Rida eller dö
Rida eller dö
AR IANNA B OMMARCO
Läs mer om Arianna Bommarco
på rabensjogren.se
© Text: Arianna Bommarco 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslag: Jonas Lindén
Omslagsbilder: Dreamstime och iStock
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025 isbn 978-91-29-74736-2
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
ett
Läraren tittade mig bestämt i ögonen när hon höll upp läxförhöret.
”Ett rätt svar av tio. Jag begriper inte varför du inte kan förbereda dig bättre.”
Alla andra hade gått ut. Dörren till klassrummet var stängd. Läraren halvsatt på sitt arbetsbord vid den vita tavlan. Hon luktade kaffe och parfym.
”Men jag hade pluggat, jag lovar. Det var frågorna som var jättekonstiga.”
Visst, jag kanske överdrev. Jag hade knappt öppnat boken. Men till mitt försvar kunde jag säga att jag var en mycket värre lögnare förr. När mina klasskamrater frågade var min pappa var svarade jag:
”Mycket viktiga affärsresor. Han tillbringar mer tid på flygplan än på marken.”
Vid ett tillfälle fick jag den knepiga följdfrågan varför jag då bodde på Bengan, det vill säga Bengaliusvägen, ett ganska
nedgånget hyresområde med femvåningshus som låg i den västra delen av stan.
”Men min pappa dog”, svarade jag då. ”När han skulle bestiga Mount Everest. Frös ihjäl bara tio meter från toppen. Hans lik är kvar där än idag, som en isstaty.”
Folk är så lättlurade. Sedan jag fyllde tolv har jag slutat ljuga om min pappa. Om någon undrade svarade jag att han bodde på annan ort, vilket nästan var sant. Lögner tog jag bara till för att förklara borttappade gympapåsar, ogjorda läxor eller annat oviktigt. Men den här gången gav sig inte läraren.
”Jag vet att du läser böcker och din begåvning är det verkligen inget fel på. Det här med keltisk mytologi borde intressera dig.”
”Jag måste gå. Jag har pianolektion. Min pianolärare slår mig på fingrarna om jag är sen. Hon kommer från Ryssland och är supersträng.”
Läraren suckade, väl medveten om att jag varken spelade piano eller något annat instrument.
”Håll dig till sanningen. Det lönar sig i längden”, sa hon och öppnade dörren för att släppa ut mig i korridoren.
”Vad har sanningen nånsin gjort för mig?” mumlade jag för mig själv och gick mot ljusgården.
Där satt de, Celine och Disa. Det var försent att vända. Vi hade gått i samma klass sedan nollan, jag blev aldrig av med
dem. Oftast behandlade de mig som luft. Ibland tittade
Celine på mina kläder med en överdrivet oförstående blick. Men det fanns tillfällen då hon drämde till med en kommentar av typen: ”Nya byxor, Sara? Snygga för att vara från Lidl.”
Det var lätt att sparka nedåt.
Nu satt de lutade över sina telefoner och verkade inte märka att jag gick förbi. Då sa Celine plötsligt:
”Sara, jag hittar inte dig på … ville ju lägga till dig … nä, just det … du har ju inte …”
Disa släppte inte blicken på telefonen. Några killar som gick en klass över oss satt vid ett bord längre bort i sina luvtröjor och flinade till.
Jag var nog den enda på min skola som inte hade en smart telefon. Mamma sa att hon inte hade råd, men det handlade om något annat. En begagnad smart telefon kostade inte mer än min gamla Nokia med kontantkort som jag bara kunde ringa och skicka sms från. På gott och ont ledde
det till att jag slapp tramsiga danser och att ha koll på mitt thigh gap. Framför allt slapp jag bli trakasserad efter skolan. Men det betydde också att jag fick leva med verklighetens oredigerade version av mig själv. Som sagt, sanningen.
Mamma sa att jag skulle strunta i dem, att jag hade mer innanför pannbenet än de flesta. Jag skulle gå min egen väg. Hon brukade säga att jag föddes som vuxen, att jag var fullt kapabel. Det var en så kallad efterkonstruktion. Mamma
jobbade långa dagar på café och när hon inte jobbade satt
hon i sin verkstad med händerna runt en klump våt lera. Var hon glad, drejade hon. Var hon stressad, drejade hon. Var hon deppig för att vintern var mörk och lång, ja precis, hon drejade. Våra fönsterbrädor var fulla av färgglada krukor staplade på varandra.
Så jag skötte mig själv. Diskade, bytte lakan, kastade sopor, tvättade mina kläder i tvättstugan, kollade på konstiga program på tv, funderade över saker. Jag och mina klasskamrater levde helt olika liv, och mitt var tröttsamt.
*
Jag låste upp mammas gamla Monark, cyklade genom lägenhetskomplexen, radhusområdena och villorna med trädgårdar tills jag kom fram till ridskolan, eller ryttarföreningen som den egentligen hette. Ända sedan mamma lät mig cykla ensam åkte jag hit nästan varje dag efter skolan och satt på läktaren. Det fanns nog ingen som hade sett så många ridlektioner som jag. Jag hade sett barn som flugit av och haltat iväg, föräldrar som rusat in i manegen i panik, skenande ponnyer, kaoset när hästarna som på en given signal bestämt sig för att trilskas och skapat trafikstockning i spåret, storhästarna som gick på en volt runt, runt i all oändlighet.
Ridläraren som stod i mitten och skrek med gäll röst under
den kalla årstiden, i den dammiga värmen på sommaren och när regnet smattrade mot ridhustaket.
Nu var det en ponnygrupp med nybörjare. Varje häst hade en ledare som höll ett fast tag i tygeln. En äldre tant kom in och satte sig bredvid mig och pekade på en shetlandsponny med en liten flicka som svajade i sadeln. Hon kunde inte vara mer än fem år.
”Det är mitt barnbarn. Hon är helt tokig i hästar och ponnyer och allt med päls. Ska du rida i gruppen efter?”
Jag ville inte ljuga för tanten. Hon såg så snäll ut, men jag ville heller inte säga som det var.
”Inte idag”, svarade jag.
”Jaha, du är en sån där hästtjej som hänger i stallet jämt. Vilken är din favorithäst?”
Jag tittade demonstrativt upp på den stora klockan på ridhusets kortsida.
”Men oj! Är klockan så mycket? Jag måste verkligen gå”, sa jag och krånglade mig förbi tanten.
Varför jag satt där på läktaren och tittade på ridlektioner?
Allt började med mammas infall när jag var sex år. Hon undrade om jag ville prova på gratis ponnyridning på torget nere i centrum. Innan jag hann svara hade någon tryckt en hjälm på huvudet på mig och jag fick hjälp upp på en vit, liten häst. Jag dunsade ner i den blanka bruna lädersadeln. Plötsligt var det långt till marken. Lukten av häst kom nära. Ponnyn
gungade under mig. Sadeln knarrade. För ett ögonblick förlorade jag uppfattningen om var i världen jag befann mig. Djurets kraft pulserade genom mig och överskuggade allt annat. Pälsen var varm, manen var sträv och ljudet av järnskodda hovar ekade mot betongen. Och plötsligt hade hästen gått varvet runt och jag var tvungen att sitta av. Att gå på marken med sina egna ben efter det kändes fattigt, ja, nästan själlöst. Jag ville bara krama den där vita ponnyn och aldrig någonsin släppa taget om den, borra in ansiktet i dess tjocka man.
Efter den gången hade jag fokus på hästar under dygnets alla timmar. Varje gång vi åkte förbi en hage med ponnyer, registrerade jag färg, bläs, längden på man. Jag tittade på westernfilmer på tv men struntade i handlingen och observerade istället mustangerna, hur vilt de rörde sig, gled på bakhasorna och hur cowboyerna ryckte i ena tygeln så att de störtade omkull medan kulorna ven runt öronen på dem. Jag red till och med lätt på cykeln, upp och ner i sadeln, men bara när ingen såg såklart. Ensam på mitt rum lekte jag ridskola där jag var både olydig häst, rödgråten elev och en mycket sträng ridlärare. Oj, vad mycket skäll eleverna fick på mina ridlektioner när de inte trampade ner hälen i stigbygeln, vred om händerna rätt eller gjorde något annat dumt nybörjarfel.
Under alla de där timmarna på läktaren i ridhuset hade jag nämligen lagt alla misstag ryttarna gjorde på minnet. Det fanns ett ord för sådana som jag. De kallades staketryttare. En
person som stod bredvid och hade en massa åsikter om hur andra red. Men mitt problem var att jag inte kunde kalla mig ryttare, för jag red inte. Jag hade inte suttit på en häst annat än de där rundorna på torget en handfull gånger. Och det kunde jag inte heller göra längre eftersom det bara var de riktigt små barnen, som flickan på shetlandsponnyn nere i manegen, som stod i den där kön. Om jag som nästan var 165 centimeter lång skulle ställa mig med dem skulle det se konstigt ut.
Jag orkade inte förklara för den snälla tanten hur det var, att jag inte skulle rida lektion den här dagen eller någon annan dag i veckan heller. Det fanns inte en chans i världen att mamma skulle ha råd med lektioner. Det var inte som med telefonen, att det egentligen fanns en annan anledning än pengar. Ridlektioner var så vansinnigt dyra att det var som att köpa flera mobiler om året. Mammas lön räckte nätt och jämnt till att hålla oss två och hennes keramikverkstad ovanför ytan. Det fanns ingen mormor och morfar som kunde bidra, och pappa befann sig som sagt på annan ort och mamma tyckte han kunde stanna där. Jag var alltså världens bästa ryttare – i fantasin.
*
En gång hade jag tagit mod till mig och frågat ridläraren Jennifer, en yngre kvinna med blont, blankt hår och sträng
uppsyn, om jag kunde få arbeta i stallet; mocka, sopa, rykta, städa toaletterna, vad som helst, i utbyte mot ridlektioner. Hon hade svarat irriterat:
”Det här är inte Bangladesh. Barnarbete är förbjudet i Sverige.”
Jag borde inte ha blivit förvånad, det spelade ingen roll varifrån jag kom, hon verkade inte gilla barn särskilt mycket.
När jag lämnade läktaren log den snälla tanten vänligt mot mig. På dörren in till stallet fanns det en skylt med regler: ”Bara den som ska förbereda hästen för lektion får gå in i boxen.” För hur skulle det annars se ut? Klungor av småflickor inne hos ponnyerna som aldrig skulle få en lugn stund? Jag brukade titta på hästarna genom gallren, lyssna på ljudet när de malde hö mellan tänderna.
Det var mest kvinnor och tjejer i stallet. Många med tofs, ridbyxor och lång quiltad jacka. Men det fanns en kvinna som var annorlunda. Lena, som mockade, lagade trasiga boxar, bar tunga halmbalar och alltid var klädd i arbetsbyxor och grova skor med stålhätta. Hon hanterade de farliga hästarna på ett sätt som fick en att tro att hon inte var rädd om sitt eget liv. Hon var mager, senig och rödbrusig, såg både ung och gammal ut samtidigt. Lena rörde sig snabbt, jobbade effektivt under tystnad, tog aldrig några steg i onödan. Det var tydligt att hon kunde allt om hästar, kanske var hon till och med den i stallet som kunde mest. När veterinären kom för att titta till
en sjuk eller skadad häst var det Lena han vände sig till. Hon var den som stod och betraktade hästarna när de släpptes ut i den stora hagen bakom ridhuset. Hon visste exakt hur flocken betedde sig, vilka hästar som trivdes ihop och vilka som gick ensamma. Hon var den som bestämde och skrev upp foderstaten på den stora tavlan på väggen i foderkammaren. Hon var också den som tog hand om hästarnas hovar. Med ett kraftigt ryck drog hon av nedslitna skor. Knipsade av bitar av hoven. Filade med raspen och sedan slog hon på en ny sko. Stanken från hovflisorna fick mig att må illa men ändå stod jag kvar och tittade. Hon visste inte ens vad jag hette, men jag antar att hon kanske tyckte synd om mig eller något. Mig spelade det inte så stor roll vad hon tyckte. Ibland, när det var tomt på folk i stallet och någon häst hade vila, gav hon mig borste, skrapa och hovkrats och lät mig gå in och sköta om hästen. Oftast var det Dumle, han hade någon sjukdom som gjorde att han lätt blev halt och behövde stå i boxen några dagar innan han kunde gå lektion igen. Han var ett litet brunt russ med ljus yvig man och pannlugg. Lena visade mig hur man drog borsten i hårens riktning, hur man följde alla virvlar och hur man inte fick glömma undersidan av magen. Hon visade hur jag skulle göra för att få hästen att lyfta på benen.
”Kolla alltid att hovarna är hela och friska och att skorna sitter som de ska. Ingen hov, ingen häst”, sa hon. Jag fattade inte riktigt vad hon menade med det, men gjorde som hon sa.
De där stunderna jag fick inne hos Dumle överträffade allt annat i mitt annars så torftiga liv. Jag sög i mig och memorerade varenda sekund. Jag borstade och drog fingrarna över Dumles mjuka päls, la min kind mot hans mule och kände den varma luften pysa ut från näsborrarna. Ibland buffade han på mig, nafsade på min jacka i förhoppning om att det fanns något gott i fickorna. När jag kliade honom på ett särskilt ställe på bogen sänkte han huvudet och lät ögonlocken vila över ögat. När jag ryktat färdigt lutade jag mig över hans rygg och bara lyssnade på hans hjärta som slog, magen som bullrade och halmstråna han nappade efter och sedan tuggade mellan sina tänder. Allt på Dumle var runt och lent. När jag stod där slöt jag ögonen och låtsades att han var min alldeles egna ponny och att när jag borstat honom skulle jag sadla och tränsa honom – i min fantasi visste jag exakt hur man gjorde – och var det en kall dag la jag på honom ett täcke över ländryggen, inte för att han nödvändigtvis behövde det, men det såg mer proffsigt ut. Sedan red jag ut på honom. Som om det var det mest självklara i världen. Så där stod jag och drömde tills jag hörde slamret av boxdörren som öppnades. Min stund i paradiset var över. Jag gav borstarna, skrapan och hovkratsen till Lena.
Jag var alltid väldigt noggrann när jag fick de där stunderna med Dumle, för annars kanske jag inte skulle få pyssla om honom igen.
En gång, en sen vinterkväll, strax innan ridskolan skulle
stänga såg jag Lena vingla i stallgången, tappa balansen och ramla rakt in en boxdörr med ett brak så att hästarna ryckte till och tittade upp. Hon låg på stallgolvet en lång stund innan hon med möda lyckades resa sig på alla fyra för att därifrån ta sig upp på fötter. Jag vågade inte gå förbi utan stod en bit bort i gången mot foderkammaren. Men jag kände den ända bort till där jag stod – lukten av sprit. Hon trodde nog att ingen hade sett henne. En annan gång när jag precis kommit till stallet efter skolan hörde jag Jennifer säga åt henne i barsk ton att gå hem och sova ruset av sig. Klockan kunde inte ha varit mer än halv tre på eftermiddagen.
* Jag fortsatte ner i ryttargången och såg Lena sopa stallet efter mockningen. Hon såg ut att ha just en sådan dag. Så istället tog jag vägen förbi sekretariatet för att komma ut till min cykel. I entrén fick jag syn på det jag sist av allt önskade mig. Där satt Disa och väntade på Celine, som stod i sin glittriga hjälm och pratade med kvinnan som fördelade hästarna inför lektionerna.
Vad gjorde de här? Celine red inte på tisdagar. Inte Disa heller. Jag brukade se till att undvika stallet när de red lektion.
Celine vände sig hastigt mot mig som om hon hade ögon i nacken.
”Ska du gå? Jag ska rida privatlektion i lilla ridhuset. Vill du inte titta?”
Hon la huvudet på sned så att hjälmen såg ut att tippa av. Ridhandskarna matchade de aprikosfärgade ridbyxorna, som satt perfekt.
”Nej, men jag fattar”, sa hon utan att vänta på mitt svar.
”Hur kul är det att titta på när andra rider, eller vad säger du, Disa?”
”Inte särskilt”, svarade Disa utan att titta upp från sin telefon. ”Det är ju liksom roligare att rida själv.”
Jag stampade vidare genom entrén, med blicken fäst på dörren och fortsatte ut i den friska luften, hoppade på cykeln och begav mig hemåt.
Det var ett sto. Med sänkt huvud tittade hon på mig med mörka ögon. Bakom lager av utmattning och motstånd fanns något annat i blicken.
En vädjan om hjälp.
Det finns inget Sara hellre vill än att få rida. Men eftersom mammas pengar knappt räcker till mat är det en ouppnåelig dröm. Eller? För när hon i början av sommarlovet upptäcker en övergiven gård och en lika övergiven häst ser hon sin chans. Hon tar sig an den magra och skygga hästen, trots att det leder till lögner och att göra sådant hon inte borde.
Varje dag åker Sara till gården för att ta hand om hästen, som hon döper till Fay, och för varje dag kommer hon ett steg närmare att vinna Fays förtroende.
Men det finns fler som har intresse av gården. Till exempel killen som plötsligt dyker upp och verkar vilja vara med Fay lika mycket som Sara …