”I denna spännande och intressanta bok presenterar Carl-Göran Heidegren ett begrepp som under de senaste decennierna vuxit fram som alltmer centralt inom samhällsvetenskapen. Boken kan varmt rekommenderas, såväl för en kunskapstörstande allmänhet som för högskolestudenter på grund- och avancerad nivå.” BeGreppbart
Mikael Carleheden, professor i sociologi vid Örebro universitet
Andra aktuella titlar i serien är:
Retorik Mikael Holmgren Caicedo
BeGreppBart
Makt Mats Börjesson & Alf Rehn
BeGreppBart
Erkännande Carl-Göran Heidegren
Läs mer om serien och böckerna på: www.liber.se/begreppbart BeGreppbart
Carl-Göran Heidegren är professor i sociologi vid Lunds universitet. Han har tidigare publicerat bl.a. ”Livsföring – ett sociologiskt grundbegrepp” (som medförfattare).
Carl-Göran Heidegren
och dess motsats, missaktning, präglar i princip all mänsklig samvaro och interaktion. I den här boken presenteras ett antal socialfilosofiska och sociologiska perspektiv på temat erkännande, till exempel: Vad innebär det att erkänna en annan människa? Vilka olika former av erkännande och missaktning finns det?
BeGreppbart är en serie introducerande böcker om centrala samhällsvetenskapliga begrepp.
Erkännande
Erkännande
UTFORSKANDE. F O K U S E R A T. D Y N A M I S K T.
BeGreppbart är en serie introducerande böcker i
samhällsvetenskap. Varje bok behandlar ett centralt begrepp och adderar en pusselbit till vår förståelse av samhället. Utforskande. Fokuserat. Dynamiskt. Greppbar kunskap i ett nötskal. Helt enkelt.
Best.nr 47-08895-9
Tryck.nr 47-08895-9-00
Erka nnande - omslag.indd 1
08-11-12 08.11.09
BeGreppbart BeGreppbart är en serie introducerande böcker i samhällsvetenskap. Varje bok behandlar ett centralt begrepp och adderar en pusselbit till vår förståelse av samhället. Utforskande. Fokuserat. Dynamiskt. Greppbar kunskap i ett nötskal. Helt enkelt.
Aktuella titlar På www.liber.se/begreppbart kan du läsa mer om övriga redan utgivna titlar i BeGreppbart-serien.
Kommande titlar Bli först med det senaste! Anmäl dig till Libers nyhetsbrev för Högskole- och fortbildningslitteratur (välj Företagsekonomi och/ eller Sociologi) och du får löpande information om nya och kommande titlar. Du anmäler dig på: www.liber.se (klicka på Nyhetsbrev längst ner på sidan)
Kontaktpersoner Serieredaktörer Mats Börjesson, professor i sociologi vid Mälardalens högskola mats.borjesson@mdh.se Alf Rehn, professor i företagsekonomi vid Åbo Akademi alfrehn@mac.com
Ansvariga förläggare Ola Håkansson, Liber ola.hakansson@liber.se Peter Söderholm, Liber peter.soderholm@liber.se
Begreppbart Erkannande.indd 3
08-11-13 09.07.05
Innehåll Tänk dig … 7 Del I. Teorihistoriska perspektiv 13
Fichte och Hegel 14 Mead och Goffman 16 Taylor och Todorov 21 Honneth: Kampen för erkännande 27 Ti l l ä m p n in g 1: Unga våldsverkare 39 Voswinkel: Erkännandets sociologi 41 Ti l l ä m p n in g 2: Erkännande och sexualiserat våld mot kvinnor 55 Ricœur: Generositet och tacksamhet 58 Ti l l ä m p n in g 3: Handikapp och erkännande 60 Del II. Systematiska perspektiv 64
Tre analysnivåer 64 Ti l l ä m p n in g 4: Relationen mellan vuxna och barn i förskolan 83 Ti l l ä m p n in g 5: Lärararbete och erkännande i skolan 86 Tillbörligt erkännande som mitt mellan ytterligheter 89 Ti l l ä m p n in g 6: Att synliggöra och osynliggöra människor i socialt arbete 100 Ti l l ä m p n in g 7: Erkännande i arbetslivet 105 Ti l l ä m p n in g 8: Från förföljelse till förintelse – Tredje riket och judarna 110 Socialfilosofi och samhällsvetenskap 115
Noter 117 Referenser 121 Register 125
5
Begreppbart Erkannande.indd 5
08-11-13 09.07.05
Begreppbart Erkannande.indd 6
08-11-13 09.07.05
Tänk dig … Föräldrar som ägnar sina barn en kärleksfull omsorg. Föräldrar som är så upptagna av sig själva att de inte ser eller orkar ta sig an barnens behov. Föräldrar som vill så väl, men där det ändå blir fel. Vänskap som består och fördjupas. Vänskap som långsamt förgiftas av misstro eller som går i kras genom svek. Att bli accepterad som en jämlike. Att bli förbisedd, stigmatiserad, förnedrad, utstött för den man är. Att utföra ett gott arbete och röna den uppskattning man förtjänar. Att utföra ett gott arbete, men inte bli värdesatt efter förtjänst, utan tvärtom förklenad och nedvärderad. Samtliga exempel handlar på olika sätt om att bli erkänd eller att bli missaktad. Varje människa torde mer än en gång i sitt liv ha gjort den smärtsamma erfarenheten att inte röna det erkännande som man menar sig förtjäna eller ha rätt att kräva. Det kan handla om en upplevelse av att inte bli sedd eller om att utan grund bli behandlad som någon som inte förmår ta ansvar för sitt eget liv. Reaktionerna spänner från besvikelse till raseri. För en del människor har det förvägrade erkännandet blivit en del av det dagliga livet. De tvingas leva ett liv som socialt osynliga eller som dagligen och stundligen påminda om sitt förmenta tillkortakommande som människa. Reak tionerna spänner från självkänslans nollpunkt till kampen för erkännande. I dagens samhälle florerar en stundtals nästan manisk jakt på uppmärksamhet, efter devisen ”Den som inte syns och hörs finns inte”. Bättre att vara ökänd än att vara okänd. Denna uppmärksamhetsmani bör emellertid nogsamt skiljas från legitima förväntningar och krav på erkännande. Man läser i dag likaså allt oftare om människor eller grupper i samhället som av någon anledning känner sig förbisedda och kränkta, och som mer än gärna basunerar ut detta i offentligheten. Detta bör dock inte skymma sikten för de fall av verklig missaktning som också förekommer, och för det lidande som ofta försiggår i tysthet. Förmodligen är det även så att uppmärksamhetsjakt och lättkränkthet tenderar att gå hand i hand. Desto vikti7
Begreppbart Erkannande.indd 7
08-11-13 09.07.06
gare att granska begrepp som erkännande och missaktning, för att inte förlora ur sikte de högst verkliga företeelser som dessa refererar till. Temat erkännande har under de senaste båda decennierna alltmer kommit att inta en central plats i socialfilosofiska och samhällsvetenskapliga diskussioner. Det är framför allt två personer som från början har bidragit till detta: Charles Taylor och Axel Honneth. De båda viktigaste texterna i sammanhanget är den förres essä ”The politics of recognition” och den senares bok Kampf um Anerkennung, båda från 1992. Taylor talar om ett grundläggande mänskligt behov av erkännande och diskuterar temat framför allt i termer av olika minoritetsgruppers rättigheter och krav i förhållande till majoritetssamhället. Honneth betonar i sin tur vikten av ett flerdimensionellt erkännande för möjligheten att utveckla en positiv självbild och lyfter fram kampen för erkännande som en form av moraliskt motiverad konflikt och kamp. Genom den centrala roll som Taylor och Honneth, båda i första hand filosofer, har spelat så fördes diskussionen från början huvudsakligen på vad som kan kallas för ett socialfilosofiskt plan. Det kan dock inte råda någon tvekan om att temat erkännande också hör hemma på klassisk sociologisk och socialpsykologisk mark. Frågan om betingelserna för social integration är en klassisk sociologisk frågeställning. Erkännande är en social mekanism som genererar social integration. Erkännande är tillika ett medium varigenom social integration upprätthålls. Frågan hur en personlig identitet skapas och upprätthålls är en klassisk socialpsykologisk frågeställning. Ett flerdimensionellt erkännande är av grundläggande betydelse för möjligheten att utveckla och upprätthålla en personlig identitet i form av en positiv självbild. Man kan även argumentera på följande vis: socialt handlande, social ordning och social förändring är tre centrala sociologiska temaområden. Temat erkännande rymmer en handlingsteoretisk dimen sion. Den som erkänner en annan människa förhåller sig gentemot denna människa på ett visst sätt. Erkännandet inbegriper attityder, gester och handlingar. På vilket sätt kan då erkännande begreppsliggöras för att fånga upp denna handlingsteoretiska dimension? Vad 8
TÄ N K D I G …
Begreppbart Erkannande.indd 8
08-11-13 09.07.06
gör vi egentligen när vi erkänner en annan människa? Temat erkännande rymmer även en ordningsteoretisk dimension. Varje samhälle kan sägas uppvisa en institutionaliserad erkännandeordning. Härmed avses institutionaliserade former för vilka legitima förväntningar som människor i ett visst samhälle kan hysa med avseende på erkännande. Hur ser till exempel den institutionaliserade erkännandeordningen ut i det samtida västerländska samhället? Hur ser den ut på andra håll i världen? Temat erkännande rymmer, slutligen, även en historisk-social förändringsdimension. De institutionaliserade erkännandeordningarna är inte statiska utan historiskt föränderliga. Historiska förändringar är ofta resultatet av en kamp för erkännande mellan olika grupper i samhället. Vilka förändringar har till exempel den institutionaliserade erkännandeordningen genomgått i västerlandet från tidig- till senmodern tid? Vilka former av moraliskt motiverad kamp har spelat en roll eller varit drivande i dessa förändringsprocesser? Att studera sådana processer är centrala uppgifter för en historisk sociologi om erkännande. Utöver dessa tre centrala områden kan ytterligare ett lyftas fram: temat erkännande rymmer tillika en interaktionsteoretisk dimen sion. Denna dimension innefattar mellanmänskliga relationer som sträcker sig över en kortare eller längre tid. Varje sådan relation kan sägas uppvisa en viss kvalitet med avseende på erkännande. Denna kvalitet kan förändras – förbättras eller försämras – över tiden: missaktning förbyts i respekt, erkännande övergår i likgiltighet eller missaktning. Hur är det möjligt att begreppsliggöra dessa processer? Vilka olika kvaliteter med avseende på erkännande och missaktning kan en interpersonell relation uppvisa? Vad för slags dynamik ligger bakom förändringen från en kvalitet till en annan?
Bokens uppläggning Boken avser att presentera ett antal socialfilosofiska och sociolo giska perspektiv på temat erkännande. Den har dock ingen ambition att vara heltäckande. Tvärtom är den vinklad och avgränsad på två sätt. Dels är Axel Honneth något av en huvudperson i framställningen, medan till exempel Charles Taylor spelar en undanskymd TÄ N K D I G …
Begreppbart Erkannande.indd 9
9
08-11-13 09.07.06
roll. Skälet till detta är att det, enligt mitt förmenande, är Honneth som mer än någon annan har satt sin prägel på diskussionen och drivit denna framåt. Dels har framställningen en sociologisk slagsida (i stället för en filosofisk eller psykologisk sådan). Detta förklaras av att jag själv är sociolog och att denna vinkling, åtminstone intill relativt nyligen, varit underrepresenterad i forskningen. Som en följd av denna vinkling kommer jag att ägna den tyske sociologen Stephan Voswinkel, så vitt jag kan se i det närmaste helt okänd i Sverige, förhållandevis stor uppmärksamhet. Boken har två delar: ”Teorihistoriska perspektiv” och ”Systema tiska perspektiv”. Med det senare uttrycket avser jag perspektiv och ansatser som direkt tar sikte på sakfrågorna – till exempel: Vad innebär det att erkänna en annan människa? Vilka olika former av erkännande och missaktning finns det? – och som bryr sig mindre om frågan vem som formulerat vilken teori vid vilken tidpunkt och i vilket sammanhang. I den första delen presenteras ett antal teorihistoriska perspektiv. Bortsett från några äldre bidrag betyder teorihistoria här i princip detsamma som samtidshistoria. De allra flesta viktiga bidragen på området härrör från de senaste femton till tjugo åren. Det är också viktigt att poängtera att de teorihistoriska perspektiven i hög grad också utgör systematiska perspektiv. I den andra delen försöker jag att i några avseenden fördjupa och vidareföra de systematiska perspektiven. Jag argumenterar för att temat erkännande kan och bör diskuteras inte bara på en mikro- och en makronivå, utan även på en mellannivå i termer av den kvalitet som en mellanmänsklig relation som sträcker sig över tiden uppvisar. Jag kommer vidare att argumentera för att på denna mellannivå kan och bör erkännande analyseras som en position mellan två ytterligheter, närmare bestämt för att ett tillbörligt erkännande har sin plats mellan å ena sidan för mycket erkännande och å andra sidan för lite erkännande, inget erkännande alls och direkt missaktning. Inom ramarna för dessa båda delar presenterar jag ett antal till lämpningsområden för att ge den mer abstrakta framställningen en smula kött på benen. Temat erkännande är ett teoretiskt problemområde samtidigt som det är mycket praxisnära. Skälet till detta är 10
TÄ N K D I G …
Begreppbart Erkannande.indd 10
08-11-13 09.07.06
att i princip all mänsklig samvaro och interaktion i något avseende präglas av erkännande i dess olika former eller av dess motsats, olika former av missaktning. När det gäller dessa tillämpningar har jag valt områden där viktiga arbeten redan föreligger eller åtminstone ansatser som visar på temats relevans för området i fråga. Boken behöver inte nödvändigtvis läsas från början till slut, utan andra sätt att läsa är fullt möjliga. Man kan till exempel börja med en eller ett par av tillämpningarna för att därefter ta sig an de mer teoretiska avsnitten. Men man kan också börja med avsnitten om Honneth och Voswinkel för att sedan fortsätta med den andra delen eller några av tillämpningarna. Jag har intresserat mig för temat erkännande under en längre tid. Detta intresse har avsatt spår i form av ett antal publikationer i skiftande sammanhang (se referenslistan i slutet av boken). Jag har tagit mig friheten att återanvända några delar av dessa texter. Detta gäller i första hand avsnittet om Honneth och tillämpning 7. Mitt förfarande motiveras dels av att helhetssammanhanget är nytt, dels av att det inte finns skäl att ändra på formuleringar som jag tycker har funnit sin form. Förutom att ge en inblick i viktiga delar av forskningen kring temat erkännande hoppas jag även att kunna berika denna forskning med en del egna bidrag. Dessa bidrag återfinns framför allt i bokens andra del.
Terminologisk anmärkning Det svenska vardagsspråket torde i dag rymma åtminstone tre betydelser av termerna erkänna och erkännande. En första är när vi säger att ”X erkände att han begått stölden” eller att ”Y erkände sin okunnighet på området”. Här är innebörden att medge eller tillstå något. Denna betydelse är inte aktuell i den fortsatta framställningen. En andra betydelse är när vi säger att ”Sverige erkände den nya regimen i landet X”. Här är innebörden att godkänna eller acceptera något. Detta godkännande innebär att X erhåller en viss rättsstatus, och så till vida har denna betydelse beröringspunkter med de diskussioner som fortsättningsvis kommer att föras. En tredje betydelse är när vi talar om någon som en ”erkänd auktoritet på områTÄ N K D I G …
Begreppbart Erkannande.indd 11
11
08-11-13 09.07.06
det X” eller säger att ”Y rönte stort erkännande för sin insats”. Här är betydelsen framför allt att bekräfta någons sakkunskap på ett visst område och att uttrycka sin uppskattning för en viss prestation. Det är denna tredje betydelse som den följande framställningen närmast anknyter till. Men även om erkänna och erkännande är termer som återfinns i vardagsspråket (liksom missakta och missaktning), så bör man hålla i åtanke att de i den följande diskussionen framför allt utgör tekniska termer vars betydelse i högre eller mindre grad kan avvika från vardagsspråket.
Tack till Anna Engstam, Tommy Gullberg, Christer Hagström, Heikki Ikäheimo, Johan Lindgren, Åsa Sterner och Peter Söderholm, som alla på olika sätt har varit av betydelse för tillkomsten av den här boken. Carl-Göran Heidegren
12
TÄ N K D I G …
Begreppbart Erkannande.indd 12
08-11-13 09.07.06
Del I.
Teorihistoriska perspektiv
Begreppet erkännande introducerades i ett teoretiskt sammanhang av två filosofer som båda utgör representanter för vad man brukar kalla den tyska idealismen under decennierna kring sekelskiftet 1800: Johann Gottlieb Fichte (1762–1814) och Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831). Jag kommer inledningsvis att kort presentera det teorisammanhang vari Fichte och Hegel inför och använder begreppet i fråga. Därefter kommer jag att ta upp de ansatser till en användning av begreppet som återfinns hos George Herbert Mead (1862–1931) och Erving Goffman (1922–1982), den förre filosof men av stor betydelse för sociologin, den senare däremot fullblodssociolog. Båda kan sägas ha gett viktiga bidrag till en sociologisk teori om erkännande. Anslutningsvis diskuteras ett par viktiga arbeten på området av Charles Taylor (f. 1931) och Tzvetan Todorov (f. 1939). I det därpå följande avsnittet kommer jag först att förhållandevis utförligt presentera den bok av Axel Honneth (f. 1949) som i hög grad bidrog till att sätta temat erkännande på dagordningen: Kampf um Anerkennung. Därefter kommer jag att redovisa några av de sätt varpå Honneth vidareutvecklat sin teori sedan nämnda bok. Sedan följer ett avsnitt som likaså förhållandevis utförligt presenterar Stephan Voswinkels (f. 1952) försök att utarbeta grundvalarna för en sociologisk teori om erkännande i boken Anerkennung und Reputation från 2001. Detta torde vara det till dags dato mest ambitiösa försöket att utveckla en erkännandets sociologi. I det avsnitt som avslutar denna första del förmedlas en inblick i Paul Ricœurs (1913–2005) bok om erkännande, Parcours de la reconnaissance, som var det sista större verk han publicerade före sin död. Insprängda i denna teorihistoriska del återfinns tre tillämpningar av erkännandeteoretiska överväganden på konkreta områden. De 13
Begreppbart Erkannande.indd 13
08-11-13 09.07.06
tre områdena är unga våldsverkare, sexualiserat våld mot kvinnor och handikapp.
Fichte och Hegel Fichte introducerar begreppet erkännande (Anerkennung) i en rätts filosofisk kontext, närmare bestämt i sitt arbete Grundlage des Natur rechts (”Naturrättens grundval”) från 1796. I de inledande paragraferna till detta verk konstaterar han att en människas handlingsfrihet kan inskränkas av en annan människa, som till exempel när någon hålls inlåst eller hotas fysiskt. För att två människor ska kunna leva tillsammans som fria individer krävs att var och en inskränker sin egen frihet på så sätt att motpartens handlingsfrihet bevaras. Därmed uppstår en ömsesidighet i relationen: Fria väsens förhållande till varandra är ett förhållande av växelverkan genom intelligens och frihet. Ingen kan erkänna den andre om inte båda ömsesidigt erkänner varandra, och ingen kan behandla den andre som ett fritt väsen om inte båda ömsesidigt behandlar varandra som sådana (Fichte 1966, §4, s. 351).
För att jag ska bli behandlad som ett fritt väsen krävs av mig att jag inskränker min egen frihet, det vill säga sätter en gräns för mitt egenintresse, och därigenom möjliggör den andres fria handlande. Och detsamma krävs av motparten. På detta sätt kommer ett ömsesidigt erkännande till stånd. Härur utvinner Fichte rättsförhållandet som en ömsesidig frivillig frihetsinskränkning. Rättsförhållandet gör det möjligt för människor att leva tillsammans utan att den enes frihet på ett orättmätigt sätt inkräktar på den andres frihet. Kännetecknande för Hegels teori om erkännande är att han lösgör begreppet från den primärt rättsliga kontext som det har hos Fichte, till förmån för ett mer komplext begrepp om erkännande som griper ut över flera andra dimensioner av mänskligt liv och leverne. Det handlar då framför allt om kärlek och samhällelig solidaritet som olika former av erkännande. Temat spelar en viktig roll i flera av Hegels texter från början av 1800-talet. Mest känd av dessa är boken Phänomenologie des Geistes (”Andens fenomenologi”) från 14
DEL I. TEORIHISTORISKA PERSPEKTIV
Begreppbart Erkannande.indd 14
08-11-13 09.07.07
1807. Det är där som man återfinner det berömda avsnittet om herren och drängen. Vid början av detta avsnitt inför Hegel begreppet om ett ömsesidigt erkännande. Han gör det i form av en relation mellan två självmedvetanden – läs: två individer – som är fri från asymmetrier och ensidigheter: Vart och ett ser det andra göra detsamma som det självt; vart och ett gör självt vad det kräver av det andra, och gör därför också vad det gör bara försåvitt det andra gör detsamma; det ensidiga görandet vore till ingen nytta, eftersom det som ska ske bara kan komma till stånd genom båda. /…/ De erkänner varandra såsom ömsesidigt er kännande varandra (Hegel 2008, s. 167).
Hegels tankegång låter sig utan svårighet ges kött på benen. Tänk på två bekanta som möter varandra på gatan och bekräftar sin bekantskap genom att hälsa på varandra. Läs nu det föregående citatet med denna situation för ögonen. Om den ena parten underlåter att hälsa är de bådas bekantskap satt i fråga, medan utbytet av hälsningar bekräftar densamma.1 Detta är naturligtvis en tämligen trivial form av ett ömsesidigt erkännande. Men det är inte svårt att föreställa sig situationer där en utebliven ömsesidighet (från den ena partens sida) betyder så mycket som: Du är för mig ett intet! Relationen mellan herren och drängen är uttryck för ett ensidigt erkännande: drängen erkänner herren, men herren erkänner inte drängen. Den överraskande vändning som Hegel introducerar består i att det är drängen som genom de tre momenten arbete, lydnad och dödsfruktan vinner en högre uppfattning om vad frihet och självständighet innebär. Vi ska inte här följa Hegels vindlande dialektik utan bara konstatera att temat erkännande är ett genomgående tema i Andens fenomenologi, och inte alls begränsat till avsnittet om herren och drängen (se vidare Heidegren 1995). Sammanfattningsvis kan sägas att Fichtes främsta bidrag på detta område är att han framhävde att erkännandet av en annan män niska innebär att sätta en gräns för egenintresset. Hegels främsta bidrag är framför allt insikten att erkännande är ett flerdimensionellt fenomen, men också att han lyfte fram betydelsen av kampen för erkännande. FICHTE OCH HEGEL
Begreppbart Erkannande.indd 15
15
08-11-13 09.07.07
Mead och Goffman Även om Mead var verksam som filosof, så är det inom socialpsykologin och sociologin som han haft det största inflytandet. Filosofen Mead räknas i dag en aning paradoxalt som en av sociologins klassiker. Temat erkännande är inte centralt hos Mead i den bemärkelsen att själva begreppet intar en nyckelposition i hans texter. Men en viktig aspekt av temat erkännande är frågan hur en individ utvecklar en personlig identitet, och detta intar en central plats i Meads verk. Även själva termen erkännande förekommer där, om än högst sporadiskt. Den följande framställningen utgår från Meads mest välkända text, den postumt publicerade Mind, self, and society: From the stand point of a social behaviorist (1934).2 Mead visar där hur en individ för att kunna utveckla en personlig identitet är hänvisad till en social kontext och en social process. Denna utveckling sker i olika steg under uppväxten, men även senare i vuxen ålder, och involverar olika former av taking the attitude of the other eller taking the role of the other, dels i form av olika konkreta personer som är av särskild betydelse (föräldrar, syskon, förebilder), dels i form av olika mer eller mindre omfattande generaliserade andra (kamratgruppen, samhället).3 Genom att internalisera en självbild som är förmedlad via olika konkreta och generaliserade andra uppkommer hos individen en aspekt eller fas som Mead kallar för ”me”: To have self-consciousness one must have the attitude of the other in one’s own organism as controlling the thing that he is going to do. What appears in the immediate experience of one’s self in taking that attitude is what we term the ”me”. It is that self which is able to maintain itself in the community, that is recognized in the community in so far as it recognizes the others (Mead 1967, s. 196/146).
”Me” utgör vad man skulle kunna kalla för en samhällelig kontroll instans som blivit en del av individens personliga identitet. Genom denna aspekt eller fas är individen konventionell i sitt agerande: man beter sig som man förväntas göra. Av citatet framgår att Mead uppfattar relationen mellan olika ”me” i termer av ett ömsesidigt erkännande. Ur detta ömsesidiga erkännande emanerar vår självrespekt: 16
DEL I. TEORIHISTORISKA PERSPEKTIV
Begreppbart Erkannande.indd 16
08-11-13 09.07.07
”We do belong to the community and our self-respect depends on our recognition of ourselves as such self-respecting individuals. But that is not enough for us, since we want to recognize ourselves in our differences from other persons” (s. 204–205/152). På detta sätt reser Mead frågan om individens självförverkligande, som en process varigenom vi strävar efter att utskilja oss från andra individer. I detta sammanhang introducerar han en andra aspekt av eller fas i den personliga identiteten, nämligen vad han kallar ”I”. Detta är den lynniga, nyskapande, kreativa sidan av den personliga identiten, som också måste komma till sin rätt. If he [individen] could not bring that peculiarity of himself into the common community, if it could not be recognized, if others could not take his attitude in some sense, he could not have appreciation in emotional terms, he could not be the very self he is trying to be (s. 324/226).
Att bli erkänd som den man är i denna andra betydelse, varigenom man är en särskild individ olik andra, kan sägas generera en sund självuppskattning. Såsom ”I” är den enskilde individen en mer eller mindre unik person. Det kan vara som artist, konstnär eller forskare med helt unika förmågor och prestationer, men det kan också vara som yrkesutövare med de speciella kompetenser och färdigheter som just detta yrke kräver. Mead föreställer sig ett idealt mänskligt samhälle, en demokratisk gemenskap, där varje medlem är erkänd som en jämlike med andra och där varje medlem tillåts komma till sin rätt och är erkänd som en särskild person. En uppenbar förankring har den senare aspekten i samhällets funktionella arbetsfördelning. Olikheter utesluter dock inte samhörighet: ”A difference of functions does not preclude a common experience” (s. 325/226–227). Det är enligt Mead fullt möjligt för en individ att inta den andres perspektiv, att se världen och sig själv ur dennes perspektiv, även om detta perspektiv avviker betydligt ifrån hans eget. ”It is that sort of functionally differentiated personality that I wanted to refer to as over against that which is simply common to all members” (ibid./227). Mead framstår i detta avseende som mycket optimistisk, måhända överoptimistisk; i själva verMEAD OCH GOFFMAN
Begreppbart Erkannande.indd 17
17
08-11-13 09.07.07
ket torde människor ofta ha stora svårigheter att sätta sig in i andra människors perspektiv när man inte alls delar deras livsvillkor. Men samtidigt kan det mycket väl tänkas att en ökad kommunikation och kontakt mellan olika individer och grupper i samhället öppnar upp för ett ömsesidigt perspektivskifte och banar vägen för solidariska relationer mellan dessa. Vad Mead gör är att peka ut riktningen för en fördjupad social demokratiseringsprocess. Erving Goffman kan sägas vara de små ytornas mästare. Hans sociologiska verk kretsar framför allt kring vad som utspelar sig när människor möts ansikte mot ansikte i olika situationer och sammanhang. Möjligen fångar följande formulering hans grundläggande perspektiv: Livet är kanske inte något större vågspel, men sociala interaktioner är det (Goffman 1995, s. 211).
Mänsklig interaktion vilar inte på några säkra fundament, utan varje interaktion, hur alldaglig den än må vara, innebär ett risktagande. Det behövs oftast inte mycket för att den ska rämna i fogarna, och ge plats åt pinsamma missförstånd, försägningar och kränkningar, som i sin tur genererar skamkänslor, främlingskap, stigma och fiendskap. Varje interaktion är utifrån Goffmans perspektiv som en osäkrad revolver. Att dessa likväl oftast inte går över styr är därför något som förtjänar att studeras närmare, och Goffmans livsverk var ägnat detta studium. Begreppet erkännande hade mycket väl kunnat vara centralt i hans verk – men är det inte. Vid ett par tillfällen snuddar dock Goffman vid temat, använder själva termen, och gör en i sammanhanget mycket intressant distinktion. I sin bok Stigma: Notes on the management of spoiled identity, och likaså i boken Behavior in public places, båda från 1963, skiljer Goffman mellan vad han kallar ett kognitivt igenkännande och ett socialt erkännande: ”cognitive recognition is simply an act of perception, while social recognition is one individual’s part in a communication process” (Goffman 1990, s. 87).4 I det förra fallet handlar det om att varsebli och känna igen en viss person som en viss person, i det senare fallet dels om att vara personligen bekant med personen i fråga och dels om ett socialt er18
DEL I. TEORIHISTORISKA PERSPEKTIV
Begreppbart Erkannande.indd 18
08-11-13 09.07.07
kännande som kan inbegripa ”the right and the obligation of exchanging a nod, a greeting, or a chat” (ibid.). I det senare fallet har vi inträtt i ett moraliskt universum, i ett rum av (ömsesidiga eller asymmetriskt fördelade) rättigheter och förpliktelser. Att erkänna en person innebär något annat än att igenkänna denne som en viss person. Detta reser naturligtvis frågan: Vad mer exakt är det som vi gör när vi erkänner någon? Detta är en fråga som vi kommer att återvända till i sinom tid. Temat erkännande aktualiseras även i Goffmans bok Interaction ritual: Essays in face-to-face behavior från 1967, och då framför allt i kapitlet ”The nature of deference and demeanor”. I detta fall dock utan att själva termen kommer till användning. I nämnda kapitel uppmärksammas de ceremoniella regler som styr hur en individ uttrycker sin uppskattning av andra eller förlänar uttryck åt sin egen karaktär. I det förra fallet talar Goffman om deference – ”respekt, aktning, hänsynsfullhet”; i det senare fallet talar han om demeanor – ”hållning, uppträdande, uppförande”. Respekt, aktning, hänsynsfullhet handlar om hur den uppskattning som vi hyser för någon överförs till denne, eller till något som denne står för. Ett sätt att göra detta är att förmedla en känsla av högaktning till den andre, men ofta innebär en visad uppskattning mer än så: In addition to a sentiment of regard, acts of deference typically contain a kind of promise, expressing in truncated form the actor’s avowal and pledge to treat the recipient in a particular way in the on-coming activity (Goffman 2005, s. 60).
Att visa respekt och aktning innebär så till vida att implicit avlägga något liknande ett löfte om att behandla den andre på ett visst sätt. Vi förbinder oss att göra detta och går så att säga i god för att kommande handlingar gentemot denne ska vara av ett visst slag. Vilka framtida handlingar som detta löfte inbegriper beror naturligtvis på hur vår sociala relation till den andre ser ut; det kan till exempel vara genom olika sätt att markera och upprätthålla den status som vi tillskriver denne i förhållande till oss själva. Närmare bestämt diskuterar Goffman två slags ritualer som är vanligt förkommande: avoidance rituals och presentational rituals MEAD OCH GOFFMAN
Begreppbart Erkannande.indd 19
19
08-11-13 09.07.07
– ”undvikande ritualer” och ”förevisande ritualer”. De förstnämnda kretsar kring att undvika att komma för nära den andre genom att göra förödmjukande intrång i dennes personliga sfär, som när vi undviker att föra in samtalet på känsliga ämnen. Med utgångspunkt i en psykiatrisk avdelning på ett sjukhus där han genomfört fältstudier lyfter Goffman fram ett flertal sätt att gå över gränsen för ett otillbörligt intrång. Han nämner då bland annat behandlingen av patienter som om de vore socialt osynliga: ”Classic forms of ’nonperson treatment’ are found, with staff members so little observing referential avoidance that they discuss intimacies about a patient in his presence as if he were not there at all” (s. 67). Som vi senare ska se utgör social synlighet respektive social osynlighet fenomen som i högs ta grad har med erkännande och missaktning att göra. Medan undvikande ritualer kretsar kring vad man inte bör göra, så handlar förevisande ritualer just om vad man bör göra i förhållande till den andre. Med hjälp av förevisande ritualer visar man hur man uppfattar eller ser på någon annan, och indikerar hur man avser att behandla denne i kommande interaktioner. En hälsning och än mer ett utbyte av hälsningar utsäger något om eller ger upphov till bestämda förväntningar om hur den kommande interaktionen ska gestalta sig, och detsamma gör en komplimang eller ett utbyte av komplimanger. Att vara uppmärksam på och uppmärksamma förändringar hos den andre, till exempel i form av en ny frisyr eller klädsel, är likaså ett sätt att visa att den andre ”is not an island unto himself ” (s. 73) utan att dennes liv angår oss, att den andre är en medmänniska, kollega eller vän som vi avser att behandla på ett tillbörligt sätt. Viktiga lärdomar från Mead är att vår självbild kommer till stånd genom perspektivövertagande och är djupt influerad av hur andra ser på oss, och att vi eftersträvar ett erkännande av både de mer konventionella och de mer särpräglade aspekterna av oss själva. Två viktiga lärdomar från Goffman är att respekt och aktning, det vill säga erkännande, innebär att vi implicit förbinder oss till ett visst slags handlande gentemot den andre i kommande interaktioner, och att en central aspekt av att erkänna en annan människa är att ”se” denne, medan motsatsen, att behandla någon som socialt osynlig, innebär att missakta denne. 20
DEL I. TEORIHISTORISKA PERSPEKTIV
Begreppbart Erkannande.indd 20
08-11-13 09.07.07
Taylor och Todorov Ett mycket omdiskuterat bidrag till temat erkännande utgör den kanadensiske filosofen Charles Taylors essä ”The politics of recognition” från 1992. Förutom sin filosofiska verksamhet har Taylor även varit politiskt aktiv i sin hemprovins Quebec. Den nämnda essän var ursprungligen ett föredrag hållet vid Princeton University, som senare publicerades, tillsammans med kommentarer, i boken Multiculturalism and ”The politics of recognition”. En svensk översättning av nämnda bok, utvidgad med ytterligare bidrag, bland annat ett av Jürgen Habermas, utkom 1995. Det föreligger enligt Taylor ett grundläggande mänskligt behov av erkännande. Erkännande är nämligen intimt kopplat till vår identitet, till frågan om vem jag är. Svaret på denna fråga tillhandahåller vi emellertid inte på egen hand, utan detta svar är väsentligen förmedlat genom andra, det blir till i dialog med andra människor (jfr Mead). Taylor argumenterar vidare för att behovet av erkännande accentueras i och med framväxten av vad han kallar det moderna autenticitetsidealet. Detta ideal innebär ett krav på att man ska vara sann gentemot sig själv, och att ens liv syftar till självförverkligande. Vad vi bär inom oss ska förverkligas i det liv som vi lever. Detta innebär också att vi förväntar oss och kräver att bli erkända som den vi verkligen är, och att vi inte förleds till eller påtvingas en annan självförståelse och identitet. Med den nya tiden har det uppstått inte ett behov av erkännande utan sådana förhållanden att försöket att vinna erkännande kan misslyckas. Det är därför som behovet nu erkänns för första gången. I förmodern tid talade människor inte om ”identitet” och ”erkännande”. Inte för att de inte hade (vad vi kallar) identiteter eller för att dessa inte var beroende av erkännande utan snarare för att identiteterna då var alltför oproblematiska för att tematiseras som sådana (Taylor 1995, s. 44).
Det moderna livet är präglat av ett uttalat behov av och krav på lika erkännande: var och en vill och kräver att bli erkänd som den han eller hon är. En ytterligare tillspetsning erhåller temat erkännande genom tesen att ett uteblivet erkännande i många fall utgör en form av förtryck. Såväl att inte alls erkännas – nonrecognition – som att TAY L O R O C H TO D O RO V
Begreppbart Erkannande.indd 21
21
08-11-13 09.07.08
misskännas – misrecognition – är då liktydigt med att frånkännas ett lika värde. I det ena fallet negligeras ens sätt att vara, i det andra fallet karikeras eller förvanskas detta på ett nedlåtande sätt. I båda fallen är jag inte erkänd som den jag är, med negativa konsekvenser för min självbild (jag blir osann gentemot mig själv). Dessa tankar har även i allt högre grad kommit att aktualiseras på en social nivå, genom att olika grupper i samhället alltmer högljutt kräver ett erkännande av deras sätt att vara, av deras sätt att gestalta sitt liv. Kravet på lika erkännande, poängterar Taylor, har kommit att syfta på två olika saker: • Politics of universalism: Varje medborgare har lika värdighet och lika rättigheter. • Politics of difference: Var och en har rätt att bli erkänd i sin unika identitet, och en viss grupp kan få särskilda rättigheter i kraft av sin speciella identitet. Taylor tar som exempel provinsen Quebec i Canada, som en i huvudsak fransktalande enklav i ett annars till övervägande delen engelsktalande land (se s. 57ff.). I namn av att Quebec utgör a dis tinct society så har där stiftats lagar i syfte att understödja att fransk kultur och franska språket ska fortbestå och vara tillgängliga även för kommande generationer. Det handlar om lagar som bland annat innebär att fransktalande och immigranter inte har rätt att sända sina barn till engelskspråkiga skolor, att företag med mer än femtio anställda ska drivas på franska, och att kommersiella skyltar ska vara på franska. Därmed övertrumfas vissa individuella rättigheter i namn av kollektiva mål baserade på Quebecs särskilda identitet. Många liberaler skulle vara benägna att avvisa en sådan lagstiftning med hänsyn till allas lika rättigheter och att myndigheter inte ska ta ställning till vilken livsform som är att föredra. Det senare ska vara upp till varje medborgare att själv besluta om. Taylor intar en något annorlunda, men som han ser det fortfarande liberal, position. Vissa grundläggande rättigheter måste förvisso tillkomma alla utan undantag, men i andra avseenden måste vi vara öppna för särskilda förhållanden som motiverar att till exempel en viss kultur vidtar mått och steg för att säkra sin överlevnad. Varje kultur har enligt 22
DEL I. TEORIHISTORISKA PERSPEKTIV
Begreppbart Erkannande.indd 22
08-11-13 09.07.08
Erkännande ISBN 978-91-47-08895-9 © 2009 Carl-Göran Heidegren och Liber AB Redaktörer: Anders Abrahamsson & Åsa Sterner Omslag och grafisk formgivning: Fredrik Elvander Författarfoto: Jonas Palm Figurer: Jonny Hallberg
Upplaga 1:1 Sättning: LundaText AB Typsnitt: Adobe Garamond Pro och Euphemia UCAS Tryck: Elanders, Ungern 2009
KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.
Liber AB, 205 10 Malmö tfn 040-25 86 00, fax 040-97 05 50 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01
Begreppbart Erkannande.indd 2
08-11-13 09.07.05
”I denna spännande och intressanta bok presenterar Carl-Göran Heidegren ett begrepp som under de senaste decennierna vuxit fram som alltmer centralt inom samhällsvetenskapen. Boken kan varmt rekommenderas, såväl för en kunskapstörstande allmänhet som för högskolestudenter på grund- och avancerad nivå.” BeGreppbart
Mikael Carleheden, professor i sociologi vid Örebro universitet
Andra aktuella titlar i serien är:
Retorik Mikael Holmgren Caicedo
BeGreppBart
Makt Mats Börjesson & Alf Rehn
BeGreppBart
Erkännande Carl-Göran Heidegren
Läs mer om serien och böckerna på: www.liber.se/begreppbart BeGreppbart
Carl-Göran Heidegren är professor i sociologi vid Lunds universitet. Han har tidigare publicerat bl.a. ”Livsföring – ett sociologiskt grundbegrepp” (som medförfattare).
Carl-Göran Heidegren
och dess motsats, missaktning, präglar i princip all mänsklig samvaro och interaktion. I den här boken presenteras ett antal socialfilosofiska och sociologiska perspektiv på temat erkännande, till exempel: Vad innebär det att erkänna en annan människa? Vilka olika former av erkännande och missaktning finns det?
BeGreppbart är en serie introducerande böcker om centrala samhällsvetenskapliga begrepp.
Erkännande
Erkännande
UTFORSKANDE. F O K U S E R A T. D Y N A M I S K T.
BeGreppbart är en serie introducerande böcker i
samhällsvetenskap. Varje bok behandlar ett centralt begrepp och adderar en pusselbit till vår förståelse av samhället. Utforskande. Fokuserat. Dynamiskt. Greppbar kunskap i ett nötskal. Helt enkelt.
Best.nr 47-08895-9
Tryck.nr 47-08895-9-00
Erka nnande - omslag.indd 1
08-11-12 08.11.09