Rooger r S Skkaagerluunnd
Mare Balticum
Attackserien del1
Ingenmansland2.0
©RogerSkagerlund 2024
Omslagsbild:Pixabay/Canva Omslagsbearbetning: RogerSkagerlund Förlag:BoD ·Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-141-6
Allära till Ukrainas tappraförsvarare. SlavaUkrayini!
Ön Sommarkransen
Stockholms skärgård
1:aoktober 2016
Prolog
Oktoberinleddesglädjande nogmed en någotoväntad,men destomer välkommen, brittsommarvärme somficksolen att glittrapådelätta vågorsom slog in motstrandhällarna.
Detuppkomna väderlägetfickentacksam Robert Liss att vändaansiktetmot solen. Hanvillegirigtinsupadeförmodat sistaavårets värmande strålarinnan denråa höstkylanpå allvar sattetändernai densvenska skärgårdsidyllen. Därefter förvandlades detparadisliknandelandskapetruntomkring sommarhuset på detgamla sedvanligaviset.Det varmörker, kyla ochett evigtregnandesom slutligen övergick till det frusna helvetesom brukadekallasför svensk vinter.
Underden tidengickallt liv nerpåsparlågamedan världen stannade upp,i andlös avvaktan på solens återkomstnågon gång iapril ellermaj.
Vågornas rytmiska skvalpande in motdeblankpolerade strandklippornafickhonom attslutligen öppnaögonenigen. Leende såghan ut över denotroligtvackraskärgårdsmiljö sombredde ut sigi allsin underbaraglans.
Detvar verkligen inte mycket somkunde sättasig uppmot svensk skärgård närdet komtill njutningsfaktortio,tänkte Robert njutningsfullt medanhan skuggade ögonen medena handen.
Runt trehundrameter från denegnastrandensköttvå kala klipparmar ut från ön Båtharen.Dessa bildadeennaturlig och skyddadhamni vilken hankunde se Olof Kantzows motorbåt ligga förankar.
Robert blinkade innanhan medförnyat intresse spände blickeni denvackramotorbåtenpåandra sidansundet.
Vardet därverkligen Kantzows båt? Detsåg visserligen ut somsamma märkeoch modell, mendet slog honomjustatt Olof Kantzowstängtigensommarhuset försäsongen.
Grannenoch dennäravännenOlofhadetittatförbi Robert tvådagar tidigare föratt hälsapå. Medallvarlig stämma,som liteförtogs av detspjuveraktiga leendet, hade hansagtatt detvar högtid förhonom ochfamiljenatt vändatillbaka till sysslorna inne iStockholm.
Kantzowsades jobbapåförsvarsdepartementet somenav de dussintalspappersskyfflaresom dagligen huserade ihuset på Jakobsgatan9 inne iKungligahuvudstaden.
Detvar åtminstone så somOlofvillefådet attframstå för utomstående.
Robert visste däremotmed säkerhet attvännenvar lite meränbaraytterligareenvanlig gråoch tristtjänstemansom avlönadesmed skattepengar.Kantzowsegentligaansvarpå departementetbestodtill störstadelen av kvalificerade försvarshemligheter, kritiska förbådeden militära ochcivila beredskapeni händelse av krig iSverige.
Krigshotet vari sintur någotsom inte längre teddesig så avlägset ochverklighetsfrämmandesom detgjort förbaraett årtionde sedan. Föga överraskande vardet Ryssland,med sin presidentVladimirPotemkin, somstodför denmilitära upptrappningen iÖstersjöområdet
Hurman än vändeoch vred på detskulle detalltså vara tomt därborta på Båtharen.Kantzowssommarhus –som var ettarv somstannatinomsläkten sedanfemtiotalet –var nämligen denenda byggnaden på denlilla ösom bestod av ettfåtal träd,såddgräsmatta ochblankslipadeklippor.
Om någonlokal båtägare valt atttillbringadesista vackra dagarnatill sjöss, ja då visste de att Båtharen varprivatmark ochdärmedintetillåtenatt ankravid.Omman komlängre
bort ifrånblevman ändå upplystomdetta faktum genomde tydligaskyltar somupplyste om attankring varförbjuden för utomstående.
Bekymrat rynkadeRobertpannan, samtidigtsom hantog ettförsiktigtstegnärmare vattenlinjen. Någonokänd person, alternativtpersoneri plural,hadealltså helt sonika struntat i skyltarnaoch gått in iden lilla naturligahamnen. Troligen var manövertygad om attvaraensamma iområdet så härpass sent på säsongen.
Egentligen skulle inte Robert hellerbefinna sighär då han haft en inplanerad övning somskulle utspelat signu, menen oväntadomkastningi schemathadesenarelagtdenna.När detstodklart attförstaoktoberveckan varfri toghan istället beslutet attåka ut föratt vintersäkrahuset,något somalltså blev av litetidigareänvad somvarit planerat från början.
På detsättetkunde hanmotaOlle igrind ochslippade otrevligaöverraskningar somkunde bliföljden om hani ställetgjordedet senare.Medan hansåg till attderas lilla idyll skulle klaraden bistra vinternvar hustrunoch barnen kvar hemma iUppsaladär de skötte jobb ochskola.
Detvar någotoroväckande atti dessaorostider upptäcka främmandebåtar iden yttreskärgården, särskilt omkringen högt uppsatt försvarstjänstemanssommarbostad. Trotsallt verkadedet somatt ryssen grävtupp stridsyxanoch gått ut på krigsstigen. Enda sättet somRobertkunde blitillfreds med dettavar atthan självtog båtenövertill ön.Påsåvis kunde hanpåegenhandkontrollera vaddet egentligen varsom försiggick därborta.
Atttaden stora Rodman 800-båten förden kortasträckan över till grannkobbenkändesi dethär lägetlitesom ett over kill.Att däremottaden lilla snipan medsin femton hästars utombordsmotor,som deladesavdetre sommargästerna på ön Sommarkransen,skulle fungeraalldeles utmärkt. Dettillät honomdessutomatt gå ilandbortomden naturligahamnen,
vilket skulle göra detsvårare fördeovälkomna gästerna att upptäckahonom.
Ettkortögonblickfunderade Robert på om hanskulle ringa polisen,men slog nästan genast bort tanken somabsurd. Den kraftigt underdimensioneradesvenska sjöpolisen hade på tok förmånga ärendenatt hanterapåsittbordredan somdet var. Om de motförmodanskullevälja attprioriteraett samtal från en obetydlig hemvärnskapten skulle detändåtaflera timmar innannärmastepatrull varpåplats.När de sedanväl anländeskulle de misstänkta förövarnatroligen redanvara långtborta.
Detbäste hankunde göra idet uppkomnaläget varatt ta medsitttjänstevapenoch självundersökavad detvar som utspeladesig på grannön. Ettdekretfrånregeringenhade nämligen gett tillåtelseför Försvarsmaktensanställdaatt bära sina vapenävenutanför tjänsten,för attpåsåsättöka förmågan attskyddalandetmot försök till sabotage och terrorism.
Terrorhotskalan hade nämligen rasktslagiti taketefter diverseryska utspel,vilkai sedvanlig rysk ordninginnefattade vilseledning ochklart uttalade påverkansoperationer.Dessa hade dessutomfåttenorm spridningtackvaredesociala medierna somfienden utnyttjade till max.
DetIvanden förskräckligesaknade itaktisktkunnande tog hanigenmed sina trollfabriker. Idessa fabricerades lögnerna iennärmast industriellskala på ettsättsom varitokänt under tidigare konflikter.
Robert nickadeinstämmandemed sigsjälv isamma stund sombeslutetvar fattat.Det enda logiskavar atttasaken i egna händer ochgåtillbottenmed mysteriet. Om detsenare skulle råka visa sigvararen dumhet från oskyldigabåtägare behövdeintepolisensresursertas ianspråk,men om detvar spionerkunde hansjälv ta hand om demtills förstärkning anlände.
En kort sekund funderade hanöveromdet hela verkligen varsåsmart attgörasjälv ochutanuppbackning,men slog sedanborttanken. Hantillhörde trotsallt Försvarsmakten. Eftersom hotbilden motlandetbyggtsupp avsevärt underde senasteåren, särskilt efterryska påsken imars2013,var det hans pliktatt undersökamöjliga ochtänkbarahot motRikets säkerhet.
Medbeslutsamma steg skyndade hanupp motstugandär utrustningen förvarades.Det vartrots allt säkrastatt byta om till uniform.Dåkunde inga tvivel om hans legitimitetuppstå, vare sigdet handlade om verkligaförövaresom behövde omhändertas, polis ellereventuellt oskyldigaprivatpersoner medsvårigheter atttatill sigdet skrivnaordet.
Klippornaskrapadestilla motbottenpåden lilla snipan när Robert saktanärmade sigstranden. Utan attvänta en sekund ionödantog hanett beslutsamt kliv över till fast mark.Sedan drog hanmed varlig hand uppbåten på landoch förtöjde den noggrant. Detsista hanbehövde varatt snipan skulle slitasig ochpåegenhandförsvinna ut till havs medanhan utfördesin undersökning.Roberthadegenom åren trotsallt sett merän sinbeskärdadel av herrelösa småbåtar.Han villedärförinte sälla sigtill mängdenavklantskallarsom måstehämtaspåen enslig kobbe av sjöräddningen.
Närförtöjningenslutligen varklarsåg sigRobertsnabbt omkringför attkontrollera attingen iakttoghonom.När han kände sigtillfreds medatt inte upptäcka någonomedelbar fara,klevhan medbeslutsamma steg fram över klipporna. Dettog endast någrasekunderför honomatt nå fram till de vindpinade tallar somlyckats klamra sigfasti dettunna jordlagret etttiotalmeter från strandbrynet.
Välinnei denglesa skogskorridorenstannade hanupp på nytt.Vapnetvägde tungti hans händer,vilket skänktehonom en förrädisk menotvivelaktigt falskkänslaavosårbarhet. Medgravallvarlig röst viskadehan tyst till sigsjälv:
”Mementomori,Robert. Komihågatt du är dödlig.Gör ingetdumtnusom du senare kommeratt få ångrabittert.”
Närhan till slut kändesig stärkt ochlugnadavsinaegnaord fortsatteRobertframåt, noga medatt se varhan sattener fötterna.Det varonödigt attstövlaframsom en elefantoch knäcka grenar somkunde förvarna eventuella vaktposter.
Landkänningen hade skettpåöns norrsida.Det vardärför runt trehundrameter attgåöverden glesbevuxnaklippan innanhan nåddeframtill Kantzows hus.Det varenbyggnad somtill detyttre bestod av härdadestockar somgenom åren slipatsblankaavden ständigt saltmättadevindenfrånhavet.
Husetvar från början byggtunderfyrtiotaletsandra hälft närden svenskaefterkrigsekonomingicksom på räls.Det hade sedanbyggtsutför attfåsittnuvarande utseende under mitten av detefterföljande årtiondet. Därefter hade ägaren hastigtavlidit,varvidbyggnaden övergick till denKantzowska ättengenom etttestamentligtarv utställt till Olofsfarfar.
Sedandrygt tioårtillbakavar deti ställetOlofoch hans familj somägdebyggnaden medomgivande mark –det vill säga ön Båtharen.Robertvar mycket bekant medbåde omgivningarnaoch själva huseti frågaeftersomfamiljerna Liss ochKantzowsstodvarandranära.
Otaligagångerhadedevarit gäster iOlofs hem. Av den anledningen visste Robertprecisvar vännen brukadeförvara sina dokument,inklusive datorer, föratt skydda dessafrån ovälkomnaögonnär hanjobbade hemifrån.Ingadatorer var anslutna till internet,men Olof hade tillstånd attvia krypto ta delavett föga känt militärt nätverksom varheltavlyssningssäkert …sålänge ingenlyckadesinstallera spionprogramvara direkt idatornvillesäga.
Somvanligtutgickhan ifrånatt allt somvar av hemlig natur följtmed familjen tillbakaintillstaden, menomdet rördesig om ettförsöktill spionage kunde dethandlaommer än att bara försökakomma över dokument.Avlyssningsutrustning somkunde ta uppbådeljudoch bild varenkel attinstallera. Så vitt hanvisstebrukade inte Olof svepahuset föratt försöka spårasådan utrustning,vilket öppnadeför attenförslagen fiende ändå kunde ta delavförbjuden information.
Antingen visste denförmodade fiendendetta,ellerså utgick de rent generelltifrån antagandetatt svensk naivitet skulle bereda vägför democh underlätta uppdraget.
Robert stannade till.
Denglesa skogen upphörde ochframför honomlåg de av inlandsisenslipadeklipphällarnanunakna.Det varenöppen sträckapåcirka femtio meterinnan tomten togvid.Till denna hade Olofsfar en gång förlänge sedanlåtit frakta över tvåhundrasextioton jord från fastlandetför attkunna anlägga en liten gräsmatta.
Medkisande ögon sågRobertbortmot detmörkt bruna ochbetsade huset.Enrörelse iett av fönstren fångadehans uppmärksamhet. Någonhadedefinitivttagit siginolovandes, vilket stärktehonom iövertygelsenomatt ägarna av den främmandebåten inte hade ärligaavsiktermed sigi bagaget.
Avståndettill husetvar runt sextio meteröppenmark, men de nöttaklippornagjordeatt hankunde ta sigframendel av denna sträckadold. De sistatjugo meternavar däremothelt öppna.Där måstehan medstoromsorgförsöka finnahusets döda vinkel,men förstbehövde hanlarma myndigheterna. Trotsalltvar detnubekräftat attobehöriga hade gett sig själva tillträde till fastigheten.
Utan attsläppahuset medblickenfiskade hanframsin mobiltelefon ochletadeupp ettförprogrammerat nummer.
Närenmisstänksam röst iandra ändensvarade sa Robert bara kort:
”Hej.Det härärkaptenRobertLiss, Upplandsbataljonen. Jagvill rapportera ettmisstänkt spionage på ön Båtharen.”
Därefter övergick hantill attsåkortfattatsom möjligt beskriva dethan medsäkerhetvissteomdet somskedde. Det resulteradei attröstenmeddelade attomedelbartlarmgått ut till en ribbåtspatrull.
Medsamtaletordentligtavslutatstoppade hantillbaka mobileni en av stridsvästensfickor. Närden välvar tryggt på platsbörjade hanmed stor försiktighet attrörasig framåt, noga medatt alltid ha en klippa mellansig ochmålet.
Detverkade inte sominkräktarna hade sett honomunder den forceradeframryckningen. Lite lätt andfåddtryckte Robert ryggenmot husetsyttervägg medanhan spände hörselntill detyttersta. Iflera sekunder stod hanstilla föratt hämta andan. Samtidigtavvaktade hanför attseommotståndarna visade någrateckenpåatt ha uppmärksammathonom.
Näringet hände smög Robert slutligen fram ochtittade snabbt in genomett nedsläcktfönster.I dunkletinnanförsåg hanbaraett tomt sovrum somhan visste varett av de mindre gästrumsom lågpåhusetsbaksida.Han hade självövernattat irummetett flertalgångergenom åren då detblivit försent atttryggt ta sigövervattenbarriären till denegnalilla ön.
Om inkräktarnanutagit sigini huset föratt –som han misstänkte -placera ut avlyssningsutrustning, då bordede hålla till på denmotsattasidan.Det vardär somkök,halloch vardagsrum fanns, detvill säga de intressantautrymmena.
Därför smög hanförsiktigtruntknutenför atttasig fram längsden enagaveln. Utan förvarning hördeRobertljudet från en gummikläddsulas raspande motden naknaklipphäll somgicki dagenvid husets motsatta gavel.
Innanhan hunnitreagera komensvartmuskig ochcivilkläddman runt hörnet.Den okända främlingensvorirriterat på ettfrämmandespråk medhuvudet bortvänt från honom, tydligen spanande efterorsaken till atthan halkat.
Svärandetupphörde tvärtnär hanpånyttvände blicken framåt.Överraskad fick hansyn på denuniformskläddaoch beväpnadesvenskensom stod bara någonenstaka meter framförhonom.
Underenutdragensekundstirrade de båda männen häpet på varandrainnaninkräktarenshandbörjade röra sigmot denöppna jackan.Robertreagerade på detintuitiva hotet utan attegentligen hinnatänka.Instinktivt rusade hanfram ochkörde medstorkraft in pipanpåautomatkarbinen hårt rakt ibröstet på mannen.
Främlingen flämtade till ochtog ettstapplande steg bakåt, tillfälligtsatturbalans, vilket gavRoberttid attbytagrepp om vapnet.Nukunde hani ställetanvända sigavkolven, vilken hanslogmot mannenstinning så hårt hankunde.
Detsyntestydligti denandresögonatt ljuset släcktes med omedelbarverkan. Samtidigtsom solengickned upphörde helt naturligtävenfrämlingens muskelkontroll. Robertböjde sigframoch togett tagunder mannensarmar innanhan börjadedra tillbakaden livlösa kroppenrunthusknuten.
Närdeväl varutomdirektsynhåll la hanner mannen på marken.Där vältehan sedanöverhonom på mage innanhan tvingade upparmarna på ryggen. Medhjälp av ettpar tjocka buntband såghan till attordentligtfängsla armarnaför att därefter kännaigenomden slappa kroppen.
Ur ettdoltaxelhölster fiskadehan rasktframden populärt benämnda ryskaautomatpistolen Yarygin 6P35 medsin niomillimetersparabellumammunition, inom Nato främst känd undernamnetMP-443 Grach.
MedengrimasstoppadeRobertner pistolen innanför sitt eget bälte. Närvapnetvar utom räckhåll länsadehan kroppen
på tillhörande ammunitionsmagasin.Efter attslutligen låtit tvåfulla magasinglidaner ibröstfickan på vapenrockendrog hanflinande av mannen kängorna.DärefterpuladeRobertin hans strumpor imunnensom en improviserad munkavle.
”Ledsenför denbittrasmaken”,sahan medvisssarkasm i rösten,”mendet är trotsallt dinegenkroppsodör.Därförtror jagatt du överlever, även om detsäkertärobehagligt. Fast å andrasidan är detnog trotsallt ditt minsta bekymmer närdu välvaknar.”
Närmotståndarenslutligen varneutraliserad rullade hanin honomunderhuset.Den äldsta delenvar nämligen byggd på betongplintarsom lämnadefyrtiocentimeterfri luft mellan hus ochmark.
Medmannentryggt paketeradi mörkretunder huset kände Robert atthan vartvungen attskynda på sina planer. Motståndarens kamrater skulle medstorsannolikhetbörja saknahonom inom kort.Riskenfanns attdesamtidigt skulle inta en högregradavberedskap,vilket förhansdel inte var detmestönskvärda alternativet.
Snabbt restehan sigoch skyndade runt hörnet medsiktet inställt på framsidans storaingång. Medlitetur kunde han kanske fortfarande ta inkräktarnamed överraskning,utanatt behöva öppna eld. Däremotinsåg hanatt chansernatill en fredlig upplösning på dramat hade minskatavsevärtnär fiendenvisat sigvarabeväpnad.
Vapnen varintedär bara föratt skrämmas,utandevar beredda attbruka demomdet skulle visa signödvändigt.
Dörren stod på glänt, kvarhållen på sinplats av en grovttillyxad kilavbjörkträ. Kilenhadesparkatsinmellandörrbladet ochden trallsom utgjorde verandan.
En rysk invasion av Sverigeärpågod vägatt föröda landet när svenskastyrkor på Ärna flygplats ställs införenpåallavis övermäktigfiende.I en kamp motklockan ochmed livetsom insats måstekaptenRobertLissoch fänrik Anderssonledatrupperna i en desperat kamp föratt försvara sitt land.
Samtidigt följer vi majorenMaxim SergejevitjKirejevskij,en skicklig taktikersom lederdefruktaderyska fallskärmsjägarnai derasfälttåg motsvenskarna. Närstriderna trappasupp upptäcker hanatt fiendensmotståndärtuffareänförväntat ochatt svenskaförstärkningarnärmarsig.
Iden härspännande ochadrenalinfyllda berättelsenfår vi följa stridenfrånbådasidor ikonflikten,där lojalitet, modoch överlevnad ställs på sinspets.Det är en berättelse om krigetstotala brutalitet ochmänniskansviljaatt kämpaför detdetrorpå. Vemkommeratt segrai denavgörande stridenomSveriges öde?
