TILLSAMMANS TRO OCH HOPPAS
Möten med den nicenska trosbekännelsen
Kerstin Dillmar & Kristin Windolf (red.)
TILLSAMMANS TRO OCH HOPPAS
Kerstin Dillmar & Kristin Windolf (red.)
Verbum AB
Box 225 43, 104 22 Stockholm 08-743 65 00 verbum.se
© 2024 Författarna och Verbum AB
Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet
Omslag och formgivning: Aina Larsson/Sättaren
Fotograf omslag och inlaga: Vasilis Theodorou
Första upplagan, första tryckningen
Tryck: Print Best, Estland 2024
ISBN 978-91-526-3878-1
Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp.
Riv av pärmen/omslaget och sortera som brännbart. Resten lägger du i pappersinsamlingen, så blir det till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.
Innehåll
Förord 7
Fadern 11
Ingångar 13
Cristina Grenholm
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, 18
Mikael Larsson
skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; 24
Jonas Gren
Sonen 31
Ingångar 33
Cristina Grenholm
och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, 38
Valter Sydén
sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom
vilken allting är skapat; 44
Kerstin Dillmar
som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige
Ande av jungfrun Maria och blivit människa; 50
Alva Dahl
som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; 58
Kristin Windolf
därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike inte skall varda någon ände; 64
Björn Wiman Anden
73
Ingångar 75
Cristina Grenholm
och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda helig, allmännelig och apostolisk kyrka. 80
Lars Åstrand
Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen. 86
Tove Folkesson
Medverkande 93
Förord
I varje gudstjänst blir vi inbjudna att resa oss upp och stämma in i vår kyrkas bekännelse. När vi tillsammans uttalar orden gör vi på samma sätt som så många andra gjort före oss. Rösterna flätas ihop som en kör av olika stämmor.
Den nicenska trosbekännelsens ord uttalas för första gången år 325, vid det första ekumeniska konciliet i Nicea. Bekännelsen får senare sin slutgiltiga utformning vid konciliet i Konstantinopel år 381.
Det är ett svindlande perspektiv. Samma ord blir sagda i en obruten samhörighet. Tid, språk och liv blandas. En programförklaring vävs samman med vår egen tro och vårt eget tvivel – vi delar en och samma tro och genomsyras av ett och samma hopp. Den nicenska trosbekännelsen har ett poetiskt skimmer och rymmer så många nyanser att det är som om himlens alla färger lyser i formuleringarna.
Trosbekännelsen är ett svar på tro och ett resultat av eftertanke. Orden kan rymma både närhet och avstånd. Vi kan inte blunda för att bekännelsen är en text från en annan tid än vår. Ändå – när vi uttalar orden känner vi igen varandra och delar en gemenskap som sträcker sig bortom att vi inte alltid är helt överens om varje tolkning. Det finns ett centrum som vi delar
och som håller oss samman. Ur ett ekumeniskt perspektiv har den nicenska trosbekännelsen också visat sig vara viktig i strävandena att synliggöra enheten mellan kristna.
Vi som idag lever som kristna är en fortsättning på den rörelse som varit – med tacksamhet och förundran men också med oro över världsläget, klimatet, ökande klyftor och polarisering. Vi är dock inte bara en fortsättning på det som varit utan vi är, tillsammans, också en början på det som ska komma. Att tillsammans tro och hoppas är en rörelse som innefattar en tillit till att livet är mer än vad vi kan förstå. När våra perspektiv fogas samman ser vi en större bild.
I den här boken vill vi belysa att bekännelsen är levande. Blicken på den förändras med historien och samhället och beror på vem den enskilda betraktaren är som människa. Nio skribenter har med ögonblicksbilder, minnen, upplevelser och reflektioner bidragit med sina perspektiv på stroferna i trosbekännelsen. Inför var och en av de tre delarna av bekännelsen ges en teologisk ingång av Cristina Grenholm.
Fotografierna tagna av Vasilis Theodorou gestaltar utan ord ytterligare tolkningar av trosbekännelsen. Texter och bilder speglar varandra. Varje bidrag är en pusselbit som vill få oss att upptäcka formuleringarnas relevans mitt i våra vanliga dagar. Vi kan också se de olika textbidragen som en bukett av blommor som annars inte brukar sättas i samma vas. Vår förhoppning är att dessa reflektioner och bilder ska hjälpa oss att ana vad trosbekännelsens ord kan betyda – på riktigt och på djupet – för oss som lever idag.
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;
Fadern
Att stämma in i kyrkans bekännelse och säga ”jag tror” är att vända sig i riktning mot den verklighet som formuleringarna låter ta gestalt. Här finns en tillit och en förväntan som sträcker sig mot ett bestämt mål, mot Gud. Detta mål låter sig inte slutgiltigt beskrivas, men det är inte heller en tom abstraktion. Jag tror på något som kristna för vidare genom seklen och över jordens skiftande gränsdragningar mellan byar, städer, provinser och länder. Och detta något uttyds med en förvånande förtrolig beskrivning, som en bekännelse till Fadern.
Att föreställa sig alla som vänt sig till sitt gemensamma ursprung, till sin Fader, är svindlande. Att säga ”jag tror” är att vara del av ett sammanhang som är ofattbart stort. Det har sagts på oräkneliga språk och i alla röstlägen. Det har sagts i gryningen, i dagsljuset, i skymningen och i mörkret. Samma ord uttalas i en obruten kedja som sträcker sig över ett millenium och ytterligare sju sekel.
Tron är densamma och rymmer samtidigt många olika nyanser. Gemenskaperna som samlats kring den har firat sin gudstjänst på olika sätt och under skiftande villkor. Utläggningarna av det som sammanfattats i bekännelsen kan vara
så skilda att de till och med innebär ett avståndstagande från andra som använder samma ord. Och ändå känner vi igen den hos varandra, även när vi inte förstår språket. Vi delar denna rytm även när vi går i otakt.
Bekännelsen till den gemensamma Fadern är grundtonen i den treklang som kännetecknar kristen tro på Fadern, Sonen och Anden. Men Fadern rymmer också det gudomliga instrumentets alla toner – himmel och jord, summan av allt som är.
Det är inte bara harmonin som är given, också dissonanserna finns där, oordningen vid sidan av ordningen. Ingenting är utanför Faderns omsorg.
Bekännelsen har fått sin prägel av Jesus eget sätt att tala om den vars namn var så heligt att det inte kunde uttalas.
Gud, som inte kan stängas in i och slutligt beskrivas med våra ord, bär drag av någon som alla har en relation till: en far, en pappa. Det finns fäder som barnen med rätta skyr, pappor som förtrycker och begränsar. Det finns också fäder som är barnens trygghet i det farliga, oväntade och oberäkneliga.
Det hörs vilken sorts fäder det handlar om när barnen talar om dem och till dem, om det är någon att lita på eller någon att akta sig för.
Bekännelsens Fader är den som Jesus talade om som den som älskar oändligt, och som han ropade till också i sin största nöd. Det är den Fader som han överlämnade sig till i sitt dödsögonblick. Det är den Fader som inte lämnade sin Son åt döden utan lät honom uppstå igen. Det är fadern som inte ger en sten i stället för ett bröd eller en orm i stället för en
fisk. Fadern som tar emot barnet som var förlorat. Det är den gode fadern som både ser och tål sanningen.
Bekännelsen till Gud som Fader är inte bara barnets. Det är också den vuxnas, den som själv kan vara förälder och vet hur kärleken till dem man har fått ansvar för ser ut, hur omsorgen kommer till uttryck i det man skapar för de sina.
Både mödrar och fäder, och alla som på olika sätt får sådana speciella roller i förhållande till andra, förstår något av Guds väsen genom och i den egna erfarenheten. Kärleken som gör att man inte sparar sig utan går med ännu en mil, är vaken ännu en natt. Kärleken som lever med barnets frihet, också när det gör som allra ondast och förtvivlans tårar inte kan hindras. Kärleken som är beredd till allt, men som inte förmår allt. Guds kärlek är alltid större, den finns där också för föräldern som inte räcker till.
Denna kristna bekännelse till en enda Gud innefattar hela skapelsen och det oavvisliga syskonskapet mellan hela mänskligheten. Varje människa är en syster, en broder, en som står dig nära. Ja, hela skapelsen är ett uttryck för Guds omsorg, och därför bör den fylla oss med tacksamhet och göra oss varsamma med allt som omger oss. Vi är på djupet förbundna med allt, förenade i ömsesidiga beroenden. En enda Gud har skapat himmel och jord, det finns inget utanför.
Också när det gäller allmakten är det berättelsen om Jesus som hjälper oss att förstå den. Att Gud inte har makt att hindra allt som är ont är ju uppenbart för var och en som lever. Också Guds egen son går under. Men det är inte allt. Guds
makt ger inte upp, och därför kan den inte heller besegras. Samtidigt måste bekännelsen till allmakten innehålla ett stråk av trots. Det är en makt som är verksam mitt bland allt som är oförenligt med Guds vilja. Det finns ingen kamp där Gud inte är med. Gud är alltid närvarande och verksam. Gud verkar inte bara i medgång, solsken eller där frid råder. Gud verkar också i motgång, oväder och ofrid.
För Gud har inte bara skapat det synliga utan också det osynliga – det som döljs i mörkret, det vi bara kan ana, det vi aldrig kommit i kontakt med. Det som är okänt och skrämmande för oss är inte utanför Guds skapande kraft. Bekännelsen till Fadern är ett uttryck för insikten att vi är delar av något mycket större än det som vi uppfattar från vår egen utsiktspunkt. Vi är delar av en värld som inte bara består av det vi kan se och förstå. Att bekänna Fadern som alltings skapare är att påminna sig själv och varandra om att allt ytterst vilar i Guds goda händer. Ingenting är främmande för Gud.
Cristina Grenholm
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader,
Varför ska en gudsbild privilegieras framför andra bilder?
Lierar jag mig med överheten genom att bekänna mig till allmaktsfadern? Hur rimmar den bilden med andra artikeln, utblottelsens väg, att ställa sig på de svagas sida? Betyder bekännelsen att jag skriver under på en binär könsuppfattning, såsom i himmelen så ock på jorden, med Gud som kosmisk patriark? Kort sagt, blir det inte en moralisk och intellektuell kollaps att som queerallierad feminist bekänna en sådan tro?
Som tjugoåring hade jag utan att blinka svarat ja på den sista frågan. Idag ser jag fler öppningar, inte som kryphål utan som rum för brottning, där jag bjuds att stanna kvar i obehaget för att komma längre in.
Som kristen teolog har jag att leva med en grundläggande paradox. Å ena sidan är Gud alltid större och vårt språk hopplöst otillräckligt. ”GUD är självklart bortom ’Gud’”, som KG Hammar brukar säga. Å den andra kan vi inte undvara språket. Tillvarons grund är samtidigt någon jag kan leva i relation med, ibland ordlöst, men inte språklöst. För mig betyder föräldrabilden att Gud inte ryggar för det mänskliga, kroppsliga. Gud utsätter sig för risken att bli missförstådd. Gud vaktar inte på sin upphöjdhet.
Bilden av Gud som fader reduceras ofta till schabloner. Det blir särskilt problematiskt när andra bilder trängs ut. För mig är det viktigt att fadern utgör en allt annat än entydig bild och att trosbekännelsen inte nödvändigtvis sätter en punkt utan pekar vidare, mot traditionen i all dess komplexitet. Bakom fadern döljer sig andra bilder oändligt.
Jag minns fortfarande känslan av upphetsning när jag som ung teologistudent med Phyllis Trible upptäckte myllan av feminina gudsbilder i Gamla testamentet. Till exempel att när Gud idkar barmhärtighet så går det att förstå som att Gud ”livmodrar”. Eller att det arkaiska gudsnamnet El Shaddai i Första Moseboken, som Septuaginta översätter med Pantokrator (Allhärskaren), möjligen betyder ”berg” och kan läsas som en kortform för ”mina bröst”. För mig spelade det mindre roll att 1980-talets historiska hypoteser (att namnet skulle kunna gå tillbaka till en modergudinna eller tala om ett ursprungligt matriarkat) inte stod sig särskilt länge. Språket hade en gång för alla blivit osäkrat, öppnat. Jag kan se det befogade i kritiken att Gud Fader tycks glufsa i sig allt som kommer i hans väg, det maskulina, det feminina, det gränsöverskridande. Bilden av den ammande fadern förblir ändå något djupt löftesrikt. Som både knyter an till och spränger våra mänskliga föreställningar om Gud och om oss själva som könade varelser. Det händer fortfarande att jag förundras när jag sitter med texterna. Ibland med många års fördröjning. Att bilderna plötsligt kliver ut från bladet och blir levande för och i mig.
Till exempel Jesajas gestaltningar av krigarmodern som föder utan smärta – ett helt folk på en dag – och den intensivt njutande bebisen vid det aldrig sinande bröstet. Men också av den besvikne och frustrerade fadern som inte alls förstår varför barnen övergivit honom när han ju gjort allting rätt. Hur kunde vi hamna här?
Ingen av oss hade överlevt om inte en eller flera vårdnadshavare, hur än bristfälligt eller kortvarigt, tagit sig an oss.
Samtidigt är normerna för hur barn och föräldrar ska bete sig ytterst kulturspecifika. Jag misstänker att det är därför som bilderna av Gud som förälder och människan som Guds barn är så kraftfulla och sårbara. Vi kan alla relatera. Ibland
har vi svårt att se bortom våra egna erfarenheter och ibland känner vi igen våra inre barn hos andra. Vi befinner oss i spänningsfältet mellan att vara någons barn tills vi dör och att obönhörligen lämna barndomen allt längre bakom oss.
Det betyder att Gud Fader klingar olika för den ängslige lille pojken, den kaxige tonåringen, den stressade småbarnspappan, den krisande karriäristen och den nyblivne pensionären
som just begravt sin egen pappa.
Jag hade mindre tålamod med Gud Fader som ung vuxen, mer tilltro till att det går att börja om, riva hierarkier, förverkliga en annan världsordning utan starka män. Idag har jag större förståelse för drömmen om den ultimata föräldern
som alltid finns där, alltid vet vad som är rätt, alltid balanserar knivskarpt mellan att ge frihet och utkräva ansvar. Det ligger något trösterikt i att det bakom fadern öppnar sig ett myller av såväl idealiserade som förtvivlade barn- och föräldrabilder.
Den toxiskt destruktiva fadern finns mitt ibland oss. Ja, men en enda Gud är så mycket större.
Mikael Larsson
skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;
vem är det som skapar Golfströmmen?
vem är det som kapar Golfströmmen? vem är det som fyller truten med finfördelad Barbie?
det finns en särskild sorts opålitlighet som bara syns i den fyllda regnmätaren när kölden drar in och vattnet blir till is så att plasten spricker och i värmen, när det tinar rinner allt igenom tills mätaren ingenting mäter annat än den tid det tar för plast att vittra, bli mikroskopiska plankton i jorden, havet, strömmarna – Golfströmmen
vem är det som drömmer allt det söta kalla vattnet, som läcker ur jordens köld?
vem kom på att skicka tropisk värme i rulltrappan?
vem byggde katedralen
där fröet till den transatlantiska slavhandeln såddes?
den som ligger på Marianergravens botten kan inte drömma men dunkla livsformer lever där, utan drömmar det trodde inte biologerna var möjligt
det verkar svårt, för att inte säga omöjligt för den industriella människan att utplåna varenda levande cell på jorden men vem är det som säger att hon inte är förmögen?
och då har vi inte betänkt all den kärlek som aldrig syns
Jonas Gren
Den nicenska trosbekännelsen har ljudit över tid och rum i 1 700 år. Bekännelsens beskrivning av den kristna trons treklang av Fader, Son och Ande har följt den nu världsvida kyrkan sedan kyrkomötet i Nicea år 325.
Trosbekännelsens tvåhundra ord kan läsas som en tvärsäkerhetens uppställning av trossatser och en innehållsförteckning över kristen tro. Orden kan också upplevas som poesi, som ett kreativitetens ofullkomliga försök att koncentrera den tro som övergår tankens och språkets begränsningar. Med blicken omväxlande bakåt, framåt och i nuet tolkar nio skribenter den nicenska trosbekännelsen med personliga utgångspunkter i samtiden, teologi och det egna livet. Tillsammans med fotografier som ger tydning bortom ord är texterna i Tillsammans tro och hoppas inblickar i möten med trosbekännelsens rader.
Den nicenska trosbekännelsen har en lång historia. Också idag och imorgon får vi tillsammans tro och tillsammans hoppas på den berättelse som bekännelsen rymmer.
Medverkande: Alva Dahl, Kerstin Dillmar, Tove Folkesson, Jonas Gren, Cristina Grenholm, Mikael Larsson, Valter Sydén, Vasilils Theodorou, Björn Wiman, Kristin Windolf och Lars Åstrand.