Avlyssnad
Översatt av
Susanne Andersson
Andra böcker av Daniel Silva:
Mästerverket
Den engelske spionen
Svart hämnd
Spionernas hus
Den andra kvinnan
Den nya flickan
Det hemliga sällskapet
harpercollins.se info@harpercollins.se
© Daniel Silva, 2021
Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Stockholm, 2024
Originaltitel: The Cellist
Översättning: Susanne Andersson
Omslagsdesign: Darren Holt, HarperCollins Design Studio
Omslagsfoto: Getty Images
Karta © MMXXI Springer Cartographics LLC
Sättning: Type-it AS, Trondheim
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2024, med el från 100 % förnybara källor
ISBN 978-91-509-7907-7
Den här boken är satt med teckensnittet HC Arc som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck.
All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. This edition is published by arrangement with HarperCollins Publishers LLC, New York, USA.
This is a work of fiction. Names, characters, places, and incidents are either the product of the author’s imagination or are used fictitiously, and any resemblance to actual persons, living or dead, business establishments, events, or locales is entirely coincidental.
Till poliserna i United States Capitol Police och Washingtons
Metropolitan Police som försvarade vår demokrati den 6 januari 2021
Och som alltid till min fru Jamie och mina barn Lily och Nicholas
Strasbourg
TYSKLAND
FRANKRIKE
Basel
Féchy
Neuchâtel
Genève
Bern
Lausanne
Chambéry
FRANKRIKE
SCHWEIZ
Vanoisemassivet
Copyright © MMXXI Springer Cartographics LLC
Erlenbach
Turin
Kleptokrati: ett styrelseskick där staten styrs av tjuvar.
OxfOrd English dictiOnary
I Ryssland är makt rikedom och rikedom är makt.
andErs Åslund, Russia’s C Rony Capitalism
Del 1 Moderato
1
Jermyn Street, St. James’s
Sarah Bancroft avundades de lyckliga själar som trodde att de kontrollerade sitt öde. För dem var livet inte mer komplicerat än att åka tunnelbana. Stoppa in biljetten vid spärren, kliv av vid rätt station – Charing Cross och inte Leicester Square. Sådant nonsens hade Sarah aldrig trott på. Jo, man kunde förbereda sig, man kunde kämpa, man kunde välja mellan olika alternativ, men i slutänden var livet bara ett komplicerat spel som kontrollerades av försynen och sannolikheten. Tyvärr hade hon alltid haft dålig timing, såväl i arbete som i kärlek. Hon låg alltid antingen steget före eller steget efter. Hon hade missat många tåg. Gång på gång hade hon klivit på fel tåg, nästan alltid med katastrofala resultat. Det senaste steget i hennes karriär verkade följa samma eländiga mönster. Efter att ha gjort sig känd som en av de mest framstående museiintendenterna i New York hade hon valt att flytta till London för att ta över den dagliga driften av Isherwood Fine Arts, leverantör av kvalitetsmålningar av italienska och holländska gamla mästare sedan 1968. Och precis som man kunde vänta sig utbröt omedelbart efter hennes ankomst en dödlig pandemi. Inte ens konstvärlden, som gjorde affärer med den superrika eliten över hela världen, var immun mot farsotens härjningar. Nästan över en natt drabbades galleriets verksamhet av något som kunde liknas vid ett hjärtstillestånd. Om telefonen ringde över huvud taget var det oftast en köpare eller dennes representant som ville dra sig ur en försäljning. Inte sedan West Ends musikalversion av Desperately Seeking Susan hade London skådat
en mindre lovande debut, kommenterade Sarahs mamma syrligt. Isherwood Fine Arts hade upplevt svåra tider förut – krig, terrorattacker, oljekriser, marknadskollapser, förödande kärleksaffärer – men ändå alltid på något sätt lyckats rida ut stormen. Femton år tidigare hade Sarah arbetat i galleriet en kort period, då hon utförde ett par uppdrag under täckmantel för Central Intelligence Agency. Det var en amerikansk-israelisk operation under ledning av den legendariske Gabriel Allon. Med en försvunnen van Gogh hade han hjälpt Sarah att infiltrera den saudiske miljardären Zizi al-Bakaris kretsar och beordrat henne att leta upp terroristledaren som gömde sig där. Hennes liv hade inte varit sig likt sedan dess.
Efter avslutad operation hade Sarah återhämtat sig i flera månader i ett av CIA:s säkra hus långt ute på landet i norra Virginia. Därefter hade hon jobbat på byråns antiterrorcenter i Langley och även deltagit i flera amerikansk-israeliska operationer, samtliga under Gabriels ledning. Den brittiska underrättelsetjänsten var mycket medveten om Sarahs förflutna och om hennes närvaro i London. Inte så konstigt, eftersom hon för närvarande bodde ihop med MI6-officeren Christopher Keller. Ett sådant förhållande borde vara strängt förbjudet, men i Sarahs fall hade man gjort ett undantag. Graham Seymour, generaldirektören för MI6, var en personlig vän, precis som premiärminister Jonathan Lancaster. Sarah och Christopher hade faktiskt strax efter att hon hade flyttat till London blivit bjudna på en privat middag på Downing Street. Med undantag för Julian Isherwood, ägaren till det förtjusande galleriet som bar hans namn, visste ingen i Londons konstvärld något om detta. För sina kollegor och konkurrenter var Sarah en vacker och intelligent amerikansk konsthistoriker, som hade lyst upp deras värld en dyster vinter för länge sedan, bara för att överge dem för sådana som Zizi al-Bakari, må han vila i frid. Och efter en turbulent resa genom underrättelsetjänstens värld var hon nu tillbaka, vilket bevisade hennes teori om försynen och sannolikheten. Till slut hade Sarah lyckats kliva på rätt tåg.
London hade välkomnat henne med öppen famn och utan att ställa alltför många frågor. Knappt hade hon hunnit installera sig förrän viruset spreds över världen. I början av mars insjuknade
hon efter ett besök på European Fine Art Fair i Maastricht och smittade sedan både Julian och Christopher. Julian tillbringade två förfärliga veckor på University College Hospital. Sarah slapp de värsta symptomen, men plågades i en månad av feber, trötthet, huvudvärk och andningsbesvär som slog till så fort hon lyckades ta sig upp ur sängen. Ingen blev förvånad när Christopher klarade sig helt utan symptom. Sarah straffade honom genom att tvinga honom att passa upp på henne från morgon till kväll. På något märkligt sätt överlevde deras relation.
I juni vaknade London upp ur karantänen. Efter att ha testat negativt för viruset tre gånger återgick Christopher i tjänst på Vauxhall Cross, men Sarah och Julian väntade till midsommardagen innan de öppnade galleriet igen. Det låg vid den lugna kullerstensbelagda fyrkanten som var känd som Mason’s Yard, mellan ett litet grekiskt rederis Londonfilial och en pub, där stamkunderna under den oskyldiga tiden före pandemin var söta kontorsflickor som kom åkande på sina vespor. Utställningsrummet på översta våningen var en exakt kopia av Paul Rosenbergs berömda galleri i Paris, där Julian som barn hade tillbringat många lyckliga timmar. Han och Sarah delade ett stort kontor på andra våningen med Ella, den attraktiva men bedrövliga receptionisten. Under den första veckan efter öppningen ringde telefonen bara tre gånger. Ella lät samtliga tre samtal gå till röstbrevlådan. Sarah informerade henne om att de inte längre hade något behov av hennes tjänster, vilka de nu var.
Det fanns ingen anledning att anställa en ersättare. Experterna varnade för en ännu värre andra våg, när det blev kallare ute, och Londons butiksägare hade fått veta att de kunde vänta sig fler regeringssanktionerade nedstängningar. Det var omständigheter som gjorde att Sarah inte behövde ännu en mun att mätta. Hon lovade sig själv att utnyttja sommaren på bästa sätt. Hon skulle sälja en målning, vilken som helst, om hon så skulle dö på kuppen.
När hon inventerade de katastrofalt många osålda verken i Julians överfulla lagerlokaler fann hon av en ren slump Lutspelaren, olja på duk, 152 gånger 134 centimeter, möjligen tidig barock, ganska skadad och smutsig. I Julians arkiv fanns även originalkvittot
samt transportdokumenten, tillsammans med en gulnad kopia av proveniensbeviset. Den tidigaste kända ägaren var en greve från Bologna som 1698 sålde tavlan till en prins av Liechtenstein, som i sin tur sålde den till en baron i Wien, där den blev kvar till 1962, då den förvärvades av en konsthandlare i Rom, som senare lät den gå vidare till Julian. Målningen hade tillskrivits den italienska skolan, en av Caravaggios elever och, mer lovande, till kretsen runt Orazio Gentileschi. Sarah fick en ingivelse. Under de tre timmar som Julian varje dag reserverade för sin lunchrast visade hon verket för den lärde Niles Dunham från National Gallery. Niles accepterade tveksamt Sarahs teori, men ville invänta ytterligare teknisk undersökning med röntgen och infraröd reflektografi. Sedan erbjöd han sig att köpa tavlan av Sarah för åttahundra tusen pund.
”Den är värd fem miljoner, om inte mer.”
”Inte så länge digerdöden härjar.”
”Vi får väl se.”
I vanliga fall skulle ett nyupptäckt verk av en känd konstnär introduceras på marknaden med pompa och ståt, i synnerhet om konstnärens popularitet på senare tid hade ökat kraftigt på grund av ett tragiskt livsöde. Men med tanke på den instabila marknaden, och att målningen hade hittats i hans galleri, beslöt Julian att det var lämpligast med en privat försäljning. Han ringde runt till sina pålitligaste kunder, men ingen visade det minsta intresse. Då kontaktade Sarah i största hemlighet en förmögen samlare, en vän till en vän. Han uttryckte sitt intresse och efter flera möten i hans bostad i London, där de var noga med att hålla korrekt avstånd, kom de överens om ett acceptabelt pris. Sarah bad om en handpenning på en miljon pund, delvis för att täcka kostnaderna för restaureringen, som skulle bli omfattande. Samlaren bad henne komma hem till honom klockan åtta samma kväll för att ta emot checken.
Allt detta kunde till viss del förklara varför Sarah Bancroft en regnig onsdagskväll i slutet av juli satt vid ett hörnbord i baren på Wilton’s Restaurant på Jermyn Street. Stämningen i lokalen var laddad, leendena ansträngda, skratten ljudliga men samtidigt falska. Julian stod och hängde vid änden av bardisken. Med kostym
från Savile Row och ett överflöd av grå lockar var han en elegant om än lite bräcklig man, en stil som han själv beskrev som förnämt
fördärv. Han stirrade ner i ett glas Sancerre och låtsades lyssna när
Jeremy Crabbe, direktören för Bonhams avdelning för målningar av gamla mästare, viskade entusiastiskt i hans öra. Amelia March från
ARTNews tjuvlyssnade på ett samtal mellan Simon Mendenhall, den snygge auktionsförrättaren från Christie’s, och Nicky Lovegrove, konstkonsulent till de kriminellt rika. Roddy Hutchinson, av de flesta ansedd som den mest hänsynslösa konsthandlaren i hela London, drog den knubbige Oliver Dimbleby i ärmen. Oliver verkade inte märka något. Han hade bara ögon för den vackra före detta fotomodellen som nu ägde ett framgångsrikt galleri för modern konst på King Street. På väg ut genom dörren gav hon Sarah en slängkyss med perfekta scharlakansröda läppar.
Sarah smuttade på en martini med tre oliver. ”Bitch”, väste hon. ”Jag hörde det där!” Tack och lov var det bara Oliver. Innesluten i en åtsmitande grå kostym svävade han mot Sarahs bord som en spärrballong och slog sig ner. ”Vad har du emot den ljuvliga miss Watson?”
”Hennes ögon. Hennes kindben. Hennes hår. Hennes bröst.” Sarah suckade. ”Ska jag fortsätta?”
Oliver viftade avfärdande med sin feta lilla hand. ”Du är mycket snyggare än vad hon är, Sarah. Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg dig gå över Mason’s Yard. Mitt hjärta höll på att stanna. Om jag minns rätt lyckades jag göra bort mig ganska bra då.”
”Du friade till mig. Flera gånger faktiskt.”
”Erbjudandet kvarstår.”
”Jag är smickrad, Ollie. Men det är tyvärr uteslutet.”
”Är jag för gammal?”
”Inte alls.”
”För tjock?”
Hon nöp i hans rosa kind. ”Nej, du är alldeles lagom.”
”Vad är då problemet?”
”Jag är upptagen.”
”Av vad då?”
”Ett förhållande.”
Han verkade inte förstå ordet. Olivers romanser varade sällan mer än en natt eller två. ”Pratar du om killen med den snygga Bentleyn?”
Sarah drack en klunk.
”Och vad heter din pojkvän?”
”Peter Marlowe.”
”Det låter påhittat.”
Med all rätt, tänkte Sarah.
”Vad jobbar han med?” frågade Oliver utan omsvep.
”Kan du bevara en hemlighet?”
”Älskade Sarah, jag har fler smutsiga hemligheter än MI5 och MI6 tillsammans.”
Hon lutade sig över bordet. ”Han är yrkesmördare.”
”Jaså? Det måste vara ett intressant yrke.”
Sarah log. Det var förstås inte sant. Det var flera år sedan Christopher arbetade som torped.
”Var det för hans skull som du kom tillbaka till London?” snokade Oliver.
”Bland annat. Ärligt talat saknade jag er allihop. Till och med dig, Oliver.” Hon kollade klockan på sin mobil. ”Fan också! Kan du vara gullig och betala för min drink? Jag är sen.”
”För vad då?”
”Skärp dig, Ollie.”
”Varför i hela friden skulle jag göra det? Det är så förbaskat trist.”
Sarah reste sig, blinkade till Julian och klev ut på Jermyn Street. I samma stund började det ösregna, men en taxi kom snart till hennes undsättning. Hon väntade tills hon hade dragit igen bildörren efter sig innan hon gav chauffören adressen.
”Cheyne Walk, tack. Nummer fyrtiotre.”
2
Cheyne Walk, Chelsea
Precis som Sarah Bancroft var Viktor Orlov övertygad om att livet var en resa som bäst upplevdes utan karta. Han hade vuxit upp i Moskva, i en ouppvärmd lägenhet som delades av tre familjer, och blivit mångmiljardär tack vare en kombination av tur, beslutsamhet och hårdför strategi som till och med hans anhängare beskrev som samvetslös på gränsen till kriminell. Orlov hymlade inte med att han var en utsugare och exploatör. Han bar faktiskt dessa etiketter med stolthet. ”Om jag hade varit född i England kunde jag ha tjänat mina pengar på lagligt sätt”, förklarade han kallsinnigt för en brittisk journalist efter att han hade flyttat till London. ”Men jag föddes som ryss. Och jag tjänade en rysk förmögenhet.”
Egentligen föddes Viktor Orlov inte alls som rysk medborgare, utan i Sovjetunionen. Han hade välsignats med en naturlig fallenhet för siffror och studerat fysik på det framstående Leningrads Institut för precisionsmekanik och optik, innan han försvunnit in i det ryska kärnvapenprogrammet för att designa interkontinentala ballistiska robotar. När han senare fick frågan varför han hade gått med i kommunistpartiet, tillstod han att det enbart hade varit för att främja karriären. ”Jag antar att jag kunde ha blivit dissident”, tillade han. ”Men en gulag verkade aldrig särskilt lockande.”
Som medlem av den bortskämda eliten bevittnade Orlov det sovjetiska systemets förfall från insidan och visste att hela imperiet kunde kollapsa när som helst. När slutet kom avsade han sig sitt medlemskap i kommunistpartiet och svor på att bli rik. På bara några år tjänade han ihop en ansenlig förmögenhet genom att
importera datorer och andra västerländska varor och sälja dem på den begynnande ryska marknaden. Med hjälp av detta kapital köpte han sedan Rysslands största statligt ägda stålföretag och Ruzoil, den sibiriska oljejätten, till rena fyndpriser. Det dröjde inte länge innan Orlov var Rysslands rikaste man.
Fast i det postsovjetiska Ryssland, ett land utan rättssäkerhet men gott om brottslighet och korruption, gjorde Orlovs förmögenhet honom till en utsatt man. Han hade överlevt minst tre mordförsök och det ryktades att han hade hämnats genom att se till att flera män dödades, men det allra största hotet mot Orlov skulle komma från mannen som efterträdde Boris Jeltsin som president. Denne ansåg att Viktor Orlov och de andra oligarkerna hade stulit landets värdefullaste tillgångar och nu tänkte han stjäla tillbaka dem. Efter att ha slagit sig ner i Kreml kallade den nye presidenten till sig Orlov och krävde två saker av honom: hans stålföretag och Ruzoil. ”Och lägg inte din näsa i blöt när det gäller politiken”, tillade han hotfullt. ”Då kommer jag att skära av den.”
Orlov gick med på att avstå från sina stålintressen, men inte från Ruzoil. Presidenten var inte road. Han beordrade genast de ryska åklagarna att inleda en utredning om bedrägeri och mutor och inom loppet av en vecka hade de utfärdat ett häktningsbeslut för Orlov. Klokt nog flydde han till London, där han blev en av den ryske presidentens ljudligaste kritiker. I flera år förblev Ruzoil utom räckhåll för både Orlov och Kremls nya herrar. I slutänden gick Orlov med på att lämna ifrån sig företaget i utbyte mot tre israeliska underrättelseagenter som hölls fångna i Ryssland. En av agenterna var Gabriel Allon.
Som tack för sin generositet fick Orlov ett brittiskt pass samt en privat audiens hos drottningen på Buckingham Palace. Han tänkte därefter ut en ambitiös plan. Han skulle bygga upp sin förlorade förmögenhet igen, denna gång under sträng övervakning från de brittiska myndigheterna som registrerade varenda affär och investering. I hans imperium ingick nu respektabla Londontidningar som The Independent, The Evening Standard och The Financial Journal. Han hade även en majoritetsandel i den ryska undersökande veckotidningen Moskovskaya Gazeta. Tack vare Orlovs ekonomiska
stöd blev tidskriften återigen Rysslands främsta oberoende nyhetsorgan och en nagel i ögat på männen i Kreml.
Detta var anledningen till att Orlov varje dag levde med vetskapen att Ryska federationens mäktiga underrättelsetjänst planerade att döda honom. Hans nya limousin av märket Mercedes-Maybach var utrustad med säkerhetsfunktioner som normalt endast sågs på presidenters och premiärministrars tjänstebilar och hans bostad på den historiska gatan Cheyne Walk i Chelsea var en av de bäst bevakade i hela London. Vid trottoarkanten stod en svart Range Rover, med motorn i gång och släckta strålkastare. I bilen satt fyra livvakter från det brittiska specialförbandet SAS, anlitade av en privat säkerhetsfirma med säte i Mayfair. Mannen bakom ratten höjde handen i en hälsning när Sarah klev ur taxin. Hon var tydligen väntad.
Nummer 43 var ett högt och smalt hus, täckt av blåregn. Som sina grannar låg det en bit från gatan, bakom ett järnsmidesstaket. Sarah skyndade längs trädgårdsgången under sitt lilla paraply, som inte gav mycket till skydd. När hon ringde på klämtade dörrklockan inne i huset, men ingenting hände. Sarah tryckte på knappen igen, men med samma resultat.
I vanliga fall skulle en hushållerska ha öppnat dörren, men Viktor, som redan före pandemin var känd för sin bacillskräck, hade skurit ner på personalens arbetstid för att minimera risken att bli smittad. Som den evige ungkarl han var tillbringade han de flesta kvällar i arbetsrummet på tredje våningen, ibland ensam, men oftast i sällskap med en opassande ung kvinna. Lamporna var tända bakom de fördragna gardinerna. Sarah antog att han pratade i telefon. Det hoppades hon i alla fall.
Hon ringde på en tredje gång och när hon fortfarande inte släpptes in pressade hon pekfingret mot den biometriska skannern vid sidan av dörren. Viktor hade lagt in hennes fingeravtryck i systemet, utan tvivel i hopp om att deras relation skulle fortsätta även efter att försäljningen av tavlan var avklarad. Ett elektroniskt pipande informerade Sarah att skanningen var godkänd. Hon knappade in sin personliga kod, som var identisk med den som hon använde på galleriet, och låskolvarna drogs genast ifrån.
Hon fällde ihop paraplyet, vred om dörrhandtaget och gick in. Tystnaden var total. Hon ropade på Viktor, men fick inget svar. Efter att ha gått genom hallen fortsatte hon uppför den stora trappan, upp till tredje våningen. Dörren till Viktors arbetsrum stod på glänt. Sarah knackade. Inget svar.
Hon ropade Viktors namn igen när hon klev in i rummet. Det var en exakt kopia av drottningens privata arbetsrum i hennes lägenhet i Buckingham Palace, med undantag för den stora videoväggen, där ekonomisändningar och aktiekurser från hela världen flimrade. Viktor satt bakom skrivbordet, med ansiktet vänt mot taket, som om han var djupt försjunken i tankar.
Han rörde sig inte när Sarah närmade sig skrivbordet. Framför honom låg luren till hans fasta telefon, ett halvtomt glas rödvin och en bunt dokument. Munnen och hakan var täckt av ett vitt skum och hans randiga skjortbröst var kladdigt av spyor. Sarah kunde inte se några tecken på att han andades.
”Åh, Viktor. Herregud.”
Under sin tid på CIA hade Sarah arbetat med fall som gällde massförstörelsevapen. Hon kände igen symptomen. Viktor hade utsatts för ett nervgift.
Och det hade Sarah med största sannolikhet också. Med handen över munnen rusade hon ut ur rummet och vidare nerför trappan. Järnsmidesgrinden, dörrklockan, den biometriska skannern, knappsatsen. Allt det där kunde ha varit kontaminerat. Nervgifter verkade extremt snabbt. Om bara någon minut skulle hon veta.
Sarah rörde vid en sista yta, dörrhandtaget på Viktors blytunga ytterdörr. Utanför lyfte hon ansiktet mot det fallande regnet och väntade på de första typiska tecknen på illamående. En av livvakterna klev ur Range Rovern, men Sarah varnade honom för att komma närmare. Sedan tog hon upp mobiltelefonen ur handväskan och valde ett nummer i sin lista. Samtalet gick direkt till röstbrevlådan. Typiskt hennes dåliga timing, tänkte hon.
”Jag är så ledsen, min älskade”, sa hon lugnt. ”Men det verkar som om jag håller på att dö.”