med tanke på hur nära världen hade varit ett kärnvapenkrig under Kubakrisen hösten 1962. Men Holmström kan mycket väl ha rätt.18 Just det här hade alltså ännu inte inträffat när kommissionen kom med sin rapport. Men den extremt hotfulla situationen som inträffade 20 det nästan otänkbara

året efter skänker trovärdighet åt rapportens skarpa formuleringar – och visar att Palme hade högst begripliga grunder för sitt starka personliga engagemang. Europa och övriga världen levde verkligen i skuggan av något som knappast kan kallas något annat än domedagen. Ett scenario som kommissionen fruktade var helt enkelt att det skulle startas ett kärnvapenkrig ”av misstag” i Europa om en militär konflikt mellan öst och väst trappades upp till den punkt där en enskild general fattade ett desperat beslut. Rent konkret föreslog kommissionen bland annat att det upprättades en femton mil bred korridor, fri från kärnvapen, längs gränsen mellan NATO-landet Västtyskland och Warszawapaktens Östtyskland och Tjeckoslovakien. Det skulle vara ett första led i att trappa ner de kärnvapenrustningar i Europa som gått så extremt långt och skapat så stora spänningar.19 Förslag av det slaget borde väcka sympati, är det lätt att tycka. Men trots det allvarliga humanistiska budskapet och trots den politiska bredden i kommissionen utsattes den för hård kritik, inte minst i Sverige. Orsaken var att kommissionens förslag togs emot med större uppskattning i Moskva än i Washington, vilket på en del håll tolkades som att kommissionen och Palme själv gick Sovjetunionens ärenden. Några år efter Palmes död skrev till exempel försvarsskribenten Ingemar Dörfer, sakkunnig på utrikesdepartementet under regeringen Bildt, så här om kommissionen: ”Det av Palmekommissionen förordade säkerhetsbegreppet ’gemensam säkerhet’ blev PR-mässigt och intellektuellt sett ett stort fiasko.” Den forskning som rapporten byggde på betecknade Dörfer som på ”kindergartennivå” (kindergarten är ett gammalt ord som ungefär motsvarar dagis, förskola). Och Dörfer tillade: ”… vad värre var, genom Sveriges stöd till Palmekommissionens politik hade också Sverige bejakat en politik som var ägnad att underminera den västliga alliansen, den allians som Sverige var helt beroende av för sin neutralitetspolitik.”20 Ett särskilt förslag som låg i tiden och som Palme tog upp var det om en kärnvapenfri zon i Norden. Förslaget som funnits i debatten redan på 1960-talet hade väckts på nytt av den norske socialdemokratiske politikern Jens Evensen 1980. På våren 1981 hade det startats likartade namninsamlingskampanjer i Norge, Sverige och Danmark. Den svenska namninsamlingen var formulerad så här: ”Vi kräver av Sveriges regering och riksdag: - att tillsammans med övriga nordiska länder förbinda sig att kärnvadet nästan otänkbara 21

pen inte stationeras inom zonen. Ej heller skall zonen i ett akut krisläge kunna utnyttjas för kärnvapenkrigföring. - att verka för att kärnvapenmakterna garanterar att inte använda kärnvapen mot länderna inom zonen. - att verka för att ett internationellt kontrollorgan inrättas med uppgift att kontrollera att zonen respekteras. - att upprättandet av zonen blir led i en säkerhetspolitik där nedrustnings- och avspänningsarbetet sätts i främsta rummet.”21 Frågan drog igång något som fick omfattningen av en folkrörelse. Den 15 maj 1982 samlades 100 000 människor kring Nya Ullevi i Göteborg för att visa sitt stöd för tanken på en kärnvapenfri zon i Norden. Bland talarna vid evenemanget fanns den socialdemokratiska politikern Maj-Britt Theorin, skådespelerskan Liv Ullmann och den amerikanske fredsaktivisten från Vietnamkrigets dagar, Daniel Ellsberg.22 I Palmes regeringsförklaring hösten 1985, mindre än ett halvår före mordet, markerade Palme sitt engagemang i frågan. Han lovade att regeringen skulle ”fortsätta att aktivt arbeta för en kärnvapenfri zon i Norden och söka vinna ökat stöd för förslaget om en korridor fri från slagfältskärnvapen i Centraleuropa”.23 Claes Arvidsson, i många år ledarskribent på Svenska Dagbladet, har gett uttryck för den mycket starka kritik mot Palmes ställningstaganden i kärnvapenfrågan som fanns bland hans politiska motståndare. I sin bok Olof Palme – med verkligheten som fiende skriver han bland annat: ”Nu tog Palme ställning för Sovjetunionen, mot NATO.” Enligt Arvidsson hade ett privat projekt som Palme arbetat med när han var i opposition, Palmekommissionen, nu plötsligt fått utforma svensk utrikespolitik. Detta var enligt Arvidsson ”principiellt fel”, så fick det inte gå till. Men den djupare och farliga sanningen var, enligt författaren, att ”Moskva var med om att hålla i pennan när politiken formulerades”. Arvidsson hävdar i sin bok att Palmes ställningstaganden helt enkelt är ett resultat av sovjetiska hemliga operationer för att knyta till sig västliga makthavare. Han citerar ur Säpos årsöversikt för 1982 där det står att Sovjetunionen i allt högre grad satsat på att: ”… påverka opinioner och beslutsfattare i omvärlden så att sovjetiska intressen gynnas … störa relationerna mellan stater som står mot Sovjetunionen … underminera politiska institutioner och ledares ställning i sådana stater … avleda omvärldens uppmärksamhet från händelser med negativa konsekvenser för Sovjetunionen.” Och enligt Arvidsson lyckades Moskva alldeles utmärkt med just Palme: 22 det nästan otänkbara

”Den politiska viljan i Kreml handlade om att försvaga väst inifrån och då inte minst om att genom olika fredsutspel ställa Västeuropa mot USA. Det allvarliga är att Palmes fredspolitik blev en bricka i det spelet, något som om den lyckats hade kunnat få mycket allvarliga konsekvenser. Maktbalansen hade drastiskt försämrats om NATO hade upphävt dubbelbeslutet [som handlade om utplacering av medeldistansrobotar och kryssningsrobotar i Europa] och en kärnvapenfri zon införts i Norden: NATO hade försvagats, kanske spruckit.”24 Det där sista syftade bland annat på att Norges och Danmarks fortsatta ställning som NATO-stater stod på spel om de hade valt en väg som skilde sig från den som anvisats av Washington. Hur sannolikt var det att något sådant skulle kunna ske? Det är svårt att säga i efterhand. Men det är intressant att notera att den norske ledande socialdemokraten Jens Stoltenberg, NATO:s generalsekreterare sedan 2014, under 80-talet var ordförande för det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF. När han blev vald till posten 1985 gick han ut och förklarade att Norge borde lämna NATO och att Norden borde bli en kärnvapenfri zon.25 Sammanfattningsvis: vi behöver inte här gå in på debatten om Palme var en ansvarsfull politiker som drev på i den nödvändiga frågan om nedrustning eller om han var en viljelös bricka i Moskvas propagandakrig. Vad som är intressant just nu är att konstatera att Palme och hans ställningstaganden med all säkerhet var viktiga för ett Sovjetunionen som kände sig hotat av de amerikanska uppvisningarna i militär överlägsenhet. Och till det kom förstås att den nye sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov såg det som en viktig diplomatisk öppning att Palme snart skulle vara på väg till Moskva på ett officiellt besök. Motiven för Sovjetunionen att vilja röja den svenske statsministern ur vägen framstår med andra ord som närmast obefintliga. Slutligen: om Moskva beslutat sig för att mörda Olof Palme var det närmast liktydigt med att inbjuda till ett världskrig. Det finns ingenting som tyder på att sovjetledarna hade några sådana självmordstendenser. Och det är svårt att tänka sig att vare sig ÖB Ljung eller hans nära medarbetare Per Rudberg trodde något i den vägen. Vad som däremot i efterhand har kommit fram är att det fanns människor som med start hösten 1985 tycks ha planerat ganska konkret för att bli av med Palme på ett eller annat sätt. Vissa, om än inte alla, av de uppgifter som kommit fram tyder på att det fanns avsikter att mörda honom. Vi ska återkomma till de här uppgifterna. Här ska vi bara konstatera det nästan otänkbara 23

att inga av de fall som är kända har något som liknar kopplingar till ordergivning från Moskva. Hur mycket svensk militär underrättelsetjänst kan ha känt till om dessa faktiska hotbilder mot Palme är oklart. Men oavsett det kan man förstås utgå ifrån att Ljung och Rudberg snabbt insåg möjligheten att dådet på Sveavägen ingick i någon sorts storpolitiskt spel. Och med den bakgrunden är det inte så konstigt om de övervägde alternativet att Rudberg skulle bege sig till USA för att diskutera med amerikanska kollegor om vad den nya svenska situationen innebar. Holmström återkommer flera gånger i sin bok till just detta: att Rudberg var redo att resa direkt till USA så fort han fick beskedet att Palme mördats.26 Förutom att episoden har ett inslag av kittlande dramatik som håller läsaren vaken finns det en poäng som Holmström alldeles tydligt vill hamra in: Sverige var, trots alla officiella deklarationer, inte neutralt. I ett skymningsläge skulle representanter för den svenska militärledningen direkt upprätta ett intimt operativt samarbete med NATO där svenska stridskrafter direkt underordnades den västliga militäralliansens krigsansträngningar. Holmström visar genom sin bok att ett sådant samarbete med NATO i eller inför ett krig var väl förankrat i den svenska krigsmakten genom en rad hemliga avtal, löpande kontakter och inövade rutiner. Några av de mer långtgående uttrycken handlade om ubåtsoperationer. Holmström ger ett antal slående exempel: •• Det fanns speciella hemliga farleder för NATO-ubåtar på svenskt vatten. Där fick svensk militär inte fälla sjunkbomber; •• Det fanns en uppdelning av Östersjön mellan Sverige och Danmark när det gällde ubåtsoperationer. Uppdelningen användes i fredstid men skulle också gälla i krigstid i en gemensam ansträngning att besegra Sovjetunionen; •• Det fanns noga utvecklade svenska planer för minering av sovjetiska hamnar. Sådan minering övades längs den svenska kusten, exempelvis utanför Västervik – men svenska ubåtar övade också på dessa mineringar där det var tänkt att de skulle utföras, alltså utanför den sovjetiska kusten, på sovjetiskt vatten; •• Under 1980-talet inleddes ett mycket speciellt svensk-amerikanskt ubåtssamarbete i Östersjön. Amerikansk och svensk militär placerade ut fasta hydrofoner, en sorts mikrofoner för undervattensbruk, i Ålands hav. Denna typ av avlyssningssystem är känd under namnet SOSUS. Projektet var avsett som en hjälp åt svenskarna i kartläggningen av sov24 det nästan otänkbara

jetisk ubåtstrafik. I gengäld skulle svensk militär rapportera till sina amerikanska partners om sina observationer. Enligt Holmström lades avlyssningsposterna ut ”omkring 1985”.27 Det hemliga NATO-samarbetet hade pågått sedan åren efter andra världskriget och huvuddragen var väl förankrade hos en liten utvald samling svenska politiker på toppnivå. Det intima kompanjonskapet pågick hela kalla kriget, men om det fick svenska folket ingenting veta. Holmström citerar Rudberg som säger: ”Svensk neutralitet var något som politikerna ville få Sverige att tro på, utanför Sveriges gränser var det ingen som trodde på den, egentligen.”28 Och här kommer en intressant fråga upp. Hur ställde sig Olof Palme? Palme var givetvis väl informerad om det hemliga NATO-samarbete som Sverige ägnat sig åt i strid med den officiella neutralitetspolitiken. Och han hade under årens lopp inte haft några invändningar mot att delta i projekt som varit nära knutna till amerikanska intressen. Efter andra världskriget hade han själv rest till USA för att studera, och det är omvittnat att han inte bara reagerade över de sociala orättvisorna som han träffade på utan också att han kom att älska den vitalitet som han såg i det amerikanska samhället. Efter återkomsten till Sverige blev han snart aktiv i studentpolitiken. Han kom livligt att delta i en ledande position i det internationella samarbetsorganet COSEC som finansierats kraftigt just från amerikanskt håll. Det här var under kalla krigets tidiga år. En av de fronter där det pågick ett hårt ideologiskt krig var den internationella studentmiljön. Såväl Moskva som Washington var ivriga att knyta till sig de unga människor som kunde tänkas bli morgondagens ledare runtom i världen. För sin del var Palme övertygad antikommunist och hade inga bekymmer med att aktiviteter han deltog i finansierades av amerikanska källor. Långt senare avslöjades det att bakom dessa källor låg underrättelsetjänsten CIA. Hur mycket Palme visste om det vid den tiden är oklart – och lika oklart är om han skulle ha varit särskilt bekymrad även om han haft full kunskap om det.29 Palme kom också under unga år att engagera sig i svensk underrättelsetjänst. 1953 fick han jobb på försvarsstabens underrättelseavdelning. Hans arbetsuppgifter kom att handla om att analysera inkomna uppgifter av utrikespolitisk betydelse. Hela miljön präglades av ett intimt samarbete med NATO-ländernas underrättelsetjänster. På underrättelseavdelningen fanns också Birger Elmér som Palme blivit bekant med under en kräftskiva några år tidigare. Palme och Eldet nästan otänkbara 25

mér skulle komma att bli mycket nära vänner. Och Elmér blev med tiden chef för den hemliga svenska militära underrättelsetjänsten IB. När Palme började göra karriär inom socialdemokratin hade han alltså en förhistoria som gjorde honom väl lämpad för det speciella dubbelspel som under kalla kriget kom att praktiseras av svenska politiker: neutralitet på det officiella planet, men västsamarbete i praktiken.30 Men under Olof Palmes tid i politiken kom han att hamna på kollisionskurs med Sveriges mäktiga allierade i väster. Vietnamkriget är det mest uppenbara exemplet där den politiska konflikten gick så långt som att de diplomatiska förbindelserna mellan USA och Sverige var nedfrysta i över ett år efter Olof Palmes jultal om Vietnam i december 1972. Palme kom att hamna i opposition i sex år med start från valet 1976. När han återkom som statsminister efter 1982 års val var Vietnamkriget sedan länge historia. Men hans stöd till revolutionen i Nicaragua liksom till kampen mot apartheidregimen i Sydafrika var aktuell verklighet. Och detsamma var hans djupa engagemang i nedrustningsfrågor som alltså gick på tvärs mot den rådande amerikanska militärdoktrinen. En ansedd militärforskare, Robert Dalsjö, hävdade i sin doktorsavhandling Life-Line Lost från 2006 att ”livlinan” till väst, det hemliga samarbetet med NATO, höll på att ruttna bort under 80-talet. Mikael Holmström skrev om avhandlingen i Svenska Dagbladet och summerade de viktiga tankegångarna så här: Under 1960- och 70-talen hade fortfarande det hemliga svenska samarbetet västerut fungerat som det var avsett: det var klargjort att amerikanskt bombflyg skulle få passera genom svenskt luftrum i krig, den svenska stridsledningen hade särskilda radioapparater för att kunna kommunicera med NATO-flyg och så vidare. Neutraliteten var bara en kuliss. Men enligt Dalsjö hade allt detta börjat upphöra under 80-talet – och skälet var i stor utsträckning att Palme började tolka neutralitetsdoktrinen på ett sätt som minskade utrymmet för samarbete med väst, även om han inte helt släppte det. Palmes agerande var ur Dalsjös perspektiv mycket bekymmersamt. Och i sin avhandling skriver han om den mördade svenske statsministern: ”Tjugo år efter sin död förblir han något av en gåta.”31 I Mikael Holmströms egen bok om Sverige och det kalla kriget, Den dolda alliansen, som kom några år efter Dalsjös avhandling är han benägen att tolka det som att Dalsjö överdrev. Kanske har det att göra med att Dalsjö och Holmström har skilda syften. Dalsjö ville peka på vad han 26 det nästan otänkbara

ansåg vara faror med en neutralitetspolitik som tog sig själv på allvar. Holmströms bok har, trots dess uppenbara värde som kunskapskälla, ett underliggande budskap av ett ganska tydligt kampanjartat slag: NATO är bra, det svenska samarbetet med NATO har fungerat bra, det enda som varit tråkigt är att politikerna ljugit om det. Ett sådant budskap fungerar förstås bäst om det inte störs av några komplikationer, till exempel alltför påträngande påminnelser om att Olof Palme hade en djup och genomarbetad kritik av NATO:s militära strategi – och att det därför helt naturligt förekom verkliga spänningar under ytan mellan Palmes Sverige och Reagans USA när det gällde rustningar och krigsförberedelser.32 Ett exempel på att sådana spänningar kan ha haft stor praktisk betydelse har Anders Jallai lyft fram på sin blogg. Jallai har en bakgrund som stridsflygare och ledde det framgångsrika sökandet efter den försvunna svenska DC-3:an som sköts ner över Östersjön under det kalla kriget. I dag är han främst författare och debattör i försvars- och underrättelsefrågor. Apropå det hemliga svenska samarbetet med amerikansk militär om SOSUS, det tidigare nämnda hydrofonprojektet i Östersjön, ifrågasätter Jallai Holmströms framställning vad gäller tidpunkten för den känsliga operationen då avlyssningssystemet lades ut. Holmström skrev, som läsaren kanske minns, att hydrofonerna lades ut ”kring 1985”. Jallai skriver att han fått belägg för att de i själva verket placerades ut senare, nämligen den 9 september 1986 – ett halvår efter Palmemordet. Han har nämligen, skriver han, hittat loggböckerna till de fartyg som sjösatte anläggningen. Jallai menar att detta sena datum är väsentligt och föreställer sig att Holmström blivit avsiktligt missledd om tidpunkten. Enligt Jallai är det nämligen troligt att ”Palme vägrade lägga ut anläggningen åt amerikanerna. Han ville klippa av livlinan till väst och få bort NATO:s kärnvapenubåtar från Östersjön.” Med andra ord: det var bara möjligt att genomföra projektet sedan Palme försvunnit från scenen.33 Det kan låta som ett kontroversiellt påstående och är det säkert också. Men Palmes genuina vilja att få bort kärnvapnen från Östersjöområdet är det svårt att tvivla på – och det skänker en logik åt Jallais resonemang. Mot den bakgrunden kan man mycket väl tänka sig att ÖB Ljung och viceamiral Rudberg såg det som att det uppkommit en helt ny försvarspolitisk situation i och med att Olof Palme var borta. Och att det var dags att diskutera med de allierade på andra sidan Atlanten. Det finns en kvalificerad svensk försvars- och underrättelseforskare det nästan otänkbara 27

som fört resonemang som går längre än så när det gäller omständigheterna kring Palmemordet: Wilhelm Agrell. I ett par artiklar som publicerades på Dagens Nyheters debattsida inför ettårsdagen av mordet gjorde han en del reflektioner som det kan vara värdefullt att ta del av i dag, när så många år har gått och mordet fortfarande är ouppklarat. Han ägnar det mesta av utrymmet åt att diskutera ett planerat och organiserat mord med politiska motiv. Det är i efterhand intressant att han inte anser sig behöva motivera att han gör ett sådant val. Då, ett år efter mordet, framstod det fortfarande som det mest sannolika alternativet. Agrell diskuterar tre olika hypoteser. Mordet kunde vara ett terroristdåd för att sprida skräck eller en likvidering från någon internationell aktör som ville röja Palme ur vägen eller slutligen ett mord med ”fosterländskt motiv”. Ett terroristdåd, framhåller Agrell, kännetecknas av att de som ligger bakom det vill visa på den egna grupperingens styrka och samtidigt sprida osäkerhet och rädsla hos motståndarna. Men i det ligger att de ansvariga för dådet också är intresserade av att ta på sig det för att göra reklam för sig själva. Och så har inte skett, konstaterar han. ”Terroristmotivet är därför det politiska motiv som i dag framstår som minst sannolikt”, menar Agrell samtidigt som han noterar att det är detta relativt långsökta alternativ som Holmérs spaningsledning valt att fixera sig vid. Om nästa hypotes skriver Agrell: ”Bakom en likvidering av Olof Palme skulle kunna ligga motiv med rötter i hans internationella kontakter och engagemang. I debatten har det förekommit spekulationer både att Palme skulle ha röjts ur vägen av någon regim han kritiserat och att en likvidering skulle kunna ha sin grund i hans engagemang i freds- och nedrustningsfrågor, bland annat genom ordförandeskapet i Palmekommissionen.” Agrell menar att om en stat skulle ligga bakom dådet av sådana orsaker finns det anledning att räkna med att de ansvariga har gjort en bedömning av ”kostnader, risker och vinster”. Och där finns det nog inte några offentligt kända omständigheter som riktigt räcker till för att det skulle vara meningsfullt med en politisk komplott iscensatt på hög nivå. ”Olof Palmes och Palmekommissionens inflytande i nedrustnings- och säkerhetsfrågor inom västalliansen var trots allt marginell”, skriver Agrell. Men han tillägger att han ”finner det rimligt att anta att Palme med sitt stora internationella engagemang och framför allt omvittnade kontaktnät kan ha haft en betydande icke-offentlig verksamhet. En sådan 28 det nästan otänkbara

verksamhet t ex som medlare, kontaktman eller budbärare kan ha varit av utomordentligt känsligt och kontroversiellt slag.” Det ”fosterländska motivet” är besläktat, menar Agrell. Men här handlar det inte om beslutsfattare knutna till främmande stater som kan ha ansett att Palme var ett problem, utan om grupper i Sverige som ansåg att Sveriges statsminister ”inte bara stod för en mjukare linje gentemot Sovjetunionen utan för kapitulation inför en smygande ockupation och därmed för landsförräderi”. Man ska alltså observera att Agrell ser ett gemensamt drag hos de två typer av politiska mord som han menar har en rimlig grad av trovärdighet: både en främmande makts likvidering av en obekväm utländsk politiker och ett mord på en ”förrädare” iscensatt av en grupp svenskar skulle med påtaglig sannolikhet kunna handla om att Palme fjärmat sig för långt från den hårda NATO-linjen mot Moskva. Tänkte ÖB eller Rudberg – eller möjligen båda två – i de banorna när Rudberg ringde och erbjöd sig att resa till Washington och ÖB sa åt honom att avvakta? När det gäller ÖB Ljung finns det en anteckning i de dagböcker som publicerats efter hans död som kanske kan kasta ett visst ljus över hans tankegångar när han fått veta att någon skjutit ihjäl Palme. Den 14 november 1985, bara några månader före mordet, fick han besök av kommendörkaptenen Hans von Hofsten. De två hade talats vid tidigare om ubåtsfrågan och om von Hofstens kritik av Palmes hållning. Det framgår på andra håll i dagboken att Ljung var lite bekymrad över von Hofstens offentliga frispråkighet men att även han själv var missnöjd med Palmes inställning. I dagboksanteckningarna från den 15 november finns en notering som lyder: ”Jag kommer inte ihåg om jag i gårdagens dagbok tog upp ett besök som von Hofsten gjorde i går på egen begäran. Det gällde den här gången en säkerhetsfråga. En person hade ringt honom med vissa upplysningar och dessutom uttalat risker för att man på telepatisk väg skulle kunna påverka ledande personer på ett sådant sätt att dessa uppträdde orationellt.” Det är allt som står om detta möte i den ordinarie dagboksanteckningen. Men till dagboken har Ljung, tydligen i efterhand, fogat ett handskrivet dokument om samtalet. Där framgår att von Hofsten varit i kontakt med en advokat med intresse för psykologi som reflekterat över möjligheten att Sovjetunionen utvecklat en avancerad förmåga att psykiskt kontrollera människor. Så här står det: det nästan otänkbara 29

”Sovjet långt fram. Människor som växter (?). Man kan kartlägga människors karaktär. OP:s karaktär. Han kan påverkas så att han (liksom andra) förskjuter vissa förhåll. OP utsatt för psykisk krigföring i syfte att förtränga hot fr Sovjet.” Efter en notering om advokatens oro över detta följer det avslutande ordet i anteckningen: ”Telepati?” von Hofstens besök handlade alltså om Palme och om hypotesen att Sovjetunionens hemliga tjänster styrde den svenske statsministern med någon form av tankekontroll. Varken i den ordinarie dagboksanteckningen eller i den bifogade noteringen finns det något som antyder att Ljung direkt skulle avfärdat von Hofstens spekulationer som osannolika.34 Tillbaka till Agrell. I den andra DN-artikeln inför ettårsdagen av mordet går han igenom en del konkreta vittnesuppgifter som pekar på en möjlig polisinblandning i mordet. Och han menar att ”omsorgen om det framtida samhällsklimatet” kräver att ”de motivlinjer som på ett eller annat sätt leder in i statsapparaten eller det politiska livet utomordentligt grundligt utreds och redovisas.”35 Man kan tycka att det var ett angeläget råd – och kanske också självklart. Men åtskilliga år senare, när Granskningskommissionen 1999 presenterade sitt betänkande om Palmeutredningen, kunde kommissionen på en rad punkter konstatera att just sådana motivlinjer inte alls blivit utredda. Några exempel: •• Kommissionen konstaterar att ”någon utredning med avseende på organisationen CIA knappast kan sägas ha förekommit i PU” [Palmeutredningen]. I samma andetag skriver kommissionen att det i och för sig kan ”ifrågasättas om det förelegat något skäl att försöka utreda om CIA haft med mordet att göra, det finns inga vederhäftiga indikationer i den riktningen i utredningsmaterialet”. Och kommissionen tillägger att om det nu skulle ha funnits tecken på en CIA-inblandning ”kan man fråga sig hur en utredning med den inriktningen hade kunnat gå till”. Det kommissionen syftar på är att problematiken tangerar ”en svår fråga”, nämligen ”hur ett statsmannamord med misstänkt internationell bakgrund över huvud taget skall kunna utredas”. Att utreda exempelvis uppslag med reell anknytning till CIA skulle kräva ”en helt annan kraftoch kompetenssamling” än vad som ryms i en vanlig mordutredning.36 •• Bofors vapenaffärer. Bakgrunden till att kommissionen intresserar sig för detta ämne är att den svenska krigsmaterieltillverkaren har bli30 det nästan otänkbara

vit uppmärksammad i samband med Palmeutredningen eftersom företaget varit inblandat i svårutredda rättsskandaler som inträffade under 80-talet, skandaler som gällt stora penningbelopp och som haft känslig internationell anknytning. Det handlade dels om vapensmuggling till Mellanöstern och dels om mutor i samband med vapenförsäljning till Indien. Olof Palme var åtminstone indirekt berörd i båda fallen eftersom han varit medlare för FN:s räkning i kriget mellan Iran och Irak och personligen engagerat sig för att få till stånd Bofors Indienorder. Kommissionen konstaterar att poliser som utredde Bofors vapenaffärer och som försökte lämna över sina resultat till Palmeutredningen först inte lyckades göra det – Hans Holmér var inte intresserad av att ta emot materialet. Till sist lät Holmér ett par av sina underordnade lyssna på Boforsutredarna och ta emot deras papper, men bara för att lämna tillbaka alltihop dagen efter med motiveringen att det saknade intresse. Kommissionen förvånas över Palmeutredningens likgiltiga hållning som fortsatte även efter Holmérs avgång som spaningsledare.37 •• ”Palmehatet” som var en känd företeelse vid tiden för statsministermordet tycks inte finnas behandlat eller analyserat någonstans i utredningsmaterialet, konstaterar kommissionen. Inte heller finns det någonting om Palmes planerade Moskvaresa och de reaktioner den kan ha mött från grupperingar som var uttalat fientliga mot honom.38 Det här är några av exemplen på att tydliga politiska motivbilder inte utretts. Det finns fler. Granskningskommissionen redovisar också vad en annan instans som tittat på utredningen haft att säga om dess brister. Under 90-talet gjorde en kriminalkommissarie, Jan Olsson, och en psykiater, Ulf Åsgård, på Palmeutredningens uppdrag en så kallad ”gärningsmannaprofil” – det vill säga en beskrivning av vilka personliga egenskaper och levnadsmönster som mördaren kunde förmodas ha. Under sammanställningen av denna profil gjorde Olsson och Åsgård också en del iakttagelser av vad som saknades i utredningsmaterialet. Exempelvis konstaterar de att det inte finns någon bra sammanställning av de hemliga samtal som Palme var involverad i vid tidpunkten för sin död. Eller som de uttrycker det: ”Redovisningen av de, vid mordtillfället, aktuella sekreta diskussioner som Olof Palme förde ter sig ofullständig eller inte slutligt värderad.”39 Allt det här är givetvis allvarliga brister om ambitionen från ansvariga åklagare och poliser är att göra en allsidig utredning som innefattar det som för många framstår som det mest sannolika alternativet: att Palme fallit offer för en konspiration med politisk anknytning. det nästan otänkbara 31

Särskilt när det gått trettio år utan att mordet blivit löst är det oundvikligt att ställa sig frågan: beror misslyckandet på att utredarna helt enkelt inte har försökt att leta i ett antal uppenbara men känsliga riktningar? Kanske det. Och borde det i så fall inte vara dags att försöka reparera den skadan nu? Ja, det kan man definitivt tycka. Den som vill invända mot de resonemangen kan förstås komma med synpunkter. Kanske framför allt de här två: • Om det funnits några konspirativa hemligheter så borde de ha kommit fram för länge sedan. • Och vad som än är sanningen om mordet är det för sent att leta efter den när 30 år har gått. Båda de invändningarna besvaras i alla fall delvis om vi tittar lite grann på den senaste utvecklingen kring en annan svensk politikers mystiska död. Det fallet är ännu äldre än Palmemordet. Men där har frågorna nu, mer än 50 år efter händelsen, ställts i ett nytt och dramatiskt ljus. Det handlar om Dag Hammarskjöld.

32 det nästan otänkbara

KONSPIRATION

Foto: Sara Wall

Världens största politiska skandaler (2008):

Jonas Thente, Dagens Nyheter

Historiens största spioner (2007): ”Saklig, lättläst, trevligt och rappt skriven för en bred allmänhet.” Lars-Gunnar Flyghed, Bibliotekstjänst

Världens största fiaskon (2006): ”Kul läsning.”

OLOF PALME

Maktens mörka korridorer (2014): Kriminalroman. ”Intrigen är fängslande och engagerande, karaktärerna fascinerande.” Magnus Nilsson, BTJ

Mordet, politikern och hans tysta fiender

GUNNAR WALL

”Rafflande läsning för den som i svaga stunder litar på makten.”

KONSPIRATION

OLOF PALME

Sagt om författarens tidigare böcker utgivna på Bokförlaget Semic:

Kulturredaktionen, Aftonbladet

Mordgåtan Olof Palme (2010):

Tidernas största bedrägerier (2005):

”Nog den bästa genomgången av utredningarna kring mordet på Olof Palme.”

”En spännande bok. Och nyttig.”

Kjell-Olof Feldt, svensk finansminister 1982–90

Hans Bengtsson, Skånska Dagbladet

Historiens främsta rymningar (2009): Gunnar Wall har också varit medförfattare till Världens största konspirationer (Semic 2002) och Historiens största mordgåtor (Semic 2004).

”Underhållande och stundom tänkvärt, och mycket lättläst.” Leif-Rune Strandell, Deckartidskriften DAST

Läsare kan komma i kontakt med författaren via hans hemsida gunnarwall.se ISBN 978-91-552-6210-5

Magnumrevolver 0.357

Konspiration_Olof_Palme_skyddsomslag_tb_k2.indd 1

GUNNAR WALL 2015-08-11 09.11