Samtalets mekanismer by Smakprov Media AB

Hermansson Karlsson Montgomery (red.)

Samtalets mekanismer Ett gott politiskt beslutsfattande förutsätter offentlig debatt och samtal mellan medborgare. Det är en föreställning som är djupt rotad i den demokratiska idévärlden. Under senare år har denna idé varit föremål för en synnerligen livaktig diskussion bland teoretiskt orienterade forskare. Benämningen har växlat – vissa talar om deliberativ demokrati, andra om diskursdemokrati – men ett genomgående tema har varit att samtalet är bärare av de kvaliteter som gör att vi kan hoppas på en fördjupad demokrati. Det är dessa förhoppningar rörande samtalsdemokratin som är ämnet för denna bok.

Samtalets mekanismer

Åtminstone tre olika föreställningar om samtalsdemokratins företräden kan utläsas ur den teoretiska diskussionen: samtal och debatt bidrar till enighet i politiska frågor, debatten främjar det allmänna bästa, och debatten bidrar till klarhet och kunskap om skiljelinjer och motsättningar, det vill säga vad som står på spel i politiska frågor. Bidragen i denna antologi belyser dessa föreställningar ur olika synvinklar. Den grundläggande frågan är enkel: hur fungerar det i praktiken? Vad har empirisk forskning att säga om bärkraften i idén om samtalsdemokrati? I bokens första del står samtal mellan medborgare i förgrunden, sedan vänder vi blicken mot samtal mellan eliter, för att i bokens tredje del fokusera samtal mellan medborgare och eliter.

Jörgen Hermansson, Christer Karlsson & Henry Montgomery (red.)

Bokens redaktörer är Jörgen Hermansson, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, Christer Karlsson, forskarassistent på statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet och Henry Montgomery, professor i kognitiv psykologi vid Stockholms universitet.

Best.nr 47-08870-6

Tryck.nr 47-08870-6-00

omslag.indd 1

08-03-28 14.12.13

Samtalets mekanismer ISBN 978-91-47-08870-6 © 2008 författarna och Liber AB Redaktör: Peter Söderholm Omslag och formgivning: Fredrik Elvander Upplaga 1:1 Tryckt på miljövänligt papper Sättning: Gyllene Snittet, Helsingborg Teckensnitt: Brödtext och rubriker: Minion. Printed in Sweden by Printing AB, Malmö 2008

KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 205 10 Malmö tfn 040-25 86 00, fax 040-97 05 50 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01

Innehåll Förord 5 Författarpresentation 6 1. Om samtalets politiska betydelse 9 Jörgen Hermansson, Christer Karlsson & Henry Montgomery Del I Samtal mellan medborgare 29 2. Frivilligorganisationer – rum för politiska samtal i vardagen? 30 Lena Wängnerud 3. Samtalsdemokrati med förhinder – en kritik av Fishkins medborgarpaneler 51 Jan Teorell 4. Kan det deliberativa samtalet minska egenintresset? 77 Ola Jodal Del II Samtal mellan eliter 109 5. Det upplysta samtalets politiska praktik – en studie av kommittéväsendet 110 Jörgen Hermansson & Carolina Castilla Carlquist 6. Intresseorganisationen – samtalspartner eller åsikts leverantör? 129 PerOla Öberg 7. Deliberativa samtal och fredsförhandlingar 148 Julia Jennstål 8. Samtal pågår? – deliberation och förhandling i konventet om Europas framtid 171 Christer Karlsson 9. Psykologins gräns – om psykologisering i det offentliga samtalet 195 Henry Montgomery

Del III Samtal mellan medborgare och eliter 211 10. Finns det ett gemensamt offentligt rum i Europa? 212 Thomas Göransson & Christer Karlsson 11. Har vi nolltolerans mot politiker? 244 Tiina Carlstedt och Henry Montgomery 12. När fungerar den vertikala samtalsdemokratin? 260 Peter Esaiasson 13. Vad formar det goda politiska samtalet? 285 Anna Kemdal Pho & Henry Montgomery 14. En eller flera demokratier? Om markörer i demokrati forskningen 312 Barry Holmström Referenser 326

Förord Samtalsdemokrati är vårt ord för det som vanligtvis ges benämningen delibera tiv demokrati eller diskursdemokrati. Vårt språkbruk är uttryck för ett ställ ningstagande. Vi tycker att det är en fördel om det politiska eller det vetenskap liga samtalet kan föras med hjälp av vanliga ord. Den fara som ligger i en sådan översättning är givetvis att något kan gå förlorat. I detta fall riskerar vi att missa den dubbeltydighet som finns i uttrycket deliberation; det kan ju både avse dis kussion eller samtal och inre reflexion. I en del politisk filosofiska resonemang om deliberativ demokrati kan det vara av betydelse att koppla samman dessa båda innebörder. Tvetydigheten är då inte ett uttryck för oklarhet, utan för en medveten tanke om att hålla samman två skilda aspekter av politisk opinions bildning. Vår bok är emellertid inte i första hand ett bidrag till den politisk filo sofiska diskussionen om hur demokratin bör vara beskaffad. Vårt centrala ärende är att uttala oss om empiriska sammanhang, om samtalets politiska betydelse (och i det sammanhanget är det en dygd att begreppsligt särskilja deliberatio nens två olika aspekter). Samtalsdemokrati ger således också bättre upplysning om vad slags bok ni nu har börjat bläddra i. Samtalets mekanismer är tillkommen inom ramen för forskningsprojektet Demokratins mekanismer, som med stöd från Riksbankens jubileumsfond har bedrivits av statsvetare och psykologer från Uppsala, Göteborg, Stockholm och Lund. Projektets medarbetare har i huvudsak avrapporterat sin forskning enskilt eller i mindre konstellationer i andra böcker eller artiklar. Denna bok är emeller tid den fjärde i raden av projektantologier. I Demokratins mekanismer (2003) re dogjorde vi för våra mer eller mindre gemensamma teoretiska utgångspunkter. De tre efterföljande antologierna – Deltagandets mekanismer (2006), Valets me kanismer (2006) och nu Samtalets mekanismer – har i stället haft som främsta syfte att redovisa empirisk kunskap om demokratins funktionssätt. De tre kate gorierna val, deltagande och samtal signalerar hur vi har resonerat. Om det de mokratiska styrelsesättet fungerar bra eller inte är beroende av i vilken utsträck ning de olika mekanismer som är verksamma i de politiska valen, det politiska deltagandet och de politiska samtalen, förmår att förverkliga de värden som medborgarna anser att en demokrati bör ge uttryck för. I en avslutande antologi, Lärdomar om demokrati, kommer vi att ge en samlad bedömning av hur väl och på vilket sätt dessa mekanismer förmår att hantera det som är den grundläg gande prövostenen för varje form av politisk styrelseordning: att medborgarna finner att de har goda skäl att acceptera kollektiva beslut eller, annorlunda ut tryckt, dess förmåga att generera goda förlorare. Uppsala den 1 februari 2008 Jörgen Hermansson, Christer Karlsson och Henry Montgomery

Författarpresentation Carolina Castilla Carlquist är pol mag i statskunskap. Hon är för närvarande verk sam som konsult på Exportrådet i Chicago. [Carolina.Castilla@swedishtrade.se] Tiina Carlstedt är fil mag i psykologi från Stockholms universitet och grundutbildad kognitiv psykoterapeut. Hon arbetar vid ARC (Aging Research Center) med neuro psykologiska tester och bedömning vid ett nationellt forsningsprojekt (SNAC-K). [Tiina.Carlstedt@aldrecentrum.se] Peter Esaiasson är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hans forskning handlar om politisk opinionsbildning och demokratiska styrelseskick. För tillfället lägger han särskild vikt på demokratins behov av goda förlorare. [peter.esaiasson@pol.gu.se] Thomas Göransson är pol mag i statskunskap med EU-inriktning och jobbar för närvarande med sysselsättningsfrågor inom ramen för den euroepiska sysselsätt ningsstrategin på Regeringskansliet. [thomas.goransson@employment.ministry.se] Jörgen Hermansson är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Hans forskning har i huvudsak handlat om demokratiproblem och svensk politik. [Jorgen.Hermansson@statsvet.uu.se] Barry Holmström är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Hans forsk ning rör främst demokrati, konstitutionalism och författningspolitik. [Barry.Holmstrom@statsvet.uu.se] Julia Jennstål är doktorand vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala univer sitet. Hon arbetar för närvarande på en avhandling om hur samtalskvalitén mel lan förhandlingsdelegater påverkar fredsavtals hållbarhet. Hon är främst intres serad av politisk psykologi och förhandlingsteori. [Julia.Jennstal@statsvet.uu.se] Ola Jodal är doktorand vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universi tet. Hans forskning är inriktad på demokrati och politisk opinonsbildning. Han förväntas under 2008 disputera på en avhandling om hur människors politiska åsikter påverkas av deliberativa samtal. [ola.jodal@pol.gu.se]

Christer Karlsson är forskarassistent vid statsvetenskapliga institutionen, Upp sala universitet. Hans nuvarande forskning rör demokratifrågor knutna till den Europeiska unionen och internationell klimatpolitik. [Christer.Karlsson@statsvet.uu.se] Anna Kemdal Pho fil dr i psykologi vid Stockholms universitet. Hennes forskning handlar om attityder, attributionsteori (hur människor förklarar händelser och beteenden), människors olika perspektiv och förmåga att byta perspektiv samt beslutsfattande. [annakemdalpho@gmail.com] Henry Montgomery är professor i kognitiv psykologi vid Stockholms universitet. Hans forskning handlar om kommunikation mellan människor med samma el ler olika utgångspunkter samt om beslutsfattande och bedömningar. [hmy@psychology.su.se] Jan Teorell är universitetslektor och docent vid statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. Han har tidigare ägnat sig åt frågor rörande partiintern demo krati och politiskt deltagande, men forskar nu framför allt om demokratisering och korruption. [Jan.Teorell@svet.lu.se] Lena Wängnerud är docent vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs uni versitet. Hennes forskning är inriktad på frågor om representativ demokrati. Hon medverkar i The Quality of Government Institute och bedriver ett projekt där hon jämför kvinnorepresentation och jämställdhet i Danmark och Sverige. [lena.wangnerud@pol.gu.se] PerOla Öberg är universitetslektor och docent vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. Hans forskning behandlar intresseorganisationer, lobbying, förvaltning och arbetsmarknadsrelationer. Öbergs nuvarande forskning fokuserar på deliberation, makt och förtroende på den svenska arbetsmarknaden. [PerOla.Oberg@statsvet.uu.se].

1. Om samtalets politiska betydelse Jörgen Hermansson, Christer Karlsson & Henry Montgomery

Föreställningen att ett gott politiskt beslutsfattande förutsätter offentlig debatt och samtal mellan medborgare är djupt rotad i den demokratiska idévärlden. I den liberalt orienterade demokratisyn som idag är förhärskande ingår yttrande friheten som en självklar komponent. Allra tydligast framträder den idén hos alla dem som hämtar inspiration från den brittiske 1800-talstänkaren John Stuart Mill.1 I en på 1940-talet uppmärksammad bok formulerade Ernest Barker tan ken att det mest utmärkande för demokratin var att den kunde uppfattas som politisk styrelse genom diskussion (Barker 1942, 41; jämför Laski 1928, 13). Sam talet har alltså sedan länge uppfattats som en av det demokratiska styrelsesättets mest grundläggande mekanismer. Mot den bakgrunden kan det framstå som en aning märkligt att det under se nare decennier har vuxit fram en ny statsvetenskaplig skolbildning med beteck ningen deliberativ demokrati, en skolbildning som utmärker sig genom att den särskilt betonar samtalets politiska betydelse. Den store inspiratören är i detta fall den tyske samhällsfilosofen Jürgen Habermas, vars teori om kommunikativt handlande rymmer den suggestiva idén att förnuftet har sin boning i den ideala samtalssituation vi finner exempel på i vardagliga möten människor emellan. Företrädare för denna deliberativa demokratisyn gör inte bara anspråk på att lansera en ny annorlunda demokratiteori. De hävdar också att denna nya form av demokrati skulle kunna innebära en radikal förnyelse av våra demokratiska samhällen. Den omedelbara reaktionen på denna teoretiska nydaning är väl att det måste handla om ett vetenskapligt mode bland akademiker som saknar kontakt med verkligheten. Bortsett från de enorma teoretiska anspråken hos Habermas fram står det ju som allt annat än nytt, särskilt inte inom ramen för en svensk eller nordisk folkrörelsetradition. Hur kan det komma sig att det mest vedertagna får 1 Som alltid finns det undantag. I detta fall är det Rousseau som utmärker sig. Hans negativa syn grun dade sig på misstanken att offentliga debatter tenderar att förstärka särintressen och därmed försvåra för allmänviljan att göra sig gällande vid beslutsfattandet. Rousseau är dock inte ensam om denna hållning, som nog idéhistoriskt kan spåras bakåt till den kritik som Platon och andra riktade mot sofisterna. Przeworski (1998) tycks uppfatta vurmen för samtalsdemokrati som ett sätt att stärka eliternas ställning inom ramen för demokratin.

Samtale ts mekanisme r

genomslag som något nytt och annorlunda när det kläs i en märkvärdig akade misk språkdräkt? Med detta sagt, finns det anledning att begrunda om det ändå inte rör sig om något annorlunda, och att den gamla idén om demokrati genom diskussion och den nya tanken om deliberativ demokrati rymmer två skilda föreställningar om samtalets roll inom demokratin. Låt oss försöka bringa klarhet. Finns det sakliga skäl att tala om två olika slags samtalsdemokrati?2 För om det förhåller sig på det viset, bör vi också hålla det i minnet när vi identifierar samtalet som en av demo kratins centrala mekanismer. Det finns i så fall olika typer av samtal och det bör då inte förvåna om de också kan ge upphov till olika slags effekter.

Den klassiska idén – samtal som strategiskt handlande Inom ramen för den traditionella, liberalt orienterade, föreställningen om sam talets roll i en demokrati är det inte det vardagsnära pratet vid köksbordet som åsyftas. Ett politiskt samtal är här snarast liktydigt med offentlig debatt. Den högstämda tanken är att ett fritt informationsflöde och en offentlig diskussion skall bidra till en upplyst förståelse hos medborgarna (Dahl 1989, 111f, och Dahl 2000, 92). Den mer precisa tanken kan variera. Hos John Stuart Mill och Karl Popper handlar det om att söka sanningen. Mills plädering för en fri offentlig debatt, är ett slags populariserad version av Poppers kunskapsteoretiska program, en den offentliga debattens motsvarighet till vetenskapens kritiska rationalism:3 [D]et utmärkande för den skada som vållas genom att man undertrycker en åsikt ligger däri att man sålunda begår en stöld från mänskligheten, från den efterkommande såväl som från den nu levande, från dem som avviker från åsikten ännu mer än från dem som hyser den. Om åsikten är riktig berövas den möjligheten att utbyta villfarelsen mot sanningen. Är den oriktig går den miste om en nästan lika stor förmån, nämligen den klarare insikt om och åskådligare bild av sanningen, som uppkommer då denna konfronteras med villfarelsen. (Mill 1995, 24) 2 Det är möjligt att urskilja ytterligare ett par föreställningar om det politiska samtalet. I en traditionellt konservativ tappning blir samtalet närmast liktydigt med en middagskonversation (Oakshoot, jämför Hermansson 2003), där de deltagandes välbefinnande och trivsel är avgörande och inte prövning av argument. Hos postmodernister finns en annan idé om att vår förståelse av det politiska samtalet är alltför snäv och underförstått att den välstrukturerade seminariediskussionen utgör normen. Detta tenderar att utesluta sådant som graffiti och rapmusik (se Mouffe 1993 och 2000). Denna senare hållning återfinns även hos John Dryzek (1990; 2000), en av den deliberativa demokratins mest kände förespråkare. 3 Popper har presenterat sitt kunskapsteoretiska synsätt, den kritiska rationalismen, i flera olika böcker. Den aspekt som här betonas, konfrontationen mellan olika idéer, framhävs allra tydligast i Conjectu res and Refutations. Likheten med Mills sätt att resonera är emellertid som allra tydligast i The Open Society and Its Enemies.

1. O m samtale ts p olit iska b e t yde ls e

I diskussionen bryts olika uppfattningar och den optimistiska idén är att endast de mest bärkraftiga argumenten kommer att överleva en sådan konfrontation. Andra versioner av denna tanke går i stället ut på att en fri offentlig debatt ger medborgarna en möjlighet att självständigt bilda sig en uppfattning om offent liga angelägenheter (Meiklejohn 1948) eller, rent allmänt, alla de frågor som be rör vårt eget liv (Scanlon 1972 och 1979). Yttrandefriheten blir med ett sådant sätt att resonera en naturlig del i ett demokratiskt samhälle. Men noga räknat är det inte omsorgen om den som yttrar sig som motiverar denna rättighet. Den värdemässiga bevekelsegrunden knyts i stället till alla dem som lyssnar. I det ty piska försvaret för en fri offentlig debatt är det åhörarens intressen som tillvara tas (se Petäja 2006; jämför även Andersson 2004). Detta sätt att teoretisera kring samtalet framträder tydligast i vårt sätt att resonera om det vetenskapliga seminariet eller den akademiska disputatio nen. Där finns två centrala roller: respondenten, uppsats- eller avhandlings författaren, och opponenten, den som i särskild ordning har blivit utsedd att kritiskt granska den text som diskuteras. Det är viktigt att innehavarna av dessa roller fullgör sina uppgifter som det är tänkt. Opponenten får gärna vara trevlig, men det får inte ske på bekostnad av att hållbarheten i respon dentens slutsatser utsätts för en ordentlig prövning. Och respondenten får inte vika ner sig alltför enkelt, utan bör anstränga sig för att försvara sina re sultat mot de invändningar som framförs. Syftet med seminariet, samtalet, är att utröna vad som – åtminstone tills vidare – kan hållas för sant eller giltigt. Om detta innebär att respondent och opponent blir eniga på saklig grund är det givetvis bra, men det är inget självändamål att de i slutänden finner varan dra. Det vetenskapliga seminariet är ett slags rollspel där respondenten och opponenten ytterst sett står i vetenskapssamhällets tjänst. På liknande sätt fungerar en offentlig politisk debatt. De debatterande fullgör en viktig roll i en demokratisk beslutsprocess, och det är genom att ta uppgiften på allvar som de tjänar allmänheten. Det är uppenbart att samtalet, tolkat på detta sätt, är ett slags strategiskt spel. I dess allra enklaste form skulle det kunna illustreras med följande matris (figur 1.1), där både respondent och opponent har som dominerande strategi att hålla fast vid sin egen roll och där utfallet i det övre vänstra hörnet är spelets enda jämviktspunkt och lösning.4 Både respondent och opponent har till uppgift att övertyga den andre, och indirekt även övriga seminariedeltagare, men poängen för oss övriga är att det inte är tänkt att någon skall vinna – i alla fall får de inte ge sig för lätt. Det är när de tar sina roller på allvar som vi övriga ges möjlighet att bedöma om tesen är hållbar eller ej (och därmed i efterhand fastställa vem av respondent och oppo nent som hade rätt). Vi har givetvis inga garantier, men de tre övriga utfallen i 4 Vår tolkning av disputationen som spel har inspirerats av Björklund 1991, 79ff, och Bengtsson 1991.

Samtale ts mekanisme r

Figur 1.1. Disputationen som samtalsspel Opponenten

Hålla fast vid tesen Respon denten Överge t esen

Avvisa tesen

Acceptera tesen

R och O oense, men seminariet får tesen o rdentligt prövad. (Näst bäst för båda – 3,3) Lösningen

R och O ense. Tesen står sig.

R och O ense. Seminariet rekommenderas att förkas ta tesen. (Näst sämst för R; bäst för O – 2,4)

R och O oense, man har bytt position.

(Bäst för R; näst sämst för O – 4,2)

(Sämst för båda – 1,1)

spelet ger oss skäl att misstänka att seminariet inte har gått till botten med själva sakfrågan. En av farorna i ett seminarium är således att respondenten och opponenten av sociala skäl är angelägna att komma överens. En annan fara är givetvis att sak ligheten går förlorad och att kontrahenterna försöker plocka enkla poänger i sin strävan efter att vinna debatten. Det strategiska samtalet måste, för att fungera som det är tänkt, ta för givet att seminariedeltagarna först av allt strävar efter att förstå varandra. Det politiska livet rymmer en mängd samtalssituationer som inte motsvarar ovanstående strategiska grundmodell; bäst passar den för att förstå en debatt mellan två elitföreträdare. Vanligt förekommande är samtal med ett stort antal deltagare, allmänna debatter i fullmäktigeförsamlingar, på föreningsstämmor el ler årsmöten. Det handlar då huvudsakligen om att deklarera sin egen uppfatt ning och att markera rågången i förhållande till andra debattörer. Som regel leds diskussionen av en mötesordförande som har till uppgift att ordna talarlistan och se till att debattörerna håller sig till ämnet, men det finns ingen som tar ansvar för opponentrollen. Risken med ett stormöte av detta slag är att ingen egentligen bryr sig om att lyssna på vad andra, i alla fall inte motståndare, har att säga. En annan vanlig avvikelse från grundmodellen är samtalssituationer som mest av allt får karaktären av en monolog. Det kan exempelvis röra sig om en po litiker som framför ett budskap till allmänheten eller om en expert som informe rar politiker och medborgare inför ett beslut eller ett val. Åhörarna måste då ta ställning till den information som framförs utan att den har utsatts för den pröv ning som disputationen kan garantera (se Fearon 1998 och Mackie 1998). Ett fungerande samtal förutsätter således ett slags grundläggande förtroende mellan deltagarna; deltagarna måste ta samtalet på allvar och åtminstone i ett

1. O m samtale ts p olit iska b e t yde ls e

begränsat avseende sträva efter samförstånd. Detta är givetvis inte mindre viktigt i samtalssituationer som avviker från den strategiska grundmodellen Och det är just på denna punkt – att ett samtal förutsätter ett slags samförstånd – som den alternativa samtalsmodellen fokuserar intresset.

Den deliberativa idén – samtal som kommunikativt handlande Habermas idé om kommunikativt handlande ingår som en väsentlig beståndsdel i en generell sociologisk teori om de normer som håller samman våra samhällen. Det vardagsnära samtalet rymmer här den kraft som skapar sociala band mellan människor. I Webers efterföljd identifierar Habermas sedan den instrumentella rationaliteten – grundbulten i det som kallas systemvärlden – som en antagonis tisk kraft som hotar den kommunikativa samhörigheten inom livsvärlden. Den instrumentella rationaliteten, inriktningen mot att agera effektivt i syfte att nå resultat, riskerar att tränga undan och urholka den mer naturliga ambitionen att i ett samtal sträva efter att förstå varandra. Nu behöver vi inte sätta oss in i Habermas sociologiska tänkande för att för stå att hans idé om kommunikativt handlande hör till en av samtidens allra mest storslagna tankar. Det kan till och med finnas en risk för att övriga delar i denna sociologiska teori döljer och förskjuter uppmärksamheten från dess storslagen het. Habermas anspråk är nämligen inget mindre än att återupprätta upplys ningens förnuftstanke. Den relevanta bakgrunden för att förstå Habermas idé om samtalet är Frank furtskolans och den kritiska teorins analys av det moderna samhällets själv destruktiva tendenser. Hotet mot upplysningen, och mot den västerländska civi lisationen, kommer enligt Horkheimer och Adorno inte utifrån, utan inifrån, från en av dess mest centrala komponenter. Upplysningstänkandets egen utveck ling i riktning mot en matematisk formalisering av filosofin och en ständig för fining av den instrumentella rationaliteten har innneburit ett slags förtinglig ande av tänkandet (Horkheimer & Adorno 1996, 41). Fördrivningen av tänkandet ur logiken ratificerar i föreläsningssalen det för sakligande av människan som försiggår i fabriken och på kontoret. (Horkhei mer & Adorno 1996, 46)

Diagnosen kan jämföras med Webers tal om att västerlandets rationalisering till slut når ett stadium som kan liknas vid en järnbur. Horkheimer och Adorno lan dar till slut i huvudsynpunkten att upplysningens korståg mot allehanda vanfö reställningar och myter i sig själv har omvandlats till ett slags myt. Vår strävan ef ter kunskap i syfte att behärska naturen har kommit att bli ett nytt redskap för

Samtale ts mekanisme r

dominans, ett sätt att förföra massorna. Upplysningen har visserligen skapat för utsättningarna för mänsklighetens befrielse, men har ”i stället övergått till ett massbedrägeri i det beståendes tjänst” (sid 58). Habermas var djupt bekymrad över konsekvensen av Horkheimers och Ador nos analys. Just detta att de använder upplysningens eget vapen, idékritiken, mot sig själva, gör att ”[k]ritiken blir total: den vänder sig mot förnuftet som grunden för sin egen giltighet” (Habermas 1988, 62). Vi riskerar därmed att hamna i knät på Nietzsche och dagens postmodernister: all argumentation – vare sig det hand lar om kunskapsfrågor eller moraliska problem – reduceras till löst tyckande. Därmed blir också varje form av kritik poänglös (ibid., 64): När tänkandet … inte längre kan röra sig med sanning och giltighetsanspråk överhuvudtaget, förlorar motsägelse och kritik sin mening. Att säga emot, säga nej, behåller då endast betydelsen ”att vilja vara annorlunda”. (Habermas 1988, 68)

Allt skulle upplösas till en fråga om makt. Bakom all argumentation, alla hänvis ningar till förnuftet, skulle det med ett sådant synsätt endast dölja sig en vilja till makt. För att undkomma denna slutsats och för att rädda hela upplysningsprojek tet, efterlyser Habermas en idé som tar förnuftstanken ut ur det instrumentella tänkandets begränsning. Här är Habermas en aning tvetydig, men den rimliga tolkningen av detta borde vara att vi i enlighet med den hegelska dialektiken sö ker en position som lyfter förnuftstanken till en högre nivå. Det behövs något bättre än mål-medelrationalitet, men detta bättre bör i sig inrymma det som den instrumentella rationaliteten kan erbjuda. Det som Habermas vill uppnå är i korthet ett sätt att resonera rationellt som även inbegriper våra mål, de värden som mål-medeltänkandet syftar till att förverkliga. Habermas är inte tillfreds med Poppers kritiska rationalism (jämför disputa tionsmodellen tidigare i detta kapitel), även om han ser den som ett gott försök att ge förnuftstanken en fullödig precisering. Problemet med tanken att förnuf tet har sin boning i de institutioner som härbärgerar kritisk diskussion, är enligt Habermas att Popper ytterst enbart kan hänvisa till en from förhoppning om att en kritisk diskussion successivt leder oss närmare sanningen. Rationalismen be höver ett säkrare fundament (Habermas 1988, 393 och 396). Lösningen på hela detta problem är enligt Habermas den så kallade uni versal- eller formalpragmatiken, som han utvecklade i teorin för kommunika tivt handlande på 1970-talet. Habermas idé är att vi kan ta vår utgångspunkt i vissa grundläggande egenskaper hos språket, närmare bestämt hos samtalet. Så snart man ger sig in i ett samtal – handlar kommunikativt – är det vissa förhållanden som måste tas för givna.5 Om man vill delta i en ”förståelsepro 5 Jämför även diskussionen kring Habermas i kapitel 4 respektive 7 i denna volym.

1. O m samtale ts p olit iska b e t yde ls e

cess” förbinder man sig att vara någorlunda begriplig och erbjuder den som lyssnar något att förstå. Ambitionen måste vara att uppnå en förståelse som är ömsesidig. Underförstått bygger ett samtal, enligt Habermas, också på vissa gemensamma giltighetsanspråk. När vi påstår något gör vi anspråk på att bli trodda, att det vi säger är sant. När vi exempelvis framför en ursäkt gör vi samtidigt underförstått anspråk på att detta accepteras som legitimt. Och oavsett vad vi pratar om gör vi alltid anspråk på att bli tagna på allvar, att ens utsagor uppfattas som ens egna, som sanningsenliga. Detta är kärnan i uni versalpragmatiken. Detta betyder enligt Habermas att samtalet redan som utgångspunkt förut sätter ett slags rationalistiskt förhållningssätt. Att vara rationell innebär att leva upp till vissa ”samtalsregler”. Då har vi också möjlighet att nå en ömsesidig för ståelse, ett slags samförstånd. Förståelseprocessens mål är att åstadkomma samförstånd, som utmynnar i den intersubjektiva gemenskapen av ömsesidig förståelse, gemensamt ve tande, ömsesidigt förtroende och inbördes överensstämmelse. Samförstånd vilar på erkännandet av de fyra korresponderande giltighetsanspråken: för ståelighet, sanning, sannfärdighet och riktighet. (Habermas 1988, 78f)

Även för Habermas finns det givetvis skillnader mellan de olika giltighetsansprå ken, men hans huvudsynpunkt är att universalpragmatismen skapar en platt form för rationalismen, för idén om argumentets primat oavsett ämne. Vi behöver inte här och nu slutgiltigt ta ställning till om Habermas idé om kommunikativt handlande är rimlig eller ej, och om den ger oss ett bättre funda ment åt förnuftet än Poppers kritiska rationalism där samtalet är strategiskt. Ha bermas har själv modifierat sina resonemang i så måtto att han numera är mindre avvisande mot att samtal kan få rymma inslag av instrumentell rationalitet. Ett samtal kan få innehålla strategiska inslag utan att inriktningen mot att förstå därmed nödvändigtvis går förlorad (se Eriksen & Weigård 2000, 60ff, och Theo dorsson 2004, 26ff). Diskussionen om Habermas teori kretsar i huvudsak kring om han lyckas göra troligt att de förpliktelser vi ålägger oss genom att delta i ge nuina samtal, är av den karaktären att de kan transformeras vidare, till andra slags sociala och politiska förpliktelser. Är det verkligen möjligt att från den in tersubjektivitet som genereras genom deltagande i vardagssamtal också härleda en mer omfattande intersubjektivitet som i sin tur kan bidra till att utveckla mo raliska och politiska förpliktelser mellan människor (se Heath 2003). På den punkten är det – försiktigt uttryckt – få som ännu har slagit följe med Habermas. Diskussionen har däremot kommit att handla om vad som bör tillföras för att rädda Habermas teori. Förslagen går i två riktningar. Endera garanteras en mer omfattande intersubjektivitet med hjälp av ett kommunitärt argument om att vi tillhör en gemensam kultur som hjälper oss att nå samförstånd eller också kan man tillgripa ett typiskt liberalt sätt att resonera i termer av en idealiserad sam

Samtale ts mekanisme r

talssituation. Båda dessa linjer finns för övrigt antydda i Habermas egna texter (se Outhwaite 1994, 199ff). Behovet av att tillfoga ytterligare en premiss till Habermas universalpragma tik blir än mer uppenbart när den utnyttjas för att utveckla teorier om etik och politik. I den så kallade diskursetiken, där Karl-Otto Apel (1990) har bistått Ha bermas, är det liberala inslaget påtagligt. Den deliberativa demokratiteorin är mindre enhetlig, kanske på grund av att det dröjde ganska länge innan Haber mas själv tog till orda. Ett centralt inslag hos många samtalsdemokrater är att de liberationen syftar till att förbättra beslutsfattandet. Det handlar om en mer el ler mindre starkt uttalad epistemisk demokratisyn (jämför Estlund 1997). En så dan idé om det politiska samtalets betydelse framstår dock inte som särskiljande för det deliberativa synsättet. Det kan lika gärna knytas till det strategiska synsät tet (till exempel Gutmann & Thompson 1996). När man talar om eller kritiserar deliberativ demokratiteori är det emellertid ofta Joshua Cohens uttolkning som avses (Cohen 1989). Hos Cohen är det epistemiska inslaget nedtonat. I stället finner vi här tanken att deliberativ demokrati syftar till att skapa samförstånd. Den idén kan man över huvud taget inte finna hos många andra samtalsdemo krater, såsom John Dryzeck (1990 och 2000), Amy Guttman och Dennis Thomp son (1998). Inte heller Habermas själv framhäver detta när han sent omsider läg ger ut texten om sin syn på hur demokratin bör fungera. Habermas demokrati syn är i själva verket ganska traditionell. Det handlar snarast om att ge de tradi tionella demokratiska institutionerna en diskursteoretisk begrundan eller motivering (Habermas 1996a, kapitel 7 och 8). För Habermas tycks det inte alls vara viktigt att vi når samförstånd i allehanda sakfrågor, men väl rörande de de mokratiska institutionerna. Men Cohens precisering av deliberativ demokrati har vunnit fotfäste i den statsvetenskapliga diskussionen, inte minst därför att teorins kritiker har bidragit till denna fixering. Härvidlag har Jon Elsters uppsats om ”marknaden och torget” varit särskilt inflytelserik (Elster 1989). Men som sagt, vi behöver inte heller avgöra hur vi ser på detta. Habermas idé om kommunikativt handlande och den deliberativa demokratiteorin har, oaktat deras generella giltighet, visat sig meningsfull i den meningen att samhällsfors kare har funnit det fruktbart att försöka utröna deras empiriska räckvidd och tillämplighet. Det finns numera en stor mängd empirisk forskning som försöker kartlägga i vad mån olika slags politiska samtal innehåller deliberativa kvaliteter av den sort som Habermas hjälpt oss att identifiera.6 Att den deliberativa demo kratiteorin inte är enhetlig behöver inte heller bekymra oss. Tanken inom pro jektet Demokratins mekanismer är att detta hjälper oss att identifiera alternativa hypoteser, vilka vi i sin tur bör prövas empiriskt. Habermas teori om kommunikativt handlande hjälper oss också att förstå vad som försummas i den klassiska föreställningen om samtal som strategiskt handlande. Den strategiska modellen för samtalet är tvungen att ta för givet, el 6 Theodorsson 2004 är ett gott exempel på detta. Hennes uppsats refererar till flera andra exempel.

1. O m samtale ts p olit iska b e t yde ls e

ler att parasitera på, förekomsten av deliberativa kvaliteter i ett samtal. Haber mas analys av språket klargör att samtalets strategiska komponenter riskerar att undergräva de egenskaper som universalpragmatiken vilar på. Därmed riskerar det strategiska samtalet också att underminera samtalets överordnade mål, att vi försöker förstå varandra och på den grunden till exempel gemensamt försöker söka sanningen. I förlängningen av Habermas analys finns därför också en an modan om att göra detta till ett forskningsproblem. Men jämförelsen mellan de två olika idéerna om samtal hjälper oss också att se svagheterna i den deliberativa modellen. Den deliberativa traditionens ten dens att låta samförstånd bli det avgörande kriteriet för giltighet, särskilt i frågor där vi föreställer oss att det finns en sanning, framstår inte som tilltalande; hur skall vi försäkra oss om att samförståndet inte är ett utslag av social konformitet? Förvisso är det ett samtal som hjälper oss att fixera den preliminära sanningen även inom ramen för den kritiska rationalism som särskilt Popper har fått oss att anamma. Men i seminariets diskussion är det just de strategiska kvaliteterna som fungerar som garant för att samtalet är att lita på. Samtalets eventuella delibera tiva kvaliteter är inte nog. Detsamma gäller inom politiken. Som bland annat de batten inför EMU-omröstningen visade, väcker det i första hand misstankar hos medborgarna om att det är något som döljs när den politiska eliten omfamnar varandra i samförstånd. Det brukar också framhållas att Habermas typ av samtal utesluter alla slags härskartekniker. Den ideala samtalssituationen är befriad från makt och domi nans. Om instrumentell rationalitet per definition uppfattas som ett maktinstru ment, betyder det att ett strategiskt samtal med logisk nödvändighet skiljer sig från det deliberativa även på denna punkt. Men detta är inte alls självklart. Det slags strategiska agerande som kännetecknar en debatt har i huvudsak karaktä ren av koordination mellan deltagarna. Därutöver bör det framhållas att härs kartekniker bör vara bannlysta även i ett strategiskt samtal. Både det strategiska och det deliberativa samtalet utgår således från en föreställning om att delta garna möter varandra som jämlikar, och detta gäller oavsett om det vid sidan av samtalet finns betydande skillnader i makt mellan dem som samtalar.

Om sambandet mellan samtal, förhandling och votering I en demokratisk beslutsprocess fastställs vanligen kollektivets gemensamma ståndpunkt genom en omröstning. Först en ordentlig diskussion och eventuellt förhandling mellan olika grupperingar, men alltid en avslutande omröstning som auktoritativt fastställer ”folkviljan”. En anledning till att den deliberativa de mokratisynen har väckt uppmärksamhet och uppfattats som kontroversiell är att den – åtminstone i vissa uttolkningar – ifrågasätter den normala föreställ ningens giltighet. Enligt den deliberativa demokratiteorin är det kanske inte alls

Samtale ts mekanisme r

nödvändigt och önskvärt att votera. Och ett samtal som övergår i en förhand ling, där det överordnade syftet inte är att ”ha rätt” utan att ”få rätt”, har närmast definitionsmässigt gått över styr. Det ideala är att man undviker konfliktalstrande och polariserande omröstningar och förhandlingar och i stället förlitar sig på samtalets samförståndsgenererande kraft. Detta inslag i den deliberativa demokratiteorin har – föga förvånande – kri tiserats för att vara inte bara utopiskt utan också oförenligt med demokratins ideal, och då till och med ideal som även omfattas inom den deliberativa demo kratitraditionen; kärnan i alla varianter av demokratiteori är ju att man vill för lita sig på procedurer som behandlar deltagarna som politiskt jämlika. En ord ning där man normalt sett inte har möjlighet att driva sin egen linje ända fram till votering, kan emellertid vara ett sätt att förstärka härskartekniker under sam talet. Idén att demokrati kan fungera utan omröstningar och enbart bestå av respektfulla samtal skulle då i själva verket rymma ett slags självmotsägelse. Den blir ett hot mot sin egen värdegrund. Den enda rimliga hållningen tycks vara att en demokrati rymmer både sam tal och omröstningar, men även då förhandlingar. Det vi i stället har anledning att fundera över är hur dessa olika mekanismer förhåller sig till varandra. I vilka sammanhang bör vi förlita oss till det ena eller det andra, och hur skall de sam verka? En vanlig tanke är nog den att det gör skillnad om vi har att göra med fakta eller värderingar. I grova drag tänker man sig att faktafrågorna inom politiken kan vi överlåta till experter, sakkunniga, medan det i strikt mening politiska kommer till uttryck i värdefrågorna. I förlängningen leder detta resonemang till uppfattningen att det i båda fallen kan finnas anledning att föra ett samtal, men när det gäller faktafrågorna är det i synnerhet experterna som bör diskutera för att kunna fastställa vad som bör anses vara sant (åtminstone preliminärt). Idealt sett bör vi emellertid inte rösta om sanningen, åtminstone bör vi inte göra det i politiska sammanhang.7 I värdefrågorna finns däremot ingen sanning och då återstår i slutänden inget annat än att rösta. Detta sätt att resonera är givetvis förenklat och på flera punkter naivt. Det är många gånger svårt att skilja fakta från värderingar och det vetenskapliga samta let är inte tandlöst heller i värdefrågorna. Men i huvudsak är detta ändå en rim lig uttolkning av den dominerande tanken i vårt moderna samhälle, av den lära som vi också i praktiken försöker leva efter. Vi upprörs till exempel om politiker fattar beslut, eller pläderar för en uppfattning som är ett inlägg i en kontrover siell vetenskaplig stridsfråga. Och vi tillerkänner inte forskare och experter nå gon särskild auktoritet i värdefrågor. I sitt bidrag till den deliberativa demokratiteorins utveckling, Reflective De 7 Man skulle kunna tro att omröstningar om sanningen är bannlysta inom forskarvärlden, att det är det goda argumentet som skall fälla avgörandet och inte hur många som omfattar den för dagen rå dande uppfattningen. Riktigt så enkelt är det inte i praktiken. Sommaren 2006 nåddes vi till exempel av nyheten att Pluto inte längre var en planet, och att det hade fastställts i en omröstning på en kon ferens med världens ledande astronomer.

1. O m samtale ts p olit iska b e t yde ls e

mocracy, har Robert Goodin ambitionen att vända upp och ned på detta tradi tionella sätt att resonera. Även Goodins resonemang tar sin utgångspunkt i att det är rimligt att göra skillnad mellan fakta och värderingar, men han drar en nå got annorlunda slutsats i frågan om hur vi bör balansera mellan samtal och om röstning. Goodins tes är att behovet av samtal är särskilt stort i värdefrågor. Sam talet hjälper oss att bringa reda i komplicerade normativa problem, och det är olyckligt om vi i slutänden blir tvungna att genomföra en omröstning för att fastslå en gemensam linje, eftersom majoriteten då ”kör över” minoriteten i en fråga som är djupt personlig. Vad gäller faktafrågor resonerar Goodin helt annorlunda. Här menar han att vi i mycket större utsträckning kan förlita oss på majoritetsbeslut. Han stöder sig härvidlag på en idé som lanserades av Condorcet redan på 1700-talet, en idé som går under beteckningen Condorcets juryteorem (se Molander & Nurmi 2003). Condorcets juryteorem säger oss att sannolikheten för att majoriteten skall ha rätt i en fråga där det går att fastställa en sanning är större än att en individ har rätt, under förutsättning att varje individ har mer än femtio procents chans att få rätt. Och ju fler som deltar i omröstningen, desto större är sannolikheten att kol lektivet skall fatta det korrekta beslutet. Goodins resonemang tvingar oss att tänka till. Kan detta verkligen fungera? Helt plötsligt slår det oss också, att det kan ha varit just detta som Rousseau (1994/1762) hade i åtanke när han kategoriskt förkunnade att ”majoriteten har alltid rätt”. Den formulering som kommit att bli närmast synonym med ”majo ritetens tyranni” (se Talmon 1952), är i själva verket ett uttryck för en strikt ma tematisk bevisföring.8 Och associationen till Rousseaus teori om allmänviljan, som idéhistoriskt sett inte alls är befängd, hjälper oss också att identifiera vad som är haken i Goodins resonemang. Rousseau är en av få tänkare som i grun den ogillar att man i en demokrati skall ägna sig åt offentlig diskussion. Enligt Rousseau finns en risk att debatten skapar söndring och leder till att särintressen slår ut allmänviljan. Just detta är faktiskt en motsvarighet till en av premisserna i Condorcets juryteorem. Teoremets giltighet förutsätter nämligen att indivi derna självständigt har bildat sig en uppfattning och sedan röstar oberoende av varandra. En offentlig debatt inför omröstningen riskerar därmed att punktera relevansen av Condorcets teorem och därmed även starkt ifrågasätta bärigheten i Goodins tes (jämför Richardson 2002, 79f). Vid närmare eftertanke, anser vi dock att detta vore att dra det alltför långt. Idén om oberoende individer kan inte, rimligen, preciseras så att den förlorar all empirisk relevans. Att vara en in divid som självständigt bildar sig en uppfattning kan inte få bli liktydigt med att man lever som en eremit. Möjligen pekar det i stället på relevansen av att offent liga debatter rymmer det slags strategiska kvaliteter vi har identifierat tidigare. Ett praktiskt gångbart kriterium skulle kunna vara att man har haft möjlighet välja mellan skilda alternativ som har dryftats i en offentlig debatt. 8 Horkheimer och Adorno skulle givetvis utbrista i ett ”Vad var det vi sa?”.

Samtale ts mekanisme r

Huvudsynpunkten i detta inledningskapitel är emellertid att det finns olika typer av samtal och att det finns anledning att uppmärksamma både strategiska och deliberativa kvaliteter i ett samtal. En fråga som då naturligen infinner sig är om denna insikt får några konsekvenser för hur vi ser på förhandlingar och om röstningar. Och det enkla svaret är att det finns ett par tydliga kopplingar mellan dessa olika mekanismer. Strategiska samtal harmonierar med tanken att man övergår till att votera. Deliberativa samtal harmonierar däremot med idén att vi övergår till att förhandla om samtalet inte leder till enighet. När vi står inför en omröstning, exempelvis ett allmänt val, har vi behov av upplysning om alternativen. Det samtal som föregår voteringen bör således kän netecknas av de strategiska kvaliteter som vi identifierade i vår analys av dispu tationen. Av ett sådant samtal kan man knappast förvänta sig att det skall bidra till ökat samförstånd. Om vi i stället möts i en förhandling kan motsvarande typ av samtal snarare skapa blockeringar och hindra parterna från att nå en rimlig kompromiss. En förhandling är snarare betjänt av att parterna inledningsvis för ett samtal i deliberativ anda. En kompromiss kan under sådana omständigheter vara ett uttryck för att parterna behandlar varandra med respekt, att man inser att även den andres ståndpunkt är grundad i en djup övertygelse. Det är således i utpräglade förhandlingskulturer – av det slag man finner inom diplomatin och i korporativa sammanhang – vi kan förvänta oss samtal med deliberativa kvali teter.9 Och det är också här vi kan förvänta oss att samtalet bidrar till ökat sam förstånd.

Empirisk forskning om samtalets betydelse Habermas idé om den ideala samtalssituationen, och teorin om deliberativ de mokrati, har länge ingått i det statsvetenskapliga tankegods som vid seminarier lätt kan föranleda nervösa reaktioner: Å ena sidan vissa inledande respektfulla kommentarer om filosofiskt djupsinne, å andra sidan uppgivna inlägg om ab strakta teoriers bristande empiriska relevans. Man lyfter på hatten, men går skyndsamt vidare utan att egentligen bry sig. Och visst förhåller det sig nog fort farande så att forskningen om deliberativ demokrati har en kraftig slagsida åt det rent teoretiska hållet. Men det är inte längre sant, om det någonsin har varit det, att det skulle saknas empiriskt inriktad forskning inom detta område. Inom svensk statsvetenskap har Curt Räftegårds pionjärarbete från 1998, av handlingen Pratet som demokratiskt verktyg, följts av flera andra studier som em piriskt belyser eller prövar olika aspekter av den deliberativa teoribildningen. Ett par sådana exempel är Daniel Naurins avhandling Dressed for Politics. Why in creasing transparency in the European Union will not make lobbyists behave any better than they already do (2004) och Ellen Almgrens avhandling Att fostra demo 9 För fallstudier, se kapitlen 5, 6, 7 och 8 i denna volym.

1. O m samtale ts p olit iska b e t yde ls e

krater (2006). Ytterligare exempel, om än i mindre format, återfinns dels i vår egen projektantologi Demokratins mekanismer (Gilljam & Hermansson 2003), dels i Rune Premfors och Klas Roths antologi Deliberativ demokrati (2004). Internationellt är givetvis floran av artiklar och böcker i detta ämne ännu mera frodig. En viktig del av denna diskussion kretsar kring de så kallade med borgarpaneler, som i första hand förknippas med James Fishkin. Syftet med dessa bör nog i långa stycken knytas till akademins ”tredje uppgift”, att till all mänheten föra ut vetenskapens landvinningar. Sett som forskning har emeller tid Fishkins arbete drabbats av en hel del kritik (se vidare Teorells bidrag i denna volym). Kritikerna förmedlar en bild av att det handlar om en ambitiös men osofistikerad datainsamling, som ger upphov till en serie tämligen enkla resultat. Kritiken kan måhända vara orättvis i så måtto att Fishkin och hans medarbetare än så länge har haft fullt upp med att genomföra ständigt nya medborgarpaneler och att även de själva är fullt på det klara med att det så småningom handlar om att på allvar analysera all den information som har samlats in.10 Fishkins under sökningar har emellertid satt andra forskare på spåret. Hans teser om de delibe rativa samtalens välsignelsebringande kraft har utsatts för hårdhänta prövningar och inte sällan också kommit att ifrågasättas (se till exempel Jackman & Snider man 2006). Rent allmänt är dock bilden inte alls dyster. En sentida översiktsartikel, som behandlar modern empirisk forskning om deliberativ demokrati, ger oss först och främst ett kvitto på att den är synnerligen livaktig. Vad gäller resultaten gör dock artikelförfattarna bedömningen att denna forskning ger ett spretigt in tryck. Väldigt många resultat är av karaktären ”det beror på” och man gör dia gnosen att forskningen borde ägna större möda åt att ringa in olika slags kon textfaktorer (Delli Carpini, Cook & Jacobs 2004, 336). Detta är också vår bedöm ning. Vid prövningen av olika teser om samtalets tänkbara effekter, bör man be akta att de institutionella förhållandena kan vara betydelsefulla. Det framstår exempelvis som rimligt att samtal i offentliga sammanhang är av annan karaktär än vardagssamtal mellan vänner eller samtal mellan officiella representanter för organisationer som försiggår bakom lyckta dörrar. Och vi borde också förvänta oss att effekterna skiljer sig i dessa olika samtalssituationer. Listan över arbeten som empiriskt undersöker det politiska samtalet kan gö ras mycket längre. Problemet är således inte att vi saknar studier som belyser olika aspekter av samtalsdemokratin. Däremot kan man nog hävda, att denna forskning i allt för liten utsträckning varit inriktad på att undersöka teoretiskt intressanta samband, åtminstone om man med det avser samband mellan poli tiska institutioner och egenskaper hos och effekter av samtal. Redan i projektets första antologi, Demokratins mekanismer, lanserade vi en analysmodell för att systematiskt undersöka samtalets mekanismer (Gilljam & Hermansson 2003, 23f). Vår idé var att man först av allt bör precisera vilken typ 10 En av projektets forskare, tillika bidragsgivare i denna volym, Anna Kemdal Pho, illustrerar detta. Hon har nämligen arbetat för Fishkin just med detta slags analysarbete.

Hermansson Karlsson Montgomery (red.)

Samtalets mekanismer

Jörgen Hermansson, Christer Karlsson & Henry Montgomery (red.)

Best.nr 47-08870-6

Tryck.nr 47-08870-6-00

omslag.indd 1

08-03-28 14.12.13