Ejderhonans vaggande gång
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Lennart Svensson
Omslagsfoto: Pål Hermansen, www.palhermansen.com
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Tartu, 2024
ISBN: 978-91-8073-851-4
Lennart Svensson
Den här boken tillägnas Stina Edholm Sparre. Som lämnade oss alldeles för tidigt.
Den här berättelsen innehåller väldigt få sanningar.
Den uttrycker inga, av mig eller någon annan, åsikter om någonting.
Den innehåller bara påhittade karaktärer som lever sina påhittade liv på några påhittade platser och ganska många verkliga platser.
Om någon mot all förmodan skulle känna igen sig, då är det förmodligen också ett påhitt.
Den här berättelsen är nedtecknad och tryckt endast för att läsaren skall få några timmar med avkoppling och underhållning, samtidigt som jag var tvungen att få ut den ur huvudet.
Sveriges riksdag tillsätter en utredning om televisionens införande, Arne Mattsons film Hon dansade en sommar har premiär samt att kärnvapenproven inleddes i Mojaveöknen i Nevada. Många andra stora händelser ägde rum under just 1951. Men vad det var som kom att påverka svenskarna allra mest: att den lagstadgade svenska semestern förlängdes från två till tre veckor per år, eller att den svenska ransoneringen av kaffe upphävdes, är svårt att avgöra så här långt i efterhand . Det är också år 1951 som den här berättelsen tar sin början.
Ollevar en så’n där hyvens karl som fungerade överallt och som alla tyckte om. Han bodde i ett, vad som var väldigt typiskt för Bohuslän, hus i två plan med stengrund som utgjorde källare och glasveranda på bottenplanet med utsikt mot havet.
Taket var täckt med tegel i lite varierande kulörer allt eftersom det hade kompletterats efter vinterstormarna.
Det som utgjorde trädgård var endast en liten plätt med gräs, en apel, krokig nog att vara omtalad bland grannarna och bara tre små rabatter som Olle lätt kunde hinna med att sköta. När han väl var i sin trädgård njöt han av tiden då han krafsade undan ogräs och klippte lite i rosenbuskarna.
Olles föräldrar, Astrid och Arne, hade träffats ganska sent i livet. Till detta så dröjde det flera år innan Olle kom till världen. Olle växte upp med förhållandevis gamla föräldrar, men som
älskade sin son över allt annat och gjorde allt för att han skulle få en fin uppväxt.
Som ung hade Olle börjat som fiskare ombord på en av båtarna i den lokala fiskeflottan. Hans pappa var fiskare och det gick lätt att få jobb, för om pappan sköter sig så gör ju även sonen det.
Olle var som sin far. Hårt arbetande med ambitionen att allt skulle bli riktigt gjort. Han föddes stor, till sin mors förtvivlan, och blev storvuxen redan som grabb och på den vägen var det.
Kamratskapet var bra ombord och det var ingen som bråkade. Man retades och kivades givetvis som man gör på alla arbetsplatser men det var ju bara att ge tillbaka med samma mynt och så var det ju bra med den saken.
Att fysiskt utmana Olle var det aldrig någon som fick för sig att göra.
Detvar ett tidvis hårt och stundtals farligt arbete. Olle var redan inne på sitt femte år som fiskare och trivdes gott på havet och med arbetet. Att det var farligt hade han ju fått lära sig. Man skulle vara försiktig men ändå hålla sig framme när och där det behövdes. Viktigast var att se till så att man inte fastnade i någon av vinscharna.
Ändå var det precis detta som hände. Det var en fredag och de hade legat ute över natten, utan hänsyn till den ökande vinden, och lagt ut trålen så fort det ljusnat tillräckligt för att kunna arbeta.
Under tiden de gjorde dagens första drag delade besättningen upp sig i grupper som gick ner under däck där de fick sig lite att äta och när skepparn kände sig nöjd med draget började man arbetet med att ta upp fångsten.
Arbetet gick så bra man kunde förvänta sig i den växande sjön. Ända fram tills att Arne ser att det håller på att trassla sig vid styrbordsvinschen och skyndar sig dit för att hjälpa till med att förebygga ett stopp av upptaget.
Alla ville ju ha upp fångsten och styra hemåt för att förbereda inför helgen med familj och vänner. Arne hade aningen för bråttom, trampade på en trossända som rullade undan och han ramlade mot vinschen där han gled in med sin vänstra arm mellan vajern och trumman. Trålen och fångstens vikt hängde i vajern, som utan minsta antydan till att lyfta sig från trumman klämde av Arnes arm strax ovanför armbågen.
Arne var inte känd för att vara den som gnällde i onödan men den rädsla han upplevde av att fastna, tillsammans med smärtan, gjorde att han skrek rakt ut. Att stanna vinschen och backa den så långt att Arne gick att få loss tog blott några sekunder, men kändes som en evighet för alla inblandade.
Olle och skepparens lillebror, som aldrig kallades något annat än ”Lillebror”, fick med sig Arne in i styrhytten, lade honom på durken och började skära, klippa och slita sönder kläderna, tillräckligt för att kunna komma åt att stoppa blodflödet. Arne som närmade sig ett chocktillstånd gnällde som en hundvalp med slutna ögon och lät sig hanteras.
Utanför i vågorna och den ökande vinden kämpade övriga besättningen med att få upp fångsten ur havet, för att kunna vända stäven in mot hemmahamnen och därifrån kunna få Arne till sjukhuset. Olle och Lillebror gjorde vad de kunde för att få stopp på blodet, men de medel man hade tillgång till räckte dåligt och det som varit en arm var nu två som nätt och jämnt satt ihop. Under tiden de arbetade febrilt med att lägga om med det som fanns tillgängligt hörde de hur motorn ökade i varvtal och kände hur båten vände i sjöarna och tog en helt annan rörelse och rytm. Ambulansen väntade på kajen och man kunde inte lägga till snabbt nog för att ge sjukvårdarna möjlighet att kunna ta sig an Arne, som glidit in i medvetslöshet av blodförlust och chock. Han var inte helt lätt att få upp på båren och sedan iland, trångt som det var, och det blev ju till att lyfta båren över gapet mellan båten och kajen. Olle träffade aldrig sin pappa efter den dagen.
Kyrkan var välbesökt på Arnes begravning. Alla ur besättningen var där med sina respektive, släktingar, vänner och bekanta. Så många som ville ta adjö av Arne. Han var långt mer känd och uppskattad, insåg Olle när han och Astrid kom till kyrkan och såg uppslutningen, än vad han haft en aning om.
När han gick upp för gången tillsammans med sin mamma för att inta sin plats längst fram, var det som om allt och alla flöt ihop och han upplevde en känsla av overklighet, som om han betraktade allting från ovan, som en fiskmås som ligger där och hovrar på vinden med sina utsträckta vingar och tittar ner på båten, tålmodigt väntande på det spill som den vet skall komma att bli dess middagsmål.
Orgelmusik, psalmsång, griftetal, snyftningar, avsked. Hela ritualen genomleds som i en dimma genom fuktade ögon. När det äntligen var över kom tröttheten över Olle, som om han dränerats på all den energi han normalt var fylld av. Han bet ihop, tackade och bockade för deltagandet och när han och Astrid kom hem vällde sig tomheten över honom.
Olle bodde kvar hemma trots att han utan vidare hade råd att skaffa sig ett eget boende. Orsaken var inte den att han var snål eller lat utan mer den att förhållandet till föräldrarna alltid hade varit på ett sådant plan att han helt enkelt trivdes. Nu när hans pappa hade lämnat jordelivet så kändes det ju fel att lämna mamma helt ensam i det stora huset, så han gjorde sig inga direkta planer på att flytta.
Tolv dagar efter begravningen kom skepparen, Enock, på besök. Han kände förmodligen en viss skuld i olyckan, men alla ombord visste om riskerna med arbetet så det var ingen som lade sten på bördan genom att skylla på honom för att Arne så tragiskt förolyckats.
Orsaken till besöket var att han ville förhöra sig om Olle kunde tänkas vara redo att börja jobba igen. Han kunde givetvis vänta lite till om han bara visste att Olle räknade med att komma
tillbaka. Det var svårt att vara två man kort och det var inte alltid så lätt att hitta män som fungerade ombord.
Svaret kom sakta, som om det var fyllt av tveksamhet, men Olle visste redan hur han skulle ha det.
Han tackade för tiden som varit men sade att det var tid att söka sig vidare i livet. Dels för sin egen del, men också för Astrid, som skulle gå med hjärtat i halsgropen var dag han var ute till sjöss. Nä, det var tid att ta sig ett jobb i land. Enock tittade ner i golvet en stund.
När han vände upp blicken tittade han Olle rakt in i ögonen och sade att han hade respekt och förståelse för beslutet och att han önskade all lycka till med framtiden. Han reste sig och gick ut i den svala brisen. Promenaden gick inte hemåt utan bort mot hamnen för att förbereda inför en ny arbetsvecka.
Detvar inget konstigt med att Gottfrid fick för sig att gå ner till Göta älv för att fiska den dagen. Det gjorde han nämligen så gott som alla lediga dagar. Inte för att han var överdrivet förtjust i fisk utan mest för att han skulle få tiden att gå.
Gottfrid var inte som andra. Han var vad man på den tiden kallade ”efterbliven” från födseln. Nu var det ju så att han kunde ta ganska väl hand om sig själv, eller ja, han tog hand om sig själv efter bästa förmåga och det blev inte alltid katastrof, men ofta en smula rörigt.
Gottfrid hade liksom aldrig kommit till det stadiet att han skulle kunna ha ett vanligt arbete. Hans äldre och företagsamma släktingar kallade på honom för att hjälpa till med allehanda praktiska göromål, men det var oftast de allra enklaste men samtidigt tyngsta sysslor som existerade inom verksamheten man bedrev.
Gottfrid var väl medveten om vem som betalade hyran för den lilla enkla lägenheten han bodde i och han nekade aldrig när han blev ombedd att arbeta. Inte heller klagade han över de,
vad som kunde tyckas vara onödigt tunga, arbetsuppgifterna han tilldelades.
Man kan säga att det var en bra dag för fiske, men det var ju i stort sett alla dagar i Gottfrids tycke. Det var inte mycket som kunde hålla honom ifrån älven, men spöregn var en av dem och det hade varit några dagar med ihållande regn och när det nu äntligen hade spruckit upp var det inget som kunde hålla honom hemma. Promenaden ner till älven gick längs Djurgårdsgatan, passerade spårvägen på Karl Johansgatan och vidare ner mot kajen och allt det liv som var så signifikativt för ett hamnområde just på den tiden.
Som vanligt hejade han på allt och alla vare sig de var intresserade av det eller inte. Nåväl, de flesta var ju människor med anknytning till närområdet och kände således igen Gottfrid och hälsade alltid tillbaka, om än kanske inte lika entusiastiskt som Gottfrid själv.
Fiskelyckan uteblev och Gottfrid gick sakta hemåt. Vädret var härligt och det var ingen som väntade hemma. Han lagade sin egen mat så betydelsen av att passa tider existerade inte.
Förutom vid de tillfällen han arbetade, vilket inte var jätteofta och för att vara ärlig så får man nog säga att han inte passade sina arbetstider alls så noga som man önskade. Men det var ju ingen som inte var införstådd med hur han var. Däremot så var väl långt ifrån alla direkt förstående.
När han svängde in på Koopmansgatan vinkade han till kassörskan i den lilla butiken på hörnet och vandrade vidare ner mot nummer två där han bodde. Gottfrid stannade upp ett ögonblick och njöt av solen innan han gick vidare in i porten med siktet inställt på uppgången i hörnet och kvällsmåltiden som han ämnade laga till av gårdagens rester.
Olle fick snart jobb på ett företag som gjorde olika typer av service, underhåll, reparationer och installationer av
allehanda ”mekaniska mojänger”, som han uttryckte det. Där var en hel del att lära sig och på det viset blev det ju inte enformigt.
I och med det nya jobbet, fick livet en ny inriktning där Olle kände trivsel och välmående. Utan att han egentligen märkte det så hade han successivt hämtat sig efter faderns frånfälle och ånyo börjat se på livet med framtidstro och tillförsikt, så som unga människor ofta gör.
Tiden gick, men Astrid gick aldrig vidare utan levde återstoden av sitt liv i någon form av acceptans med inslag av förnekelse. Hon älskade sin son, men då grundvalen för hennes trygghet och lycka ryckts ifrån henne, kunde hon inte annat än resignera.
Elin, född av Sara med Enock till pappa. Hon var nummer fyra i syskonskaran, med tre äldre bröder. Det var fem år mellan henne och den yngsta av bröderna. Sara var nog inte helt lycklig över att bli gravid en gång till, men när det visade sig att det blev en liten flicka den här gången så gick känslan av missmod över till ren och skär lycka.
I ett tafatt försök att vara roliga kallade bröderna henne för ”sladden utan kontakt”, bara för att hon ibland stängde in sig i sin kammare för att få vara i fred. Hon lärde sig aldrig att uppskatta den tänkta lustigheten.
De två äldsta bröderna blev fiskare, gifte sig med flickor från närområdet och blev familjeförsörjare ganska tidigt i livet.
Den yngsta brodern började med fisket, men bytte bana efter en kort tid. Detta utan att berätta varför. Elin som var yngst och flicka, förväntades att gifta sig tidigt, bli mamma och stanna hemma och sköta om sin familj.
Till skillnad från bröderna hade hon tydliga anlag för skolarbetet och uppmuntrades av sina lärare att studera vidare.
Till vilken nytta, undrade hennes far, som var en ganska snäll och vänlig människa men inte vidsynt, utan hörde till dem som gärna höll på traditioner.
Modern, som hade insett vad livet som fiskarhustru kunde innebära, stred för att Elin skulle få chansen att utbilda sig. Inte utan förebråelser och gliringar, mestadels från de äldre av bröderna, kämpade Elin för att få gå vidare och med hjälp och uppmuntran av sina lärare samt en solid uppbackning av modern hamnade hon till slut på folkskollärarseminariet i utkanten av Annedal, vilket i sin tur gränsade till Göteborg.
Elin hade turen att få bo som inackorderad hos släktingar i Långedrag. Livet för Elin var under studietiden glatt och fullt av nyhetens behag. Morbror Allan och moster Fredrika, som inte var ”riktigt svensk” (som barn hade Elin och hennes bröder lagt märke till Fredrikas brytning och sinsemellan skämtat om hennes annorlunda uttal utan att för den skull känna till hennes bakgrund), var givetvis ombedda att hålla koll på henne så att hon inte hade allt för roligt utan ägnade sig åt sina studier. Enligt far, för att det var dyrt. Enligt mor, för att hon inte skulle hamna i olycka. Olycka i den bemärkelsen att hon skulle komma hem och vara gravid.
Risken för detta var inte överhängande då hon tagit intryck av sin mor som gärna gick till kyrkan. Far gick aldrig med. Inte bröderna heller. Som liten följde hon ofta med, kanske mest för de intressanta ritualerna och den stämningsfulla körsången. Som tonåring blev det allt mer sällan och hon påstod sig aldrig vara troende. Men det hade ju alltid sagts att man skulle hålla på sig tills man blir gift och den tanken hade väl rotat sig.
Elin hade alltid varit väldigt lagom. Hon blev lagom arg. Tillräckligt för att omgivningen skulle förstå att hon kände sig förorättad men inte så till den grad att ilskan riktades tillbaka mot henne själv.
Hon växte upp till att bli lagom lång, med lagom breda höfter och lagom stora bröst. Åtminstone i andras ögon. Elin kanske hade tur, för lagom som hon var, så smälte hon in i alla sammanhang. Själv såg hon sin spegelbild med samma kritiska ögon som alla unga kvinnor gör och hittade alltid något att önska mer eller
mindre av. Elin hade ett svallande brunt hår och klarblå ögon. Det var få män, eller för den del kvinnor, som mötte hennes blick och förblev oberörda.
AnnaLena växte upp i Jämtland, på en gård väster om Storsjön. Gården hon bodde på låg i en dalgång mellan två mindre byar. Familjen hade granngårdar, en på var sida om sina marker. De tre gårdarna livnärde sig till viss del på jordbruk med djurhållning, men till den större delen på skogsbruk.
Anna Lena gick sex år i folkskola och var sedan hemma och hjälpte till på gården. Hon växte upp till att bli en liten och nätt kvinna, men den som kände henne visste att det fanns kraft i händer och armar efter arbetet med djuren och ute på åkrarna.
Hon hade ett ljust, tjockt och lite burrigt hår. Ett vackert, symmetriskt ansikte med en söt, lite spetsig näsa och mörkbruna ögon. Människor som talade med henne upplevde henne som charmig. Kanske, för att hennes klingande norrländska fanns kvar, men också för att hon gärna tittade den hon talade med rakt i ögonen.
Anna Lena hade det inte gott ställt. Enda fördelen med att inte ha mycket pengar till kläder var att det inte blev vare sig många eller svårskötta plagg. För övrigt så spelade det inte någon som helst roll hur man lade upp arbetet med tvätten. Det förblev alltid lika tråkigt. Ett sätt att få tiden att gå var att sjunga lite för sig själv.
Det var inte fråga om någon direkt skönsång, men hon kom ihåg några sånger som hennes mor hade sjungit när hon var liten och de kändes alltid bra att nynna lite på. Anna Lena gillade även den nya tidens musik, men hon hade varken tillgång till radio eller pengar att gå på lokal för, så det blev inte av att lära sig de nya moderna melodierna som hon hörde spelas lite här och där.
Det där med pengar var ett ständigt problem. Det lilla hon tjänade på sina vikariat som kassörska i butiker och på städjobben hos de lite rikare familjerna räckte sällan mer än till hyran.
Ensam och utan möjligheter då arvspengarna tagit slut, delvis tack vare den kreativa advokaten som på något konstigt sätt blivit betydligt mer välbeställd än hon själv, fick hon vid enstaka tillfällen ta till medel som kvinnor ibland blev tvungna att göra.
Anna Lena trivdes väl inte med att göra det hon gjorde, men kunde samtidigt på något underligt sätt leva med det. Vid enstaka tillfällen fann hon det njutbart, men oftast inte. Det berodde inte på att man ville henne illa utan mer på att man tänkte så mycket mer på sig själv än på de båda.
En tanke som dök upp ibland: Är man en sämre människa om man njuter? Borde hon skämmas över det mer än över det faktum att hon utnyttjade sin situation som hon gjorde? Förresten, var det hon som utnyttjade, eller blev hon utnyttjad? Svaret kändes inte glasklart.
Hon visste givetvis att hon kunde råka illa ut på mer än ett sätt, men det gjorde ju faktiskt även de kvinnor i hennes närhet som var både nyligen gifta och de som levde i äktenskap sedan lång tid tillbaka. Inte sällan såg hon dem med märken efter slag och sparkar och en del av dem var konstant gravida, med allt vad det medförde. Inte hjälpte det dem att vara gifta, i synnerhet som deras män ofta söp när de var hemma eller så var de borta under långa tider och då var det ju lika illa ställt med pengar som hon själv hade det.
Nej, längtan fanns där, men hon tänkte nog försöka klara sig själv ett tag till, tills den rätte dök upp.
En fin dag som denna skulle man kanske inte stå här nere med tvätten utan försöka få tid ute i den ofta så frånvarande solen. Hur det än var så skulle ju inte arbetet göra sig självt och det var nog bäst att hålla farten uppe så att hon slapp få gliringar från gamla fru Bertilsson, som fullständigt älskade att trycka ner henne i de så slitna skoskaften.
Det var ju inte så att hon tog åt sig så där förfärligt, men det var ju skönt att slippa tjatet som i och för sig kom ändå, vare sig
hon lämnade en fläck efter sig i tvättstugan eller inte. Nåväl, bäst att köra igång. Det var ju så lite att tvätta så det fick bli handtvätt som vanligt.
Maskinen var det ingen större idé att köra igång för det lilla som låg i korgen. Dessutom var hon lite osäker på hur mycket vatten och medel man skulle ha i. Bättre med det gamla vanliga gnubbandet.
Som vanligt gick det ju givetvis alldeles utmärkt att sköta tvätten och tiden rann iväg utan att det hann bli allt för tråkigt. Tankarna vandrade iväg till livet på gården med syskonen och föräldrarna under tiden hon småsjöng och gnolade på melodierna som hon mindes från barndomen.
Sorgen över att ha förlorat sina föräldrar så tidigt kom över henne och hon blev lite fuktig i ögonen. Att släkten inte kunde ta hand om henne hade hon kommit över för länge sedan. Hon hade förmodligen haft det bättre utan dem ändå och det lilla hon i praktiken fått ärva efter sin mor och far hade troligtvis blivit ännu mindre om gamarna i släkten fått ta hand om henne. Lite skönt att även de fallit offer för den där smilfinken till advokat, även om han nu med facit i hand hade stor del av ansvaret för hennes mindre avundsvärda situation.
Bäst som hon vände sig om för att lägga över tröjorna i baljan med sköljvatten, knuffade hon ner paketen med grönsåpa. Inte mycket att hänga upp sig på, det skulle ju ändå vara fint när hon lämnade tvättstugan och i det ingick det ju att skura av golvet.
upplevde ljudet näst intill outhärdligt. Ändå tyckte flertalet av arbetskamraterna, i synnerhet de lite äldre, att det var onödigt med hörselskydd. Varför fanns det inget riktigt svar på, men i detta som så mycket annat så segrar väl dumheten över klokskapen. Kanske då endast för att de mindre kloka människorna hörs mest.
Mycket snart hade Deangelo fattat att det skulle påverka hans
hörsel. Inte bara nu utan även i framtiden, vilket inte var svårt att räkna ut eftersom det ringde och pep i öronen långt in på kvällarna efter en dag i den kakofoni av oljud som tävlade om att trasa sönder hans trumhinnor. Deangelo satte proppar i öronen, bet ihop och tänkte på hur mycket bättre han hade det här än där hemma i Anzio på den italienska västkusten.
Det blev pengar över att skicka hem till föräldrarna trots att han levde ett ganska gott liv. Mycket var ju annorlunda och språket en utmaning. Sakta hade han fått till det med svenskan, tillräckligt för att kunna sköta sig själv så till vida att han kunde handla, betala hyran och inte minst sköta sina arbetsuppgifter. Socialt var det lite av en öken. Några få var de från hembygden som letat sig hit tillsammans. Ännu färre var kvar.
Att bara umgås med arbetskamrater var inte vad han kallade för att ha ett rikt socialt liv, utan mer som i stället för att ha ett socialt liv. Kvinnorna man träffade här i staden var antingen gifta eller så var de lite undrande då han inte talade svenska så bra. Detta skapade lite av en tomhet, samtidigt som han ju egentligen inte hade tänkt att stanna så länge ändå.
Tanken var ju från början att tjäna ihop pengar och att resa hem och fortsätta där hans far, med all rätt, tänkte sluta sin yrkesbana och pensionera sig, i den mån det skulle vara möjligt. Allt för att minska skulder och att kunna få råd med hem och familj. Barackerna, i vilka man blivit hänvisade att bo vid ankomsten, kändes snart för trånga och fruktansvärt opersonliga. Så fort ekonomin tillät, utan att då göra allt för stort avkall på vad som skickades hem, inleddes sökandet efter ett eget boende i form av en liten och billig lägenhet. Gärna med promenadavstånd till arbetet. När flytten väl var gjord spred sig en känsla av lättnad och välbefinnande i honom och livet som invandrare fick en ny dimension.
Lägenheten var liten, dragig och lyhörd. Men den var hans hem och han gjorde det precis så trivsamt som han själv kände att han behövde ha det. Grannarna bestod av en ganska brokig
skara människor i alla åldrar. Den som gjorde mest väsen av sig var en ragata vid namn Bertilsson, fastighetsskötarens fru.
Att hon var en sur och tvär människa var ingalunda konstigt då hennes man ständigt och jämt var på lyset och lämnade åt henne att styra med både hans jobb och att försöka få till det med barnen och hemmet. Bertilssons undvek han i den mån det gick. I övrigt etablerade han en form av relation med de andra på gården, inte på djupet, men ändå i en vänlig och familjär ton som skapade trivsel och en känsla av samhörighet.
När Gottfrid svängde av från Koopmansgatan och gick in på gården, hörde han och kände igen sången från tvättstugan. Det var Anna Lena. Hon var alltid snäll. Stannade alltid upp med vad hon gjorde och pratade en stund. Söt var hon också.
Gottfrid tänkte nog inte på kvinnor som alla andra. Han var inte i det stadiet att han tänkte sig en framtid ihop med någon alls. Han uppskattade alla människor som skänkte honom ett vänligt ord och en stund av uppmärksamhet. Men visst kunde han uppskatta ett vackert hårsvall och doften av en nybadad kvinna. Som så många gånger förut lät han ljudet av sången styra sina steg och han smög lite försiktigt fram till dörren. Där stod han i dörröppningen och tittade på Anna Lena utan att hon märkte något.
Han tassade försiktigt ner för de översta trappstegen. Stentrappan lämnade inget ljud ifrån sig och Gottfrid kände hur leklusten kom över honom. Han tog det sista steget ner innanför dörren, smög fram mot Anna Lena så att han stod alldeles bakom henne. Utan att märka något sjöng hon glatt vidare och lät tankarna vandra, samtidigt som hon gnuggade på en fläck på sin senast inhandlade blus. Inte för att den kändes så ny längre, men den var ju ändå den finaste blusen hon hade.
Gottfrid sträckte ut pekfingrarna, förde fram båda händerna och körde fingrarna i sidorna på Anna Lena, som i sin tur reagerar med att sno runt samtidigt som hon lyfte sin högra hand
för att dela ut en i hennes tycke helt lämplig örfil. Gottfrid blev nu lika häpen som Anna Lena och ryckte till, halkade i fläcken med såpa och ramlade baklänges.
Fallet var fullständigt överraskande och gick så snabbt att Gottfrid inte hade en chans att ta emot sig, utan slog huvudet i nedersta hörnet av stentrappan, närmast tvättmaskinen. Hörnet träffade snett bakom vänstra örat och Gottfrid blev, från att ha varit full av liv och påhitt, en väldigt stilla person.
Allt eftersom pölen med blod växte och spred ut sig över golvet, gick det upp för Anna Lena att den snälla och livliga särlingen inte bara var stilla, utan även död. Gottfrid blev 43 år gammal och var oskuld när han dog.
Iden mån det var fint eller i alla fall hyggligt väder tyckte
Deangelo om att promenera både till och från sin arbetsplats. Det var inte allt för långt och det gav honom ytterligare möjligheter att lära känna staden han bodde i. En dag som denna var det rena njutningen, med solsken och ljummen västanvind.
Inte för att det på något som helst vis liknade klimatet i Anzio där han var född och uppvuxen, men det var ändå njutbart. Även om en och annan spårvagn skramlade förbi, så var, i jämförelse med det inferno av ljud som jobbet innebar, det lugnt och skönt i staden.
Deangelo svängde in på Koopmansgatan, sneddade över till andra sidan gatan samtidigt som han vinkade till kassörskan i butiken på hörnet, som hade ställt upp dörren den vackra dagen till ära. Han svängde med raska steg in genom porten och väl inne på gården tog han vänster, med dörren i hörnet i sikte.
Det var inte mer än sekunder efter att Deangelo öppnat dörren tills han förstod att något inte var som det brukade. Att dörren ner till tvättstugan stod öppen var inte ovanligt för det var ju svårt att öppna och stänga under tiden man bar på tvättkorgen och som oftast ville man ju ut och hänga tvätten på gården.
Ljudet av gråt hade han aldrig förut hört från tvättstugan,
vilket gjorde att han slängde en blick ner mot den öppna dörren. Han skulle ju ändå passera på väg till trappan, men ville inte visa sig allt för nyfiken.
Vad han såg blev något som han aldrig skulle glömma. Den trevliga och annars glada unga kvinnan med namnet han aldrig tycktes lära sig att komma ihåg, sittandes på knä vid den till synes ditslängda manskroppen. Han stannade upp, vände sig in mot dörröppningen och möttes av det nu tårfyllda ansiktet.
Hon försökte säga något men det kom inga ord.
Deangelo gick ner för den korta trappan, hjälpte henne upp från golvet och fram till bänken där tvättkorgar och bunkar med tvättmedel brukade stå, knuffade undan lite av Anna Lenas grejer och skapade en plats för henne att sätta sig.
Chockad och en smula yr satte sig Anna Lena ner och började sakta få grepp om vad som egentligen hänt. Var det hennes fel att Gottfrid ramlade och … dog? Hur förklarar man nå’t sånt här?
Vad händer med mig nu? Frågorna hopade sig och pockade på uppmärksamhet allihop på samma gång.
Deangelo, vis av erfarenhet av hur polisen kan uppfatta en utlänning, gick och knackade på hos vicevärden och det var som vanligt fru Bertilsson som öppnade. Han hade inte väntat sig något annat då herr Bertilsson allt som oftast var indisponibel och frun skötte det mesta som vicevärdskapet krävde. Deangelo förklarade på sin brutna svenska att det hade hänt en olycka i tvättstugan och att det kanske vore bäst att kontakta polisen.
Fru Bertilsson blev som vanligt upprörd när det hände något som hon själv inte bestämt över och knuffade undan Deangelo från dörröppningen och skumpade iväg så fort hennes gamla krumma ben bar henne. Det var inte många meter att ta sig fram till dörren ner till tvättstugan, men hon lyckades bli andfådd på de få steg det var.
Hennes första tanke var: Vem skall städa här? Men sedan insåg hon vad som hänt och lämnade dörröppningen utan att yttra ett ord till Anna Lena. Under tiden fru Bertilsson ringde
till polisen tog sig Deangelo tid att sätta sig hos Anna Lena och förklara att han inte kunde stanna hos henne, men att hon skulle vara noga med att säga att det varit en olycka och inget annat. Sedan gick han sakta och tyst upp för trappan till sin lilla lägenhet och låste in sig.
Greger, som i egenskap av den enda tillgängliga polisman i civila kläder, fick uppdraget att ta sig till Koopmansgatan, varifrån det ringt ”ett förvirrat fruntimmer”, som det hette. Att han fick uppdraget hade ingenting med hans färdigheter som polisman att göra, utan mer att han var just den enda tillgängliga.
Hade hans överordnade haft möjlighet hade Greger gjort något helt annat.
Vad som helst utom att ha med människor att göra, för det var han helt enkelt inte bra på. Att han över huvud taget lyckats bli polis hängde mest på att han lyckats fantastiskt väl med sina studier. Vilket i sin tur inte berodde på flit och hårt arbete, utan uteslutande på att han blivit begåvad med ett otroligt bra minne. Han hade läst studielitteraturen, varit med på föreläsningarna och avlagt sina examina med godkända resultat.
Att han råkade vara en person utan tillstymmelse till människokännedom och empati hade ingen någon direkt koll på. Det märkte man först när han kom till en arbetsplats och ja, då var det ju lite sent att göra något åt situationen.
Greger hade givetvis ingen egen bil, utan blev körd i ett utryckningsfordon av en uniformerad konstapel. Detta retade ju honom en smula, men till och med Greger förstod att det kanske skulle ta ett tag innan han visat hur kompetent och bländande han var och fram tills dess fick han väl nöja sig med att åka i patrullbilar.
Framme på Koopmansgatan var det inte alls svårt att hitta rätt för det här var ju tidpunkten då många människor var på väg hem från sina jobb och det var bara att följa strömmen. Greger fick tränga sig en smula för att komma fram till tvättstugedörren. En
patrull som kommit tidigare hade haft den goda smaken att täcka över Gottfrid så att scenen inte skulle se allt för dramatisk ut.
Greger hade ingen som helst erfarenhet av en situation som denna, men lyckades rannsaka sitt minne och började med att se till så att de uniformerade poliserna fick ut alla som bara var nyfikna och till sist var bara fru Bertilsson och Anna Lena kvar i tvättstugan, vars dörr nu stängdes för att få till någon form av avskildhet.
Greger gick åter tillbaka i minnet av vad han lärt sig under utbildningen och ställde en rad med mer eller mindre relevanta frågor, som besvarades av Anna Lena, eftersom fru Bertilsson inte visste någonting förutom när det kom till närmast anhöriga. Där hade hon lite att tillföra och hon lyckades övertala Greger att ta kontakt med de anhöriga och att ordna med någon som tog hand om Gottfrid. Det sista hon sade innan hon gick var att hon förväntade sig att Anna Lena skulle städa tvättstugan efter sig, eftersom det var hon som hade haft tvättid.
Greger följde med till vicevärdsbostaden för att få nödvändiga uppgifter och för att få låna telefonen, för att kunna tala med Gottfrids anhöriga. Dessutom behövde han ordna en bårbil för att hämta den avlidne. Greger återvände till tvättstugan och Anna Lena, som blivit anmodad att sitta där och vänta bredvid den döde Gottfrid, vilket inte på något sätt slagit Greger som anmärkningsvärt eller onödigt känslosamt för den unga kvinnan. Om det bara var att passa liket så kunde ju någon av konstaplarna tagit hand om det.
Det enda han hade att säga var att fallet skulle avskrivas som en olyckshändelse och därmed var saken över.
Gottfrid hämtades och Anna Lena städade och grät om vartannat och såg till att göra det så rent som hon bara kunde. Sedan gick hon till sin lägenhet, helt tom invärtes och undrade om detta verkligen hade hänt. Det gick säkert ett par timmar efter att hon hade kommit in till sig, så krafsade det lite försiktigt på dörren.
Att det inte var fru Bertilsson, det visste hon för där bankades
det rejält på dörrarna så att man skulle veta vem som bestämde.
Nyfikenheten var inte enorm, för med tanke på bekantskapskretsens storlek fanns det inte så många att välja på.
Utanför dörren stod till hennes förvåning Deangelo. Han som aldrig annars mer än nickade till hälsning och sedan försvann in till sig och inte gjorde något som helst väsen av sig. De stod där med dörren lite på glänt och tittade på varandra. De började att prata samtidigt, tyst, nästan viskande. Hon slutade och väntade på att han skulle börja om.
Deangelo var väldigt tydlig med att han bara ville veta hur hon mådde efter dagens händelse. Han talade sakta på sin begränsade svenska, men på ett sådant sätt att det var lätt att uppfatta som ärligt och uppriktigt. Anna Lena sade som det var, att den hemska och tragiska upplevelsen inte hunnit sjunka in riktigt ännu, men att hon tyckte det var sorgligt att det gick som det gjorde med Gottfrid. Hon tillade att hon mådde dåligt för att hon ju faktiskt hade lite med det att göra, även om han till största del hade sig själv att skylla.
Hon kände att tårarna kom när hon tänkte på Gottfrid och hur han låg där alldeles stilla och blodpölen som bara växte. Deangelo såg sorgen i hennes ögon.
Utan att finna på något tröstande att säga, sade han adjö och gick in i sin lägenhet och låste dörren, medvetandegjord om hur svårt det kan vara att trösta. I synnerhet när man inte talar språket fullt ut.
Blandade känslor spred sig inom Anna Lena där hon satt vid det lilla fällbara köksbordet på en stol som kom från hemmet hennes föräldrar lämnat efter sig. Upplevelsen av att vara åtminstone delaktig i Gottfrids död och erfarenheten av att det faktiskt fanns en människa i denna värld, som utan att göra sig egen vinning, kunde visa en smula sympati och vänlighet, kändes som två motpoler i känslovärlden just nu.
I början av skolåldern blir Marco övergiven av sin far. Han växer upp tillsammans med sin mamma Elin och syster Laura i ett litet fiskesamhälle i Bohuslän.
Men berättelsen börjar långt innan Marco föddes …
Till och från under uppväxten funderar Marco över varför hans far försvann ur hans liv, men det är först i samband med att mamma Elin också försvinner som han på riktigt känner att han vill träffa sin far igen. Inte för att han tror att det på något mirakulöst sätt ska ta bort känslan av att en gång ha blivit övergiven av en förälder, men att han helt enkelt vill veta varför han, Laura och Elin blev lämnade.
Men hur gör man för att finna någon som helst inte vill bli hittad? Kan man hitta svar om framtiden i det förflutna?
www.vistoforlag.se