9789147084791

978-91-47-08479-1 © 2008 Författaren och Liber AB Det norska originalets titel: Lange linjer i historien © J.W. Cappelens Forlag AS, Oslo 2006 översättning: Marika Hagelthorn förlagsredaktör: Ola Karlsson förläggare: Ulrika Lundquist omslag och typografi: Birgitta Dahlkild

repro: Repro 8 AB, Nacka tryck: Graphycems, Navarra, Spanien 2008

kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudmän för utbildningssamordnare, t.ex. kommuner/universitet. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 113 98 Stockholm Tfn 08-690 92 00 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

Innehåll Förord 6 KAPITEL

1:

Människor, natur och samhälle

7

Inledning 7 När började historien? 10 Varifrån kommer vi? 12 Periodisering i historien 13 Lite historisk geografi 16 Några användbara begrepp 22 Befolkningsutvecklingen de senaste 100 000 åren 26 De äldsta mänskliga samhällena: jägare och samlare 31 KAPITEL

2:

Jordbrukssamhällen 4000 f.Kr.–1770 e.Kr. Jordbruksrevolutionen 37 Intensivt jordbruk och riksbildning 46 Drag hos jordbrukssamhällena 58 Utvecklingslinjer 4000 f.Kr.–1770 e.Kr. 79

KAPITEL

3:

Industrisamhällen 1770–2005 Den industriella revolutionen 1770 105 Drag hos industrisamhällena 107 Utvecklingslinjer 1770–2005 114 100 000 år i ett liv 117

Bibliografi 118 Register 120

105

37

Förord denna bok är en utvidgning av mina föreläsningar om utvecklingslinjer på kursen ”Introduktion till historia” vid Oslo universitet.

När jag förstod att det inte fanns någon bra, heltäckande bok som kunde användas som kurslitteratur, bestämde jag mig för att själv skriva en sådan bok.

I arbetet med boken har jag mött välvilja och fått hjälp från många håll. Odd Arvid Storsveen, Anne Minken, Erling Sandmo, Sølvig Sogner, Tor Opsvik, Jon W Iddeng och Pamela G Price har alla läst och kommenterat olika utkast. De har gett mig värdefulla referenser till viktig litteratur och varit inspirerande samtalspartners.

Deras förslag och idéer har jag emellertid inte alltid kunnat följa, och de brister som kan finnas här är helt och hållet mitt ansvar.

Ett särskilt stort tack går till Knut Kjeldstadli som har varit den ursprungliga drivkraften bakom en kurs i ”utvecklingslinjer”. Han har hela tiden hjälpt och uppmuntrat mig, både med föreläsningarna och med boken. Det största tacket av alla går till min redaktör, Anne Beate Maurseth, som oförtröttligt har arbetat med förbättringar av manuskriptet. Hon har tvingat mig att ständigt bli bättre. Tack!

Gunnar W. Knutsen

6

KAPITEL 1

Människor, natur och samhälle

Inledning

D

enna bok handlar om hela mänsklighetens historia. I motsats till de flesta andra världshistorier är den inriktad på utvecklingens långa linjer, i stället för på de viktigaste händelserna. Därmed läggs bokens huvudvikt på likheterna, inte skillnaderna, mellan mänskliga samhällen. Samhällenas mest gemensamma drag är ekonomiska, vetenskapliga och tekniska. Det är inte någon slump att vetenskapliga texter har spridits tvärs över alla språkliga, kulturella, sociala och religiösa gränser genom historien, eller att sådana uppfinningar som pil och båge har kopierades av människor över hela jorden. Det är inte heller någon tillfällighet att köpmän handlar med varandra tvärs över språkliga, religiösa, sociala och kulturella gränser. Och religion, kultur och sociala och politiska former har utgjort hinder just därför att det är på dessa områden som det mänskliga samhället har varierat mest. Om vi skriver en historia som bygger på dessa drag i människans historia, blir det svårt att se de långa linjerna.

7

Jag vill understryka likheten mellan människor och mellan de samhällen som människor har skapat. I många framställningar betonas skillnaderna starkt. Till exempel understryks det att spanjorerna inte förstod det som mötte dem i Amerika sedan Columbus hade upptäckt sjövägen dit från Europa. De förstod inte religionen, de förstod inte samhället, de begrep sig inte på människorna och de tolkade allt genom en europeisk begreppsapparat som formade deras bild av de amerikanska samhällena. Även om vi skulle godta denna ensidigt negativa framställning, kan vi inte bortse från att spanjorerna faktiskt förstod tillräckligt för att inse vilka de politiska, religiösa och militära ledarna var.

De förstod vilka växter som odlades, de såg skillnad på tempel och marknadsplatser. Och de förstod tillräckligt av den lokala politiska och militära organisationen för att finna allierade på platsen. Spanjorerna var i sin tur tillräckligt begripliga för indianerna för att en del av dem skulle vilja vara deras allierade. Trots skillnaderna fanns det alltså tillräckligt många likheter för att båda sidor skulle kunna förhålla sig till varandra rent praktiskt. Bakom de kulturella olikheter som vi ofta läser om, handlade det alltså om samhällen med system för livsmedelsproduktion, hierarkiska samhällsstrukturer och organiserat våldsutövande. Dessa strukturer var tillräckligt lika för att de skulle kunna dra nytta av varandra, trots att de hade uppstått utan någon direkt eller indirekt kontakt med varandra under minst tiotusen år. Finns det bättre bevis för att mänskligheten är en enhet?

Att jag betonar teknik och ekonomi så starkt är inte något ideologiskt utan ett pragmatiskt val, som har sin grund i historisk materialism. Jag tror inte att den materiella basen bestämmer de kulturella, sociala och politiska formerna. Tvärtemot är poängen här den motsatta, nämligen att samma materiella bas ger grunden för mycket olika kulturella, sociala och politiska system på olika platser och tider.

I denna bok har människornas historia delats upp i tre delar, med jordbruksrevolutionen och den industriella revolutionen som 8

historiens två stora vändpunkter. Av dessa tre perioder lägger jag störst vikt vid den mittersta, jordbrukssamhällenas tid. Det tycker jag är ett naturligt val, eftersom vår egen tid, industrialismen, är så kort – 230 år – medan den långa första perioden före jordbruksrevolutionen har lämnat efter sig relativt få källor till oss, och ingen skriftlig. Därför är det den knappt 6 000 år långa perioden av stora civilisationer och små kungadömen med jordbruk och handel som bas som får mest uppmärksamhet i boken.

I en bok som denna kan vi inte ta upp vartenda samhälle eller alla civilisationer. Ett fåtal nämns här och de har valts ut och tagits fram på grund av sin betydelse för den efterföljande historien, inte därför att de i sig skulle ha något större värde än andra. Stora och rika civilisationer som uppenbarligen inte har haft någon större betydelse för den fortsatta utvecklingen har därför inte fått någon plats i denna framställning. Detta är kort sagt skillnaden mellan romarna och inkafolket: romarnas påverkan har bestått under nästan tvåtusen år efter imperiets fall, medan inkafolkens var i det närmaste irrelevant kort tid efter den spanska invasionen. Perifera områden som har utvecklats sent, såsom Skandinavien eller Afrika söder om Sahara, får också lite utrymme. Detta beror inte på att dessa områden eller folk i sig själva är mindre intressanta, utan på att historien här presenteras på ett begränsat antal sidor.

Det måste betonas att en framställning som denna inte kan ägnas enskilda människor i historien och att den skapar en bild av det förflutna som är stillastående då det egentligen var fullt av liv och dramatiska händelser. Detta tror jag är ofrånkomligt om man ska skildra stora drag i mänskliga samhällen, både i vår samtid och i det förflutna.

Nästan varje påstående i denna bok och varje val som har gjorts i framställningen kan diskuteras. En kortfattad framställning av människornas historia måste framstå som mer auktoritär än vad historikern egentligen trivs med. Valen kan inte rättfärdigas lika mycket som vanligt, utrymmet för motföreställningar och alternativa förklaringar blir mindre och den historiska utvecklingens M Ä N N I S K O R , N AT U R O C H S A M H Ä L L E

9

bakgrund förenklas i högre grad. Detta betyder att läsaren ska läsa det här som en viss historia, som en av flera möjliga framställningar där det finns stort utrymme för oenighet och alternativa tolkningar.

Eftersom det här är en introduktionsbok i historia har jag inte försökt göra någon radikalt ny syntes. Tvärtom har jag försökt skapa en framställning som ligger så nära centrum av dagens historieförståelse som möjligt, så att boken ger en grund att orientera sig och känna igen sig i den historiska debatten i mer specialiserade böcker.

När började historien?

Den tid som människor har funnits på jorden har ofta delats in i historia och förhistoria. Historien har betraktats som den tid som vi har skriftliga källor från. Därmed har historien bara omfattat en liten del av människornas historia. I denna bok ska vi däremot ägna oss åt hela den tid som människor har vandrat på jorden, åt både historien och förhistorien.

De första anatomiskt moderna människorna, alltså de första som såg ut som vi, uppstod troligen för ungefär 130 000 år sedan. Dessa människor, homo sapiens sapiens, var de sista i en rad varelser som kallas hominider och är de enda hominider som har överlevt fram till våra dagar. Om de första människorna vet vi inte så mycket, eftersom vår kunskap bygger på relativt få och små arkeologiska fynd. Därmed behövs det relativt lite för att förändra vår kunskap om denna period. Ett nytt fotavtryck eller benfynd kan räcka för att rubba dessa årtal. Därför dyker påståenden om sådana fynd ofta upp i media – för att berätta för oss att mänskligheten är äldre än vi har trott eller kom till ett område tidigare än vi har antagit.

De första, anatomiskt moderna människorna betedde sig emellertid inte som vi. Arkeologiska fynd har avslöjat rika kulturella variationer i de föremål och redskap som människorna använde redan för 50 000 år sedan. Äldre fynd visar ringa eller ingen skillnad i redskap från en tid eller plats mellan de olika hominiderna. Men efter denna tidpunkt finner vi att homo sapiens sapiens använde 10

redskap och hade föremål som var olika i olika områden och som förändrades över tiden. Det betyder att människorna på denna tid hade utvecklat en stor förmåga till kulturell förändring. Trots detta tog det av allt att döma lång tid innan de slog sig ner i sådana fasta bosättningar som vi tydligt kan känna igen i arkeologiska fynd. De äldsta stenbyggnader som hittills har påträffats är omkring 10 000 år gamla. Ungefär samtidigt började människorna odla jorden, och under loppet av några tusen år skapades de första kända organiserade statsbildningarna, vilkas utveckling sedan ledde till uppfinningen av skriftspråket. Varför dröjde det så länge?

De senaste 10 000 åren efter den förra istiden utgör en mycket speciell period, inte bara i människornas utan även i jordens historia.

Denna period är varm, men detta är inte unikt, för det har även tidigare funnits varma perioder mellan istiderna. Det som skiljer denna period från tidigare perioder är att den förutom att vara varm också har haft ett stabilare klimat, något som behövs för att jordbruk ska vara möjligt. Det var första gången i världshistorien som en grupp varelser med stor förmåga till kulturell och materiell anpassning levde i ett stabilt, varmt klimat som lämpade sig för jordbruk. Kanske räcker denna lyckosamma kombination som förklaring till att jordbruket uppstod just då. Det betyder i så fall att människorna uppfann jordbruket så snart det var möjligt.

Vi har tre alternativa startpunkter för människans historia: för 130 000, 50 000 och 10 000 år sedan. Ett fjärde årtal används ofta och det är framväxten av den första mänskliga civilisationen och skriftspråket för något under 6 000 år sedan i Mesopotamien, i dagens Irak. I denna bok ska vi behandla 50 000 år, men med huvudvikt på de senaste 5 000 åren. Även om vi lägger störst vikt vid människornas historia, ska vi också ta upp deras förhistoria. Detta begreppspar är mycket meningsfullt. Det skiljer inte bara mellan stadier i mänsklighetens tillvaro, utan även mellan vad vi kan veta, eftersom mänskliga civilisationer lämnar efter sig fler och tydligare spår än vad mindre avancerade samhällen gör. Om vi säger att historien börjar med civilisationen, så börjar den i Mesopotamien M Ä N N I S K O R , N AT U R O C H S A M H Ä L L E

11

för knappt 6 000 år sedan, men det tog nästan 4 000 år innan den nådde det avlägset belägna Norge.

Varifrån kommer vi?

Det har funnits två konkurrerande teorier om människans ursprung.

Enligt den ena är vi inte en enda art med ett enda ursprung utan vi uppkom på flera olika platser på jorden. Denna teori kallas polygenes och har övergivits av de flesta forskare i dag. Den andra teorin är att vi alla har ett gemensamt ursprung i Afrika. Denna teori kalllas afrikansk monogenes och är nästan allenarådande bland dagens forskare. Den får stöd av såväl arkeologiska fynd som alla moderna gentest.

Gentesten är viktiga eftersom de visar att människorna är genetiskt lika, att vi utan tvivel är en enda art. Den genetiska variation som finns mellan människor från olika platser på jorden tyder på att deras förfäder kom från en enda gemensam mänsklig befolkning, men att de skildes åt för mellan 20 000 och 50 000 år sedan. Slutligen visar gentesterna att det finns störst genetisk variation mellan människorna i Afrika. Eftersom de genetiska skillnaderna ökar för varje generation, tyder detta på att människor har levt längre i Afrika än någon annanstans i världen. Allt detta stämmer väl med arkeologiska fynd som berättar att människorna bredde ut sig ut från Afrika för 50 000 år sedan.

Därefter har människorna i olika världsdelar anpassat sig till lokala klimatförhållanden genom olika hudpigment, näsform och så vidare. Men dessa olikheter har kommit så sent i utvecklingen av människan som art att de i stort sett bara gäller utseendet. Det är slående hur snarlika samhällen dessa människogrupper runt om i världen har utvecklat ungefär samtidigt och ofta oberoende av varandra. Då de ställs inför samma utmaningar har människor valt samma lösningar och samma grundläggande samhällsstrukturer. Det här är likheter som man ofta bortser ifrån i beskrivningar av olika samhällen eftersom man många gånger vill betona skillnaderna 12

för att därmed framhäva varje enskilt samhälles egenart och värde.

Likheterna är dock grunden för denna bok och framställningen av långa linjer i människans historia.

Periodisering i historien Ett grundläggande problem inom historieämnet är vilken indelning av historien i perioder eller epoker vi ska välja. Tid är något av det mest centrala som historiker arbetar med och periodisering är ett av våra viktigaste verktyg. Vi använder tid för att göra det möjligt att beskriva och förstå förändring och kontinuitet. Periodisering är nödvändig för att historien ska bli möjlig att hantera, förstå och beskriva för andra. Olika indelningar gör olika fenomen lättare eller svårare att få syn på. Därför är det inte likgiltigt vilka periodiseringar vi väljer.

Perioderna kan beskrivas ytligt enbart med hjälp av gemensamma drag. Till exempel kan man kalla ett århundrade med många imperier för ”imperiernas århundrade”. Men det är inte tillräckligt bra. En god periodisering innehåller en teori om förändring. Den delar inte in perioderna enbart efter varje periods likheter eller efter skillnader mellan olika perioder. Den använder kriterier för vad som gör att man går från en period till en annan och kan alltså förklara orsakerna till skillnaderna och likheterna.

Det finns många tänkbara periodiseringar och vilka man väljer hänger i hög grad samman med historiesynen. Vad man uppfattar som historiens drivkrafter bestämmer vilka förändringar man menar är viktigast. I denna bok har en mycket grov indelning valts, en tredelning som inte är särskilt kontroversiell. De allra flesta historiker menar att jordbruksrevolutionen och den industriella revolutionen är de två viktigaste förändringarna i mänsklighetens historia. Däremot anser många att denna indelning är för grov, att vi borde operera. Det finns två orsaker till att vi bara har valt tre perioder.

För det första är det här en bok om långa linjer och då blir det med nödvändighet få perioder med vissa grundläggande gemensamma M Ä N N I S K O R , N AT U R O C H S A M H Ä L L E

13

drag. I framställningar där man har valt fler och kortare perioder är det ofta svårt att skönja likheterna tvärs över perioderna – det är ju just skillnaderna som är grunden för periodindelningen. Genom att välja få och långa perioder kan vi beskriva likheter som annars lätt skulle ha gått oss förbi. För det andra är det svårt att göra mer precisa indelningar för hela världen, helt enkelt därför att mänskliga samhällen på olika platser utvecklas olika och ofta i olika tempon.

Här är det lätt att veckla in sig i komplicerade framställningar som är svåra både att skriva och att förstå. Det är helt enkelt inte möjligt att göra en lika kompakt och omfattande periodindelning för hela världen som för ett enskilt land eller en enda civilisation.

I ett större perspektiv kan man tänka sig en periodindelning på flera plan, där denna grova indelning blir den första av flera nivåer.

Till exempel kan man tänka sig fortsatta indelningar som bygger på olika handelssystem, trossystem eller migrationssystem inom var och en av dessa tre perioder. Man kan se det som en periodindelning som man kan bygga vidare på genom att dela in dessa tre övergripande perioder i flera kortare epoker. Men det är inte vår uppgift här, för vi ska tala om de långa linjerna.

Bokens indelning

I boken talar vi alltså om tre perioder som bygger på samhällstyp: först jägar- och samlarsamhället, sedan jordbrukssamhället och till sist industrisamhället. Det som skiljer perioderna åt är de två största omvälvningarna i mänsklighetens historia, jordbruksrevolutionen och den industriella revolutionen. Dessa två revolutioner har med tiden förändrat de mänskliga samhällena på ett sätt som saknar motstycke.

I båda fallen handlade det om en teknisk förändring av människors sätt att framställa livsmedel och andra produkter, vilken följdes av en våldsam befolkningstillväxt som sedan avtog. Utifrån detta växte sociala och kulturella förändringar fram. Dess två revolutioner förändrade, förutom tekniken, de enheter som ekonomin organiserades kring, den politiska strukturen, boendeformerna, 14

familjens struktur och betydelse, trossystemen och kvinnornas roll i samhället. Även om jag menar att dessa förändringar av produktionssätt och produktionsmedel är viktiga, betyder det inte att jag menar att de nödvändigtvis styr historien, för sådana förändringar är i sig själva kulturellt bestämda. Det är inte bara så att uppfinningen av jordbruket leder till förändring av kulturen. Att tanken på att driva jordbruk uppstod berodde på en tidigare kulturell förändring från en kultur som uteslutande byggde på och skördade ett befintligt naturligt överskott till en kultur där man planerade produktion av mat för framtiden. Denna förändring var en förutsättning för jordbruket. Kulturförändringen kom före men också efter produktionsförändringen. Det är strängt taget omöjligt att vetenskapligt bestämma vad som kom först. Vi får antingen välja vad vi ska tro eller slå oss till ro med att vi inte kan veta med säkerhet.

Det finns ett par risker med den indelning som vi ska använda.

För det första leder den uppmärksamheten mot de områden som förändrades först. Därmed förbiser man lätt mer perifera områden som har utvecklats sent, såsom Skandinavien eller Afrika söder om Sahara. Detta får vi inte glömma bort utan måste vara medvetna om. Men vi måste också vara uppmärksamma på att dessa perifera områden har präglat världshistorien i ringa grad (med undantag av Japan och Nordeuropa efter år 1000) och att de bara har inrymt en liten del av jordens befolkning.

För det andra kan vi riskera att fastna i en teknologisk determinism och tro att tekniken avgör och förklarar allt. Uppfinningar och användningen av ny teknik har politiska och kulturella förutsättningar som avgör och förklarar allt. Så är det också i dag när vi debatterar hur exempelvis den nya gentekniken ska och bör användas. Det här är diskussioner som bygger på religiösa och etiska föreställningar – alltså kulturella konstruktioner – och teman som debatteras politiskt. En annan sak som vi ska vara klara över i det här sammanhanget är att tekniköverföring inte betyder att också den kulturella och politiska strukturen kopieras. Liknande teknik kan M Ä N N I S K O R , N AT U R O C H S A M H Ä L L E

15

därför finnas i vitt skilda samhällen och en rent teknisk beskrivning kan aldrig innefatta en hel civilisation.

Andra tidsindelningar är också vanliga och användbara. Stenåldern är ett sådant begrepp, men det sammanfaller inte med den periodindelning vi använder här, eftersom de äldsta jordbrukssamhällena använde stenredskap och de yngsta järn. Stenåldern delas in i två perioder: den äldre stenåldern (paleolitikum) som kom före jordbruksrevolutionen och den senare stenåldern (neolitikum) som omfattade tiden efter det att jordbruket hade uppfunnits. Både bronsåldern och järnåldern är vanliga periodnamn och båda infaller under jordbrukssamhällena i vår indelning. Ett problem med att använda sådana periodindelningar på global nivå är att de olika regionerna har utvecklats i mycket olika takt, så att en del fortfarande befann sig på stenåldern samtidigt som andra hade gått in i järnåldern.

Lite historisk geografi Geografi är viktigt för att förstå hur och varför människornas historia har blivit olika på olika platser. En viktig poäng är att det finns mer land på norra än på södra halvklotet och att områdena i norr bildar större sammanhängande landmassor. Det finns också mer land i den gamla världen (Europa, Afrika och Asien) än i den nya (Amerika). Denna ojämna fördelning av jordens landmassor har betydelse också för människornas historia, eftersom den biologiska mångfalden var större på de större landmassorna och människan därmed fick tillgång till fler resurser i dessa områden.

Klimat, flora och fauna

Klimatet har varierat under historiens gång och skiljer sig från plats till plats. Men en faktor är konstant i dessa förändringar. Den största klimatvariationen får vi när vi rör oss mot norr eller söder. Rör vi oss öster- eller västerut blir förändringarna mycket mindre. Vi säger att jorden har klimatband. Inom ett klimatband kan växter och djur lätt flytta sig och förflyttas av människor, utan att det behövs 16

några stora anpassningar. Att flytta från ett klimat till ett annat är däremot betydligt svårare. Sålunda är det nästan omöjligt att odla tropiska växter i ett tempererat klimat. Rör vi oss mot öster eller väster är dagarna lika långa och årstiderna desamma, medan de förändras om vi rör oss mot norr eller söder. Växter har svårt att överleva stora förändringar i dagslängd, årstid och klimat. Därför är det besvärligt att flytta dem från ett klimatband till ett annat.

Sådana förflyttningar kräver en anpassning som kan ta generationer, om den överhuvudtaget är möjlig. Eftersom det mesta av den mänskliga tekniken i jordbrukssamhällena var knutet till just djuruppfödning och växtodling var det också lättare att föra över teknik inom klimatbanden än mellan dem. I praktiken betyder det här att teknik, liksom växter, lättare sprids längs en öst–västlig axel än en nord–sydlig. Om vi ser på kartan i bild 1, ser vi att Eurasien (det sammanhängande europeisk-asiatiska fastlandet) som ligger längs en öst–västlig axel, har stora områden inom samma klimatband, medan Afrika, som ligger längs en nord-sydlig axel har betydligt mindre områden inom varje klimatband. Detta betyder att Eurasien, vad gäller naturen, har haft betydligt bättre förutsättningar för utveckling och utbyte av jordbruksteknik än vad Amerika och Afrika har haft.

Eurasien

Amerika Afrika

Bild 1:

Kontinenternas axlar.

M Ä N N I S K O R , N AT U R O C H S A M H Ä L L E

17