det forlorade hjartat
Illustrationer av Reine Rosenberg : :
Av Lowe Aspviken finns även:
Den hemliga resan
Akamella – andarnas rike
Till mamma.
Nyfiken på mer?
Titta in på www.alfabeta.se
Följ Alfabeta Bokförlag på Facebook och Instagram (@alfabetabokforlag)
Copyright © 2024 text: Lowe Aspviken
Copyright © 2024 bild: Reine Rosenberg
Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm
Tryckt i Lettland 2024
ISBN 978-91-501-2290-9
”Jag ska ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag ska ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.”
hesekiel 36:26
VARDSHUSET RODA TUPPEN
Jennie! Var är du, slashas?
Heinrichs röst ekade över värdshusets gård. Jag släpade mig upp ur halmen och gnuggade sömnen ur ögonen.
– Jag kommer, svarade jag. Jag tvättade mig snabbt i ansiktet i en hink med vatten. Sedan rusade jag ut på gården.
Henrich stod utanför värdshusets dörr. Han var stor och stark, men idag såg han sjuk ut. Han var blek och ögonen var alldeles röda. Jag kände igen tecknen: han hade druckit igår. Nu gällde det att vara försiktig. Om jag sa emot honom när han mådde så här kunde vad som helst hända.
När han fick syn på mig rätade han på sig. – Var har du varit någonstans? röt han. Sätt igång och svabba upp därinne!
Jag neg och smet in genom dörren innan han fick för sig att ge mig en örfil för att sätta fart på mig. : :
Jag hade bott på värdshuset Röda tuppen nästan så länge jag kunde minnas. När jag var mycket liten hade jag haft en mamma. Jag tror att jag älskade henne. I alla fall blir jag alltid alldeles varm inuti när jag tänker på henne. Men hon dog redan när jag var så liten att jag nästan inte minns henne alls. Sedan bodde jag hos mormor. Henne älskade jag verkligen. Hon brukade sjunga för mig och berätta sagor. Underbara sagor var det. Men hon var mycket gammal, och snart dog hon också. Jag minns att jag grät mycket.
Efter att mormor dött tog Heinrich hand om mig. Inte för att han tyckte synd om en föräldralös flicka, eller så. Han ville ha någon som arbetade gratis. Och arbeta fick jag göra.
Jag arbetade från morgon till kväll. På morgonen gjorde jag upp eld i alla eldstäder, drog vatten ur brunnen och torkade golven i värdshuset. Jag bäddade sängarna, tvättade och vädrade sängkläderna. Sedan sprang jag ärenden. På kvällarna serverade jag Heinrichs gäster tills det blev sent. Det var hårt arbete, och jag var bara tolv år. Men jag hade gjort det länge och var van vid det.
Heinrich var ingen bra husbonde. Han slog mig ofta och kallade mig alltid slashas och latoxe. Det spelade ingen roll hur hårt jag arbetade. När det var många gäster på värdshuset brukade han inte slå mig så ofta, om han inte hade druckit. Då brydde han sig inte om hur många som såg på.
Men det var aldrig någon som sa något. Jag var Heinrichs piga, och han fick slå mig om han ville. Vår by var liten, och alla visste om vad som hände. Men ingen gjorde något. De tyckte väl inte att det var något de hade att göra med.
En gång kom prästen och pratade med Heinrich. Han ville att jag skulle få gå i skolan, som de andra barnen i byn. Men Heinrich slängde ut honom på huvudet i gyttjan och hästskiten utanför porten.
– Kom inte och försök tala om hur jag ska behandla mitt
tjänstefolk! röt han.
Det gjorde inte prästen heller. Han kom aldrig tillbaka.
STADER BORTOM BERGEN
Den här dagen började som alla andra dagar. Jag eldade, drog vatten ur brunnen och skurade golv. Medan jag skurade nynnade jag på en visa, som de sjöng ibland i skänkrummet:
I Heidelberg, där har jag mist mitt hjärta en ljum och ljuvlig sommarnatt … :
Jag la ifrån mig skurtrasan och gick fram till fönstret. Det var ett litet fönster för att det inte skulle dra så mycket, men det var rent. Jag putsade fönstren ofta. Heinrich var väldigt noga med att hans värdshus skulle vara rent och prydligt.
Jag la armarna på fönsterbrädet och tittade ut. De låga bergen reste sig ur dimman. Jag suckade. Heidelberg … Det var bara ett namn för mig. Precis som alla andra städer jag hade hört talas om: Köln, Freiburg, Essen. Berlin, där kungen bodde. De låg där någonstans, utanför vår dal, på andra sidan bergen. Jag hade aldrig sett dem, och skulle aldrig få se dem. Vår by låg vid den stora vägen, och folk kom från alla möjliga ställen. Men jag var fast här och visste att jag skulle bo här för alltid, och vara Heinrichs piga. Jag knep ihop ögonen och tänkte: Käre Gud, gör så att jag får komma härifrån ändå. Och om du inte kan ordna det, så gör åtminstone så att Klaus kommer hit snart.
Klaus var en vandrande trollkarl som ibland kom förbi vår by. En sådan där som gör trick. Han kunde trolla med kort och mynt och bägare och bollar.
Jag tyckte mycket om Klaus, men Heinrich var alltid misstänksam mot honom. Han trodde att alla fattiga människor var tjuvar som skulle ta allt de fick tag på, om de fick chansen.
Jag tittade ut, bort längs vägen, och hoppades att jag skulle se Klaus komma vandrande i sin gamla kappa och sin nötta hatt. Men jag såg ingen.
Då kände jag en hård hand på min axel. Heinrich måste ha smugit fram. I vanliga fall kunde jag höra hans steg genom hela värdshuset, men han gick väl tyst och försiktigt idag när han inte mådde bra. Han ryckte till i min axel så att jag föll omkull på golvet.
– Stå inte och såsa! röt han. Betalar jag dig för att stå och drömma, kanske?
Du betalar mig inte alls, tänkte jag. Men det sa jag förstås inte. Jag var väl inte tokig, heller.
– Förlåt, sa jag. Förlåt, jag ska genast …
– Ja, det är bäst för dig det, sa Heinrich. Det kom just en ryttare med ett meddelande. En fin dam kommer med sitt sällskap söderifrån och stannar här i natt. Så sätt fart! Allt måste vara perfekt när de kommer. Och tacka din lyckliga
stjärna för att jag inte mår bra, för annars skulle jag ha satt fart på dig med käppen, din otacksamma unge. Han slog igen dörren och gick.
GASTERNA
Jag hann precis bli färdig med städningen innan den fina damen kom. Jag stod tillsammans med stalldrängen och :
kokerskan utanför dörren när en stor svart vagn kom rullande in på värdshusets gårdsplan. Heinrich såg väldigt nervös ut. För en gångs skull hade han kammat sig och bytt till ett rent förkläde.
Jag hade inte hunnit göra mig i ordning alls. Mitt hår var rufsigt och förklädet alldeles smutsigt, för jag hade ju skurat golv hela dagen. Heinrich blängde på mig, men hann inte säga något.
Vagnen drogs av vita hästar. Jag tittade på vapenskölden på vagnsdörren och försökte gissa vem som kom, men jag kände inte igen den. Kronan över skölden visade i alla fall att det var en mycket fin dam som besökte oss.
En betjänt öppnade vagnsdörren och en liten kvinna steg ut. Hon hade en sådan där vid klänning och hög frisyr som fina damer har.
Heinrich bugade och fjäskade och kallade henne ”ers nåd”, men hon verkade inte lyssna på honom. Jag hade aldrig sett honom så nervös. När den fina damen gick förbi oss neg jag så fint jag kunde. Hon stannade till framför mig och la huvudet på sned.
– Vad heter du, lilla vän? frågade hon vänligt.
– Jennie, sa jag.
Heinrich blängde på mig bakom hennes rygg.
– … ers nåd, la jag snabbt till.
– Hon är bara en tjänsteflicka, ers nåd, sa Heinrich snabbt. Jag ber om ursäkt …
Den fina damen vände sig mot honom.
– Jag kommer att behöva en kammarjungfru, sa hon. Låt Jennie komma upp till mig så snart som möjligt.
– Naturligtvis, ers nåd, svarade Heinrich och bugade.
Heinrich visade damen och hennes sällskap till deras rum. Värdshuset hade bara fyra rum, så det var snabbt gjort.
När han kom ner grep han tag i mina axlar och lyfte nästan upp mig från golvet.
– Jag vet inte vad hennes nåd ser hos dig, sa han lågt, men du ska vara hennes kammarjungfru medan hon är här. Du ska uppföra dig och inte skämma ut mig. Har du förstått?
– Ja, Heinrich, svarade jag.
– Och du glömmer inte att kalla henne ”ers nåd”.
– Nej, Heinrich.
– Och ta på dig ett rent förkläde och borsta håret innan du går upp. Men snabbt.
– Ja, Heinrich.
– Och om jag får höra ett enda klagomål från hennes nåd kommer du att ångra att du blev född, begriper du det?
– Ja, Heinrich.
Han släppte mig. Jag sprang ut till stallet där jag hade mina saker.
Främlingen satt med rubinhjärtat i handen.
När han slöt den hördes ett kras.
Hjärtat var krossat i sju delar.
Jennie är piga på ett värdshus i en liten by. Hon drömmer sig bort till stora städer och avlägsna platser, sådana som hennes vän Klaus berättar om.
När en rubinring försvinner från värdshuset blir det början på ett äventyr som Jennie aldrig kunnat drömma om. Det kräver både list och mod och för Jennie långt, långt ut i världen.