Från Abba till Zepppelin

FRÅN ABBA TILL ZEPPELIN – CALVEROS 70-TAL TORBJÖRN CALVERO FOTO CHRISTER OLSSON TEXT

Försätts: Rolling Stones, Råsunda fotbollsstadion, Stockholm 1970.

Eftersätts: The Who, Kungliga Tennishallen, Stockholm 6 maj 1967.

Jimmy Page, Led Zeppelin, Earl’s Court, London 23 maj 1975.

Debbie Harry, Blondie, Gröna Lund, Stockholm 27 augusti 1978.

INNEHÅLL Intro

8

ABBA

10

David Bowie, Lou Reed, Iggy Pop, Roxy Music

30

The Clash, Elvis Costello, Nick Lowe, The Jam, Ian Dury

46

Patti Smith, Marianne Faithfull, Chrissie Hynde (Pretenders), Debbie Harry (Blondie)

56

Bob Marley, Chuck Berry, Ike & Tina Turner

64

Rolling Stones

74

Rod Stewart

94

Bob Dylan

98

The Byrds, Emmylou Harris (Hot Band), The Eagles, Jackson Browne, Warren Zevon, Van Morrison, Little Feat, Linda Ronstadt, The Band 104 Bruce Springsteen

116

Queen

124

Frank Zappa, Captain Beefheart, Tom Waits

136

Van Halen

142

Led Zeppelin

146

Cornelis Vreeswijk

160

Ulf Lundell

164

Calveros 70-tal

170

Little Richard, Donovan, Joe Cocker, Manhattan Transfer, Ramones, U2, The Police, Kate Bush, Ted Gärdestad, Rick Nelson m fl

Christers 70-tal

188

70-talets bästa

190

Iggy Pop, Konserthuset, Stockholm 20 september 1977.

INTRO Jag kan inte påstå att jag riktigt minns när jag träffade Torbjörn Calvero för första gången. Men han var legendarisk redan då.

Sveriges ende rockfotograf. Mörka glasögon, skäggstubb, ett jättelikt hårburr, alltid en cigarrett i mungipan. Han såg mer ut som en rockstjärna än de rockstjärnor han plåtade.

Mannen som tagit de fantastiska livebilder på Rolling Stones och Led Zeppelin som dök upp i alla rocktidningar. Mannen som praktiskt taget hade monopol på att plåta skivomslag med svenska superstjärnor som ABBA, Cornelis Vreeswijk, Pugh Rogefeldt, Björn Skifs, Lill Lindfors, Ola Magnell, Marie Bergman och Jerry Williams. Mannen som drack tio burkar CocaCola om dagen, klagade över ständiga magsmärtor och visste precis allt om alla han plåtat.

Han gillar inte för arrangerade eller stylade bilder. I stället föredrar han att lära känna den han plåtar, fika med dem, spela musik de gillar, prata om deras jobb, privatliv, vem de hatar och älskar, komma under huden och i precis rätt ögonblick, när de glömt bort kameran, trycka på slutaren.

Det är porträtten som är Torbjörns styrka. Och det är också därför han har svårt för att fotografera människor han inte tycker om eller som han tycker är dumma, korkade eller bara ointressanta.

Porträtt kräver närhet. Och närhet kräver att den som fotograferar är intresserad av den han avbildar. Och det är få fotografer, få människor, som är så intresserade av andra människor som Torbjörn Calvero.

Många fotografer säger att de valde sitt yrke för att de hade någonting att förmedla, en personlig vision. Torbjörn Calvero blev fotograf för att träffa människor. Och det har han gjort under alla år. Från rockmusiker och skådespelare till revisorer och advokater. Och hans historier från sina möten är minst lika många och oförglömliga som hans bilder.

I den här boken finns en del av de mötena dokumenterade.

Rolling Stones, Kungliga Tennishallen, Stockholm, 3 april 1966. Stones är i Sverige för andra gången.

Fr v Brian Jones, Ian Stewart (piano under gruppens första år), Mick Jagger, Charlie Watts, Keith Richards och Bill Wyman.

8

”FEELING LIKE A NUMBER ONE” ABBA

T

rehundrasjuttio miljoner skivor.

370 miljoner skivor. Det är en siffra som inger respekt.

Och det är ändå bara fram till 2005.

ABBA säljer fortfarande mellan 2 och 3 miljoner skivor.

Varje år.

Det är bara Elvis och Beatles som är större.

30 miljoner människor har sett världens mest framgångsrika musikal ”Mamma Mia!”, som bygger helt på ABBA:s låtar, och som hittills dragit in över 11 miljarder kronor i 160 olika städer över hela världen.

11 000 000 000.

Björn & Bennys ”Chess” har gått för utsålda hus i Stockholm, London och på Broadway.

Deras bearbetning av Vilhelm Mobergs utvandrarepos, ”Kristina från Duvemåla”, gick tre år för fulla hus i Sverige.

Sommaren 2008 kom Hollywoodversionen av ”Mamma Mia!” med Meryl Streep, Pierce Brosnan och Stellan Skarsgård i huvudrollerna.

2009 invigs Abbamuseet i Stockholm.

ABBA är inte längre en popgrupp.

Inte ens ett börsnoterat företag.

ABBA är ett fenomen. En saga. En ofattbar dröm som blivit en verklighet som ingen av de fyra medlemmarna någonsin kunnat föreställa sig.

För det är svårt att tänka sig någonting vanligare än de här killarna och tjejerna.

Fyra helt normala svenskar från garanterat oglamorösa ställen som Jönköping, Eskilstuna, Västervik och Vällingby.

ABBA:s sound bygger på Bennys vägg av klaviaturer, Björns gitarrer och Fridas och Agnethas röster – en mezzo och en sopran som klänger runt varandra som ett kärlekspar ur Kama Sutra. Resultatet blir popmusik med rötterna hos Phil Spector, Beach Boys, tuggummipop – särskilt på de tidiga skivorna – och med en melodikänsla i klass med Lennon & McCartney.

Gruppen hade sin storhetstid under det sena 70-talet när punken slogs som mest viltsint om platserna på världens topplistor.

Men det dröjde inte länge förrän man kunde höra Bennys karakteristiska pianofigur från ”Dancing Queen” dyka upp på Elvis Costellos ”Armed Forces”, och när punkikonen själv erkände att ”Knowing Me Knowing You” var en av hans favoritlåtar blev det okej även för seriösa rockälskare att gilla ABBA. Här hemma parodierade proggikonen Peps Persson ABBA:s limousininteriör från ”Arrival” för sin LP ”Hög standard”.

Han kanske inte gillade deras musik, men han var sannerligen inte omedveten om deras enorma inflytande.

När ABBA vann Eurovisionsschlagern i Brighton 1974 med ”Waterloo” var Sverige ett okänt land i popsammanhang. ABBA och deras manager Stikkan Anderson hade planerat genombrottet noga. Det var viktigt att hitta en låttitel som var kort och lätt att förstå på alla språk. Men det räckte inte med att framföra en bra låt. TV-tittarna måste komma ihåg gruppen också. Det var visserligen ovanligt med två tjejer och två killar i en grupp, och att de dessutom var tillsammans med varandra var en oemotståndlig krydda för tidningarna. Men ABBA var fast beslutna att inte lämna någonting åt slumpen.

Lösningen blev kläderna. Owe Sandströms kostymer blev under de närmaste åren en nästan lika tydlig ABBA-signatur som musiken eller den ”bakvända” logotypen. Det kunde vara allt från lårkorta tunikor med kattryck till japanska kimonoinspirerade jackor och kjolar till de havsskimrande och sariliknande rymddräkter de hade under ”Super Trouper”-turnén 1979.

Inför Brighton var orkesterns dirigent fullt utstyrd i Napoleondräkt med den karakteristiska hatten. Alla fyra hade höga silverstövlar, en överviktig Björn hade tryckts ner i glittriga byxor med en stjärnformad gitarr, Frida hade en zigenaraktig klänning i ett rött, glansigt material, och Agnetha en himmelsblå, glänsande glittrig byxdress med en virkad mössa käckt på sned. Bara Benny klarade sig någorlunda.

Tittarna mindes både gruppen och låten.

Dagen efter var de båda paren högvilt för all världens fotografer.

Trots att det förmodligen inte fanns någon grupp i världen som stod oftare framför kameran lärde de sig aldrig att se naturliga ut. Men om de var dåliga på att posera var de desto bättre på att vara sig själva. Calveros bilder från studion, från kajen i Stockholm, på båten på Strömmen och på scenen visar fyra unga människor som håller på med det de älskar. Det lyser ur varenda bildruta. Det finns en värme och en sensualism, en mjuk avslappnad ton som är både sexig och sällsynt när det gäller världsartister.

Frida verkar ha lite av teaterapa i sig och är genomgående den som klarar bäst att posera framför en kamera. Björn och Benny försöker göra vad fotografen säger till dem. Men när Agnetha ska se sexig ut blir hon bara truligt tillgjord. Ändå finns det ingen sexigare när hon inte tänker på kameran och bara är sig själv.

Nybroviken, Stockholm 21 och 23 augusti 1978.

12

Det finns speciellt en av Calveros bilder jag älskar. Det är vinter och alla Abborna står snällt på rad i tjocka jackor och kappor. Frida försöker flörta lite med fotografen, killarna ser ut som glada tomtar och längst fram står Agnetha med händerna i fickorna på en brun skinnkappa och bara myser – det finns inget annat ord – i en stickad blå mössa hon dragit ner över öronen och ser ut som om hon kom direkt från inspelningen av en Madickenfilm.

Det är lite av den konstlösheten, den totala omedvetenheten om deras storhet, som hörs i tjejernas röster och som gör dem så unika.

Själv var jag inget ABBA-fan förrän ”The Album” kom.

Det var lite för mycket tuggummi för en gammal Dylan- och Stonesfantast. Även om jag tyckte Agnetha var obegripligt rågblont knäckebrödssöt, till och med i en rosa byxdress med hjärtformat hål för naveln.

Men med ”Eagle” hände det någonting.

Stämmorna hade fått luft under vingarna, ljudet öppnade upp sig och klaviaturkaskaderna fick riktning. Det sägs att låten är en hyllning till västkustgruppen The Eagles, men det låter fortfarande omisskännligt ABBA. Fast med mer luft, mer kraft och mer frihet att utvecklas. Och viktigast för en snobb som jag. Det här var inte pop. I alla fall inte bara.

Redan i a capella-avsnittet på nästa låt ”Take A Chance On Me”, med sitt komplexa spel mellan stämmorna, var jag såld.

Sedan dess har jag lyssnat på ABBA på ett nytt sätt. Det är också här någonstans det börjar bli omöjligt att höra att det är två svenska dansbands- och schlagertjejer från Eskilstuna och Jönköping som sjunger.

ABBA har blivit världsartister.

Samtidigt har lite av den naivitet som var en del av charmen hos tidiga ABBA börjat försvinna. Långsamt nötts bort, låt för låt, album för album i samma takt som verkligheten börjat sippra in i Björns texter och texterna börjat kräva mer och mer äkta känslor. Det är nu låtar som ”The Winner Takes It All”, ”One of Us”, ”When All Is Said And Done” och ”Slipping Through My Fingers” kommer.

På det sista albumet ”The Visitors” har ABBA nått fram. Omslaget visar gruppen i en konstnärsateljé. Alla är skilda. Tjejerna sitter i ena delen av rummet. Killarna i den andra. Bilden är suddig, konturerna på Agnetha, Frida, Björn och Benny otydliga. Som om de höll på att blekna bort. Det finns ingenstans att gå. Sagan är över. Verkligheten knackar på dörren.

ABBA, Polarkontoret, Nybrogatan, Stockholm, 25 februari 1974.

”Slipping through my fingers all the time I try to capture every minute The feeling in it” ”Slipping Through My Fingers” ABBA

ABBA, i studion på Jungfrugatan 45, Stockholm april 1977. (nästa uppslag)

14

Agneta med sonen Christian under repetition, EuropaďŹ lms studio, Sundbyberg 1979.