Innehåll
Inledning
Skam, som ofta benämns en känsla, är ett komplext tillstånd som involverar både emotionella och fysiologiska aspekter liksom sociala och kulturella dimensioner. Den aktiverar det autonoma nervsystemet, kan leda till förändringar i hjärtfrekvens, muskeltonus och metabolism och även inverka på kognitiva funktioner. Den fungerar som ett villkor för socialt samspel och har flera skyddande aspekter, bland annat genom att driva anpassning för att nå trygghet och tillhörighet.
Samtidigt som skam är en förutsättning för mänskligt samspel är det också en lamslående, hämmande och begränsande känsla som kan få förödande konsekvenser om den tar över. Den är djupt rotad i människans psyke, och såväl skam som avsaknaden av densamma beskrivs i otaliga uråldriga myter. Anpassning och förmåga att göra sig omärkbar är både ett skydd mot och en följd av skam. En myt från Swahilifolket där guden skickar en kameleont och en ödla som budbärare till människorna åskådliggör just det. Kameleonten ska meddela att människorna ska få evigt liv medan ödlan ska meddela att människorna ska dö. Kameleonten som är långsam kommer för sent och ödlan hinner fram först med sitt budskap. Skammen över att ha varit för långsam, misslyckats och orsakat mänsklighetens dödlighet gör att kameleonten efter detta undviker att bli sedd genom att anpassa sin färg till omgivningen. Om skammen blir en del av oss i stället för något tillfälligt som går över hämmas vårt reflekterande tänkande liksom hjärnans nyfikenhetsdriv och förmåga att hitta ord. Den påverkar våra känslor, tankar och beteenden på både omedvetna och medvetna nivåer. Vi kan skämmas över att göra misstag men även framsteg, över att må dåligt men
även att må bra, över att misslyckas eller att lyckas med något. Allt detta blir hinder för utveckling och utmanar grunden i en terapeutisk process. Skammen är svårfångad och lätt att missförstå om vi inte vet vad vi ska titta och lyssna efter. Den dyker ofta upp i sammanhang där en rationell omgivning inte tycker att den borde finnas och därför inte ser den. Det finns alltså goda skäl att träna förmågan att identifiera och hantera skam hos både dem vi möter och oss själva.
För att kunna förstå, sätta ord på och arbeta med skam behöver vi kunna känna den utan att bli överväldigade av den. Upplevelsen av att vara dålig, ovärdig och otillräcklig kan vara intensiv, vi gör vad vi kan för att undvika den. Om skammen ändå infinner sig försöker vi ofta dölja vad som ibland också kallas den osynliga affekten. Skam kan illustreras som ett isberg där toppen som sticker upp ovan vattnet är den lilla skam vi är medvetna om. Under ytan finns en hel del skampåverkan som vi omedvetet förhåller oss till och som påverkar hur vi uppfattar oss själva, andra och världen. Skam kan lamslå oss men också leda till att vi är varsamma med varandra. Den signalerar när vi befinner oss i relationell fara och manar oss i bästa fall till reparation, både i relation till andra och till vårt eget jag. Paradoxalt nog blir det som skyddar oss även det som skadar oss när skamkänslan biter sig fast och vi förlorar tillgången till det egna jaget. Om vi däremot inte alls har tillgång till skamkänslor kan vi bete oss gränslöst och sårande mot andra vilket ofta straffar sig. Utifrån ett evolutionärt perspektiv innebär skamlösa individer en fara för den så viktiga gruppgemenskapen. Framsteg inom forskning om hjärnans funktioner, det autonoma nervsystemet och vår fysiologi ger oss tillgång till ny kunskap om hur skam uppstår och vad den gör med oss. Det gör det möjligt att förstå dynamiken mellan kropp och psyke, hur det fysiologiska tillstånd som skammen försätter oss i påverkar vårt sätt att uppfatta oss själva och relatera till andra. Genom att förstå och förklara vad skam är kan vi också hitta sätt att mildra och lösa den. Därmed är det dags att se över hur skammen identifieras och behandlas i psykoterapeutiska processer.
Vi behöver medvetet söka efter olika vägar att möta och reglera den, inte minst eftersom den ofta är ett hinder för närhet, intimitet och kreativitet.
När vi möter någon som lider av skamkänslor triggas lätt samma reaktion inom oss själva vilket kan göra att vi undviker att närma oss området. Det är först när vi själva lärt oss erfara, förstå och har fått hjälp att reglera vår egen skam som vi kan hjälpa andra att göra detsamma. Min förhoppning är att den här boken ska vara ett stöd på den vägen.
Den utmaning det innebär att närma sig skammen har löpt som en röd tråd under mitt arbete med boken. Att bara betrakta den utifrån, som företeelse och teoretiskt begrepp, kan visserligen ge kunskap och viktiga insikter som gör den begriplig och därmed delvis lättare att stå ut med. Det leder däremot inte till den djupa förståelse som krävs för att kunna bearbeta, processa och förändra skamupplevelser hos oss själva och andra i terapeutiskt arbete. För att nå dit behöver vi lära känna skammen från insidan, hitta den och bekanta oss med den i vår egen kropp och levda erfarenhet.
Det fokus jag har riktat mot att bli varse skamreaktioner i min kropp och identifiera skammen i min egen historia har påverkat mig på ett sätt som ibland har gjort skrivandet svårt. Jag har drabbats av tankeflykt och känt en förlamande trötthet. Om vartannat har jag prokrastinerat och överkompenserat, hamnat i mönster av prestation och perfektion för att uppväga upplevelsen att inte duga. I bokens olika kapitel kommer dessa reaktioner och strategier att få sin förklaring. Genom att pendla mellan närhet och distans har jag utforskat skammen och kunnat förnimma den på ett alltmer balanserat sätt, utan att bli fängslad av den.
Det har också funnits hjälpande händer på vägen. Jag vill rikta ett särskilt tack till Hedvig Andersén för ovärderligt stöd, Jan Winhall och Simon Baruch för viktiga inslag i texten och Linnéa Isheden på Gothia Kompetens för fin redigering. Slutligen också ett stort tack till mina klienter som har bidragit med erfarenheter och förtroenden, särskilt Maria. Utan er skulle boken inte ha blivit vad den är!
Om boken
Den här boken erbjuder ett fördjupat perspektiv på skam. Psykologiska och kroppsliga aspekter tas upp tillsammans med hur skam fungerar i sociala och relationella sammanhang. Som läsare inbjuds du att se skam både utifrån på ett teoretiskt plan och inifrån genom egna erfarenheter. Den dubbla synen är viktig för att kunna hantera och förändra skam på ett effektivt sätt, särskilt i terapi.
Eftersom skam är något allmänmänskligt och påverkar oss envar, om än i olika grad och på olika sätt, strävar jag i texten efter ett inkluderande tilltal. Av den anledningen använder jag oftast personliga pronomen som oss och vi i stället för till exempel behandlare och klient. I klientvinjetter och metodavsnitt lyfter jag fram olika interventioner och tekniker som kan vara hjälpsamma i terapeutiska processer liksom i livet generellt. Ett balanserat tillvägagångssätt som integrerar både kognitiva och somatiska metoder lägger god grund för att bearbeta och läka de negativa konsekvenser som skam kan ha. En utgångspunkt är att kroppens egen intelligens i grunden är inriktad på hälsa och läkning och att vi kan bjuda in ner vsystemet som en viktig terapeutisk resurs i strävan mot välmående. Vinjetterna är baserade på verkliga berättelser från min praktik, men de är sammansatta av olika fragment och är alltså inte utskrifter från verkliga sessioner. De exemplifierar förhållningssätt och metoder som jag har funnit hjälpsamma när det gäller att möta och bearbeta skam i terapirummet. Detaljer som namn och annan information är fiktiva.
Min avsikt är inte att skapa en behandlingsmall utan att ge förslag till individanpassat arbete utifrån olika arbetsmodeller. Under läsningen liksom vid behandling av skam behöver vi omfamna både topdown- och bottom-up-metoder, alltså pendla mellan kognitiv förståelse och kroppslig upplevelse. På så vis är det möjligt att få bättre grepp om både egen och andras skam och så småningom finna vägar att hantera den och reglera den när det behövs.
Jag vill uppmuntra dig som läser att med jämna mellanrum stanna upp, ta en paus och reflektera över dina egna erfarenheter. Lyssna med nyfikenhet in kroppens reaktioner på det som dyker upp och försök möta det med medkänsla.
Skillnad mellan skam och skuld
Det finns inte någon absolut gräns mellan skam och skuld men generellt rör skam den vi är medan skuld handlar om något vi har gjort.
Forskning visar också att reaktionerna i hjärnan delvis skiljer sig åt.
Skam påverkar processer i hjärnan som aktiveras vid känslomässig bearbetning och smärtupplevelser, som insula och amygdala. Skuld å sin sida inbegriper hjärnaktivitet som används vid mer komplexa kognitiva funktioner kopplade till bland annat moraliskt resonemang, som prefrontala cortex (Bastin m.fl., 2016). En avgörande skillnad är att skuld kan leda till att vi aktivt kan närma oss andra i försök att reparera och återställa det som blivit fel medan skam i stället får oss att dra oss undan.
Barn som utsätts för försummelse, misshandel och övergrepp av olika slag kan känna skuld av flera psykologiska och emotionella anledningar.
Som vuxna kan vi fortfarande bära på skuldupplevelser präglade av vår tidiga livsvärld. Skuldkänslorna kan vara mycket komplexa och påverkas bland annat av vilket utvecklingsstadium vi befann oss i, vilken relation vi hade till förövaren och vilka budskap vi fick från omgivningen.
Särskilt yngre barn har en naturlig tendens att vara självcentrerade och uppfattar sig därför ofta som skyldiga till eller ansvariga för det som händer. Små barn har också svårt att förstå komplexa maktförhållanden och kan därför inte se att förövaren utnyttjar sin makt och kontroll. De kan manipuleras till att tro att det som har hänt är deras eget fel eller bli hotade till tystnad, vilket kan skapa känslor av skuld och ansvar.
Belöning och straff är andra sätt att kontrollera vilket kan leda till att barn tror att de har gjort något fel och därför förtjänat övergreppet.
Om det inte finns någon vuxen att vända sig till får de heller inte hjälp att förstå och bearbeta det som hänt. Skulden riktas då inåt i form av internaliserade skuldkänslor. Alla människor har behov av att förstå och ge mening åt det som händer och det gäller även som barn. Att vända skulden mot sig själv kan vara ett sätt att tillfälligt skapa mening i kaoset och ge en känsla av kontroll – har vi en del i orsaken kan vi göra något för att förhindra att det händer igen.
Skuld hos vuxna handlar i större utsträckning om att vi uppfattar att vi har skadat någon annan. Det är inte direkt kopplat till upplevelsen av vårt eget själv. En aspekt av skuld är att vi kan sätta oss in i vad andra känner – jag har skadat någon – och att skulden är knuten till en specifik handling – det jag gjorde var dåligt. Skammen är däremot självfokuserad – jag är dålig. Skuld motiverar till handling och reparation är möjlig genom att vi gör om och gör rätt, den kan därför leda till att vi närmar oss andra med hopp om försoning. Vi vänder blicken utåt och letar efter något sätt att gottgöra den skada vi har orsakat. I sportsammanhang kan vi till exempel se att fotbollsspelare som av misstag skadar varandra snabbt kollar att motspelaren är okej, ber om ursäkt med ett ord eller en klapp på axeln. I den nordiska mytologin är Skuld namnet på ett av de tre kvinnliga väsen som sitter under världsträdet Yggdrasil och väver människors och gudars framtida öden. En möjlig tolkning är att alla, inklusive gudarna, i framtiden behöver ta ansvar och betala priset för sina handlingar.
Skam kan leda till skuld, och om det finns något vi kan göra för att gottgöra skulden, som att be om ursäkt, reparera en skada, betala tillbaka något vi är skyldiga eller göra en gentjänst, kan processen vara konstruktiv utifrån ett socialt perspektiv. I rimlig grad kan alltså både skuld och skam vara hjälpsamma när vi har begått misstag eller gjort dåliga val. De kan motivera till förändring, vi lär oss hur vi ska bete oss mot andra för att samspel ska fungera och så länge reparation är möjlig skapar de sällan problem som behöver hanteras i terapirummet.
Skammens plus och minus
På skammens plussida kan vi sammanfattningsvis lista förmågan att följa regler för att skapa och bibehålla sociala band och samarbeta. Den hjälper oss att acceptera gränser så att vi kan samexistera utan att såra eller skada andra. Att vara skamlös innebär att vara gränslös, ohyfsad och oförskämd. En skamlös person är ytterst självupptagen, saknar relationell kompetens och är utan kontroll och kontakt i sociala sammanhang. När vi riskerar att drabbas av andras vrede och avvisas får
skammen oss att visa undergivenhet för att framstå som ofarliga för omgivningen. De synliga reaktionerna som rodnad, sänkt blick och framåtroterade axlar signalerar att vi är ofarliga och att vi underordnar oss.
Med hjälp av psykofysiologiska reaktioner har skam förmågan att göra oss omärkbara, den är ett sätt att skydda livsviktiga relationer. Genom att skylla på oss själva – det är jag som är dålig, det är mig det är fel på – kan vi stå ut med att någon vi litar på eller älskar faktiskt skadar oss. På så vis skyddar skammen den livsviktiga tillhörigheten till priset av vårt upplevda egenvärde och det lidande det innebär att känna sig värdelös. Av två onda ting väljer vår natur det som kan rädda oss.
Till minussidan hör att skammen kan bita sig fast och bli kronisk.
Den kan plåga oss, isolera oss från andra fysiskt eller mentalt och försämra förmågan att tänka klart. Vi blir sårbara för ångest och depression och får svårt att delta i livet som pågår runt omkring. När vi känner skam över sådant vi själva inte är ansvariga för, som att vi har kränkts, övergivits eller blivit utsatta för övergrepp, kan vi inte befria oss från den. I stället skapar vi kognitiva förklaringar, en sorts inre berättelser där vi på ett eller annat sätt bekräftar vårt ansvar för det som har hänt. Vi tvingas leva med en negativ bild av oss själva som kan leda till självhat och i vissa fall själväckel. Skammen kan hämma utvecklingen och förmågan att hävda vår rätt vilket förutom att det är begränsande även berövar samhället på väsentlig dynamik, mångfald och välbehövlig livskraft.
tänk v I dare
• Gör överlevnadsperspektivet skillnad för dig när du tänker på dina erfarenheter av skam?
• Kan du föreställa dig något tillfälle när skam har varit till hjälp för dig eller någon i din närhet?
• Har du upplevt negativa sociala reaktioner som har förstärkt känslor av skam? I så fall, hur?
del 2 uPPtäcka, bemöta och behandla
Skam i terapirummet
Precis som i övriga livet kommer skam på ett eller annat sätt att finnas med i det som händer i terapirummet. Hur vi bemöter och ger utrymme för eller bortser från den kan påverka relationen och arbetet. De kompenserande eller undvikande strategier som många har kan aktiveras i terapisituationen. De kommer i förgrunden och skammen syns inte tydligt utan ligger bakom det som händer.
För den som har mycket perfektionism ligger antaganden som jag gör inte rätt, är en dålig klient nära till hands när processen känns utmanande vilket kan leda till mer av samma sak, alltså att psykoterapin i sig innebär en stressande och skamutlösande situation. För den som skyddar sig genom följsamhet och underkastelse kan antaganden som jag är besvärlig och jobbig hindra att viktiga frågor tas upp. De kan även bromsa uppriktig feedback och terapeuten går därmed miste om information som behövs för att komma framåt i arbetet. Hjälpsökande kan i sig kännas skamligt, då finns skammen där oavsett om vi ser den eller inte.
Sådant vi pratar om i terapi är ofta känsligt och både behandlare och klient kan undvika att ta upp vissa saker av rädsla för att väcka obehag. Det är sällan någon kliver in genom dörren och uttalat ber om att få hjälp med sin skam och som behandlare behöver vi därför vara bekanta med dess kännetecken. På en direkt fråga om någon känner skam är svaret oftast nekande, det ligger ju i skammens natur att vi döljer delar av oss och många är omedvetna om dess inverkan. Av dessa anledningar är det svårt att göra meningsfulla mätningar med frågeformulär och skattningsverktyg.
Tecken att uppmärksamma
Vilka tecken kan vi då vara uppmärksamma på? Ibland kommer skammen faktiskt till uttryck genom ord, det kan vara självnedsättande kommentarer som jag är svag, värdelös eller jag är ingen. Det kan också vara känslomässiga beskrivningar som jag känner mig dålig eller jobbig eller så uttalas den i form av kroppsliga upplevelser som jag har en klump
i magen eller jag vill bara försvinna. Oftast är skammen dock inte så uttalad i samtalet utan visar sig på andra sätt, exempelvis genom:
• hopsjunken, hopkrupen kroppshållning med framåtroterade axlar och hängande huvud
• sänkt blick (tyder på tidigt inlärd skam – ögonkontakt lärs in redan under första levnadsåret)
• rodnande ansikte och hals eller matt och blek hudton
• upprepade ursäkter som förlåt att jag är sen, förlåt för att jag gråter, jag ber om ursäkt för att jag inte är förberedd, förlåt för att jag är så okoncentrerad, jag ber om ursäkt för att jag pratar för mycket …
• återkommande antaganden om andras negativa omdömen som du tycker säkert att jag är jättelöjlig, de på jobbet tycker säkert att jag är dum, hemma tycker de att jag är hopplös …
• jämförelser där andra alltid beskrivs som bättre, mer betydelsefulla och överlägsna på olika sätt.
Genom att ställa frågor om de fysiologiska symtom som går att observera i mötet är det möjligt att försiktigt öppna upp för att prata om skammen. Frågor som hur känns det för dig att möta min blick? till någon som spontant ser ner eller hur skulle det kännas att sitta rakt? till den som sitter hopsjunken gör det möjligt att koppla ihop fysiska symtom med inre känslor och tankar. Syftet är att på så sätt skapa förutsättningar för att bearbeta och förändra upplevelsen av skam.
Självklart är det avgörande hur frågorna ställs – den som lider av skam behöver bli intonad, förstådd och respekterad i en tillräckligt trygg relation för att kunna påbörja sitt förändringsarbete. Det är ingen idé att ifrågasätta eller utmana skammen genom att säga att den som upplever den inte borde eller behöver skämmas. Det är inte möjligt att ta in motstridig information eftersom skammen känns berättigad. Däremot är det möjligt att omformulera den som ett försök att skydda sig i en hotfull eller farlig omgivning. På så vis blir den begriplig och allmänmänsklig i stället för en sanning om oss själva.
Läkande förhållningssätt
Forskning visar att den terapeutiska relationen generellt är en av de viktigaste faktorerna för framgångsrik behandling (se exempelvis Duncan m.fl., 2022). Den erbjuder en unik brygga ut ur skammen och den upplevelse av ensamhet som följer i dess spår. Förutsättningen är att terapeuten kan skapa förtroende och erbjuda en genuint trygg miljö. Det handlar inte om att vara i säkerhet (terapirummet är förhoppningsvis en rationellt sett säker plats) utan just om både behandlarens och klientens trygghetsupplevelse.
Vikten av kvaliteten i den terapeutiska alliansen stöds av neurologisk forskning (se exempelvis Siegel, 2010). Terapeutens närvaro och förståelse skapar tillit och möjliggör förändringar ända ner på cellnivå. Processen kallas neuroplasticitet, eller hjärnplasticitet, och innebär att nervsystemet har förmåga att omorganisera sig och förändras genom hela livet till följd av erfarenhet.
Eftersom hjärnan och kroppen är delar av ett enhetligt nervsystem leder förändringar i hjärnan ofta också till förändringar i kroppens nervnätverk och vice versa. När kognitiva funktioner har hämmats av skam kan det därmed vara en bra idé att börja med att trygga kroppen. Signalerna talar om för hjärnan att situationen här och nu är tillräckligt säker för att återta aktiviteten. När vi lär oss något nytt, får nya upplevelser och genomgår förändringar kan nervbanorna omorganiseras och nya kopplingar skapas. Det är till och med möjligt att generera nya hjärnceller.
För att göra kontakt och närhet möjlig behöver vi som behandlare vara en resurs att anknyta till och ha ett nyfiket och öppet förhållningssätt till klientens inre värld. Paradoxalt nog sätter skammen ofta käppar i hjulet och missförstånd, undvikanden och bristande intoning kan skapa problem i relationen. För den som aldrig har lärt sig att vända sig till någon behövs mycket tid och träning. Det är inte helt enkelt att hitta lösningar för att komma förbi motsatsförhållandet – problemet vi ska behandla står i vägen för lösningen på detsamma. Det starka
obehag som det innebär att känna skam kan göra att både terapeut och klient för att skydda sig själva och varandra gärna undviker att ta upp skamfyllda situationer. Exponering som triggar skamupplevelser är inte en framkomlig väg, det kan tvärtom fördjupa problematiken.
Samtal om skamrelaterade känslor, tankar, minnen eller beteenden kan vara kontraproduktivt och aktivera skamreaktioner som fördjupar det procedurella lärandet.
En undersökande inställning där respekt och ömsesidighet är tydligt uttalade är däremot hjälpsamt, likaså uppriktig uppmuntran och fokus på resurser. Det leder till en upplevelse av värdighet – jag hör hit och har rätt att vara här, jag duger som jag är. Som beskrivits i avsnittet om procedurellt lärande gäller det att bidra till att skapa nya alternativa stigar att få hjärnans synapser att koppla till. Hamnar vi på den upptrampade skamstigen riskerar vi att tappa kontakten i rummet, antingen aktiveras det dissociativa skyddet eller så tar det sympatiska systemet över och både klient och terapeut riskerar att hamna i prestationsläge.
Vår närvaro och autenticitet behövs i varje givet ögonblick för att reparera de mönster som skammen grundlagt – att bara prata om kontakt och närhet engagerar inte det neurala sociala systemet och skapar därmed inga nya synapser. Det är ansiktsuttryck, huvudrörelser, intonation och blick som väcker intresse och engagemang i mötet. Vi behöver uppleva kontakt med varandra i stunden, medvetet närvarande.
Vänlighet är däremot inte alltid en nyckel eftersom den kan trigga försvarsreaktioner i hjärnan om det finns erfarenheter av att ha blivit lurad eller utnyttjad, som vid gromning. Ett neutralt ansiktsuttryck kan också tolkas som hotfullt, men att vara saklig och fokuserad fungerar oftast bra. Det gäller att vara uppmärksam och nyfiken på vad som faktiskt uppfattas som trygga signaler i varje enskilt möte.
Hur mycket som kan vara rimligt att berätta om sig själv som behandlare är inte alltid lätt att veta och extra knepigt när det gäller just skam. En tumregel är att berätta att vi har känt skam, det är hjälpsamt eftersom det bidrar till normalisering. Däremot är det bäst att inte
levandegöra situationerna eftersom det kan trigga skam hos den som lyssnar, vilket skulle kunna förstärka de procedurellt inlärda skamreaktionerna. Här följer några sammanfattande punkter att ha i bakhuvudet i möte med skam i terapirummet:
• Hjälp klienten att reglera och reparera skammen precis som en trygg förälder skulle ha gjort.
• Det kan vara svårt att förstå hur skam inverkar på vars och ens sätt att se på sig själv, andra och världen. En hållning av att inte veta men att vara öppen för att sida vid sida utforska och upptäcka är därför ett bra första steg för att få insyn.
• Experimentera med tonläge, energinivå, empati och nyfikenhet. Observera vad som fungerar och vad som triggar, ta inget för givet. En vänlig ton och uppmärksamhet kan stödja ibland och andra gånger vara triggande.
• Var noga med psykoedukation – berätta vad skam är och hur den fungerar, omformulera den som en räddare i nöden och förmedla hopp.
• Argumentera inte mot skammen. Att säga du har inget att skämmas för är som att säga känn inte som du känner, det kan uppfattas som invaliderande och skapa avstånd i relationen.
• Lyssna utan att döma, sätt skammen i ett kulturellt och samhälleligt sammanhang.
• Be om negativ feedback – utan den blir det svårt att navigera i vad som fungerar och inte i behandlingen. Skamresponser kan leda till följsamhet och ett okritiskt förhållningssätt till både behandlingen och terapeuten. Frågor som hur fungerar det här för dig? och är det något jag kan göra annorlunda som skulle vara till hjälp? möjliggör öppenhet i samtalet.
Idealisering och beroende
För den som har levt med skam är behovet av att ha någon som är stark, klok och pålitlig vid sin sida stort. Det känns bra att äntligen bli stärkt och få stöd och upplevelsen av att känna sig säker är som beskrivits en förutsättning för bearbetning och förändring. Risken för att terapeuten idealiseras och att klienten känner ett starkt beroende är stor. Det kan vara obekvämt och styrkan i känslorna kan väcka skam hos bägge parter. Spontant vill vi gärna försöka jämna ut obalansen, nyansera och korrigera bilden av vår förträfflighet. Det kan i situationen kännas som ett sätt att visa ödmjukhet men är snarare ett skydd från obehaget att bli satt på piedestal. Ett annat sätt att se det är att en del av klienten behöver idealisera för att känna sig trygg. Det är också ett framsteg att våga acceptera behovet av beskydd. Om och när idealiseringen faller är det också en del av processen.
Ett sätt att hantera situationen kan helt enkelt vara att tacka för förtroendet. Jag brukar ta upp att rollen som förälder kan vara en del av det psykoterapeutiska arbetet som till exempel begreppet reparenting i schematerapi beskriver bra. Så här reagerade Maria efter ett av våra samtal där jag beskrivit för henne hur det kan vara:
Tack för att du berättade om reparenting för mig förra gången, nu förstår jag bättre vad som händer! Det förklarar lite av mina starka känslor för dig som jag har skämts över. Det är ju faktiskt inte så konstigt när jag tänker på hur lite närhet jag fick som liten. Under terapitimmarna känner jag en värme och ett lugn som jag inte kan minnas att jag någonsin har känt tillsammans med någon annan människa. Det är fantastiskt men har varit jobbigt också för jag skäms över att jag känner så och jag blir rädd att förlora dig, att vara besvärlig och för mycket. Jag tycker att det är jättejobbigt när timmen är slut och vi ska skiljas åt, så känner jag mig dålig för jag borde ju vara mer vuxen än så. Jag har inte vågat berätta om det förut, jag har tänkt att det är onormalt. Men efter förra gången har några bitar fallit på plats och det var en stor lättnad för mig.
Nervsystem organiserar sig relationellt. De är i ständig dialog med omgivningen genom förändringar i ansiktsuttryck, blick, andningsrytm, röst och tonfall liksom i kroppshållning och gester. När vi känner oss trygga och tillitsfulla optimeras kroppens system för återhämtning, läkning och utveckling. Om vi däremot är upprörda eller avstängda finns i stället risk att det motsatta sker, den vi möter påverkas negativt av vår närvaro. Tillstånd smittar, kort sagt.
Den ständiga interaktionen mellan hjärna och kropp gör att båda parter kan förändras och utvecklas genom nya erfarenheter. Syftet med den terapeutiska relationen vid arbete med skam är utifrån det perspektivet att förmå det parasympatiska systemet att släppa nödbromsen och engagera den läkande och helande förmåga det har i tryggt tillstånd. Fysiologiskt sett är målsättningen att återupprätta kroppens förmåga till dynamisk balans. Först när den processen fungerar får vi tillgång till våra samlade resurser.
Terapeutens egen skam
Skam triggar skam och därför behöver vi ha både självkännedom och en aktiv medvetenhet om våra egna reaktioner. Vi behöver hitta sätt att vara förebilder vilket innebär att hantera vår egen relation till skammen, kunna prata om den, reglera den och känna den utan att överväldigas av den. Vi behöver kunna känna igen den i vår egen kropp och lära oss vad som triggar den. I kommande avsnitt finns övningar som kopplar till reglering av nervsystemet och som kan bidra till att vi står stadigare och inte kidnappas av våra reaktioner. Med hjälp av den kunskapen får vi tillgång till både själv- och samreglering och förmågan att lugna, trygga och reglera vårt eget och andras nervsystem.
Förmågan till självreflektion, en grundsten i terapiprocesser, försvåras som tidigare beskrivits av skamresponsen. När vi inte kan reflektera över våra egna beteenden, tankar och känslor är det svårt att åstadkomma förändring. Med det i åtanke blir det tydligt hur centralt vårt eget tillstånd är, samregleringen får stor betydelse i det behandlande arbetet. Oavsett metodik möjliggör ett nyfiket och respektfullt för-
hållningssätt att bidra till skamreglering genom den egna närvaron.
Det är lätt att tänka på stolthet som motpol till skam, men i själva verket är alla positiva upplevelser som glädje, kärlek, nyfikenhet, intresse och humor lika viktiga och hjälper oss att reglera skamupplevelsen.
Sett utifrån ett polyvagalt perspektiv handlar det om att engagera den ventrala grenen av nervsystemet så att den i sin tur kan bidra till reglering av sympatiska och dorsala reaktioner som präglar upplevelsen av skam. Genuin värme och ett balanserat tillstånd dämpar upplevelsen av hot, stimulerar positiva känslor och erbjuder möjlighet att öppna upp för social kontakt som både engagerar och lugnar den som lider av skam. Tack och lov är det hjälpsamt att inte vara expert, veta bäst och kunna allt. Vi behöver klara av att göra misstag och ha fel utan att känna oss dåliga.
En myt som jag låter vara min ledstjärna kommer från Akanfolket i Västafrika och handlar om spindelguden Anansi. Han försöker samla all världens visdom och gömma den i en kalebass. Hans son får syn på honom när han kämpar för att klättra upp i ett träd med kalebassen i famnen. Sonen skrattar åt honom och påpekar att det skulle vara lättare att bära den på ryggen. Anansi inser skamset att hans son har rätt och att han inte var så vis som han trodde. Han skäms över sitt tilltag och sin egen otillräcklighet och kastar kalebassen vilket gör att visdomen han samlat i stället sprids över hela världen.
För att orientera sig mot sin egen skamupplevelse – doppa tån i den utan att bli överväldigad – kan det vara hjälpsamt att försöka minnas en lagom skamfylld situation (om det är svårt att hitta en situation kan det ibland hjälpa att ta fram minnet av att vakna morgonen efter en kväll då det har blivit väl mycket alkohol). Låt minnet av situationen flyta upp och lägg märke till hur kroppen reagerar. Det är vanligt att sjunka ihop lite, känna lätt sammandragning eller ett obehag i magtrakten eller att få en förnimmelse av kraftlöshet i till exempel händer eller ben. Ofta slutar kroppen i det närmaste att andas. Lägg märke till vilka impulser som spontant dyker upp. Det kan vara en ingivelse att blunda, dra upp axlarna eller gömma ansiktet i händerna. Flytta sedan
uppmärksamheten till tankarna, i vilka banor går de? Ofta är tongångarna hårda och straffande – hur kunde jag, så dumt av mig eller andra måste tycka att jag är en idiot! Vissa märker mest att det blir blankt i huvudet. Reflektera över viljan att berätta för andra om situationen –ofta väljer vi att vara tysta, gömma och glömma. Den spontana upplevelsen i det här ögonblicket kan vara hjälpsam att återvända till under den fortsatta läsningen som utgångspunkt för de reglerande övningar som beskrivs. Det ger möjlighet att förankra praktiken i egna erfarenheter.
tänk v I dare
• Fundera över tillfällen när skam har dykt upp i ditt terapirum. Hur har den yttrat sig?
• Finns det frågor eller ämnen du har undvikit för att slippa känna eller väcka skam?
Slutord
Med tanke på skammens genomgripande inverkan i samhället och i relationer till både oss själva och andra är den väl värd att vara uppmärksam på. Den är på flera sätt paradoxal – ofta närvarande men också svårfångad, ett villkor för socialisering som också kan leda till isolering och ensamhet. Skam kan vara ett skydd för överlevnad samtidigt som den plågar och begränsar den som bär den. Just därför är det viktigt att lyfta fram den med respekt och omsorg i terapirummet. Jag hoppas att du som läst fått med dig ett mått nyfikenhet och en känsla av lekfullhet, de är bägge till hjälp när vi ska bryta igenom skammens skuggor. Målet är att tillsammans hitta en väg mot djupare samhörighet och medmänsklighet och när skam finns med i sammanhanget är det extra viktigt att vi känner oss tr ygga och säkra på att inte bli dömda eller avvisade. I traumabearbetning spelar skam en betydande roll i. Som beskrivits handlar trauma om sådant vi tidigare har upplevt och som stannat kvar inom oss. Svåra erfarenheter håller greppet om oss här och nu och hindrar oss från att orientera oss och vara närvarande i stunden. Därmed blir det svårt att se att något kommer att bli annorlunda framöver, vi tror att det alltid kommer att vara som det är. Hoppfullt nog har vår hjärna liksom kroppen förmåga att omorganisera sig och bilda nya nervkopplingar och nervbanor livet igenom. Det innebär att även djupt rotade tanke-, känslo- och beteendemönster kan förändras. Genom att inkludera rörelser, gester och inre förnimmelser i den psykoterapeutiska processen banar vi väg för nya friska intryck och upplevelser. Alternativa sätt att vara, göra och känna kan bit för bit ersätta inrotade mönster präglade av skam.
Föreställningen att det finns en vis och välvillig del som vi av naturen bär inom oss, men som vi ibland förlorar kontakten med, är en övertygelse som återkommer i flera terapiformer och som har visat sig vara hjälpsamma vid arbete med skam. Kontakt med och kunskap om det som händer i kroppen tillsammans med ökad förmåga att justera och reglera medvetna och omedvetna reaktioner kan lägga grund för en mer funktionell nivå av skam. På sikt ökar hjärnans kapacitet att ta till sig och integrera kunskap och insikter som samtal kan erbjuda. Kognitiva metoder som normalisering, perspektivbyte och nya sätt att se situationer kan göra att den inre dynamiken fortsätter att förändras.
Det talas sällan om skam trots att den är allmänmänsklig och har påverkat oss i alla tider. Skam inverkar på vår fysiologi såväl som på våra känslor, tankar och beteenden.
Den kan driva oss till självförminskning och isolering och i värsta fall få förödande konsekvenser, men skam är också en livsviktig förutsättning för mänskligt samspel och en hjälp i sociala sammanhang. I denna bok utforskar författaren skammens många dimensioner – från dess biologiska rötter i hjärnan och nervsystemet till dess inverkan på utveckling, självbild och självkänsla.
Boken ger djupgående förståelse för hur skam påverkar både kropp och psyke och visar hur vi kan bemöta och bearbeta den. Teori varvas med praktiska exempel, reflektionsfrågor och verktyg att använda för egen del såväl som i terapirummet. Boken kan därmed läsas med behållning av terapeuter och andra yrkesverksamma som möter människor, men också av dem som vill förstå mer om sig själva och sina relationer. Budskapet är hoppfullt – kroppen strävar efter hälsa och läkning och det finns en framkomlig väg för att hantera och lindra även de mest inbitna skamtillstånd.
lina skantze är leg. psykoterapeut verksam vid sin mottagning i Stockholm. Hon har grundutbildning i KBT, bas i anknytningsteori och vidareutbildning inom schematerapi, behandling av komplext trauma, klinisk hypnos och EMDR. Författare till boken Polyvagalteori i psykoterapi (Gothia Kompetens, 2023).
