Vikten av vila och återhämtning i livets svåra stunder
“En lika vacker som helande bok”
ÖVERVINTRING
Övervintring
vikten av vila och återhämtning i livets svåra stunder
Katherine May
Yourlife Books
www.yourlifebooks.se
Yourlife Books ges ut i samarbete med TBA Publishing AB, www.thebookaffair.se
© Katherine May 2020
Engelska originalets titel Wintering
Svensk utgåva i avtal med Madeleine Milburn Ltd.
översättning Carina Nunstedt omslag Two Associates, i svensk bearbetning av Jenny Svenberg Bunnel redaktör Linda Skugge
sättning Bart Willemsen
tryckt via ScandBook AB 2023 isbn 978-91-988384-3-5
Till alla som har övervintrat.
Innehåll
förord
av Carina Nunstedt 11
prolog September
Brittsommar 17
Oktober
Göra sig redo 31
Hett vatten 47
Spökhistorier 62
November
Transformation 73
Dvala 83
December
Ljus 101
Midvinter 109
Uppenbarelse 123
Mörker 139
Hunger 153
Februari
Snö 165
Kallt vatten 177
Mars
Överlevnad 197
Sång 213
epilog
Vårvinter
Tö 233
Tack 245
Referenser 247
Over the land freckled with snow half-thawed
The speculating rooks at their nests cawed And saw from elm-tops, delicate as flowers of grass, What we below could not see, Winter pass.
Edward Thomas, ”Thaw”
”Jag vet att jag måste gå rakt igenom mörkret.
Steg för steg tills jag kommer ut på andra sidan”
Förläggarens förord
Den här boken känns som om den är skriven direkt till mig. När jag läste den första gången försatte den mig i ett meditativt tillstånd, språket var så vackert och berättelsen så klok, rolig och lärorik. Jag ville inte att den skulle ta slut och kände snart att jag ville göra allt för att få ge ut den på svenska.
Det var januari och min man var svårt sjuk i cancer sedan två och ett halvt år. Sjukdomens grepp hade successivt hårdnat om hela familjen.
Boken talade till mig från första sidan, hela min kropp ville vila i mörkret. Krypa upp i sängen bredvid min älskade och gå i ide. Kanske pulsa lite i snön en solig dag – göra snöänglar eller åka längdskidor. Något vi faktiskt gjorde på en golfbana där spåren var perfekta, min man tog ut sig totalt trots att backarna var få och rundan bara någon kilometer lång.
Jag ville gå i ide för att sedan vakna på riktigt när våren kom och då skulle allt vara bra igen. Solens strålar skulle leta sig in genom gardinerna och vi skulle ha den där härliga lördagslediga känslan i kroppen, utvilade och förväntansfulla. Ingen skulle vara sjuk.
Jag fanns bredvid min man och var med på vartenda läkarbesök och stod och väntade efter varje operation, men behövde även ta hand om jobb och barn, och han ville inte att vi skulle förändra vår vardag. Han ville att allt skulle vara som vanligt så mycket som möjligt, och vi respekterade och förstod.
Denna djupa längtan efter vila påminde om den gången min yngsta son var ett par månader gammal och hade kolik. Jag var tvungen att jobba deltid trots vaknätter, oro och en trötthet som aldrig gick över. Då valde jag att inte heller dra i bromsen mer än nödvändigt, det kändes viktigt att slutföra det jobb jag hade åtagit mig, som chefredaktör för det nystartade livsstilsmagasinet Mama. Det kändes konstigt att lämna över det roliga uppdraget till någon annan. I efterhand har jag sett tillbaka och tänkt att jag bara borde ha krupit ner där under täcket med min son tills allt blev bra. Varför gjorde jag inte det?
Livet pågår på flera plan samtidigt och perspektiv är något som växer fram med tiden. Det är lätt att vara efterklok. Jag tror inte på att klandra sig själv i sådana här lägen.
När det här skrivs är det november. Snart sex månader sedan min älskade man somnade in på Ersta hospice. Mitt eget behov av övervintring och djup vila är större än någonsin, och den här gången har jag bestämt mig. Jag säger inte ja till några nya uppdrag, när vintermörkret sänker sig ska jag ha lyckats skruva ner tempot till halvtid, max. Först ska vi på en läkande resa, barnen och jag, klara av julen som jag bävar för – min man var så bra på att fixa jul – och sedan ska jag ha fler blanka dagar där jag inte vet riktigt vad som ska hända, mer än att jag behöver vila, återhämta mig, promenera, utforska nya stigar, läsa de där böckerna jag inte hunnit med. Förstå vad det innebär att vara änka. Sortera kvitton, bläddra i fotoalbum, eller snarare de där kartongerna med bilder som står på vinden och aldrig hann bli insatta i något album. Sätta upp nya sovrumsgardiner,
mörkläggningsgardiner, som gör att jag sover ovaggat. Laga mat, och finnas där för mina pojkar. Kroppen svarar tydligt att jag är på rätt väg.
I vår tid verkar det som om vi alla behöver återhämtning mer än någonsin, vi pratar om det hela tiden, men nästan ingen ägnar sig åt det mer än någon dag här och där. Som
Katherine May skriver: ”Att ägna sig åt de här djupt omoderna sysslorna – sakta ner, låta fritiden ta mer plats, få tillräckligt med sömn, vila – är ett radikalt ställningstagande, men helt nödvändigt.”
Själv har jag ibland tagit taxi från möten till yogapasset, för att inte missa den heliga tiden. Hastat in med andan i halsen för en liten nödvändig stund på mattan.
Ska jag klara att slå av på takten nu? Fortsätta tacka nej till det jag inte behöver. Varför vill vi ha en full kalender? Ja, vill vi egentligen det? När tid är den största lyxen som finns. Vad är jag sugen på att göra egentligen, när det finns en lucka? Vad vill jag göra med resten av mitt liv? Ja, det ska jag klura lite på de där mörka vinterdagarna som följer. Jag vill utforska tomrummet som uppstår. Ensamheten som jag fruktar, egentiden som jag längtat efter tidigare, men som nu inte är lika lockande. Jag vet att jag måste gå rakt igenom mörkret, steg för steg, tills jag kommer ut på andra sidan.
Tack, Katherine May, för att du visar vägen i denna banbrytande, utforskande och helande bok.
– Carina Nunstedt, förläggare Yourlife Books
Brittsommar
En del vintrar utspelar sig i solen. Just den här började en strålande lördag tidigt i september, en vecka innan min fyrtionde födelsedag.
Jag firade tillsammans med vänner på Folkestone, stranden som vräker sig ut i Engelska kanalen som om den försöker nå ända till Frankrike. Det var inledningen på en tvåveckorsperiod fylld av luncher och drinkar som jag hoppades skulle innebära att jag slapp en stor födelsedagsfest för att sedan landa tryggt i nästa decennium av mitt liv. Bilderna jag har från den där dagen ter sig nu i efterhand absurda. Hög på känslan av mitt eget firande fångade jag semesterorten badande i brittsommarvärme. Den gamla snyggt slitna tvättomaten på vägen till parkeringen. De pastellfärgade strandbodarna i betong som med jämna mellanrum stack upp längs kusten. Alla våra barn hoppandes vid stranden, plaskandes i ett overkligt turkosblått hav. Bägaren med glass som jag åt medan de lekte.
Det finns inte en enda bild på min man, H. Det är i och för sig inte så ovanligt, jag brukar mest fotografera min son, Bert, och havet. Vad som är ovanligt är att det sedan inte finns en enda bild tagen på två dagar, sedan kommer en bild på H i en sjukhussäng, där han ligger och försöker tvinga fram ett leende.
Redan den där idylliska dagen vid vattnet klagade han över att han kände sig sjuk. Det betydde inte så mycket. Jag har insett att ha småbarn innebär att du drar hem en rad olika bakterier som leder till halsont, utslag, täppta näsor och onda magar. H klagade inte ens. Men efter en lunch, som han inte orkade äta upp, gick vi till lekplatsen vid toppen av klipporna. H försvann ett tag. Jag tog ett foto av Bert lekande i sandlådan, ett långt sjögräs hängde från hans byxor som en svans. När H kom tillbaka berättade han att han hade kräkts.
”Åh nej!” minns jag att jag sa, i ett försök att låta medkännande medan jag inom mig tänkte vad irriterande det var. Vi behövde avbryta och åka hem, och sedan skulle han förmodligen sova bort det. Han höll sig om magen men det verkade inte speciellt oroande med tanke på omständigheterna. Själv hade jag inte bråttom att gå, och det måste ha framgått, för jag har ett väldigt tydligt minne av chocken som spred sig när vår vän – som vi känt ända sedan skoltiden – la handen på min axel och sa: ”Katherine, jag tror att
H är riktigt sjuk.”
”På riktigt?” sa jag. ”Tror du verkligen det?” Jag vände blicken mot H som grimaserade av smärta, hans ansikte glänste av svett. Jag sa att jag skulle gå och hämta bilen.
När vi hade kommit hem trodde jag fortfarande inte att det var något annat än ett vanligt virus. H gick och la sig, jag försökte sysselsätta Bert, som blivit snuvad på sin eftermiddag på stranden. Men två timmar senare ropade H från övervåningen och jag såg att han höll på att klä på sig. ”Jag tror jag behöver åka till sjukhuset,” sa han. Jag blev så paff att jag började skratta.
H satt i en plaststol i väntrummet med en infart i handen och såg hemsk ut. Det var lördag kväll. Stället var fullt av rugbyspelare som ojade sig över sina brutna fingrar, fulla personer med krackelerade ansikten, äldre människor hukande i rullstolar, och deras vårdare som vägrade ta med dem hem. Jag hade lämnat Bert hos grannarna, och lovat att vara hemma inom ett par timmar, men snart messade jag dem och frågade om det var okej att han sov kvar.
När jag lämnade H var det efter midnatt och han hade fortfarande inte flyttats till en avdelning.
Jag åkte hem och fick inte en blund i ögonen. När jag återvände nästa morgon hade allt blivit värre. H var svag och brännhet. Smärtan hade stegrats över natten, sa han, men just när den var som värst bytte sköterskorna skift, så ingen kunde ge honom den smärtlindring han behövde. Sedan sprack hans blindtarm. Han kände bokstavligen när det hände. Han skrek rakt ut, men fick en tillsägelse av avdelningssköterskan för att han var oförskämd och bråkade. Mannen i sängen intill blev tvungen att försvara H. Han gastade till oss genom skynket: ”De lämnade honom i ett fruktansvärt tillstånd, stackars kille.”
Fortfarande inget tecken på att de skulle operera. H var rädd.
Det skrämde även mig. Det kändes som om något fruktansvärt farligt hade inträffat när jag hade övergivit min vaktpost. Och det fortsatte, sköterskorna och läkarna verkade flyta omkring som om det inte var någon brådska alls, som om en patient borde ligga ner utan att gnälla medan hans inre organ exploderade. Plötsligt blev jag rasande, jag skulle kunna förlora honom. Han behövde uppenbarligen
någon vid sin sida som kunde försvara honom, så det var vad jag gjorde. Jag parkerade mig själv där vid sängen, ignorerade besökstider, och när smärtan blev outhärdlig gav jag mig inte förrän sköterskan hjälpte honom. I vanliga fall är jag för blyg för att beställa pizza, men nu var det annorlunda. Det var jag mot dem, min mans lidande mot deras fyrkantiga schema. Jag tänkte inte förlora den här kampen.
Den kvällen gav jag av mig hemåt vid niotiden, och ringde varje timme för att kolla om han hade förflyttats till operationssalen som planerat. Jag brydde mig inte om att jag var jobbig. Jag låg vaken tills operationen var klar och fick höra att han mådde okej. Sedan kunde jag ändå inte sova. Vid sådana här tillfällen känns sömnen som ett svek, du sjunker ner i en lyxig dvala bara för att vakna med ett ryck, stirrande ut i mörkret som om du ska finna något himmelskt i dunklet. Det enda jag hittade var mina egna rädslor, hans obönhörliga lidande och min fasa för att bli lämnad att överleva honom. Vakandet pågick hela veckan mellan skollämningar och -hämtningar. Jag var där när kirurgerna förundrat förklarade inflammationens omfattning, att H:s feber inte gick ner och att hans syresättning inte normaliserades, det bekymrade mig. Jag hjälpte honom att ta långsamma promenader i korridoren och såg hur han somnade efteråt, ibland mitt i en mening. Jag gav honom rena kläder och fick honom att äta små portioner. Jag försökte trösta Bert, som blev rädd vid åsynen av sin pappa kopplad till så många maskiner och slangar.
Någonstans mitt i denna katastrof öppnades ett oväntat tomrum. Alla timmar i bilen körandes fram och tillbaka till sjukhuset, sittandes vid H:s sida medan han nickade till,
väntande i matsalen medan ronden pågick. Mina dagar var nervösa och loja på samma gång. Jag behövde hela tiden infinna mig någonstans, helst pigg och alert, samtidigt var jag överflödig, en inkräktare. Jag tillbringade mycket tid stirrande runt omkring mig, utan att veta vad jag skulle göra, min hjärna snurrade för att hitta ett system, bringa något slags mening till de här nya erfarenheterna.
Och mitt i allt detta tomrum kändes allt plötsligt oundvikligt. En okänd, ostoppbar kraft hade redan dragit in i mitt liv, och det här var bara en ny händelse i dess kölvatten. För bara en vecka sedan hade jag sagt upp mig från mitt jobb som universitetslärare, i hopp om att finna balans utanför skolans evinnerliga stress. Här befann jag mig nu, kompledig under terminsstartens mest hektiska veckor. Tveklöst tärde jag på allas tålamod, men ingen annan kunde reda ut den här situationen.
Utöver det hade jag nyss gett ut min första bok på sex år och hade ytterligare en nära förestående deadline. Min son hade just återvänt till skolan efter ett långt sommarlov, och jag oroade mig mycket över hur han skulle klara av alla krav. Förändringens vindar blåste, samtidigt som döden, knackade på dörren, eller snarare sparkade in den likt en inbrottstjuv.
På min trettionde födelsedag hade jag lyckats krascha en minnesstund. Jag hade stämt träff med en väninna på en pub och upptäckte att lokalen var bokad av ett irländskt begravningssällskap. Rummet var fullt av svartklädda, ett band spelade, två unga kvinnor sjöng folksånger och spelade fiol. Jag borde ha vänt i dörren, men jag var orolig att
min väninna inte skulle hitta mig och det regnade. Så jag tänkte att jag kunde stå och vänta vid ingången och försöka att inte märkas. Jag vet inte hur jag tänkte, vilken person som helst vid sina sinnens fulla bruk skulle ha gått därifrån och skickat ett mess. Men jag stannade och tänkte att det här var min vanliga otur, något slags förebud om döden, som ett tecken på att min ungdomstid nu var förbi. Situationen eskalerade när min väninna kom, och det blev tydligt att hon var väldigt lik en av bandmedlemmarna som just hade försvunnit backstage. Alla den dödes släktingar misstog henne för den ena violinisten. Hon blev kramad och handskakad och ryggdunkad och det förutsattes att hon skulle stanna på en drink. Själv hade jag ingen aning om vad som pågick, men antog att det var ett drag av irländsk gästfrihet, och hon spelade med och lyckades till och med parera frågor om sin musikaliska talang med en viss blygsamhet. Vi lyckades smita tack vare våra teaterbiljetter som bevisade att vi måste gå.
Hela händelsen hade något Shakespearskt över sig, en fars iscensatt bara för mig. Men när man ser tillbaka var det en ren lättnad. Jag tog mig igenom min fyrtionde födelsedag med H just hemkommen från sjukhuset och allt firande inställt. Vid tiotiden på kvällen ropade Bert att jag skulle komma upp på övervåningen, för att sedan omedelbart kräkas över hela mig. Han fortsatte en bra bit in på morgontimmarna. Då spelade inget någon roll längre, jag hade redan gett upp hoppet om att sova. Något hade redan förändrats.
Det finns hål i det finmaskiga nät som kallas vardag, och ibland växer de sig större och du ramlar rakt igenom
till Någon Annanstans. I Någon Annanstans går allt i en annorlunda takt jämfört med här och nu, där övriga fortsätter som om inget hänt. Någon Annanstans är där spöken bor, fördolda, bara glimtvis synliga för människorna i den riktiga världen. I Någon Annanstans sker en ständig fördröjning som gör att du har svårt att hålla jämna steg med din omgivning. Kanske balanserade jag redan på gränsen, men nu föll jag lika lätt och svävande som damm som lägger sig mellan golvbrädorna. Till min förvåning kände jag mig hemma där.
Vintern hade börjat.
Alla övervintrar någon gång, en del gör det om och om igen. Övervintring är en period av kyla. En period av nedgång i livet då du upplever att du blir avskuren från omvärlden, känner dig bortvald, sidsteppad, utestängd från all sorts framgång, utvald i rollen som en outsider.
Kanske beror det på sjukdom eller en avgörande händelse som sorg eller barnafödsel; kanske är det kopplat till förnedring eller misslyckande. Kanske befinner du dig i en övergångsperiod och har tillfälligt fastnat mellan två världar. Ibland smyger sig kylan på efter en kraschad relation eller en gammal förälders tilltagande vårdbehov, ett förtroende som sakta men säkert urholkas. Ibland sker det skrämmande plötsligt, en dag upptäcker du att dina kunskaper anses daterade, företaget du jobbar för går i konkurs, eller har din partner blivit kär i någon annan. Hur
det än sker, en övervintring inträffar oftast ofrivilligt och är djupt smärtsam.
Samtidigt är den oundviklig. Vi gillar att fantisera om att livet borde vara en enda lång sommar och att vi har misslyckats med att uppnå detta ljuva tillstånd. Vi drömmer om en tillvaro i solen, en högsäsong utan slut. Men livet funkar inte så. Känslomässigt har vi en fallenhet för kvalmiga somrar och långa, mörka vintrar, plötsliga temperaturfall, ljus och skugga. Även om vi hela livet lyckas kontrollera både vår hälsa och lycka, tack vare extraordinär självkontroll, eller ren tur, ska vi inte undvika vintern. Våra föräldrar kommer åldras och dö, våra vänner kommer utsätta oss för olika slags svek, världen kommer förr eller senare att vända sig emot oss. Någonstans längs vägen kommer vi att sabba något. Vintern rullar in mycket tyst.
Redan som ung lärde jag mig vikten av vintervila. Som alltför många unga tjejer i min generation hade jag diagnosen autism utan att veta om det, jag tillbringade hela min barndom ute i kylan. Vid sjutton års ålder knockades jag av en depression så djup att den gjorde mig sängliggande i månader. Jag var övertygad om att jag inte skulle överleva. Och jag var övertygad om att jag inte ville det. Men någonstans, långt där nere i djupet, fann jag ett frö av livsvilja, vars envishet förvånade mig. Dessutom gjorde den mig märkligt optimistisk. Vintern hade täckt mig med snö, för att sedan få mig att lysa upp totalt. I allt det vita såg jag en chans till pånyttfödelse. Halvt ursäktande började jag göra om mig till en annan sorts person, en som var oförskämd emellanåt och som inte alltid gjorde som
man skulle. En tjej vars stora hjärta gjorde henne alldeles för sårbar, men också gav henne rätten att vara här, för nu hade hon något att ge.
Under många år berättade jag för alla som ville lyssna: ”Jag hade ett nervöst sammanbrott när jag var sjutton.” De flesta tyckte det var jobbigt att ta till sig, men en del var tacksamma för att hitta en gemensam nämnare. Oavsett kände jag mig säker på att vi borde prata om de här sakerna och att jag, som hade lärt mig olika strategier, skulle dela med mig. Det räddade mig inte från fler svackor, men för varje gång jag sjönk ner i en depression blev faran mindre. Jag började lära känna mina mörka perioder, hur långa eller djupa de skulle bli. Jag visste att de inte skulle vara för evigt. Jag visste att jag behövde hitta den mest behagliga vägen till den ljusa sidan.
Jag är medveten om att det inte är politiskt korrekt att göra så här. Att i vardagslivet välja en annan väg än den förväntade är tabu. Vi är inte uppfostrade att leva ut våra tunga perioder eller att acceptera dem som ett oundvikligt faktum. I stället tenderar vi att se dem som förödmjukande, något som ska gömmas undan av rädsla för att vi ska skrämma omvärlden. Vi håller god min och sörjer i vår ensamhet, vi låtsas att vi inte ser andra människors smärta. Varje vinter behandlas som ett pinsamt stopp i maskineriet, som borde ignoreras. Vilket betyder att vi hemligstämplar en helt vanlig downperiod, och de som ska genomlida den får dessutom en pariastämpel när vi tvingar dem att dölja sitt misslyckande. Trots det höga priset gör vi det. Övervintring framkallar några av de mest djupgående
och insiktsfulla ögonblicken i vår mänskliga utveckling, och de som går igenom den belönas med visdom.
I dagens obevekliga, stressiga tillvaro försöker vi in i det sista skjuta upp vintern. Vi vågar inte ens kännas vid den bitande kylan, eller visa hur den härjar inom oss. Att tillfälligt gå i ide då och då skulle göra oss gott. Vi måste sluta tro att de här perioderna är pinsamma, att de beror på svaga nerver eller bristande viljestyrka. Vi måste sluta ignorera dem, inte lägga locket på. Känslorna är verkliga och vill säga något om oss. Vi måste lära oss att välkomna vintern. Vi kanske aldrig väljer självmant att övervintra, men vi kan välja hur.
Överraskande många romaner och sagor utspelar sig i ett snöigt landskap. Vårt förhållande till vintern kopplas ofta till barndomen, nästan som om det vore något medfött. Alla noggranna förberedelser som djur gör för att klara kylan, månader av viloläge eller flykt utan mat, träden som tappar alla löv. Det är ingen tillfällighet. Den förändring som äger rum under vintern är ett slags alkemi, en förtrollning som alla vanliga varelser genomgår för att överleva. Hasselmössen lagrar fett, svalorna styr kosan mot Syd-afrika, träden exploderar i alla färger under de sista höstveckorna. Det går oftast bra att segla fram genom vårens och sommarens generösa månader, på vintern får vi uppleva hur naturen kan blomstra även i svåra tider.
Växter och djur kämpar inte emot vintern, ignorerar den
inte, de fortsätter inte att leva som om det fortfarande vore sommar. De förbereder sig. De anpassar sig. De visar prov på en enastående överlevnadsförmåga som hjälper dem att klara sig. Vintern är en tid för att dra sig undan, med knappa resurser hålla sig flytande, visa prov på brutal effektivitet och försvinna utom synhåll; men det är där förändringen sker. Vintern är inte lika med döden, den är en smältdegel för livet.
Så fort vi slutar önska att det ska vara sommar hela tiden kan vintern bli en fantastisk årstid då världen visar upp sig från sin mer stillsamma sida och till och med trottoarerna gnistrar. En tid för reflektion och återhämtning, långsam påfyllning och mer ordning på torpet.
Att ägna sig åt de här djupt omoderna sysslorna – sakta ner, låta fritiden ta mer plats, få tillräckligt med sömn, vila –är ett radikalt ställningstagande, men helt nödvändigt. Det här är ett vägskäl vi alla känner igen, ett tillfälle att ömsa skinn. Och om du gör det, exponerar du alla de smärtsamma nervändarna och känner dig så blottad att du måste ta hand om dig själv ett tag. Om du inte gör det, kommer din hud att hårdna.
Det här är ett av de viktigaste besluten du någonsin kommer att fatta.
”Om terapi är en muntlig kur, är den här vackra boken en läsekur. Ett mjukt nej tack till att snabbspola livet.”
THE GUARDIAN
”Likt årstiderna har vi våra egna mörka och ljusa stunder av livets ebb och flod – vi behöver både och.”
Övervintring är en personlig, vacker och meditativ berättelse om varför det är så viktigt för oss människor att vila och återhämta oss. Katherine May tar oss med på sin egen skakiga, utforskande resa som börjar en sensommar, när hennes man blir hastigt sjuk och hon själv får lämna sitt jobb som lärare. Vi får följa med genom vinterns alla månader, upptäcka hur vi bättre kan följa naturens gång och ta oss igenom de mörkaste perioderna av sorg och kris.
”Det här är boken vi alla behöver under livets mörka perioder. Det är vacker, ögonöppnande och trösterik läsning!”
MÅNADENS BOK
