JAKTEN PÅ ANTIMAGIN
AMARI OCH JAKTEN PÅ ANTIMAGIN
B. B. ALSTON
JAKTEN PÅ ANTIMAGIN
Illustrationer
Översättning: Anna Thuresson
GODWIN AKPAN
Läs mer om B.B. Alston på wahlstroms.se
Copyright © 2024 by Brandon Alston
Illustrations copyright © 2024 by Godwin Akpan
All rights reserved
First published in 2024 by Balzer + Bray, an imprint of HarperCollins Publishers
Svensk utgåva: B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2025
Originalets titel: Amari and the Despicable Wonders
Översättning: Anna Thuresson
Sättning: RPform, Richard Persson
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-32-21194-2
B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Till min pappa, Bruce, som alltid var ett föredöme för
hur en bra man ska vara
t 1 t
När Quinton sa att vi skulle gömma oss på ett topphemligt ställe föreställde jag mig en underjordisk bunker
långt ute i vildmarken. Någonstans långt borta från civilisationen och super-hightech – typ som när man skannar sitt fingeravtryck och det sitter dolda övervakningskameror i träden.
Kanske till och med en pålitlig varulv eller två för att skrämma iväg alla – eller allt – som kommer för nära.
Den sortens beskydd man förväntar sig från den övernaturliga världens mest berömda specialagent.
I stället sitter jag med benen i kors mellan Jayden och Elsie på golvet i ett omodernt motellrum. Med randig tapet i rött och rosa och dubbelsängar som är så hårda att det är skönare här nere på mattan.
Medan min bror är ute på vad det nu kan vara för hemligt uppdrag trängs vi tre runt Elsies dator. På skärmen brinner
Vanderbilt Hotel, skarpa lågor och bolmande svart rök skymmer stjärnorna ovanför. Brandbilar och ambulanser sladdar till platsen med tjutande sirener.
Jag kan inte slita bort blicken, samtidigt som klumpen av hopflätade skuldkänslor och fasa svider i magen. Det är mitt fel.
Längst ner på skärmen rullar en textremsa.
Senaste nytt: Magiker attackerar amerikansk byrå!
Samtidigt som bildmaterialet visas rapporterar ett nyhetsankare. ”Efter att nån i går kväll tände eld på Vanderbilt Hotel, fasaden för den Atlantabaserade Byrån för övernaturliga angelägenheter, har dussintals invånare i den kända världen hamnat på närliggande sjukhus. Nu håller hela den övernaturliga världen andan, medan många fruktar att incidenten skulle kunna elda på en större konflikt, lika förödande som Det urgamla kriget.
Eftersom premiärminister Merlin och den övernaturliga världskongressen fortfarande är förstelnade är det upp till den nya tillförordnade premiärministern, Elaine Harlowe, att bemöta attentatet. Tjänsten tillhörde fram tills nyligen vice premiärminister Bane, innan han bryskt sa upp sig bara ett par timmar efter attacken. Harlowes kometkarriär, först inom Byrån och nu i regeringsställning i den övernaturliga världen, är aldrig förut skådad.
Innan tidsstoppet antog många i ledande positioner att det flera hundra år gamla magikerhotet äntligen hade fått ett slut, efter den sista återstående nattbrodern Raoul Moreaus bortgång. Men nu har ännu en magiker, Dylan Van Helsing, trätt fram som vår världs farligaste brottsling. Enligt obehagliga – dock obekräftade – rapporter har han hundratals tidigare okända magiker i ryggen … ”
Både jag och Jayden hoppar till när datorn slås igen.
”Det är tillräckligt med nyheter för en och samma dag”, säger Elsie och ser bekymrat på mig. ”Eller vad säger ni?”
Jayden nickar. ”Det började bli rätt deppigt.”
”Vi är fast i det här motellrummet tills Quinton är tillbaka”, säger jag. ”Det minsta vi kan göra är att hålla oss uppdaterade på vad som pågår.”
”Visst …”, säger Elsie. ”Men vi har inte gjort nåt annat sen vi checkade in i morse. Andranet är rena domedagen. Nu försöker vi tänka på nåt annat en stund.”
”Jag vill inte tänka på nåt annat”, säger jag och skakar på huvudet. ”Vanderbilt Hotel ligger i aska för att jag lät Dylan vinna Det farliga spelet. Folk ligger på sjukhus för att han bär Vladimirs krona i stället för att jag gör det. Jag måste få veta om han skadar nån mer.”
Jag ska precis öppna datorn igen men Jayden får tag i den först och håller undan den så att jag inte når. Jag blänger på honom, men han ser på Elsie. Det är som att de för ett helt samtal bara med ögonen. Det slutar med att Jayden nickar uppmuntrande mot Elsie.
Min bästa kompis tar ett djupt andetag och vänder sig mot mig igen. ”Jayden och jag har pratat och … vi är oroliga för dig.”
Vi har varit tillsammans hela dagen – hur lyckades de med det utan att jag märkte något? Och vad har de egentligen sagt om mig?
”Du var på toa …”, börjar Elsie förklara, men avbryter sig. ”Det spelar ingen roll. Din aura har varit blå nästan hela eftermiddagen och det har bara blivit värre. Jag – nej, vi tycker att du nog är för hård mot dig själv.”
Det är meningslöst att säga emot. Som vardrake kan Elsie avläsa exakt hur jag känner på den färgaura som mina känslor utstrålar. Så jag rycker på axlarna och säger: ”Jag var rätt nere,
”Det är det som är grejen”, säger Elsie. ”Det som pågår är inte ditt misstag. Ingen hade kunnat ana att avdelningschef Harlowe utnyttjade sin övernaturliga förmåga för att styra både Byrån och premiärministern. Och det är inte som att Det farliga spelet var rättvist – Cozmo gav dig inget val i den sista utmaningen. Det var han som överlämnade kontrollen över
Magikerförbundet till Dylan. Det är inte ditt fel om Harlowe och Dylan startar krig mot varandra.”
”Du gjorde ditt bästa”, tillägger Jayden. ”Vad mer kan man göra?”
Jag är tacksam mot mina vänner för att de försöker muntra upp mig, fast jag är inte säker på att jag förtjänar det. ”Mitt bästa räckte inte. Jag lyckades inte med nåt av allt jag skulle göra nu i sommar.”
Jayden skakar på huvudet. ”Fast nä…”
”Jo!” avbryter jag, när frustrationen till slut kokar över. ”Merlin och den övernaturliga världskongressen är fortfarande förstelnade. Och när Harlowe dök upp för att gotta sig flydde jag bara därifrån. Els, vi lämnade Lara åt sitt öde …” Jag tystnar, trycker ner känslostormen. ”Och alla andra på Byrån då? Ingen av dem går säker för Harlowes hjärntvätt. Ni kanske har rätt i att det som pågår där ute inte är mitt fel, men jag hade flera chanser att sätta stopp för det och jag misslyckades. Det kan ni inte säga nåt om.”
Det är tyst – ingen av mina kompisar vet tydligen vad de ska säga. Jag hatar att jag höjde rösten så där – nu mår jag ännu sämre.
”Förlåt.” Jag suckar tungt. ”Det är inte ert fel. Jag vill bara få en sista chans att ställa allt tillrätta efter hur det blev i går. Men
v 10 v men nu känns det bättre. Det måste det göra om vi ska lyckas fixa mina misstag.”
”Quinton tog hit oss av en anledning”, säger Elsie och tar min brors parti precis som jag visste att hon skulle göra.
Elsie är det största VanQuish-fanet på planeten. Specialagenterna är den övernaturliga världens superhjältar och ingen är större än VanQuish – det vill säga teamet Quinton och Maria Van Helsing. Om min bror hade haft sin partner med sig i stället för sin syster kanske han inte skulle vara ensam där ute nu. Men Harlowe grep Maria på falska grunder.
”Just nu är det inte säkert för oss”, fortsätter Elsie. ”Har du glömt att Harlowe ville skicka oss till De blinda djupen? Eller att Dylan försökte sätta eld på oss två innan han tuttade på Vanderbilt Hotel?”
”Det var Quinton som sa åt mig att fortsätta kämpa”, säger jag. ”Att jag inte bara skulle lägga mig platt och ge upp. Hade han verkligen menat det hade han så klart tagit med mig nu.”
När Jayden höjer på ögonbrynet inser jag att jag råkade säga det sista högt.
”Det är därför du är så grinig”, säger han. ”För att du blir behandlad som ett barn när du hade trott att ni skulle vara partner.”
Jag kan inte låta bli att tjura lite till. ”Kanske?” erkänner jag.
”Det kanske fortfarande blir så”, säger Elsie. ”Det har inte ens gått en dag sen kaoset började. Du och jag har tänkt ut tillräckligt med planer för att veta att de tar sin tid. Särskilt att bestämma vem som ska göra vad. Han vill säkert bara ha oss i säkerhet medan han tänker ut vårt nästa drag.” Hon flinar. ”Men jag fattar precis – så fort nåt av mina experiment misslyckas är det första jag vill göra att försöka igen.”
Jag vilar hakan i handen och suckar. ”Jag vet att ni har rätt –det är bara svårt. Förlåt igen att jag är så sur.”
v 11 v hittills har vi bara suttit och väntat i det här motellrummet.”
Jayden rycker bara på axlarna.
Elsie skakar på huvudet. ”Du behöver inte säga förlåt. Prata med din bror när han kommer tillbaka. Jag slår vad om att han har en bra anledning till att lämna dig här.”
Det surrar i fickan och jag sticker ner handen efter den tråkiga vikmobil som Quinton gav oss varsin av. Jag sörjer fortfarande apparna på min vanliga telefon, men tydligen ska den här vara omöjlig att spåra.
Nytt sms från Q:
På väg tillbaka
”Jag verkar snart få chansen till det”, säger jag och visar sms:et för Jayden och Elsie.
”Fråga om han har med sig mat”, säger Jayden. ”För jag är superhungrig.”
Jag kastar en blick på högen av tomma chipspåsar på sängen. ”Meh, du har käkat Doritos ända sen vi kom hit.”
Han suckar. ”Chips är gott, men hamburgare är godare – så mycket godare.”
”Det låter faktiskt gott med en hamburgare”, instämmer Elsie.
Innan jag hinner skicka iväg en matbeställning till Quinton surrar mobilen igen.
Nytt sms från Q:
Obs: mamma tittar in efter jobbet.
Kommer mamma hit till motellet? Klockan är redan över tio på kvällen. Tänk om någon följer efter henne?
Jag tvingar mig att slappna av. Quinton skulle inte låta henne
v 12 v
Jag har redan bytt om från min sönderslitna junioragentuniform och tvättat smutsen och gräset ur håret. Jag kunde till och med läka risporna och skrubbsåren på händerna och underarmarna med den Läka fort-gel jag hittade i första hjälpen-lådan.
Men jag har fortfarande ett fult jack på hakan. Där hjälpte salvan knappt någonting – enligt tuben kan det ta djupare sår upp till tolv timmar att försvinna.
”Allt lugnt?” frågar Jayden, som granskar mig.
Jag pekar på jacket. ”Mamma är på väg hit och hon kommer ju tappa det när hon får se mig.”
Han får något nervöst i blicken. ”Ja, mrs P blir alltid sjukt stressad när det är nåt med dig.”
Jag hämtar tuben med Läka fort i garderoben och går in i badrummet.
Elsie följer efter. ”Enligt varningstexten ska man inte ta för mycket.”
”Jag överlevde inte Det farliga spelet bara för att mamma skulle döda mig i stället.” Jag stänger badrumsdörren efter mig.
”Ta det bara försiktigt”, hojtar Elsie på andra sidan.
”Ska bli”, säger jag.
Spegeln är smutsig och glödlampan dunkel. Inte den bästa kombinationen, men jag granskar mig ändå en lång stund. Hur jag än vrider och vänder på ansiktet hamnar det där jacket alltid i blickfånget.
v 13 v komma i närheten av det här stället om han inte visste att det var säkert. Då slås jag av en annan, mer akut tanke. I går kväll hade Dylan och jag en otäck strid för att avgöra den sista utmaningen i Det farliga spelet. Och inte nog med att jag förlorade, det syntes tydligt på hela mig när jag dök upp hemma i lägenheten. Det var bara tur att mamma inte var hemma och såg mig.
Hade jag haft kvar mina illusioner hade det gått hur smidigt som helst att ändra utseende. Jag hade kunnat knäppa med fingrarna och se ut precis hur jag ville. Men när jag förlorade spelet var det inte bara kronan jag blev av med – Dylan tog min magi också. Blotta tanken väcker hemska känslor av att inte vara hel.
Jag vänder på tuben och läser varningstexten igen.
Varning: Överdosering kan leda till oväntade bieffekter.
Det räcker för att jag ska tänka om när det gäller att smörja på mer gel … åtminstone tills jag granskar min haka igen. Mamma är ännu mer överbeskyddande än Quinton. Om hon tror att jag har blivit skadad kanske hon säger åt min bror att låsa in mig för att hålla mig i säkerhet. Fast jag har fått nog av att sitta och vänta – jag måste ut och bidra med sådant som har någon betydelse.
Jag vinklar tuben för att ta en klick gel på fingret, men blir plötsligt yr. Jag blinkar när synen blir så suddig att jag måste ta tag i handfatet för att inte tappa balansen.
Det är då jag hör en röst. Den är svag – knappt en viskning.
”Du kommer få ditt straff för det du har gjort.”
Jag vrider hastigt på huvudet, sveper med blicken över det lilla badrummet. Kantstötta kakelplattor på väggarna. Trasigt duschdraperi. En toalett som knappt går att spola i.
Det är ingen annan här.
Men den vetskapen hindrar inte hjärtat från att bulta i bröstet.
För jag vet vem den där rösten tillhör. Jag skulle känna igen den var som helst.
Dylan Van Helsing.
v 14 v
Efter Kejari är Orayas värld i spillror. Fångad i sitt eget kungarike sörjer hon Vincent, den enda familj hon haft. Hennes ursprung var en lögn, och hon kan inte lita på någon – särskilt inte Raihn.
När han åter erbjuder en allians ser Oraya sin chans att återta kontrollen och hämnas på den älskare som förrått henne. Men för att lyckas måste hon använda en uråldrig, förödande kraft. Kommer hon att välja makten – eller den kärlek som kan bli hennes undergång?
AMARI OCH JAKTEN PÅ ANTIMAGIN
är den tredje delen i serien.
Läs också AMARI OCH NATTBRÖDERNA och AMARI OCH DET FARLIGA SPELET.