Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0273-4 © Mikael Fant 2008 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Mattias Boström Omslagsfoto: Gerster/Laif/Ina Agency Författarfoto: Peter Knutson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2008
PÅ G Ä R D E T , någonstans efter Sjöhistoriska, började jag kallsvettas. Jag lyckades kämpa emot kväljningarna ett tag, men kurvorna förbi Kaknästornet förbättrade inte direkt situationen. Jag vevade ner sidorutan för att få lite luft, men det hjälpte inte nämnvärt och vid Djurgårdsbrunn blev läget akut. ”Kan du stanna?” lyckades jag sluddra fram. Han hade mellan tio och tolv sekunder på sig. ”Vadå? Vi är ju nästan framme”, svarade han med blicken fäst på vägen. Djurgårdsbrunnsbron är inte bredare än att bara ett fordon i taget kan passera och 69:an närmade sig från andra hållet. Han bestämde sig för att köra först och gasade ut på bron. Det flimrade för mina ögon. Sju sekunder. Max. ”Jag spyr.” Han kastade ett öga på mig och begrep att det var bråttom. Efter att ha kört av bron styrde han snabbt in till sidan och nästan upp på gångvägen. Bussen tutade. Nu snurrade det rejält. Runt, runt. Svartvitt brus. Jag fumlade med handtaget och fick till slut upp dörren. Jag hade inte käkat något sedan baguetten på jobbet vid niotiden kvällen före, så det enda som kom var lite espressoblandad magsaft. Efteråt satt jag kvar på säteskanten med benen ute på den grustäckta gångvägen och huvudet i händerna. Jag kände hans handflata mot min rygg. ”Är du okej?” ”En till. Det kommer alltid en till.” ”Visst.” Hans baskethand klappade lite snällt. Nej, squash var det visst. ”Ingen brådska.”
22
Tvåan kom precis när vi hunnits ikapp av ett par med nyinköpta glasstrutar och barnvagn på vårpromenad i Djurgårdssolen. Jag dök ner med huvudet mellan knäna. Efteråt tittade jag upp och log ursäktande men antagligen blekt. De log inte tillbaka. Det stack i näsan. Jag kravlade in i bilen igen och stängde dörren. Det var inte första gången jag spytt av sinnesrörelse, men det var ett tag sedan sist. Det var morsans fel förra gången också. ”Det finns papper i handskfacket.” När jag öppnade facket trillade en p-skiva ner på golvet. Efter att ha plockat upp och lagt tillbaka den hittade jag en kvartsfull tillplattad toarulle mellan Strängnäs och Åkers Styckebruk i en slarvigt hopvikt Sörmlandskarta i skala 1:100 000. Paret glodde surt efter oss när vi rullade förbi. Jag snöt mig och knölade ner pappret i byxfickan. Yrseln hade lagt sig och illamåendet var nästan borta. En svag doft av hägg slank in genom den öppna sidorutan. Efter att ha växlat upp till trean öppnade han med van hand ett fack mellan förar- och passagerarsätet, stoppade ner ett par långa fingrar bland cd-skivorna i facket och fiskade upp ett tuggummipaket. ”Här.” ”Tack.” Jag öppnade paketet och tog två tuggummin. ”Behåll det.” Jag stoppade paketet i jackfickan. Vi passerade Manillaskolan och tog vänster på Djurgårdsvägen. Jag höll tyst, svalde saliv och blickade ut över vattnet. Industribyggnaderna på Kvarnholmen fångade min blick och gav mig som vanligt andnöd. Det hjälpte inte att solen lyste vackert på dem och att kvarnen lagts ner ett par år tidigare. Så vidunderligt tunga fick byggnadsverk helt enkelt inte vara. Det var något med proportionerna. ”Vart ska vi?” frågade Svante och befriade mig från vyn på andra sidan Saltsjön. Jag förklarade vägen till morfars hus. Vi passerade Thielskas hållplats, körde upp över backen och förbi Sjöstugan och stannade slutligen vid vägkanten utanför Blockhusringen 35. Både morfars svarta cabriolet – en tvåsitsig Alfa Romeo 23
från slutet av åttiotalet – och Annelises nätta Opel stod parkerade på den lilla grusbelagda uppfarten, vilket innebar att den var full. Arvid är i och för sig kry och pigg för att vara åttiotre men han kör inte inne i stan längre. Men han gillar att skita i fordonstrafik förbjuden-skyltarna och ta en långsam sväng runt Djurgården när vädret är fint. Eva och jag fick låna bilen ibland när vi gjorde utflykter till skärgården eller till hennes föräldrar i Gimo. Till midsommaren 1993 hade vi struntat i Anders fest på Vindö och kört hela vägen upp genom Norrland och Finland till Kilpisjärvi med fartvinden i håret. Sedan fotvandrade vi till Treriksröset och slog upp tältet vid Koltajaure. Hopkurade under en sovsäck i den svala sommarnatten satt vi utanför tältet, kliade våra ben och armar och såg midnattssolen spegla sig i Koltajaures stilla vatten. Det var värt vartenda myggbett vi fått under vandringen på dryga milen genom Malla nationalpark. Sedan älskade vi och det fungerade riktigt bra. Inget äckel, väldigt lite krångel och inga satans bilder i mitt huvud av tårar och spya och det värsta övergrepp jag någonsin begått. Vi stannade två nätter och tog sedan båten tillbaka till Kilpisjärvi. Det var nog sista gången jag var riktigt jävla lycklig, utan en tanke på något annat än häret och nuet. Fullt tillräcklig och närvarande. Vi kom överens om att åka tillbaka till vintern, om inte till Treriksröset så i alla fall till Lappland, för att titta på norrskenet. Svante stängde av motorn och mätte mig med blicken. ”Är du okej nu?” frågade han. Jag var nog rätt blek om nosen. ”Ja. Tack. För skjutsen.” ”Självklart.” Han kramade min axel igen. ”Jag ringer när jag vet mer. Ska jag vänta tills jag ser att du blir insläppt?” Jag nickade och klev långsamt ur bilen. Prövade upprätt läge. Det verkade fungera. Jag skulle precis slå igen bildörren när han avbröt mig. ”Vänta!” Jag lutade mig ner. Han rotade i fickorna på sina uniformsbyxor och drog ut morsans nyckelknippa med agathänget som hon fått av mig när hon fyllde trettiofem. Jag rös till. 24
”Till restaurangen. Vi låste ju, och släckte. Och satte upp en stängt-lapp.” Jag tog emot knippan och tackade igen. På väg uppför den branta stentrappan hejdade jag mig och vände tillbaka till bilen. Han höll på att krångla fram sin sportbag från baksätet och såg lite påkommen ut när jag knackade på rutan. ”Jag har hemligt nummer”, sade jag. ”Jag är polis.” Jag nickade och gick de arton stegen upp och ringde på. Var de på övervåningen kunde det dröja ett tag. 69:an kom nerför backen och tvingades ut i vägrenen på vänster sida när den körde förbi den parkerade Volvon. Inga ljud hördes inifrån huset. Morfar och Annelise tog väl en cykeltur i vårsolen. De brukade göra det på helgerna. Han hade skaffat damcykel på äldre dar, för att slippa lyfta benet över ramen, men i övrigt gick det alldeles utmärkt. Jag pekade på dörren och gjorde tummen upp åt Svantes huvud som syntes i passagerarsidans ruta. Han nickade och försvann utom synhåll. Bilen rullade iväg och jag slog mig ner i trappan framför ytterdörren och väntade. Magsyran stack i näsan. Jag tog upp snorpappret ur fickan, vecklade ut det och snöt mig igen. Solen blänkte i Alfans motorhuv nere på uppfarten. På hemvägen fick vi punka strax norr om Överkalix och senare, efter avklarat däcks- och förarbyte, i skogen på vägen mellan Morjärv och Töre när jag lade en hand på hennes lår och lutade mig emot henne för att bita henne i örat, började helt plötsligt tårarna att rinna och hon berättade snörvlande med händerna på ratten och foten tungt på gaspedalen att hon hade varit otrogen och att hon ångrade sig något så fruktansvärt men hon måste ju berätta och skulle jag någonsin kunna förlåta. Tuggummit hade tappat all smak. Jag vecklade in det i snorpappret och knölade ner paketet i bakfickan. Det var ju ingen mening med att sitta där och glo så jag tog en sväng runt huset. Huset är en gulputsad tvåvåningsvilla med sadeltak och takpannor i rött tegel. Fönstren är matt gröna och trappräckena 25
likaså. Det är byggt på en klippa, därav den höga stentrappan. I söder finns en altan med utsikt mot Nacka. Källarplanets yttervägg sträcker sig kanske två meter upp på den östra, lägsta sidan av huset och består av oputsade, råa granitblock. I väster är en blomsterrabatt anlagd och utanför denna ligger en svagt lutande singelbelagd uteplats. Singlet fortsätter i en gång som leder runt och ner till norrsidans biluppfart. En annan gång leder längs norrväggen upp till ytterdörren. Längre västerut löper en brantare slänt med ängskaraktär ner mot en liten allmänning som ligger inklämd mellan morfars tomt och gubben Malms hus. Morfar flyttade hit med Annelise 1970 eller 1971 efter att skilsmässan från mormor var avslutad. Morfars far, Orvar, hade känningar i Djurgårdsförvaltningen och ett förmånligt hyresavtal upprättades i utbyte mot ett tyst löfte om vissa gentjänster. Det hela stadfästes med en sup och ett handslag. Så kunde det gå till på den tiden. Det kan det kanske fortfarande. Jag gick ut genom den södra grinden och bort mot bryggan. Vi metade jämt där när jag var liten, morfar och jag. Fast på den tiden var den en liten träbrygga med sirliga gjutjärnsbänkar målade i grönt, där pensionärerna satt och tog igen sig en stund i väntan på 69:an efter söndagspromenaden på Djurgården. De applåderade eller kom med uppmuntrande tillrop när vi drog upp en abborre, braxen eller mört. Mörtarna sparade vi till grannens katt och braxnarna åkte i igen men abborrarna tog vi hem, nästan hur små de än var, och fileade och åt smörstekta med dill från trädgården på knäckebröd. Nu är bryggan av betong och Fjäderholmsbåtarna lägger till här vid vissa tider. Jag ställde mig längst ut och såg ut över vattnet. Vid Nacka Strand fanns det på den tiden nästan ingen bebyggelse alls men nu står ett gytter av olika byggnader och bostadshus där bland klipporna i den starka lutningen. En Finlandsbåt gled förbi ute på vattnet på väg in till stan. De hade också blivit allt större under min uppväxt. En stund senare skvalpade svallvågorna mot bryggan. Flötet hade guppat upp och ner i vågorna då och det hade varit svårt att se om det var 26
napp eller inte. Jag vände tillbaka mot huset. Hennes otrohet kunde jag väl så småningom försona mig med men det var däremot svårare att förlåta den förbannade självplågarmoralism eller egoistiska önskan om rening eller absolution som fick henne att berätta det. Det var så jävla onödigt. Vi fick bara inte ha det så bra som vi haft det då. Det måste balanseras. Man ska kunna berätta allt för varandra. Så fan heller. Den bördan borde hon ha burit själv, eller åtminstone inte delat med mig. I trädgården hade våren kommit igång ordentligt. Gubben höll jäkligt fint där. Imponerande vid hans ålder. Stegklättring och tunga lyft brukade jag komma och ta hand om men allt annat klarade han själv och han tyckte inte om när man lade sig i. Krusbären blommade, de hårt nerklippta svartvinbärsbuskarna hade börjat spira rejält. Häcken mot strandpromenaden var nyklippt. Kvistarna låg fortfarande och skräpade så jag tog skottkärran och en räfsa ur redskapsboden, krattade ihop det hela och stjälpte av det i komposten. När jag ställt tillbaka redskapen tog jag en titt på körsbärsträdet som också var i begynnande blomning. Vi hade beskurit det lite väl sent på hösten förra året. Det ska egentligen helst göras när det fortfarande är relativt torrt och varmt så att snittytorna kan torka ordentligt, men jag hade inte tagit mig ut hit förrän i början av oktober. Jag insåg att det var senaste gången jag hälsat på och kände mig lite skamsen. Morfar var ändå den person som jag inbillade mig att jag fortfarande kunde skänka lite glädje ibland. Länge tyckte jag att det var skönt att ibland komma ut hit och bara hugga i. Vi hade väl inte så mycket att tala om längre, morfar och jag, men det var gott nog att bara arbeta tillsammans med morfars korthuggna order som enda kommunikation och efteråt dela en öl eller en karaff saft – fläderblom i juni och svartvinbär i augusti. Men de senaste åren hade jag börjat känna mig illa till mods även härute och jag orkade inte kämpa emot lika mycket längre. Jag kontrollerade de avkortade grenarna för tecken på röta. De såg fina ut. Bakom mig hörde jag det mycket typiska ljudet av 27
cykelhjul mot grus. Jag vände mig om och morfar och Annelise dök upp runt hörnet, ledande sina cyklar. Annelises vita Moultonlåghjuling är väldigt snygg. Hon har haft minicykeln sedan jag var liten, men hon har vårdat den väl och den är fortfarande i perfekt skick. Den är fjädrad och har trumbroms och man byter mellan de två växlarna genom ett lätt, snärtigt bakåttramp med pedalerna. Jag har suktat efter den så länge jag kan minnas. ”Nämen tjenare Jakob!” Morfar log mot mig över gräsmattan och vinkade glatt. ”Hej Jakob! Grattis på födelsedan!” Man kunde höra en aning av dansk satsmelodi i Annelises uttal men de svenska t:na och d:na bemästrade hon helt. Hon var dotter till en dansk diplomat och kom till Sverige i de tidiga tonåren när hennes far blev placerad här. När familjen åtta år senare flyttade vidare valde hon att stanna kvar i Stockholm. Jag försökte tacka och hälsa tillbaka men upptäckte att jag inte kunde få fram ett ljud, så de fick nöja sig med en vinkning till svar. Annelise öppnade källardörren och ledde in cykeln. Morfar ställde sin utanför och kom fram till mig under körsbärsträdet. Han var lite svettig i pannan och hans ljusblå skjorta hade mörknat lite på bröstet och i armhålorna. En smula andfådd var han också, men inte så farligt. Han lyfte blicken upp mot trädets blommor och lade armen om mina axlar. ”Fint va? Det gjorde vi bra.” Han såg på mig igen och log. ”Vad skojigt att du dök upp! Det var ju ett tag sen. Ja, inte för att jag klagar, ibland kan man väl behöva lite lugn och ro.” Jag lyckades fortfarande inte säga något. Morfar klämde på min axel och vi började gå tillbaka mot källardörren. Det var fan vad alla skulle krama min axel idag. ”Vi har varit på Liljevalchs. Och på vägen hem stannade vi till vid Isbladskärret och tittade på hägrarna. Brutus och Boninus hälsar.” Han blinkade leende åt mig. Jag log svagt tillbaka och nickade. ”Men det är fasiken vad törstig man blir. Stannar du till 28
middan? Eller du har väl säkert nåt födelsedagsbus för dej.” Till henne kunde man ju säga du, men jag hade väldigt svårt att hitta ett sätt att benämna henne när jag talade om henne. Mor låter förskräckligt men jag kunde inte förmå mig att kalla henne mamma. Morsan blev det ibland men det kunde jag ju inte gärna använda vid det här tillfället. Och bruket att kalla sina föräldrar vid förnamn har jag alltid avskytt. ”Mor är död”, blev det hur som helst till slut utanför den öppna källardörren genom vilken Annelise dykt upp igen. Morfar vände långsamt huvudet mot mig och hans grepp om min axel hårdnade. Det lät verkligen för jävligt. Far är rar. Mor är en orm. All vår början bliver svår, bättre går det år från år. Jag skulle nog sagt mamma trots allt.
29
”MAMMAAA!”
Jakob stod i hallen i pyjamasen, med en naken fot ute på trappuppgångens kalla stengolv, och hängde i ytterdörrens handtag. Det isade skönt under foten, men snart måste han dra in den igen innan det blev obehagligt. Han tittade upp. Farbrorn som såg ner mot honom log försiktigt. Han hade en del gråa hår men mest brunt och såg ganska snäll ut. Han var lite rynkig. Jakob log tillbaka och ropade med full kraft ut i trappuppgången. ”Han är här nu!” Han fick inte lov att skrika i trapphuset för mamma, men det ekade roligt, och då fick man passa på när tillfälle bjöds. Jakob vände sig in mot lägenheten. ”Han är här nu, mamma!” ”Jag hörde dej första gången”, kom svaret inifrån lägenheten. ”Jag kommer.” ”Hej!” sade farbrorn. ”Det är du som är Jakob förstår jag.” ”Jaa”, svarade Jakob och gungade fram och tillbaka i dörren. Högerfoten blev allt kallare. Christina kom ut i hallen, stannade till och stirrade tyst på mannen. Han svarade med ett tveksamt leende. Jakob drog in den kalla foten och ställde sig upp ordentligt på hallens heltäckningsmatta. Mamma tyckte inte om när man hängde i dörrhandtaget. Men hon verkade inte ha märkt något. Hon ställde sig bredvid honom och klappade honom på huvudet. ”Hej Christina”, sade farbrorn till slut. ”Vad lika ni är.” 30
”Ha!” Hon knyckte på huvudet. ”Gå och klä på dej, Jakob. Jag har lagt fram kläderna på din säng.” Jakob kastade en sista blick upp på farbrorn som fortfarande stod kvar ute i trappuppgången och lommade sedan iväg mot sitt rum. Bakom sig hörde han farbrorns röst. ”Det är skönt att se dej, Christina. Du ser ut att må bra.” Jakob fortsatte vidare till sitt rum och tog av sig pyjamasen och slängde den i sängen. Sedan tog han på sig kläderna som mamma hade plockat fram. Kalsonger. T-tröja. Det hade varit jättejobbigt förut och mamma hade tjatat och tjatat men nu kunde han själv. Han satte sig på sängkanten. Strumpor. Det var lite krångligt så ibland orkade man inte göra det ordentligt, men då blev skorna obekväma. Han rättade till dem så hälen satt rätt och sömmen där fram inte knölade. Byxorna. De bruna. Han gjorde en missnöjd min. De stacks lite. Antingen fick man sitta längst ut på sängkanten och dra upp dem så långt det gick och sedan ställa sig och dra upp dem den sista biten, eller så fick man stå och balansera på ett ben, men det var mycket svårare. Så skulle man vara noga med att stoppa in T-tröjan i byxorna, annars drog det kallt på ryggen på en. Och sist polotröjan. Den med blå, vita och röda ränder. Polotröjor var läskiga när man fastnade i ärmarna samtidigt som kragen smet åt kring huvudet och man trodde att man skulle kvävas. Så det gällde att få rätt på ärmarna innan man stoppade in huvudet. ”Jakob! Är du klar nån gång?” ”Jag kommer!” Jakob suckade och trädde snabbt huvudet igenom kragen och vek ner den. Sedan gick han ut i vardagsrummet. Han hörde mamma prata argt med farbrorn i hallen och stannade till. ”Jag vill ha så lite med dej att göra som möjligt. Du får träffa Jakob. Det är okej nu när du skilt dej från ragatan. Du kommer hit och plockar upp honom på söndagarna klockan tio, och han ska vara hemma senast sex. Åtta om du ger honom kvällsmat. Men inbilla dej inte att jag kommer bjuda in dej på kaffe och lite trevligt småprat vid köksbordet. Nästa gång är han påklädd när 31
du kommer och ni kan bara gå och jag slipper se dej.” Hon lät trött och sur och lite besviken. Ungefär som när han råkade kissa i sängen och gick och väckte henne. Men farbrorn hade ju inte kissat på sig vad han kunde se. Konstigt. Någonting dumt måste han ha ställt till med i alla fall. Jakob kände sig plötsligt lite rädd och gick långsamt ut i hallen. ”Där är du ju, min lilla sengångare.” Christina ställde sig med ena knät på golvet och kramade om honom. ”Följ med morfar Arvid här och var nu en snäll kille så mamma slipper skämmas för dej.” Jakob skruvade på sig. Han tittade upp på farbrorn över Christinas axel. Han såg sorgsen ut, men samlade sig till ett leende när han upptäckte att Jakob tittade på honom. ”Måste jag?” viskade Jakob i Christinas öra. Hon släppte efter och tittade Jakob i ögonen, med händerna på hans axlar. ”Men lilla gubben. Det blir säkert jättekul! Så får du åka ut på Djurgården, det är nästan som landet.” ”Okej.” Christina log och hennes högerhand flyttade sig till sömmen mitt på Jakobs hals. ”Du har ju satt på dej tröjan bak och fram.” Hon ställde sig upp. ”Upp med händerna!” Jakob lydde. Christina drog av honom tröjan och hjälpte honom att sätta på den på rätt håll. Sedan hjälpte hon honom med kängorna och täckjackan. Arvid stod och väntade alldeles innanför tröskeln. När han fått på sig kläderna sträckte Arvid ut sin hand emot honom. Han tog den och följde Arvid ut i trapphuset samtidigt som han tittade bak över axeln in i lägenheten. Christina nickade mot honom och blinkade med ena ögat. Han blinkade tillbaka. De gick nerför korridoren och ut på Gambrinusgatan. En försiktig aprilsol höll långsamt på att värma upp den helgmorgonlugna staden. Jakob pekade bort mot gatans slut. ”Har du sett? Vägen går igenom huset.” 32
”Nämen vad spännande! Vad dom hittar på! Ska vi gå under där?” Jakob nickade. Det kunde de väl göra. Morfar hade kanske inte sett något sådant förut. Gambrinusgatan är överbyggd där den mynnar ut i Bergsgatan. Arvid och Jakob gick hand i hand uppför gatan och genom den korta tunneln vid gatans slut. Arvid såg sig imponerat omkring. ”Finns det kor där du bor?” frågade Jakob. ”Nä. Men rådjuren och en och annan harpalt kommer och sätter i sej mina grönsaker i trädgårdslandet ibland.” ”Oj.” De gick längs Bergsgatan, förbi polishuset. ”Morfar?” Jakob prövade hur det nya ordet kändes i munnen. ”Ja?” ”Vad är en ragata?” Arvid tittade ner på honom med ett underligt leende. ”En ragata?” Han kliade sig demonstrativt i huvudet med den lediga handen. ”Det är en ond kvinna.” ”Som en häxa?” Arvid kramade Jakobs hand. ”Just precis, Jakob. Som en häxa.”
33