Veronica Lövgren
Helene Hillborg
David Rosenberg med flera
Stöd till studier vid psykisk ohälsa
Supported Education (SEd) som arbetsmetod
Innehåll
Inledning
Denna bok är resultatet av tre forskningsprojekt där forskargruppen (som står som författare) har haft förmånen att ta del av erfarenheter och kunskaper hos verksamheter som arbetar med stöd till studier och unga vuxna som tagit del av detta stöd. Den finansiering som möjliggjort forskningsprojekten kommer från Forte (Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd) inom ramen för rådets utlysningar om tillämpad välfärdsforskning och nyttiggörande. Det innebär att vi utöver sedvanligt vetenskapligt arbete har arbetat nära verksamheter på olika platser i Sverige. Förutom att skapa mer kunskap om stöd till studier för unga vuxna har avsikten också varit att sprida den kunskap som finns så att fler unga med psykisk ohälsa kan ges möjlighet att ta klivet in i studier och vidare i livet. Den här boken är vårt försök att tillgängliggöra och dela forskningsresultat med förhoppningen att det kan bidra till nya möjligheter för unga vuxna att hantera psykisk ohälsa.
Boken kan användas för att utveckla stöd till studier oavsett om verksamheten redan tillämpar Supported Employment (SE) eller Individual Placement and Support (IPS) eller avser att arbeta mer renodlat med Supported Education (SEd). Den har kommit till utifrån ett behov av att precisera modellens ingående principer och beståndsdelar i ett svenskt sammanhang. Vill man fördjupa sig i stöd mot arbete (IPS) finns exempelvis Socialstyrelsens redan framtagna material (Socialstyrelsen, 2012, 2022) eller internationell litteratur (se exempelvis Becker m.fl., 2015; Bond m.fl., 2020; Drake m.fl., 2012; Swanson m.fl., 2017).
De forskningsprojekt som ligger till grund för boken är ”Med arbetsliv i sikte – stöd till utbildning för unga vuxna med psykisk ohälsa”1, ”Investera i unga vuxna med psykisk ohälsa –karriärrelaterade resultat och ansvar i det svenska välfärdssystemet”2 och ”Stöd i studier – principer, färdigheter och strategier för att utveckla integrerat karriärinriktat stöd till unga vuxna med psykisk ohälsa”3.
Som ett första steg undersöktes stöd till studier i Sverige (Lövgren m.fl., 2020). Resultatet visade på ett antal nyckelfaktorer som var viktiga för att tillgodose behov hos personer med psykisk ohälsa som vill studera. I ytterligare en studie genomlästes och analyserades internationell litteratur som publicerats mellan åren 2000 och 2020 om SEd för personer med psykisk ohälsa (Hillborg m.fl., 2021). Baserat på dessa resultat beslutade forskargruppen att använda den ursprungliga evidensbaserade IPS-modellen och dess principer som bas (Drake m.fl., 2012) men att anpassa dessa principer utifrån de forskningsresultat som framkommit i de svenska forskningsprojekten. Slutligen testade och vidareutvecklade forskarna tillsammans med praktiker från fem IPS-/SEd-verksamheter placerade i Botkyrka, Karlskrona, Lund, Södertälje och Uppsala SEd-principerna i Sverige (Hillborg m.fl., 2024). Den svenska forskargruppen samarbetar också med IPS Employment Center för att testa en
1 Forskningsprojekt i samarbete mellan Umeå universitet, Lunds universitet samt Centrum för evidensbaserade psykosociala insatser (CEPI), finansierat av Forte (dnr 2016-00946).
2 Forskningsprojekt i samarbete mellan Umeå universitet, Lunds universitet samt Centrum för evidensbaserade psykosociala insatser (CEPI), finansierat av Forte (dnr 2020-01363).
3 Nyttiggörandebidrag Forte (dnr 2022-01281).
programtrohetsskala (IPS-Y) (Bond m.fl., 2020) gjord för unga vuxna som får stöd av ett integrerat IPS-/SEd-program. Sex verksamheter i Sverige är med och testar IPS-Y och genom deras erfarenheter är det möjligt att bidra till utveckling av skalan.
Den här boken består av tre delar för att allteftersom fördjupa kunskap om och förståelse för metoden. Vår förhoppning är att den ska bidra till en holistisk förståelse för stöd till unga vuxna med psykisk ohälsa. Den första delen behandlar rätten till stöd och lika villkor för att studera för personer med funktionsnedsättning. Därefter beskrivs återhämtningsperspektivet, ett perspektiv som internationellt ses som mål för psykiatrins och välfärdssystemets stöd och som har bidragit till utvecklingen av metoder som IPS och SEd.
I del 2 beskrivs Supported Education och hur IPS-principer kan utvecklas och anpassas för att inkludera stöd till studier. Dessa principer bidrar inte bara till integrerade IPS-/SEdmodeller utan kan också ses som byggstenar för olika verksamheter som vill utveckla SEd.
I den tredje delen introduceras faktorer relaterade till implementering av innovativa metoder (som SEd) med ett specifikt fokus på utbildning och unga vuxna. Slutligen diskuteras tillgänglighet och användning av programtrohetsskattningar, både för att introducera SEd-program och för kontinuerlig kvalitetsutveckling inom befintliga program.
Författarnas tack
Den här boken hade inte varit möjlig att skriva utan de personer och verksamheter som deltagit i olika delar av forskningsprojekten ”Med arbetsliv i sikte” och ”Investera i unga vuxna med psykisk ohälsa”. Tillsammans med deltagare och olika professioner i verksamheterna har vi skapat kunskap om vad stöd till studier kan innebära för unga vuxna med psykisk ohälsa. Innehållet i de tio principerna har utvecklats och förfinats tillsammans med åtta IPS-/SEd-verksamheter i Borås, Botkyrka, Göteborg, Karlskrona, Lund, Stockholm, Södertälje och Uppsala. Ett stort tack för ert engagemang och för att ni så generöst har delat med er av era erfarenheter och kunskap!
Del1
Kolumnrubrik
Studiers betydelse för hälsa och framtida arbetsliv
Utbildning är en av de viktigaste faktorerna för unga människors framtida möjligheter, oavsett om det gäller gymnasieutbildning eller högre utbildning. Unga som fullföljer sin utbildning har större möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden men också att ta del av framtida karriärvägar (OECD, 2015; Sveriges Kommuner och Landsting, 2015). Till det ska läggas andra vinster som ökad kunskap inom ett visst område och mer generella kunskaper och färdigheter som är användbara i livet. Att studera handlar också om identitet, att se på sig själv och sin förmåga med nya ögon, att få sociala kontakter och att få vara i sammanhang med delade gemensamma intressen – om att utveckla framtidshopp.
Under de senaste decennierna har välfärdssystemets aktörer och forskare uppmärksammat psykisk hälsa bland ungdomar och unga vuxna (Folkhälsomyndigheten, 2018; SOU 2018:90).
Psykisk ohälsa utgör ett av de största hoten mot folkhälsan såväl i Sverige som i övriga världen (Folkhälsomyndigheten, 2023).
I en kunskapsöversikt pekar författarna på att den övervägande majoriteten av barn och unga vuxna uppger psykiskt välbefinnande men också på ”en otvetydig ökning av självrapporterade dagliga psykiska besvär” (Dalman m.fl., 2021, s. 10). Denna ökning spåras i att fler söker och får psykiatrisk vård.
Enligt Socialstyrelsen (2018c) finns det i dag inget tydligt svar på varför fler unga rapporterar psykisk ohälsa, men en ökning tycks ha skett bland samtliga grupper och inte bara bland särskilt utsatta. Ökningen diskuteras också i relation till skolsvårigheter. En oavslutad skolgång med så kallade skolmisslyckanden medför i många fall dålig självkänsla och svårigheter att hantera livet och ökar risken för att befinna sig en komplex livssituation (OECD, 2015; SOU 2013:13). Socialstyrelsen (2018c) menar att ökningen av psykisk ohälsa bland unga tycks bero på förändringar i de ungas generella livsvillkor där faktorer som motgångar under skolperioden, vid inträde på arbetsmarknaden och andra osäkerheter vid övergång till vuxenlivet har negativ påverkan på den psykiska hälsan.
En svensk studie (Hammarström & Ahlgren, 2019) har undersökt upplevelser av hälsa bland unga som varken arbetade eller studerade och därmed stod utanför både utbildningssystem och arbetsmarknad. Studien visade att arbetslöshet i åldern 21–25 år medför ökad sannolikhet att ha utvecklat psykisk ohälsa när personen når medelåldern. Andra studier har visat att ju mer arbetsförmågan är reducerad, desto viktigare tycks utbildning vara för att förbereda ett framtida arbetsliv (Boman m.fl., 2015).
Beskrivningen ovan är inte heltäckande men ger tydliga signaler om hur angeläget det är att kunna erbjuda flexibla, långsiktiga och individuellt anpassade lösningar och förutsättningar som syftar till att unga med psykisk ohälsa ska kunna återuppta och/eller slutföra sina studier. Stöd och vägledning kan förebygga funktionsnedsättning och framtida behov av psykiatrisk vård och omsorg (SOU 2018:90). Tidigare forskning har visat att personer med psykisk ohälsa får bättre förutsättningar att hantera konsekvenser av sin sjukdom eller sin funktionsnedsättning genom att delta i reguljär utbildning eller arbeta på en
”vanlig” arbetsplats – vilket främjar återhämtning från psykisk ohälsa (se exempelvis Bejerholm & Hansson, 2020; Liljeholm & Bejerholm, 2020; Mowbray m.fl., 2005).
Att studera kan med andra ord ge människor värdefulla verktyg för att utöver kunskapsvinster nå ökad delaktighet och engagemang i samhällslivet vilket medför större möjlighet att skapa nätverk och mer socialt kapital. Det är till exempel inte sällan som studiekamrater fortsätter vara vänner även efter studietiden
och kan fungera som ”dörröppnare” in till nya arbetsplatser eller sociala sammanhang.
Frågar man de unga själva beskriver de en önskan om att få arbeta eller studera. En studie visade exempelvis att av de studenter med psykisk ohälsa som valt att hoppa av skolan ville över hälften återuppta sina studier för att öka sina möjligheter att få ett arbete och stärka sin personliga utveckling (Corrigan m.fl., 2008). Men det är inte alltid så enkelt att gå tillbaka till gymnasieskolan, söka till högskola eller universitet eller slutföra pågående studier. Det kan behövas stöd i de här processerna.
Rätten till stöd och lika villkor
I det här avsnittet beskrivs de ramverk för stödinsatser som kan vara aktuella. På många sätt har situationen under de senaste decennierna förändrats och utvecklats för gruppen personer med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning. Från att tidigare ha betraktats som enbart patient anses personen nu som en fullvärdig medborgare med samma rättigheter som alla andra (jämför Lindqvist, 2017). Det innebär lika rätt som andra att delta i samhället, att utbilda sig och ha möjlighet till arbete. Denna rätt är framskriven i svensk funktionshinderpolitik och nationella styrdokument som en avsiktsförklaring om att förverkliga de
mänskliga rättigheter som föreskrivs i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (SÖ 2008:26).
Konventionen antogs av Sverige 2008. I första artikeln beskrivs dess syfte och målgrupp:
[…] att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde. Personer med funktionsnedsättning innefattar bl.a. personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra.
Formuleringen ”på lika villkor som andra” är centralt i konventionen och uttrycks också som att rättigheterna ska förverkligas ”utan diskriminering av något slag på grund av funktionsnedsättning” (artikel 4). Utbildning, som är i fokus i den här boken, behandlas explicit i artikel 24. Av artikeln framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att:
[…] personer med funktionsnedsättning inte utestängs från det allmänna utbildningssystemet på grund av funktionsnedsättning samt att de får tillgång till allmän högre utbildning, yrkesutbildning, vuxenutbildning och livslångt lärande utan diskriminering och på lika villkor som andra. I detta syfte ska konventionsstaterna säkerställa att skälig anpassning erbjuds personer med funktionsnedsättning.
FN:s konvention utgör utgångspunkt för den svenska funktionshinderpolitiken vars mål är att ”uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning” (Prop. 2016/17:188). Inriktningen för arbetet handlar dels om generella åtgärder, dels om individinriktat stöd. Med generella åtgärder avses bland annat universell utformning i design av miljöer, produkter och tjänster. En slogan som använts tidigare är ”design för alla” vilket speglade en ambition att så många som möjligt med olika former av begränsad funktionsförmåga ska kunna ta del av samma miljöer och tjänster som andra samhällsmedborgare.
Inriktningen för funktionshinderpolitiken ska också riktas mot att åtgärda befintliga brister i tillgänglighet samt motverka diskriminering. FN-konventionens skrivning om att säkerställa att personer med funktionsnedsättning inte utestängs eller på annat sätt diskrimineras inom utbildningssystemet konkretiseras i diskrimineringslagen (SFS 2008:567). Förutom förbud mot diskriminering med funktionsnedsättning som grund framgår här att utbildningssamordnaren aktivt ska verka för lika rättigheter och möjligheter att söka en utbildning och delta i undervisningen oavsett funktionsnedsättning.
Medan generella lösningar omfattar alla i samhället föregås individuella lösningar vanligen av en prövning och bedömning av något slag. Med det avses här utredning av funktionsförmåga och bedömning av huruvida individen dels har tillräckligt nedsatt funktionsförmåga för att ha rätt till en insats, dels tillhör den målgrupp som insatser är avsedda för. Enligt funktionshinderpolitikens inriktningsmål ska individuella lösningar främja individens självständighet och brukar beskrivas som kompletterande och kompensatoriska – de ska alltså överbrygga skillnader i de villkor och förutsättningar man lever med.
Rätten till stöd och lika villkor
Ansvar för tillgänglighet, anpassningar och stöd vid funktionshinder är sektoröverskridande. Det betyder att varje myndighet har ansvar att ta funktionshinderperspektivet i beaktande i just deras specifika frågor och ansvarsområden. Med det avses att planering inom skilda politikområden, exempelvis transporter och infrastruktur, bostäder och samhällsplanering och arbetsmarknad, ska genomsyras av funktionshinderperspektivet. Principen om att ansvar inte är förlagt till ett enskilt område eller en enskild myndighet återspeglas också på regional och lokal nivå. Till exempel är det respektive skolområde eller skola som har ansvar för att främja möjligheter för personer med funktionsnedsättning att delta i utbildning på lika villkor som andra – något som exempelvis innefattar hur miljön är utformad, hur undervisningen planeras men också hur personen ska kunna ta sig till skolan.
Det senare medför att det inte bara är i den direkta undervisningen som möjligheter att delta i utbildning avgörs eller kan behöva främjas. Individen kan också behöva stöd inom andra livsområden som exempelvis boende, transporter eller sysselsättning. Boendestöd och sysselsättning är insatser som personer som på grund ”av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring” kan få med stöd av socialtjänstlagens femte kapitel, paragraferna 7 och 8 (SFS 2001:453).
En annan lag som i vissa fall kan vara aktuell vid behov av stöd i boende och sysselsättning eller annat personligt stöd kan vara lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) (SFS 1993:387). Ansvaret för vissa stöd, exempelvis skolskjuts eller färdtjänst (som kan behövas för att personen ska kunna ta sig till skolan), kan ligga inom en annan organisatorisk enhet och politisk nämnd.
Det kan vara ett stort antal aktörer som på olika sätt kan vara involverade. Det rör sig exempelvis om de statliga myndighe-
terna Försäkringskassan, Centrala studiestödsnämnden (CSN) och universitet eller högskola, den regionala hälso- och sjukvården eller kommunala verksamheter som socialpsykiatri eller kommunal vuxenutbildning (komvux). Till detta kan tilläggas samordningsförbund (där flera myndigheter gått samman i finansiell samordning) eller verksamheter som drivs av intresseorganisationer. Stödet kan exempelvis handla om pedagogiskt stöd, socialt stöd och boendestöd, psykiatrisk behandling eller försörjning under studietiden.
Det är med andra ord ett brett spektrum av möjligt stöd förmedlat av ett stort antal aktörer som befinner sig på olika nivåer. Vilka insatser och vilket stöd som finns att tillgå kan variera stort beroende på var man bor i landet. I Sverige är välfärdssystemet utformat så att statliga, regionala och lokala myndigheter gör egna tolkningar av hur stöd ska organiseras och genomföras.
Sammantaget anger både internationella och nationella styrdokument en klar och entydig ambition om att människor med funktionsnedsättning ska ges villkor och förutsättningar för utbildning som är likvärdiga med övriga i samhället – och en förutsättning för det kan vara individualiserat stöd och någon som samordnar stödinsatser. Ett förhållande som ofta nämns
i beskrivningar av de parallella stödsystemen är just att de är parallella; organiserade som i stuprör där den enskilda riskerar att ”falla mellan stolarna” (mellan olika myndigheters och verksamheters ansvarområden) och inte får tillgång till det stöd denne skulle behöva och har rätt till. Många menar att ”mångfalden” av aktörer kan uppfattas som mycket fragmenterad och svår att överblicka (Lundgren m.fl., 2009). Än svårare kan det vara för den som har psykisk sjukdom eller handskas med konsekvenser av psykisk funktionsnedsättning. Nedan ges en översiktlig beskrivning av några stödsystem som kan vara aktuella.
Rätten till stöd och lika villkor
Utbildning och möjligheten till stöd
I Sverige läggs stor vikt vid utbildning. Bland annat ställer arbetsmarknaden ofta krav på minst gymnasieutbildning för anställning, och de flesta grundskoleelever fortsätter enligt Skolverket (2024a) vid något av de frivilliga gymnasieprogrammen. Grund- och gymnasieskolan likaväl som kommunal vuxenutbildning regleras av skollagen (SFS 2010:800). I den slås fast att skolan ska ta hänsyn till individens förutsättningar och sträva efter att ”[…] uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen” (1 kap. 4 §). Skillnader i förutsättningar kan exempelvis vara av pedagogisk, psykosocial eller medicinsk art. När det upptäcks att en elev kan ha eller få svårt att nå upp till betygskriterierna ska eleven (skyndsamt) ges stöd i form av extra anpassningar inom, som det uttrycks, ramen för den ordinarie undervisningen. Alla utbildningsanordnare upp till gymnasienivå har enligt skollagen skyldighet att ge eleverna tillgång till elevhälsa. Elevhälsans arbete ska vara en del av skolans kvalitetsarbete och ska främst arbeta förebyggande och hälsofrämjande men vid behov också tillhandahålla medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser.
För elever inom grund- och gymnasieskolan är det rektorns ansvar att initiera en utredning av behov av särskilt stöd om de anpassningar som finns inom ramen för ordinarie undervisning inte räcker till. Skollagen anger vidare att om utredningen visar att det finns behov av särskilt stöd ska skolan utarbeta ett åtgärdsprogram där det ska framgå hur det särskilda stödet ska möjliggöra för eleven att ta del av undervisningen alternativt vara ett komplement till ordinarie undervisning. Eleven och dennes vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta i utarbetande av åtgärdsprogram.
För de unga som inte kommer igång med gymnasiestudier eller hoppar av påbörjad utbildning har kommunen enligt skol-
lagen ett aktivitetsansvar (KAA) fram till dess att ungdomen fyllt 20 år. Med aktivitetsansvar avses att kommunen har skyldighet att hålla sig informerad om hur ungdomen är sysselsatt samt erbjuda individuella insatser. I första hand ska åtgärderna syfta till att den unga påbörjar eller återupptar studier. Om det inte fungerar ska åtgärder inom KAA syfta till annan sysselsättning, exempelvis insatser som ska leda till arbete.
För den som fyllt 20 år och inte har fullständiga grund- eller gymnasieskolebetyg finns möjlighet att läsa in betyg via den kommunala vuxenutbildningen (komvux). Av skollagen framgår att det är de individer med störst behov av utbildningen som ska prioriteras. Behörig att söka till komvux är den som är bosatt i Sverige, saknar de kunskaper som utbildningen syftar till att ge och har förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen (Skolverket, 2024b). Vid komvux finns ingen skyldighet men väl en möjlighet att tillhandahålla elevhälsa, däremot ska kommunal vuxenutbildning kunna erbjuda olika former av pedagogiskt stöd.
Ungefär hälften som avslutat gymnasiet med fullständiga betyg söker sig vidare till högre utbildning, universitet och yrkeshögskolor (SCB, 2022). Inom den här utbildningsnivån regleras tillgång till hälsovård genom högskoleförordningen (SFS 1993:100). I den framgår att det framför allt handlar om förebyggande hälsovård i syfte ”att främja studenternas fysiska och psykiska hälsa” (11 §). Högskolorna är ålagda att ansvara för studiesocialt stöd samt tillhandahålla individuellt stöd till studenter med funktionsnedsättning.
Diskrimineringslagen anger att utbildningsanordnaren ska arbeta med aktiva åtgärder för att motverka diskriminering som bristande tillgänglighet, såväl i fysiska lokaler som i organisering av utbildningen och undervisningsformer. Åtgärder kan vara individuellt pedagogiskt stöd som tillhandahålls vid den institution
som studenten läser vid. Exempel på individuellt pedagogiskt stöd är förlängd tid för inlämning av individuella uppgifter, inspelade föreläsningar, anteckningsstöd, tillgång till inläst kurslitteratur, mentor och anpassad salstentamen (exempelvis tillgång till enskilt rum, dator och förlängd tid). Individuellt pedagogiskt stöd föregås av en prövning, och den som tror sig behöva sådant stöd bör i tidigt skede kontakta studenthälsan vid aktuell högskola eller aktuellt universitet.
Ansvar för vård och stöd vid psykisk ohälsa
Frågan om ansvar för personer med långvarig psykisk ohälsa och hur gränserna mellan regionernas och kommunernas ansvarsområden ska hanteras har dryftats under flera decennier. Under 1970-talet inleddes ett reformeringsarbete ”med syfte att ersätta institutionsbaserad vård med samhällsbaserade insatser” (Markström, 2020, s. 70). Arbetet resulterade i psykiatrireformen som trädde i kraft 1995. Då inrättades den nuvarande ordningen som förenklat kan beskrivas som att regionen ansvarar för medicinsk och psykiatrisk behandling medan kommunen (eller någon av kommunen finansierad privat aktör) ansvarar för stöd i vardagen, exempelvis personligt ombud, boendestöd och sysselsättningsinsats (Brunt, 2020; Brunt m.fl., 2020; Rosenberg, 2009).
Kommuner och regioner har också ett gemensamt ansvar för hälso- och sjukvård. Bland annat ska kommunen enligt hälsooch sjukvårdslagen (HSL) (SFS 2017:30) tillhandahålla hälsooch sjukvård upp till sjuksköterskenivå för personer som har insatsen bostad med särskild service. För personer vars behov av vård och stöd är så omfattande att inte en enskild vårdgivare ensam kan ge de insatser som är nödvändiga kan denna ansvarsfördelning upplevas svår att navigera i. Det har lagstiftaren försökt att komma åt genom att införa krav på samverkan mellan
organisationer i två av de lagar som reglerar stöd och behandling, hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen. I vissa fall kan också lagen om stöd och ser vice till vissa funktionshindrade (LSS) vara aktuell men även då ska stödet vara samordnat.
Genom psykiatrireformen gavs kommunerna ansvar att tillhandahålla sociala initiativ för att minska sociala konsekvenser vid ihållande psykisk ohälsa. Ett uttalat syfte var att utveckla metoder för samhällsbaserat stöd, bygga upp nya verksamheter samt finna fungerande samverkansstrategier mellan region och kommun. Arbetet mot mer samhällsbaserade insatser präglades till en början av förseningar och tröghet vilket bland annat berodde på ”samhällets [o]förmåga att ’bjuda in’ målgruppen” (Markström, 2020, s. 71). Omvandlingen från institutionsvård till samhällsbaserad vård kan också beskrivas som en attitydreform. Markström framhåller vidare att vi nu ett trettiotal år efter det att det första mentalsjukhuset stängde befinner oss i en ny tidsperiod som utmärks av ”post-avinstitutionalisering” (jämför Rosenberg, 2009).
I och med det har det vuxit fram ett intresse för integrerade insatser, specifika arbetsmetoder och ett återhämtningsinriktat arbete. Här befinner sig metoder som IPS, SEd och case-management. Men i första hand handlar det kanske inte om metoder utan om ett förhållningssätt och en ambition att skapa strategier för att stärka den enskildas inflytande och delaktighet. Detta ska även återspeglas i den samordnade individuella plan (SIP) som socialtjänst och hälso- och sjukvård har skyldighet att upprätta tillsammans med den enskilda om denne har samtidiga behov av insatser från både socialtjänst och hälso- och sjukvård. I en sådan plan ska det framgå vilka insatser som behövs, vilka insatser som respektive huvudman ansvarar för samt vem av huvudmännen som ska ha det övergripande ansvaret för planen.
Rätten till stöd och lika villkor
Det handlar också om att utveckla vissa specifika färdigheter eller att ansöka om akademiska anpassningar eller pedagogiskt stöd som tillhandahålls av lärosätet (exempelvis inläst litteratur, anteckningsstöd, anpassad examination, mentorstöd eller tekniska hjälpmedel) (Hillborg m.fl., 2024; Lövgren m.fl., 2020).
Tio grundläggande principer
Så som SEd-modellen är utformad i det svenska forskningsprojektet ”Med arbetsliv i sikte” (Hillborg m.fl., 2024) består den av tio grundläggande principer som fungerar vägledande för verksamhetens riktning och mål. På nästa uppslag ges en översikt av principerna och i efterföljande avsnitt behandlas de mer ingående med en tydlig beskrivning som följs upp av förslag på konkreta aktiviteter och ett eller flera exempel hämtade från de olika verksamheter vi har samarbetat med.
Att utveckla principer är ett försök att standardisera en metod och med det göra det lättare för verksamheter att organisera och bygga insatser som visat sig vara viktiga för ett effektivt stöd. Principerna kan ses som kärnan i insatsen och är därför viktiga att både förstå och tillämpa. Den som känner till IPS kommer att se att SEd-principerna relaterar till principerna för IPS (Bond m.fl., 2020), men här ingår också nya dimensioner som är direkt relaterade till studier – ”studiemiljö – plats och struktur för studier” samt ”rollen som student och sociala sammanhang under studietiden”.
LÄMPLIGHET BASERAS PÅ
INDIVIDENS VILJA ATT STUDERA
Verksamheten utesluter inte deltagare baserat på formella/ickeformella urvalskriterier eller bedömningar som inte har med studieformalia att göra, exempelvis krav på symtomfrihet eller uppfattad beredskap.
FOKUS PÅ DET REGULJÄRA
UTBILDNINGSUTBUDET
Studie/arbetsspecialisten stödjer individer att nå framgång inom det reguljära utbildningsutbudet.
STÖDKONTAKTER
SAMARBETE MED VÅRD- OCH STÖDKONTAKTER
Studie/arbetsspecialisten är integrerad i det psykiatriska stödteamet alternativt har god kommunikation och regelbundet samarbete med relevanta aktörer för att samordna, informera, tillgängliggöra och vid behov diskutera individens hälsa i relation till studier.
EKONOMISK VÄGLEDNING
TIDIGT I PROCESSEN
Att studera innebär en förändring i individens ekonomiska situation. Utifrån dennes ekonomiska förutsättningar stödjer studie/arbetsspecialisten individen i kontakten med relevanta aktörer.
KARRIÄRPLANERING TIDIGT
I PROCESSEN
Tidigt i stödprocessen inleds arbetet med att identifiera och dokumentera kortsiktiga och långsiktiga mål utifrån individens intressen, styrkor, ambitioner, tidigare erfarenheter och behov. Detta för att individen ska kunna lägga upp en plan för sina studier och framtida arbetsliv.
ETABLERA KONTAKTER OCH TILLGÄNGLIGGÖRA
RESURSER I UTBILDNINGSMILJÖER
Studie/arbetsspecialisten har ett nära samarbete med utbildningsanordnare och agerar som en länk mellan SEdprogrammet och skolan.
INDIVIDUELLT ANPASSAT STÖD SÅ
LÄNGE
OCH SÅ OFTA DET BEHÖVS
Stödet baseras på individens önskemål och behov. Omfattningen beror på hur väl studiesituationen fungerar och uppföljning sker kontinuerligt.
INDIVIDENS INTRESSE, VAL OCH
PREFERENSER STYR INSATSER
SEdinsatser är flexibelt anpassade utifrån individens val, intressen, preferenser (vad personen föredrar) och behov (tidigare erfarenheter, förmågor med mera) samt ger möjlighet att växla mellan studier och arbete om deltagaren önskar.
STUDIEMILJÖ – PLATS OCH STRUKTUR
FÖR STUDIER
Studier är i hög grad beroende av självständighet och möjlighet att fokusera i en för individen fungerande studiemiljö. Studie/arbetsspecialisten ger stöd att finna fungerande studieplatser samt rutiner som främjar individens studier.
ROLLEN SOM STUDENT OCH SOCIALA
SAMMANHANG UNDER STUDIETIDEN
Att börja studera innebär för många att stå inför nya utmaningar där rollen som student kan behöva utvecklas eller omvärderas. Tillsammans med individen identifierar och stödjer studie/arbetsspecialisten eventuella utmaningar och behov som kommer med studentlivet och dess sociala sammanhang.
Psykisk ohälsa är ett växande problem bland unga vuxna och att kunna studera trots denna utmaning är avgörande för framtida möjligheter och självständighet.
Den här boken presenterar metoden Supported Education (SEd) som syftar till att ge individanpassat stöd för att unga vuxna med psykisk ohälsa ska kunna ta klivet in i studier och vidare i livet.
Baserad på den evidensbaserade modellen Individual Placement and Support (IPS) förenar SEd stöd för både utbildning och arbete och skapar därmed en flexibel väg framåt för dem som behöver det mest.
Genom att kombinera forskningsresultat med konkreta strategier och praktiska erfarenheter visar författarna hur verksamheter kan främja återhämtning och möjliggöra studier på individens villkor. Bokens kärna är de tio grundläggande principerna för SEd som bland annat inkluderar individens rätt att välja utbildningsväg, fokus på det reguljära utbildningsutbudet, nära samarbete med utbildningsanordnare och långsiktigt stöd baserat på behov och önskemål.
Boken riktar sig till professionella som vill förstå och implementera SEd/IPS som effektiva stödmetoder för en mer inkluderande utbildnings- och arbetsmiljö.
Huvudförfattare är Veronica Lövgren, docent i socialt arbete; Helene Hillborg, med.dr i handikappvetenskap; David Rosenberg, docent i socialt arbete. Övriga författare är Ulrika Bejerholm, professor i psykiatrisk hälsooch sjukvårdsforskning; Magnus Bergmark, fil.dr i socialt arbete; Maria Hillörn, doktorand i socialt arbete.
ISBN 9789177414650
9 78917 74 14650