![](https://assets.isu.pub/document-structure/250213155244-eaa656922c556adc7c14cf2c704107fd/v1/3f2606002241c8970ad4608e49e6f3ba.jpeg)
Läs mer om Kristina Falk på rabensjogren.se
© Kristina Falk 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslag: Annika Bäckström
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-74848-2
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
September
Det har gått tre timmar sedan pappa bad Nike att åka iväg en stund.
En mörk himmel vilar ovanför Paradisbadet. Från den faller ett ihärdigt regn som smattrar mot trottoaren.
Nike kastar simväskan över axeln och småspringer över parkeringen. Hon rycker cykeln ur stället, torkar slarvigt av sadeln med jackärmen och trampar genom stan. Becksvart asfalt under hjulen. När hon sladdar in på Folkparksgatan drar hon ett djupt andetag och tittar upp mot lägenhetens balkong. Lamporna är släckta i köket.
Snälla, tänker hon.
Hon parkerar cykeln, går in i trappuppgången och vidare till hissen. Nike håller andan medan hon långsamt färdas uppåt. Mot översta våningen. Dörrarna glider upp. Hon går fram till lägenhetsdörren och känner försiktigt på handtaget. Det knyter sig i magen. Dörren är låst. Fortfarande.
Fans jävla helvete.
Nike öppnar brevinkastet på glänt och lyssnar. Det är så tyst.
Hon gräver fram sin vejp ur väskan. Sjunker ner med ryggen mot dörren och tar några bloss. Räknar tyst sekunder i mörkret.
Sextiofem, sextiosex, sextiosju …
Efter en stund tycker hon sig höra ljud inifrån lägenheten. Utdragna stönanden. Dunkningar. Hennes föräldrar är där inne alltså. Och de håller fortfarande på. Pappa kom hem för en vecka sedan och de har redan börjat.
Hon försöker fokusera på trappuppgången. Kylan från betonggolvet mot rumpan. Sprickorna i taket. Det lerbruna trappräcket. Skylten på grannens lägenhetsdörr, en stor solros som det står Välkommen på.
Det hjälper inte.
Nike stapplar iväg till hissen. Hon snyftar till och bläddrar bland mobilkontakterna. Längst upp finns ett namn. Emilio. Hon hatar att skriva till honom, hatar att vara hos honom, hatar verkligen att ligga med honom.
NIKE
Hänga?
Han gav allt idag.
Efter matchen knäpper Lowe av sig hjälmen och stapplar mot omklädningsrummet. Ljudet av grabbarnas seger bröl ekar i arenan. Han öppnar dörren och kliver in i den bekanta, tunga lukten av ingrodd svett som vilar mellan väggarna.
Han sjunker ner på bänken, släpper klubban och sveper handen över ansiktet. Flyttar den klibbiga luggen åt sidan. Fan vad varmt det är här inne. Och kvavt.
Lagkamraterna får som vanligt snabbt av sig skydden och kläderna, medan Lowe fokuserar på att komma ner i varv. ”Fest hos mig ikväll, grabbar!” hörs Felix från duscharna.
”Jag lovar att det kommer massa brudar!” Han verkar inte få något gehör, antagligen för att det bara är torsdag.
Lowe plockar upp mobilen ur väskan, scrollar igenom messen. Inget från Tilda. Däremot har farsan hört av sig. Han satt tydligen på läktaren idag, har skickat ett sms med en bifogad bild på Lowe, precis efter att han gjorde första målet.
Vilken match! Jag blir inte förvånad när din tränare säger att du har STJÄRNPOTENTIAL. Du spelar precis som jag gjorde i din ålder.
Lowe svarar med en glad gubbe. Sluter sedan ögonen.
”Fy helvete vad seg du är, Ljung!” Felix kommer ut helt näck och klatschar med handduken i luften. ”Sluta sov! Vi ska hem till mig och supa.”
Lowe böjer sig fram för att knyta av sig skridskorna.
”Kan inte ikväll.”
”Va? Varför då?”
”Måste plugga till matteprovet.”
”Du spelar snart i USA, vad i helvete ska du med matte till?”
Lowe duschar sist och längst. De flesta har lämnat när han är klar.
Han kastar in sportbagen i epan och sätter sig vid ratten. I backspegeln hänger ett litet hjärta med en bild på Tilda. Det svajar när han startar motorn och lämnar arenan och hamnen.
Det tar fyrtio minuter att köra hem till villan där det snart ska flytta in en barnfamilj. Han flyttade hit efter nian, till mormors hus i Örnsköldsvik. Hans föräldrar bor nio mil bort och det går inte att pendla när han har så sena träningar. Frågar man morsan och farsan är det hockeyn som tvingat honom att flytta. Enligt dem är hockeyn också anledningen till att han nästan aldrig åker hem och hälsar på.
Men det är inte bara därför.
Framme vid huset kliver Lowe ut. Halvvägs mot dörren
stannar han upp till ljudet av en bil som kör in på uppfarten. Billyktor lyser upp husväggen. Lowe stelnar till. Det är farsans bil. Tre sekunder senare öppnas bildörren och farsan sticker ut huvudet. Vinden blåser i hans tunna hår.
”Matchstjärnan! Hoppa in så bjuder jag på pizza.”
Lowe sneglar mot ytterdörren. Undrar om mormor är vaken. Önskar att hon ska komma ut och säga att det inte passar, inte idag.
”Hallå? Kom då!” ropar farsan.
Lowe släpar stegen efter sig mot bilen.
”Alltså … jag behöver plugga. Vi har matteprov imorgon”, mumlar han.
”En stund bara. Jag har ju åkt ända från Kramfors.”
Samtidigt som farsan backar ut kastar Lowe en blick mot villan genom rutan. Ser mormors blommiga klänning i köksfönstret. När mobilen börjar låta slår han av ljudet. Han vet att det är mormor som ringer.
Efter en stund blir fickan stilla.
Emilios lägenhet ligger i Själevad. Han är tjugotvå och bor helt ensam, fast han verkar sällan vara själv här. Nike har hittat spår av vänner och ligg flera gånger. Sist låg ett par rosa spetstrosor som definitivt inte var hennes i badrummet.
För en stund sedan stod Nike på knä på mattan. Nu ligger hon i sängen och stirrar upp i taket. Kroppen svider. Hårbotten ömmar, efter att hon bad Emilio att dra hårdare. Som vanligt kom hon inte. Men det spelar ingen roll. Hon drog inte hit för att få orgasm.
”Vet du om att delfiner kan vara under ytan i tio minuter? Sen måste de upp och hämta luft”, säger hon.
Emilio sitter naken i fönsterkarmen. Han tar ett bloss av ciggen han precis tänt.
”Du är mer attraktiv när du är tyst.”
”Och delfiner som fastnar i nät drunknar.”
Han fimpar i ett glas på sängbordet. ”Delfiner är fiskar. De kan inte drunkna.”
Hon orkar inte rätta honom, säga att delfiner är däggdjur.
Emilio bryr sig ändå inte. Varför skulle han?
Första gången Nike pratade med honom var för två år sedan, en sen kväll i simhallen. Han satt och drack energidryck på läktaren medan hon simmade. Hon hade redan sett honom flera gånger eftersom han är badvärd på Paradisbadet. Han brukade jobba på kvällarna, när det bara var hon där. Oftast sa han ingenting, gick bara visslande fram och tillbaka mellan barnpoolen och redskapsboden med famnen full av flytleksaker. Han brukade vara borta innan hon simmat klart.
Men en dag satt han där och betraktade henne, en enmanspublik medan hon erövrade längd efter längd. När hon tog en paus och grep tag i bassängkanten närmade han sig långsamt.
”Du ser ut som en fisk”, sa han och satte sig på huk framför henne. Hon antog att det var menat som en komplimang. Han frågade hur gammal hon var, och hon ljög, svarade arton fast hon bara var femton. Insåg att han var sex år äldre.
En stund senare dök han ner i vattnet med henne.
Det hade kunnat vara början på en kärlekshistoria, men det var det inte. Det finns ingen kärlek mellan Emilio och Nike. Den kvällen hade de sex i ett omklädningsrum, och Nike spydde av ångest när han drog därifrån direkt efter.
Hon fattar egentligen inte varför hon fortsätter träffa honom. Eller jo, det gör hon. Simhallen stänger halv nio och efter det finns det inte mycket annat som kan distrahera henne. Förutom sex. Numera har hon legat med Emilio massor av gånger.
Långsamt sätter hon sig upp och sträcker sig efter kläderna på golvet. Huvudet dunkar. Hon drar på sig trosorna, tar stöd mot fönsterkarmen och råkar riva ner ett av Emilios
cigarettpaket. När hon fått på sig kläderna öppnar hon fönstret på glänt och tänder en cigg.
Kvällen är mörk. Hon blåser ut, betraktar parkeringen på andra sidan vägen. En gång stod det en Mio-butik där, men den brann upp. Lågorna fyllde natten. Morgonen därpå fanns bara aska.
Sent på kvällen vrider och vänder sig Lowe i sängen. Sista natten i huset där han bott i över ett år.
Farsan släppte av honom för flera timmar sedan, men han kan inte sova. Tänker på mormors blick när han kom hem. Det fanns så många frågor i de fårade ögonen.
Han drar täcket över huvudet när det knackar på dörren.
”Lowe, är du vaken?” frågar mormor. ”Kan du hjälpa mig att flytta på en av lådorna i köket?”
Han säger först inget, men så suckar han och reser sig. Går ut i hallen.
”Vilken låda?” frågar han.
”Jag vill åt tekokaren, jag tror den ligger i lådan längst ner.”
Lowe suckar. ”Vi ska flytta imorgon. Kan du inte klara dig utan te bara en natt?”
Istället för att invänta svar börjar han flytta på lådorna som står staplade på varandra, behöver ställa tre åt sidan innan han når den nedersta. Mormor hade koll som vanligt. Där ligger vattenkokaren och tepåsarna.
”Vänta”, säger mormor när han börjar gå mot sitt rum igen. ”Ta en kopp innan du lägger dig. Ingefärste är bra för musklerna.”
Lowe höjer på ögonbrynet, tvivlar på det. Han sätter sig ner på en av flyttlådorna. Flyttfirman har redan kört bord och stolar till lägenheten under veckan.
”Vad hände efter matchen idag? Träffade du Leif?” frågar mormor med ryggen mot honom. Hon öppnar kranen och fyller lugnt vattenkokaren.
”Vi åt pizza i stan bara.”
Mormor nickar. ”Ville han prata om din bror?”
Lowe stryker handflatorna mot låren. ”Nej. Vi åkte till Mamma Mia och pratade bara hockey.”
Det blir tyst en stund tills vattnet börjar bubbla. Mormor vänder sig om, fixar med hörapparaten i ena örat.
”Gick det bra?” frågar hon.
Han drar handen genom håret. ”Vad menar du?”
”Lowe, sluta. Din pappa är sjuk. Jag vet att det påverkar dig.”
”Det är ju inte så att han ska dö, direkt.”
Han ser ner på sina händer, som börjat darra. För att dölja det för mormor sätter han sig på dem. Gud, han vill bara gå och lägga sig.
”Pratar du med nån om det som hände? Om vår sorg.”
”Jag har mina kompisar. Och Tilda.”
Lowe möter inte mormors ögon när han säger det, rädd att hon ska se att han ljuger. Det finns en anledning till att han inte pratar om sin familj med någon, han mår bara skit av det.
Sorgen går att sammanfatta i en mening: När brorsan dog blev farsan sjuk.
Läkaren sa att traumat förmodligen triggat en psykos, det blev för mycket när farsan såg Axels lik i sjukhussängen. Nu har det gått ett och ett halvt år och farsan är fortfarande inte återställd, han åker bara in och ut från psyket.
”Lowe”, säger mormor allvarligt. ”Du måste inte träffa Leif om du inte vill. Du vet ju det. Du behöver inte lyssna på hans ältande.”
Men det är inte så enkelt. Ska han bara säga åt farsan att dra hem igen när han kört hela vägen till Ö-vik? Farsan har inte direkt besöksförbud. Och det är ju inte som att han är farlig eller så. Han är bara … ledsen.
Väldigt ledsen.
”Ja, jag vet”, mumlar han. ”Kan jag få det där muskelteet nu? Jag måste lägga mig, har matteprov imorgon.”
Som han fortfarande inte pluggat till.
Nike och Lowe går på samma gymnasieskola i Örnsköldsvik, men lever helt olika liv. Hon hänger med killar hon inte fattar varför hon ens träffar. Han spelar hockey och är ihop med skolans populäraste tjej. Men båda lever i skuggan av svåra, våldsamma händelser, sådana man inte pratar om med någon.
När Lowe flyttar in i lägenheten under Nike blir han ofrivilligt indragen i hennes liv. Trots att de vill undvika kontakt till varje pris, dröjer det inte länge förrän de bär på varandras hemligheter – sanningar som absolut inte får komma ut.
![](https://assets.isu.pub/document-structure/250213155244-eaa656922c556adc7c14cf2c704107fd/v1/11cf573ea2d5957137e65843ad4fd429.jpeg)
Om kärlek, längtan och att våga släppa in – och släppa taget.