Martin Olczak
bok 3: blommor av järn
av Lina Blixt
Illustrationer
BOK 3: BLOMMOR AV JÄRN
Illustrationer av Lina Blixt
Martin Olczak
© Martin Olczak
Omslag och illustrationer: Lina Blixt
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-73949-7
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Som en tortyrkammare
Hedda låg insnärjd i varelsens grepp – skräckslagen och hjälplös.
Kunde inte andas.
Inte prata, inte röra sig.
Blod och svett forsade ner i ögonen.
Men hon såg mannen som hade uppenbarat sig i dörröppningen. Såg hur han störtade in i rummet.
Omöjligt …
Det … är … o-omöjligt …
Han släppte sina lådor och kastade sig ner på betonggolvet, försökte slita loss den slemdrypande kroppen som slingrade sig om Hedda.
En … jätteorm.
Ja – det var en orm, det såg hon nu. Den ringlade fortfarande fram ur ventilationsröret som om den inte hade något slut. Virade sig runt hennes bröstkorg. Hårdare och hårdare och …
– SLÄPP HENNE!
Mannens skrik ekade mellan väggarna. Han slet och ryckte i ormens dreglande gap, och till sist lossade den sitt grepp.
Med en duns föll Hedda till golvet. Pulsen bultade i tinningarna och hon kippade efter luft. Felix hostade intill henne, det hörde hon. Men hon stirrade bara på den skäggige mannen som med stapplande steg reste sig upp framför dem.
Hon tittade på honom med uppspärrade ögon och flämtade:
– V-vad … gör … du … här?
– VAD GÖR DU HÄR? ropade hennes pappa. Senaste gången Hedda träffat sin pappa var för tre månader sen. På Alis Grill i Rotebro centrum. Där hade de suttit – knäpptysta som vanligt – och ätit varsin cheeseburgare.
Nu stod han här i källaren med en orm i famnen.
Olof Robertsson tog inte blicken från sin
dotter. Samtidigt försökte han lugna den väldiga ormen som sprattlade och väste i hans armar.
– Så ja, så ja, flåsade han och smekte ormens brunfjälliga huvud.
Med en kraftansträngning satte sig Hedda upp på trasmattan. Ryggade tillbaka och kände på såret hon fått i pannan.
– Alltså … Pappa … Det här är helt galet. Vad är det här för ställe? D-det är ju som en tortyrkammare. Jag menar … En källare med massor av burar och kedjor … OCH EN SLEMMIG JÄTTE-
ORM!
–
Hedda, utbrast han. Det är midnatt, och du och din pojkvän har brutit er in i Stadsbibliotekets magasin. Jag ställer frågorna här. Och du svarar. Okej? Fattar du inte att det ni gjort är både olagligt och livsfarligt? Va? Du är för tusan bara tretton år och …
– Jag är tolv. Och han är inte min pojkvän.
Det här var deras längsta samtal på flera år. Kanske någonsin.
Olof tog ett par djupa andetag.
– Förlåt, sa han. Det var inte meningen att skrika.
Sorry. Men jag blir ju rätt förvånad när jag hittar dig här i mitt arbetsrum … mitt i natten. Det förstår du väl? Berätta nu. Vad i hela världen gör ni här?
– Det är liksom ganska svårt att förklara.
– Försök.
Tankarna for genom Heddas huvud, men hon fick inte ur sig ett ord.
Shit …
Vad ska jag säga?
Vad ska jag INTE säga?
Då reste sig Felix från betonggolvet.
– Det är faktiskt ganska lätt att förklara, sa han bestämt. I Rotebro finns en massa varelser som någon galning läst fram ur gamla sagoböcker. Hedda och jag försöker ta reda på mer om allt det där. Så vi åkte hit.
Olof stod blickstilla ett par sekunder, med gapande mun. La sen ner ormen på golvet och började gå fram och tillbaka i det kokheta rummet.
Svetten droppade från hans nästipp. Glasögonen blev immiga och han mumlade för sig själv:
– Omöjligt … Omöjligt.
Han såg chockad ut. Som om han just fått veta att jorden är platt som en pannkaka. Så stannade han tvärt. Torkade glasögonen och spände blicken i Hedda och Felix.
– Berätta allt ni vet!
Båda var tysta en stund. Till slut nickade Felix och sa:
– Du vet, Pinocchio … Den där levande trädockan.
– Vad är det med honom?
– Jag hittade honom i min garderob. Han har bott där de senaste veckorna. Typ tittat på Netflix och ätit syltmackor. Men han är inte den enda varelsen som blivit framläst. Det finns ett odjur också. Vi har sett det. Och det har … öh …
Felix sneglade på Hedda och fortsatte:
– Dödat vår rektor.
Olof högg tag i Felix jackärm.
– Vilket odjur? Vet du det? Vad ÄR det för odjur?
– Cthulhu, svarade Hedda. Hennes pappa var redan blek. Nu blev hans ansikte nästan kritvitt och läpparna darrade.
– Cthulhu … Cthulhu … Herregud … Cthulhu …
Mer sa han inte. Han stirrade bara vettskrämt ner i golvet.
Hedda passade på att se sig om i rummet, betraktade alla märkliga föremål.
Kedjor och handklovar låg utsprida på trasmattan. I lagerhyllan, bland alla böcker, stod en järnbur full av fjädrar och avklippta pälstussar.
Här fanns också tre elektriska element. Det närmaste var så hett att hon nästan brände sig.
Hennes blick stannade till sist på den eldhärjade boken. Den låg på skrivbordet, täckt av sot och svarta pappersflagor. På bokens rygg skymtade guldfärgade bokstäver: DJUNGELBOKEN.
– Är det SANT?
Hedda tittade storögt på ormen. Den strök sig mot Olofs ben, som ett kärvänligt husdjur.
– Det där är Kaa, eller hur? Från Djungelboken!
– Ja, sa hennes pappa. Det stämmer.
Hon stirrade på honom. Stammade förskräckt när hon insåg hur allt hängde ihop:
– D-du … DU läser f-fram varelser!
– Ja.
Så la han till:
– Men jag har inte läst fram Pinocchio. Och absolut inte Cthulhu.
Hedda stödde sig mot lagerhyllan, alldeles yr. Hundratals frågor blixtrade genom hennes huvud: – Hur läser du fram varelser? Jag menar … Kan du ta vilken bok som helst? Funkar det med serietidningar och sånt? Typ Bamse och Spiderman? Är det någon sorts voodoo-magi, eller? Och alla de där elementen … de är här för Kaas skull, va? Så att det blir som en supervarm regnskog här i källaren? Hennes pappa svarade inte.
Istället öppnade han matlådorna som han hade haft med sig. Han tog fram ett par hela, grillade kycklingar och la dem på golvet.
Kaa slukade dem – en efter en – utan att tugga. Olof Robertsson betraktade den ätande pytonormen. Han strök fundersamt med handen över sitt genomsvettiga skägg.
Så tittade han på de två tolvåringarna och suckade:
- Här kan vi inte stanna. Kom!
”Spännande på så många plan.” – Jönköpings-Posten
”Helt galet bra!” – @feelbadbibliotekarien
Det är en vinterkväll i Rotebro. Snöig och iskall. Ändå cyklar Hedda och Felix bort på den mörka skogsvägen. Den som leder till sjön – och till massor av ...
Blommor av järn är tredje delen av sex i fruktansvärda grejer -serien.