9789147148998

Karin Dahlberg

Margaretha Ekebergh (red.)

Vårdvetenskap i praktiken

VÅRDVETENSKAP I PRAKTIKEN

Margaretha Ekebergh (red.)

Karin Dahlberg och

Innehåll

1. Vårdvetenskapligt synsätt i vården 13

Margaretha Ekebergh och Karin Dahlberg

Utmaningar och framgångar vid implementering av kunskap med livsvärlden som grund ...................................................................... 19

2.

.......................................................................................

3. Utveckling av vården med hjälp av livsvärldsdidaktik........... 49

Margareta Ekebergh

Didaktik som levandegör vårdvetenskaplig kunskap ........................ 50

Projekt 1: DRA-CAR – reflekterande handledning med dramapedagogik .............................................................................. 51

Slutsatser – DRA-CAR-projektets bidrag till utveckling av livsvärldsdidaktik ............................................................................. 55

Projekt 2: UVA – implementering av vårdvetenskap på en utbildningsvårdavdelning ................................................................. 58

Slutsatser – UVA-projektets bidrag till utveckling av livsvärldsdidaktik ............................................................................. 62

Projekt 3: REDI – reflekterad vårdvetenskaplig handledning i verksamhetsförlagd utbildning 66

– REDI-projektets bidrag till livsvärldsdidaktik

4. Utvecklande lärande vårdenheter (ULVE) – en implementering på livsvärldsteoretisk grund ....................... 75

Hanna Holst och Ulrica Hörberg

för framtiden ....................................................................

– lärande i par och interprofessionellt lärande ........................

.......................................................................................

5. Stöd för återhämtning vid psykisk ohälsa med hjälp av livsvärldsorienterad och personcentrerad vård ..................... 89

Lena Wiklund Gustin och Pernilla Omerov

Att implementera vårdvetenskaplig teori för att främja återhämtning ................................................................................. 102

Att stödja implementering av vårdvetenskaplig kunskap inom psykiatrisk vård ............................................................................. 110

Avslutande reflektioner .................................................................. 117

Referenser 118

6. Utveckla och stödja lärande vid långvarig sjukdom 123 Mia Berglund, Anna Kjellsdotter och Susanne Andersson

Tillvarata patienters och vårdares behov och kreativa idéer 124

En didaktisk modell: ”Utmaningen – att ta rodret i livet med långvarig sjukdom” ........................................................................ 127

Projekt 1: ”Att ta rodret i livet med dialysvård” 135

Projekt 2: ”Att ta rodret i livet med diabetes typ 2” ......................... 137

Projekt 3: Digital egenvårdsutbildning, KOLinfo ........................... 145

Framgångsfaktorer och utmaningar 152

Avslutande reflektioner .................................................................. 154

Referenser 156

7. Reflekterande KRAFT-givande samtal – innovation, intervention och implementering........................................... 160

Mia Berglund, Cecilia Åberg och Catharina Gillsjö

Reflekterande KRAFT-givande samtal ........................................... 161

Metod och förhållningssätt med ett livsvärldsperspektiv ................ 162

Behovet av vårdande samtal inom äldrevården 169

Implementeringen av KRAFT-givande samtal ................................ 170

Fortsatt utveckling av KRAFT-givande samtal ................................ 175

Resultat av KRAFT 176

Framgångsfaktorer och utmaningar ............................................... 179

Framtidsutsikter för KRAFT-givande samtal ................................. 181

Avslutande reflektioner 182

Referenser ..................................................................................... 183

8. Betydelsen av att involvera äldre personer i utveckling av vården ............................................................... 186

Elisabeth Lindberg

Ett fenomenologiskt perspektiv på äldre och åldrande .................... 187

Det goda vårdandet inkluderar äldre personers perspektiv 189

Slutsatser ....................................................................................... 200

Referenser ..................................................................................... 200

9. Möjligheter och utmaningar vid tillämpning av personcentrerad vård 203

Joakim Öhlén och Febe Friberg

Centrala utgångspunkter för personcentrerad vård 204

Om implementering ...................................................................... 210

Möjligheter och utmaningar vid tillämpning av personcentrerad vård 212

Avslutande reflektioner .................................................................. 225

Referenser ..................................................................................... 228

Författarpresentation

Susanne Andersson är leg. sjuksköterska, specialistsjuksköterska med inriktning diabetesvård (primärvård), fil.dr samt docent vid Högskolan Väst. Susanne arbetar som forskningsledare vid FoU-centrum Primär och Nära Vård, Skaraborg. Hennes forskningsområde berör vården vid långvariga sjukdomar som diabetes, hypertoni samt astma/KOL.

Mia Berglund är leg. sjuksköterska och professor i omvårdnad vid Högskolan i Skövde. Hennes forskning fokuserar på hur människor med långvariga sjukdomar kan lära sig att leva med dem och hur vårdare kan stödja detta lärande, bland annat genom modellen ”Utmaningen – att ta rodret i livet med långvarig sjukdom” och samtalsmetoden ”Reflekterande KRAFTgivande samtal”. Mia har lång erfarenhet av reflekterande handledning i grupp för vårdare och studenter med syfte att utveckla vårdandets konst och implementera metoder som främjar patienters hälsa och välbefinnande.

Karin Dahlberg är leg. sjuksköterska och professor em. i vårdvetenskap, senast vid Linnéuniversitetet. Forskningen är företrädesvis kunskapsteoretiskt orienterad och tillsammans med Helena Dahlberg har hon skapat en fenomenologisk forskningsansats (Reflective Lifeworld Research) som tillämpas inom såväl vård som pedagogik och till exempel etikområdet.

Margaretha Ekebergh är leg. sjuksköterska, lärare och professor em. i vårdvetenskap vid Högskolan i Borås. Hon har lång erfarenhet av lärandets möjligheter i vårdande sammanhang och har utvecklat en livsvärldsdidaktik som stödjer det lärande mötet i vårdpraxis. Denna didaktik har varit ett hjälpmedel för implementering av ett vårdvetenskapligt patientperspektiv i de projekt som hon har genomfört i vårdpraxis. Hon disputerade vid Åbo Akademi 2001 med doktorsavhandlingen Tillägnandet av vårdvetenskaplig kunskap. Hennes forskning har en livsvärldsteroetisk grund och ligger inom ramen för vårdvetenskapens didaktik.

Febe Friberg är leg. sjuksköterska, specialistutbildad inom intensivvård och fil.dr i vårdpedagogik, samt professor em. i sykepleievitenskap

Helsevitenskapelig fakultet, Universitet i Stavanger, Norge. Febe har mångårig erfarenhet av undervisning i sjuksköterskeutbildning från främst Sverige, men också Norge. Vidare har hon erfarenhet från masteroch forskarutbildningsnivå, bland annat utveckling av och ledarskap för en tvärprofessionell forskarskola för praxisnära forskning vid Universitetet i Stavanger. Hennes forskning rör området patientundervisning med fokus på lärande och kommunikation.

Catharina Gillsjö är leg. sjuksköterska, distriktssköterska, ”family nurse practitioner” med fördjupning geriatrik och professor i omvårdnad vid Högskolan i Skövde. Hennes forskning har ett fokus på äldre personer, anhöriga och vårdpersonal samt hur äldre personer kan stödjas i att lära sig att leva med långvariga hälsoproblem med stöd som ”Reflekterande KRAFT-givande samtal”. Vidare fokuseras forskning på organisation, främst omställning till nära vård med stöd av digitala lösningar. Catharina har lång erfarenhet av utbildning samt att genomföra och utvärdera interventioner till stöd för äldre personers hälsa och välbefinnande. Hon ansvarar även för utbildnings- och forskningsverksamhet vid Skaraborgs Hälsoteknikcentrum, Högskolan i Skövde.

Hanna Holst är leg. sjuksköterska, fil.mag och fil.dr i vårdvetenskap med inriktning mot handledning och studenters lärande i verksamhetsförlagd utbildning. Hanna tillhör forskningsmiljön Hälsa, vårdande och lärande på livsvärldsteoretisk grund, vid Institutionen för hälso- och vårdvetenskap, Linnéuniversitet i Växjö.

Ulrica Hörberg är specialistsjuksköterska i psykiatrisk vård och professor i vårdvetenskap och leder forskningsmiljön Hälsa, vårdande och lärande på livsvärldsteoretisk grund vid Institutionen för hälso- och vårdvetenskap, Linnéuniversitetet i Växjö. Ulrica har gedigen erfarenhet av att stödja studenters lärande genom handledning och reflektion i såväl teoretiska som kliniska kurser.

Anna Kjellsdotter är leg. sjuksköterska och docent i omvårdnad. Hon arbetar som enhetschef FoUI vid Skaraborgs sjukhus och är adjungerad lektor vid Högskolan i Skövde. Anna har lång erfarenhet av arbete inom hjärtsjukvård inkluderat prevention och utbildning riktat mot patienter och närstående, enskilt och i grupp. Hennes forskningsområden omfattar patienters

erfarenheter av att lära sig leva med långvarig sjukdom och hur vården kan stödja denna process. Hon har ett särskilt intresse för patientmedverkan i forskningsprocessen, där samarbeten mellan forskare, patienter och vårdpersonal främjas för att utveckla mer relevanta och praktiskt tillämpbara resultat som kan implementeras i vården. Anna har även ett särskilt intresse för forskning med fokus på sjuksköterskans professionella utveckling.

Elisabeth Lindberg är professor i vårdvetenskap vid Högskolan i Borås, Akademin för vård, arbetsliv och välfärd. Med en bakgrund som sjuksköterska och specialistutbildning i intensivvård, samt en filosofie doktorsexamen i vårdvetenskap, har hon ett djupt engagemang för att utveckla vårdvetenskaplig teori och forskning. Hennes forskningsområden inkluderar existentiella frågor i vårdande sammanhang, metodutveckling med livsvärldsteoretisk grund, samt hur vårdande och lärande kan sammanflätas. Elisabeth har även ett särskilt intresse för äldre, med målet att integrera deras erfarenheter och perspektiv i forskningen, vilket bidrar till att stärka patienters inflytande och engagemang i vårdutvecklingen.

Pernilla Omérov är specialistsjuksköterska, docent i vårdvetenskap inriktning psykiatrisk vård och med.dr. Hon är verksam som lektor vid Marie Cederschiöld högskola. Pernilla arbetar också som forskare vid Nationellt kompetenscentrum anhöriga (NKA) och Centrum för psykiatriforskning (CPF) vid Karolinska institutet och Region Stockholm. Hennes arbete rör främst forskning, utveckling och utbildning (FoUU) med fokus på suicidprevention, vårdvetenskap och postvention. Ett annat intresseområde är psykiatrisk omvårdnad och modeller som stödjer lärande och vårdande inom området.

Lena Wiklund Gustin är professor i vårdvetenskap vid Mälardalens universitet och vid Uit/Norges arktiske universitet. Lenas bakgrund är som sjuksköterska och psykoterapeut inom psykiatrisk vård. Därför berör merparten av hennes forskning olika aspekter av psykisk hälsa, ohälsa, återhämtning och vård ur patienters och vårdares perspektiv.

Cecilia Åberg är leg. sjuksköterska, distriktssköterska och fil.dr i hälsa och vårdvetenskap. Hon arbetar som lektor i omvårdnad vid Institutionen för hälsovetenskaper på Högskolan i Skövde. I Cecilias avhandlingsarbete studerades samtalsmetoden ”Reflekterande KRAFT-givande samtal”, där

legitimerad vårdpersonal inom kommunal primärvård, efter utbildning i samtalsmetoden, samtalade med äldre personer med långvariga hälsoproblem i hemmet. Hennes forskningsintresse är vidare inriktat på hur denna samtalsmetod kan implementeras i annan kontext.

Joakim Öhlén är leg. sjuksköterska, fil.dr i vårdpedagogik, professor i omvårdnad vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, Göteborgs universitet , och universitetssjukhusöversjuksköterska vid Palliativt Centrum, Sahlgrenska universitetssjukhuset. Joakim är även forskare vid och tidigare föreståndare för Centrum för personcentrerad vård vid Göteborgs universitet. Han leder ett forskningsprogram om personcentrerad palliativ vård. Han är utnämnd till excellent lärare vid Göteborgs universitet, vetenskaplig rådgivare för forskarskolan SHIFT CARE och vetenskapligt råd i palliativ vård vid Svensk sjuksköterskeförening.

Förord

Idén till den här boken har sitt ursprung i en kunskapsutveckling inom vårdvetenskap, som tog sin början genom doktorsavhandlingen Tillägnandet av vårdvetenskaplig kunskap – reflektionens betydelse för lärandet (Ekebergh, 2001). Den forskning som bedrevs inom ramen för avhandlingen visade på vikten av att studenter får stöd i att utveckla förståelse för den teoretiska kunskapen för att kunna tillämpa den i vården. Det framkom att det var ett uppenbart glapp mellan teori och praktik i sjuksköterskeutbildningar, som studenter beskrev som två skilda världar. Ur denna forskning, som synliggjorde och vetenskapligt analyserade problem i lärandeprocessen, växte behovet av reflektion fram, som redskap för att just kunna förstå och tillägna sig kunskapen i utbildning och se dess möjligheter i praxisutövandet, i det patientnära arbetet. Genom denna forskning lades grunden för en livsvärldsdidaktik som har visat sig ha möjligheter att förändra både synsätt och arbetssätt i vården. Enligt vår erfarenhet är det en bra väg att implementera vårdvetenskap i vårdpraxis genom pedagogiska aktiviteter som inkluderar medveten reflektion, och med utgångspunkt i ett livsvärldsteoretiskt perspektiv. Hur det kan ske vill vi visa genom att presentera några sådana projekt i den här boken.

Vår ambition med boken är med utgångspunkt i ovan att visa hur man kan implementera ett patientperspektiv som verkligen gör skillnad i vården. För att lyckas med denna bedrift krävs det att vårdare tillägnar sig vårdvetenskaplig kunskap om vad ett patientperspektiv innebär. Det handlar om kunskap som fokuserar på individen och som inte är utvecklad genom traditionell medicinsk forskning med kategorisering eller objektifiering. Vårdare behöver kunskaper och träning i reflektion för att se den traditionella och objektiva vården med nya ögon och i stället kunna se patienten som en person med individuella behov och resurser. Med stöd i livsvärldsperspektivet kan vården på detta sätt förändras till en mera humanvetenskaplig och existensfokuserad vård.

För oss vårdvetare är det mycket angeläget att överföra evidensbaserad kunskap till vårdpraxis. Implementering av ett patientperspektiv med livsvärlden som grund har varit framgångsrik och genom denna bok vill vi därför inspirera vårdpersonal och ansvariga inom vården till att förändra och utveckla vården mot ett patientfokus, som gör patientens röst hörd.

Bokens innehåll

Det första kapitlet i boken beskriver redaktörernas allmänna syn på hur vårdvetenskap, med grund i både teori och empirisk forskning, och med ett livsvärldsperspektiv, kan implementeras i vården. Här beskrivs också bokens perspektiv på implementering. I kapitel 2 fördjupas det teoretiska perspektivet, både avseende vårdvetenskap och livsvärldsteori. Därefter börjar beskrivningen av de projekt som samtliga har en vårdvetenskaplig grund och där alla utom ett projekt har vilat på en livsvärldsteoretisk grund. I kapitel 3 och 4 presenteras hur den livsvärldsdidaktiska modellen utvecklades vid implementering av vårdvetenskap i praxis, vilket skedde i tre utvecklingsprojekt med ledning från Högskolan i Borås samt vid Linnéuniversitetet. I kapitel 5 presenteras vårdvetenskaplig implementering med livsvärlden som grund i vården vid psykisk ohälsa. I kapitel 6 och 7 presenteras flera projekt (som bedrivs av forskare vid Högskolan i Skövde) som syftar till att stödja patienters lärande och välbefinnande vid långvariga sjukdomar och hälsoproblem. Projekten bygger på den livsvärldsdidaktiska idén och integrerar ett patientperspektiv i vården. Här ingår också en beskrivning av hur ”Reflekterande KRAFT-givande samtal” till äldre personer vid långvariga hälsoproblem framgångsrikt kan implementeras i den vård som ges i ordinärt och särskilt boende. Kapitel 8 har fokus på betydelsen av ett patientperspektiv med avsikten att göra den äldre patientens röst hörd både i forskning och när denna forskning ska implementeras. Sist men inte minst presenteras i kapitel 9 hur man lyckades få idén om personcentrerad vård att få fäste i vårdpraxis. De olika studierna har sin utgångspunkt vid Göteborgs universitet, Centrum för personcentrerad vård.

Med detta rika innehåll hoppas vi kunna inspirera både forskare och professionella inom vården att gemensamt arbeta för att patienter ska bli lyssnade på och få inflytande i såväl sina hälsoprocesser som vårdprocesserna.

Borås oktober 2024 Redaktörerna

1. Vårdvetenskapligt synsätt i vården

Margaretha Ekebergh och Karin Dahlberg

I en ny avhandling från Linköpings universitet1 beskrivs hur personer med demens har förmåga till nytt lärande. Resultatet går emot den negativa och gängse uppfattningen av personer med demens som oengagerade och utan motivation. I en intervju (DN, 230707) säger forskaren: ”Man bör ta tillvara på den här drivkraften och inte bara se sjukdomen. I förlängningen handlar det om möjligheten till deltagande i meningsfulla aktiviteter som utgår från personens egna intressen och önskemål.”

Utdraget illustrerar målsättningen med vår bok, som är att patientens röst ska höras, att varje patient ska ses som en person med en önskan om ett meningsfullt liv som präglas av hälsa och välbefinnande. I denna målsättning ingår också att patienter på så sätt blir mer delaktiga, får inflytande över sin vård och får stöd för att må så bra som möjligt, med eller utan sjukdom. Vår idé är att en sådan utveckling kan möjliggöras genom att vårdvetenskaplig kunskap implementeras i hälso- och sjukvården, där kunskapen kan utgöra underlag såväl i ledning, organisation och planering som i själva genomförandet av vården.

Vårdvetenskap har ända sedan den började formuleras i Sverige under 1980-talet haft ambitionen att lyfta fram patienten som en aktiv röst i sjukvården, som någon som inte bara är sjuk utan också är en person i ett sammanhang, som inte nödvändigtvis måste präglas av sjukdom. Med ett sådant patientperspektiv uppmärksammas människan, med betoning på

1 Ingebrand, E. (2023). Dementia and learning: The use of tablet computers in joint activities. Linköpings universitet, Institutionen för kultur och samhälle, Avdelningen för åldrande och social förändring, Filosofiska fakulteten. ORCID-id: 0000-0002-5449-8524

1. Vårdvetenskapligt

de existentiella och samhälleliga frågorna i samband med hälsa, sjukdom och vård. Hälsa, med innebörden att må bra och att kunna realisera sina visioner för livet och det som känns meningsfullt, är därför ett nyckelbegrepp inom vårdvetenskap. Betoningen på hälsa är särskilt viktig, eftersom det medicinska perspektivet har fokus på sjukdom, organfunktioner, liksom på de biologiska mekanismerna, och sjukdomsdiagnosen är central för vårdens planering. Sjukdom och hälsa utgör ingen motsättning, utan vårdvetenskapens fokus på hälsa samarbetar med och nyanserar vården vid sjukdom, genom att betona det som är friskt och kan stärkas, samt lyfter fram vikten av att patienten kan öka sitt välmående, trots sjukdom.

Problemet är att hälsa inte är lika väldefinierad som sjukdom och därför också svårare att tydliggöra och att inkludera i vården, men den är därför inte mindre viktig. Hälsofokus är särskilt betydelsefullt om tonvikten läggs på att patienten ska vara aktiv i vården. Detta hälsofokus är tydligt i bokens samtliga kapitel.

Sedan vårdvetenskapen började växa fram har flera begrepp presenterats för att tydliggöra hälsa, välbefinnande, meningsfullhet och existens och samtidigt betona vikten av att patienten är aktiv i både hälsoprocesser och vårdprocesser – i stället för att vara passiv mottagare av vård i ett paternalistiskt system. Under 1990-talet var helhetssyn ett vanligt förekommande begrepp, som betonade att patienten måste förstås som mer än sin sjukdom och som en helhet där kropp och själ inte kan skiljas åt. Helhetssyn kom emellertid att förknippas med ”new age” och andra alternativa perspektiv på medicin, och begreppet övergavs nästan helt. I och med att den fenomenologiska och livsvärldsteoretiska forskningen tog fart inom vårdvetenskapen blev begreppet patientens perspektiv etablerat. Därmed betonades att även patienten är en expert, inte på de vårdprofessionella områdena, men på sitt eget liv, sina erfarenheter, sitt eget sätt att förstå frågorna om hälsa och sjukdom, och vad man som patient behöver för att livet ändå ska kunna fortgå på ett meningsfullt sätt. Även idén om att patienten är en helhet är inkluderad i detta perspektiv.

Efter millennieskiftet kom ytterligare ett nytt begrepp för denna ambition, nämligen personcentrerad vård, som har fått ett stort genomslag i vårt land. I den här boken gör vi ingen skillnad mellan de olika begreppen, det vi vill beskriva och förklara är hur en personcentrerad vård med grund i ett livsvärldsorienterat patientperspektiv som inkluderar en helhetssyn, kan implementeras i alla vårdverksamheter och därmed göra skillnad för patienten i vårdande sammanhang. Vi är tydliga med att det handlar om

patienten som individ eller person men är noga med att det inte handlar om en person i allmänhet, utan en person som är patient. Att vara patient förändrar den personliga situationen i ett eller annat avseende. Man är som patient sårbar på ett väldigt speciellt sätt i jämförelse med vanliga situationer: man är beroende av den professionella kunskapen för att helst bli frisk eller åtminstone få hjälp för att kunna fungera i det dagliga livet igen, för att till exempel slippa smärta eller andra besvär, och/eller få stöd för att få livet att fungera med långvarig sjukdom. De professionella i vården har alltså ett expertkunnande som patienten är i behov av, men de måste också vara medvetna om att även patienten har en expertroll, som måste inkluderas i vården och därmed ge patienten inflytande och valmöjligheter. Med ett hälsofokuserat patientperspektiv är de professionella i vården öppna inför den enskilda patientens personliga erfarenheter av sin situation i samband med sjukdom och vård. Perspektivet innebär också att man i vården har en förståelse för hur patientens livssituation ser ut, hur den påverkar och påverkas av sjukdom eller annan ohälsa. Det handlar om subjektiva upplevelser som är särpräglade och personliga för varje individ, men det handlar också om den objektiva kunskap om hälsa, sjukdom, lidande och vård som är ett resultat av vårdvetenskaplig och patientfokuserad forskning. Centralt för det personcentrerade vårdandet är att stärka patienten och hens välbefinnande, så att livssituationen inte helt domineras av sjukdom eller annan ohälsa.

Implementering

Vad innebär då implementering? En vanligt förekommande definition, som även Socialstyrelsen använder, är: ”Implementering avser de procedurer som används för att införa nya metoder i en ordinarie verksamhet och som säkerställer att metoderna används så som det var avsett och med varaktighet” (Socialstyrelsen, 2012). Ordet implementera har flera synonymer som kan bidra till förståelse för begreppet. Exempelvis är genomföra, införa, förverkliga, realisera, tillämpa och uppfylla synonyma med ordet implementera. Begreppet innovation kan kopplas till implementering. Innovation har betydelsen: nyskapande, nyhet, nydanande, nya idéer och lösningar, förbättrande. Innovation är motsats till bibehållande och imite-

1. Vårdvetenskapligt

rande. Implementering handlar just om att införa något nytt som förnyar och förbättrar den ordinarie verksamheten.

Vi vill i denna bok belysa hur implementering med innovationens kraft kan möjliggöra en ”synvända” i riktning mot patienten och dennes perspektiv, vilket ger möjligheter att bli nydanande för alla vårdverksamheter. Vi vill också lyfta betydelsen av att åstadkomma varaktighet och vidmakthållande av ett personcentrerat perspektiv i vården som stärker patientens möjligheter att få precis den vård som hen behöver.

Hur åstadkommer man implementering? Det finns en hel del publikationer om implementering i vården, exempelvis har Socialstyrelsen gett ut en rapport som bland annat beskriver implementeringsprocessen och utmaningen i att upprätthålla metoder som har implementerats (2012). Under senare år har uppmärksamheten riktats mot sjuksköterskans kärnkompetenser och hur de kan implementeras i vårdarbetet (SSF, 2014). De sex kärnkompetenserna som uppmärksammas är personcentrerad vård, samverkan i team, evidensbaserad vård, förbättringskunskap för kvalitetsutveckling, säker vård och informatik. I den forskning som vår bok bygger på finns samtliga kärnkompetenser med. Dock har vi valt att särskilt betona vikten av implementering av personcentrerad och evidensbaserad vård. Vår grundläggande syn på dessa frågor beskrivs i kapitel 2.

Beträffande implementering av sjuksköterskans kärnkompetenser, som för övrigt gäller för flera professionella i vården, hävdar Leksell och Lepp (2022) att det krävs en god didaktisk och vårdpedagogisk kompetens för att lyckas med implementering. Dessutom krävs rejäl kunskap om det som ska implementeras samt en stark förankring hos arbetsledningen. Författarna har även utarbetat didaktiska frågor och steg för att planera implementering. Vi menar att de krav som Leksell och Lepp ställer är viktiga och instämmer särskilt starkt i värdet av pedagogiska och didaktiska inslag i implementering.

Implementering och implementeringsforskning beskrivs ofta i termer av metoder, som genomförs i olika steg eller faser (SoS, 2012; Leksell & Lepp, 2022). Det finns en given struktur att följa och fokus är på att säkerställa att genomförandet sker på ett i förväg bestämt sätt. Implementering utvärderas även efter givna utvärderingsmodeller som knyts till projektets evidens, exempelvis PAHRIS framework, som är ett mångdimensionellt ramverk med ett antal element som ska uppmärksammas före, under och efter implementering (Kitson m.fl., 2008). Ofta är dessa modeller inrik-

tade på mätbara variabler, vilket kan vara mycket effektivt men gör dem trubbiga för existentiellt betonade och mellanmänskliga projekt, inklusive svårkvantifierade företeelser som hälsa, sjukdom och lidande, som vårdvetenskaplig implementering i grunden handlar om. Vidare är evidensfrågan i dessa modeller relaterad till ett snävt evidensbegrepp som saknar kongruens med resultat från kvalitativ forskning och ett perspektiv som uppmärksammar individens erfarenheter och viljan att leva ett meningsfullt liv.

I den här boken menar vi att implementering kräver ett öppet förhållningssätt, där metoder anpassas efter det som ska implementeras och i vilka sammanhang som implementeringen sker – och inte tvärtom. Det är dessvärre inte svårt att finna exempel på när metoderna blir styrande, och därmed låsande. Vi vill i stället betona att när ny kunskap och nya modeller ska implementeras i vården så behövs tillvägagångssätt som kännetecknas av sådan öppenhet och följsamhet som kan bidra till en både stark och varaktig utveckling av vården. Det handlar om att gå in i en rörelse och vara i den, vilket gör att man inte kan avgränsa implementeringen i olika faser, utan i stället måste vara följsam till rörelsen som är oförutsägbar avseende vad som kan uppkomma under projektets gång. Endast på så sätt kan ett patientfokuserat vårdande som betonar de existentiella frågorna implementeras. Genom ett öppet förhållningssätt grundat i ett livsvärldsperspektiv kan abstrakt vårdvetenskap möta den komplexa och konkreta vårdpraktiken, som består av praxiskunnande och levda erfarenheter, exempelvis både patienters och professionellas erfarenheter av hälsa och sjukdom som skapar olika vårdsituationer. Föreliggande bok har just fokus på mötet mellan teori och praxis, mellan de professionella och patienterna, och den dynamik som dessa möten innebär vid implementering.

Vi lyfter även andra möten, såsom mötet mellan vårdande och lärande samt mötet mellan det medicinska perspektivet och ett livsvärldsperspektiv. Alla perspektiven existerar i vården och det har varit en utmaning i de projekt som boken bygger på att låta dessa mötas på lika villkor i vårdpraktiken. Men patienten är samtidigt en person och måste förstås som både existentiellt och biologiskt präglad; dessa perspektiv kan inte separeras eller tilldelas olika värde om avsikten är att ha patientfokus i ett personcentrerat vårdande. Bokens bärande idé är att tydliggöra nyttan och värdet av ett livsvärldsperspektiv. Livsvärldsteorin är tydlig: det är varken möjligt eller önskvärt att dela in världen i separata och avskilda fenomen.

1. Vårdvetenskapligt

Det handlar alltså inte om teori eller praktik, biologi eller existens, lärande eller vårdande, utan det är alltid ”både och” samtidigt. Vi tar på detta sätt avstånd från alla slags dualistiska och på andra sätt förminskande perspektiv. Livsvärldsteori utgör ett unikt vetenskapligt perspektiv på implementering som inte polariserar eller använder dikotomier för att beskriva verkligheten.

För att möjliggöra detta öppna implementerande förhållningssätt krävs medveten aktiv reflektion såväl i gruppsammanhang som individuellt. För alla som är involverade i implementeringsarbetet behövs självreflektion och ett arbete med sig själv för att upprätthålla den innovativa kraften i implementeringen. Just reflektionens betydelse framkommer tydligt i de projekt som presenteras här i boken. Genom den öppnande reflektionen kan fruktbara möten ske som innebär en sammansmältning av kunskaper, erfarenheter och perspektiv, vilket leder till ny erfarenhet och förståelse, som kan utveckla och förbättra vården för patienten. Vi menar att detta är en förutsättning för att lyckas med implementering, som också visas i de projekt som presenteras i boken.

Vid implementering av ny kunskap i vården är det naturligtvis väsentligt att den är evidensbaserad för att vara trovärdig och pålitlig. Det har därför varit självklart att de projekt som ligger till grund för denna bok, och den teoretiska kunskap som implementeras, har haft en stabil grund i vetenskap. Detta är särskilt viktigt att understryka när det gäller kvalitativ forskning, som i vissa sammanhang slentrianmässigt framhålls som evidensmässigt sämre än sådan forskning som mäter statistiska samband. Den enda rimliga bedömningen av evidens grundar sig på en granskning av hur de vetenskapliga metoderna valts. Forskning som syftar till att skapa evidensbelagd kunskap om, och vård som ska hjälpa patienter med, existentiellt betonad ohälsa måste inkludera välutvecklade avancerade kvalitativa metoder som vilar på en stabil grund av vetenskapsfilosofi. De projekt som ligger till grund för denna bok kännetecknas av sådan god vetenskap och forskning. Det är projekt som är grundade i en vetenskaplig teoretisk idé eller modell och som har anpassats till vårdpraxis, utan att förlora sina grundläggande teoretiska fundament eller perspektiv. På basen av den livsvärldsteoretiska grunden har en livsvärldsdidaktisk modell utvecklats som redskap för implementering.

Utmaningar och framgångar vid implementering av kunskap med livsvärlden som grund

Att det finns både utmaningar och framgångsfaktorer vid implementering är en viktig insikt. Det vi har funnit i implementeringsprojekten är att den kunskapsteoretiska förankringen i livsvärldsteorin bidrar framgångsrikt vid implementering av vårdvetenskapliga kunskaper i vårdpraxis, framför allt beroende på utgångspunkten i den levda erfarenheten. Både vid den forskning som ligger till grund för projekten och vid själva implementeringen betonas hela tiden både studenternas, de professionella vårdarnas, handledarnas och lärarnas erfarenheter. Den livsvärldsteoretiska betoningen på öppenhet och reflektion i möten med andra och världen innebär värdefulla redskap för lyhördhet och flexibilitet till det situationsunika i implementeringsprocessen. I de didaktiska projekten handlar det om mötet mellan teori och praxis och allt som relaterar till detta möte. Livsvärldsperspektivet ger också förutsättningar för en reflekterad hållning för att kunna handla med taktfullhet i förhållande till vad situationen kräver. Konkret handlar det om att inte fatta snabba beslut, utan överväga och analysera olika alternativ. Betydelsen av denna aspekt framkommer tydligt i projektet om vårdvetenskaplig forskning , som också utgör en central grund för ett förhållningssätt som har varit framgångsrikt i de didaktiska projekten.

Parallellprocesser

En framgångsfaktor vi vill betona i de livsvärldsdidaktiska projekten är hur vårdare och blivande vårdare fått erfara att idén med öppenhet följer samma principer både i lärande och i vårdande. Det är en parallellprocess som blir tydlig såväl i vårdsituationer som i handledning. Öppenhet för patientens livsvärld i vårdandet blir uppenbar för att kunna möta patientens behov. Det går inte att i förväg bestämma hur det är för patienten, utan i stället måste man låta problem och behov visa sig genom mötet med patienten. Grunden blir därmed i patientens berättelse, som tolkas med stöd av vårdvetenskaplig kunskap. På liknande sätt blir det uppenbart för handledare att de måste vara öppna för studentens livsvärld för att kunna

1. Vårdvetenskapligt synsätt i vården

stödja lärandet på lämpligt sätt. Handledningen måste ta sin början i studentens livsvärld, där lärandet har sin självklara utgångspunkt.

Det kan emellertid uppstå en konkurrens mellan två livsvärldsfokus i handledningen – patientens och studentens. Det kan ske i samband med att patientberättelsen bearbetas, då det fokuseras just på den aktuella patientens berättelse. Handledare kan här behöva balansera den aktuella patientberättelsen med andra upplevelser och behov som väcks hos studenterna i anslutning till berättelsen, utan att för den skull tappa tråden i bearbetningen. Ett alltför styrande patientfokus i handledningen kan innebära att studenternas egna känslor och upplevelser i vårdkontexten kommer i skymundan. Det behövs en lyhördhet för hur det är för dem i vårdsammanhanget. De behöver få lyfta dessa spörsmål för att kunna närma sig patientens livsvärld och lära sig att skapa en professionell vårdrelation. De egna känslorna tenderar annars att komma i förgrunden och skymma sikten för att med klarhet kunna se patientens värld. Här framträder vikten av att studenterna får börja i den egna livsvärlden och medvetandegöra den genom reflektion, innan de närmar sig patientens. En god handledning tar alltså sin utgångspunkt hos studenten och stannar upp i studentens upplevelse samt lyfter känslor, för att därifrån ta språnget till att tydliggöra samspelet med patientens livsvärld.

Att träda in i patientens livsvärld är inte okomplicerat i en vårdkultur där detta normalt inte förekommer. Med stöd i det vårdvetenskapliga perspektivet visar sig patientens lidande på ett nytt sätt och patientens sårbarhet synliggörs. Detta kan vara omskakande för såväl handledare som studenter. Studenterna behöver här en trygg handledning, vilket ibland har visat sig vara svårt att ge för handledare som själva känner sig otrygga i vissa vårdsituationer. Därför är det viktigt att handledare erhåller egen handledning med reflektion som kan riktas mot deras otrygghet, och att de med hjälp av denna handledning får stöd i att utveckla både självkänsla och självförtroende i att möta såväl patientens lidande som studenternas lärande. Handledare behöver bli rustade för existentiella frågor i relation till både patienten och studenten samt förstå behovet av ett existentiellt vårdande (Palmér m.fl., 2022). Det är även viktigt att handledare stödjer studenterna i att upprätthålla ett patientperspektiv, eftersom de lätt kan svikta i att vidmakthålla detta perspektiv i en objektifierande vård.

Studenter behöver få dela sina upplevelser och känslor i grupphandledning. Gruppgemenskap spelar stor roll för en positiv stämning och trygghet. Det kräver emellertid att det ges utrymme för varje person i grup-

pen, vilket förutsätter att handledare visar en öppen samt tillåtande och tillitsfull attityd, så att studenterna vågar berätta om sina funderingar. I de didaktiska projekten har det visat sig att om inte denna möjlighet ges, utan handledarna håller sig strikt till den aktuella patientsituationen, kan studenten känna sig utestängd i handledningssituationen.

Vissa övningar i handledning kan bidra till känslor av att vara utsatt och utlämnad, och avsaknad av trygghet stör lärandet. Ett moment i handledningen som kan vara känsligt är den avslutande rundan, då var och en i tur och ordning ska uttrycka vad det aktuella handledningstillfället har betytt och vad de har lärt sig. Här har det visat sig att studenter kan uppleva att det finns ett inbyggt prestationskrav som de känner sig obekväma med. Det finns då risk för att den lärande rörelsen mot helhet och förståelse uteblir för studenten, vilket i sin tur leder till ointresse för handledning.

Livsvärldsperspektivet avseende öppenhet och lyhördhet måste även genomsyra handledningsstrukturen. Om handledaren inte kan tillämpa ett livsvärldsperspektiv utan är fast i en traditionell modell, kan handledningen uppfattas som en kontrollfunktion, där studenternas utsagor ska bedömas och värderas som i andra undervisningssammanhang. Vidare kan handledaren ha behov av att vara förberedd på ett detaljerat sätt före handledningstillfället, vilket kan komma till uttryck i att studenterna ska skicka in en patientberättelse inför handledningen. Ur ett studentperspektiv kan det uppfattas som att fokus är på att prestera detta dokument och inte själva reflektionen i handledningen. Det förstärks dessutom av att själva handledningstillfället blir mycket strukturerat och välordnat med avsaknad av spontanitet (Ekebergh, 2009). Följaktligen kan handledningsmetoden bli kraftigt styrande och det finns en uppenbar risk för att handledarna tappar sin lyhördhet för studentens livsvärld och därmed förlorar studentens engagemang (Dahlberg & Ekebergh, 2008). En stark metodstyrning gör även handledningen monoton med tendens till upprepning, där varje handledningstillfälle blir det andra likt. Denna ensidighet kan ta udden av studenternas engagemang och bidra till att de tappar gnistan, med en känslomässig påverkan som följd. Detta gäller även nivån på diskussionen och reflektionen. Om den hamnar på en påtaglig självklarhetsnivå, med frågor som har uppenbart givna svar, förlorar den mening. Studenter efterlyser i stället en tydligare riktadhet i frågorna, mot deras livsvärld, där känslonyanser i deras subjektiva värld kan komma fram.

Handledningsmetodens dilemma är tydligen dess dubbelhet: den är ett hjälpmedel för lärandet samtidigt som den kan utgöra ett hinder

för lärandet. Exakt samma typ av handledningsaktivitet kan dessutom vara både stödjande och hindrande beroende på den enskilda studenten. Exempelvis kan en övning uppfattas som mycket bra av en student, medan en annan kan tycka att den är banal och på alltför låg nivå. I det sistnämnda fallet skymmer själva metoden lärandesubstansen för studenten. Beroende på olika lärandeprofiler behöver vissa studenter struktur, uttalad tydlighet och konkretion, medan andra kräver frihet för tanken, att kunna associera fritt och kravlöst, samt diskutera. Här ligger utmaningen för handledarna: att kunna tillämpa handledningsmetodens givna struktur på ett flexibelt sätt så att samtliga studenter i gruppen känner sig inkluderade och engagerade. Det är handledaren som slår an tonen i gruppen genom sitt förhållningssätt till studenterna och lärandestödet.

Vid parhandledning av studenter i vårdandet är utmaningen att kunna samtidigt uppmärksamma båda studenternas livsvärld och avgöra varje students behov av lärande stöd. Detta förutsätter att handledaren har bra kännedom om studenternas erfarenheter och kunskaper samt är införstådd med deras förståelseutveckling. Detta kan vara mer utmanande än i grupphandledning, eftersom handledningen sker i det konkreta vårdandet tillsammans med patienten. Kravet på lyhördhet och taktfullhet ökar i denna handledning.

I forskningssammanhang sätter livsvärldsperspektivet forskaren på prov. Här är det nödvändigt att forskaren kan tygla sina förkunskaper och fördomar om forskningsobjektet och forskningssituationen för att kunna vara öppen och lyhörd för informantens berättelse. Det kräver god självkännedom och lång erfarenhet av forskning, för att hantera det reflekterande förhållningssättet. När forskaren lyckas väl med detta i såväl datainsamling som analysarbete produceras forskningsresultat som ger mycket värdefull kunskap för vårdverksamheten.

Reflektion över patientens berättelse

Att reflektionsprocessen tillämpas på ett konkret sätt i utvecklingsprojekten spelar en avgörande roll för att förstå dess betydelse i vårdande sammanhang. Studenter måste få träna sig i att ”vända och vrida”, ”stöta och blöta” patientens berättelse, för att förstå vad som är patientens verkliga problem och lidande (Berglund & Ekebergh, 2019; Ekebergh, 2009a; 2018). De behöver lära sig att lyfta de existentiella frågorna för att få en

helhetsförståelse av patientens värld. I reflektionen lyfts både de medicinska och de existentiella frågorna, vilket tydliggör hur dessa hänger ihop och att patienten, ur ett patientperspektiv, är både biologi och existens samtidigt (Dahlberg & Segesten, 2010; Ekebergh & Lindberg, 2020).

I handledningen blir det uppenbart hur viktigt det är att både tänka efter och tänka ett steg längre Studenter tränas då i att träda ur den naturliga hållningen, den för givet tagna världen, och försöka bryta det ensidiga tänkandet, för att bli alltmer medvetna om sin egen syn och förståelse i relation till patientens livsvärld, vilket är en betydelsefull självreflektion. Det är viktigt att denna reflektion kommer i gång så att den egna förståelsen utmanas och studenterna successivt kan utveckla en medvetenhet om livsvärldsproblematiken. När studenterna i utvecklingsprojekten tillägnade sig förmågan att reflektera blev de medvetna om att de hade varit fast i ett sätt att tänka som ofta handlade om att få fram snabba och enkla lösningar att handla efter. De upplevde att de behövde ”vända och vrida” på patientens berättelse och inte bestämma sig för snabbt för vad som var problemet, för då fanns det risk för att förutfattade meningar påverkade. När de i reflektionen och resonemanget lyckades hålla kvar vid ”det obestämda” (Dahlberg & Dahlberg, 2003) upptäckte de att de efter hand började se på situationen på ett annat sätt, de såg något nytt och de började tänka i andra banor. Studenter utvecklar på så sätt ett problematiserande förhållningssätt. De upplever att de får ut mer av praktiken genom att vara mer eftertänksamma De tvingas också att reflektera över och ifrågasätta det ”självklara”, bland annat genom frågor som ställs i gruppen. I projekten blev studenterna medvetna om risken för trångsynthet och de upptäckte att det inte är så enkelt att reflektera som de först trodde. De andras synpunkter i handledningsgruppen kunde bekräfta eller korrigera de egna tankarna. På detta sätt utvecklas studenters livsvärld och de lär sig ett tankemönster som kännetecknas av både medveten eftertanke och vidsynthet.

Genom reflektionen får studenter djupa insikter i den komplexitet som det innebär att förstå patientens värld. Det kan inte medvetandegöras utan reflektion. Följaktligen är reflektion en stark didaktisk framgångsfaktor i livsvärldsdidaktiska utvecklingsprojekt. Naturligtvis är reflektionen också det väsentliga hjälpmedlet i en förståelseprocess där vårdvetenskaplig teori och vårdpraxis sammanflätas med patientens värld. Studenterna utvecklar förståelse för vad ett vårdvetenskapligt förhållningssätt innebär i praktiken och hur man tillämpar det i mötet med patienten och vårdandet.

1. Vårdvetenskapligt

Men för att få i gång en gynnsam reflektion krävs det att studenterna känner sig trygga i handledningen. Själva funderandet och resonemanget måste också få ta tid och ske i lugn och ro. Det handlar om att få ”bolla idéer”, att få lyssna och pröva idéer, och då måste det finnas ett klimat som tillåter att olika idéer och tankar får prövas. Över huvud taget handlar handledningen om en tanketräning som både är krävande och tröttsam. Att sätta ord på vad det är som leder till ny eller fördjupad förståelse i handledningen kan vara svårt. En god miljö för tankeprocessen kräver även att studenter känner sig förberedda på vad handledning innebär och dess syfte. Om de är välinformerade när de börjar i handledning kan de lättare vara här och nu i handledningssituationen och dröja kvar i reflektionen av patientens berättelse, i stället för att vara för snabba med att döma och ifrågasätta De kan då också bli bättre på att lyssna och delta aktivt i handledningen.

Reflektion inbegriper även känslor, vilka visar sig ha en betydelsefull plats i lärandet i samtliga utvecklingsprojekt. Det är viktigt för studenter att få arbeta igenom egna känslor, som annars lätt skapar obehag och en upplevelse av ensamhet i lärandet. Känslornas närvaro i reflektionen och lärandeprocessen kräver både mod och tid. Studenter är tvungna att våga visa och uttrycka känslor, och dessutom behövs det tillräckligt med tid för detta. Om inte en lärandemiljö utvecklas i handledningsgruppen, som möjliggör för studenter att få dela och bearbeta det som berör dem på djupet, finns det risk för att de utvecklar en vana att tala om tankar och känslor mer ytligt i relation till patientberättelsen, för att prestera det som krävs i handledningen. De kan då uppleva att de behöver pressa fram känslor och erfarenheter som inte är förankrade hos dem, vilket bidrar till att lärandeprocessen läggs utanför dem och inte berör dem. Patientberättelsen införlivas inte i deras värld och de kan inte tillägna sig någon förståelse för patientens värld. Men samtidigt som känslorna är viktiga för ett förkroppsligat lärande kan det upplevas som utlämnande och påtvingat att delge känslor i handledningen. En alltför stark fokusering på känslor i handledningen, som inte möter studentens livsvärld, kan skapa förvirring, besvikelse och en upplevelse av att vara övergiven.

Betydelsen av en trygg och tillitsfull anda i handledningsgruppen är inte minst viktig för att studenter ska våga prata och inte vara rädda för att säga fel eller säga sin mening. Det handlar även om att våga visa och tala om svagheter och brister med varandra Hit hör också att tillåta känslor av

alla slag, vilket kräver en respektfull stämning i gruppen. Det innebär att studenter lyssnar uppmärksamt på varandra och att de ger varandra återkoppling på upplevelser, känslor och tankar.

I vårdvetenskaplig forskning är kraven på reflektion central för forskningens validitet och kvalitet. För studenter och vårdaren som ska använda kunskap i mötet med patienten handlar det om att ha ett kritiskt öga på hur forskningen är genomförd och vilka premisser som har gällt.

Detta för att bilda sig en uppfattning om forskningens användbarhet och tillförlitlighet i vårdandet.

Reflektion över vårdvetenskapliga begrepp

I reflektionen av patientens berättelse tillämpas vårdvetenskapliga begrepp. Handledare kan inte i förväg bestämma vilka begrepp som ska behandlas vid ett handledningstillfälle, utan i stället behöver de vara förberedda på att använda just det begrepp som är aktuellt i förhållande till vad patientberättelserna som studenterna tar med till handledningen handlar om. Det har visat sig att studenter i sjuksköterskeutbildningen ofta upplever vårdvetenskapliga begrepp som abstrakta och svårbegripliga och därför är det en mödosam lärandeprocess att tillägna sig dessa. Studenter behöver konkret få erfara i handledningen hur begreppen blir redskap för att förstå patientens värld. Själva begreppen ger dem språk och uttrycksformer som synliggör innebörder av patientens berättelse (Ekebergh, 2022).

De vårdvetenskapliga begreppens närvaro ökar känsligheten för patientens erfarenheter och upplevelser. Begreppen blir därmed hjälpmedel, samtidigt som de kan utgöra ett hinder för studenter i lärandet. Begreppen kan bli tvingande och utgöra en låst struktur i handledningen. Om de inte tillämpas på ett öppet och följsamt sätt kan de bli en metod för att dela upp berättelsen och sortera in delarna under begreppen. Begreppens mening faller då bort i handledningen, eftersom en innebördsrelaterad problematisering uteblir och en ny helhet återskapas inte med syftet att förstå patientens berättelse på ett djupare sätt. Begreppen blir en rigid metod (Dahlberg & Ekebergh, 2008; Ekebergh, 2005). Följaktligen kan en alltför kraftig begreppsfokusering i handledning ge ett ytligt och vagt lärande, något som studenter värjer sig mot. Deras behov är att handled-

1. Vårdvetenskapligt synsätt i vården

ning ska ta sin utgångspunkt i den konkreta levda vardagen i vården och stödja dem i att röra sig i reflektionen mellan de abstrakta begreppen och den konkreta vårdsituationen. Sammantaget visar detta att metoder och teoretiska strukturer är underordnade livsvärlden om de ska kunna stödja ett lärande.

Viktigt är att begreppen följer med studenterna ut i mötet med patienten och i det konkreta vårdandet för att vara redskap i studentens förståelseutveckling av patientens situation. Här behöver de vägledning och framför allt uppmuntran i att kunna använda begreppen som redskap för vårdandet. I parhandledning kan studenterna få stöd av varandra och reflektera tillsammans, vilket har visat sig vara gynnsamt för tillägnandet av den vårdvetenskapliga kunskapens tillämpning i praxis.

Balansen mellan öppenhet

och struktur

Viktigt är att balansera öppenhet och struktur i en lärandeprocess som kan vara mycket sårbar i ett utvecklingsprojekt. Erfarenheter från de didaktiska projekten visar att studenter behöver tydlighet och framförhållning. När studenter erhåller ny och förändrad information under projektets gång eller alltför svävande information blir de lätt oroliga och känner sig otrygga.

Det kan leda till att de utvecklar en negativ inställning till handledningen och upplever att den inte tillför något väsentligt för dem. Det kan även gälla handledarna, vilket visar på betydelsen av balans mellan öppenhet och flexibilitet i förhållande till att ha riktlinjer och tydliga regler att följa. Handledare kan ha ett uttalat behov av att hålla sig till givna strukturer som tenderar att bli dominanta tekniker, där lyhördhet för studentens behov saknas. Denna problematik bottnar som regel i handledares osäkerhet.

De är vana vid den traditionella undervisningsmodellen, som har en fast struktur med ett förberett och bestämt innehåll. Att lämna den trygghet som den modellen innebär och i stället vara förberedd på det oförberedda och oförutsedda kan vara tungt och svårt. De behöver en fokuserad ”egen handledning” på att handleda studenter, där just dessa problem tas upp och där det är särskilt viktigt att de får hjälp med att hantera vårdvetenskapen i handledningen på ett sådant sätt att de kan svara an på studenters lärandebehov och vara följsamma och flexibla i handledningssituationer.

Vidare varierar erfarenheter och vana av utvecklingsprojekt hos handledare, vilket måste beaktas. Att skapa en trygg och tillitsfull miljö i ett

utvecklingsprojekt samtidigt som idén innebär att utmana och skapa förutsättningar för nytänkande kräver taktfullhet. I denna process måste de involverades förtroende hanteras med varsamhet. Att projektledningen är delaktig i projektens genomförande samt lyhörd för vad som händer under utvecklingsprocessen och hur handledningsmodellen utvecklas, spelar här en väsentlig roll. När problem och svårigheter uppenbarar sig föranleder det förändringar i det fortsatta genomförandet. Även öppenheten för att pröva och testa olika möjligheter och därmed finna det bästa alternativet, är en stark framgångsfaktor. Det kräver dock en kritisk reflektion med ytterst stor vaksamhet för vad som händer i utvecklingsprocessen. Det möjliggörs dock genom ett brett utvärderingsperspektiv och projektledningens delaktighet i genomförande.

Patientperspektivet i vårdpraxis

Under framväxten av den livsvärldsdidaktiska modellen har vi lyckats synliggöra och förankra patientperspektivet i vårdpraxis. I de olika projekten fick studenterna möjlighet att träna och förstå hur vårdande kan lindra lidande och öka patienters välbefinnande, trots sjukdom. Den reflekterande vårdvetenskapliga handledningen sätter i gång livfulla lärandeprocesser när studenters livsvärld möter vårdvetenskapen och patientens levda värld. Fördomar sätts ur spel och nyfikenhetens drivkraft ligger till grund för att göra upptäckter av patientens värld. Med en något omtumlande vändning mot patientens värld utvecklade studenterna, inom ramen för projekten, ett patientperspektiv i sitt vårdande. Till denna utveckling bidrar även att studenter genom den reflekterande handledningen blev varse om egna värderingar, fördomar och känslor som de inte varit medvetna om tidigare. Detta kan skapa viss förvirring och ibland vara skrämmande. Det blir särskilt tydligt i mötet med patienten. När de konfronteras med patientens livsvärld är det nödvändigt för dem att utmana den egna förståelsen. Här kan studenter känna sig vilsna. De blir ofta starkt berörda av patientens berättelse som ”etsar sig fast” i tankar och känslor och ”sätter sig i kroppen”, vilket ibland kan bli en tung börda att bära. Följaktligen är det såväl engagerande som omtumlande att vara bärare av patientens berättelse. Men den positiva sidan av denna medvetenhet är att de lär sig ett sätt att problematisera och analysera och därmed utveckla ett kritiskt förhållningssätt som de hade nytta av i vårdarbetet (Eskilsson m.fl., 2013).

1. Vårdvetenskapligt

De kan vara mer öppna för patientens erfarenheter och de kan se patienten med nya ögon och få en helhetsbild och förståelse av patientens situation (Ekebergh & Lindberg, 2020).

Studenternas förmåga att tillämpa ett patientperspektiv gagnar patienterna som ofta får förtroende och känner tillit till dem. Genom studenternas fullständiga närvaro och uppmärksamhet i vårdandet, upplever sig patienterna sedda och betydelsefulla. De känner att de får komma till tals och att studenterna tar sig tid och verkligen lyssnar på dem (Eskilsson m.fl., 2015).

Det kan dock ta tid att skapa förtroende i relationen med patienten och att känna sig bekväm i samtal. Vägen dit kan vara lång för vissa studenter. Att förstå innebörden av den vårdande relationen och interagera med patienten handlar om ett förkroppsligat lärande, där studenterna använder sig själva när de lyssnar in patienten; de tränar inlevelse, genom att bland annat associera till tidigare erfarenheter (Andersson, 2015). Känslan i mötet med patientens livsvärld sjunker successivt in i kroppen och känns verklig och nära. De utvecklar på så sätt ett konkret kunnande. I denna lärandeprocess, som också innebär en självgranskning genom att de arbetar med den egna livsvärlden i förhållande till att förstå patientens livsvärld i handledningen, framkom i utvecklingsprojekten att det finns ett behov av att få arbeta mer med egna föreställningar, värderingar och funderingar i förhållande till vårdvetenskapen och patientens värld för att implementeringen ska vara ännu mer framgångsrik och kunna göra större skillnad avseende patientperspektiv i vårdandet.

Denna självgranskning kräver att studenter lägger ner ett digert arbete med sig själva i handledningen. Det handlar bland annat om att de behöver träna på att se sig själva i vårdrelationen, vilket kan vara både smärtsamt och tröttande. Denna träning förutsätter därför ett engagerande och bekräftande lärandestöd som ger stimulans i att växa och utvecklas i vårdrelationen.

Här är, utöver handledaren, även handledningsgruppen viktig som stöd och bekräftelse. Studenter kan där uppleva att det finns en stor samstämmighet av erfarenheter och samsyn i gruppen. Men de kan också upptäcka hur olika synsätt präglar olika sätt att tänka. I utvecklingsprojekten erfor studenterna att de kom allt längre i den egna reflektionen tack vare gruppens frågor och kommentarer. De upplevde att synpunkter och uppfattningar ”stöttes och blöttes” på ett livfullt sätt. Sammantaget innebär detta en ökad självkännedom med en ökad medvetenhet om egna förmå-

1. Vårdvetenskapligt

gor, reaktioner, svagheter och hantering av den egna osäkerheten, vilket kan komma till uttryck i att studenter känner sig mer kloka och mogna. Patientperspektivet förankras successivt i vårdpraxis genom studenters VFU och därmed deras medverkan i kliniska sammanhang, vilket så småningom gör skillnad i vårdandet. Genom att studenter tränas i ett kritiskt förhållningssätt i vården granskar de rutiner och tar dem inte för givna, utan synliggör hinder för ett patientperspektiv och lyfter det till diskussion, vilket kan förstärka och påskynda införandet av ett patientperspektiv som ledstjärna i vårdandet. Inte minst gäller detta projekt såsom UVA- och ULVE-projekten (se kapitel 3 och 4). I dessa utvecklingsprojekt fanns det goda förutsättningar för ett perspektivskifte i praxis och utveckling av en existensfokuserad vård. Det är främst den typen av projekt, som involverar vårdpersonal i stor omfattning och ur ett brett perspektiv, som tydligt visar att den livsvärldsdidaktiska modellen har potentialen att förändra i vården. Men det kräver att vårdpersonal får handledning som lärandestöd på samma sätt som studenterna för att kunna utöva ett patientperspektiv i vårdandet.

Mötet mellan vårdvetenskap, vårdpraxis och

livsvärlden

En annan viktig framgångsfaktor är synliggörandet av mötet mellan vårdvetenskap, vårdpraxis, studentens livsvärld och patientens, som kan förstås som en rörelse mellan det kända och det okända. Det gäller både för studenter och handledare. För studenterna handlar det om att vårdvetenskapen kan te sig främmande, abstrakt och annorlunda, men de ska dessutom lära känna en vårdpraxis som är ny för dem och som inte alltid bejakar de vårdvetenskapliga idealen. Handledarna ger sig ut i det okända när de överger den klassiska rollen för handledning för att i stället interagera med studenterna i samtal och reflektion samt eventuellt i dramapedagogiska övningar, när de används, där det också krävs av dem att de behärskar vårdvetenskap så väl att de kan hjälpa studenterna att gestalta den i relation till praktiska erfarenheter. Att våga ge sig ut på okända områden är en förutsättning för lärande, men inte desto mindre kan sådana erfarenheter skapa osäkerhet, oro och rädsla. Både studenter och handledare tar risken att visa och möta tidigare okända sidor hos sig själva. Det är uppenbart att det krävs mod för att de ska våga växa.

1. Vårdvetenskapligt synsätt i vården

I vårdandet ska förutom vårdvetenskaplig teori, livsvärld och praxis, två vetenskapliga fält – vårdvetenskap och medicinsk vetenskap – sammanstråla. Studenter behöver stöd i att förstå hur dessa kunskaper samverkar i vårdsituationen och hur de kan använda båda kunskapsområdena för att skapa en helhetsförståelse av patientens behov och situation. I utvecklingsprojekten blev det uppenbart att kunskapsområdena kompletterar varandra och måste tillämpas i en anpassning till patientens specifika behov. Studenterna fick erfara vad som är sjuksköterskans professionella kunskapsområde och på vilket sätt samverkan sker med den medicinska professionen. I studenternas vårdarbete framkom det hur betydelsefull denna samverkan är för patientens hälsa och välbefinnande. Här är det viktigt att sjuksköterskan värnar om sitt kunskapsområde och använder begrepp och termer som ligger inom ramen för detta och inte överför den medicinska terminologin till omvårdnadsområdet.

I detta möte mellan teori, praxis och livsvärlden, framträder även ett annat fenomen som egentligen är ett grundfundament i livsvärldsdidaktiken. Det handlar om sammanflätningen mellan vårdande och lärande. De didaktiska projekten andas betydelsen av att lärande och vårdande sammanfaller till ett enhetligt fenomen. Ur ett livsvärldsperspektiv har vårdande och lärande samma kännetecken, avseende att förstå den andres livsvärld för att stödja vårdande eller lärande. I vårdandet sammanfaller dessa aspekter i varje vårdsituation, som ur ett optimalt perspektiv innebär både lärande och vårdande för alla involverade. I ULVE-projektet (se kapitel 4) har detta utvecklats till begreppet ”vårdandelärande utrymme” (Holts m.fl., 2022). Detta kräver emellertid att lärandet accepteras som en del av vårdandet. Forskning visar att när det råder samsyn avseende detta fenomen, det vill säga lärande får samma dignitet som vårdande, stärks och förbättras såväl vårdandet som lärandet (Andersson, 2015; Eskilsson m.fl., 2013; 2015, Ekebergh & Lindberg, 2020; Holts m.fl., 2017; 2022). Av denna anledning spelar detta fenomen en central roll vid implementering av vårdvetenskap.

Samverkan mellan lärosäte och vårdverksamhet

Ett didaktiskt utvecklingsprojekt försiggår inte i ett vakuum, utan präglas i hög grad av omgivningen såväl på lärosätet som i vårdverksamheten.

Omgivningens stöd spelar en stor roll när man prövar något nytt i verksamheten. Det handlar om både kollegors stöd och stöd från arbetsledning. Speciellt viktigt är det när det nya ibland också väcker förvånade, nyfikna eller negativa reaktioner. Exempelvis måste handledares tid respekteras. Här är det därför viktigt att arbetsledningen, som har förbundit sig att satsa på ett utvecklingsprojekt, ser till att handledare får vederbörlig tid både för sin handledning av studenterna och för egen huvudhandledning. Det är även viktigt att det finns lämpliga och anpassade lokaler för grupphandledning, annars kan just lokalerna bli ett hinder för handledningens genomförande. Eftersom detta handlar om faktorer vid såväl lärosätet som vårdverksamheten framträder nödvändigheten av god samverkan mellan dessa parter.

Samverkan är bland annat nödvändig för att underlätta och möjliggöra informationsspridning om projektet. Det har exempelvis visat sig att själva idén med ett livsvärldsperspektiv, som innebär öppenhet för och följsamhet till processen, kan vara något svår att nå ut med. Det beror ofta på att ett stort antal personer på olika sätt är involverade i utvecklingsprojekten, såväl i det centrala genomförandet som i projektens periferi. Inte minst gäller det vårdpersonal när handledning genomförs under VFU, av både lärare och sjuksköterskor. Trots en målinriktad informationsspridning kan det vara svårt att nå all den vårdpersonal som studenter kommer i kontakt med under VFU. En utmaning i detta sammanhang kan också vara att fånga vårdpersonalens intresse och tillit. Ofta finns det liten erfarenhet av pedagogisk utveckling i vårdverksamhet och därför är den här typen av projekt ganska främmande för flera vårdare, och för andra något som inte har så stor dignitet. Här krävs det därför att man bygger upp ett fungerande kontaktnät, vilket möjliggörs i samverkan mellan lärosäte och klinik (se exempelvis REDI-projektet i kapitel 3). När detta finns på plats är det en klar styrka för projektens genomförande. Här kan tilläggas att det även kan vara svårt att få studenternas uppmärksamhet vid informationsspridning, eftersom deras fokus kan vara på något annat som är mer väsentligt för dem i studiesituationen. Det kan vara en fördel att ha med studentrepresentanter i projektgruppen, som kan vägleda i hur och när information till studenterna är lämplig. Ofta ökar även tilliten till projektet om studenter medverkar i planeringen och genomförande av det.

Samverkan kan också ske genom en upparbetad mötesstruktur med representanter från olika nivåer i verksamheterna och där det också finns mandat för att fatta beslut beträffande projektets genomförande. Här

1.

diskuteras då frågor som är aktuella på olika nivåer i verksamheterna inför och under projektets genomförande. Att även genomföra kompetensutbildning och kvalitetsarbete i samverkan mellan region, kommun och landsting (se ULVE-projektet) är en styrka. Kontinuerlig samverkan under hela implementeringsprocessen är viktig, även efter att implementeringen är avslutad, för att uppnå ett hållbart och bestående resultat, det vill säga att vidmakthålla patientperspektivet i verksamheten.

Lärosätets och vårdverksamhetens stöd vid genomförandet av didaktiska utvecklingsprojekt är alltså väsentligt. Det inbegriper även tillit till projektledningens förmåga att genomföra projektet. Det är emellertid en känslig förändringsprocess och allvarliga brister kan uppstå avseende stöd även om avtal har upprättats. För att förhindra dessa brister är det mycket viktigt att involverade organisationers ledning diskuterar igenom ett dylikt åtagande på ett mer ingående sätt för att kunna klargöra och lyfta fram de konsekvenser som ett större utvecklingsprojekt alltid får för en organisation. Exempelvis uppstår lätt missnöje bland den personal som inte deltar, man kanske undrar om de som ingår i ett projekt får fördelar som därmed andra inte får del av, man förstår inte riktigt vad som egentligen sker i projektet, och man kanske helt enkelt inte är beredd att ens fundera över om projektets erfarenheter och resultat skulle kunna vara tillämpliga även i den övriga verksamheten.

Slutsatser

Vi kan avslutningsvis konstatera att livsvärldsdidaktiken kan svara an på väsentliga premisser för implementering av vårdvetenskap i praxis. Den utgör därmed ett bra medel för en implementeringsprocess som kan möjliggöra en patientfokuserad vård.

För att mötet mellan teori, praxis och livsvärld ska bli fruktbart måste det förstås som ett ömsesidigt möte med respekt för varandras erfarenheter och expertis. I detta möte är reflektionen central. Livsvärldsdidaktikens mål är att stödja ett lärande som kan främja patientens hälsoprocesser och öka patientens delaktighet i vårdandet. Sammantaget innebär det en förbättrad vård ur patientens perspektiv.

Referenser

Andersson, N. (2015). När vårdande och lärande sammanfaller: Patienters, studenters och handledares erfarenheter av möten på utbildningsvårdavdelning inom psykiatrisk vård. Doktorsavh. Vol. 212/2015. Linnaeus University Press.

Arman, M., Dahlberg, K. & Ekebergh, M. (red.) (2022). Teoretiska grunder för vårdande. Liber.

Berg, L., Höglund Arveklev, S., Larsson, S. m.fl. (2016). Dramapedagogik i vårdutbildning – sjuksköterskestudenters lärande i omvårdnad med fokus på bemötande och kommunikation. Nr 3. Centrum för Kultur och Hälsa, Göteborgs universitet.

Berglund, M. & Ekebergh, M. (red.) (2019). Reflektion i Lärande och Vård –en utmaning för sjuksköterskan. Studentlitteratur.

Berglund. M., Sjögren, R. & Ekebergh, M. (2012). Reflect and learn together – when two supervisors interact in the learning process of nurse education. Journal of Nursing Management, 20(2), 152–158.

Dahlberg, K. & Dahlberg, H. (2003). To not make definite what is indefinite. A phenomenological analysis of perception and its epistemological consequences. Journal of the Humanistic Psychologist, 31(4), 34–50.

Dahlberg, K. & Ekebergh, M. (2008). To use a method without being ruled by it: Learning supported by drama in the integration of theory with healthcare practice. The Indo-Pacific Journal of Phenomenology, 8(sup1), 1–20.

Dahlberg, K. & Segesten, K. (2010). Hälsa och vårdande i teori och praxis. Natur & Kultur.

Edgecombe, K. & Bowden, M. (red.) (2013). Clinical learning and teaching innovations in nursing. Dedicated education unites building a better future. Springer.

Ekebergh, M. (2001). Tillägnandet av vårdvetenskaplig kunskap – reflektionens betydelse för lärandet (The acquisition of caring science knowledge – the importance of reflection for learning). Åbo Akademi.

Ekebergh, M. (2005). Are you in control of the method or is the method in control of you? Nurse Educator, 30(6), 259–262.

Ekebergh, M. (2009a). Livsvärldsdidaktik på vårdvetenskaplig grund i sjuksköterskeutbildning och specialistutbildningar: Utveckling av en handledningsmodell. Nr 196/2009. Växjö University Press.

Ekebergh, M. (2009b). Developing a didactic method that emphasizes lifeworld as a basis for learning. Reflective Practice, Special Issue, 10(1), 51–63.

Ekebergh, M. (2011). A learning model for nursing students during clinical studies. Nurse Education in Practice, 11(6), 384–389.

Ekebergh, M. (2013). Dedicated educational unit: A Scandinavian model. I: K. Edgecombe & M. Bowden (red.), Clinical learning and teaching innovations in nursing. Dedicated education unites building a better future. Springer.

Ekebergh, M. (2018). Att lära sig vårda – med hjälp av reflektion och handledning. Studentlitteratur.

Ekebergh, M. (2022). Reflektion – ett stöd för att tillämpa vårdvetenskapliga begrepp. I: L. Wiklund & M. Asp (red.), Vårdvetenskapliga begrepp i teori och praktik. Studentlitteratur.

Ekebergh, M., Lepp. M. & Dahlberg, K. (2004). Reflekterande handledning med dramapedagogik – en metod för integrering av vårdvetenskap i teori med vårdpraxis. Forskningsrapport 1/2004. Institutionen för vårdvetenskap, Högskolan i Borås.

Ekebergh, M. & Lindberg, E. (2020). The interaction between learning and caring – the patient’s narrative as a foundation for lifeworld-led reflection in learning and caring. Reflective Practice, 21(4), 552–564.

Ekebergh, M. & Määttä, S. (2005). Lärandet på en utbildningsvårdavdelning – att sammanbinda vårdvetenskaplig teori med vårdpraxis. Forskningsrapport, Institutionen för vårdvetenskap, Högskolan i Borås Rapport nr 1.

Eskilsson, C., Carlsson, G., Ekebergh, M. m.fl. (2015). The experiences of patients receiving care from nursing students at a Dedicated Education Unit: A phenomenological study. Nurse Education in Practice, 15(5).

Eskilsson, C., Hörberg, U., Ekebergh, M. m.fl. (2013). Student nurses’ experiences of how caring and learning is intertwined – A phenomenological study. Journal of Nursing Education and Practice, 4(2), 84–93.

Holts, H., Ozolins, L-L., Brunt, D. & Högberg, U. (2017). The learning space-interpersonal interactions between nursing students, patients and supervisors at developing and learning care units. International Journal on Qualitative Studies on Health and Well-being , 12(sup2), 1368337.

Holts, H., Ozolins, L-L., Brunt, D & Hörberg, U. (2022). The perspectives of patients, nursing students and supervisors on “the caring-learning space” – a synthesis of and further abstractions of previous studies.

International Journal of Qualitative Studies on Health and Well-being, 18(1), 2172796.

Hörberg, U., Galvin, K., Ekebergh, M. m.fl. (2019). Using lifeworld philosophy in education to intertwine caring and learning: An illustration of ways of learning how to care. Reflective Practice, 20(1), 56–69.

Kitson, A., Rycroft-Malone, J., Harvey, G.,McCormack, B., Seers, K. & Titchen, A. (2008). Evaluating the successful implementation of evidence into practice using the PARIHS framework: theoretical and practical challenges. Implementation Science, 3(1).

Leksell, J. & Lepp, M. (red.) (2022). Implementering av sjuksköterskans kärnkompetenser. Liber.

Lepp, M. (2019). Drama som levandegör och fördjupar kunskaper om vårdande. I: M. Berglund & M. Ekebergh (red ), Reflektion i lärande och vård – en utmaning för sjuksköterskan. Studentlitteratur.

Lepp, M., Larsson, S., Höglund Arveklev, S. m.fl. (2018). Dramapedagogik i vårdutbildning – sjuksköterskestudenters lärande om konflikthantering Nr 6. Centrum för Kultur och Hälsa, Göteborgs universitet.

Lepp, M., Wigert, H., Arveklev, S. m.fl. (2020). Dramapedagogik i specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn och ungdomar – studenters lärande om konflikthantering. Nr 7. Centrum för Kultur och Hälsa, Göteborgs universitet.

Lepp, M. & Zorn, C.R. (2002). Life circle: Creating safe space for educational empowerment. The Journal of Nursing Education, 41(9), 383–385.

Lindahl, B., Dagborn, K. & Nilsson, M. (2009). A student-centered clinical educational unit – description of a reflective learning model. Nurse Education in Practice, 9(1), 5–12.

Palmér, L., Nyström, M., Carlsson, G. m.fl. (2022). Caring science with focus on existential issues in a caring context – A research area inspired by existential philosophy. International Journal for Human Caring Science, 26(3), 1–11.

Petersson, B-O. (2010). Handledning för vårdare: ett lärande möte utifrån patientens värld. Licentiatavh. Linnéuniversitetet.

Socialstyrelsen (2012). Om implementering. ISBN Stockholm: Socialstyrelsen. SSF (2014). Strategi för kvalitetsutveckling inom omvårdnad. Svensk sjuksköterskeförening.

1. Vårdvetenskapligt

Todres, L., Calvin, K.T. & Dahlberg, K. (2014). ”Caring for insiderness”: Phenomenologically informed insights that can guide practice. International Journal of Qualitative Studies on Health and Well-being, 9(1), 21411–21421.

Wiklund Gustin, L. & Asp, M. (2022). Vårdvetenskapliga begrepp i teori och praktik. Studentlitteratur.

ISBN 978-91-47-14899-8

© 2025 Karin Dahlberg, Margaretha Ekebergh och Liber AB. Text- och datautvinning ej tillåten.

Förläggare: Kristina Iritz Hedberg

Förlagsredaktörer: Elisabeth Åhman och Annika Sandström

Projektledare: Annika Sandström

Form: Fredrik Elvander

Omslag: Nette Lövgren

Produktionsledare: Lars Wallin

Illustratör: Jonny Hallberg

Bild på sidan 130: Lennart Berglund

Dikt på sidan 90: © Claes Andersson – licensierat genom ALIS

Dikt på sidan 198: © Werner Aspenström – licensierat genom ALIS

Första upplagan 1

Repro: Integra Software services, Indien

Tryck: People Printing, Kina 2025

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm

Kundservice tfn 08-690 90 00

Kundservice.liber@liber.se www.liber.se

VÅRDVETENSKAP I PRAKTIKEN förklarar hur vårdvetenskap kan omsättas till personcentrerad vård, där utgångspunkten är att patienten vill vara så frisk och så stark som möjligt, må bra och leva ett liv med hög livskvalitet även om sjukdom föreligger. Boken har således fokus på de existentiella aspekterna i samband med sjukdom och vård.

Denna bok bygger på mer än 30 års arbete med utveckling av vårdvetenskap och ett flertal projekt där det har skapats framgångsrika möten mellan vårdvetenskaplig forskning och vårdpraxis, möten som berikar både teori och praxis. Projekten har bedrivits i olika regioner under ledning av fyra universitet och högskolor. Boken återger projektens utveckling, framgångsfaktorer, utmaningar och hinder.

Utgångspunkt för de olika projekten, deras implementering och denna bok är att patienterna ses som experter på sin egen situation, på vad som bidrar till upplevelsen av hälsa och vad som lindrar effekterna av sjukdom. Författarnas syfte är att ge de professionella i vården redskap och strategier för att kunna ta till vara patienternas egna erfarenheter.

Bokens målgrupper är blivande och yrkesverksamma sjuksköterskor och andra professioner inom hälso ­ och sjukvård.

Redaktörer

Karin Dahlberg är sjuksköterska och professor em. i vårdvetenskap, senast vid Växjö universitet, numera Linnéuniversitetet.

Margaretha Ekebergh är sjuksköterska och professor em. i vårdvetenskap vid Högskolan i Borås.