Integrativ hälso- och sjukvård
Perspektiv, mångfald
och en vidgad horisont
Integrativ hälso- och sjukvård
Perspektiv, mångfald och en vidgad horisont
Albertine Ranheim & Linn Rönne-Petersén (red.)
Författare
Isis Amer-Wåhlin, MD, PhD, Institutionen för lärande, informatik, management och etik, Karolinska institutet.
Iben Axén, DC, PhD, docent i muskuloskeletal hälsa, Institutet för miljömedicin, Karolinska institutet.
Cecilia Bergström, BS, DC, med.dr, förste forskningsassistent, Institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet.
Eva Bojner Horwitz, professor vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle & Centrum för social hållbarhet, CSS, Karolinska institutet.
Jenny-Ann Brodin Danell, PhD, docent i sociologi, Sociologiska institutionen, Umeå universitet.
Karin Dahlberg, leg. sjuksköterska, PhD, professor em. i vårdvetenskap, senast vid Linnéuniversitetet.
Andreas Eklund, DC, MSc, PhD, biträdande lektor, Institutet för miljömedicin, Karolinska institutet.
Torkel Falkenberg, PhD, docent i hälso- och sjukvårdsforskning vid
Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska institutet.
David Finer, medicinjournalist samt medie- och folkhälsoforskare med medicine licentiatexamen från Karolinska institutet.
Ursula Flatters, specialist allmänmedicin, tidigare på Vidarkliniken i Järna, nu verksam på 2Heal Medical, Stockholm.
Astrid Grensman, MD, PhD, yoga-mindfulnesslärare. Institutionen for neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska institutet.
Thora Jenny Gunnarsdóttir, Department of Nursing, University of Iceland, Reykjavik, Iceland.
Johanna Hök Nordberg, leg. apotekare och med.dr, universitetsadjunkt vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska institutet.
Martin Ingvar, leg. läkare, professor vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet.
Mats Jong, Institutionen för hälsovetenskaper, Mittuniversitetet.
Miek C. Jong, The Arctic University of Norway, National Research Center in Complementary and Alternative Medicine (NAFKAM), Department of Community Medicine, Faculty of Health Sciences, UiT, Tromsø, Norway.
Peter Ljungsberg, ayurvedisk hälsorådgivare och lärare på Veda Lila hälsocenter och Skandinaviska Ayurveda-akademin.
Anita Lunde, VIA University College, Danmark.
Anders Mattsson-Coll, leg. naprapat, DN h.c., gymnastikdirektör, tidigare rektor Naprapathögskolan, Förbundschef i Svenska Naprapatförbundet.
Maria Niemi, leg. psykoterapeut, PhD, docent i folkhälsovetenskap, Institutionen för global folkhälsa, Karolinska institutet.
Mats Nilsson, jur. kand. och avdelningschef på Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd.
Per J. Palmgren, DC, FRCC, MMedEd, PhD, docent i medicinsk pedagogik, Institutionen för lärande, informatik, management och etik, Karolinska institutet.
Katarina Plank, docent i religionsvetenskap, Karlstads universitet.
Albertine Ranheim (red.), leg. distriktssköterska och docent i omvårdnad, verksam som lärare och forskare vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle på Karolinska institutet.
Linn Rönne-Petersén (red.), leg. sjuksköterska, magister i folkhälsovetenskap, cert. näringsterapeut samt doktorand vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle på Karolinska institutet.
Suzanne Schönström, MA i medicinsk antropologi, SOAS, University of London. Diplom i TCM. Kroppsterapeut och författare.
Berit Seiger Cronfalk, leg. sjuksköterska, PhD, docent, Avdelningen för omvårdnad, Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska institutet.
Gunilla Silfverberg, professor emerita i vårdetik. Silfverberg har i sin forskning uppmärksammat dialogens och dygdens betydelse för etiska förhållningssätt och resonemang.
Niklas Sinderholm Sposato, DO, MSc, PhD. Institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Göteborgs universitet, Sahlgrenska Akademin och School of Public Health, University of Technology Sydney (UTS).
Lasse Skovgaard, The Danish MS Society, Danmark.
Irén Svensson-Nylén, Svenska Homeopaters Riksförbund.
Pia Tillberg, leg. fysioterapeut, OHI-certifierad samt verksamhetsansvarig vid Stall Kungsgården, Stiftelsen hippocampus på Drottningholm utanför Stockholm.
Peter Torsell, Chin Med, akupunktör och utövare av kinesisk medicin, lärare och rektor på Akupunkturakademin samt författare.
Tiina Väänänen, Tampere University, Department of Health Sociology, Tampere, Finland.
Annika Wik, PhD inom filmvetenskap, arbetar med forskning och kunskapsutvecklare genom kultur i egen regi.
Peter Wilhelmsson, funktionsmedicinsk näringsterapeut (B.A., M.A. N.D. IFMCP, FAARM).
Den 9 juli 2024 tog Torkel Falkenberg sitt sista andetag. Han var på många sätt fadern till integrativ vård i Sverige och hans banbrytande forskning och brinnande engagemang hjälpte till att överbrygga klyftan mellan konventionell och alternativ vård, vilket har förbättrat livet för otaliga människor. Torkel hade en unik förmåga att knyta an till människor på en personlig nivå och hade alltid stöd och uppmuntran att erbjuda vänner, familj, doktorander och kollegor. Hans mission för integrativ vård, kombinerat med den varma och generösa andan, gjorde ett bestående intryck på alla som kände honom.
Torkel hade en enorm bredd och verkade mycket internationellt, där han ibland var mer nyttjad och uppskattad än nationellt. Han var riddare till själen, så oavsett om arbetet rörde låginkomstländer, fackliga frågor i KI:s ledning, kvinnors rättigheter eller patienters rätt till valfri och integrerad vård, så kämpade han alltid för rättvisan och för de vars röst inte hördes lika högt.
Efter ett yrkesliv av forskning och arbete för integrativ vård blev Torkel efter ett cancerbesked för första gången i sitt liv även patient. Han fick under ett år ödmjukt erfara kropp och existens och förtvivlat uppleva de sprickor som fortfarande finns inom hälso- och sjukvård. Men, han hade också möjlighet att skapa sin egen bubbla av integrativ vård. Och det gjorde han. Han fick själv njuta av det bästa av två världar och tog hjälp av nästan alla terapiformer som kommer presenteras i denna antologi och upplevde skillnaden det gjorde. För hans symtomlindring, för hans välbefinnande och för hans själsliga ro.
Hela området integrativ vård var i Sverige, innan Torkels entré, som en bortglömd, igenvuxen trädgård med mycket potential. Och precis som en trädgårdsmästare har Torkel outtröttligt plöjt jorden där det varit för kompakt, vattnat där det varit torrt och gödslat där det varit fattigt. Han har planterat otaliga fröer i form av människor, idéer och projekt. Han har tagit hand om småplantorna. I värme, stormar och skyfall har han fortsatt plantera och sakta men säkert har något växt fram. När så trädgårdsmästaren vandrar ut ur trädgården lämnar han efter sig ett rikt spår av blommor och mängder av frukt att skörda. Den här antologin är en av de frukterna och integreringsarbetet fortsätts av många. I minne varmt bevarad.
Redaktörernas förord 11
Redaktörernas inledning 13
Linn Rönne-Petersén och Albertine Ranheim
Del 1 Grunderna till integrativ hälso- och sjukvård 16
Vetenskapsteoretiska grunder och samhälleliga perspektiv 17
1 Introduktion till integrativ vård: historik, begrepp och grundläggande principer 18
Torkel Falkenberg, Linn RönnePetersén och Albertine Ranheim
2 Vårdvetenskapens integrativa funktion 34
Karin Dahlberg
3 Massmedier och integrativ vård 54
David Finer
4 Lagstiftning och myndigheters uppdrag relaterade till KAM 60
Mats Nilsson
Internationella perspektiv 78
5 Ett globalt perspektiv på att integrera hälso- och sjukvård 79
Torkel Falkenberg
6 Komplementär och alternativ medicin (KAM) i de nordiska länderna 90
Miek C. Jong, Thora Jenny Gunnarsdóttir, Anita Lunde, Lasse Skovgaard, Tiina Väänänen och
Mats Jong
7 Forskning om komplementär och integrativ vård ur ett bibliometriskt perspektiv 111
Jenny-Ann Brodin Danell
8 Forskning och evidens inom integrativ vård 125
Torkel Falkenberg
9 Integrativ vård – att få en plats i hälso- och sjukvårdssystemet 137
Martin Ingvar
Schönström
Traditionell kinesisk medicin
Peter Ljungsberg 13 Antroposofisk medicin och vård
Ursula Flatters
Irén Svensson Nylén
Astrid Grensman
16 Meditation – behandling, personlig utveckling och religiös praktik 209
Katarina Plank
17 Mindfulness 219
Maria Niemi
18 Akupunktur 228
Peter Torssell
19 Beröring 234
Berit Seiger Cronfalk
Manuella metoder 241
20 Osteopati 242
Niklas Sinderholm Sposato
21 Kiropraktik 247
Iben Axén, Cecilia Bergström, Andreas Eklund och Per J. Palmgren
22 Naprapati 254
Anders Mattsson-Coll
Naturpreparat och näring 262
23 Växtbaserade läkemedel och kosttillskott –användning, regelverk och förhållningssätt 263
Johanna Hök Nordberg
24 Näringsterapi 279
Peter Wilhelmsson Övriga metoder 292
25 Funktionsmedicin 293
Isis Amer-Wåhlin
26 Kulturaktiviteter – en naturlig del av integrativ vård 303
Eva Bojner Horwitz
27 Kropp och själ i samma rum –om konst i vårdmiljö 313
Annika Wik
28 Att främja hälsa – om hästunderstödda insatser 327
Gunilla Silfverberg och Pia Tillberg Register 335
Redaktörernas förord
I utrymmet mellan synkroniciteter och idogt arbete blev denna antologi till. Om något hände först, eller allt samtidigt vet vi inte längre, men KAM-utredningen sammanföll med att nära och avlägsna kollegor började fråga om inte den gamla läroboken skulle uppdateras, och om det inte var vi som skulle göra det. En från början större redaktörsgrupp blev snart en kärnfull duo som med synergistiska möten med förläggare utgjorde en välfungerande trio.
Vårt stora varför – varför vi valde att göra detta – bottnar i all enkelhet och kraftfullhet hos patienterna. Det känns så oerhört angeläget med en vård som är integrerad och därmed sätter punkt för förhistoriska schismer och destruktiva dualiteter inom vården, eftersom det i våra ögon skadar patienterna. För vilka är patienterna? Ja, det är helt enkelt människor, som på något sätt befinner sig i en sårbar situation och därför söker hjälp. När man förstår det spelar inte hierarkier, särställningar, prestige, etiketter eller status någon roll. Bara vård och omsorg på bästa möjliga sätt.
Redaktörsarbetet har sannerligen varit ett integrativt omvårdnadsarbete i sig. All dialog med vitt skilda experter och forskare, kliniskt verksamma och patienter där vi har medlat, lugnat, hejat på och rörts till tårar. Vi har blivit påhejade, hotade, ifrågasatta och uppmuntrade och fått ta del av livsöden och gupp på vägen. Gamla sår och schismer har kommit upp till ytan och behövt tas om hand. Som om hela detta område har behövt läka lite. Vi har dessutom själva hunnit vara patienter och närstående, och nyttjat konventionell och integrativ vård. Ett liv har släckts och ett annat liv har fötts. Och precis som med ett barn har vi hela tiden upplevt att projektet har haft ett eget liv och sin egen rytm. Ibland har det rasslat till och ibland har tiden stått helt stilla och hållit andan. Det är nästan som att boken själv har bestämt att den vill bli till, på vilket sätt, när och med vilka.
Vi har stundtals känt oss som nornorna i den nordiska mytologin när vi vävt och spunnit och försökt binda ihop sammanhang, mailtrådar och mappsystem till en helhet. Nornorna finns i mytologin vid
asken Yggdrasils rötter, och om vi metaforiskt har funnits vid några slags rötter har vi på nära håll fått se hur mycelet växer och egentligen förbinder alla träd med varandra. Och som en tillfällighet finns också ordet ”vård” med i svensk folktro och syftar då på en personlig skyddsande som följer människan från födelsestunden till dödsögonblicket, precis som den moderna vården också på sätt och vis är avsedd att vara.
Sammanfattningsvis har det varit en ansträngande, sällsam och mycket glädjande resa som är till ända. Vi släpper nu våra händer och låter boken få pröva sina vingar.
I ett sommarskimrande Skilleby & Skäve 2024
Linn och Albertine
Redaktörernas inledning
Linn Rönne-Petersén och Albertine Ranheim
Under lång tid har vi levt med parallella system och behandlingar som vi nyttjar när vi blir sjuka och behöver vård och behandling. Inte så konstigt eftersom människor är olika i tankar om och behov av existentialitet, liv och livsmeningar, och hur den kulturella, sociala och andliga förankringen ser ut. Vårt rådande hälso- och sjukvårdssystem som erbjuds befolkningen vilar på regler och normer som utgörs av en lagstadgad generell linje för befolkningen i stort, och är ett system sammansatt av rådande forskning och erfarenhet.
Under 2019 lades den så kallade KAM-utredningen (komplementär och alternativ medicin) fram. Den kom till i och med att den svenska regeringen i 2017 gav uppdrag åt en särskild utredare att kartlägga och lämna förslag i frågor om ökat patientinflytande och patientsäkerhet inom ”annan vård och behandling än den som bedrivs inom den etablerade vården”. I mars 2019 lämnades först ett delbetänkande:
Komplementär och alternativ medicin och vård – säkerhet, kunskap, dialog (SOU 2019:15), där ett antal rekommendationer gavs, bland annat om utbildning. Bakgrunden för detta uppdrag var befolkningens ökade efterfrågan och användande av komplementär, alternativ och integrativ vård, i kombination med bristande kunskap om detta inom den etablerade vårdens professioner. Utredningen föreslog i sitt delbetänkande att utbildning om KAM motsvarande cirka 1–2 högskolepoäng skulle införas på alla vårdutbildningar. Syftet var att patienter och hälso- och sjukvårdspersonal skulle kunna föra samtal om KAM och integrativa metoder och därmed underlätta för patienter att fatta informerade beslut om sin vård. Det föreslogs även att Socialstyrelsen och Universitetskanslersämbetet (UKÄ) skulle arbeta för införandet av förslaget.
Sedan tidigare finns enbart en svensk lärobok på området: Integrativ vård: med konventionella, alternativa och komplementära metoder av Pia Carlsson och Torkel Falkenberg. Den gavs ut 2007 på Gothia Förlag, men är slut i tryck och kommer inte ges ut igen. Därmed behövdes det en uppdaterad och aktuell kursbok inom integrativ vård för
att möta det kommande nationella utbildningsbehovet inom KAM samt det behov av underlag för dialog som redan föreligger. Därför föddes denna antologi, som inte är en lärobok i alternativ medicin och alternativa metoder, utan en lärobok som orienterar om ämnet, grundat och integrerat i vetenskap och beprövad erfarenhet. Vår viktigaste intention med projektet har varit att skriva en bok med hög kvalitet och balanserade perspektiv som platsar på kurslitteraturlistorna hos universitet och högskolor.
Boken och ämnet integrativ vård utgår ifrån ett vårdvetenskapligt perspektiv och därmed ett helhetsperspektiv på människan, kunskapen och vårdandet, där kroppsliga, själsliga och andliga dimensioner adresseras, likaväl som vårt intima band till omgivning och naturens läkande kraft. Mellan pärmarna ges en introduktion till ett historiskt och vetenskapsteoretiskt perspektiv på ett integrativt synsätt inom hälso- och sjukvård. Presentationer av globala, nordiska och nationella aspekter av integrativ vård ges, tillsammans med statistik kring användning, utbud och utövning. Boken är strukturerad på ett sätt som förhoppningsvis kan ge en orientering och översikt om olika system, praktiker och metoder på ett klargörande sätt. Dessa presenteras i avgränsade informativa kapitel för att kunna fungera som uppslagsverk i användningen av boken som lärobok. Innehållet som presenteras är av mer generell karaktär än specifikt riktat mot någon särskild professionsgrupp. Detta är i linje med KAM-utredningens förslag om att utbildning behövs för ett flertal olika yrkesutbildningar inom hälso- och sjukvården. Men målgruppen för antologin är även yrkesverksamma som vill ha vetenskapligt och orienterande underlag för att kunna föra diskussioner inom området med sina patienter.
Vi som är redaktörer för denna antologi arbetar båda inom den etablerade hälso- och sjukvården och är grund- och vidareutbildade sjuksköterskor med klinisk erfarenhet av både konventionell och integrativ vård. Tillsammans har vi många års arbetslivserfarenhet, och täcker in olika vårdområden, generationer och nationaliteter. Sedan ett antal år tillbaka arbetar vi båda inom akademin som lärare och forskare med vårdvetenskaplig forskning och utbildning. Kapitelförfattarna är en stor och väldigt mångfasetterad grupp av personer med akademisk och/eller klinisk erfarenhet och expertis inom sina respektive fält. Mångfalden ser vi som en styrka och en korrekt spegling av vårdutbud och preferenser. Mellan dessa sidor samsas akademiker, praktiker, me-
ningsmotståndare och allierade för att ge bredast och bästa möjliga introduktion till läsarna.
Vi hoppas således med denna antologi av rik kunskapsförmedling inom integrativ vård kunna erbjuda en språkligt och innehållsmässigt lättillgänglig lärobok både till studenter på grundutbildningar och avancerad nivå samt kliniskt verksamma inom svensk hälso- och sjukvård. Med förhoppning om en bättre dialog mellan vårdgivande och vårdsökande personer, och i slutändan en god och säker vård med mångfald, respekt och omsorg.
De L 1 Grunderna till integrativ hälsooch sjukvård
V ETEN s KA ps TEORETI s KA g R u N d ER O c H s AMH ä LLELI g A p ER sp EKTIV
1. Introduktion till integrativ vård – historik, begrepp och grundläggande principer
2. Vårdvetenskapens integrativa funktion
3. Massmedier och integrativ vård
4. Lagstiftning och myndigheters uppdrag relaterade till KAM
”Integrativ vård har sin största bäring pre och post, samt parallellt med andra behandlingsinsatser från traditionell hälso- och sjukvård.
På så sätt finns inget motsatsförhållande gentemot traditionell hälso- och sjukvård. Jag tror att integrativ medicin, där vi är proffs på det komplexa och kroniska, är framtidens medicin integrerat med vanlig skolmedicin såsom exempelvis högspecialiserade områden, akut-anestesi och operation.”
Leena Källqvist, leg. sjuksköterska, leg. psykoterapeut
1 Introduktion till integrativ vård: historik, begrepp och grundläggande
principer
Torkel Falkenberg, Linn Rönne-Petersén och Albertine Ranheim
”Har du provat alternativmedicin?” ”Jobbar din pappa med komplementär vård?” ”Har du tips på något ställe som ger integrativ vård?” Det här är exempel på frågor som innehåller ord vi känner igen och intuitivt vet betydelsen av. Men vad ligger egentligen i ett begrepp? Och är det någon skillnad mellan betydelsen i folkmun och inom akademin? I detta kapitel kommer vi reda ut begreppen, göra en tillbakablick och presentera de definitioner och kännetecken för integrativ vård som vi kommer använda i denna bok.
Etymologiskt kommer integrativ från latinets integrare som betyder ”att göra hel” eller ”sammanfoga till en helhet”. Det finns inom integrativ vård en gemensam nämnare om att förena olika perspektiv på hälsa och sjukdom för patientens bästa, och många utövare inom integrativ vård har ambitionen att erbjuda det bästa från både konventionell och komplementär vård. Det viktiga är inte längre vilket område det kommer ifrån, utan hur väl det passar en persons behov och önskemål. Centralt är alltså att integrativ vård inte är begränsad till en specifik modalitet, utan det handlar om ett förhållningssätt som kan sammanfattas med ”både och” i stället för ”antingen eller”.
Komplementär och alternativ medicin (KAM) är liksom traditionell medicin associerat, men inte synonymt, med integrativ vård. Det förhåller sig på samma sätt med konventionell vård: den är associerad, men inte synonym med integrativ vård. Integrativ vård representerar ett bredare paradigm än dagens dominerande biomedicinska modell inom hälso- och sjukvård, något som är gemensamt med KAM-området (Maizes m.fl., 2009). Gemensamt för alla dessa termer är att de är i ständig utveckling och förändras i takt med att ämnesområdet gör det (National Center for Complementary and Integrative Health [NCCIH], 2021).
Vilken term man sätter efter ”integrativ” har betydelse. Är det medicin, vård, omvårdnad eller hälsa? Eftersom medicin respektive omvårdnad är huvudämnen för specifika yrkesgrupper (läkare och sjuksköterskor) är det många andra yrken och områden som exkluderas med sådan användning av termer. Vård och hälsa är mer universella och inkluderande begrepp och därför bättre passande. Historiskt är det medicin som stått i centrum för begreppen: skolmedicin, alternativmedicin, komplementärmedicin och så vidare. Men eftersom områdena omfattar så oändligt mycket mer än medicinska teknologier och metoder har det alltså börjat frångås och vi talar hellre om exempelvis konventionell vård, alternativ vård eller integrativ hälsa. Enligt studier om innebörden av integrativ vård läggs det vikt vid att integrativ vård inte kan ges en snäv eller begränsad definition (Goodwin, 2016; Zonneveld m.fl., 2018). I stället bör det ses som en övergripande term för en bred och mångfasetterad uppsättning av idéer och principer som bättre försöker samordna vården kring människors individuella behov.
Utvecklingen mot integrativ vård i världen och
Sverige
För att titta på den historiska utvecklingen av integrativ vård behöver man börja med att förstå traditionell medicin. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) är traditionell medicin (fritt översatt): ”summan av kunskap, färdigheter och utövning baserade på teorier, övertygelser och erfarenheter från olika ursprungskulturer, vare sig de går att förklara eller inte, som används för att upprätthålla hälsa såväl som i prevention, diagnos, förbättring eller behandling av fysisk och psykisk sjukdom” (WHO, u.å.). All traditionell medicin har någon gång i det förflutna således varit den konventionella och etablerade vården.
Rakel och Weil (2023) beskriver filosofin och historien bakom integrativ medicin med avstamp i den signifikanta cartesianska splittringen som initierades av matematikern och filosofen René Descartes på 1600-talet med innebörden att kropp och själ var separerade. Denna idé bidrog till den reduktionistiska riktningen som kommit att prägla den moderna vetenskapen och medicinen, som dessförinnan varit mer holistisk. Med triaden forskning, utbildning och klinisk praxis som grund tog den västerländska medicinen fart i början av 1900-talet. Det ledde till en större förståelse för den patofysiologiska grunden till sjuk-
domar och hur man övervinner dem samt en omorganisation av utbildningar med resultatet att annan ”eklektisk” medicin rensades ut till förmån för ett mer homogent utbud (Rakel & Weil, 2023). Resultatet blev den nya ”konventionella” medicinen, det som vi i dag känner som den högteknologiska, specialiserade och många gånger massivt framgångsrika vården. Man kan i korthet tillägga att epiteten ”alternativ” och ”komplementär” har getts till modaliteter som helt enkelt befinner sig utanför den etablerade sjukvårdens paradigm, oavsett om det från början var en del av den etablerade vården eller inte.
Tyvärr är den högteknologiska vården med biomedicinsk modell varken billig eller automatiskt framgångsrik när det gäller behandling av många kroniska sjukdomar, och mot den bakgrunden har integrativ vård drivits framåt av patienternas efterfrågan. Maizes och kollegor (2009) beskriver integrativ vård som en vision om en ny typ av hälso- och sjukvård, som omfamnar både konventionella och komplementära metoder, vilar i djupare vårdrelationer samt är mer hälsoorienterad och personcentrerad. Man kan se det som en intention att återbörda en mer sammansatt, holistisk och humanvetenskaplig syn på människa och hälsa och förena det med den högteknologiska moderna medicinens landvinningar.
I Sverige var det ända fram till slutet av 1800-talet naturligt för många att vända sig till traktens kloka gumma eller gubbe när hälsan sviktade. Den uråldriga traditionella medicinen hämtade sina medel för läkning från skogens och ängens växter och ur de äldres erfarenhet. Ett exempel på traditionell medicin i Sverige är den samiska folkmedicinen, som är levande än i dag (Jackson, 2013; Skott, 1998). Sedan 1900-talets början har den naturvetenskapliga medicinen dominerat hälso- och sjukvården även i Sverige, precis som i resten av (väst)världen. Det är den som i stort råder på utbildningar inom hälso- och sjukvård och som också präglar vår tolkning av läkning och helande. Parallellt, om än i blygsam skala, har de gamla traditionella kunskaperna fortlevt.
I takt med den ökande utövningen och intresset för integrativ vård växer också kraven på bevis för att metoderna är effektiva, säkra och ger de förbättringar man hoppas på. Det är viktigt att komma ihåg att det finns risker förknippade med det mycket heterogena området som traditionella, komplementära och alternativa terapier omfattar; globalt finns tusentals terapiformer. Dessa risker har beskrivits i olika sammanhang, till exempel i WHO:s strategi för traditionell medicin (WHO, 2013) och i artikelserien ABC of complementary medicine publicerad
i British Medical Journal. Exempel på risker är att patienten kan möta okvalificerade behandlare, missa eller försena en viktig diagnos, välja att sluta med effektiv konventionell behandling, betala för behandling som inte har effekt eller drabbas av biverkningar och interaktioner mellan exempelvis naturläkemedel och vanliga läkemedel.
I Sverige i dag är intresset för integrativ vård stort och över en fjärdedel av patienter som lider av cancer använder någon form av komplementär eller alternativ vård. Studier visar att fler önskar att de kunde tala om användning av KAM med sin vårdgivare, men de flesta väljer i dagsläget att låta bli (Wode m.fl., 2019; Stie m.fl., 2023). I en regional undersökning rapporterade över hälften av patienterna att de någon gång i livet använt KAM (Källman m.fl., 2023). Med bakgrund av detta kan man ställa sig frågan om det inte är dags att integrera dialog och kunskap om komplementär, alternativ och integrativ vård i dagens hälso- och sjukvård i Sverige?
Som redan nämnts i inledningen lades den så kallade KAMutredningen fram år 2019 som resultat av ett regeringsuppdrag (SoU 2019:15). Syftet med uppdraget var att lämna förslag i frågor som rörde patientinflytande och patientsäkerhet inom KAM-området. Flera av förslagen handlade om att förse dels befolkningen med tillräckliga underlag och obunden information för att kunna göra välinformerade val, dels blivande och praktiserande sjukvårdspersonal med utbildning för att kunna mötas i dialog med patienterna.
Begrepp och terminologi
Många av begreppen inom detta område har inte någon konsensusdefinition, även om huvuddragen ofta kan vara gemensamma. Nedan beskrivs begreppen såsom vi ser på dem i just denna antologi, men var uppmärksam på att annan litteratur kan ha sina egna definitioner.
Traditionell medicin syftar i denna bok på alla de uråldriga medicinska system som används i världen och Sverige, se WHO:s definition ovan. Traditionell medicin omfattar bland annat traditionell kinesisk medicin, den ayurvediska medicinen och den arabiska unanimedicinen, liksom en mängd andra unika system. I flera traditionella medicinsystem ingår såväl örtmedicin (läkeörter och kostråd) som manuella metoder (akupunktur, kiropraktik, massage) och andliga terapier (healing och bön). Läs mer om traditionell medicin i kapitel 10.
Konventionell vård avser den etablerade, vedertagna vården i denna bok. Detta är i linje med WHO som använder begreppen conventional respektive nonconventional i diskursen om traditionell och komplementär vård. Begreppet används ibland synonymt med allopatisk vård, modern medicin eller skolmedicin som nedan. Men, vi fokuserar på vård som är ett mer inkluderande begrepp än medicin.
Skolmedicin kallar vi den vetenskapligt grundade medicinen som lärs ut vid universitet och högskolor och som bedrivs inom den etablerade hälso- och sjukvården. Begrepp som vanligtvis används parallellt är exempelvis allopatisk, naturvetenskaplig, modern eller västerländsk medicin. Namnet skolmedicin härrör sig från den tid i Europa då olika lärosäten hade konkurrerande medicinska ”skolor”. Det är inte oproblematisk att använda begreppet eftersom det fortfarande finns en rad olika medicinska skolor.
Alternativ vård lever fortfarande kvar i folkmun som en allmän term för KAM. I akademiska sammanhang menar vissa att alternativ vård inte är vetenskapligt belagd, och att så fort detta sker, räknas det inte längre som alternativt. Vi definierar dock alternativ vård som något som finns utanför den etablerade vården och ges i stället för den. Alternativ vård har en egen förklaringsmodell för hälsa och sjukdom. Ett exempel kan vara någon som lever med långvarig smärta och själv betalar för traditionell kinesisk medicinsk behandling i stället för den sedvanliga behandling som hälso- och sjukvården erbjuder. På flera håll börjar termen alternativ falla bort och kvar finns bara komplementär och integrativ.
Komplementär vård betyder för oss modaliteter som vanligtvis finns utanför den etablerade vården och som används som komplement till den. Komplementära vårdformer kan ha en förklaringsmodell, diagnoser och behandlingar som i stort sett är förenliga med den konventionella vårdens och därför kan användas som ett komplement. Ett exempel kan vara musikterapi för att minska behov av smärtstillande för personer efter en operation. Komplementära metoder erbjuds ibland som del av hälso- och sjukvården.
KAM står för komplementär och alternativ medicin och är en förkortning som liksom ”alternativmedicin” i folkmun blivit synonymt med hela området. Trots att även den statligt tillsatta utredningen (SoU 2019:15) använde sig av KAM-begreppet är det inte helt oproblematiskt, eftersom komplementära och alternativa medicinska definitioner begränsar hänvisningen. Flera av kapitelförfattarna använder också KAM som begrepp, trots att man kanske inte åsyftar just medicin, men den relativt stora spridning i terminologi och utgångspunkter för kapitelförfattarna speglar antagligen verkligheten väl. Vad som knyter dem samman är inte den medicinska praktiken utan de integrativa aspekterna av vården de bedriver. Internationellt har KAM förändrats på sina håll till exempelvis CIM (complementary and integrative medicine). Från vårt perspektiv kan alla potentiella KAM-modaliteter också vara komplementär integrativ vård (KIM). Allt har att göra med hur det används.
Integrativ vård är en kombination av konventionell vård och komplementära vårdmetoder som det finns begynnande evidens för. Målsättningen är att värna om ett individuellt helhetsperspektiv med hälsa, välbefinnande och läkning i fokus. Patienten ses som samarbetspartner och personalen är ofta själv engagerad i sin professionella och privata utveckling som ett sätt att bland annat öka sin självkännedom och bidra till ett vårdande förhållningssätt. Ett exempel på integrativ vård är att använda akupunktur som smärtlindring för äldre patienter med långvarig smärta, tillsammans med massage och samtal för att stödja hälsa och välbefinnande.
Integrativ vård förklarad genom sex principer
Eftersom integrativ vård handlar om ett förhållningssätt och en grundfilosofi och inte om någon speciell metod kan det vara svårt att ringa in när vården är integrativ eller inte. Nedan presenteras de sex vägledande principer som vi har valt som grund till denna bok. De är formulerade av Kreitzer och Koithan (2019) som forskar inom integrativ omvårdnad, vilket filosofiskt och ontologiskt ligger nära integrativ vård. Områdena har liknande teoretiska och vetenskapsfilosofiska perspektiv på människosyn, hälsa och välbefinnande, salutogenes, personcentrering och miljöns betydelse. Rubrikerna nedan är citerade i fri översättning, med vårt eget efterföljande innehåll.
1. Människan är en helhet, intimt förbunden med sin miljö. Inom integrativ vård ses människan som en helhet av dimensionerna kropp, själ och ande, vars komplexitet inte kan reduceras till diagnoser, symtom eller avvikelse från någon norm. Det innebär att man beaktar även hur relationer, erfarenheter, samhälle och personlig tro inverkar på hälsa och välbefinnande för den enskilda personen. Helhetsperspektiv nämns även frekvent inom den konventionella vården, men inom den integrativa vården framträder det andliga perspektivet på ett tydligare sätt. Integrativ vård handlar helt enkelt inte bara om nya metoder, utan om en intention att se på människan ur ett mera sammansatt perspektiv. Det är ett skifte från en vård som ägnar sig åt att åtgärda problem som redan uppstått till en inriktning mot att stärka hälsa genom främjande åtgärder med personen i centrum. Intentionen är att väga in hela patientens livssituation och att skapa en behandlingsplan tillsammans med patienten.
2. Människan har en inneboende kapacitet för läkning och välbefinnande.
Ett fundament för integrativ vård är att människan har inneboende krafter för läkning. Läkningen omfattar den fysiska, emotionella, sociala och andliga dimensionen. En av vårdens uppgifter är att hjälpa människor att mobilisera dessa inneboende krafter för att främja självläkningen. Dessa insikter är inte nya; både läkekonstens fader Hippokrates och omvårdnadens moder Florence Nightingale har formulerat tankar och teorier med samma andemening.
Ett exempel på ett intressant och relativt nytt forskningsfält som relaterar till en inneboende kapacitet för läkning handlar om vårt nervsystem och huruvida det är välbalanserat eller inte. Enligt bland andra Passaler (2024) är det viktigt att lära känna och medvetet kunna balansera sitt eget unika nervsystem mellan det så kallade fightflight (sympatiska nervsystemet) och restrepair (parasympatiska nervsystemet), eftersom ett överaktivt och obalanserat nervsystem i längden ger upphov till olika typer av sjukdom. Hon menar vidare att all läkning och återhämtning sker i ett avslappnat nervsystem. Detta kunskapsfält, menar Passaler (2024), är den pusselbit som binder ihop mental och fysisk ohälsa och har potentialen att ge varaktig och djup läkning inifrån. Begreppen patogenes och salutogenes är ytterligare två relevanta begrepp i detta sammanhang. Patogenes är förknippat med medicinsk
vetenskap och har att göra med uppkomsten och utvecklingen av sjukdomar. Perspektivet bygger på att sjukdom är något vi åtgärdar när den brutit ut eller förebygger när vi vet vad som orsakar den. Sådan vård är ofta fantastisk på att lösa akuta problem och räddar många liv. Men den vård som enbart bygger på den patogena analysmodellen är inte lika självklart framgångsrik när det gäller att finna lösningar på sjukdomar och tillstånd med komplex etiologi. Salutogenes i sin tur innebär ett fokus på faktorer som stärker hälsan. Sociologen Aaron Antonovsky beskrev begreppet och skapade också teorin om känsla av sammanhang (KASAM), som innehåller dimensionerna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet (Antonovsky, 1998). Alla dessa är viktiga att ta i beaktande och främja när det kommer till att främja patienternas inneboende krafter och självläkning. En integrativ hälso- och sjukvård kombinerar de salutogena och patogena perspektiven med utgångspunkten att stärka de faktorer som bygger hälsa i samförstånd med den enskilda patienten.
3. Integrativ vård är personcentrerad och bygger på relationer. Inom integrativ vård är ett personcentrerat synsätt grundläggande. Att se varje människa som unik och ställa henne i centrum för sin egen behandling är fundamentalt. Den filosofiska grunden för personcentrerad vård utgår från fenomenologin och livsvärldsperspektivet. Inom ramen för hälso- och sjukvården betyder detta att man som vårdare lyssnar på patientens berättelse och respekterar patienten som expert på sig själv. I ett vårdande möte ges patientens röst utrymme och patienten reduceras inte till enbart sin sjukdom och en passiv mottagare av vård (Dahlberg m.fl., 2009; Dahlberg & Dahlberg, 2019). Personcentrerad vård bygger på grundläggande värden som värdighet och ömsesidighet, vilket utgör grunderna för en god och säker vård (Maizes m.fl., 2009; Vårdhandboken, 2023).
En välfungerande vårdrelation har ett stort potentiellt terapeutiskt värde och kan bidra till läkning. Relationen mellan vårdare och patient kräver att vårdaren är närvarande och uppmärksam, lyssnar djupt och har ett öppet förhållningssätt. Inom den integrativa vården ses patienten som en medmänniska, inte enbart någon som bara ska få hjälp. Patienten förväntas vara delaktig i sin hälsoprocess och tar ett aktivt ansvar för sin hälsa och behandling. Vårdarens uppgift är att samverka med personen, hens familj och omgivning. Studier visar att några av
motiven varför människor vänder sig till icke-konventionell vård är att de bemöts ur ett helhetsperspektiv, att den icke-konventionella vården tillämpar ett personcentrerat förhållningssätt och att de upplever att de får stöd (Boon m.fl., 2004; Ananth, 2009; Astin, 1998; Maizes m.fl., 2009; Mead & Bower, 2000).
4. Naturen har helande och stärkande egenskaper som bidrar till hälsa och välbefinnande.
Naturen har länge varit känd för att bidra med stärkande och läkande egenskaper till människans hälsa. White och kollegor (2019) har visat att minst 120 minuter per vecka i naturen räcker för att ge betydande hälsofördelar. Naturen bidrar till stressreducering (Park m.fl., 2010), förbättrad psykisk hälsa (Bratman m.fl., 2015), ökad fysisk aktivitet (Thompson m.fl., 2011) och förbättrad kognitiv förmåga (Berman m.fl., 2008). I en gammal men välciterad studie påvisades att utsikten från sjukhusrummet mot en naturvy bidrog till att tillfrisknandet skedde snabbare hos patienter än hos de som inte hade denna vy (Ulrich, 1984). Studier visar att det finns ett samband mellan mindre tillgång till grönområden och ökad känsla av ensamhet (Maas m.fl., 2009).
Shinrin-yoku, som betyder skogsbad på japanska, har funnits sedan 1980-talet och har nu utvecklats till en välkänd och beprövad metod för att förbättra hälsa och välbefinnande genom att återknyta kontakt med naturen. En metaanalys visade att skogsbad sänker blodtryck, hjärtfrekvens och kortisolnivåer samt ger positiva effekter på immunförsvaret (Yasuhiro m.fl., 2020). Aktuell forskning om naturens inverkan på unga canceröverlevare visar att naturbaserad rehabilitering minskar trötthet, ökar självkänslan samt socialt stöd hos denna grupp av patienter (Lown m.fl., 2023; Jong m.fl., 2024).
5. Integrativ vård är evidensinformerad och nyttjar hela omfånget av modaliteter från konventionell och icke-konventionell vård samt väljer interventioner med minsta möjliga intensitet, beroende på behov och kontext.
En optimal integrativ vård innebär att man beaktar alla tillgängliga och relevanta vård- och behandlingsalternativ. I vissa situationer blir vården snarlik den konventionella vården på sjukhus och vårdcentraler, till exempel vid många akuta sjukdomstillstånd. Vid långvariga sjukdomstillstånd kan det vara mer passande med ett större urval av
vård- och behandlingsalternativ. En vårdplan kan inkludera olika modaliteter som till exempel akupunktur, andningsövningar eller massage tillsammans med läkemedel eller kirurgiska ingrepp från konventionell vård. Detta kräver att olika former av evidens vägs in vid vårdplaneringen, från empirisk forskning till personlig erfarenhet. Man börjar med de minst intensiva interventionerna för att minimera biverkningar och ökar sedan intensiteten vid behov.
6. Integrativ vård inkluderar även vårdgivarens hälsa och välbefinnande.
Med tanke på den höga prevalensen av stress, utmattning, psykisk ohälsa och suicid hos medarbetare inom vården måste även deras välmående och hälsa tas hänsyn till inom den integrativa vården. För att kunna ge en god och säker vård behöver vårdpersonal ta hand om sin egen hälsa och sitt välbefinnande. Den som ska orka möta människor i kris och hjälpa dem att hitta kraft behöver själv må bra. På samma sätt som patienter förväntas ta ansvar för egen hälsa, behöver personalen föregå med gott exempel. Tid för reflektion och mindfulness, en hälsosam arbetsmiljö, fysisk aktivitet och återhämtning är exempel på faktorer som vårdpersonal behöver för att främja sin hälsa.
I USA finns integrativa vidareutbildningar på flera universitet. Där blir studenterna tidigt introducerade i mindfulness, meditation och andra egenvårdstekniker för att integrera dem i sin dagliga rutin. Målet är att öka självmedvetenhet och resiliens, minska stress samt öka förmågan att ge medkännande och god vård (American Holistic Nurses Association, 2024; Kreitzer & Koithan, 2019).
Assimilation och integration inom vården
Innebörden av integrativ vård kan tolkas på olika sätt och det finns två trender. Den ena trenden baseras på idén om assimilation och den andra på integration. Assimilering innebär att den del som införs blir lik den enhet som den ska ingå i. Detta kan även påverka valet av forskningsmetoder som man väljer för att undersöka den nya behandlingsmetoden med. Det kan exempelvis handla om evidenshierarki: att man redan bestämt vilka forskningsmetoder som värderas högst och låter delen som ska ingå anpassa sig. Det kan också röra specifika och ospecifika effekter: en värdering dem emellan som gynnar den
enhet som redan är etablerad. Mer att läsa på ämnet finns i kapitel 8. Akupunkturens införande i den svenska hälso- och sjukvården kan illustrera assimilering. När verkningsmekanismen blev klarlagd genom omfattande forskning om hur olika neurotransmittor- och neuropeptidsystem påverkas och effekten mot illamående kunde bevisas började svenska myndigheter rekommendera det som kallas västerländsk akupunktur, för att behandla illamående. Man lyfte ut en enskild modalitet från ett komplett medicinskt system, den traditionella kinesiska medicinen, med ambitionen att få det att passa ett annat system, den västerländska konventionella vården.
Den andra trenden inom integrativ vård är integrering, vilket innebär att det som integreras också påverkar sammanhanget. För att utvärdera integrering krävs det en bredd av tvärvetenskapliga forskningsmetoder och ansatser som fångar upp även emotionella, psykologiska, sociala och omvårdnadsrelaterade erfarenheter som är viktiga för patientens välbefinnande. En verklig integrering handlar om att förena delar till en helhet, och då behöver alla delar påverka varandra för att skapa ett nytt och rikare sammanhang (Rakel & Weil, 2023). Detta innebär att förutom att genomföra studien metodologiskt noggrant, är forskarna skyldiga att reflektera över och formulera sina filosofiska antaganden om vad det innebär att vara människa samt hur kunskap kan förvärvas om ett visst fenomen.
Hållbarhet och integrativ vård
Miljö och hållbarhet är centrala begrepp för den globala hälsoagendan (United Nations, 2019; United Nations, 2020) och initiativ som främjar mänskligt välbefinnande, säkerhet och inkludering, bevarande av djurarter, ekosystem och planetens hälsa. Vården behöver integrera de globala hållbarhetsmålen, och lärandemål gällande hållbarhet har de senaste två åren framarbetats och inkluderats i hälsoprofessionernas utbildningsprogram. En hälsosam miljö påverkar människors hälsa, och denna kunskap är ett grundläggande element både inom integrativ vård (se princip 1) och omvårdnadens praxis (International Council of Nurses, 2018; Svensk Sjuksköterskeförening, 2021). Som nämnts tidigare menade Florence Nightingale att den mänskliga kroppen har en naturlig strävan efter att uppnå och bevara hälsa (Notes on Nursing
1989; Dossey m.fl., 2017) och att medicinens och vårdens uppgift är att understödja naturens egna läkande krafter (Nordenfeldt, 2012).
Ekologiskt vårdande bygger på principerna om hållbarhet, medvetenhet och integrering av naturliga metoder och resurser i vårdpraxis. Genom att ha ett ekologiskt perspektiv på vårdandet kan man bättre förstå och ta till sig integrativa aspekter av hälsa och välbefinnande. Att till exempel använda sig av icke-farmakologiska lösningar som förstahandsval vid enkla hälsomässiga obalanser kan därför vara skonsamt för omgivningen. Medvetenhet om de ekologiska sammanhangen utgör grunden för en vidgad förståelse för hälsa och vårdande. Att ha ett relationellt ekologiskt perspektiv har att göra med den enskildas uppfattning av sig själv, sin självrespekt, hälsa och självkänsla, menar ekologiprofessorn Arne Næss (1976). Ett vidgat begrepp för hälsa och vårdande omfattar en medvetenhet om att naturen som resurs inte är oändlig utan ändlig, och att vi måste ta ställning till den kunskap som finns om ekologiskt vårdande, både för våra egna liv och vår hälsa, och för de generationer som kommer efter oss.
”Inre hållbarhet” är ett begrepp som refererar till konceptet om att uppnå personligt välbefinnande och balans som en vital del av övergripande hållbarhet. Det innebär att man kultiverar en inre känsla av frid, motståndskraft och helhet med värderingar och syfte vilket i sin tur bidrar till en mer hållbar livsstil och samhälle. Konceptet har sin grund i idén om att en hållbar livsstil inte bara handlar om externa aktiviteter som att minska avfall eller hushålla med resurser utan också om att vidmakthålla mental, emotionell och andlig hälsa hos individen (Cooper & Gibson, 2022; Ives m.fl., 2023; Hakio & Mattelmäki, 2019). Hållbarhetsforskare har också belyst betydelsen av en hållbarhet som kommer inifrån och ut (Ives, Freeth & Fischer, 2020). De menar att fokus på externa fenomen och samhällsstrukturer har lett till en försummelse av våra inre världar med känslor, identitet, tankar och trossatser, men att de egentligen utgör själva hjärtat av förändring. Tillståndet i människors inre värld borde ses som en dimension av hållbarhet i sig själv menar de, där exempelvis egenskaper som medkänsla, empati och generositet är exempel på individuella uttryck för hållbarhet. Genom att ta de inre världarna på allvar och beakta hur språk formar och formas av rådande paradigm kan fokus riktas mot hur andlighet, kontemplation och hållbarhet relaterar till varandra.
Sammanfattning
Integrativ vård innebär en ny horisont inom hälso- och sjukvård med förhoppningen om att kultivera en holistisk människosyn och filosofi som är förenlig med dagens högteknologiska vård. Utvecklingen drivs framåt av patienternas efterfrågan och ett globalt behov. Integrativa vårdgivare förenas av en strävan efter att erbjuda det bästa från olika världar från en bas av personcentrering, relationsbyggande och samarbete.
Register
A
acceptance and commitment therapy 220 afrikansk traditionell medicin 160 akupunktur 228 västerländsk 229 alternativ vård 22 antroposofi 175 asiatisk läkekonst 157 ayurveda 157, 168
B beröring 234 bibliometrisk metod 111
C CAMbrella 85
D dans 307 det vårdande mellanrummet 47
E
epistemologi 128 evidensbaserad praktik (EBP) 126 evidenshierarki 127
F forskning 94, 96, 98, 101, 111 forskningsfinansiering 130 funktionsmedicin 293
H helhetsperspektiv 319 helhetssyn 35, 40 hjärnans plasticitet 304 homeopati 188 hållbarhet 28 hälsolitteracitet 55 hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30) 65
hästunderstödda aktiviteter (HUA) 331
hästunderstödda insatser 327 hästunderstödd terapi (HUT) 331 hästunderstött lärande (HUL) 331
I
integrativ vård 23
K
KAM-utredningen 13, 61, 75 kiropraktik 247 kliniska prövningar 115 komplementär och alternativ medicin (KAM) 23, 61 Danmark 92
Finland 95 Island 97 Norge 100 komplementär vård 22 konst i vårdmiljö 313 konventionell vård 22 kosttillskott 263, 283 kulturaktiviteter 303
L lagstiftning
Danmark 91
Finland 94 Island 96 Norge 99 livskraft 46 livsrytm 46 lyssna 47
M meditation 209 mindfulness 219 mindfulnessbaserad kognitiv terapi (MBKT) 220
mindfulnessbaserad stressreduktion (MBSR) 212, 219 moxa 228 musik 307 myndigheters uppdrag 61
N naprapati 254 naturpreparat 263 näringsterapi 279
O ontologi 128 osteopati 242 osteopatisk vård 243
P
patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659) 66
personcentrerad vård 35 personcentrering 40
R rättsfall 73
S skolmedicin 22
T
teater 308 traditionella medicinska system 156 traditionell kinesisk medicin (TKM) 163 traditionell medicin 21
U
Universal health coverage (UHC) 79
V
vårdkonsumtion 138 växtbaserade läkemedel 263
WHO:s strategi för traditionell medicin 81
Y yoga 196 verkningsmekanismer 198
ISBN 978-91-47-14064-0
© 2025 Albertine Ranheim, Linn Rönne-Petersén och Liber AB. Text- och datautvinning ej tillåten.
Förläggare: Kristina Iritz Hedberg
Projektledare: Annika Sandström
Förlagsredaktör: Lisa Grafström
Formgivning: Anna Hild
Omslag: Anna Hild
Omslagsbild: Jan Tinneberg/Unsplash och Peter Hermes Furian/Shutterstock Bilder: Jonny Hallberg (illustrationer), bild 7.5 och 7.6 Jenny-Ann Brodin Danell, bild 27.1 Sara Appelgren (2021).
Produktionsledare: Lars Wallin
Första upplagan
1 Repro: Integra Software Services, Indien
Tryck: People Printing, Kina 2025
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.
Liber AB, 113 98 Stockholm Kundservice tfn 08-690 90 00 kundservice.liber@liber.se www.liber.se
Integrativ vård är ett synsätt som innebär att konventionella, komplementära och alternativa metoder används jämlikt i vårdandet av en människa. Den utgår från ett helhetsperspektiv på människan och på kunskapen om vårdandet. Integrativ hälso- och sjukvård är en antologi som ger en introduktion om ämnet integrativ vård, grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet. Boken inleds med vetenskapsteoretiska och samhälleliga perspektiv där läsaren bland annat introduceras till begrepp såsom komplementär och alternativ medicin (KAM) och vård samt traditionell och konventionell medicin och vård. Dessutom ges en överblick över den historiska framväxten av området samt mediala och juridiska perspektiv. Vidare presenteras globala, nordiska och nationella aspekter av hur integrativ vård praktiseras och används, följt av några kapitel om forskning och evidens. Den andra delen av boken ger en orientering om och översikt av ett urval av system, praktiker och metoder som är vanligt förekommande i Sverige. Människor som är i behov av vård söker o a både konventionell och komplementär vård och sy et med bokens andra del är att förse vårdpersonal med vetenskapligt och orienterande underlag för att bättre kunna föra en dialog med patienter och arbeta integrativt.
Boken vänder sig till studenter och lärare på grundnivå inom vård- och medicinyrken på universitet och högskolor, men även till yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården som önskar mer kunskap i ämnet för att främja kommunikation med patienter.
Redaktörer
Albertine Ranheim är leg. distriktsköterska och docent i omvårdnad, verksam som lärare och forskare vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle på Karolinska institutet. Albertines forskningsintresse ligger främst inom integrativ vård, ekologiska aspekter av vårdande samt vårdande som begrepp och fenomen. Hon har erårig klinisk erfarenhet av integrativ vård.
Linn Rönne-Petersén är leg. sjuksköterska, magister i folkhälsovetenskap, cert. näringsterapeut samt doktorand vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle på Karolinska institutet. Linns forskningsarbete handlar om integrativ vård och existentiell hälsa. Hon har erårig klinisk erfarenhet av integrativ vård.
