DRAKVÄNNERNA
SVARTIMUS OCH DRAKSYSTRARNA
ELIN ÖSTBERG
Tidigare utgivning:
Linnéa och Heliangänget : Kristallstaven (2023)
Drakvännerna: Svartimus och Draksystrarna
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Elin Östberg
Illustrationer: Emma Billgren Söderström
Grafisk form och sättning: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Tartu, 2024
ISBN: 978-91-8073-913-9
DRAKVÄNNERNA
ELIN ÖSTBERG
Till Gustav och Erik och alla andra barn som tycker om att läsa och lyssna till sagor och berättelser.
Karaktärer
Prins Svartimus familj
Svartimus
Kung Lore
Drottning Svarda
Vitamus familj
Vitamus
Dimanta
Gnejse
Granita
Kolle
Rubina
Safira
Smaragda
Övriga
Askita
Irona
Jerne
Nide
Skiffra
Sven
Berättare
Svartimus pappa
Svartimus mamma
Svartimus kusin
Vitamus och trillingarnas mamma
Vitamus och trillingarnas pappa
Vitamus och trillingarnas farmor
Vitamus och trillingarnas farfar
Vitamus syster
Vitamus syster
Vitamus syster
Askdraken/Häxa
Svens dotter
Järnböjarnas ledare
Askitas make
Stenvältarnas ledare
Riddarnas ledare
Prolog
Det var en gång en pojke som hette Svartimus. Han levde i landet Lorhem och bodde i en borg där hans pappa Lore var kung. Kungaborgen bestod av slottet med dess tinnar och torn samt en stad med trånga gränder. Borgen låg vid Norrhavet och en vallgrav hindrade fienderna från att nå fram till de massiva ekportarna.
Prins Svartimus stod ofta och tittade ut genom fönstergluggen i det högsta tornet. Han längtade till fälten och skogarna utanför. Men, dit sa hans pappa att han inte fick gå. Där fanns rövare och farliga djur.
I andra änden av Lorhem, bortanför Taggbergen fanns något ännu värre – en dal där allt var svart och dött:
Askdalen.
Svartimus ryste när han tänkte på det. Men han visste, likaväl som att den klarröda solen skulle stiga upp morgonen därpå, att han en dag skulle bege sig dit.
Kapitel 1
Månskuggan
Som varje kväll stod Svartimus lutad mot fönsterkarmen i sitt gemak. Han var 9 år och måste stå på en pall för att kunna se ut.
En skugga svepte framför månen, som en månförmörkelse men ändå inte. Svartimus blundade och tittade igen. Hans ögon blänkte svarta som natthimlen utanför. Det var ovanligt stjärnklart denna kväll, han såg både Cassiopeia och Orions bälte.
Svartimus stod länge och spanade på månens gula skärva. Just när han skulle blinka såg han det igen. Något mörkt och stort.
Hastigt förde han handen mot ögat och gnuggade.
Han kunde inte tro det, men formen på skuggan liknade en ödla med vingar ur vars mun det kom rök.
Drakarna hade rymt!
Svartimus undslapp sig ett gällt läte och gapade stort. Men siluetten var borta. Han var visserligen trött, men hade han verkligen sett i syne?
Svartimus gick till sängen och kröp ned bland plädarna. Det var varmt och tryggt, ändå tog det lång tid innan han somnade.
”Prins Svartimus!”
Han hörde hur det knackade på dörren men vände sig för att somna om innanför de eldröda sängdraperierna. Så blev han klarvaken. Han sprang upp ur sängen och drog snabbt tunikan över sin yviga svarta page.
Elden hade slocknat i öppna spisen men det var inte värmen i slottssalen som fick honom att skynda dit. Han halkade nästan på tornets stentrappor, som var hala av iskyla, i sin iver att berätta vad han sett. Men inte för sin pappa kungen, utan för sin bästa vän.
Vid det bastanta ekbordet satt kung Lore vid sin ände. Den svarta sammetsdräkten var utslätad och det vita håret var borstat, till skillnad från Svartimus som var både skrynklig och okammad. De hade samma raka näsa och spetsiga haka och var lika långa. Lore måste sitta på tre kuddar för att nå upp till bordet i den djupa tronstolen.
”Har du sovit gott, gossen min?” sa Lore med värme i sin pipiga röst.
”Ja, pappa.”
Svartimus kastade i sig frukosten som bestod av varm buljong och nybakat bröd. Lore såg road ut, men Svartimus hade ingen tid att förklara.
Plötsligt svischade en liten sten förbi Svartimus och träffade hans lerkrus så att det rann ut varm mjölk över hela bordet.
”Hej Svartimus!” Vitamus lekfulla röst dök upp
från andra sidan salen, den som vätte mot köket. Hans krusiga vitblonda hår stod på ända och ögonen var vita som snö. Han tog upp stenen och stoppade den i samma ficka där han just stuckit ned slangbellan han skjutit med.
”Vitamus, skynda dig, jag bara måste berätta en sak!” sa Svartimus
”Va? Spännande!” Vitamus slängde i sig maten lika snabbt som Svartimus gjort.
”Vad har hänt med bordsskicket i det här slottet”, skrockade Lore. Solen strålade från hans himmelsblå blick och han fnissade så att det ryckte i mustaschen när han såg sin son skynda i väg.
Svartimus tände elden som slocknat under natten medan han väntade. Han vankade fram och tillbaka mellan sängen, fönstret och den sotsvarta sammetsfåtöljen.
”Berätta! Vad såg du i natt?” Vitamus skakade irriterat på håret.
”Kom in och stäng dörren!” Medan Svartimus petade med järnspettet i elden och Vitamus värmde händerna berättade han. ”Jag såg en drake i går, alldeles innan jag somnade”, viskade han med förväntansfull röst.
”Du ljuger!” Vitamus ögon var stora som snöbollar. Han fingrade på slangbellan som stack ut ur fickan, vilket han alltid gjorde när han blev nervös eller uppjagad.
”Nej, jag lovar!”
”Så du menar att …” De hoppade till när den tunga ekdörren gnisslade och tre exakt likadana flickansikten tittade in.
”Vad gör ni här? Stick!” Vitamus sprang mot dörren men hans systrar räckte ut tungan åt honom och försvann.
”Äh, låt trillingarna vara!”
”Men tänk om de hörde?” Pojkarna tittade storögt på varandra och överlade blixtsnabbt.
”Det är bäst vi följer efter.”
De sprang ned genom salen och upp i ett lägre torn.
”I mitt rum är de inte, jag har alltid låst”, sa Vitamus.
”Då är de i sitt eget.”
De hittade systrarna viskandes i våningshimmelsängen som täckte halva rummet. Svartimus stängde tyst dörren. Vitamus smög fram och klättrade upp för stegen. Han ryckte isär förhänget längst upp. Systrarna skrek till.
”Vad har ni hört?” Vitamus röst var hotfull men han fick bara fnissande till svar. ”Ni bad om det!”
Snart kiknade systrarna av skratt av sin storebrors kittlande.
Svartimus skakade på huvudet åt dem och klättrade upp. Han harklade sig och de fyra syskonen såg på honom. De hade alla samma vilda hår och bulliga näsor med fräknar på men ingen av dem hade likadan
ögonfärg. Smaragdas ögon var gröna, Safiras var blå och Rubinas röda.
”Okej vi hörde det där …”, sa Safira.
”… om draken …”, sa Rubina.
”… än sen då?” sa Smaragda. Hon drog irriterat ihop ögonbrynen.
”Förstår ni vad det betyder?” sa Svartimus.
”Drakarna …”, sa Rubina.
”… får inte …”, sa Smaragda.
”… lämna Askdalen”, sa Safira.
”Precis. Om de har rymt är hela Lorhem i fara”, sa Svartimus.
”Men vad kan vi göra åt det?” sa Safira.
”Vi berättar …”, sa Rubina.
”… för pappa”, sa Smaragda.
”Nej!” sa Svartimus och Vitamus med en mun.
”Varför inte?” sa Smaragda.
”Tänk om jag såg fel”, sa Svartimus.
”Vi måste vara säkra”, sa Vitamus.
”Jag och Vitamus spanar i natt”, bestämde Svartimus och de möttes i en bestämd nick.
”Vi då?” frågade Safira.
”Ni är alldeles för små för att spana”, tyckte Vitamus.
”Om vi inte får vara med …”, började Rubina.
”… så skvallrar vi för …”, fortsatte Smaragda.
Det bankade hårt på dörren.
”Pappa”, utbrast Vitamus. En bastant man öppnade dörren som om den inte vägde något. Han kliade sig
i sitt tunna hårkrus så att det stod åt alla håll men tog ned den stora näven när han såg barnen. Han drog ihop ögonbrynen som Smaragda men så sprack ansiktet upp i ett leende.
”Jaså minsann! Här sitter ni och gör läxorna förstår jag?” sa Gnejse.
Barnen såg kort på varandra och nickade ivrigt. Smaragda nickade överdrivet med stora rörelser. Vem hon försökte övertyga med det där skådespelet visste ingen.
”Ho, ho! Jag säger då det. Kom nu med till lektionen!” sa Gnejse.
De följde Gnejse till lektionssalen längst upp i tornet. Han såg på sin son med ögon grå som himlen utanför.
”Nå, låt höra om du har läst dina läxor …”
Medan Gnejse i tur och ordning förhörde sina barn tittade Svartimus uttråkat på himlen. Så ljusnade det och en frisk fläkt svepte med sig något kallt i hans ansikte. Ivrigt sprang han fram till gluggen. En snöflinga landade på näsan.
”Kolla!” sa Svartimus.
”Det har …”, sa Smaragda.
”… börjat …”, sa Safira.
”… snöa!” sa Rubina.
”Äntligen!” sa Vitamus.
De hörde Gnejses hoande skratt på väg ned för torntrapporna och ut på den allt vitare borggården.
Husen stod tätt runt gårdsplanen och barn kom springande från alla håll. Snart var det fullt snöbollskrig. Vitamus gjorde små hårda snöbollar som han sköt i väg med sin slangbella.
De lekte tills det mörknade.
”Ho, ho! De är för härliga ungarna, eller hur Lore?” Gnejse stod på den breda slottstrappan.
Kungen kom snubblande över sin alldeles för långa hermelinmantel och skulle just svara när han fick en snöboll i ansiktet. Rubina som kastat den, gömde sig fnissande bakom sin bror. Gnejse drog ihop ögonbrynen men Lore fnissade så mustaschen hoppade.
”Nu ska ni få!” Han tog fram handen han haft bakom ryggen och kastade en snöboll mot Rubina. Hon använde Vitamus som sköld. Då sprang Smaragda och Safira fram och mulade sin pappa. Gnejses skratt fick alla att stämma in och snön yrde åt alla håll.
Till slut halkade Lore på sin mantel och kasade ned för den isiga trappan. När han skulle resa sig fick han en snöboll i magen så han trillade omkull igen.
”Nu räcker det!” sa Gnejse.
”Förlåt pappa!” sa Svartimus som kastat den sista bollen. Han hjälpte Lore upp.
”Ingen fara”, sa Lore med ett brett leende. ”Allt snökastande fick mig att tänka på Svarda. Hon hade en sådan stark näve. Kastade längre och hårdare än någon annan.”
Lore och Svartimus såg på varandra med tårar i ögonen. Svartimus mindes inte sin mamma som försvann när han var liten, så han älskade att höra sin pappa berätta. ”Nu kan du släppa.” Lore klappade sin son på handen.
Så vände sig kungen mot de församlade.
”Jag vet vad som behövs efter ett snöbollskrig: pepparkakor och choklad!”
Barnen jublade och snart satt alla och värmde sig på fällarna framför slottssalens stora brasa.
Svartimus och Vitamus stod länge och tittade på månen den kvällen, men snöbollskriget hade gjort dem så trötta att de gick och la sig tidigare än de tänkt. Långt bort var tanken på drakar och spejande.
”Tänker du på din mamma ibland?” viskade Svartimus i mörkret.
Vitamus och trillingarnas mamma var Svartimus moster, men sedan hon lämnade Gnejse efter att trillingarna föddes så talade de aldrig om henne.
”Nej”, svarade Vitamus. ”Gör du?” tillade han.
Varje dag, tänkte Svartimus.
”Nej”, svarade han, med en märklig känsla i bröstet.
Sedan somnade de båda två.
Svartimus vaknade mitt i natten av tre skrik som skar som is i hans hjärta.
I det kungliga slottet i landet Lorhem, står prins Svartimus ofta och tittar ut genom fönstergluggen i sitt torn. Han längtar till fälten och skogarna utanför. Dit, säger hans pappa, att han inte får gå. Där finns rövare och farliga djur. I andra änden av Lorhem, bortanför Taggbergen, finns något ännu värre.
I Askdalen, där allt är svart och dött, lurpassar de farliga drakarna.
En kväll ser Svartimus en enorm drakliknande skugga utanför fönstret, och när bästa vännen Vitamus trillingsystrar försvinner förstår Svartimus att något är riktigt fel. Vännerna bestämmer sig för att rymma från slottet. Men äventyret visar sig bli farligare än Svartimus kunnat föreställa sig. Vännerna möter allt från riddare till stentroll och mäktiga drakar.
Askita, en enorm drake med glödande ögon och en smittande sotsvart rök, förändrar Svartimus liv för alltid. Kommer de att kunna bryta Askitas förtrollning så att allt blir som förut?
nm
Svartimus och Draksystrarna
är den första delen i den nya serien Drakvännerna, av Elin Östberg.