Ann-Christine
Gullacksen
RoseMarie Hejdedal
DELAKTIGHETSMODELLEN
(DMO)
EN METOD FÖR INFLYTANDE OCH SJÄLVBESTÄMMANDE
4.
Delaktighetsstegar 59
Shiers delaktighetsmodell 60
Stegarnas olika syften 62
5.
DMO-stegen 65
DMO-stegens tillkomst och utveckling 66
Tillämpning av DMO-stegen 67
Risker med en avbruten delaktighetsprocess 78
6.
Delaktighet, självbestämmande och egenmakt 81
Begreppens varierande innebörder 82
Delaktighet som drivkraft i DMO 83
Delaktighet ur olika teoretiska perspektiv 84
Vad betyder delaktighet för brukarna? 87
7.
Att förändra en verksamhet –tankar om omsorgsarbetets förvandling 91
Ett globalt reformarbete 91
Utvecklingen i Sverige 95 Övergången från äldre synsätt till nytänkande 100
Nytänkandets etablering 104
Nytänkandet i dag 105
DMO, brukarinvolvering och nytänkande 106
Förord
Vi som skriver denna bok har varit med om att skapa Delaktighetsmodellen (DMO) och utvecklat den under femton års tid. Resan startade då vi arbetade med frågor inom funktionshinderområdet på Kommunförbundet Skåne. I våra kontakter med LSS-verksamheter1 i Skånes kommuner diskuterades ofta de svårigheter personalen kunde möta i sitt arbete med att stödja brukare mot ökad självständighet. I samarbete med några enheter inom två kommuner prövades dialogen som samtalsform för en delaktighetsslinga, som blev DMO:s metod. Så startade vår resa med DMO, en modell som visat sig livsduglig eftersom både personal och brukare upplever samtalen i slingorna meningsfulla.
Vår förhoppning är att ni som redan använder DMO finner bekräftelse på ert arbete i boken och att ni som ännu inte känner till DMO kan bli inspirerade att prova en modell som leder till delaktighet på riktigt.
1 LSS: lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Numera driver vi utbildningar och föreläsningar i Skåneteamet-för-DMO:s regi. Många användare av DMO har länge uppmuntrat oss att skriva en bok om DMO och dela med oss av våra erfarenheter.
Det har varit en lång resa men nu är boken här.
I boken ger vi exempel på erfarenheter av arbete med DMO och från resultat och effekter av delaktighetsslingor från hela landet. All denna kunskap har under lång tid förmedlats till oss från deltagare i våra kurser för vägledare och kursledare. Utan alla dessa kloka reflektioner och berättelser hade DMO inte utvecklats till vad den är dag.
Vi vill rikta ett stort tack till alla som på olika sätt bidragit till DMO:s utveckling genom åren.
Särskilt tack för värdefulla bidrag till Röster från fältet från följande chefer, DMO-samordnare, kursledare, vägledare, brukarvägledare, regionala och lokala metodutvecklare samt forskare:
Agneta Schelén, Uppsala kommun
Benitha Eliasson, FoUI, Norrbottens kommuner
Birgitta Lindberg, Piteå kommun
Carolina Almarsson och Maria Hagestig, Hässleholms kommun
Inga-Lill Hafström, Region Jönköping
Joakim Moberg, brukarvägledare och Mirco Bengs, Jönköpings kommun
Johan Wiell, brukarvägledare och Henriett Nilsson, Östra Göinge kommun
Liselotte Lindberg,Team Olivia, Stockholm
Malin Johansson, Karlshamns kommun
Marie Nilsson, Landskrona stad
Ulrika Thydell, Ängelholms kommun
Ulrika Toresten, FoU, Region Uppsala
Sist men inte minst, ett stort tack till:
Greger Nyberg, som har stor del i att DMO kom till, har kunnat utvecklas och spridas.
Peter Söderström som trodde på oss och hjälpte oss i gång med att skriva boken.
I januari 2025
Ann-Christine Gullacksen och RoseMarie Hejdedal
Introduktion
Funktionshinderrörelsens paroll ”Inget om oss, utan oss” förutsätter att var och en som inbegrips i ”oss” också är rustad att agera för att vara delaktig och ha inflytande. Delaktighetsmodellen (DMO) erbjuder en samtalssituation mellan två parter (till exempel stödmottagare och stödgivare) som är berörda av gemensamma spörsmål och förhållanden men har olika grad av inflytande över dessa. Genom samtalets karaktär skapas ett jämlikt möte mellan parterna där alla blir hörda och lyssnade på. Den samtalsform DMO använder är delaktighetsslingor, som med dialogens hjälp främjar engagerat lyssnande, ömsesidig förståelse och respekt för varandras synpunkter och behov. Den svagare parten stärks genom ökad självtillit som ger möjlighet att hävda sina rättigheter och leva ett liv som andra. I denna bok har vi tagit som exempel hur DMO kan användas i en stöd- och omsorgsverksamhet som LSS-verksamhet, äldreomsorg och socialpsykiatri.
DMO utgår från att betrakta delaktighet som ett nödvändigt delmål på vägen mot självbestämmande och egenmakt (empowerment). I DMO används uttrycket från ax till limpa för att beskriva denna grundläggande
process. Detta understryker vikten av att brukarna är delaktiga hela vägen från idé till genomförande av delaktighetsslingornas resultat och effekter.
I delaktighetsslingorna kommer brukarnas egna uppfattningar och perspektiv fram genom att de har en röst på samma villkor som övriga deltagare. Deltagare från båda parter kan berätta om sin vardag och dela synpunkter och uppfattningar med varandra. Mötet mellan parternas
olika perspektiv vidgar förståelsen för de aktuella spörsmålen. Erfarenheter från att ha deltagit i slingor blir samtidigt en modell för hur delaktighet och självbestämmande kan uppnås och utövas på andra områden i livet. Delaktighetsslingorna består av flera bestämda moment och leds av särskilt utbildade vägledare som inte ingår i personalgruppen för brukarna som deltar.
Förutom att vara en brukarnära arbetsmodell involverar DMO i hög grad även den verksamhet där slingor genomförs. Brukarnas synpunkter och förslag uppskattas ofta av personal och chefer som meningsfulla och värda att utveckla vidare. Flera kommuner har även goda erfarenheter av utbildade brukarvägledare som tillsammans med vägledare leder slingor. Vägledarteamet får då en extra dimension av trovärdighet.
Att arbeta med DMO i en LSS-verksamhet innebär i regel att modellen integreras i ett salutogent synsätt utifrån teorin om känsla av sammanhang (KASAM). I detta ligger också anknytning till lärandeprocesser med ett empowerment-perspektiv som, liksom DMO, använder dialogen som navet kring den personliga utvecklingen mot egenmakt.
Modellen togs fram tillsammans med brukare och personal på LSS-verksamheter 2007–2008. Den har idag fått stor spridning i hela Sverige inom LSS-områdets boenden och dagliga verksamheter. Ganska snart visade sig DMO vara användbar även inom andra liknande verksamheter som äldreomsorg och träffpunkter inom socialpsykiatrin. Erfarenheter
av modellen finns också i många andra verksamheter utanför stöd- och omsorgsarbete där parternas inflytande är i obalans. Exempel på andra målgrupper är kunder, arbetssökande, chefer, servicepersonal, arbetstagare, elever, patienter. I denna bok kommer vi i huvudsak att utgå från LSS-verksamheter där personal och brukare möts i vardagssituationer.
Flera kvalitativa uppföljningar och projekt om DMO har genomförts (Hejdedal, 2010a, 2010b; Gullacksen & Hejdedal, 2014). Utbildningar i DMO har erbjudits varje år sedan 2008. Olika FoU-rapporter, utvärderingar och uppföljningar har genomförts med material från hela landet (se hemsidan: www.delaktighetsmodellen.se). Dessa har bidragit med stor kunskap, både fördjupning och bredd.
DMO har utvecklats utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt och aktuell kunskap från praktiknära forskning. Efterhand har beprövad erfarenhet från olika användare tillkommit. Forskare från Malmö högskola/ universitet har varit delaktiga i arbetet från starten.
BOKENS UPPLÄGG
Denna bok är uppdelad i sju kapitel, alla med Delaktighetsmodellen som ledmotiv.
Kapitel 1 presenterar de grundläggande tankarna bakom Delaktighetsmodellen, delaktighetsslingans olika moment, nyckelaktörer, resultat och effekter.
Kapitel 2 diskuterar två av delaktighetsslingans verktyg: dialogen som samtalsform och dess betydelse för DMO samt stafettfrågornas särskilda funktion i dialogen.
Kapitel 3 tar upp olika aspekter på DMO i en salutogen verksamhet.
Kapitel 4, 5 och 6 fördjupar erfarenheter kring delaktighet och självbestämmande som arbetet med DMO lett till.
I kapitel 7 ger vi en personlig betraktelse över dagens omsorgsarbete med utgångspunkt i en kort tillbakablick.
NÅGRA KOMMENTARER OM ORDVAL
Delaktighetsslinga: förkortas ibland till slinga.
Stafettfrågor: i texten förekommer även ordet stafetter med samma betydelse.
Brukare: i texten användes ordet brukare med en bred betydelse som syftar på personer som har beviljats insatser från LSS (lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) eller socialtjänstlagen.
Chef: med chef avses en chef med närhet till personal och brukare involverade i DMO.
Uttrycken den svagare respektive den starkare parten/rösten: Dessa uttryck använder vi för att framhålla skillnaden i parternas möjligheter till inflytande och makt i det sammanhang de delar.
I det avslutande kapitlet används delvis äldre begrepp som användes vid den tid som skildras, till exempel handikapp och utvecklingsstörning.
I boken används orden delaktighet, självbestämmande och inflytande med näraliggande betydelse.
Delaktighetsmodellens verktyg
Delaktighetsslingorna använder två funktioner som är viktiga för att metoden kan genomföras som avsett. Det är de principer som styr en dialog och de stafettfrågor som för budskap mellan parterna. För att öka förståelsen av dessa vill vi beskriva de styrkor som de bidrar med.
STAFETTFRÅGOR
I DMO är stafettfrågor ett genomgående moment i delaktighetsslingan. I första kapitlet beskrivs deras funktion i slingan närmare. De ska på olika sätt stimulera dialogen och föra samtalet vidare mellan parterna. Från början kopplades de till syftet att ”räta ut frågetecken” under dialogens gång. Frågor som sänds mellan parterna bär på ett budskap som deltagarna tillsammans utvecklar. De kan liknas vid en stafettpinne som överlämnas till nästa part i ett lopp mot ett gemensamt slutmål.Vår erfarenhet är att benämningen stafettfråga kan uppfattas begränsande eftersom deltagarna inte bara för fram frågor utan i lika hög grad synpunkter, påståenden
och andra former av budskap. Därför använder vi stafett och stafettfråga med samma betydelse.
Idén bakom stafetterna utgår från teorier kring empowermentprocessen, det vill säga individens väg mot egenmakt och självständighet (Freire, 1976). De blir stommen i processen från ax till limpa. Stafetterna lyfter in ett salutogent synsätt i processen genom att betona hur viktigt det är att begripa och förstå sin situation och nära omvärld, samt att kunna hantera, agera och vara huvudaktör i sitt liv. Stafetterna ger brukarna möjlighet att exemplifiera dessa begrepp utifrån sitt vardagsliv och kan ses som markörer på delaktighet. Detta sammantaget tillför individen en känsla av delaktighet, motivation och engagemang, det vill säga meningsfullhet. Stafetternas funktion är att formulera frågor och synpunkter kring temat som därigenom utvecklas av deltagarna tillsammans. De stärker det jämlika mötet och står för en förväntansfull och framåtblickande strävan mot självständighet. De kan uttrycka både ris och ros till den andra parten och omgivningen, men alltid i positiv anda som syftar till samarbete och förståelse. Stafetterna är inte till för att söka och uttrycka missnöje eller kritik utan för att få förklaringar, finna förbättringar och förändringar. För att kunna utnyttja dialogens möjligheter och förstå brukarnas perspektiv är det viktigt att personalen inser detta. Även vid hög grad av nöjdhet kan tankar väckas om varför något fungerar som man önskar eller att detta kan ge nya idéer. Personalen är ofta nyfiken och förväntansfull på brukarnas stafetter och imponeras över hur relevanta de är för sammanhanget. Personalens stafetter är vanligen följdfrågor där de ber brukarna förklara sin stafettfråga. En iakttagelse vi gjort är att personalstafetterna generellt är uppmuntrande och visar intresse för hur brukarna upplever sin situation. Det är inte ovanligt att personalen visar stor öppenhet och vill ha brukarnas synpunkter på sitt arbete och stöd.
Stafettfrågornas innehåll och budskap
Generellt sett visar brukarna i sina stafetter personligt engagemang och framåtblickande. De uttrycker stor öppenhet för att ta emot stöd och visar att de vill ha inflytande. Genomgående är också behovet av att få information om hur omvärlden fungerar. Det kan handla om hur brukarnas handlingsutrymme i vardagslivet ser ut och varför samt om det kan utökas.
Inte sällan har stafettfrågorna kunnat avslöja uppfattningar som grundar sig i felaktig information. Det har ofta gällt regler och rutiner på boendet. Sådana kan ha förmedlats av brukare och personal under lång tid och efterhand blivit en del av det som tas för givet dem emellan. Både brukare och personal berättar om hur sådana missuppfattningar snabbt kunnat rättas till och lett till förändring.
Vid våra systematiska analyser av brukarnas stafettfrågor har vi sett att det utöver ett uttalat manifest innehåll i stafetten kan finnas latenta budskap som bara kan anas mellan raderna (Gullacksen, 2017). Stafettfrågan ”Varför har ni ont om tid?” kan tolkas som omsorg om personalens situation. Brukarna vill förstå om det är så och varför. I tolkningen av den manifesta stafettfrågan kan det också finnas ett outtalat budskap om att brukarna vill ha mer tid med personalen eller att de upplever att personalen inte lyssnar på dem. Personalens stafettfråga till brukarna kan ge en öppning för att klargöra vad frågan innebär för dem. Delaktighetsslingans dialog ska kunna leda till att sådana budskap öppet kan diskuteras. Det är rimligt att anta att brukarna kan vara mer eller mindre medvetna om att de bakom orden även sänder ett dolt budskap som kan signalera något om hur de ser på sin delaktighet. Stafettfrågan ”Kan vi få vara med och bestämma vad vi ska ha som kvällsmat på söndagarna?” eller ”Vi skulle vilja … kan vi få det?” kan tolkas som att brukarna ber om personalens tillåtelse. Frågan kan ge intryck av att brukarna ser sin
ställning som underordnad personalen. De vädjar om tillstånd. Stafettfrågan skulle också kunna lyda: ”Vi vill/vara med och/bestämma vad vi ska ha som kvällsmat på söndagarna.” Då uttrycker brukarna vad de vill och kan ge konkreta förslag. Arrangemanget kring kvällsmaten kan bli en gemensam uppgift som går längre än till att bestämma om maten.
Det finns många liknande exempel där personalen kan fundera över vad frågan egentligen förmedlar. Med lyhördhet kan de fånga budskap i stafetten som skyms av det mest uppenbara i vad som sägs. De får chans att ställa följdfrågor och fördjupa samtalet.
Chefernas kvalitetsarbete kan ha nytta av att på gruppnivå studera stafetternas innehåll och formuleringar, till exempel hur väl det salutogena arbetssättet genomförs och uppfattas i verksamheten. Det kan också komma upp synpunkter från brukarna som ger chefen helt nya perspektiv kring ett tema. På så sätt kan DMO bli ett stöd för att utveckla verksamhetens kvalitet med brukarmedverkan.
Studier om stafettfrågor
Skåneteamet har genomfört två studier av DMO. Den första var en uppföljning som omfattade delaktighetsslingor från Skåne. I den studien ingick även rapportering av stafetter från både personal och brukare (Gullacksen & Hejdedal, 2014). Den andra studien samlade in brukarstafetter från hela landet (Gullacksen, 2017). Detta stora antal stafetter har gett underlag till en djupare förståelse av vad de betyder för delaktighetsslingorna och resultaten. Till detta kan läggas våra erfarenheter från handledning i samband med vägledarutbildningar.
I studien med enbart brukarstafetter från 2017 studerades cirka 300 exempel och uppskattningsvis har 200–300 brukare varit involverade i dem. Vid en grovsortering fann vi att följande områden ofta återkom: vardagslivet, den egna gruppen, gemenskap, vem bestämmer vad, behov
av information och kännedom om den nära omvärlden, nyfikenhet på personalens arbete, konkreta förslag och livsfrågor.
Trots att teman och slingans sammanhang varierat har stafetternas innehåll och synpunkter på tillvaron varit förbluffande lika i hela landet. Det kan bero på att de kommer från brukare som lever under likartade förhållanden. Det visar också att många av dessa brukare av LSS tycker att det är viktigt att framföra synpunkter på behov som självständighet, självbestämmande och autonomi för att kunna leva ett liv som andra.
I kapitel 5, DMO-stegen, kommer vi att ge exempel på stafettfrågor från delaktighetsslingor inom LSS och hur de kan användas.
DIALOGEN
Dialogen har en central funktion i delaktighetsslingan och att denna samtalsform används som stöd för brukarmedverkan och full delaktighet är en av DMO:s styrkor. Dialog innebär att människor möts för att tillsammans utforska frågor och synpunkter utifrån de kunskaper och erfarenheter som var och en kan bidra med. Lärande genom att själv ställa frågor och reflektera kring dem anses lika viktigt som att studera teorier som andra utvecklat.
Dialogen är inte en diskussion, konversation, debatt eller intervju utan i stället en social interaktion mellan olika perspektiv och ståndpunkter. Rätt använd är dialogen överlägsen som verktyg för att skapa ömsesidighet och konstruktiva samtal. Särskilt verkningsfull är den mellan parter med olika grad av makt och inflytande i sammanhanget.
Beskrivningen av dialogen som ett ”idealiskt frigörande samtal” utgår från parternas erkännande av varandras rättigheter och skyldigheter (Theodorsson, 2003; Karlsson, 2007). Rättigheterna kan sammanfattas
som att alla har något att bidra med, har lika stor rätt att bli lyssnade på, yttra sig, ställa frågor, ha synpunkter och be om förklaringar. Skyldigheterna ligger i det respektfulla och empatiska bemötandet, att lyssna när andra talar, att respektera andras synpunkter, att vara öppen för att ändra uppfattning och ta ansvar för att samtalet fortskrider.
Principen om alla deltagares lika värde gör dialogen särskilt värdefull för möten mellan personer med inbördes ojämn maktfördelning. Det vill säga då ena parten i vissa avseenden, formellt eller informellt, är underställd den andra. Den svagare partens möjlighet att upptäcka egna resurser och göra sin röst hörd stärks i det jämlika samtalet. Med detta syfte är dialogen ett välbeprövat verktyg.
Dialog som det demokratiska samtalet har en lång historia som vi här förknippar med Paulo Freires frigörande pedagogik (Freire, 1976). Han ser användningen av dialogen som ett verktyg för att skapa ömsesidig förståelse och jämlikhet mellan grupper och individer. I dialogen växer en kollektiv erfarenhet fram som stärker individens självtillit och gruppens möjligheter att respekteras. En viktig aspekt som Freire framhåller är att dialog inte är tillräckligt för att förstå andras perspektiv och den sociala omgivningen. Man måste också agera tillsammans i ett gemensamt sammanhang för att få erfarenheter och upplevelser som kan öka förståelsen för andra. För att dialogen ska få dessa effekter är det viktigt att deltagarna kan använda sitt eget sätt att kommunicera på. Det egna språket och sättet att uttrycka sig är vägen till självförståelse, menar Freire.
Dialogens särdrag
Dialogen är ett samtal som är demokratiskt och inkluderande, där lyssnandet sker prestigelöst och med respekt för varandras synpunkter. Det är ett möte mellan subjekt på lika villkor. Det finns inget rätt eller fel utan allas synpunkter är välkomna. Detta minskar behovet av försvarsposition. Man lyssnar engagerat på varandra, talar till varandra, talar till punkt, ser varandra, visar respekt och tar hänsyn till varandra. Dialogen leder till att maktobalanser mellan parterna kan avtäckas och upplösas när parterna är jämspelta. Dialogens framgång ligger bland annat i det kvalitativa lyssnandets acceptans för oliktänkande och att se alla deltagare som resurser. Det skapar en empatisk stämning och en positiv energi i samtalet.
Dialogen ger ett socialt sammanhang där parterna möts som subjekt, vilket stärker relationerna.
Hur kan vi göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att få verkligt inflytande över sina liv?
Delaktighetsmodellen (DMO) är en metod som syftar till att främja självbestämmande och upplevelse av självständighet för personer i behov av stöd av andra. Genom strukturerade samtal, delaktighetsslingor, ges personal och brukare möjlighet att lyssna och förstå varandras synpunkter och tillsammans hitta och genomföra lösningar som gör skillnad i vardagen.
Författarna förmedlar erfarenheter, effekter och resultat av DMO från LSS-verksamheter, äldreomsorg och socialpsykiatri. Dessutom diskuteras modellens anknytning till teoretiska perspektiv om empowerment och ett salutogent förhållningssätt. Du får kunskap om:
• hur delaktighetsslingor genomförs – steg för steg och resultat
• viktiga aktörer i DMO, deras uppgifter och erfarenheter av att genomföra slingor samt exempel på stafettfrågor som lyfter brukares röster
• hur DMO-stegen kan användas för att tydliggöra individens väg mot självbestämmande
• strategier för att implementera DMO och skapa en lyhörd och inkluderande verksamhet.
Boken vänder sig till alla som studerar eller arbetar inom stöd- och omsorgsverksamheter. Metoden är också ett värdefullt verktyg för kvalitetsarbete. Den bygger på forskning och beprövad erfarenhet och möjliggör delaktighet på riktigt.
Foto: Julia Lindemalm
Ann-Christine Gullacksen är socionom och docent i socialt arbete med lång erfarenhet av praktiknära forskning inom funktionshinderområdet och rehabilitering.
RoseMarie Hejdedal är socionom, pedagog och utvecklingskonsult med gedigen erfarenhet av arbetsledning, kvalitetsutveckling och utbildning inom äldreomsorgs- och funktionshinderområdet.
ISBN 9789177414506
9 78917 74 14506