Till digsom ritar, bygger ellerunderhåller hus.
Till digsom harhusdrömmar.
Till digsom gillar drama, kärlek ochspänning.
Kreutzer Wesslund
DETFÖRSTAHUSET
Förändring kräver mod
ISBN:978-91-7969-742-6
© 2024 Kreutzer Wesslund
Cover-DesignbyNancy Salchow
©Grafik: Visualmind,VectorNazmul,pavlofox, Imran, Anna,CanvasPixelDreams– AdobeStock
StandardlicensAdobe Stock:https://stock.adobe.com/
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Stockholm, Sverige
Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland
Upplaga: 2
Läshänvisning
Iboken förekommerendel fackuttrycksom berör byggandetavhus.I slutet av bokenfinns därför Monas personligaordlista.
Dimmanstigerupp igläntan.Den blir tätare ochtätare. Svampskogenförsvinneri tjocka moln.Fåglarnasom precis hade börjat medsinamorgonmelodier tystnar, när en oväntadvindblåserupp.
En dyster gestaltvisar sigmellanträdenoch rörsig saktamot gläntan. Tungasteg, mörkakläder, ljustlångt håri flätor.I enahandenyxan, iandra handen skölden. Honståravvaktande idiset närdet hörs ytterligaresteg från skogen.
Kraftiga snabba steg dundrarövermarkenoch en ny gestaltstigerframurmolnenmed vapeni båda händerna, ännu farligare, ännu mörkare, ännu starkare.
Detärhelttystnär derasblickar mötsenförstagång. Rent hatoch förakt syns ikrigarnas ögon.
De gårmot varandra medhöjda vapen. De är kvinnliga vikingakrigare ochderas kamp har precis börjat.De närmar sigsakta varandra ochhöjer sina vapen.
Swosch.Förstaslagetmissar. Pang.
Andraslagetträffarskölden.Pang.
Fleraokändapersonerkommeruturskogenoch ställersig runt dem, meningen våga göra något.
Jagförsökerropa, menröstenhörsinte.
Jagförsökerspringa,men benenlyder inte.
Jagtar migåtbröstet ochsjunker ner på marken.
Jagvaknar. Svettenhänger kvar ipyjamasen,i sängen, på pannan.
Vadvar detta?
Attbygga husärsom attvänta barn.
Förstuppstårbehovet,sedan startartillverkningenoch i slutändanhar manennyfamiljemedlem.
Alla förutsättningaranses vara perfekta just nu.Det finns tid, platsoch ekonomi.
Sedankommerman på att detsaknaskunnandeoch erfarenheter.
ST EF AN
Vilkenmardröm.Jag kännermig fortfarandetrött och hängig.Såintensivt brukar jagintedrömma. Dessutom inte om kvinnor. Skrämmande! Turatt det bara varen dröm ochingen profetia.
Minförstarunda på morgonengår somvanligt till kaffeautomaten. Jagbehöver minmorgondos av koffein, lite hjärnstimulans föratt kunnahålla fokus. Kaffelukten trängerini näsanoch jagnjuteravförstaklunken som värmer gott istrupen.
Jagvet attmin kaffekonsumtion är för hög. Jagvet att blodtrycketkommeratt stigaigen, mendenna gång har detintebaramed koffeinetatt göra.
Jaghar fått ettuppdrag. Jagtar koppen ochslurpar i migkaffetpåväg till mittkontorpåtredjevåningeni kommunhuset.
Kontorsrummetärtrångtoch otrevligt, bara ettlitet skrivbordoch tvåstolarfår plats. På bordet står dennya datorn.Enhel delmapparoch pärmar ligger huller om buller på denkvarstående ytan,i gott sällskap medett trettiotal pennor.
Denneongulaarbetsjackanhängerovanför kontorsstolen,bakom bordet.Besöksstoleni hörnan är full av pappersom kollegorna har staplatupp. Fördin kännedom brukar de säga.Inget jagdirektbehöver läsa,bortsett från personalmatsalensmenysom ligger överst på högen. Denstuderar jagnoggrantpåmåndagarnaför att pricka in de dagarjag skaäta ute, definitivt på schnitzeldagen.Övrigadagar blir detfrugans matlåda.
Blommorfinns inte på mitt kontor,deskulleinte överleva.Min fruhar familjensgröna fingrar. Attskaffa
sigplastblommor, somnågra av mina kollegor hargjort, kännsfånigtoch töntigt.
Detärintemörkt utejustnumen ändå känns detdunkelt irummet. Fönstret bredvidarbetsplatsen vore tillräckligt stortför attsläppaindagsljus, men jaghar nästan alltid gardinerna fördragna. Förklaringen är enkel, utan gardiner är detantingenför varmt, förkallt ellerdet bländari datorskärmen.
Senglömmerjag bort attdra isär dem igen.Kanske harjag dåligt närminne?Det blir somdet blir.För det mestaärdet iallafallendysterstämningi rummet. Utsikten motparkeringen är ändå inte mycket attha. Dessutom harmin närsynthet redannåttlägstamöjliga dioptrinivå.
Jagflyttarfram stolen,städaravenhörna på bordet ochplacerarkaffemuggen där. Jagsätter migner ochtar ettdjupt andetag.
Igår hade kommunfullmäktige sitt sammanträdeoch de harfattatett beslut.Jag tarupp memot igen och läserdet en gång till.
Detärnästantrettio år sedankommunenbyggde någotnytt. Undernästantrettioårhar manintespenderatenendakrona på utveckling i kommunen ochnuär detpanik.
Dethar visserligenbyggtsom en deloch manhar även ställt uppett antalprovisoriskalådor till både unga ochgamla,men manhar aldrig seriöstinvesteratför framtiden.
En gång,när kommunen fick pengar över, skulle lådorna ersättas medpermanenta byggnader,saman.Det harnaturligtvisaldrigskett.Allanyvalda politikerflyttadefram samhällsutvecklingsfrågantillnästa mandatperiod och till nästa. De tillfälligabarackernastår kvar därdestår,
medallatillhörande problem ochgnäll från hyresgäster ochomgivande invånare.
Kommunalpolitikerna,med honomi svarta kavajeni spetsen, harnukonstaterat attkommunenbörjatväxa. Nyastadsdelarska planläggas ochnya bostäder skauppföras.
Detbetyder ocksåatt detbehövsennyförskola. En riktig byggnaddenna gång.Men inte nogmed det. Kommunenska dessutom blikändför atthaden mest miljövänligaoch klimatsmarta förskolani landet.Den nya byggnadenska sätta oss på kartan,ska synaslångt över stadsgränserna,ska ge kommunens barn en hållbar framtid. Så står deti uppdraget.
Ochjag hartvå år kvar till minpension.
Vadska manbörja med närman inte harbyggt något nytt på trettioår? Jagtittarpåden bifogade detaljplanen.
Detärenfin plats. Förskolanska placeras,det kanjag hållamed om,centralt, synlig intill järnvägenmen ändå nära skogen.
Byggsden innanbostädernaväxer fram kanman kanske ha turoch bygglovsprocessenlyckasutanöverklagandenavgrannarna,men då måste detgåsnabbt.
Säkert finnsdet någondåredär utesom harsynpunkterpåplaceringenvid skogskanten. Kanske finnsen sällsynt grodasom kanbli stördeller så är manoroligför barnensförstörelsemani närdefår springafritt iskogen ochbryta av kvistarellerplockahem mossa.
Någonfinns alltid som harnågot atttycka till om och sedantar detflera extramånader innanman fårbygglov.
Ingenändrarpolitikernasmålbild ändå.När de nu harfattatsittbeslut, så är detfattatpåriktigt.
Detendasom händer medöverklagandet är attman stjältid från bygget ochbarneni detta fall.Ändåärdet en populär fritidssysselsättning ivårtsamhälle.
Mennuska jagintevarasånegativ från början. Jagstartar datorn.Hur vardet därförbannadelösenordet igen?Den nyanställde undertrettio-kolleganpådataavdelningenbyter lösenord så mångagångeratt manaldrig kankomma ihåg detsenaste längre.
Datorfolkärett mysterium förmig.Desåkallade ITexperterna är aldrig därnär manbehöver dem.Programmendevill attman skaanvända,blirmer ochmer komplexaoch strularnär manprecishadetänkt atttryckapå Spara-knappen.
Detvar så enkelt en gång itiden då mananvände papperoch pennaoch hjärnanför atttafram en lösning.
Nu harmaskinernatagit över menbyggkonstruktioner, budgetkalkyler ellerleveransfakturorhar inte blivit bättreför det.
Jagböjer migner vidskrivbordet ochöppnar den överstalådan.Där ligger det, mitt anteckningsblock med inloggningsuppgifterna jagnoteradeförra veckan.
Densom sökerhan finner,skrattarjag förmig själv.
Datorkillentyckteinteatt manskullehaensådan lapp liggande synlig på kontoret.
Detärför riskabelt,sahan.Men detstruntarjag i. KrypKom62&28cp# är ingetjag kanbelasta mina hjärncellermed ionödan. Jaghar ingetemotnyteknik ochfolksom behärskarden,men måste mansjälv vara medpåalltdet senastenya?
Nej, dettrorjag inte.Nuska jaglägga uppenuppdragsstrukturoch letarfram allinformation.
Snartärdet lunch, ser jagpåmittarmbandsur. Vad tidengår ochjag harintekommitlångt medmittnya uppdrag. Lika braatt ta rast tidigare idag.Matsalenär överfull klockantolv, idag är det raggmunk.Det blir långa köer.
»Herre mingud«, utbristerjag högt,när jag lägger märketillminaskor. Jaghar inte ensbytttillinneskor idag,såförvirrad blev jagavdet nyauppdraget.
Utomhusskorpåkontoret, ettabsoluttabu. Jagknyter uppminaskoroch bytertilltofflorna,det kännsgenast bättre. Dags förlunch.
Medfylld mage sägs detatt man tänker bättre. Detta är någotsom jagdefinitivtkan motbevisa. Jagärtrött,som bara den. Detsista baconetvar definitivt förmycket, men manäterävenmed ögonen,såatt säga.Det är ju därproblemet ligger närman är närsynt. Jagbehöver kaffe,får se om jagkan besegratröttheten.
Hurska jagkunna uppfylla kommunpolitikernas krav?
Jagmåste leverera etthållbarthus somlyfterkommuneni landet.Byggnaden fårdessutom inte kostamer än vadsom finnsi kassan,vilkenaldrigräcker till.Och så skallförskolan ståfärdigför inflyttningför hundra barn inom bara tjugofyramånader.
En olösbaruppgift, tror jag, iallafallför mig. Jag måstehitta folk jagkan delegera ansvaret till.
Turjag inte förmår atttitta in iframtiden.Kvinnliga krigareunder dödens vingar.Jag hade noggettupp innanjag enshadebörjat.
Eftermiddagenärlugn, lugnet före stormen.Jag går igenom allt somfinns om nybyggnadskrav på kommunens intranät ochdet är inte mycket.Jag hittar etttio år gammalt lokalprogram förförskolor sombeskriver barnochutbildningsförvaltningens verksamhetsbehovgällandeförskolorslokalutformning.Jag undrar om den fortfarandeäraktuell?
Jagbörjarmed en To-do-lista.
Punktett: Kollamed verksamhetschefen.
En riktlinjeför hållbart byggande finnsinte. Inte heller någrarutiner förmiljöbedömningarellerenergimål.Jag undrar hursvårt detkan vara atthitta denrätta prestandanför en hållbar förskola ochstartar sökmotornför att ställa frågan till storavidanätet:
Vadärett hållbart, miljövänligt, energieffektivthus för något? Jagfår 172000 svar.
Därser man. Detgjordeintesaken enklare. Hurska jagkunna bedöma vadsom är rätt? Jagbehöver träffa någonsom harETT svar.Jag skallväl ändå bara bygga etthus ochinteflyga till månen?!Hadeviintenyligen fått en ny kollegasom fick titeln energistrateg?
Detmåste jagkolla,det skamed på listan.
Punkttvå:Kolla med intern energistrateg.
Attanlitaendyr konsultför utredningomvad somär grönastoch mest hållbart står inte på agendan.
Jagsneglar på klockan. Eftermiddagsfika.Var detinte idag detskullebli tårta? Jagkollar igenom minmailinkorg igen.
Japp, detstämmer.Den nyakolleganpåsamma våning harfyllt trettioåroch bjuder på tårta. Detska man inte missa. Honärnyi kommunenoch anstränger sig säkert extramycketför attkomma in igemenskapen.
Jaggår till fikarummet ochfyllermuggenmed gott doftande nybryggt kaffe,färskttillretti kaffebryggareni ställetför automatkaffe.Det blir dagens höjdpunkt. De andrakollegornanärmar sigoch dennya arbetskamratenplockar fram tallrikar, servetter ochöppnartårtkartongen.
Ettsöttbakverk medmarsipanblommor på och mycket grädde inuti, honvet hurman imponerar. Kolesterolenkommerstiga till maximal nivå idag menman skajuintevaraovänlig.Jag ställermig försti kön, grattar
omtänksamt på födelsedagen ochtar minbit.Ingen liten medtankenpåvänligheten.Jag skraparlossdestörsta marsipanblommorna, någonmåste offra sig.
Dennya kollegan presenterarsig som»Energistrateg«.Vilken slump.
En kvinna till ihuset,där ser man. Kvinnokvoten i kommunen harstigittillöver sjuttiofem procentdesenaste åren.Jag undrar ismyg, närdet skainförsen manskvot bara föratt mäninteska känna sigoprivilegierade i gänget.
Jaghar absolut ingentingemotkvinnor,men man måstefåundra hurdet vartänkt medjämställdhetenen gång itiden,när detnuärmän sombefinnersig iklart underläge.
Jaghälsarhenne välkommen »Vilket tillfälleatt träffa dighär«, ochberättardirektom uppgiftensom hamnade på mitt skrivbordi morse.
Honler ochbörjargenastrabblaupp alla kompetenserhon harsamlatpåsig underdesenaste åren honhar jobbati branschen. Jagärimponeradavhur mankan hinnamed så mycket på så kort tid.
»Respekt«, sägerjag ochtänker turatt jagslippa läsa genomde172 000internetsidorna.Nuhar vi en expert ihuset.
Jaghar alltid varitövertygad om attfikarasternafinns till främst föratt lösa problem. Nu harjag delegeratden hållbarhetspunkten från min listatillenöverengagerad kvinnlig energistrategsom inte vill någotannat än att visa uppvad honhar lärt sigunder sina treåri ettav Sveriges ledandekonsultföretag.
Pausen fick ta lite extratid,man harjutrots allt hunnit beta av en punktfrån To-do-listan.Jag gårtillbakatillmitt kontor ochslänger migner på denobekvämastolen. Det knakar iryggraden.
Huroftahar jagintebettom en bättrekontorsstol, somkvinnanfrånhälsoundersökningen rekommenderade?Men förden typenavbekvämligheterfinns troligeningapengari kommunen.
Ryggradenska fortsätta formasig ibananläge tillsjag hinner få denuträtad av naprapaten igen.
Jagletar fram de kontrakteradekonsulterna vi har skrivitramavtalmed.Dehar inte behövtssåmånga gånger de senasteårenoch om,såblevdet mindre kosmetiskajobb somingen riktigtvilleengagerasig i. Jagkollar genomlistanmed arkitektbyråer ochärförvånadöveratt jagdelsknappt känner igen någon, dels attderas timpriserärsålåga.
Fyra av de fem tecknade kontoren harinteens sitt säte inärhetenavkommunenoch detfemte består av bara en person,som jagvet hargjort bort sigi ettavdesenaste renoveringsprojekten.
Ingenavdem verkar ha någrasom helstreferenser gällande hållbart byggande.Det behövdes naturligtvis inte heller. Vi harjuinte efterfrågatden kompetensenoch klimatkrisen är ettnyttfenomen,i alla fall ivår kommun.
Härtecknar manalltidavtal meddekontorsom har lägsta timpris.
»Det behöverviändra på«, sa jagengångtillkommunchefen, tröttpåsenaste arkitekten.
»Timpriset är inte på någotsättrelevant. En brakonsult behövermindretid ochendålig behövermer.Den sistnämnda är oftast bättrepåfakturering ochslutpriset högre, fast resultatet blir sämre«, la jagtillutanatt jagfick gehör. Härärvitraditionella.
Jagringernumretsom står längst upppålistan. Ingen svarar.Klockan är femminuter ifyraoch detärdagsatt byta till utomhusskornaigen.
Imorgonärennydag.
Jag tarframtelefonen som vibrerar ikjolfickan. Ettokänt nummer.Jag orkarintesvara just nu ochignorerar uppringaren.Klockan ärstrax fyra.Jag vetatt jaghar en hel kvällframför migmed attåterställamittanseendeefter dethär debaclet.
Jaganländerprecistilldet nyabibliotekshuset och blir helt chockadoch besviken samtidigt. Så här hade jag inte ritat, så härhadejag inte tänktatt detskullebli.Jag bitermig iläppen.
Aj,det gjorde ont, jagkänner medhandenoch blodet dropparpåpekfingret. Detblevdroppensom fick bägarenatt rinnaöver. Vadi hela friden hardegjort med mitt projekt?
Formen är klumpigi ställetför luftig somi minillustration.Fasaden är askgrå medfulalodräta vattenränder istället förden strålandeduvblåa kulörensom jaghade ritati detvinnandetävlingsförslaget.Påtaket stickerdet ut jättestoraodefinierat placeradeventilationshuvar. Sockelnärdelvissöndertrampad ochdelvisbesudlad medgraffiti.Har maningen respekthär?
Glasfasadens rutorärheltgröna ochnedstänkta med…,vänta,vad är detför något? Vita prickar? Jaggår närmare. Kandet vara…?
Bredvidmig samlasengrupp ungdomar.Några fnittrar, pekarpådestora rutornasom är fullaavfågelbajs. Ja,nuser jagdet tydligt. Detärbajs. Finnsdet ensså mångaduvor mitt i stan?Jag hade ingenaning.Och varför bosätterdesig just på detnya bibliotekshustaket föratt göra sina behov?Fekaliernahar fastnatpånästan samtliga fönsterpåbyggnadenslångsidor.