Pengarna eller livet
Pengarna eller livet
Tommy Jacobson
Berättat för Malin Roos
© Tommy Jacobson & Malin Roos 2024 Mondial, Stockholm
omslag: Tilda Ekengren
omslagsfoto: © Thron Ullberg
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2024 Första tryckningen
isbn: 978-91-8002-593-5
Till Emma, Caroline, Magnus, Frida, Susann och Mira
1
Mata svanar
14 september 2023
Varje måndag är jag på Djurgården och glor på svanar. Jag sitter på samma bänk på Blockhusudden som alltid, snett nedanför Thielska Galleriet. Är det sommar har jag med mig en burk cola zero och på vintern håller jag värmen med termoskaffe. Det här var en torsdag, alltså inte en dag för att glo på svanar. Men det var det sista jag sa till min assistent Nicole när hon frågade vad hon skulle svara teamet på kontoret som var i upplösningstillstånd och alla andra inblandade som ringde och undrade vad jag höll på med. »Säg vad du vill, säg att jag är hos svanarna.« Sedan gjorde jag mig oanträffbar.
»En drömaffär«, basunerade världens finanstidningar i sina rubriker när det i mars 2023 blev offentligt att svenska Zound Industries förvärvat brittiska Marshall vars gitarrförstärkare gjorts odödliga bland annat genom två av mina egna idoler, Jimi Hendrix och Slash i Guns N’ Roses. Prislappen på 1,45 miljarder var ett obestridligt kvitto på en lyckad affär där jag genom mina bolag Zenith och Varenne varit största ägare. Zound fördubblade värdet över en natt, men det är aldrig så okomplicerat som det framstår utifrån. Knappt tre år tidigare när börsnoteringen av Zound gick i
stöpet hade jag 50 aktieägare på mitt kontor som skällde så saliven yrde under två timmar. Det svänger fort i hockey och affärer och nu är jag på väg att bli hjälte igen. Allt som behövs är min signatur.
Men jag tänker inte skriva på.
Jag sitter helst ensam på min bänk på Blockhusudden, men det händer att jag tar med advokater dit som jag ska samarbeta med.
Under en timme tittar vi på svanar tillsammans. Jag delar broderligt med mig av kaffet men de får inte debitera tiden. »Tommy, ditt jobb är ett spel ju«, som min svärson Sepehr uttryckte det när han såg mig skruva upp volymen i förhandlingarna under sensommaren 2023. Det hade bara gått två veckor efter »drömaffären« i mars när Altor tog kontakt och ville köpa in sig i Zound som efter sammanslagningen blivit Marshall Group. Budet från Harald Mix riskkapitalbolag kom med två villkor. Det skulle gälla fram till den 14 september och enbart om de nådde upp till ett totalt ägande motsvarande 30 procent. Hela sommaren blev en intensiv jakt på andelar. Jag ringde runt, träffade aktieägare och satt i Teams-möten varje dag. Vi hade jobbat dygnet runt i flera veckor när jag under de sista skälvande dagarna av augusti isolerade mig i familjens hus på Mallorca.
Förhandlingarna böljade fram och tillbaka och det var extremt skarpt läge. Inget fick misslyckas, inget fick störa och folk var stressade. Några av de yngre på kontoret började krokna och misströsta på att vi skulle få ihop affären. Själv njöt jag av läget. Jag mår aldrig så bra som när jag har vittring och spelet trappas upp. Det är som en match i ringen. In med tandskyddet och kötta. Jag var så pumpad av adrenalin att jag nästan exploderade när jag den 30 augusti från ett fik på torget i Santanyi skickade ett långt peppande sms till mina medarbetare på Zenith:
Jag vet att alla kämpar som fan men gräv så djupt som bara möjligt i era kontaktböcker.
Varje procent är viktig.
Numera signeras även kontrakt i miljardklassen digitalt. Det var likadant när Truecaller skulle börsnoteras 2021. Klockan var nio på kvällen den gången när rådgivaren på Carnegie ringde och sa att allt behövde vara klart om en kvart. Jag svarade att jag lägger mig nio varje kväll och att det fick bli dagen efter.
»Men vi ska ju notera?«
»Det skiter jag i, ring mig klockan sex i morron bitti.«
Vi hade hållit på med dealen i nästan ett år och jag upplevdes ytterst besvärlig. »Kom igen, Tommy, kan du inte se till the greater good?« försökte Truecallers rådgivare igen. Men jag kunde inte det, för jag struntar högaktningsfullt i the greater good. Det enda jag är intresserad av är att mina investerare ska få bra avkastning. Jag gick och lade mig och vi satte dealen klockan sex på morgonen.
Nu är det två amatörer på Telia som tror att de kan komma och diktera villkoren. »Är det inte signerat klockan 13 blir det inget« Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt tjänstemännens försök att domptera, men det var där jag bestämde mig. Jag stängde av telefonen, satte autosvar på mejlen och gick under jorden. Plötsligt hade jag en massa andra saker jag verkligen behövde göra istället för att stänga en miljardaffär. Som att glo på svanar. Trots att det inte var måndag.
Kan vi hjälpa Altor att bli störst kan M bli hur stort som helst.
Alternativet kan i värsta fall bli Konrad Bergström.
Kanske är det blott en vacker skröna, denna om att svanar som bildar par lever tillsammans livet ut och i hundraprocentig sexuell monogami mot sin partner. Men tanken både fascinerar och
tilltalar mig. En lojal, stolt och majestätisk fågel. Änder däremot är riktigt vidriga. Har jag med mig bröd till svanarna väller de upp runt fötterna innan jag ens hunnit kasta. Och allra värst är fiskmåsarna. När jag siktar ut i vattnet sätter de sig på svanarnas ryggar och snor åt sig smulorna.
Det är en näringskedja inte olik den jag upplevt många gånger under mina dryga 30 år som entreprenör och investerare. Inte minst i resan med Zound. All tid jag fick ägna åt att städa upp i skiten som den »färgstarke grundaren« Konrad Bergström lämnade efter sig. Eller när styrelseordföranden i Marshall Group, den yvige lille fransmannen Henri de Bodinat gick ut och högg mig i ryggen via Dagens industri bara dagar innan Altors tidsfrist skulle löpa ut. Men det räcker nu. Ingen kommer åt mig längre. Tala fan inte om när jag ska signera. Mig har ni ätit färdigt på.
De som sätter +25 får preffar med fördelar.
Jag kan se framför mig anarkin på kontoret. Hur Caroline, Jonas, Erik, Erik och Elin sliter för att svara alla uppjagade aktieägare och Andreas på Altor. Till och med Thorén som annars är lugn som en filbunke började tappa det, sa Nicole. Jag förstår att hon har ett helvete men samtidigt är hon min assistent och den person som känner mig bäst av kanske alla. Hon tycker det är ett otroligt barnsligt drag men vet också hur jag fungerar i sådana här situationer. Det handlar inte om återgäldning, jag lade ned mina vapen i början av år 2000 efter tio dagar på en låst psykiatrisk avdelning. Men jag tänker inte stå med mössan i hand. Så som min familj alltid stod med mössan i hand, blev baktalad och flinad åt. Aldrig mer. »Men när«? sa Nicole. »Jag får se«, sa jag. »Kanske tre, kanske fem.« När jag har tid. Klockan tickar och jag känner ett totalt lugn. Betraktar svanarna som dyker med sina långa halsar.
In i kaklet.
Jag har pratat med min läkare Per om det här med att jag glor på svanar och han säger att det är fullständigt egalt vilken bänk jag sitter på. »När din hjärna är trött spelar det ingen roll om du tittar på svanar om du ändå tänker på arbete. Grejen är att sluta tänka på jobbet.« Det är det som är det svåra och aldrig har det varit så svårt som under det senaste året. Samtidigt som jag haft
Marshallaffären att hantera har jag genomgått mitt värsta år privat. Mitt äktenskap har prövats, jag har gått in och ur depressioner och stångats med frågan om varför jag ens finns till. Om jag gör ett jobb i världsklass blir någon redan rik jävel ännu rikare. Är det bara så livet ska vara? Är det värt allt?
Vi är Zenith, vi är bäst under press och vi känner doften av blod.
Klockan är 16.22 när jag öppnar datorn och skriver under.
2
Mamma hade dubbla jobb
Huset vi bodde i var en rivningskåk. Vi visste att vi skulle behöva flytta men inte när. Barnhemsgatan 17 omfattades av en generalplan som bestämt att merparten av alla byggnader i Linköpings innerstad uppförda före 1930 skulle saneras eller jämnas med marken för att ge plats åt kontor, parkeringsplatser och moderna bostäder åt tjänstemännen. Att den första Baptistförsamlingen hade grundats på just vår gata innebar liten nåd i en stad där guden hette Saab. 1953 sprängde Lansen som första svenskbyggda attackplan ljudvallen och på 60-talet utgjorde Saabs personal en femtedel av Linköpings alla invånare. Den mäktiga fabriken behövde vårt hem för att kunna expandera och nyanställa. Vi som bodde på lånad tid var mamma, pappa och jag. Min storasyster Inger hade redan flyttat hemifrån när jag föddes i september 1958 – fyra dagar innan Ingemar Johansson knockade den obesegrade jänkaren Eddie Machen efter två minuter och 16 sekunder på Nya Ullevi. Inger var 16 år äldre och ibland när hon kom hem och drog mig i barnvagnen runt kvarteret trodde folk att hon var min mamma. Jag var sladdisen, eller »misstaget« som farsan slapp ur sig en gång.
Området Kanberget där Barnhemsgatan låg gränsade till Stolplyckan, som i folkmun förr kallades »Linköpings Venedig« eftersom
avloppssystemet där var så uselt att det blev översvämningar stup i kvarten. Då var det bra att bo på höjden som vi. En klar dag kunde man från gamla vattentornet i Kanberget se flera mil bort över Östgötaslätten. Andra dagar fick Domkyrkan, Epa och Rally hotell stå till buds. Sveriges första bilhotell var en stolthet i stan men själv var jag mer hänförd av det väldiga fängelset i hörnet Västra vägen och Storgatan. När det byggdes på 1800-talet ansågs det så fint att Östgöta Correspondenten skrev att det var fördelaktigare att vara tjuv än hederlig karl i landet Sverige. När också fängelset rök i rivningshysterin och bara en del av muren blev kvar fortsatte jag ändå att välja den vägen. Vi gick i skolan på lördagar också. Då brukade fröken Marklund trampa igång undervisningen vid orgeln i klassrummet med psalmen »Blott en dag«. Den som mimade fick skäll och kvarsittning men jag gillade musik och ville lära mig spela gitarr. Fröken Marklund hjälpte mig att få en plats i den kommunala musikskolan men för att få lektioner i gitarr behövde jag först lära mig spela mandolin och redan där tog det tvärstopp.
Jag var generellt svag i praktiska ämnen, hade lättare för svenska och matte men gjorde allt för att inte märkas i klassrummet. Jag var tjock och blev ständigt påmind om det. Trots att jag kallades för »fetto« i korridorerna tyckte jag om att vara i skolan. Kanske mest för att jag inte ville vara hemma.
Lägenheten vi hyrde var dunkel och trång. Två rum och kök med toalett i trapphuset och gemensam dusch i källaren. Jag sov i en träsoffa med lock i köket, vilket var praktiskt ur hänseendet att man slapp bädda. Mindre bra när jag vaknade på nätterna av att pappa pissade i diskhon. Det fanns inga böcker i vårt hem men vi hade en tv med svartvit bild som hoppade. Då var man tvungen att rusa fram och vrida antennen mot sändaren i Motala. Mest
irriterande var det om bilden hoppade på lördag kväll när vinjetten till Bröderna Cartwright drog igång. Adam var favoriten. Han var tuffare än Little Joe och inte det minsta fet. Ibland satt pappa bredvid i soffan och snarkade med hakan mot bröstkorgen.
Mamma jobbade. På dagarna stod Elsa Jacobson i kiosken på Svea Trängregemente och på kvällarna i en korvmoj i Malmslätt.
Hon var så trött när hon kom hem efter sina dubbla jobb att hon ville stupa i säng men fick istället börja med att släpa upp pappa som lika gärna kunde ligga raklång över vardagsrumsgolvet. Eije Jacobson var en outbildad ingenjör med arbete som maskinoperatör på Saab. Men framföallt var han alkoholist. Min fars jakt på sprit började i den sekund han slog upp ögonen på morgonen och var inte förbi förrän han svimmade eller flaskorna var slut. Han drack vad han kom över men ofta Explorer vodka eller ett starkvin på dunk som han köpte av en kompis. »Röda Ringen« brukade han säga att det hette eftersom han fick en så lustig ring kring munnen. Ibland ljög han och sa att han »inte tagit en droppe« men för det mesta drack han helt öppet. På dagarna när han inte kom iväg till sitt jobb satt han på Trädgårdstorget utanför Tempo och Rydingsvärds damkonfektion, i gänget där buteljerna gick runt och folket på stan tog omvägar för att slippa passera. En gång tog han med mig till Kopparporten, ett hak för stammisar på gågatan mellan Trädgårdstorget och Stora torget men oftast var det pappa, jag och spriten hemma när mamma jobbade. Då kunde vad som helst hända. En gång fick han delirium och kröp omkring på parkettgolvet och plockade blåbär, en annan kväll när jag var sju eller åtta år tog han fram ett blått nylonrep och sa att han skulle hänga sig. Jag hade gått och lagt mig i kökssoffan och kunde inte somna förrän jag hörde mammas steg i trappuppgången. Ofta gick jag ut
och väntade på att hon skulle komma hem även om det var kallt och klockan var över nio. Vi hade ett päronträd på baksidan som jag brukade klättra upp i. Med händerna krampaktigt om grenverket kikade jag in i de upplysta fönstren i husen runt omkring. Överallt var det ljust och varmt och familjerna såg helt vanliga ut.
Det fanns alltid Skogaholmslimpa hemma eller konserver med pyttipanna och köttsoppa och ibland om mamma hann lagade hon makaroner och falukorv som hon slog plast om i kylskåpet. En gång när pappa skulle värma maten ställde han bunken rakt på spisen så att plasten smälte. Jag var konstant rädd för att det skulle börja brinna från plattorna eller från pipan som var stoppad med Greve Hamiltons tobak.
Vi hade en eka med motor i sjön Stora Rängen dit pappa tog med mig för att fiska. Han fastnade med dragen i botten, slant med årorna och svor så det ekade när nappen uteblev. Vid ett tillfälle blev han så arg att han skruvade loss motorn och kastade den i sjön. Ändå anmälde han sig till varenda fisketävling han fick nys om och på varje tävling kände man till min pappa. Även om det var en söndag när mamma var ledig blev hon glad när jag följde med för att »se efter pappa«. Jag ville inte men ville vara snäll för mammas skull. Alla visste att han skulle vara full redan när vi kom, det låg som en förväntan i luften över vilken show Eije Jacobson skulle bjuda på den här gången. De skrattade när han slant på isen om det var pimpelfiske och för att han for ut mot domaren och Olof Palme. Han skällde alltid på Palme eller högre makter när något gick honom emot. Jesusjävel, det är ditt fel, brinn i helvetet. Jag skämdes och ville aldrig ta hem några kompisar. Inte för att jag hade så många. Jag levde mycket i min egen värld men Peter och Magnus var schyssta, och så framförallt Dag. Han var inte lika
töntig som jag men platsade inte heller i de tuffare gängen. Dags pappa var brandchef i Linköping vilket nästan var märkvärdigare än att han hade simmat i OS 1956. En bedrift han själv däremot tog varje chans att framhålla. Han var snäll mot mig men hackade ständigt på sin son. När jag började träna badminton och gick ned några kilo sa brandchefen rakt ut med uppenbar passning till Dag, som var smal som en skrika: »Tänk om jag fått dig som son istället.« Då skämdes jag igen. För att jag blev glad. Jag hade som alla andra killar i området spelat fotboll i BK Kenty utan att ha uppvisat några särskilda talanger och som alla andra dåliga fick jag vara vänsterback. Vid varje samling på Fredriksbergs IP sa tränaren samma sak: »Så fort du får bollen, skjut allt vad du har framåt bara.« Egentligen ville jag börja med ishockey men mamma och pappa tyckte det kostade för mycket med alla olika skydd och hade inte möjlighet att köra mig till träningarna. Det var bara mamma som hade körkort och det var en stor dag i både hennes och mitt liv när hon 1967, i samma veva som Sverige gick över till högertrafik, klarade uppkörningen. För mammas del innebar det att gubben som hade korvkiosken i Malmslätt inte behövde ge henne lift hem efter stängning i sin Mercedes och själv var jag stolt över att kunna säga att vår familj minsann också hade bil. En röd Saab V4. Fast det var ändå mest Claes som körde. Claes var syrrans kille som hon flyttat ihop med och som jag tyckte lika mycket om som hon gjorde.
När jag skulle fylla 12 tog de mig med på min första semesterresa till en campingplats utanför Köpenhamn och ibland om pappa hittats utslagen på en bänk eller i en park ryckte de ut och såg till att han kom hem. Claes var några år yngre än min syster och blev mer som en pappa än min riktiga pappa. Snart började vi gå på
matcher tillsammans. Vi såg Kenty på Folkungavallens uterink och Åtvidabergs FF på Kopparvallen. Linköping hade både Saab och Derby i fotboll men det var ÅFF som var mitt lag. För ÅFF hade
Kent Carlson, Benno Magnusson och Ralf Edström – den störste av dem alla med den vassaste nicken och de fetaste polisongerna. Kopparvallen hade efter krav från Svenska Fotbollförbundet fått installera en tv-hytt på taket och en ny förstklassig belysning men läktaren var så liten att de fick ställa ut bänkar ända fram till linjen när det var stora matcher på gång.
Den 22 oktober 1972 jublade jag så högt som jag aldrig jublat när Gais fick stryk med 5–2 i den näst sista omgången i allsvenskan.
Att på plats få se ÅFF vinna SM-guld var den lyckligaste stunden i mitt liv.
Året därpå körde grävskoporna in på Barnhemsgatan. Vårt hus avvek till sist så mycket att det stack ut bland alla nybyggda kåkar. Jag var 15 när huset revs och hade precis fått jobb på Saab.