Innehåll
PROLOG
Tomas Hagfeldt
SID 8
FÖRORD Annika Sörenstam
SID 10
KAPITEL 1
Spelets förste missionär
SID 12
KAPITEL 2
Blågult tar plats i The Open SID 22
KAPITEL 3
Landslagens genombrott
SID 30
KAPITEL 4
När Gunnar Mueller bröt isen
SID 40
KAPITEL 5
Kvinnan bakom storvinsten
SID 48
KAPITEL 6
Bragden i Baltimore
SID 54
KAPITEL 7
När lilla Sverige blev stort
SID 68
KAPITEL 8
En Gävlebo först ut på Augusta
SID 78
KAPITEL 9
Från Kråkstigen till Lichfield Road
SID 86
KAPITEL 10
Då alla snackade om Liv
SID 96
KAPITEL 11
Tårarna i öknen
SID 104
KAPITEL 12
Annika klarade pressen
SID 112
KAPITEL 13
Tumba tände rampljuset
SID 128
KAPITEL 14
De första stora vinsterna
SID 140
KAPITEL 15
Den svenska modellen
SID 150
KAPITEL 16
En kaxig magiker är född
SID 158
KAPITEL 17
Kaptenen på finscenen
SID 170
KAPITEL 18
Stenson gjorde det omöjliga
SID 180
EPILOG Eric Franzén
SID 194
Viktor Hugo Setterberg
Den svenska golfens fader byggde gol ål i Göteborg, var den första SM-finalisten och spred intresset för spelet.
Golfens förste missionär satte spelet på kartan redan 1904.
vVIKTOR HUGO SETTERBERG tog sannolikt tåget, den nya Säröbanan, till stationen i Hovås den där sommardagen 1903.
Järnvägslinjen hade varit omdiskuterad. Till slut var platserna för hållplatserna bestämda. Just den här i Hovås låg idealiskt när allt det nya, spännande, energigivande och lustfyllda skulle hända på strandängarna intill Askims orden nedanför banvallen och järnvägens kuststräcka.
Här höll en gol ana på att byggas.
Läget var sagolikt, underlaget lämpligt, men marken till att börja med utmanande att arbeta med.
Nu skulle de sista besvärliga stenarna plockas bort, området få sina konturer. Fairways och greener skulle formas enligt den mångsidige konstnären Setterbergs plan. Snart skulle gräset bli sått. Ljungen och klipporna utmed banan förskönade miljön.
Sex gol ål var utlagda i sträckningen – de skulle bli nio några år senare.
Redan 1904 skulle det spelas golf på den två år gamla gol lubbens nya gol ana. Ett svenskt mästerskap stod på tävlingsprogrammet.
Viktor Hugo Setterberg, förmodligen nöjd med ett av många dagsverken, tog tåget tillbaka till Göteborg. Lika sannolikt sålde han några lotter till medpassagerarna på tåget, för att stärka klubbkassan.
Fortfarande talade många engelska på
tåget mellan fashionabla Särö och handelsoch sjöfartsstaden Göteborg där familjen Setterberg drev sin skeppsfurnering.
Viktor var ivrig. Entusiastisk, besatt och oförtröttlig. Han hade funnit golfen och ville att fler skulle upptäcka spelet, den aktivitet som han själv haft så mycket glädje och nytta av, det nya spelet som han läst om i engelsk litteratur. Där borta i England fanns allt han behövde veta om spelet: banorna, klubborna och bollarna.
Han kan kallas för den förste svenske banbyggaren. Oftare har han som missionär och pionjär fått titeln som ”den svenska golfens fader.”
HAN HADE SKAPAT gol ål tidigare. Vid hans sommarhem ”Min Lilla Vrå” på badorten Arendal på Hisingen spelades tennis och badminton medan seglarna begav sig ut på ärden. Setterberg var den populäre ungdomsledaren.
En gol ana var ett nyskapande komplement. Setterberg byggde själv de nio hålen som kunde mätas till 997 meter av den noggranne skaparen.
Redan 1904 skulle det spelas golf
på den två år gamla klubbens nya gol ana. SM stod på programmet.
Inte långt därifrån höll den kortlivade klubben Gothenburg Golf Club till, bildad 1891 av den inflyttade engelsmannen Arthur Vandeleur Despard – pastorn hos den engelska församlingen – i kyrkan med namnet St Andrews.
En 4-hålsbana, totalt 900 meter, lades ut på sandig mark vid Sannegårdshamnen där ångbåtarna anlände och 40 medlemmar spelade.
Despard flyttade snart från Göteborg, till Edinburgh, Bath och till British Colombia i Kanada, troligen utan att ha trä at den svensk som skulle ta över stafettpinnen.
Banan vid Arendal invigdes 8 juni 1894.
↙
Stilbildaren från Göteborg hade kopplat greppet över golfsverige.
Samma dag registrerades Lars Westness hole-in-one på det ärde hålet, 56 meter kort. Här tävlade sommargäster – herrar, damer, ungdomar – och rundorna registrerades flitigt i Viktor Setterbergs protokoll och skrifter.
Hans eget första banrekord på de nio hålen var 59 slag. Hans sista rekord från 1901 var betydligt bättre: 37 slag.
Han fann det kustnära och ideliska läget på strandängarna nedanför den blivande stationen i Hovås. SVENSKA
Elva respektive åtta slag noterades dock på det riktigt tu a öppningshålet, kallat ”Stenmuren” och 305 meter långt.
Setterberg beskrev alla hålens utmaningar och hinder på ett utförligt sätt. Att han tidigt var en banbyggare med både kunskap och passion blir tydligt när man studerar hans betraktelser och strategiska spelidéer.
Hans egna ord om banan:
”Den är utlagd på gammal betesmark med sandgrund och gräset är kort genom betande hästar. Platsen är belägen med vacker utsikt över Göta Älvs orden och Göteborg. Gräsmattan består av kort och fint gräs och banan kan användas omedelbart efter häftigt regn till följd av sitt torra läge. Hindren på banan är alla naturliga; sandgravar, diken, vägar, högt gräs, ljung, en- och törnbuskar, berg, stengärdsgårdar, stenar och grindar. Trots att banan inte är stor till ytan är den mycket omväxlande och den kan bekvämt genomspelas på 3/4 timme”.
Orden hämtas här från boken De första inom svensk golf, författad av Bengt Larsson, Claes Olsson och Carl-Axel Sahlquist, samtli-
↓
Inbjudan till premiären av Sveriges äldsta pokaltävling.
ga från Göteborgs Gol lubb, bildad av Viktor Setterberg, Theodor Åkermark, Tor Törnsten, med flera, det förra 00-talets giganter och SM-finalister.
Setterberg såg även möjligheterna vid den tidigare använda golfmarken intill Sannegårdshamnen och Sandviken på Hisingens sydsida. År 1901 skapade han där en ny sträckning. Sandviken användes som det nya namnet på 6-hålsbanan.
Arendals Idrottsklubb bildades. Under en tid arrenderades två gol anor av klubben.
En fördel med Sandviken var närheten till storstaden.
Samma fördel var nackdelen som stoppade fortsatt golfspel.
Långt gångna planer på en utbyggnad av Göteborgs hamn skulle genomföras. Sand och grus från golfmarken och den intilliggande sandtäkten behövdes. Gol anans yta skulle krympa. Idag ligger här bostadsområden, etablerad industrimark och oljecisterner.
Setterberg hade även sin bana i Arendal och bildade redan 1902 den klubb som skulle få namnet Göteborgs Gol lubb.
Han begav sig ut för att leta efter ny mark.
Han fann det kustnära och idealiska läget på strandängarna nedanför den blivande stationen i Hovås. Sökandet skedde sannolikt med hästskjuts – innan Säröbanan stod klar.
Setterbergs beskrivning av den nya banan är påfallande lik den nyligen citerade om Arendal. Här kan dock en bäck, en vik, en sjöstrand och järnvägsspår läggas till bland hindren.
Setterberg fick god hjälp av framförallt Tor Törnsten.
Förhandlingarna med markägaren om arrendet var klart. De sex hålen byggdes och det svenska mästerskapet spelades som planerat i oktober 1904. I ett blåsigt och regnigt Göteborg vann Theodor Åkermark finalen mot Viktor Setterberg.
Sedan dess har det spelats golf på Sveriges äldsta golfanläggning, skapad av den förste banbyggaren.
FRÅN TIDIG ÅLDER led Viktor av sviterna från polio och lunginflammation. Han såg sporten och aktiviteterna som sin stärkande medicin. Golfen passade honom utmärkt. Hans passion för spelet skulle bli livslångt.
Han översatte golfreglerna och var den svenske regelexperten. Han var den förste sekreteraren i både gol lubben och i det nybildade Svenska Gol örbundet 1904.
Han var den hårde men rättvise spelaren för sin unge caddie Erik Andersson, senare Runfelt.
Han reste till andra svenska platser för att informera och entusiasmera. Han lät bygga sex gol ål på Wämö i Karlskrona, han fotograferade och skrev texter.
Artiklarna och notiserna i Victor Balcks ”Ny tidning för idrott” var många och regelbundna. Totalt cirka 800. Hans dagböcker var fullskrivna. Totalt lär han ha skrivit 40 000 sidor om golf.
Setterbergs historiska skatt, tillika banskisser från Arendal och Sandviken och Hovås, har bevarats av Göteborgs Gol lubb.
Det fanns också ett ”före” Viktor Setterberg. Hos familjen Sager i Ryfors lades nio hål ut i den engelska, bedårande bruksparken. De första sex stod spelklara 1888.
Hos James och Alice Keiller bildades Särö Golf Club 1899. De hade redan slagit sina första slag på strandängarna på Vallda Sandö. Under en kort period var det spelbart på fem hål på deras låglänta ängsmarker vid Lysholmen på Särö.
Keiller hade år 1895 spelat Old Course i St Andrews och fått med sig både klubbor och inspiration därifrån. När hans mark översvämmades blev han snart en av de spelande medlemmarna i Hovås.
Framförallt fanns ett ”efter” Viktor Setterberg. Hans efterföljare hade fått ett värdefullt arv att förvalta.
Framförallt fanns ett ”efter” Viktor Setterberg. Göteborgs GK fick sin kompletta 18-hålsbana 1933. Viktor Hugo Setterberg avled vid 86 års ålder 1945. Hans efterföljare hade fått ett värdefullt arv att förvalta och utveckla.
UNDER DET FÖRRA seklets första årtionden utvecklades golfen i tre svenska klubbar: Göteborgs Gol lubb, Stockholms GK och Falsterbo GK.
George Roberts från Hoylake och Royal Liverpool blev säsongen 1911 den förste heltidsanställde golfinstruktören.
Amiralen Henry Lindberg trä ade honom under ett besök i Schweiz. George var på väg till Stockholm men stannade i Göteborg.
Hans bror Ted lockades däremot till Lindberg och de andra huvudstaden, för att hjälpa klubbens medlemmar i 64 år.
På Falsterbo fostrades skickliga spelare av William Hester.
De första instruktörerna kom från England, inte Skottland. De lockades även till 1920-talets nybildade klubbar, däribland Helsingborgs GK i Viken dit 23-årige Douglas Brasier från Limpsfield GC flyttade en iskall vårvinterdag 1929.
Brasier hade i en uppvisningsmatch besegrat självaste Harry Vardon, den sexfaldige mästaren i The Open.
Som golfpro, elitcoach, spelare, klubbmakare, greenkeeper gjorde han det mesta på sina klubbar. Först i Viken, snart i Båstad, en period i Oslo, därefter i Göteborgs GK dit han kom tre år före Viktor Setterbergs död.
Framför allt var Douglas Brasier arkitekten av många av de banor som vi idag spelar i Sverige.
I Båstad hade Ludvig Nobel utvecklat sin sommaridyll med en 18-hålsbana. Hjälpen hade hämtats från England, från arkitektfirman Hawtree & Taylor, av Fred George och John Henry.
SVENSKA GOLFENS HISTORIA: VIKTOR HUGO SETTERBERG
Douglas hade fått upp ögonen för golfbanedesign. Det skulle leda till en passion, en livsstil och ett arbete som resulterade i 20 gol anor under en epok när Sverige upplevde en gol oom.
Han fick i början av 1950-talet skapa Öijareds och Delsjös banor, den andra och tredje golfanläggningen i hans dåvarande hemstad Göteborg.
James Braid, även han mångfaldig vinnare av The Open, kontaktades för att granska ritningarna till Delsjöprojektet. Douglas Brasier reste till Walton Heath, Braids hemmaklubb utanför London, och kom hem med nya kunskaper.
Hans intensiva golfliv fortsatte i Åtvidaberg där han 1957 designade en 18-hålsbana
på familjen Adelswärds ägor intill Bysjön. Två ännu omtalade gol ål – ”Långa Sjö” och ”Korta Sjö” – kunde skapas intill insjöns vackraste strandkanter och vikar.
År 1950 fanns 33 gol lubbar och 5 500 medlemmar i Sverige. År 1970 hade si rorna ökat till 110 och 40 222.
Arvet efter Viktor Setterberg hade förvaltats av Douglas Brasier och andra arkitekter som på sitt sätt utvecklade och förändrade den svenska golfen.
RAFAEL SUNDBLOM VAR den förste. Han kom till Stockholm från Åland. Han var jurist, son till den betydande chefredaktören och riksdagsmannen Julius.
På Stockholms GK fick han uppdraget som övervakare när klubben på 1930-talet flyttade från Lidingö för att bygga 18 nya gol ål i Kevinge.
Han fick kontakt med arkitektfirman Colt & Morrison, han åkte till Swinley Forest i Surreys gudomliga hedlandskap, han inspirerades och fick en förebild.
Kunskaperna användes i Stockholm, Halmstad, Rya, Kalmar, Boden, Gävle, Örebro och andra platser där totalt 16 gol aneprojekt förverkligades.
Sundblom var arkitekten som bäst påverkade golfspelet i vårt land under en betydelsefull epok.
Drottningholms GK, huvudstadens femte gol lubb, blev hans sista projekt. Arbetet startade 1957 men Sundblom avled året därpå och fick inte se Gustav VI Adolf slå invigningsslaget den 26 september 1959.
Hans lärjunge Nils Sköld hade tagit över ritpennan och kunskaperna.
Sköld, vår meste banarkitekt, utvecklade cirka 60 banor under en intensiv karriär.
Stafettpinnen togs över av Sune Linde och Peter Nordwall som redan som nioåring fick trä a Nils Sköld på Stockholms GK.
Under nya epoker har den moderna tidens arkitekter från Sverige, Danmark, England och USA fortsatt att utveckla våra svenska gol anor.
Torslanda GK har på 2020-talet utvecklat sin bana efter en stor omgörning. Strax intill banan ligger Arendal och Sandvik. Adressen är Viktor Setterbergs Väg. Arvet förvaltas och länkar kopplas samman. ○
↑
Rafael Sundblom, den förste arkitekten av nya svenska banor.
↗
Peter Nordwall, till höger, på Moor Park i England 1955.
K A P I TEL K A P I T EL KA P I T E L
Svenska bragder
Ett guldgäng kom hem från spanska El Prat –det började så smått att snackas golf i Sverige.
Från 1959 till 1991. Från amatörer till proffs.
Allt började med ett EM-guld.
dDET FANNS EN tid när amatörerna var de bästa golfspelarna i Sverige. De var hjältarna som blev rika på erfarenheter, snarare än av prispengar.
Hemma i ett förväntansfullt Sverige byggdes gol anor. År 1950 fanns 33 banor, år 1970 räknades de till 110. Snart fanns det gol ål i varje stad. Medlemsantalen ökade. Från 5 500 till 40 222. Ordet ”gol oom” kunde användas.
Utanför gränserna fanns en ännu oupptäckt värld att upptäcka.
Den som vann de öppna amatörmästerskapen i Tyskland och Spanien utsågs omgående till ”Årets Golfare”.
Landskamper avgjordes, landslag togs ut av pådrivande kaptener och initiativtagande ledare med nya idéer.
EM, VM och World Cup spelades med den svenska flaggan hissad på de internationella superanläggningarna. Svenska landslagsspelare hade startat sin resa till en stor men tillgänglig och spännande golfvärld.
De kom hem med lärdomar och framför allt historier. Allt hände på platser som Japan, Dominikanska Republiken, Filippinerna och Fiji, exotiska golfnationer under en tid när den svenska golfens pionjärer reste dit för att se och lära och uppleva, snart också för att vinna medaljer.
De första vanns på något närmare håll. I Barcelona, Bryssel och Oslo.
EM I SPANIEN 1959 var det första Europamästerskapet – spelat på Royal Club de Golf El Prat, för kontinentens nationer, därmed utan lag från de brittiska öarna.
I Sverige fanns totalt cirka 10 000 golfare. Åtta av dem representerade det i sammanhanget lilla landet uppe i norr.
Nils Odqvist, Ola Bergqvist, Bengt Möller och Göran Lindeblad från Göteborgs GK. Per-Olof Johansson och Gunnar Carlander från Halmstad GK, samt Gustaf Adolf Bielke från Lidingö GK och Elis Werkell från Stockholms GK.
Uppmärksamheten för ett mästerskap i golf var blygsam. Denna heta junidag riktades alla radiolyssnares öron mot New York. Ingemar Johansson mötte Floyd Patterson i ett tungviktsmöte i boxning. Matchen i boxninghsringen följdes med besatthet.
Samtidigt pågick EM i golf någonstans utanför Barcelona.
Sverige lyckades vinna den inledande kvalificeringstävlingen i slagspel. Fyra nationer var klara för matchspel i singel och foursome. Sverige, Frankrike, Spanien och Västtyskland. Alla mot alla.
När förväntningarna steg drabbades den svenska truppen av magsjuka. Först insjuknade Möller och Lindeblad, sedan Bielke och Carlander. Febern mättes till 40,2 och 39,8.
Att Sverige ändå besegrade spanjorerna och lyckades få ett oavgjort resultat mot tyskarna kunde ses som en enastående bedrift. Inte minst då gänget från norr ansågs vara ovana vid den spanska hettan.
Vid vinst mot Frankrike – den argaste konkurrenten, sades det – skulle EM-guldet vara svenskt.
Finaldagen var alla på benen. Bielke hade magrat sex kilo, Carlanders ögon stod på skaft ur ett feberhärjat ansikte. Svenskarna
var först ute på banan, vilket gav dem möjligheten att välja El Prats bästa caddies. De unga valda ungdomarna var knappast högre än gol agarna, men de kunde sin bana utan och innan.
Matchen blev jämn och skulle avgöras i den sista singelmatchen. Trots de försvagande sjukdomarna hyllades Sverige som ett ungt, fysiskt starkt lag. När den spanska solen började sänka sig på himlen kunde Göran Lindeblad vinna den sista matchen efter en nästan perfekt slagen järnfyra på det 17:e hålet.
SEGERN FIRADES PÅ en restaurang i Barcelona. Den spelande kaptenen Nils Odqvist höll sitt segertal på spanska. Han tog emot det nya stora priset som skänkts av general Franco.
”Den 27 juni 1959 noterade svensk golfsport sin hittills största framgång”, skrevs
↑
Denna heta junidag riktades alla radiolyssnares öron mot New York. Ingo mötte Floyd Patterson .
Guldgänget 1959.
Från vänster: P.O Johansson, Ola Bergqvist, G.A Bielke (skymd), Nils Odqvist, Göran Lindeblad, Bengt Möller, Gunnar Carlander och Elis Werkell.
det i en golftidning som såg till att allt i detta ögonblick inte handlade om ”Ingo”.
Två år senare försvarades EM-guldet på Royal Golf Club de Belgique utanför Bryssel. Nya i det svenska laget var Mölles Jonny Andersson, Lidingös Lennart Leinborn och Göteborgs Magnus ”Munken” Lindberg.
Epokens stjärnor hade presenterat sig, flera av dessa supertalanger upptäckta och tränade av Sven Nordström i Stockholm och Halmstad.
”Vi behöver flera juniorer”, löd efterlysningen.
Och juniorerna skulle snart presentera sig.
Ett gäng nyfikna, talangfulla golfare åkte till Oslo sommaren 1963 för att representera Sverige i junior-EM, dock utan enhetlig blågul klädsel, vilket påpekades.
Hans Hedjerson, en av sex i laget, minns sin debuttävling på utländsk mark, hans första i en lång rad av internationella tävlingar:
”Det var en glamour runt tävlingen man inte var van vid. Runt banan bodde flera skeppsredare och vi bjöds in till stora fester”.
”Johan Jöhncke hade fått en sportbil, en Volvo P1800, och installerat något så unikt som en skivspelare, en 45-varvare, i bilen. Före varje runda samlades vi i hans bil och spelade en Elvis-låt, det var den tidens mentala uppladdning…”
I laget spelade dessutom Mats Kristerson (Flommen), Tony Lidholm (Rya), Christer Peil (Karlskrona) och Peter Sundgren (Djursholm). Hedjerson spelade under denna tid för Lidingö och Jöhncke för Linköping.
Frankrike besegrades. En dramatisk match mot Västtyskland slutade oavgjort. Hemmanationen Norge var chanslöst mot det svenska guldlaget som förmodligen firade intill någon snurrande Elvisplatta i Jöhnckes Volvo.
ÅTERVÄXTEN VAR GOD och talangerna skulle utvecklas. Hans Hedjerson – ”Årets golfare” 1970, 1973 och 1976 – var en av dem som kom hem från den ännu oupptäckta golfvärlden med nya erfarenheter och ett antal historier i bagaget:
”Att få åka till Västindien och spela Teeth of the Dog i Dominikanska Republiken var ju helt fantastiskt. Det var den svåraste banan jag spelat. Vid invigningen kom presidenten med sin helikopter, det var militärer med k-pistar runt hela banan, det var säkert 5 000 man som bevakade tävlingen.”
”Det var ungefär likadant i Filippinerna när vi spelade World Cup. Vi fick poliseskort,
Jag hade precis slängts i poolen, som alla andra, men hann inte byta kläder innan vi hoppade på bussen.
och president Marcos gav oss presenter. Ena dagen fick jag en stor cigarrlåda. Det ordnades uppträdanden, det serverades underbar mat, man kände sig som i Tusen och en natt, det var ju sånt man bara hade läst om.”
↑
Femma i VM på
Fiji: Björn Svedin, Jan Rube, Magnus ”Munken” Lindberg, Mikael Sorling och Göran Lundqvist.
VÄRLDSGOLFENS FINRUM LOCKADE. Inte bara äventyren. Satsningen på ett föryngrat svenskt landslag började märkas också i resultatlistorna. Även i The Eisenhower Trophy, amatörernas lag-VM, kröp sig Sverige allt närmare de största golfnationerna. Steg för steg. Slag för slag. Placering för placering. På ön Vitu Levu i Fiji firades ett svenskt genombrott.
”Det blev bankett och poolparty, minns Mikael Sorling, nia individuellt i mästerskapet där Sverige slutade femma som bästa europeiska nation”.
”Men vi blev tvungna att lämna festen
i förtid. Vi skulle flyga till Hongkong klockan halv tre på natten för att sedan åka vidare till Taiwan. Vår kapten Magnus ”Munken” Lindberg hade bestämt sig att köpa en prisvärd färg-tv i Hongkong. Jag hade precis slängts i poolen, som alla andra, men hann inte byta kläder innan vi hoppade på bussen som skulle ta oss till flygplatsen. Jag var dyngsur och doftade klor under hela resan.”
SORLING VAR 19 ÅR när han säsongen 1982 fick debutera i landslaget. Golfförbundet hade valt att satsa på unga talanger. Långsiktigt och målmedvetet. Golfen skulle bli tillgängligare i Sverige och framtida framgångar var viktiga.
Femteplatsen i Fiji 1978 var betydelsefull, liksom EM-silvret året dessförinnan.
Mikael Sorling, Jan Rube, Olle Dahlgren, Göran Lundqvist och Björn Svedin var några av de unga som tog för sig i de internationella mästerskapen.
Men allt började med en skräckupplevelse i Buenos Aires:
”Vårt hotell drabbades av ett bombattentat med ett par dödsfall som följd. Det bombades på den 24:e våningen, vi hade lyckligtvis lämnat skybaren på samma höjd. Vi rafsade åt oss våra pass och pengar och tog oss ut på gatan. En irländsk spelare stod i hissen på väg upp till den 22:a våningen. Vi hade tur som överlevde.”
Sorling vann sin tids samtliga svenska mästerskap under en och samma säsong. Åren 1977 och 1978 utsågs han till ”Årets Golfare”.
När den svenska golfen utvecklades ytterligare i början av 1980-talet hade Mikael Sorling, Christer Lindberg, John Cockin med flera viktiga roller när golfen blev öppnare och då samarbetet mellan SGF och svenska PGA stärktes. Positionerna flyttades fram i takt med att flera svenska golfare blev professionella både hemma på den egna touren,
↑ VM-hjältar i Lausanne 1982:
Ove Sellberg, Per Andersson, Jan "Blomman" Blomqvist, Krister Kinell och Magnus Persson.
SGT, och ute på den större Europatouren.
Först skulle nästa steg tas på trappan upp mot världstoppen – det var dags att vinna den efterlängtade VM-medaljen.
FEM GLITTRANDE SILVERMEDALJER
togs med till poolkanten för fotografering i den schweziska sensommarvärmen 1982.
Deras bedrift fick en tydlig rubrik: ”Bragden i Lausanne”.
Jan ”Blomman” Blomqvist, förbundskapten med attitydförändrade idéer och metoder, var rörd till tårar.
Magnus Persson, 17-åringen från Landskrona, hade under maximal press sänkt den sista silverputten, en lurigt lutande putt från en meter, slagen i ett ögonblick när pappa Åke valt att lämna greenen och istället valt att lyssna på publikens reaktioner:
Jubel eller suckar? Svaret blev det förstnämnda.
Krister Kinell, östgöten från Linköpings GK, hade varit lagets ankare med den bästa totalscoren. Hans 287 slag (72–70–75–70) var hela mästerskapets tredje bästa. Ove Sellberg och Per Andersson hade lika goda skäl att jubla.
”Det var här vi skulle lyckas. Vi har fått betalt för tre års satsning”, sa Blomqvist.
hHAR NÅGON ENSKILD spelare haft allas blickar på sig på samma sätt?
En hel golfvärld skulle se henne. En idrottsvärld. En hel värld.
Varför?
Frågorna ställdes av USA Today, New York Times, 60 minutes, NBC Morning Show, Jay Leno och naturligtvis all golfmedia som på sitt sätt hade hittat på allting.
En journalist hade fyra månader tidigare ställt frågan på en presskonferens i Orlando. Diskussionen handlade om Annika Sörenstams överlägsenhet. Hon hade vunnit 13 av damgolfens titlar 2002, hon hade ganska nyligen gått en runda i Phoenix på 59 slag.
”Är det dags att möta männen på PGA-touren?”
Annika fick frågan och svarade utan att hinna tänka.
”Spontant sa jag ja. Sedan, när jag åkte därifrån, började jag fundera på det: 'Vad har jag egentligen sagt? Ska jag göra det?'.
Sedan började det komma inbjudningar, jag började välja mellan banor och tävlingar, plötsligt hade jag bestämt mig”, berättar Annika om minnet från 2003.
Idén skulle förverkligas, nyheten om Annikas deltagande i Bank of America Colonial annonserades ut onsdagen den 13 februari. Under drygt tre månaders tid skulle en enskild start i en golftävling diskuteras och analyseras med både positiv förväntan och
kritiskt ifrågasättande. Åsikter om hennes beslut att spela på PGA-touren skulle citeras från alla håll. Bland de positiva till deltagandet fanns Arnold Palmer, Jack Nicklaus och Tiger Woods.
HENNES STARTTID VAR 8:58 lokal tid i Texas. Läktarna monterades upp utmed det tionde hålets tee på Colonial Country Club. Det var där och då det skulle hända.
Fler tankar och frågor skulle analyseras:
”Det mest naturliga vore förstås att tacka nej till alltsammans. Varför skulle Annika riskera allt som hon hade byggt upp på en enda tävling? Ett fiasko skulle kunna förfölja henne under resten av karriären.”
→ Slaget med metallfyran som ingen ville missa, framförallt inte Annika..
Det letades i historieböckerna för att hitta öppningsslag av snarlik betydelse. En jämförelse kom att handla om Lee Elder och hans debut på Augusta National torsdagen den 10 april 1975, den gången som den förste svarta spelaren att få en inbjudan till The Masters.
Nu skulle en kvinna möta männen.
”Jag är inte rädd för just den grejen, jag behöver inte bevisa något. För mig är det ett sätt att se vad mitt spel just nu räcker till. Det handlar om att motivera mig själv, och ska jag vara ärlig så har jag redan blivit så motiverad att träna att nya mål har kommit automatiskt”, sa Annika.
”Flera har undrat om jag är rädd för att göra bort mig. Det är något jag inte ens har tänkt på. Om jag var rädd så skulle jag inte ha varit professionell golfare idag. Att komma från lilla Bro och flytta till USA, det skrämmer mig mer än att spela en tävling.”
Annika var bara Annika.
Annika Charlotta Sörenstam, född 9 oktober 1970, var förberedd inför den stora dårskapen på Colonial den 22 maj 2003.
Om jag var rädd så skulle jag inte ha varit professionell golfare idag. Att komma från lilla Bro och flytta till USA, det skrämmer mig mer.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra när jag står i centrum. Jag önskar verkligen att jag kunde njuta av det.
Golflivets första målsättning handlade annars inte om att stå i centrum inför en förväntansfull och granskande publik på den största golfscenen.
Det var roligare att nöta närspel tillsammans med syrran Charlotta på ett annars tomt övningsfält på nybyggda Bro-Bålsta Gol!lubb.
Ibland fiskades bollar i vattenhindret.
Viljan och tävlingsinstinkten var unik –men det var lugnare att komma tvåa.
Inget segertal behövde hållas.
”Välbehag är knappast rätt ord för att beskriva min känsla när det drar ihop sig till sluthålen i en stor tävling. För mig har det många gånger bara handlat om att överleva, att komma därifrån så fort som möjligt. Jag kan inte, jag kan inte. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra när jag står i centrum. Jag önskar verkligen att jag kunde njuta av det. Det är något jag måste lära mig”, sa Annika.
Hennes mönster hade upptäckts. Annika hade avsiktligt treputtat ett antal greener. Oviljan att tala inför andra var starkare än drivet att vinna.
Landslagsledningen tog till sina knep för att få sin supertalang att utvecklas. Även tvåan fick hålla sitt tacktal.
Annika hade sent valt golfen före de andra sporterna, framförallt tennisen och skidåkningen. Hon hade en framgångsrik amatörkarriär bakom sig. Först i landslaget, sedan på Arizona State University.
På ett läger i Sigtuna hade hon mött tränaren Henri Reis som sedan dess skulle vara med henne under hela karriären.
I pro stävlingar hade hon på svensk mark fått ett genombrott.
Hon var den unga, ännu okände 21-åringen som kom trea efter Helen Alfredsson och Liselotte Neumann i 1992 års upplaga av IBM Ladies Open på Haninge GK.
”Hon har ett vinnande uppträdande såväl på som utanför gol anan. Efter VM i Kanada
↓
Från landslag till college i Arizona och ett liv som golfproffs.
blir hon pro s och Sverige har en blivande storstjärna bland yrkesspelarna”, skrev Anders Nordlund i Svensk Golf.
Annika minns själv tävlingen:
”Först och främst var det stort att spela mot Helen, Lotta och alla de andra som jag länge sett upp till. Vi amatörer fick våra landslagskläder och fick spela inför stor publik. De svenska tävlingarna var jätteviktiga för oss. Om jag inte fått spela dem vet man aldrig vad som hade hänt i karriären.”
Som pro s vann Annika sina första titlar i Australien och i Zell Am See i Österrike. Hon var redo att vinna. Den där svårförklarliga ”bromsen” som dittills fått henne att tvärnita på avslutningshålen fanns inte längre. Hon kunde hålla sitt segertal.
Sven Tumba Arnold Palmer
Superstjärnan lockade en tredjedel av de svenska golfarna till Lidingö och Falsterbo sommaren 1968.
Han tog hand om Palmer, Nicklaus och Ballesteros. Han startade SEO. Han fick svenskar att börja spela golf.
Sommaren då Palmer kom till Sverige och Tumba skapade hypen.
SVENSKA GOLFENS HISTORIA: ARNOLD PALMER & SVEN TUMBA
fär en tredjedel av dem skulle under den här veckan få se hur den störste slog en gol oll. Ett par år senare var si ran för övrigt 40 222.
Detta var ”sommaren det hände”.
eEN STOR BANDEROLL var skapad, tryckt och uppsatt på Hotell Forestas annars så vackra fasad uppe på en klippa.
”Foresta Welcomes Arnold Palmer”, löd texten, skriven med gigantiska bokstäver.
Något stort var på gång. Det skulle synas. Den amerikanske megastjärnan, golfens kung, hade kommit till Sverige för att spela en uppvisningsmatch som inom en snar framtid skulle utvecklas till den svenska golfens största tävlingar.
Först till Volvo Open, sedan till SEO och Scandinavian Masters, därefter till dagens Scandinavian Mixed.
Detta var dagen som gav den första ringen på vattnet: den 2 juli 1968.
Arnold Palmer var välkommen till Sverige. Han förstod det antagligen redan på Lidingöbron när den oblyga hälsningen blev synlig från bilfönstret.
Förväntningarna var stora. Tidningarnas rubriksättare valde typsnitt med största möjliga format. Utrymmet för något så sällsynt som golfartiklar var plötsligt generöst. Sydsvenska Dagbladet var dessutom sponsor för arrangemanget. Den första uppvisningen skulle ske här på Lidingö, den andra nere i Falsterbo.
Med listiga PR-trick skulle dessa två golfrundor bli de överlägset mest beskådade i den svenska, ännu relativt korta, gol!istorien.
I Sverige fanns cirka 30 000 golfare. Unge-
↓
Tom från Trollhättan träffade Palmer och kom med ett förslag.
En melodi med just den titeln – Anna-Lena Löfgrens sommarhit – var denna vecka ohotad etta på Svensktoppen. Tvåa på listan var den lika passande ”Vilken härlig dag” med Ewa Roos som sångerska.
Dagen hade börjat. Palmer hade tagits emot på Arlandas landningsbana.
Hur hade det gått till? Varför hände det? Varför kan vi fortfarande se denna sommarvecka i slutet av 1960-talet som ett genombrott för det intresse som några decennier senare skulle drabba en halv miljon svenskar?
Sökandet efter svaren leder till Trollhättan.
Sedan till en dansrestaurang i Phoenix, Arizona. Därefter till industristaden Latrobe i Pennsylvania, till Arnold Palmers privatjet och vardagsrum. Till slut till Lidingö GK och Falsterbo GK, platserna där det hände sommaren 1968.
TOM LIDÉN, UPPVÄXT i Trollhättan, hade till slut fått kontraktet signerat. En plötslig ingivelse, en fix idé, hade fått honom att övertala Arnold Palmer att resa till Sverige.
”You should visit Sweden one day”, sa Lidén.
”Oh, yes I would like that very much”, svarade Palmer.
De möttes i samband med Phoenix Open, golftävlingen som kommit till Arizona där en ung 26-åring höll till för att studera ekonomi och spela tennis.
Av en slump hade han hamnat på banan där superstjärnan Palmer var dragplåstret.
Slumpen och tillfälligheten ska framhållas när denna del av historien återges.
Lidén gick på dansrestaurang i Phoenix, den här kvällen tillsammans med John Torok, vän till en vän och hyllad quarterback i universitets fotbollslag. Torok gick mot toaletten och blev någonstans på vägen igenkänd av Arnold Palmer. Kvällens två mest berömda gäster kom i samspråk. Torok fick en inbjudan till söndagens finalvarv av Phoenix Open där den sjufaldiga majorvinnaren var det givna dragplåstret.
I USA rådde gol eber. Palmer hade revo-
↙ Hogan och Palmer. Den ena spelade i blågult och kom till Sverige.
↘
Arnold Palmer gjorde golfen till rock’n’roll på 1960-talet.
SVENSKA GOLFENS HISTORIA: ARNOLD PALMER & SVEN TUMBA
Orden bet sig fast i mitt minne: ”Tänk om jag skulle lyckas få Arnold
Palmer
att komma till Sverige!”
lutionerat golfen och fått sin egen ”Arnie’s Army”. Han var golfens John Wayne som sköt från höften med en brutal urkraft.
Med ett visst allvar började det talas om möjligheten att se honom som sin nations ledare.
”Jag övervägde allvarligt att satsa på posten som president”, sa Palmer när ämnet dök upp i en intervju.
”Men till slut kom jag fram till att lönesänkningen skulle bli alldeles för drastisk”, tillade han.
På nöjespalatset i Phoenix kom John Torok tillbaka till dansgolvet där han hittade Tom Lidén:
”Du anar inte vem jag trä ade nyss – vi ska titta på golf på söndag!”
Under ett kort ögonblick på det 18:e hålet sågs Torok och Palmer igen. Lidén presenterades och hann säga orden som kan upprepas:
”You should visit Sweden one day”.
Många år senare berättade Tom Lidén vad just den frågan och det följande svaret skulle betyda för hans livs nästa vägval:
”Naturligtvis var det bara en artighetsfras från hans sida. Men jag var naiv och trodde nästan på det. Orden bet sig fast i mitt minne. Sommaren 1966 tog jag min examen och funderade på vad jag närmast ville göra. Bland idéerna fanns tanken: 'Tänk om jag skulle lyckas få Arnold Palmer att komma till Sverige.' ”
DEN FAST BESLUTNE svensken använde sina sparade pengar för att resa till tävlingar på PGA-touren. Vid flera tillfällen mötte han Palmer igen, bland annat stötte de ihop under Philadelphia Open.
Tom Lidén:
”Efter tävlingen sa Arnold orden jag aldrig kommer att glömma: 'Let’s fly home and have dinner with my family!' Han flög sin privatjet till sin landningsbana i sin hemstad Latrobe,
Pennsylvania. Jag satt ensam bakom honom. När han bad mig skriva i hans gästbok såg jag namnet på hans senaste flyggäst. Det stod Dwight Eisenhower.”
Det blev en lyckad middag tillsammans med Arnold, hans fru Winnie och två döttrar.
”Jag tror att Winnies inflytande spelade in när Arnie sedan bestämde sig för att vilja åka till Sverige”, spekulerar Tom Lidén.
Hemma i Sverige hade han berättat om sin idé för Sven Tumba.
”Jag visste att Tumba blivit passionerad av golfen och på sitt håll haft ungefär samma idé. Han höll på att lyfta genom taket när jag berättade att jag hade kontakt med Arnold Palmer. Plötslig kom en svenskamerikansk student som inte ens var golfare och berättade om sina möten med Arnie.”
Under en kommande tävling fick Lidén kontakt med Mark McCormack, advokaten och den nytänkande a ärsmannen som tillsammans med Palmer byggt upp sitt managementimperium.
En dag i augusti 1967 möttes Tom Lidén och Mark McCormack för första gången på IMG:s kontor i Cleveland. En annan dag i maj 1968 skrevs avtalet.
↓
Mälardrottningen och Mona Tumba tog emot Arnie på Bromma flygplats.
Den 2 juli 1968 anlände Arnold Palmer till Sverige för att hälsas välkomna av Tom Lidén, Sven Tumba och en gigantisk banderoll utanför Hotell Foresta på Lidingö. Även Mona Tumba och denna sommars Mälardrottning tog plats i välkomstkommitten.
Bollen
trä!ade korvgubben
innanför out of boundsgränsen, det räddade honom från pliktslag.
Jesper Parnevik
Två gånger tvåa i The Open, fem gånger vinnare på PGA-touren, den förste att vinna Scandinavian Masters.
Magikern, artisten och stjärnan som kom att underhålla den nya golfpubliken.
jJESPER PARNEVIK TOG på sig kepsen och förstod vad han ville.
”Det är här jag vill vara – vad har jag egentligen gjort hela livet?”
Parnevik vek upp kepsskärmen för att få en jämnare solbränna. Samtidigt kunde han läsa puttlinjen bättre. Ingen skärmkant störde när han ställde sig till bollen och blickade mot hålkoppen.
En värmande sol lyste honom rakt i ögonen. Först i Palm Beach, sedan i Palm Desert och på Hawaii, platserna där det nya golflivet skulle levas.
Drömmen som skapats 14 år tidigare hade tagit honom till USA. Året var 1994 och Jesper Parnevik spelade som förste svensk på den amerikanska PGA-touren. Dessutom som en europeisk pionjär under en tid när de största stjärnorna ännu valde att oftast spela hemma på den egna kontinentens golftour.
Jesper hade förra sommaren vunnit Scottish Open på Gleneagles.
Titeln var efterlängtad och det stora genombrottet var äntligen genomfört. Dörrarna mot framtiden hade öppnats på vid gavel. Den första gick veckan därpå till debuten i The Open Championship, den andra skulle gå till USA.
Direkt efter triumfen i Skottland skickade Jesper sin anmälan till PGA-tourens kvalspel i Palm Desert, Kalifornien.
Tryggheten fanns – han kunde i och med
vinsten kunna återvända till Europa – men det var just den säkrare och den mindre utmanande tillvaron han ville bort från.
”När det blir för tryggt, som här i Europa, är det svårt att gå vidare”, sa Jesper och begav sig ut mot ett nytt äventyr, inte helt okänt men något nytt och banbrytande för en svensk herrgolfare.
Kvalet, det erkänt stentu a över sex dagar, inleddes med låga scorer och en tätposition.
”Jag hade kastat regnkläderna, vantarna och paraplyet som jag behövt använda under hela hösten. Allt var perfekt. Jag var övertänd av energi och positiva känslor. Jag förstod att det var detta jag alltid tränat för”, konstaterade Parnevik.
→ Med peggen i örat och kepsskärmen uppvikt hittade Parnevik en stil som charmade alla.
En trippelbogey avslutade den tredje dagen. Relativt ohotad och med säker marginal till kvalstrecket slutade han ändå på ärde plats.
Tourdebuten i Hawaiian Open i januari blev lyckad. Efter en sänkt chip för eagle och en avslutande 63-runda slutade Parnevik på femte plats. Han hade kommit till USA för att stanna.
Den uppvikta skärmkepsen fick en logotyp på den synliga sidan och samtidigt hade ett av golfvärldens största varumärken, Jesper Parnevik, börjat skapas.
SOM 15 - ÅRING RESTE Jesper tillsammans med familjen för en månadslång semester i USA.
”Vi skulle åka bil och upptäcka saker –men vi hamnade oftast på golfresorts. Vi tittade mycket på TV. Att se direktsända golftävlingar var ju något nytt för min del. Det var stort att se allt det gröna, de perfekta greenerna och banorna. Jag fick redan då en dröm om att ta mig till PGA-touren”.
Vi tittade mycket på golfen i TV. Det var stort att se allt det gröna, de perfekta greenerna. Jag fick redan då en dröm om PGA-touren.
SVENSKA GOLFENS HISTORIA: JESPER PARNEVIK
Han vann majortitel,ingen han visade vägen.
”Ingen minns en tvåa”, sa Parnevik efter The Open på Turnberry.
← Nick Price vann
titeln och Jesper
Parnevik blev utan
The Claret Jug.
SVENSKA GOLFENS HISTORIA: JESPER PARNEVIK
Henrik Stenson
Han hade vunnit The Players, Fed Ex Cup och Race to Dubai. Nu skulle nästa steg tas.
Vem blir den förste att vinna en major på herrsidan?
hHENRIK STENSON VANN The Open Championship på Royal Troon Golf Club den 17 juli 2016.
”Det var min dag”, sa Henrik.
”Datumet borde alltid firas som en svensk flaggdag”, sa Ludvig Åberg när han åtta år senare debuterade i det äldsta mästerskapet på samma bana.
Det var Henrik Stensons dag, det var hans vecka, det var hans tid.
Redan på morgonen lokal tid satte Jack Nicklaus på sin teveskärm för att se ledarbollens första utslag utmed strandkanten och Firth of Clyde.
Han satte sig tillrätta i fåtöljen och skulle inte gå därifrån.
”Jag såg hela rundan, och det gör jag aldrig annars. Jag brukar förstås se lite golf, majortävlingarna. Men det här var ett sånt tillfälle när jag helt enkelt inte kunde sluta titta”, berättade Jack Nicklaus.
Nicklaus har själv 18 majortitlar på tidernas främsta meritlista.
Men han har också förlorat.
Hans duell mot den då segrande Tom Watson har blivit en klassiker, alltid omtalad med namnet ”The Duel in the Sun”. Magi hade skapats mellan de två giganterna i The Open Championship på Turnberry 1977.
Den här dagen, 39 år senare, kunde den jämföras.
Henrik Stenson och Phil Mickelson möt-
tes, man mot man, i en ständigt oviss duell som ingen borde ha förlorat.
”Jag tror att det är en av de bästa tävlingarna som jag haft nöjet att se”, sa Jack Nicklaus när dramat var över och han till slut tvingades lämna teve-fåtöljen där hemma i Florida.
Han tog fram sin kulspetspenna och skrev ett handskrivet brev till Henrik Stenson, skickat i ett kuvert den 18 juli:
”Henrik, Grattis till din vinst på Troon. Alla dina slag slogs med stor eftertanke, precision och beslutsamhet. Fantastiskt!! Med andra ord, jag tycker att detta var den bästa rond som jag någonsin har sett i en major. Phil var bra, men du svarade och var bättre.
Fortsätt så, min vän!”
UNGEFÄR EN MÅNAD tidigare hade Henrik Stenson och Phil Mickelson mötts på Oakmont i Pennsylvania. US Open spelades och de lottades i samma grupp. På det tredje hålets tee behövde de vänta på framförvarande boll, det fanns tid för ett snack som även blev seriöst:
”Ditt spel räcker för att vinna en majortitel – du kommer att göra det, fortsätt bara göra det du gör”, sa Phil.
”Tack! Men jag hoppas att det inte kommer att ske på din bekostnad”, svarade Henrik.
I The Open på Troon möttes de igen. Den här gången i ledarbollen. Först på lördagen, sedan även på söndagen.
Duellen hade tagit sin form. Inför finalvarvet var svensken ett slag före sin ende utmanare. Övriga spelare var redan långt efter, de övriga namnen syntes som en grå, obetydlig massa i resultatlistan.
Henrik och hans svingcoach Pete Cowen hade haft sitt tekniksnack. Den ena tog sin plats på första tee, den andre lämnade sin spelare åt sitt öde.
↘ Vardon, Jones, Hogan, Palmer, Nicklaus, Watson, Woods, Stenson...
Han fick avsluta med en perfekt slagen wedge och tiondedagenssänkta birdieputt.
SVENSKA GOLFENS HISTORIA: HENRIK STENSON
En kompis hade frågat om han ville hänga med till gol!anan i Gullbringa. Henrik, 12 år, hängde med. Ett par år senare gick flytten till Barsebäck. Drömmen hade skapats och här fick den sin chans att förverkligas.
Pappa Ingemar, tidigare inte golfare, satte fart på ungdomsverksamheten, skjutsade till tävlingar, ställde upp och stöttade. Tränaren Hasse Bergdahl såg till att utveckla bollflykter som var både de längsta och högsta.
”Tack vare golfen kom jag snabbt in i livet i Skåne. Först i nian, sedan på gymnasiet i Lund. De nya vännerna fick jag på gol!anan. De ungdomsvänner jag alltid har kvar kommer från golfgänget”, sa Henrik.
På hemmabanan debuterade han i Scandinavian Masters. Året var 1997, han var 22 år
Vi fick betalt i cash. Man gick in i en buss där man fick pengarna.
och presenterades som framtidens stjärna, ett superlöfte som skulle föra den svenska golfen in i 2000-talet.
”Ännu saknas en verklig megastjärna på herrsidan, men var lugna – han kommer!”
↓
Som framtidens
stjärna jämfördes
Henrik plötsligt
med Gunde Svan.
Som tävlingens bästa amatör kom Henrik 38:a. Direkt efter prisceremonin tog han bilen för att köra 1 350 kilometer till flickvännen Emma i Umeå.
Målet var tydligt. VM i Chile skulle spelas höstens 1998. Därefter väntade pro slivet.
Det började i Sydamerika, tillsammans med Peter Hanson och ett svenskt gäng som sökte lyckan och fick äventyret, erfarenheterna och sina första prispengar.
”Vi fick betalt i cash. På söndagen stod alla i kö. Man gick in i en buss där man fick pengarna. Vi var unga och lu ade runt. Allt vi behövde var våra kläder och gol#lubbor. Allt handlade om golf. Det gick hyfsat men vi levde billigt och lär aldrig glömma veckorna tillsammans med råttorna och småkrypen på Hotell Majestic i Buenos Aires.”
Den första pro sdrömmen var nådd.
Den andra infriades säsongen 2000. Henrik vann i Luxemburg och i tourfinalen på Kuba. Han var den överlägsne totalvinnaren på Challengetouren.
”Henrik är den bäste som spelat på touren”, sa en av de tourcheferna när minibussen lämnade strandparadiset i Varadero för en tur till flygplatsen i Havanna och ett fortsatt golfliv på de största tourerna.
DRÖMMARNA SOM FÖRVERKLIGADES –på vägen mot den största?
Segern på The Belfry 2001. Stunden när den vinnande putten sänktes mot USA i Ryder Cup på K-Club 2006. Känslan när Ernie Els, Tiger Woods och de andra besegrats i Dubai Desert Classic, hemma på Emirates 2007.
Finaltriumfen i VM i matchspel i Arizona 2008. Utklassningen i Nedbank Golf Challenge i Sydafrika.
Den bästa amatören firade med en bilresa från Skåne till Umeå.
SVENSKA GOLFENS
HENRIK STENSON
